Dags för 55.555-jippot!

Här kommer nu det där jippot som jag har utlovat!

Boktanken startade ytterst blygsamt i december 2011 med en tanke om att jag skulle skriva recensioner på nätet istället för att ha en läsdagbok. Jag sa inte till någon att jag bloggade, så det var ingen mer än jag som läste... Under de två följande åren lade jag in ungefär ett inlägg i veckan och det var nästan inga som hittade mig.

Jag hade inte fattat att jag borde svara på folks kommentarer, besöka deras bloggar och visa lite intresse för andra om jag skulle kunna räkna med motsvarande behandling. Ja, det låter förstås korkat men jag hade helt enkelt inte begripit hur det funkade i cybervärlden!

Mitt alias, Joelinda, gör att jag känner mig fri att skriva precis vad jag vill - men det låser mig också, för jag kan inte ohämmat göra reklam för bloggen utan att röja vem jag egentligen är.

I oktober 2013 hade jag ungefär 400 besök i månaden och kände mig som en isolerad ö. Men så anmälde jag mig till sökmotorn Bokbloggar.nu, började skriva oftare, pingade alla recenserade böcker och framför allt fick jag tipset från Helen på Midnatts ord att surfa runt, lämna kommentarer, vara med i bloggutmaningar och svara på enkäter. Tack Helen! Poff, så smällde det till och besöksantalet fördubblades.

Man kan säga att Boktanken föddes i oktober 2013, för det var då jag på allvar började engagera mig.

Sedan har det rasat iväg. Jag har bjudits till författarafton och Augustprisnominering, jag har fått många recensions-ex, jag har haft mejlkonversationer med författare, citat ur mina recensioner har hamnat bakpå böcker. Så himla kul! Och framför allt har jag "lärt känna" en massa trevliga, smarta, belästa bokbloggare - det är det allra bästa.

Nu har jag nått femtiofemtusen femhundrafemtiofem besök på bloggen och det föranleder själva jippot. Det är ingen utlottning och ingen tävling och kräver ingen motprestation. Det är helt enkelt en sorts belöning till trogna läsare.

Skicka ett mejl till boktanken@gmail.com och ange ditt namn samt din postadress. Om du har lust kan du skriva vad din bokblogg heter - men det är valfritt och du kanske inte ens har någon. I gengäld får du ett kuvert med två laminerade bokmärken som jag har gjort, med litterära citat och en liten illustration.

Tack alla fina läsare!
//"Joelinda"

• Eftersom jag inte har den blekaste aning om efterfrågan så har jag låtit trycka upp sextio bokmärken. Det bör väl räcka ett tag. 
• Om de - mot förmodan - tar slut fortare än jag tänkt, så kanske du bara får ett. Eller så får du vänta tills jag tryckt upp nya. Eller så får du inga alls - det beror helt enkelt på hur många som är intresserade och vad jag har råd med. 
• Kanske gör jag fler motiv till ett senare tillfälle, så om du tycker dessa var fula så får du väl vänta till 66.666-jubileet eller något sånt.
• Ja, du får bo utomlands. 
• Nej, det kostar dig inget - men å andra sidan förpliktigar det inte heller mig till något.
• Om du inte har hört något ifrån mig inom 4-5 dagar så skriv igen! Mejlet kanske har kommit bort.
• Citaten är från Agatha Christie (rosa med katt), Mark Twain (turkos med fisk), J.K. Rowling (djupblå med stearinljus), J.R.R. Tolkien (blå med sol och måne) och John Irving (ljusgrön med fotspår). 

Mystiska Maria Lang

Dagmar Lange. Foto: Jarl Ekenryd, TT.

Peter Ekström skriver intressant  i Kulturdelen om Dagmar Lange och hennes många deckare. Var hon så mystisk, så ultrafeministisk, så rebelliskt lesbisk och så framgångsrik som hon (och andra) ville få det att framstå som? Och varför älskade de kvinnliga läsarna henne, medan de manliga recensenterna bara fnös åt hennes böcker?

Googlade egentligen på om det finns någon avhandling som visar om Dagmar Lange verkligen skrev alla dessa böcker själv eller om någon annan hoppade in och skrev de sista decennierna i hennes liv. Hittade inget sådant, men däremot Peter Ekströms artikel som sa mycket annat. Riktigt läsvärt, tyckte jag.

Ett ganska sorgligt livsöde, för övrigt. Ratad av kritikerna. Alkoholiserad, undernärd, skuldsatt, fattig och ensam. Livet var inte alldeles snällt mot Dagmar Lange, vad det verkar... I andra artiklar har jag läst att hon betedde sig som en diva, körde med folk, utnyttjade dem, avfärdade alla som inte gjorde exakt som hon sa, att hon var självupptagen och excentrisk. Blir rätt nyfiken på hurdan hon var som person - men alla som levde med henne eller arbetade tillsammans med henne är nu döda, så några förstahandsuppgifter och -vittnesmål lär vi inte få.

Rosor, kyssar och döden

Bokens titel: Rosor, kyssar och döden
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: Vingförlaget (Kooperativa Förbundet, LTs Förlag, Norstedts), 1955
Antal sidor: 211

Jag har knappt ens bläddrat i en Maria Lang-deckare förr, men nu har jag alltså läst flera under bara de senaste veckorna. Jag blir inte riktigt klok på om det verkligen är Dagmar Lange som skrivit allt. Är det så? Finns det några teorier här, som jag inte känner till? Min egen åsikt är att böckerna skiljer sig så fundamentalt åt att det är omöjligt att samma person skrivit dem...

"Mörkögda augustinatt" (utkom 1956) och "Rosor, kyssar och döden" (utkom 1953) är charmiga med sina beskrivningar av svenska småstäder och Bergslagsbyar på 50-talet. En tidsresa som kanske inte beskriver det verkliga livet, men är hemskt trevlig som underhållning och avkoppling.

Kvinnorna bär hatt och handskar, männen röker pipa, folk har skor inomhus, de vuxna sippar drinkar på cocktailpartyn och om man badar bär man en rejäl baddräkt i bomull. Att säga "kära barn" till en vuxen kvinna är helt normalt. Inte utövar man snuskiga sexualakter utan kysser romantiskt i månskenet. Alla tituleras med herr, fru, prostinnan, disponenten, doktor eller annat för att markera status och ställning. Man har en piga som tar hand om hushållet och en barnflicka som passar ens ungar.

Deckargåtorna är sinnrikt konstruerade och som jag skrev tidigare så påminner de om sällskapsspelet Cluedo, där alla kan vara mördaren och där man samlas i biblioteket eller matsalen på slutet för att gå igenom samtligas alibin och konstatera inför en hänförd församling vem som begått dådet.

De senare böckerna jag läst - eller tänkt läsa, men ångrat - är så fullständigt annorlunda: "Staden sover" (utkom 1970) och "Arvet efter Alberta" (utkom 1977). Språket i synnerhet. Jag ordar inget mer om dem, kan bara konstatera att jag tycker de är direkt dåliga och inte alls läsvärda.

Åter till boken: denna gång är Puck gäst hos en släkt på en fin gård i närheten av Skoga, där en rik brukspatron bor med sina vuxna barn och barnbarn. Kriminalkommissarie Christer Wijk ska förlova sig med en av döttrarna - men innan förlovningsfesten hinner ett mystiskt dödsfall ske... Jag gillar upplägget skarpt och tycker att det här var en riktigt mysig pusseldeckare. Lite fascinerad också över vibbarna mellan gifta Puck och snart förlovade vännen Christer - klart opassande känslor, som ändå ligger där mellan dem som elektriska sprakande gnistor.

Omdöme: Maria Lang är en skicklig deckarförfattarinna! Men håller er till dessa tidiga böcker i utgivningen och läs dem gärna i kronologisk ordning.

Boken hittade jag på Bokbörsen, det är något alldeles speciellt att hålla i en nött, gulnad, vacker gammal bok. Jag njuter verkligen av sånt! Men du kan köpa en äckligt dyr e-bok om du vill: Adlibris har en nyutgiven version från Norstedts: E-BOK.

Det är en speciell känsla att läsa en gammal gulnad bok. Fram för fler begagnade böcker!

Män förklarar saker för mig

Serien är ritad av Frida Malmgren och jag hittade den på Lundagård.

Bokens titel: Män förklarar saker för mig
Författare: Rebecca Solnit
Originalets titel: Men Explain Things to Me
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos, 2015
Antal sidor: 203

Om man kallar sig själv feminist och köper sig en bok som sägs ha feministisk kult- och klassikerstatus, då måste man ju nästan med automatik höja den till skyarna. Något annat är snudd på förräderi.

Men "Män förklarar saker för mig" är inte riktigt vad jag hade föreställt mig och även om jag gillar boken så tycker jag att titeln är lite missvisande.

Den handlar om män som våldtar, slår ihjäl, misshandlar eller utövar totalt dominerande makt över kvinnor. Kända fall som den vita manliga medelålders IMF-chefens (påstådda) våldtäkt på den svarta kvinnliga unga hotellstäderskan eller den vedervärdiga gruppvåldtäkten på en ung indisk kvinna som slutade med att hon dog av inre skador.

Jag som hade trott att den bokstavligt talat skulle handla om hur män tenderar att förklara saker för mig som jag redan vet, med den där äckliga självsäkerheten som är svår att sätta fingret på men som på något vis förminskar kvinnors erfarenheter och kunskaper - även då vi kanske är experter inom området.

En utmärkt recension i SydSvenskan, skriven av Anna Hellsten, belyser just detta. Jag skrev denna recension först och googlade sedan lite för att se hur andra hade formulerat sig. Till min stora glädje hittade jag en människa som tänkt precis samma sak: alla vardagsscenarier där man plattas till, förlöjligas, inte lyssnas på eller respekteras hade varit givande att läsa om.

Omdöme: Egentligen är ingenting nytt för mig av det hon skriver, men Solnit har ett mycket engagerande sätt att formulera sig och boken är klart läsvärd. Däremot kan jag inte påstå att jag fått ett gäng vassa argument att slita fram i rätt ögonblick, när jag själv blir utsatt för "mansplaining".

Länk till boken på Adlibris: POCKET (mitt ex är inbundet men boken verkar bara säljas som pocket nu)

Staden sover

Bokens titel: Staden sover
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: P.A. Norstedt & Söner, 1973
Antal sidor: 237

Detta är Maria Langs tjugotredje bok, och jag hade redan i förväg bestämt att jag inte tänker investera i några böcker hon skrivit efter 1970 (just denna gavs första gången ut då) eftersom jag fått uppfattningen att böckerna blir drastiskt mycket sämre efter det.

Nu undrar jag om kanske även 1970 var lite sent i hennes författarliv, för det här är inte alls en bra bok. Varken som deckare eller som roman. Faktum är att det är så stor skillnad mellan denna bok och "Mörkögda augustinatt" från 1959 att jag undrar om det är samma människa som skrivit dem.

Det mest påtagliga - och som i viss mån förstör boken för mig - är att texten är helt överlastad med adjektiv. "Show, don´t tell" har Maria Lang uppenbart inte hört talas om. Exakt varenda människa som kommer in i handlingen beskrivs först och främst, innan vi ens får veta vad som händer. Utseendet, håret, kroppsformen, kläderna, färgerna - allt!

Det märks ganska tydligt att Dagmar Lange var närmare 60 år när "Staden sover" kom ut. Hon presenterar den tidens musik som ny och lite obegriplig, nämner Lill Lindfors, Tommy Körberg och Streaplers. Det känns lite som "name dropping", som om hon vill slänga in tidsmarkörer för att visa att hennes fiktiva huvudpersoner är moderna.

Raggarbilar. Hylands hörna på teve. Kortkorta kjolar och lårhöga stövlar. Polisonger. Så långt är allt väl, men ungdomarnas språk är så kryddat med den tidens slangord att det blir löjligt.

Kort om handlingen: den lilla tråkiga staden Skoga stannar upp på lördagskvällarna då Hylands Hörna visas på teve. I en av de gamla villorna är det någon som dukat för besök, och som morgonen därpå hittas död... Kriminalkommissarie Christer Wijk försöker lösa mordgåtan genom att systematiskt gå runt bland de misstänkta.

Omdöme: Dålig bok, kort och gott. Inte värd att lägga tid på. Kvinnorna framställs som oföretagsamma mesar, utagerande slampor, sura kärringar eller kvittrande klämkäcka. Och deras kroppar beskrivs onödigt tydligt, samtidigt som författarinnan konstaterar att en av de fula tjejerna åtminstone är kvicktänkt så hennes föräldrar behöver inte vara alldeles ledsna över att de fick en så oattraktiv dotter...

Mörkögda augustinatt

Bokens titel: Mörkögda augustinatt
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: Vingförlaget (Kooperativa förbundet, LT:s förlag, Norstedts), 1959
Antal sidor: 243

Jag har någon gång för en evighet sedan läst en bok eller två av Maria Lang, så jag mindes att de handlar om den unga Puck och hennes man Einar samt kriminalkommissarie Christer Wijk som snubblar över märkliga mord på den svenska landsbygden.

Nyss köpte jag en begagnad Maria Lang-bok för bara tjugo spänn och den var klart värt pengarna. En trevlig deckarhistoria med klassiskt ond bråd död. Boken påminner i hög grad om när man spelar Cluedo och undrar om det var fröken Plommon som dödade herr Senap i biblioteket och vad hon hade som mordvapen!

Här är ett isolerat gäng människor i åldrar från yngling till gamling - varav hälften är män och hälften är kvinnor - samtliga med trassliga kärleks- och släktskapsrelationer till varann. Några är fattiga, andra rika (kan man tro, men allt är inte som det ser ut att vara). Det är förvånansvärt spännande.

Puck är i mina ögon en riktigt usel mamma, men jag är medveten om att hennes ansvarslösa sätt att gång på gång lämna sin fyra månader gamla bebis ensam hemma (!) inte alls var märkvärdigt på 1940- och 1950-talet. Min mormor, farmor och svärmor har allihop intygat att man gjorde ärenden medan ungen sov i spjälsängen hemma.

Puck ammar dottern, men bara var fjärde timme på utsatta tider, aldrig något spontant och aldrig på natten. Min egen mamma har berättat att hon gjorde så med mig. Tur att jag inte har något minne av det...

Förutom Puck och bebisen Pyret är det lillpigan (jo, hon kallas så!) Meta som tillbringar några augustiveckor på landsbygden i Uppland, inhysta i tant Otties stuga medan denna är på utlandssemester. På helgerna kommer Eje för att umgås med sin familj (och han är jätteduktig för han lyckas ge bebisen välling när Puck inte kan amma).

Maria Lang är riktigt bra på att beskriva hur sommaren övergår i höst. Man kan verkligen känna känslan av Sverige i augusti, pendlingarna mellan varma dagar och kyliga nätter. Historien är ytlig och fånig på alla vis, men mycket underhållande. För övrigt gillar jag att läsa böcker där man niar varann, där "herrarna" röker pipa och där man "telefonerar" till landsfiskalen då ett mord har skett. Jag skulle verkligen inte ha velat vara ung kvinna på 1950-talet, men det är härligt att försvinna in i en roman i några timmar.

Norstedts gav ut sex av Maria Lang-böckerna i nya, snygga omslag år 2013 - men alla verkar redan slutsålda. Just "Mörkögda augustinatt" finns inte att hitta någonstans; man får leta på loppisar och Bokbörsen.

Hedra mysteriet!

Bokens titel: Hedra mysteriet! Mindfulness på värmländska
Författare: Klas Hallberg
Förlag: Hallberg Odabas AB, 2015
Antal sidor: 185

Många av bokens sidor har bara text till hälften, andra har endast ett enda ord, ytterligare andra är helt blanka - vilket sammantaget gör texten snabbt genomläst. Till skillnad från den första boken i serien har språket här stramats upp lite; det är fortfarande utpräglat talspråk, skrivet som om vi fått textremsorna från en tevesänd föreställning - men det är inte fullt så jobbigt att läsa. Det har hänt något med författarens sätt att skriva på de 12 år som gått mellan "Hångla mer!" (2005) och "Hedra mysteriet" (2013).

Denna gång ska vi fokusera på mindfulness på värmländska, vilket låter himla skönt och avslappnat. I själva verket är det en ändlös räcka konstateranden om "projektledaren" och "indianen" inom oss och hur dessa två interagerar.

Projektledaren är den som styr och ställer, planerar, drar slutsatser baserade på tidigare erfarenheter. Indianen är den som lever i nuet och bara förhåller sig till det den upplever för stunden.

Bokens titel, om att hedra mysteriet, anspelar på ett citat om att man inte behöver förstå allt i världen utan kan vara nöjd med att livet är ett stort mysterium.

Jag förstår att Hallberg har en tydlig plan med sina många kapitel - denna gång heter de sånt som "Livet är meningslöst. Fan också", "Tid. En riktigt klurig pryl", "Jag ÄR för helvete en GLAD person! Ett kapitel om självbild" - men jag måste vara riktigt korkad för jag tycker inte att jag lär mig något alls. Eller kan det vara så självklara saker, att jag knappt fattar varför boken skrevs?!

• Livet saknar mening och det är bra, för då kan vi fylla det med vad vi vill. 
• Om man har för höga förväntningar riskerar de att inte infrias. 
• Om man är uppriktigt lycklig så vet man inte om det. 
• Stränga dieter och rigorös motion kan fylla samma funktion som religion.
• Vi behöver både en planerande, analyserande sida och en som tillåter sig att bara uppleva och acceptera det som händer oss.
• Om vi slutar stänga inne känslorna, börjar prata med varann och visa oss sårbara så kan vi få jättejättejättefin kontakt med andra människor. 

Typ så. (Det här är precis anledningen till varför jag inte gillar "Tisdagarna med Morrie", påminns jag om.) Nej, jag säger som i den förra recensionen: se karln på scen istället. Det här med att formulera sig genomtänkt och slagkraftigt i skrift är inte riktigt hans grej... Medan jag läste poppade ett ord upp hela tiden: stringens. Lite stringens hade inte skadat!

Omdöme: Tja, bättre än hångelboken men lämnar inget bestående intryck, även om jag personligen tycker att Klas Hallberg är inne på rätt tankegångar kring vad som verkligen betyder något i livet. Jag tror jag skippar att köpa del 2 i serien - om hur man får mer gjort på jobbet.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Hångla mer!

Bokens titel: Hångla mer! En bok om att ge sig hän
Författare: Klas Hallberg
Förlag: Hallberg Odabas AB, 2015
Antal sidor: 199

Om man ska recensera en bok inom kategorin populärpsykologi är det snudd på omöjligt att inte bli självutlämnande. Hur kan man annars ha en åsikt om boken, om man inte på något vis refererar till sig själv? Det lämnar en öppen och sårbar.

Jag har en vän som blev övergiven av sin man, helt utan förvarning. Han älskade henne - och gör det än idag - men stod inte ut med att inte leva varje dag till fullo. Det var lite för mycket av hämta barn på dagis, betala räkningar, åka till svärföräldrarna på helgen. Det var lite för lite av spela gitarr mitt i natten, festa på Stureplan, spendera en hel helg framför datorn med att spela Counterstrike, ligga med tjejer man knappt känner, resa utomlands utan ungarna. Han kvävdes långsamt. En dag stod han inte ut, gick ifrån familjen och lovade sig själv att ta vara på varje dag. Carpe diem!

Jag har tänkt mycket på det där. Hur skulle jag själv gjort? Lever jag det bästa livet jag kan tänka mig? Om jag hade modet, skulle jag då bara resa mig och gå härifrån?

Vardagslycka i det lilla.

Jag är inte mycket för det här med mindfulness - och ändå är jag i allra högsta grad en person som är nöjd, lycklig, tillfreds med det mesta, uppskattar små saker i det stora. För det mesta lever jag i stunden, oroar mig inte i onödan, grubblar inte över det som varit och vad som kan komma.

Exempel på stor lycka för mig: att avsätta en förmiddag till svampplockning 

och komma hem med mängder av kantareller.

Att jag köpte två böcker av Klas Hallberg var för att vår bokklubb ska diskutera självhjälpsböcker och jag behövde utmana mig själv i mitt bokval. Det kan låta som att jag var negativ på förhand, men icke. Böckerna är vrålsnyggt paketerade och jag var uppriktigt intresserad av vad en flummig värmlänning kunde hjälpa mig med.

Titeln "Hångla mer!" är ju uppenbart vald ur ett enda perspektiv: att sälja. Det handlar nämligen inte alls om att hångla med sin älskade, utan man ska "hångla" med livet. Denna konstruerade fras fyller säkert bara syftet att dra uppmärksamhet till sig och sälja fler böcker.

Klas Hallberg skriver "Trots att jag har skrivit sju böcker tycker jag själv att min absolut största talang är att föreläsa." Sedan när blev man bra på att skriva för att man gett ut sju böcker (varav hälften på eget förlag dessutom)? Vem som helst kan ge ut en bok idag. Jag med! Och tro mig, mina kära bokbloggarvänner skulle antagligen totalsåga den. Jag kan smeta färg på en canvas också och kalla mig konstnär. Jag är övertygad om att Hallberg är bättre på att föreläsa än att skriva.

Om man vill nå ut. Med sitt budskap men vägrar att Följa. Konventioner och normalt sätt att skriva. Så är inte det bara Kreativt utan även. 

JOBBIGT!

I mitt arbete brinner jag för att göra informativa och intresseväckande trycksaker. Jag skulle inte acceptera ett textstycke som gör att läsaren hakar upp sig och inte kan tillgodogöra sig budskapet. Men så här skriver Hallberg:

"Till exempel i den här boken så är det säkert några som sitter och hetsar upp sig över mitt språk på olika sätt, till exempel meningsuppbyggnadsfascister som ägnar sig åt att fly från mitt budskap genom att hacka på att jag börjar meningar med: och, eller att jag sätter punkter på olämpliga ställen."

Ja, just det. Versaler mitt i meningar, punkter hursomhelst, satser som styckas brutalt och meningar som börjar mitt i. Och jättestora, fetstila ord som får ta upp en hel sida. 

Det är kanske så att meningsbyggnadsfascisterna - jag hör definitivt till dem, helt rätt gissat! - visst vill ta till sig budskapet, men att vi får svårt att göra det på grund av hur texten är författad?

Några sidor senare skriver han:

"Till slut började ändå tanken dyka upp i mitt huvud. Att om jag nu verkligen ville nå ut med mitt budskap. Om jag faktiskt brydde mig om huruvida folk tog det till sig eller inte. Då kanske jag skulle försöka möta folk på deras planhalva. Kanske försöka att faktiskt underlätta för människor att ta till sig vad jag hade att komma med." Men detta gällde författarens sjaviga klädsel, inte hans sätt att skriva texter. Jag tycker att det borde appliceras på båda!

Vad är då budskapet? Jag tror att han vill ha sagt att vi ska leva lite mer hämningslöst, våga leva ut våra drömmar, fundera mindre på alla måsten - bara ge oss hän. Jag är inte säker på att jag fattade, för - i mitt tycke - var boken svamlig.

Det är som om man bandat en showliknande föreläsning och skrivit ner den rätt av. Det får mig att tro att den här mannen är fantastisk på scen - men inte en författare bara för att han gett ut flera böcker.

Omdöme: Härliga omslag på hela serien! Innehållet kändes lite blaskigare... Men det är en glad och peppande bok som kanske funkar som uppåttjack för någon (annan). Tror dock min rekommendation får bli: se honom på nätet eller betala för en föreläsning istället.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Hjälpa sig själv att leva bättre?

Nästa gång vår bokklubb träffas ska vi diskutera självhjälpsböcker. Värdinnan har gett oss väldigt fritt att själva välja läsning, så sannolikheten är stor att vi alla tagit helt olika böcker. Nu ska jag inte föregripa bokklubbsdiskussionen här, då jag har för vana att inte skriva om eller recensera de böcker vi läser där förrän träffen är över - men vad innefattar den luddiga termen "självhjälp"?

Är det någon av alla böcker om hur jag blir en bättre förälder? Jag bojkottar kategoriskt sådant efter att en gång ha börjat på en bok av Jesper Juul och sedan nästan i tårar slitit boken i stycken för att jag insåg att jag var världens värsta morsa och att mina barn antagligen är totalt och irreparabelt förstörda av mitt föräldraskap.

Illustration: Lisa Aisato, från Jesper Juuls frågespalt på norska www.dagbladet.no

Är det någon av alla böcker om kärleksrelationer? Det måste det vara. Men jag gillar inte att läsa om sex och samlevnad, för inget går liksom att applicera på just mig och min man. För övrigt läser ju inte han de där böckerna och då blir det lite snedvridet att hans fru ska anstränga sig för att rädda äktenskapet (om det behöver räddas).

Självhjälpsböcker är, för mig, de där böckerna fulla med lev-varje-dag-som-om-den-vore-den-sista eller njut-av-stunden eller instruktioner hur man blir lycklig. Jag funderade på vilka böcker jag ska läsa till bokcirkeln och valde nästan en bok bara för att den verkar så sinnessjukt INTE min stil:

"En instruktionsbok till livet! I den här boken förklarar de bästsäljande författarna hur allt det du upplever förmedlas till dig av universums mäktigaste lag: attraktionslagen. 
Några av historiens största läromästare har diskuterat det, men det har aldrig tidigare förklarats i så tydliga och praktiska ordalag som i den här boken av makarna Esther och Jerry Hicks."

Men herregud. Tänk att knåpa ihop en sån baksidestext?! Makarna Hicks övertrumfar alltså samtliga stora filosofer i världshistorien! Boken "Attraktionslagen" är utgiven av Ponto Pocket (som efter denna sågning garanterat aldrig kommer att skicka mig några recensions-ex) och jag fattar inte hur de ens orkar marknadsföra sånt här dravel.

Istället för att göra makarna Hicks lite rikare, valde jag att sponsra en värmlänning. Frågan är om det var så lyckat... Är inte direkt överförtjust i de böckerna heller, om jag ska vara brutalärlig. Misstänker starkt att jag föll för omslagen snarare än innehållet. Förhoppningsvis tjänade Klas Hallberg en slant på det, så har jag gjort EN god gärning åtminstone.