John Green fortsätter att imponera

Under våren har jag äntligen upptäckt John Green och läst både Looking for Alaska, The Fault in Our Stars, och nu också Paper Towns. Även om Paper Towns inte riktigt höll samma kvalité som de två andra böckerna var den riktigt bra med samma smarta, snabba och fantastiska språk.

Vi får möta Quentin under sista månaden i high school, en månad som på många sätt vänder upp och ner på hela hans tillvaro. Q bor granne med barndomsvännen Margo Roth Speigelman, men deras vänskap är sedan länge försvunnen. När de blev äldre utvecklades de åt helt olika håll. Margo blev den populära, äventyrliga tjejen med Q hamnade längre ner i rang bland nördarna. De har inte pratat med varandra på flera år och Q blir därför en natt otroligt förvånad när han vaknar av att Margo knackar på hans fönsterruta. Hon har en lista med 11 punkter som de tillsammans ska genomföra innan morgonen. Dagen efter hoppas Q att allt ska bli som när de var små. Att han och Margo ska kunna umgås igen. Men Margo är mystiskt försvunnen och det enda hon har lämnat efter sig att ledtrådar till var hon befinner sig som Q desperat försöker lösa.

Det är oundvikligt att inte jämföra Margo med Alaksa i Looking for Alaska. Båda tjejerna tänjer på alla gränser, tar för sig, har stora hemligheter och försvinner plötsligt nästan helt spårlöst. Margo är inte riktigt lika lätt att gilla och intresseras av som Alaska, men de andra karaktärerna i Paper Towns väger upp för det. Qs vänner (Ben, Radar, Lacey) är helt fantastiska och jag skulle vilja vara träffa och bli vän med dem allihop. Ben är så rolig att jag skrattade högt säkert 20 gånger, Radar så smart att man blir helt fascinerad och Lacey så trygg och snäll att man blir avundsjuk. Boken är dessutom full av spänning och speciellt i slutet är det svårt att sluta läsa när John Green beskriver Qs roadtrip med sina vänner. Varje kapitel är en timme av road tripen och jag har aldrig tidigare stött på en författare som kan göra en road trip så intressant. Vill ni läsa mer av John Green och inte har läst denna är den ett måste!

Alltings början

Karolina Ramqvists roman har beskrivits som en samtidsroman för 90-talet på grund av de många referenserna till både historiska händelser och platser i Stockholm. Genom till exempel en påslagen tv i bakgrunden får läsaren veta att folkmordet i Rwanda precis börjat och genom promenader på Stockholms gator förstår man hur stadsbilden förändrats.  Men trots att jag själv inte var ung under 90-talet lyckas boken på ett otroligt sätt förmedla en igenkänning om hur det är att vara ung i en storstad och vilka förväntningar som ställs på en.

I  Alltings början möter vi den 15-åriga Saga som precis ska börja gymnasiet i början av 90-talet i Stockholm. Hon har vuxit upp med sin radikalfeministiska mamma som under hela hennes uppväxt präntat in i henne att hon "ska ut och ta för sig" och "aldrig bli ekonomiskt beroende av en man". Första dagen i gymnasiet träffar Saga Pauline som tar med henne runt till olika caféer för att spana efter Stockholms vackraste man, Viktor Schantz. Gymnasieåren tillbringar Saga sedan tillsammans med Pauline på klubbar, fester och caféer. Hon blir snabbt besatt av Viktor Schantz och fast han är dubbelt så gammal som henne dröjer det inte länge tills de börjar träffas. Träffas betyder att Viktor ringer till Saga så fort han vill ha sex. Förhållandet är ojämställt och innehåller inget samtal eller utbyte av något annat än sex. Utåt sett är Saga den feministiska unga tjejen som det går bra för. Efter gymnasiet publiceras hennes krönikor i flera olika tidningar och hon får göra sommarprat i P1. Men hennes egentliga liv överensstämmer inte med hennes riktiga feministiska värderingar. Det enda som faktiskt har betydelse för henne är att Vikor ska tycka att hon är snygg och älska henne som hon älskar honom.

Det finns så mycket som är bra i den här boken : att följa Sagas förändring från 15-åring till 20-åring och allt som händer där emellan, tempot i berättelsen som hela tiden varierar, författarens sätt att ge Saga en sådan realistisk röst och alla karaktärer som Saga möter och som påverkar hennes sätt att se på livet. Det enda som stör mig när jag läser Alltings början är att jag är medveten om att det är en självbiografisk bok. Saga är Karolina Ramqvist. Eftersom Saga redan som 15-åring går på klubbar och vuxenfester, umgås med kända skådespelare, festfixare och regissörer känns det som att det inte skulle kunna vara trovärdigt. Jag vill inte att det ska vara på riktigt eftersom hon lever ett så intressant liv redan som 15 år.

/Hanna

Wallflower

Det är alltid lika roligt att få läsa om en favoritbok på svenska. Förståelsen ökar och jag kan nu lägga märke till alla de små detaljerna och språkvariationerna som annars kan vara lätta att missa när jag läser den engelska utgåvan. The Perks of Being a Wallflower som den heter på engelska är en av förra årets mest hyllade böcker. Den kom faktiskt ut för första gången redan 1999 men fängslade tusentals nya läsare förra året när boken gavs ut i ny utgåva och dessutom blev film med bland annat Emma Watson i en av huvudrollerna. Den svenska översättningen är bara ett par veckor gammal och kommer nog göra att boken sprider sig till allt fler ungdomar i Sverige också.

Det är en fantastisk historia bestående av brev skrivna av Charlie som precis börjat high school. Man vet inte vem han skriver till och breven handlar om precis allt i hans liv.  Om hans familj, vänner, upplevelser och allmänna funderingar. Charlie är en väldigt speciell person som inte deltar så mycket i det som händer utan istället iakttar och funderar mycket. Han är en wallflower. Innan high school har han aldrig haft några nära vänner, men mötet med Sam och Patrick och deras vänner gör att han för första gången får träda in i det verkliga livet och faktiskt delta. Även om det inte händer så mycket i boken så är det omöjligt att sluta läsa. Att vara inne i Charlies vardagsliv och vara en del av hans förvandling från väldigt ensam till någon i ett kompisgäng är både spännande och väldigt fint.

För ett tag sedan skrev jag och Elin om generationsromaner och det känns som att detta skulle kunna bli en i framtiden. Charlies tidlösa tankar och samtidigt de små inslagen av hur det är att vara ung på 90-talet gör att boken känns som en modern klassiker.

Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen

Andra delen av Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar handlar precis som den första om när aids kom till Stockholm och Sverige under 80-talet. Återigen möter vi Rasmus och Benjamin, deras familj och vänner. Det är en mörkare, sorgligare och mer djupgående bok än den första. Här finns inte det gnistrande första möte med de homosexuellas Stockholm som genomsyrade Del 1. Det handlar mer om baksidan av att leva under denna tid och oförståelsen de homosexuella mötte i media.

Sjukdomen har spridit sig och börjat bryta ner allt fler. Överallt i tidningar, radio och tv sprids dagligen nya rykten om den såkallade "bögpesten". Flera personer i Rasmus och Benjamins närhet har redan smittats och de upplever det som en tidsfråga innan även de själva drabbas. Nästan 1/4 av boken handlar om Reines miserabla uppväxt på en ö i Bohuslän och hans kamp för att hitta sig själv i "bögarnas Stockholm". En del handlar om Bengt, den framgångsrike skådespelaren som har hela livet framför sig och redan både Stadsteatern och Dramaten intresserade av hans talang. Bengts liv förlorar på en sekund mening när han får provsvaret om att han är smittad av Aids. Det är kallt, rått och ogästvänligt. Och mitt i allt blir Rasmus och Benjamins relation svajig. Båda har stora problem med att berätta för föräldrar och släkt att de är homosexuella. I osäkerheten över vilka de är gör de saker de ångrar och bara vill glömma bort.

 

Vanligtvis blir såhär mycket mörker i en bok för mycket för mig. Men inte nu. Jonas Gardells historia kan bara berättas på detta sätt och man får som läsare acceptera det. Det var så här det gick till - ur de homosexuellas synvinkel. Faktapartierna vävs in i historien om människoödena och gör att det blir tydligare. I Del 1 tyckte jag att kapitlena med fakta kändes krystade och onödiga, men nu i Del 2 förstärker de Gardells budskap. Det är en andra del som kanske inte är lika underhållande som den första, men minst lika viktig.

 

Den bästa bok David Levithan skrivit!

Det är säkert över ett år sedan jag upplevde denna typ av läsning och bok. Känslan av att absolut inte kunna sluta läsa, känslan av att man är så inne i boken att man hela tiden längtar tillbaka till den så fort man gör något annat, känslan av att alla borde läsa den, känslan av att man läser något helt fantastiskt som snart kommer ta slut. Dessa känslor och många många fler flyger runt i huvudet när jag läser David Levithans nya ungdomsroman jag, En. Efter första sidan är jag fast och boken släpper mig inte ur sitt grepp förrän sista raden är läst och boken i hopslagen.

En är ingen vanlig tonåring i USA - En har aldrig haft föräldrar, vänner, ett hem, ett sovrum, ett vardagsliv eller ett liv utanför skolan, i alla fall inget som varat mer än under en dag. Varje dag vaknar En upp i en ny kropp, till ett nytt liv på en ny plats. Under de 16 år En har levt har En vant sig vid sitt öde och försökt göra det bästa av varje dag. Det vill säga försöka klura ut hur kroppen En befinner sig i skulle levt dagen. Det är först när En hamnar i Justins kropp och möter hans flickvän Rihannon som allt förändras. Plötsligt känns ödet inte rättvist, En vill kunna stanna kvar i samma kropp för alltid, ha samma vänner och samma liv. En vill kunna träffa Rihannon varje dag.

Det finns bara ett ord för idén att bygga upp en berättelse på det här sättet, genialisk! Det är berättat med ett språk som flyter snabbt och enkelt men med en otrolig kvalité. I varje kapitel får man möta nya karaktärer eftersom En befinner sig i en ny kropp varje dag. Alla dessa möten med karaktärer är så intressant och man förstår hur många människor det verkligen finns som lever sina vardagsliv på olika sätt. Berättelsen känns helt ny, som om den bryter ny mark. Man möts av tankar man aldrig tidigare tänkt och man ser på sitt eget liv på ett nytt sätt. Det är fantastisk bok som jag ber er att låna, köpa, ladda ner, ja vad som helst bara ni läser den.

Det är 1988 och har precis börjat snöa

Sedan jag började lyssna på Alex Schulmans och Sigge Eklunds podcast (världens bästa, ni måste lyssna!) i början av augusti har jag varit väldigt sugen på att läsa Sigge Eklunds självbiografiska roman Det är 1988 och har precis börjat snöa. Hans pappa är Klas Eklund, idag chefsekonom på SEB och var rådgivare till Socialdemokratiska politiker under 80-talet, bl.a. var han en av Olof Palmes närmsta män. Denna bok handlar om Sigges uppväxt och relation till sin pappa.

Boken inleds med att författaren hittar ett antal kassetband inspelade under 80-talet och hur de hjälper honom att minnas sin barndom och speciellt, relationen med pappan. Sigge dyrkade sin pappa, han var en hjälte, oövervinnlig, och varje steg pappan tog följde han. Ur Sigges synvinkel var inget komplicierat, han och pappan var för evigt bundna till varandra och allt pappan gjorde fel blev förlåtet. Men en dag 1988 skiljer sig Sigges föräldrar och efter skilsmässan raseras bilden av pappan. Skilsmässan blir samtidigt en vändpunkt då Sigge kan göra sig fri och skapa en egen person och tillvaro.


Det här är en av de finaste barndomsskildringarna jag läst. Även om både boken och språket är kort så innehåller den väldigt mycket eftersom språket är nästan lite poetiskt och innehåller så mycket känslor och så många bilder. Boken berättas inte kronologisk ordning, utan minnena blandas och blir som ett pussel där varje minne är en pusselbit som bygger upp Sigges barndom. Det är snyggt och effektivt berättat och det är definitivt inte den sista boken jag läst av Sigge Eklund.

En sån där vidrig bok där mamman dör!

"En sån där vidrig bok där mamman dör" handlar om Ruby som efter sin mammas död tvingas flytta till sin pappa i Kalifornien. Hennes pappa som övergav hennes mamma innan hon föddes och som dessutom är den kände Hollywood-skådespelaren Whip Logan, älskad av alla utom Ruby själv. I flytten måste hon lämna både sin pojkvän Ray och bästa vän Lizzie. Hon måste även vänja sig vid det nya livet i en stad där alla på ett eller annat sätt är kända, en "ny" pappa, ny skola, ny miljö och en enorm saknad efter sin mamma. Det enda som får henne att inte bryta ihop är mailkontakten med Lizzie och Ray. Men när mailen kommer mer sällan och blir mer ytliga förstår hon att allt inte är som det ska vara hemma i Boston.

Det som gör den här boken speciell och minnesvärd är Sonya Sones otroliga berättarteknik. Historien berättas med ett prosaliknande språk med korta ensiderskapitel som hela tiden byggs upp på olika sätt. Det som de dock har gemensamt är Rubys självironi som i slutet av varje "kapitel" vänder på allt det hemska och jobbiga och hon lyckas hitta ett komiskt sätt att se på sin situation och sina upplevelser. Rubys historia får en att både vilja skratta och och vrida sig i sorg samtidigt, och trots att den blir så lättläst så innehåller orden så mycket känsla och ger så många bilder att det känns som om man läst en betydligt svårare bok.

Tyvärr blev jag ganska besviken över slutet som blev just det här lyckliga Hollywood-happy-ending som Ruby skämtat om genom hela boken. Plötsligt kändes historien mycket ytligare och jag måste säga att jag gillade boken mer när Ruby hade det som jobbigast. Då kändes hon mer äkta och intressant. Trots det var det en väldigt underhållande läsning!

 

Personer du kanske känner? (ja!)

Föreställ dig att du år 1996 hittade dig själv på Facebook - femton år innan det ens existerade! Skulle du ha gillat det du såg?
Året är 1996 och datorer och internet är någonting helt nytt. Emma har precis fått en dator i present av sin pappa när hennes före detta bästa vän Josh lånar ut en cd-rom som ska göra så hon kan chatta på datorn. När hon stoppar in skivan dyker istället en blå vit hemsida upp som heter Facebook och glatt hälsar Välkommen. Emma kommer in på sidan och får en chock när hon upptäcker att sidan visar framtiden, och inte en så ljus framtid . Antingen är det ett dåligt skämt eller så är det faktiskt på riktig! Tillsammans börjar Josh och Emma utforska Facebook och hur deras framtider ändras när de gör saker annorlunda här och nu. Facebook får deras vänskap att på sätt och vis återgå till bästa vänner samtidigt som den ställs på sin späts när ändringarna i framtiden går överstyr.

I våras startade Bonnier en Flickr-sida där vem som helst fick skicka in sin profilbild. Profilbilderna sammanställdes sedan och blev ett omslag. Det var många som hade skickat in sin bild så jag trodde verkligen inte att jag skulle komma med. Men både jag och min kompis finns med på omslaget!

Jag gillade boken väldigt mycket. Hela idén med att man skulle kunna se sin framtid genom Facebook är så intressant och smart. Och att små beslut man gör i vardagen kan påverka ALLT får en verkligen att börja tänka. Boken berättas vartannat kapitel från Josh synvinkel och vartannat från Emmas och på så sätt får man följa händelseförloppet på ett mycket roligare sätt. Man förstår deras missförstånd, när de överdriver eller döljer något. Tyvärr var den väldigt lättläst och tog slut på bara några timmar. Jag har inget emot lättlästa böcker om det känns som att man verkligen får lära känna karaktärerna ändå, men tycker jag att boken hade vunnit på mer text. Sedan var slutet väldigt uppenbart också redan från början. Men som sagt var det en otroligt intressant läsning som kommer ta en tid att smälta.

Mitt klimatkatastrofala liv

Året är 2015 och naturen har börjat visa att den inte klarar av mer av människans utsläpp och föroreningar. Stormar, skyfall, torka, och annat oväder drabbar Jorden och undergången närmar sig med stormsteg. För att göra några sista kraftansträngningar bestämmer sig England som första EU land att införa en koldioxidransonering som innebär att varje person bara får göra av med en viss mängd koldioxid per månad. Överskrider man sin ransonering kan man inte förbruka mer koldioxid den månaden. I centrum står den 16-åriga Laura Brown som förutom koldioxidpoäng har mycket annat som också snurrar runt i huvudet; hennes vänner, sitt band, sin familj och RD - hennes största kärlek.

Mitt klimatkatastrofala liv tar upp ett otroligt aktuellt och intressant ämne. Även om detta kanske inte skulle inträffa om 3 år så skulle det kunna inträffa om 33 år. Kanske kan vi då inte flyga i den utsträckningen vi gör idag, vi kanske bara har en viss mängd vatten att använda per dag och vi kanske måste välja mellan att ta långa duschar och se vårt favoritprogram på TV.

Men ett intressant ämne räcker inte riktigt och även om boken innehåller mycket annat som kretsar kring Laura så lyckas inte det hålla boken uppe. Mycket känns inte trovärdigt. Som att Lauras familj fullkomligt spårar ur på grund av de nya levnadssättet. Hennes pappa blir först alkolist, förlorar sedan jobbet och blir tillsist en liten bonde som köper djur och odlar grönsaker för att göra familjen egenförsörjande. Jag tycker även att bokens sätt att berätta, dagboksformat, inte känns så trovärdigt eftersom det är lite konstigt att Laura både har tid och tillgång till dagbok under de förhållandena hon ofta befinner sig i.

Boken är bra att diskutera och startar många intressanta tankar, men tyvätt berör den mig inte mer.

Radhusdisco!

Det var lite av en slump jag köpte den här boken. Hittade den second hand helt oläst för fem kronor och hade hört lite bra om den från några kompisar så varför inte? Och jag är väldigt glad att jag köpte den, för trots att jag inte växte upp under 70/80-talet, bor i en småstad och är kille så drogs jag med i berättelsen och kände nostalgin vibrera i varenda mening efter vad mina föräldrar berättat för mig om filmisar, första videon och axelvaddar.

I Radhusdisco får man följa den grubblande killen Morris ända från lågstadietiden till skolavslutningen i nian och historien kretsar kring skolan, hans vänner och familj. I början av boken är de största problemen hurvida han kanske är en indian som hamnat fel och att glömma badbyxorna när klassen ska till simhallen men ju äldre han blir desto svårare blir problemen. Morris börjar tänka mer och mer på sex, hur man ska vara mot sin flickvän och vad som ska hända senare i hans liv. Boken är full av roliga och fina personer. Morris kompisar är galna och konstiga, läraren Cliffhanger är skum men intressant och Morris har en fin relation till sin pappa som både kan vara väldigt vardagsnära och filosofisk. Språket är hela tiden lätt, snabbt och ofta väldigt roligt. Till skillnad från andra uppväxtromaner lever Morris i en helt fungerande familj, har vänner och flickvän och får åka på skidsemester till Idre och campa i Europa. En sådan här bok behöver inte vara nattsvart för att vara bra och det bevisas verkligen här.

Melina Marchetta fortsätter att imponera

Jag har nu läst min andra bok av Melina Marchetta och är så himla imponerad. Det är något med hennes ungdomsböcker som får en att kastas in i en värld som man absolut inte vill lämna. Saving Francesca kanske inte är lika bra som Jellicoe Road, men den får mig ändå att skratta och le och lida tillsammans med karaktärerna ända fram till sista sidan.

Boken handlar om Francesca som befinner sig i en tid då allt stormar. Hon är sexton år och allt är jobbigt redan som det är i den åldern med kompisar och skolan, men när hennes mamma en dag vägrar gå upp ur sängen försvinner Francescas enda fasta punkt i livet.

Precis som i Jellicoe Road så spelar mamma-karaktären en viktig roll i berättelsen. Mamman är speciell och bär på något som hon bara kan hålla för sig själv. I detta fall en depression Francesca inte kan förstå och i Jellicoe Road hemligheter som Taylor inte får veta om sin uppväxt. Men Melina Marchetta lyckas med att inte få allt att bli så eländigt. Tvärtom så blir jag glad av att läsa hennes böcker. Dialogerna är roliga och alltid med en tvist som får det sorgliga och jobbiga att blandas ut med vänskap, glädje och kärlek. Sedan är det omöjligt att inte älska hennes karaktärer som är så levande och alltid har starka personligheter som man i vanliga fall skulle stört sig på, men nu bara vill ha mer och mer av.

Hon skriver så himla fina böcker helt enkelt och jag ser fram att läsa hennes andra böcker The Piper's Son och Looking for Alibrandi. The Piper's Son ska dessutom vara en fortsättning på Saving Francesca!

Just Kids!

Helt ärligt så visste jag nästan ingenting om Patti Smith innan jag började läsa Just Kids. Första gången hon fick ett ansikte för mig var när First Aid Kit framförde hennes låt "Dancing Barefoot" på Polar Music Prize-galan 2011. Men efter att ha läst denna fantastiska memoar vet jag i alla fall lite om hur hon var och hur hennes och Robert Mapplethorpes konstnärsskap tog världen med storm.

I Just Kids får man lära känna Patti Smith innan hon blev känd. Hon beskriver vägen mot framgång, de motiga återvändsgränderna och de överraskande lyckostunderna. Livet under 60-och 70-talet i det fattiga bohemlivet på Manhatta var svårt och man fick kämpa hårt för att göra sig sedd. Hon beskriver även relationerna till människorna omkring henne, till rocklegender, stora poeter och nära vänner. Det känns trovärdigt och kärleksfullt. I fokus ligger Pattis vänskap och kärleksrelation till Robert Mapplethorpe och man får följa deras vänskapsutveckling från de första mötet ända in i döden. Tillsammans utvecklar de varandras konst och musik, samtidigt inspireras de av många andra människor. Främst när de bor på det mytomspunna Chelsea Hotel i New York tillsammans med andra konstnärer, poeter, författare, fotografer och musiker.

Det märks att Patti Smith är en duktig skribent och poet. Språket är vackert och avancerat med svåra beskrivande ord och händelser. Hennes berättelse berättas även på ett sätt så att de som inte tidigare visste något om henne absolut kan fångas av historien och beröras. Det här är verkligen en läsvärd memoar, inte bara för den fantastiska berättelsen utan också för de fina personporträtten och fotografierna i boken!

Kaninhjärta!

Mary och Anne är tvillingsystrar och bästa vänner. De är så lika att det är svårt att skilja de åt, men inuti är de helt olika. Mary har svårt att se meningen med livet, blir glad av att knäcka människor och är inte rädd för att testa nya saker. Anne är mer lugn och är den som alltid har varit mer ansvarstagande av de två. Tillsammans utgör de även ett medium, Anne kan se andar och Mary låter dem tala genom att låna ut sin kropp. Under en sommar kommer de av en slump i kontakt med en medial grupp som söker efter en liten flicka. Sökandet tar upp den största delen av sommarlovet och ju större plats det övernaturliga tar i deras liv, desto snabbare börjar Mary och Anne glida ifrån varandra. Mary har svårare att se livets ljuspunkter och Anne oroar sig konstant över att Mary ska ta sitt liv.

Det var inte helt lätt att börja läsa den här boken. De övernaturliga inslagen kom så plötsligt och jag förstod inte vad det var. Det känns som om jag vill ha någon sorts bakgrundsinformation om vad ett medim är och hur allt började för Mary och Anne. För nu kunde jag inte riktigt ta till mig det som hände i början, och det kändes som om jag befann mig utanför berättelsen.

Men efter ungefär en tredjedel av boken tycker jag ändå att den kom igång och levde upp till mina förväntningar och blev precis så obehaglig och spännande som jag läst att den skulle vara. Berättelsen blev mer levande när fler karaktärer kom in och den kunde börja berättas på rikigt. Något som jag verkligen gillade var beskrivningen av hur Mary och Anne börjar glida ifrån varandra. Hur deras syskon-och vänskap får en spricka, som växer till en avgrund och hur de inte längre står varandra lika nära. De övernaturliga inslagen blir också bättre beskrivna och i slutet har man en bra bild av vad ett medium är och hur en medial grupp arbetar.

Läs vår intervju med Christin Ljungqvist här!

Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo är en bok som är så himla NU, så modern, så precis. Mest utmärkande för boken är det härliga språket. Precis som hennes tidigare bok Det är så logiskt alla fattar utom du så känns språket så äkta och trovärdigt. Inget uttryck eller ord känns fel, allt är som taget ur en tonårings mun och det känns som att författaren skriver om tonåringar från deras perspektiv och inte överifrån basserat på en förfluten tonårstid som så många andra författare gör.

Boken handlar om Alicia som går första året på naturvetenskapliga programmet. Alicia känner sig instängd i skolan och att hon slösar bort sitt liv genom att sitta i kvava klassrum och räkna matte. Hon vill uträtta stordåd! Alicia hoppar därför av gymnasiet för att påbörja sitt nya spännande liv. Hon tar jobb på café och flyttar hem till sin mormor och möter sin drömkille. Allt rullar på bra tills hon plötsligt får reda på något som vänder uppochner på hela hennes tillvaro.

Det är inte bara språket man känner igen sig i, utan också Alicias tankar. Hur många gånger har man inte själv suttit där i skolbänken och känt att bara livet bara flyger fram utan att man gör något speciellt?
Alicia är en väldigt modig och intressant karaktär. Hon bara hoppar av gymnasiet sådär på en dag och ångrar inte eller känner ångest. Hon bara lever nuet och gör det som faller henne in. Det är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på länge och det är en riktig bladvändare som garanterat ger en väldigt härlig läsning!

Niceville!

Jag har just läst ut en av de mest gripande, spännande och underhållande böckerna på länge - Niceville. Niceville utspelar sig i 60-talets USA, Mississippi och handlar om de svarta hembiträdena som nästan varje vit familj på den tiden hade i den delen av USA. I boken får man följa den unga vita kvinnan Skeeter som återvänder hem till Jackson i Mississpi efter att ha studerat på college i fyra år. När hon kommer tillbaka upptäcker hon saker som hon aldrig tidigare reflekterat över och hon börjar ifrågasätta rassegregationen; varför svarta och vita inte får bo i samma områden, gå till samma mataffärer och använda samma toaletter, men främst de svarta hembiträdenas situation när de arbetar i de vita hemmen. Hon bestämmer sig för att påbörja ett riskfyllt och svårt projekt; hon ska skriva en bok där kvinnorna som arbetar som hembiträden själva ska få berätta vad de varit med om. Men att få hembiträden att ställa upp visar sig vara mycket svårt. Till sin hjälp har hon Aibileen, en svart kvinna som arbetat för vita familjer sedan hon var 14 år. Tillsammans börjar de arbetet med boken som de hoppas ska upplysa människor om vad som faktiskt sker.

Det här var en väldigt lärorik bok för mig. Jag visste inte att det såg ut så här i USA för bara 50 år sedan. Det är både skrämmande och fascinerande. (Facinerande för hur snabbt det har ändrats). Det som är så bra med boken är att den inte är rakt igenom tung, hemsk och sorglig som sådana här böcker lätt kan bli. Den är fylld av humor, spänning, otroliga relationer, komiska händelser och fina beskrivningar. Det är ett otroligt språk och historien blir extra effektfull av att man får följa både Skeeter, Aibileen och Aibileens vän, Minny. Man får tre perspektiv på historien och också på rassegregationen.

Boken blev film i höstas (måste verkligen se nu!):

Räddaren i nöden!

Räddaren i nöden (The catcher in the rye) har jag precis läst ut i engelskan i skolan. En bok som varenda ungdom i USA bara SKA ha läst, en bok kallad generationsroman och modern klassiker.

Sjuttonårige Holden Kaulfield har ännu en gång blivit relegerad från skolan. Han bestämmer sig då för att åka hem till New York, men kan inte komma hem till familjen eftersom brevet om hans avslutade studier kommer till föräldrarna först efter ett par dagar. Istället tillbringar han dagar i staden där han möter både gamla vänner och nya människor. Under nätterna sover han på billiga hotell och stationsbänkar. Han är trött på sitt liv, men vet samtidigt inte vad han ska göra med det och vart han ska ta vägen.

Det här är en väldigt speciell bok på många sätt. Holden är speciell som person - nästan alla människor han möter beskrivs som "phonies" med "lousy lives" och att de gör honom deprimerad. Han vill på något sätt komma ifrån de här människorna som är så tragiska och hitta någon mening med att leva. Han är som en sur och irriterad gammal gubbe som är fast i tankebanor om att bara han själv är annorlunda. Det gör honom till en sådan intressant och annorlunda person som man så gärna vill förstå.

Historien är också väldigt speciell. Läser man den bara rakt upp och ner utan att fundera berör den inte. Egentligen händer det inte så mycket. Det som händer sker mellan raderna och det är på det sättet man förstår Holden som person. Han har frånvarande föräldrar och oöverkomliga känslor efter sin  brors död. Hans familj är rik och han är egentligen otroligt intelligent som person. Men jag gillar att historien inte är platt och att man får leta efter ledtrådar. Det nämns heller aldrig i boken var historien berättas från eller till vem den berättas. Men alla svaren finns där, mellan raderna.

Resten får du ta reda på själv

Samantha Kingston är en av de coolaste tjejerna på Jefferson High. Hon har tre väldigt nära vänner, en pojkvän, popularitet och helger fyllda av fester. Men på väg hem från en fest på Alla Hjärtans dag dör Samantha. När hon vaknar upp igen ligger hon hemma i sin säng och klockan visar morgonen den 12 februari. Samantha tvingas återuppleva sin dödsdag 7 gånger. Samantha förstår att det finns en anledning till varför hon lever samma dag om och om igen; hon måste förändra det förflutna. Hon försöker ställa små saker till rätta, rädda sitt liv, rädda någon annans liv samtidigt som hon försöker att bli en bättre människa.

Jag är inte säker på vad det är, men det är något med tid som får mig att bli så facinerad. Hur Samanthas nya små handlingar förändrar en hel dag och gör den helt annorlunda.

Det som är så speciellt med den här boken är att jag inte alls gillade huvudkaraktären i början. Det gick inte att identifiera sig med Samantha, för hon var en av de där jobbiga och otrevliga tjejerna som finns i varje klass. Men ju fler gånger hon återupplevde sin dödsdag, desto mer växte hon som person och jag började gilla henne mer och mer.

 Själva konceptet med att uppleva en och samma dag flera gånger gillar jag jättemycket. Och även om historien upprepades så blev det aldrig tjatigt för nya karaktärer och händelser och historier kom hela tiden in. Lauren Oliver skriver också så fängslande och jag blev så inne i boken att jag kom på mig själv med att tänka "det spelar ingen roll vad jag gör nu, för jag kommer ändå ha en ny chans imorgon".. Helt galet, men ett bevis på att boken är fantastiskt bra!

  

Sex, sprit & ätstörningar

Det finns massor av böcker om tonåringar och deras problem och hur man som förälder ska reagera och ta hand om sin tonåring. Men de böckerna är nästan nästan alltid skrivna av vuxna som baserar boken på erfarenheter de och deras vänner upplevt när de var unga. Visst kämpar vi unga idag med flera av de problem våra föräldrar och tillochmed deras föräldrar gjorde; Vi är oroliga för att vi inte räcker till, ser ut på ett visst sätt, äter för mycket, har fel kläder och är efter med att ha pojkvän eller flickvän. Men vad vi ungdomar idag kämpar med som inte våra föräldrar gjorde är allt det internet och tv gett och utsatt oss för. Numera stöter vi t.ex. på reklam vart vi än tittar om hur vi ska se ut och leva. Vi kan också bli utsatta för internetmobbning och trakasserier på internetsidor. Samtidigt finns också stressen om att vi måste vara sociala och berätta om vårt liv på bloggar, twitter och instagram, och vi oroar oss för en sådan töntig sak som att vår profilbild på facebook ska få fler likes.

Det här tänkte Fridah Jönsson på, och hon skrev den här boken ”Sex, sprit och ätstörningar” för att uppdatera litteraturen om hur vi unga har det idag. Hon själv är 19 år och alla texterna i boken är skrivna av ungdomar mellan 16 och 22 år. Det här är tonåringarnas handbok till föräldrarna.

Efter att ha läst den tycker jag att det definitivt är en bok som föräldrar ska läsa. Den ger en bra och varierad bild av hur det är att vara tonåring idag. Men samtidigt blir jag skrämd av boken. Redan finns det saker och uttryck som börjar kännas omoderna i det ungdomarna berättar. Hur snabbt ska utvecklingen egentligen gå nu? Kommer det behövas en sådan här bok varje år för att kunna skildra hur vi unga lever och tänker?

Inte på riktigt inte på låtsas

Minns ni Johanna i boken Jag finns? Nu har författaren Maja-Maria Henriksson skrivit en fristående fortsättning. I Inte på riktigt inte på låtsas, som den heter, är Johanna snart 17 år. Vedin och allt som hände i skolan ligger bakom henne. Men hennes mamma har träffat en ny man som hatar Johanna över allt annat. Snart är inte ens hennes hem en trygg punkt längre. Istället klamrar sig Johanna fast vid Jens. Jens som inte liknar alla andra, som är fri. Men Jens har en annan mörkare sida som Johanna vägrar att se.

Vad kan Johanna råka ut för som är värre än det som redan hänt? Det undrade jag när jag fick höra talas om fortsättningen. Det är inget happy ever after vi får se i Inte på riktigt inte på låtsas. Johannas kamp fortsätter. Det blir nästan värre med föräldrar som inte bryr sig, destruktiv pojkvänn, och omvärlden som inte ser. Johanna själv är för trasig för att i huvud taget vilja ta emot den hjälp som erbjuds. Det låter kanske bara hemskt hemskt hemskt och det är det också. Men språket är vackert och målande och gör berättelsen så mycket mer personlig. Därför kan jag inte heller kalla denna boken överdriven, bara plågsamt verklig.

Bok om 11 September

En tidig morgon i New York ligger Jasper och sover i Brooklyn. Peter skolkar utanför en skivaffär och väntar på Bob Dylans nya skiva. Clarie är på första lektionen då läraren plötsligt meddelar att ett av tvillingtornen brinner. Det är den 11 september, en dag som kommer förändra deras liv för alltid.

En bit av mig fattas ger en liten glimt ur de här personernas liv. Tillräckligt mycket för att se hur mycket händelsen påverkade dem fast än ingen de kände omkom. Ibland kunde jag känna att det var för mycket 11 september, jag ville veta mer om karaktärernas liv. Men det är trots allt 11 september som är det stora temat här och det annorlunda att se det ur New Yorkbors perspektiv. Attacken kändes på något sätt ännu mer ofattbar efter att jag läst boken.

Något jag gillade extra mycket var hur alla New York-bor hjälpte varandra i kaoset. I katastroffilmer ser man ofta hur människor trampar ner varandra, börjar slåss och sno varandras bilar för att komma bort från Manhattan. Här skrev han hur folk istället hjälpte varandra, bar de skadade, skoaffärer gav bort gympaskor till alla som flydde och affärer kastade ut vatten på gatorna. En version av mänskligheten som jag gillar mycket bättre än Hollywoods.