En halvgul sol!

Idag tar Göteborgs filmfestival slut för i år. Under den senaste veckan har jag sett flera bra filmer och en av dem är En halvgul sol som baseras på boken med samma namn. Filmen kretsar kring två systrar under inbördeskriget i Nigeria i slutet på 60-talet. Rekommenderas starkt till alla!

Bio i september

I mitten av september kom jag på mig själv med att inte varit på bio sedan jag såg Känn ingen sorg på en liten idyllisk biograf i Kalmar i somras. Väldigt synd eftersom det går så himla många intressanta och bra filmer just nu på bio. Därför fick september bli en biomånad då jag inom loppet av två veckor var och såg hela tre filmer.

Frances Ha

Frances Ha är en speciell film på många sätt. Den är svartvit trots att den utspelar sig i dagens New York, innehåller väldigt lite dialog samt följer inte riktigt någon speciell dramaturigisk kurva - det är omöjligt att förutse vad som ska hända. 

Filmen fokuserar på vänskapsrelationen mellan huvudpersonen Frances och hennes bästa vän Sophie. De har varit vänner länge och trots sina olikheter gillar de varandra väldigt mycket. Frances är en karaktär som det är omöjligt att inte störa sig på, men samtidigt fascineras lite av. Hon har passerat 30 år men har fortfarande inget riktigt hem eller arbete. Helst av allt skulle hon vilja bli professionell dansare, men det är en dröm som inte passar så bra ihop med hennes personlighet eftersom hon är extremt klumpig och slarvig. Genom filmen utsätts Frances för massa olika prövningar då hon märker att människor runt omkring henne börjar komma igång med sina liv på riktigt medan Frances är fast i en fas då hon

varken är ung eller vuxen. För att komma undan ångesten testar hon allt från att spendera två dagar i Paris själv till att återvända till sitt gamla College för att utföra volontärarbete. Allt utan någon vidare positiv effekt.

Frances Ha är definitivt en intressant och välgjord film, men jag stör mig på att den inte riktigt leder någon vart. Dessutom smittar Frances ångest av sig ganska mycket och det är verkligen ingen "feel-good-film".



Monica Z

Denna film tog mig med storm på direkten. Med underbar musik, 60-tals frisyrer, fantastiskt skådespeleri och vackra New York-och Stockholmsmiljöer var det omöjligt att inte imponeras och älska den. Filmen handlar om den svenska artisten Monica Zetterlunds artistliv, hur hon som telefonist i den lilla hålan Hagfors tillslut blir jazzsångerska i New York. Men också om hennes problematiska kärleks-och familjeliv. 

Innan jag såg den här filmen visste jag väldigt lite om Monica Zetterlund. Även om filmen inte ska ses som en dokumentär (mycket är överdrivet och

förändrat från hur verkligheten såg ut) så lärde jag mig mycket om hennes liv och om henne som person. Edda Magnason är perfekt i rollen som Monica Zetterlund. Hon lyckas på ett trovärdigt sätt både förmedla Monica Zetterlunds glada, sprudlande musikaliska sida men också hennes mörkare sida med alkoholmissbruk och svårhet med mammarollen till sin dotter. 

En av mina absoluta favorit-tv-serier är den amerikanska serien Mad Men som utspelar sig på en reklambyrå i New York under 60-talet. Monica Z får mig att automatiskt tänka på den. Mycket är likt; kläderna, frisyrerna, den speciella estetiken, festerna samt hur man pratar och beter sig. Jag älskar den kopplingen. På ett sätt har jag levt med bilden av att det bara var i USA allt var så "60-taligt", men tydligen fanns liknande situationer och trender även i Sverige. En till sak som får mig att gilla filmen ännu mer är alla typisk 60-tals personligheter som då och då dyker upp i filmen. På en bar i New York får Monica råd av Ella Fitzgerald, en gång får Monica spela med Bill Evans och på festerna i Stockholm dyker Hasse och Tage upp.  

Blue Jasmine
Woody Allen har de senaste 10 åren gjort många riktigt bra filmer som till exempel Match Point, Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris. Det som jag älskar  med hans filmer är det speciella sättet han har att berätta, det lite surrealistiska och galna. Karaktärerna är ofta väldigt mångsidiga och överraskar i slutet av filmen genom att visa en helt ny sida. Tyvärr är Blue Jasmine ingen film som kan mäta sig med hans tidigare.

I Blue Jasmine möter man överklasskvinnan Jasmine som plötsligt en dag får sitt lugna lyxliv förstört när hennes rika man avslöjas som storbedragare i affärer. I samma veva avslöjas det också att han varit otrogen mot Jasmine under flera år med ett antal kvinnor. Utan sin man är Jasmine utfattig och hon flyr New York för att få en ny start. Hon flyttar in hos sin syster Ginger i San Francisco. Ginger tar emot sin syster med öppna armar trots att Jasmine tidigare inte velat beblanda sig med sin syster som lever ett mycket fattigt liv med hårt arbete. Systrarnas olikheter gör att mötet blir en enorm kulturkrock.

Karaktärernas ångest genomsyrar hela filmen från början till slut. Deras trasiga liv som gång på gång slås i kras blir tillslut för mycket. Jasmine är nästan konstant full och går på antideppressiva som förändrar hennes personlighet. Systern Ginger försöker leva ett normalt liv med sina två barn men lyckas hela tiden träffa män som inte behandlar henne som hon förtjänar. Ångesten blir för stor. Detta gör filmen otroligt mörk och jag skulle inte rekommendera den. 

Palo Alto

James Franco är inte bara en känd skådespelare och regissör utan även författare. Hans böcker har inte översatts till svenska, men det blir det kanske ändring på nu när hans bok Palo Alto blir film!

Palo alto är en novellsamling om olika ungdomar i Palo Alto High School i Kalifornien. Filmen som baseras på novellerna är Gia Coppolas debut som regissör (släkt med Francis Ford och Sofia Coppola), i rollerna spelar bland annat Emma Roberts och James Franco själv.

Är jag den enda som är hemskt sugen på att både läsa boken och se filmen efter det här?

The Mortal Instruments: City of Bones

Kritikerna får tycka vad de vill, men jag älskar The Mortal Instruments: City of Bones filmen. Som ett fan behöver jag inte känna mig pliktskyldig att stå upp för filmen, för den kan helt klart stå upp för sig själv. I filmen får man följa Clary från vardagslivet i New York till kampen mot demoner och maktgalna demonjägare. Skådespelarna lyckas sätta liv i karaktärerna på ett otroligt bra sätt, vilket fick mig att omvärdera min egen bild av dem. Effekterna var välgjorda utan att vara överdrivna. Jag satt på helspänn filmen igenom och under en kort stund kändes det nästan som att jag hamnat i en skräckfilm. Precis som i boken händer det saker hela tiden i ett högt tempo och det kan vara svårt att hänga med och förstå allt. Ändå tycker jag att de lyckats anpassa manuset bra efter originalhistorien.

Om ett år sitter jag förhoppningsvis i biosalongen och tittar på andra delen City of Ashes. Tills dess ska jag ägna mig av både omläsning och fortsatt läsning av denna fantastiska serie.

Smaugs ödemark!

Om ett halvår väntar ett äventyr utan dess like! Kan knappt vänta tills jag får sätta mig i biostolen med 3D glasögonen och ännu en gång träda in i Tolkien och Peter Jacksons episka värld. I trailen ser vi även att en gammal välbekant figur kommer tillbaka, det fick i alla fall mig att lite väl tidigt börja längta tills den 11 december.

Två filmer ni inte får missa

Regnar det en sommardag finns det inget bättre än att krypa upp i soffan framför en bra film eller två. De senaste dagarna har jag sett två helt fantastiska filmer som ingen får missa. Ni hittar dem och ser dem gratis på Swefilmer.

The Virgin Suicides (1999)
Detta är min favoritregissör Sophia Coppolas debutlångfilm. Den utspelar sig under 70-talet i den sömniga amerikanska småstaden Grosse Pointe. Historieberättaren är en man som ser tillbaka på sina tonårstid och berättar om de strängt hållna Lisbonsystrarna som bodde på hans gata, Cecilia, Lux, Bonnie, Mary och Therese. Tillsammans med sina tre kompisar beundrade han systrarna som var så vackra och speciella. Men bara på avstånd, det var nästan omöjligt att komma nära systrarna - till en början.

Som ni hör på filmens namn är detta ingen fell-good-historia. Det är en historia om många trasiga människor som bär på väldigt mycket sorg och mystik. Men som i alla Sophia Coppolas filmer är de aldrig rakt igenom på ett sätt. Hela tiden smygs humor in i det mer dystra. Dessutom är den så otroligt snygg och vacker att man bara vill tumblra bilder från filmen i dagar efter att ha sett den.

Dead Poets Society (1989)
Döda poeters sällskap (som den heter på svenska) handlar om en grupp killar på en internatskola i slutet av 50-talet. På internatskolan är det hård disciplin som gäller med mycket läxor, stränga lärare och inget utrymme för elevernas kreativitet. Men för pojkarna ändras allt en dag när Mr Keating börjar undervisa dem i litteratur. Han tänjer på alla gränser och uppmuntrar dem till nyskapande och kreativitet. Mr. Keating får snabbt alla andra stränga lärare emot sig men pojkarna älskar honom. De startar ett sällskap i hans ära - döda poeters sällskap.

Jag gillar verkligen allt i den här filmen - tempot, stilen, färgerna, karaktärerna och musiken. Stämningen som skapas när Mr. Keating kommer till skolan är helt otrolig och jag vill bara hoppa in i skärmen och bli en del av allt. Alla de unga skådespelarna är fantastiskt duktiga och även extremt snygga, vilket bara är en fördel.

3x Filmer

Som jag skrivit tidigare är det otroligt många böcker som blir till film. Nu i veckan har jag sett ikapp lite filmer som baseras på böcker. Tänkte passa på att recensera alla tre i ett och samma inlägg!

Warm Bodies (2013)
Jag hade höga förväntningar på Warm Bodies, samtidigt var jag lite orolig att den skulle bli småtöntig som film. Där hade jag verkligen inte behövt oroa mig, redan från första början var den underbar. Kärleken var inte fånig, actionscenerna var inte överdrivna, allt hade en humoristisk och cool prägel som man bara var tvungen att älska. Dessutom var det riktigt bra musik hela filmen igenom!


Now is Good (2012)
Now is good är filmatiseringen av min favoritbok Innan jag dör. När jag såg den blev jag både besviken och överraskad. För det är inte samma historia. Det sker exakt samma saker i filmen som i boken, men filmen känns ändå helt annorlunda från den bild Jen
ny Downham målar upp i sin roman. Samtidigt var den otroligt sorglig, gullig och fin. Det var
omöjligt att inte gråta i slutet, men jag saknade Jennas frustation och beslutsamhet. Dakota Fanning fick henne mer att kännas som en känslokall zombie emellanåt. Ändå kan jag inte såga den helt, för det var verkligen en fin och rörande film!

Looking for Alibrandi (2000)
Jag visste ingenting om filmatiseringen av Melina Marchettas debutroman. I början kändes den rätt töntig och gjord för yngre åldrar. Men efter ett tag växte den brutalt, historien blev bara starkare och mer rörande för varje minut. Karaktärerna kändes precis som de i Marchettas roman och det var som om jag läste boken än gång till. Otroligt rolig, rörande och fin, se den så fort ni kan!

En stor besvikelse

Foxfire verkade vara den perfekta filmen. En feministisk revolt på 50-talet med unga, modiga och coola tjejer i huvudrollerna som dessutom klär sig helt fantastiskt. En film som bygger på en roman av favoritförfattaren Joyce Carol Oates och som fått bra betyg av recensenter världen över. Kan det bli annat än bra? Det var med höga förväntningar jag gick in i biosalongen, satte mig ner och förberedde mig på två och en halv timmes filmupplevelse. Redan efter inledningscenen sjönk mitt hopp. Även om Foxfire var stilistiskt vacker med otrolig kamerakvalié, kläder och miljöer var resten riktigt riktigt dåligt. Skådespelarna kändes som amatörer upphittade under castings på olika high schools i USA. De unga tjejernas konversationer och relationer till varandra kändes inte trovärdiga, det var som att de läste direkt från manus.

Filmen handlar om de unga 13-17-åriga tjejerna som startar tjejligan Foxfire, en liga som ska hämnas på alla som behandlat dem illa och trakasserat dem. De avger varandra ett blodslöfte om att aldrig lämna Foxfire och tatuerar in ligans märke. Ledaren för Foxfire är den självutnämnde och mycket karismatiska Margaret Sadovsky, kallad "Legs". Hon håller ordning på gängets medlemmar samtidigt som hon pressar dem att göra mer och mer krävande saker, ända tills det börjar gå över styr.

Det hade kunnat bli en sådan bra historia. Men som så många andra gånger när man ska porträttera kvinnor och tjejers motstånd blir det istället töntigt och överdrivet. I Foxfire är det förbjudet att träffa killar och ha pojkvän. Män är bara svin och ska bara hatas. När Foxfire genomför sina aktioner är det nästan alltid med ett skratt. De klottrar på väggar och förnedrar män som behandlat dem illa varefter de skrattandes springer därifrån. Allvaret tas bort. Sedan leder deras motstånd till att allt går överstyr och att de flesta tjejerna i gänget ångrar att de ens gick med. De undrar vad poängen är med att stå upp för sina rättigheter när det ändå slutar i kaos. Jag tycker det är synd att man inte tar vara på den här historien och gör något bättre av den. Men jag ska se den ursprungliga filmen från 1996 med Angelina Jolie i huvudrollen innan jag sågar Foxfire totalt.

Foxfire blir film igen!

Joyce Carol Oates ungdomsbok Foxfire - en tjejligas bekännelser kom ut som film 1996. Angelina Jolie spelar en av huvudrollerna och jag tycker att hela filmen verkar väldigt mycket nittiotal. Nu läste jag på Bokhora att boken har filmatiserats ännu en gång! Det är kul att filmen denna gång utspelar sig på femtio-talet precis som originalhistorien. Ska verkligen bli kul att få jämföra de två versionerna, båda känns väldigt bra fast på helt olika sätt.

Foxfire från 1996


Foxfire från 2013

Kan inte låta bli att lägga ut den andra The Mortal Instruments-trailen på bloggen. Efter att ha drömt i flera år på en filmatisering av serien är det helt overkligt att det bara är några månader kvar till premiären. Hoppas ni längtar lika mycket som jag!

Catching fire, trailen har kommit!

Böcker som ska bli film

Det blir mycket Young Adult på bioduken framöver! 

Great Expectations

I mars fick jag chansen att läsa Charles Dickens klassiker Great Expectations (Lysande utsikter på Svenska). Det är berättelsen om föräldralöse Mr Pip och är en sorts uppväxtroman. Under bokens gång hinner Pip växa upp och gå från fattig smed till rik "gentleman." Samtidigt följs berättelsen av spännande intriger, svek och kärlek. Det är en bok jag inte kan annat än att älska.

Förra veckan hade filmen Great Expectations premiär. Om ni inte har något för er nu på lovet borde ni helt klart ta och se den! Av alla filmatiseringar som gjorts av boken är detta helt klart den bästa. Helena Bonham Carter gör rollen som Miss Havingham helt briljant. Karaktären en kvinna som blev övergiven på sin bröllopsdag och sedan dess haft på sig sin brudklänning och svurit att krossa hjärtat på varje ung man. Jag förstår inte hur Dickens kunde skapa en sådan karaktär utan att tänka på Helena Bonham Carter!

Jag passade också på att se BBC:s miniserie av boken. Den höll inte alls samma kvalité som filmen, även om den innehöll mycket mer detaljer från boken. Skådespelerskan som spelade Miss Havingham var otroligt dålig i jämförelse och vissa partier var alldeles för utdragna. För er som verkligen älskar boken finns det också en filmatisering från 1998, men det tar vi en annan gång!

Silver linings playbook

Under sportlovet hade jag äntligen tid att gå på bio och en av de filmerna jag såg var Du gör mig galen. Tyvärr är det en otroligt missvisande titel som lätt associeras med en B-produktion från Hollywood. På engelska heter den istället Silver linings playbook, en titel som överensstämmer mer med filmens innehåll. Det är den bästa film jag sett på bio i år, och då tävlar den faktiskt mot Searching for Sugarman (som i och för sig också är helt otrolig). Jennifer Lawrence tog för ett par veckor sedan emot Oscars-priset som bästa kvinnliga huvudroll på grund av sin medverkan i filmen, och sedan dess har den hyllats på många ställen.

Filmen handlar om Pat Peoples som just blivit utsläppt från den psykiatriska anstalten efter att ha misshandlat sin ex-frus älskare. Han får nu bo hemma hos sina föräldrar och samtidigt som han har problem med att hantera sina föräldrar har han extremt svårt att inse att ex-frun inte är intresserad av att återförenas med Pat. I detta kaos möter han då Tiffany (spelad av Jennifer Lawrence) som bär på precis lika stora problem. En otroligt annorlunda och intressant relation inleds.

Min första tanke var att filmen skulle vara väldigt ångestladdad. Den handlar om två psykiskt sjuka människor vars liv korsas mitt i ett kaos utan dess like. Men tvärtom är det humoristiskt i nästan varenda scen, humorn är svart och annorlunda. De flesta karaktärerna är trasiga och galna, deras fantastiska skådespel gör att alla förtjänar en egen hyllning. Till min glädje har jag nu också insett att filmen faktiskt bygger på boken med samma titel som den engelska, skriven av Matthew Quick. Jag hoppas innerligt att boken nu lever upp till filmen!

Känn ingen sorg!

Igår fick jag äntligen se trailen till Känn ingen sorg, filmen som baseras på Håkan Hellström! Jag känner att filmen kommer bli hur bra som helst, med bra musik, skådisar och fina göteborgsmiljöer kan väl inget gå fel? Filmen har premiär den 24 juli, jösses vad jag längtar!

Nu i vår har det dessutom släppts två ungdomsböcker med Håkan Hellström citat som titlar. Den första är Ge min Arsenik av Klara Krantz och Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. Jag vet inget som citeras så mycket bland ungdomar som Håkan Hellströms låtar och det måste ju ändå visa vilken otroligt duktig textförfattare han är!

Om en film var en bok: Star Wars

Jag älskade Star Wars långt innan jag visste hur nördigt det var, och jag älskade det ännu mer när jag sedan förstod det. Star Wars är lite som filmernas Harry Potter. En banbrytande historia med som bara lockar en viss grupp, den grupp som verkligen förstår det fantastiska och genialiska i hela idén. Jag har aldrig läst en science-fiction bok som motsvarar en film som Star Wars. En bok där olika planeter, folk och styren beskrivs som länderna i en fantasyroman. En bok där det goda slåss mot det onda, hemligheter kommer upp till ytan och där huvudpersonerna alltid är nära döden men mirakulöst lyckas överleva i sista stund.

Om Star Wars hade varit en bok skulle den vara så detaljrik att förrådet med nördfakta aldrig skulle ta slut. Mitt pocketexemplar (med baksidetexten skriven snett som i filmens inledning) skulle vara slitet i kanterna med tiotals hundöron vikta vid mina favoritscener. Science-fictionromanen har aldrig slagit helt igenom hos den stora publiken. Men om en bok som Star Wars fanns är jag övertygad om att mer sci-fi romaner än deckare skulle fylla topplistorna.

The Hobbit

"I en håla i marken bodde det en hobbit" så börjar J.R.R. Tolkiens fantastiska bok Hobbiten. Det är också med dessa rader Bilbo Bagger inleder sin berättelse i Peter Jackssons film. Inför den stora filmpremiären tog jag tillfället i akt och läste boken. Därför blir detta en dubbelrecension av filmen, boken och allt fantastiska runt omkring.

Sagan om ringen berättelsen är kanske för länge sedan är över, men Hobbiten visar att det gömmer sig mer än ett äventyr i Tolkiens Midgård. När jag läste Hobbiten första gången var jag mycket yngre och såg hela berättelsen som en saga. Den är spännande på ett mysig och och lite barn-sagoaktigt vis. Men i  Peter Jackssons film blir det ett äventyr utan dess like. Det lilla och charmiga har blivit stort och maffigt och finurligheterna har ersatts med utdraga strider.

Tro det eller ej, men detta är inte något negativt. Filmen och boken kompletterar varandra på många sätt. Bokens kronologiska ordning och filmens tidshopp ger berättelsen en helt ny dynamik. Peter Jacksson har ändrat och lagt till mycket i historien, men inte till det sämre. Han har gjort det stora äventyret ännu större. Fraser och händelser från boken, som inledningen och Gollum i grottan skapar massvis med igenkänning och nostalgi hos den som läst boken. Därför är man beredd att älska allt det andra också.

Att få se alla miljöer och karaktärer Bilbo beskriver i boken är en häpnadsväckande upplevelse. Ni kanske tänker att det räcker att se filmen, men om ni har möjlighet så läs boken innan eller efter. Det gör upplevelsen dubbelt så fantastisk och efteråt kommer du att se både boken och filmen med helt nya ögon.

Nu är det bara ett år kvar tills andra delen har premiär...

Årets bästa ungdomsfilm!

The Perks of Being a Wallflower är, efter att ha sett den, den bästa ungdomsfilmen som kommit ut i år. Jag var livrädd att en fin bok som den skulle förstöras som film, men nu tycker jag nästan att den blivit bättre. Trots att jag sett otaliga filmer som utspelar sig i samma sorts skolmiljöer finns det något helt unikt över denna. Så otroligt fint och roligt, med fantastiska skådespelare i huvudrollerna. 

Filmen skulle komma på bio i Sverige i januari, men det verkar tyvärr inte säkert längre. Men jag hoppas att den visas då så att alla får en chans att se den! Dessutom ger Gilla Böcker-förlag ut boken i svensk pocket vid samma tid. Jag känner att nästa år inte kan börja bättre! 

Vid skogens rand - Novellfilm

En novellfilm som baseras på en berättelse av Magnus Nordin håller just nu på att göras. Jag hade inte haft problem med att läsa berättelsen i textformat, men det är tveksamt om jag kommer våga se filmen. Har alltid tyckt att Magnus Nordins böcker skulle passa bra som film, men kanske passar de lite för bra, får lite John Ajvide Lindqvist vibbar. Vad tror ni, vågar man se?

Två filmpremiärer i veckan

Två av mina favoritböcker har haft premiär som film nu i veckan. Den ena är Now is Good som baseras på Innan jag dör och den andra är The Perks of Being a Wallflower. Jag har längtat efter båda i något som känns som evigheternas evighet. Ännu har jag inte fått chansen att se dem, men jag har kollat runt för att se hur de bemötts av kritiker och bloggare. 

The Perks of Being a Wallflower, fantastisk bok och enligt många källor på internett en fantastisk film också. Redan 7.7 av 10 på imdb. Bokbloggen Forever Young Adult som gjorde en lång och positiv recension av boken skrev bland så här:

"Well, my fellow life participators, you can breathe easy, because with author Stephen Chbosky at the helm, this film is a gorgeous, wildly compelling tribute to the novel we all adore and cherish."

Ja det fick mig faktiskt att andas lite lättare, så nervös som jag varit. Olika utländska tidningar har också gett förvånandsvärt bra kritik, vilket bara får mina förväntningar att trappas upp ännu mer.

När det kommer till Now is Good är jag faktiskt nervös. Ni vet hur hemskt gärna man vill att ens favoritbok också ska bli bra som film. Samt den där rädslan för att filmen ska förstöra ens syn på boken. Så känner jag just nu. Dakota Fanning har fått massvis med beröm för sin roll som cancersjuka Tessa, eller kanske mest för att hon lyckas med sin brittiska dialekt. På imdb har den än så länge 5.9 av 10 i betyg, och recensionerna har varit blandade.

"The direction is flat and obvious, and so fails to elevate things above movie-of-the-week status." 
så skriver brittiska The Guardian. Jag försökte hitta en recension av en riktig boknörd, någon som har Jenny Downhams fantastiska bok starkt i minnet, men hittar ingen bra. Jag får hoppas att mina plötsligt låga förväntlingar bara gör filmen ännu bättre när jag väl ser den. 




Har ni sett någon av filmerna eller hört vad andra tycker?