Begravningar är farliga

Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1958
Antal sidor: 247

Ibland är det skönt att läsa något lättsmält som Agatha Christie, bara för att få njuta av lite engelsk landsbygd, te och kakor, överklassfolk med betjänter, lömska trädgårdsmästare, korkade poliser och förvirrade doktorer. Det här är en riktigt dum historia där upplösningen är exakt så orealistisk som man kan förvänta sig. 

En gammal man dör på sin ålders höst (observera att han är jämngammal med mig, en femtioplussare!) och hans ofantliga rikedom och stora herrgård borde övergå till något av hans syskon. Dock är flera av dem redan döda (ja, vad annat kan man vänta sig av 50-åringar?) så arvet lär hamna hos syskonbarnen. Dessa är oseriösa skojare som slösar med pengar och har usla värderingar så den rike farbrodern har noga utvärderat vem han ska skänka allt till.

Hoppsan, nu dog visst en nära släkting: ihjälhackad med en yxa! Här finns absolut inget av dagens beskrivningar av hur blod har stänkt och runnit samt vad detta splattermönster indikerar. Ingen hjärnsubstans, inget slaskande. Nej, personen har mördats lite snyggt och det kan ha kommit liiite blod på kuppen. Inte värre än att man kan sova i samma rum kvällen därpå...

Hercule Poirot snokar bland unga och gamla släktingar för att se om inte bara den yxmördade har dött onaturligt, utan även den döde herrgårdsägaren. Vem tjänar på att de är ute ur leken? En förgiftad tårtbit, stora spelskulder och ett blomsterarrangemang som placerats fel spelar stor roll för gåtans lösning.

Sämst i boken är den jobbiga synen på könen: kvinnorna är ruggugglor som inte tagit hand om sin figur medan männen i samma ålder inte beskrivs som tjockmagade, rynkiga och tunnhåriga utan istället hur de är till sättet: loja, ilska, maktfullkomliga, noggranna. Kvinnorna definieras efter sina utseenden. Hela boken känns verkligen just så gammal som den är, där fruntimmer pladdrar på om en massa nonsens, medan karlar har strukturerade och vettiga tankar. 

Jaja, jag fick underhållning för stunden.

De förlorade ordens bok

Bokens titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originalets titel: The Dictionary of Lost Words
Översättare: Annika Sundberg
Förlag: Historiska Media, 2023
Antal sidor: 430

1800-talets iver att samla in alla engelska ord (!) för att skapa världens mest heltäckande ordbok, är vad denna roman ytterst handlar om. 

Esmes far sitter med i den lilla klick män som tar emot, värderar och sorterar de ord som skickas in på identiska lika stora papperslappar från hela Storbritannien till Skriptoriet i Oxford. Lilla Esme är moderlös och har just inget annat att göra än att sitta under det väldiga ekbordet och lyssna på männens dämpade prat om ords betydelser. Hon får helst varken synas, höras eller märkas. Med åren börjar hon såklart skolan, men tillbringar ändå all tid i Skriptoriet och är en uppskattad hjälpreda.

Men Esme börjar fundera på vilka ord som väljs ut för denna omfattande ordbok och vilka som sorteras bort. Står de kvinnligt laddade orden med; om barnafödande och graviditet, om våra kroppar och dess funktioner? Och hur är det med orden som beskriver de - på den tiden - kvinnliga sysslorna att laga mat, baka, ta hand om hushållet, uppfostra barn, sy och sticka, lappa och laga? 

För att inte tala om de ord som används bland tandlösa försäljare i marknadsstånden, bland prostituerade och skådespelerskor, bland hamnarbetare och springpojkar? Hur är det med svordomar, slanguttryck och könsord?

Esme börjar misstänka att Oxfords ordbok kommer att sakna den kvinnliga aspekten. Och vad gör det med oss människor om vårt språk inte anses värt att sparas och användas? När våra uttryck inte räknas? När de ord vi använder dagligen inte anses fina nog att få vara med i en ordbok?

Det här är en roman, rätt gullig och ytlig sådan, men den är helt baserad på det enormt intressanta arbetet med Oxfords engelska ordboks första utgåva. Mycket spännande att författaren gjort sådan research och lyckats få fram så mycket av fakta i sin tämliga söta skönlitteratur. 

Jag gillade boken, i synnerhet filosoferandet kring orden och deras betydelse men även de fina historiska skildringarna av England i början av det nya seklet med suffragetternas kamp och första världskrigets hot. 

Min bild: Lite extra kul att mormor gav mig sitt ex av The Concise Oxford Dictionary, "third edition, reprinted" från 1938 - en bok jag alltid uppskattat och varit rädd om. Så roligt att få veta mer om den fantastiska historien bakom den!

Saving the Day

Bokens titel: Saving the Day

Författare: Katie Fforde
Förlag: Arrow Books (Penguin Random House), 2021

Antal sidor: 92 (inkluderar även sidorna med recept på scones...)

Det finns såklart massor av fina, tänkvärda, underhållande och välskrivna feelgood-böcker om människor som hittar den stora kärleken bland äppelmusterier, kattpensionat, ärvda sommarhus, söta caféer, charmiga små butiker och rullande biblioteksbussar.

Det här är dock inte en sån bok. Det här är tunt, blodfattigt, förutsägbart, simpelt och rätt tråkigt. 

"Saving the Day" ingår i Quick Reads, en serie jag är väldigt förtjust i. Det är organisationen The Reading Agency som strävar efter att få fler engelsmän att läsa, eftersom var sjätte vuxen i Storbritannien har svårigheter med det och var tredje aldrig läser för nöjes skull. The Reading Agency gör ett fantastiskt jobb med att ge ut kortromaner i stor stil och enkelt språk men skrivna av de främsta författarna.

Jag gillar de där böckerna, de är en bra introduktion till författare jag inte tidigare läst, de är lätta att sluka under en tågresa eller lunchrast. Dessutom måste jag lyfta fram Jojo Moyes, drottningen av mysig feelgood, som så generöst skänk enorma summor till detta projekt och numera betalar en bok för varje bok vi andra köper. Dessa ges bort till folk som behöver stöttas i sin läsning. Fin grej, va?

Katie Fforde är en bästsäljande författare, en kvinna i 70-årsåldern som sedan 1995 massproducerar gulliga romaner: över fyrtio stycken, räknade jag till. De heter sånt som "Recipe for Love", "Highland Fling", "Practically Perfect" och "Christmas by the Fire". Hon har nu alltså specialskrivit en liten trudelutt till Quick Reads-projektet: "Saving the Day". Det är så platt så jag häpnar.

Allie jobbar på lagret i en matbutik. Hon vill jobba i ett gulligt café istället. Oj, ett jobb blir ledigt i det gulliga caféet! Men för att bli anställd så måste man kunna baka. Det kan inte Allie. Så deppigt för Allie. Granntanten tröstar; hon kan lära Allie baka scones! Mums, vad goda sconesen blev, alla vill ha dem. Allie kanske får ett jobb på caféet ändå? Men hur ska hennes elaka pojkvän ta det? Han kommer inte att bli glad. (Observera att "elak" förstärks av såna hemskheter som att han är arbetslös och har tjock mage.) Det löser sig garanterat.

Hoppa över den här. Däremot tipsar jag gärna om andra bra böcker i läsprojektet.

Problemet med får och getter

Bokens titel: Problemet med får och getter

Författare: Joanna Cannon
Originalets titel: The trouble with goats and sheep
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2016
Antal sidor: 350

En finurlig roman där vi läsare sakta serveras allt fler delar av helheten, innan vi klart kan se vad som egentligen hänt och varför.

Jag tyckte mycket om denna roman, berättad ur en liten flickas synvinkel. Hon observerar hur de stora människorna beter sig, hur motsägelsefulla de är, hur de påstår något fast det inte är sant eller hur de ler fast de är sorgsna eller låtsas vänliga trots att de ogillar varann. 

Allt utspelar sig utmed en gata i England i slutet av 1960-talet. Det är en varm sommar och barnen är lediga från skolan. En av granntanterna är försvunnen, hennes man är förtvivlad och några av de vuxna är mycket oroliga - medan andra tisslar, skvallrar eller bara fnyser åt det hela. Mitt i historien är vår huvudperson, den lilla Grace som smyger omkring och snokar, frågar alldeles för mycket, lägger sig i, funderar och drar sina egna (inte helt korrekta...) slutsatser.

Det här var en bokklubbsbok som jag fastnade mycket för, kanske främst för det skickliga sättet att skriva så att vi läsare fattar mer än vad Grace själv gör. Om den försvunna kvinnan, om alla grannarna, om Grace och hennes uppväxt. Om den skumma enslingen som blir anklagad för allt ont som sker på gatan och därför aldrig visar sig utanför huset. Och om Jesus Kristus som borde övervaka allt - kanske gör han till och med det?

Nästan ett år sedan jag läste boken lever den fortfarande kvar i mig. Något av det bästa jag läste under 2022!

Anledningen till att jag inte har ett eget foto av boken, är för att jag gav bort den till min pappa och glömde att jag borde fotat den först. 

Giftmakerskan

Bokens titel: Giftmakerskan
Författare: Sarah Penner
Uppläsare: Sofia Berntsson
Översättare: Helena Tusås
Förlag: Harper Collins Nordic, 2021
Antal minuter och sidor: 9 tim 28 min eller 289 sidor

Jag blev nog lite förförd av det vackra omslaget, måste erkännas. Och tanken på att hitta en blå glasflaska på Themsens leriga botten, och nysta i dessa historia för att sedan (orimligt snabbt) hitta att den kommer från ett hemligt apotek som i slutet av 1700-talet försåg Londons kvinnor med gift avsett att döda män med.

 
Tyvärr lever inte romanen upp till vare sig omslaget eller baksidestexten. Främst för att den varvar de historiska delarna med nutida som är helt ointressanta, för att inte säga löjliga och klichéartade. Kvinna som försakat alla sina drömmar bryter sig fri från sin egoistiske man för att förverkliga sig själv. Jag har plöjt ett stort antal recensioner av "Giftmakerskan" och skulle säga att ungefär 99% av alla läsarna känner detsamma: varför i hela friden var vi tvungna att läsa om huvudpersonen som flyr ett tråkigt, tryggt liv i USA för att bli engagerad filosofie doktor på Cambridge?!

Kopplingen mellan nutiden och 1700-talshistorien är däremot fullständigt underbar, en dröm! Amerikanskan (hon som har en otrogen skitstövel till man och åker till London för att slicka sina sår) ramlar över en blå glasflaska, hittar med några knapptryckningar dess kopplingar till den giftframställande apotekaren tvåhundra år tidigare, snokar i en handvändning upp detta apotek som - hör och häpna! - står orört kvar i en bortglömd gränd mitt i centrala London och som INGEN ANNAN har hittat! 

Inga knarkare har hittat apotekets lönnrum. Inga hemlösa uteliggare. Ingen girig fastighetsägare, trots bostadspriserna i London. Inte ens några uttråkade ungar som snokar i sitt eget kvarter. Vem skulle inte öppna en gammal trasig trädörr som leder till något outforskat? Och hur kan allt finnas kvar trots andra världskrigets bombningar och efterkrigstidens explosionsartade byggande?

Nåväl. Historien om hur den ensamma Nella förser kvinnor med gift, när deras makar eller fästmän är elaka mot dem är rätt underhållande. Inte mer än så. 

Jag började lyssna på ljudboken, men gav upp efter några kapitel då jag fick nog av att uppläsaren uttalat fyra-fem ord helt fel. Läste resten av romanen på min mobil, inte optimalt men fullt görligt.

Mysteriet med de sju julkorten

Bokens titel: Mysteriet med de sju julkorten
Författare: Anthony Horowitz
Originalets titel: The Adventure of the Seven Christmas Cards
Översättare: Henrik Karlsson
Inläsare: Ludvig Josephson
Förlag: Storyside, 2022

Antal minuter: 1 tim 3 min

Den här lilla Sherlock-novellen publicerades i Daily Mail för några år sedan, nyskriven av Horowitz och utan koppling till sir Arthur Conan Doyle. Jag är helt allergisk mot att etablerade författare tar över någon annans skapelse; tänker inte bara på Millennium-serien utan i ännu högre grad på Christies Miss Marple och Hercule Poirot. Hitta på något eget istället för att snylta på andra!

Men ljudboken är så himla härligt inläst av Ludvig Josephson (oklart för mig vem han är, men skön berättarröst har han!) och förmedlar sån engelsk julstämning att den är värd att lyssna på i en timme. 

Egentligen händer absolut ingenting på de här 63 minuterna, men texten gör att jag lätt kan föreställa mig London på 1800-talet - en decemberdag då mängder av snö oväntat faller över England. Här är springpojkar, hästdroskor, sprakande eld i öppna spisar, tjocka mattor på golven i dragiga lägenheter, fladdrande ytterrockar, koppar med värmande te, eleganta rökrockar, spatserkäppar - och radarparet Holmes och Watson.

En klient kommer till detektiven: hans dyrbara klocka har stulits. Några obehagliga julkort cirkulerar i staden; de tycks dyka upp precis innan någon ska mördas. Vem får nästa livsfarliga julkort? Vem är klocktjuven? Hänger det ens ihop?! Helt ointressant handling - det är den mysiga engelska julstämningen som är hela behållningen.

Ludvig Josephson skulle jag för övrigt gärna lyssna mer till, föreställer mig att han är perfekt till att läsa Dr Jekyll och Mr Hyde, något av Dickens, en av de gamla äventyrsklassikerna eller kanske Frankensteins monster...

Hon som kom före

Bokens titel: Hon som kom före

Författare: J. P. Delaney
Originalets titel: The Girl Before
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2017
Antal sidor: 392

Det här är en lysande intrig - men den hade passat bättre som novell eller kortroman. Att sega sig igenom nästan fyrahundra sidor är onödigt, för det händer i princip ingenting som inte hade kunnat avhandlas på hundra.

Emma och hennes pojkvän Simon flyttar in i ett märkligt hus i London - ett pyttelitet hus, nybyggt, ultramodernt, med extrem arkitektur och i stort sett ingen inredning. Huset är bevakat på alla möjliga vis och paret tillåts inte ens lägga frukt på köksbänken eller några bokhögar i sovrummet, skor i tamburen eller handdukar på badrumsgolvet. 

Allt ska vara perfekt. Inga saker får stå framme. Barn och husdjur är inte tillåtna. Taklampornas ljusstyrka och duschens vattentemperatur styrs av AI (eller mjaaa, något...). Men för Emma är det värt det, för hon har just varit med om ett skrämmande inbrott som även innefattade en våldtäkt.

 

Så träffar hon arkitekten, tillika ägaren, en stilig och rik man som heter Edward. Han är givetvis helt sinnessjuk egentligen - annars skulle vi ju inte ha någon story här. Han har full koll på exakt allt som sker hos personerna som bor i huset, inklusive vad de äter, hur mycket de sover, om de är friska och glada. Emma blir kär i honom och inleder ett förhållande med honom, Simon åker ut med huvudet före.

Några år senare flyttar Jane in i huset. Emma är inte med i bilden, om man säger så... Även Jane övervakas i detalj - och även hon uppvaktas av den skogstokige Edward. 

Vi följer Emma och Jane i vartannat kapitel. Deras historier är väldigt lika och upprepar sig ständigt. Men vem drar i trådarna: galne Edward, hans kumpan, huset själv? Framför allt: vem ljuger och vem talar sanning? När vi hör vad psykologer, väninnor, ex-pojkvänner, grannar och arbetskompisar berättar så inser vi att både Edward, Emma och Jane väljer att servera friserade fakta om sig själva...

En perfekt bok att läsa på tåget, när man försöker tänka bort medpassagerarnas oupphörliga snackande om svenska ko-raser (!), fotbollsligor och dagishämtningar - och idioten som satt intill mig och smaskade på en övermogen banan (det borde nästan vara grund för att bli avkastad från tåget!). 

Peril on the Page

Bokens titel: Peril on the Page

Författare: Margaret Loudon, pseudonym för Meg London, som är en pseudonym för Peg Cochran

Uppläsare: Marnye Young

Förlag: Tantor Audio, 2022

Antal minuter: 6 tim 50 min.

Oftast kommer Storytel med jättedåliga förslag på böcker de tror att jag skulle gilla. En massa feelgood och romantik, trots att jag nästan aldrig läser eller lyssnar till sånt. Men så föreslog de att jag skulle lyssna på "Peril on the Page" och jag fastnade för något med den. 

Kanske att den var så behagligt kort, knappt sju timmar? 

Kanske för den underbara inledningen "A murder in her quaint British bookshop drops American Gothic novelist Penelope Parish into her deadliest caper yet." 

På många vis är boken helt fantastisk: En supermysig engelsk bokhandel där man ständigt bjuder på te och kakor, har bokcirklar och vernissage och skrivarträffar. Handgjorda träskyltar med affärernas namn. Pubar, pajer, ölkvällar med frågesport. Mossiga farbröder och fnissiga tanter. En tjusig ung grevinna som väntar barn.

Den unga, amerikanska skräckförfattaren Penelope bor i en liten lägenhet i den här charmiga småstaden - Upper Chumley-on-Stoke - tillsammans med sin egensinniga katt. Och så dejtar hon stadens gulligaste polisman, såklart. Javisst ja, hon jobbar lite i bokhandeln, men även på en fin privatskola strax utanför staden, där hon undervisar i just litteratur.

Under ett litet evenemang i bokhandeln blir en lokal kändis mördad. Hoppsan! (Nästan barnvänligt, inget äckligt.) Penelope är genast där och rotar i detaljer kring dödsfallet, hittar skumma kopplingar, frågar ut den dödas arbetskamrater (som råkar vara på Penelopes egna på skolan...) och utreder mordet så gott hon kan. Hon berättar inte för polisen om vad hon misstänker och vad hon fått veta. Nej, hela hon är som om Lasse-Majas detektivbyrå skulle placeras i England och skrivas om för vuxna. Möjligen är Lasse och Maja smartare och mer väluppfostrade än den här oborstade amerikanskan...

En släng av "Morden i Midsomer" kanske - beroende på säsong - men nja, den är både vuxnare, blodigare och har långt fler svåra relationer i sig. Det här är en gullig mordhistoria som gång på gång får mig att tänka på sällskapsspelet Cluedo, ni vet med överste Senap som blivit mördad i biblioteket och professor Plommon som slagits ihjäl i köket. Penelope går igenom en massa tänkbara mördare, undersöker deras eventuella motiv, misstänker halva stan och hittar sedan en tänkbar förövare.

Uppläsaren pratar så t-y-d-l-i-g engelska att jag nästan undrar om detta är en språkintroduktion för ny-engelsmän. Det är lätt att begripa och historien är simpel. Nu låter det som om jag klagar, men det gör jag inte. Det här var feelgood fast med mord och elakingar, jättetrevlig lyssning och helt underbara miljöer. Toppen för den som vill ha mysig historia med mycket te, kakor, snokande deckarförfattare och kopiösa mängder skvaller.

Sågning av "Efter regn"

 

När världen ser ut som den gör och man kanske behöver lite bomullsludd i magen, då kan en Lucy Dillon-feelgood sitta bra. Jag har gillat hennes böcker förr. Men "Efter regn" är så dålig att jag undrar om Dillon hamnat i ekonomisk knipa, låst in sig på sitt rum under ett dygn och i rasande tempo skrivit denna oinspirerade, platta roman utan att ens ha en grundtanke eller manusidé. 

Omdömena på Storytel är ovanligt många och ovanligt kritiska. Några hängivna fans ger boken fem stjärnor och förstör därmed det korrekta betyget (överkryssad dödskalle), men majoriteten skriver så här:

"Långtråkig och irriterande med en vuxen kvinna som beter sig som en bortskämd sexåring." Gun W.
"Huvudkaraktären är osympatisk, gnällig och neurotisk. Handlingen mycket seg, blir bara värre." Lena S.

"Jag gillar Lucy Dillon normalt men den här kan jag inte alls rekommendera." Britt Å.

"Har läst alla hennes böcker, men denna var en besvikelse. Långtråkig och seg." Ulla R.

"Denna blev jag besviken på. Huvudpersonen (---) uppför sig som en tjurig tonåring." Eva G.

"Brukar gilla Dillons böcker men ger upp den här efter 5 timmar då fortfarande inget intressant har hänt." Nicolina L.

"Lucy Dillons hittills sämsta bok tyvärr." Kalle T.

"Den sämsta boken författaren skrivit." Malena A.

"Så fruktansvärt seg och tråkig. Efter fyra timmar har faktiskt inget hänt! Samtliga karaktärer platta och ointressanta." Anna-Lisa S.

Jag storstädade mitt kontor och sträcklyssnade på "Efter regn" i 6,5 timmar. Sedan gav jag upp. 

Det är så förskräckligt dåligt! På drygt sex timmar hände absolut ingenting. Halva boken, och huvudpersonen har inte gjort något alls. Hon - Tara, heter hon, vilket uppläsaren uttalar som Täärä - jobbar som terapeut ihop med ett gäng knäppskallar som håller med den ena konstiga alternativa hälsometoden efter den andra. Författaren beskriver under omotiverat lång tid alla dessa kristall- och auraterapeuter - och därefter ytterligare ett evighetslångt kapitel då Täärä dricker terapeuternas hemkokta shots bestående av aubergin-gin och muskotsnaps tills hon är redlöst berusad.

Den inbundna boken är på 350 sidor och jag lyssnade på motsvarande 200 av dem. Då hade Tara ännu inte blivit kär, inte skaffat sig en hund, inte fått någon livsvisdom och inte heller drabbats av en svår personlig kris - alla de där ingredienserna som Dillon brukar ha. Jag vet inte vad hon hade gjort alls, mer än gnällt och varit som en trulig trettonåring. Fullt begripligt att hennes pojkvän gör slut och att hon inte har några tjejkompisar, jag skulle inte heller vilja vara tillsammans med henne.

Dubbelporträtt

Skärmdump från Västerbottenskuriren. 

Tack! Svårt att hitta denna bild någon annanstans.

Bokens titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 11 min

Det var en miss att lyssna på ljudboken istället för att läsa. Pleijel är en fantastisk författare, men inte lika bra som uppläsare. Talet är läspande sluddrigt och lite raspigt, på det där viset som många gamla människor talar - och Agneta Pleijel är faktiskt 80 år så det är ursäktat. Jag skulle hellre ha läst "Dubbelporträtt" tyst för mig själv, för texten är inte det minsta ålderdomlig eller seg.

Nåväl, det var en parentes. "Dubbelporträtt" är en kort historia om en känd konstnär - Oskar Kokoschka - som under sex sittningar målar av en känd författare - Agatha Christie. 

De är båda i 80-årsåldern när detta sker och därmed i slutet av sina liv. Under poseringen berättar de för varann om viktiga händelser de varit med om; på så vis skapas ett dubbelt porträtt. Det är underbart att för en gångs skull få följa några äldre personers samtal! Det handlar inte alls om döden och inte heller om sentimentala tillbakablickar på en underbar ungdom, utan är krassa redogörelser för brottstycken ur deras liv: kärlek, sorg, passion, vrede, ånger. 

Jag uppskattar särskilt den biten, när äldre människor så ofta annars reduceras till personer som bara räknar ner till döden och sitter med tårade ögon och tänker på flydda dagar; eller att de beskrivs som om inte de någonsin varit lika vilt levande som alla yngre. De har också älskat någon, bråkat med familjen, varit otrogna, fattat katastrofala beslut, sagt elaka saker till en vän, inte tagit ansvar, hoppat mellan jobb och studier, känt djup saknad, haft massor av sex, oroat sig för samhället, engagerat sig i politiken, längtat efter ett eget barn, drömt om pengar, slagits och gråtit och känt svindlande lycka och framtidshopp. 

Jag tänker ofta på det där. De som nu är som Agneta Pleijel - min mamma och pappa, mina vänners föräldrar - den generationen stred på 1970-talet för dagis åt alla ungar, jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, nymodigheten pappaledighet, p-piller som revolutionerade kvinnors sexliv och för att utjämna klassamhället. 

Och backar man ytterligare lite, till min mormor, farmor, och svärmor så vet jag med bestämdhet att även de en gång var unga kvinnor som flirtade vilt och dejtade många unga män, studerade och jobbade och reste Europa runt, hittade på hyss och var uppkäftiga mot sina föräldrar. Det är lätt att tro att 20- och 30-talets kvinnor bara satt och broderade eller lagade husmanskost och lät sina liv tyna bort, men så var det givetvis inte.

Tillbaka till boken: Agatha Christie växte upp i en förmögen familj på den engelska landsbygden, men var ett ensamt barn och levde senare i ett kärlekslöst äktenskap. Oskar Kokoschka föddes 1886 och växte upp i det som då var Österrike-Ungern. Han levde ett bohemiskt liv på kontinenten, i konstnärskretsar och som älskare till den berömda Alma Mahler. Det är två vitt skilda liv som pågått parallellt och jag tycker mycket om att höra deras (uppdiktade) samtal. Det är en härlig konversation som Agneta Pleijel låter oss ta del av, där Agatha och Oskar först är motvilliga mot att prata om sitt innersta men sedan bjuder på detaljer ur sina spännande liv. 

The Wonderful Story of Henry Sugar

Bokens titel: The Wonderful Story of Henry Sugar and six more

Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2017
Antal sidor: 213

Förlaget Puffin Books är det kända Penguin Books "imprint" (inte ett ord som jag gärna använder, men ni fattar: någon sorts dotterbolag/underavdelning). Här ger man tydligen ut böcker för barn och ungdomar. Även Adlibris sätter den här novellsamlingen i kategorin 12-15 år. Nog för att jag tror att unga tonåringar klarar texterna utmärkt, men det måste sägas att varenda en av novellerna är väldigt obehaglig, skrämmande eller sorglig.

Den inledande "The Boy Who Talked with Animals" är ruskig och rätt konstig: om en pojke som försöker rädda en jättesköldpadda från att bli soppa på en turist-ö. 

"The Swan" är bland det läskigaste jag har läst sedan Stephen Kings novell som sedan blev filmen "Stand by me". Jag drömde mardrömmar på natten efter att ha läst den hemska berättelsen om pluggisen som råkar ut för två av skolans huliganer. Våldet eskalerar snabbt och efter diverse elakheter beslutar de sig för att döda den väluppfostrade, intelligenta och ensamma pojken. Misstänker att jag aldrig kommer att glömma den här hemska historien...

Flera av novellerna är sånt som vi som läst Roald Dahls memoarer redan känner till. Fruktansvärda scener ur internatskolorna där han gick som barn och ung. Jag blir fysiskt illamående av att läsa om hur rektorn piskar pojkarna så att blodet stänker. Det är vidrigt. Vidrigt! 

Och likaså berättelserna från Dahl liv som stridspilot i Afrika och södra Europa under andra världskriget, där han och en kamrat till var de enda som överlevde kriget av en flygarklass på 20 (väldigt) unga män. Sorgligt är bara förnamnet.

En av novellerna är en tidningsartikel som ledde till Dahls fortsatta karriär som författare. En faktatext om fyndet av Mildenhall-skatten (en enorm romersk silverskatt gömd i engelsk jord) som han dramatiserat på ett förtjänstfullt sätt: mycket spännande och intressant, men inte en novell egentligen.

Sammantaget är det här en ojämn novellsamling med personliga minnen, tidningsartiklar och skrämmande noveller. Boken utkom första gången 1977. 

Matrix

Bokens titel: Matrix

Författare: Lauren Groff
Originalets titel: Matrix
Översättare: Bogg Johanna Karlsson
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 281

En internationell storsäljare, som förlaget levererade tillsammans med en uppsättning diskussionsfrågor för bokcirklar. Mängder av betydande kulturskribenter och fina dagstidningar har lovordat romanen (och författaren). Själv är jag lite ambivalent.

Handlingen utspelar sig under medeltiden och tar sin början år 1158. Den unga Marie, som är en oäkting i kungafamiljen, har vuxit upp i Frankrike med sin mor och hennes sex systrar - ett gäng amasoner, bländande vackra och skickliga krigare - men är numera föräldra- och mosterlös. 

Hon bor i drottningens slott och umgås enbart med hovdamer och kungligheter, tills den dag det bestäms att hon ska föras till ett kloster. Hon är nämligen för ful för att ha några chanser att giftas bort. Marie är stor; lång, muskulös, rejäl, med starka armar och stadiga fötter och huvudet högre än de flesta män. Hon är också djupt förälskad i självaste drottning Eleanor, som är den som beslutat att kasta ut Marie från hovet. 

När Marie kommer till klostret i England (jag tog för givet att det var i Frankrike men efter ett tag begrep jag att vi tydligen var på slottet i Westminster och senare i ett lantligt kloster) är hon inte ens troende. Det kommer dock att ändras: hon stiger i graderna och blir till slut den abbedissa som leder klostret från svält, sjukdomar och svår fattigdom till ett lugnt liv i lyx. 

Eleonora av Aqvitanien har verkligen funnits, och kanske har även Marie det - och säkerligen mycket annat i boken - men det är ändå en uppdiktad roman om livet i ett kloster. Vi får följa nunnorna i deras vardag med bön, bön och ännu mera bön, men även djurhållning, handarbete, studier, matlagning och lantbruk. Marie skapar sitt eget lilla kungarike, skulle man kunna säga, där hon bestämmer över nunnorna, fattar alla beslut och är den som omvärlden ska förhålla sig till.

Detta är en mycket välskriven bok och jag sträckläste den för att få veta vad som skulle hända. Att den utspelar sig under medeltiden gjorde det hela extra intressant. 

Jag har alltid haft lite svårt för skildringar av nunneliv. Jo, jag har läst ett stort antal sådana eftersom jag älskar historiska romaner; det är förvånansvärt ofta som författare slänger in sina huvudpersoner i ett kloster! För att inte tala om pilgrimsfärder, men det slapp man i den här boken... 

För mig är det helt enkelt inte tillräckligt intressant att läsa om Maries hela liv - från tonåring till död i hög ålder - i detta kloster. Visst är det ett sätt att fly undan män och skapa en kvinnodominerad, trygg värld. Visst är det en smart sak att luta sig mot Gud och låta ortsbefolkningen förstå att nunnorna är utvalda och måste skyddas. Men så ohyggligt enformigt och meningslöst, ändå. Att sova, be, äta, be, jobba, be, äta, be, läsa, be, sova... 

För mig är det komplett obegripligt - men jag accepterar att Marie just inte hade något val och att det här antagligen var det bästa för henne: här finns kamratskap, kärlek och sex bland alla nunnesystrarna och såklart en känsla av tillhörighet, sammanhang och mening.

Vackert, välskrivet, men kanske lite av "jaha?" i de avslutande kapitlen.

--

Tack till Bookmark för recensions-exemplaret, uppskattar det mycket!

Terapeuten

Bokens titel: Terapeuten
Författare: B. A. Paris
Originalets titel: The Therapist

Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Jentas, 2021
Antal sidor: 349 (jag läste dock e-boken)

Du flyttar in i en ny, lyxig lägenhet och upptäcker att det skett ett mord där.

Du försakar ditt jobb, din livskamrat och alla dina genomhyggliga vänner och tillbringar exakt all din tid med att snoka för att komma på om någon granne kan vara mördaren.

Du är ologisk, känslostyrd, impulsiv, manisk och framstår som rent korkad. Du lyssnar inte på goda råd, beter dig idiotiskt och gör dig till ovän med alla.

Sämsta boken jag läst i år. Inte bara handlingen utan även det tjatiga och torftiga språket.

Dessutom: Är det inte fantasilöst av författare att tillverka huvudpersoner som inte har några kopplingar till någonting; inga föräldrar, inga syskon, inga barn? Ingen partner, maka, make, livskamrat sedan lång tid tillbaka? Endast några få vänner? Ingen arbetsplats, såklart, utan ett frilansjobb där du arbetar hemifrån och inte har några affärsbekanta alls? En sån där människa som nog ingen av oss känner, åtminstone inte någon som är i 35-40-årsåldern. Det är att göra det väldigt enkelt för sig, som författare, tycker jag. Lite som hittebarn i sagor. Kommer från ingenstans, hör inte ihop med någon. Avskyr sånt.

Huvudpersonen Alice är olidlig och egotrippad, och hennes liv är så konstlat att man inte kan ta till sig det. Det verkar som att B. A. Paris har specialiserat sig på att skriva skräckromaner med helt utflippade teman om ensamma kvinnor som hamnar i någon sorts Twilight Zone.

Hamnet

Bokens titel: Hamnet
Författare: Maggie O´Farrell
Originalets titel: Hamnet
Översättare: Malin Bylund Westfelt
Förlag: Sekwa förlag, 2021
Antal sidor: 387 (inbunden - jag läste e-boken)

Agnes, den kloka, varma, inkännande och starka unga kvinnan som blir William Shakespeares hustru, är huvudperson i denna roman.

Hon växer upp tillsammans med sin bror på den lantliga gård där hennes far och nya styvmor härskar - och det är också där hon träffar den unge latinläraren som kommit för att utbilda hennes halvbröder men som istället blir djupt förälskad i henne. 

Tillsammans får de dottern Susanna och några år senare föds tvillingarna Hamnet och Judith. Den unga familjen bor i Stratford-upon-Avon där William kämpar för att leva på sitt författande och Agnes förser stadens invånare med läkemedel hon framställer av växter. Men så kommer pesten och paret mister ett av sina älskade barn. William flyr sorgen och tar sig till London där han skriver det ena uppskattade teaterstycket efter det andra. Agnes går ensam kvar hemma och förtärs av saknad.

Det här är en alldeles underbar bok. Jag tyckte om precis allting med den: de målande beskrivningarna, det vackra språket, de fina miljöskildringarna, den eftertänksamma tonen. Personernas känslor spelar stor roll och även om berättelsen är sorglig och engagerande så är detta mest av allt en roman om relationer och känslor. 

Det är ett tag sedan jag läste boken nu, och jag vet att "alla" redan har tipsat om hur fin den är. Men ändå: läs den! I ett slag förflyttas man till 1500-talets England, till ett liv långt ifrån vårt men ändå med samma känslor som vi hyser än idag: avund, oro, ångest, ilska, glädje, längtan och den djupaste kärlek.

Den här åker in på listan över favoriter!

Onaturlig död

Bokens titel: Onaturlig död
Författare: Richard Shepherd
Originalets titel: Unnatural Causes
Översättare: Svante Skoglund
Förlag: Bokförlaget Nona, 2021
Antal sidor: 398

Jag missade den lilla underrubriken "Liv och död - en rättsläkares memoarer" och hade därför förväntningar på att boken skulle handla nästan uteslutande om hur man genom obduktion kommer fram till olika dödsorsaker. 

Det visade sig dock vara en bok om Richard Shepherd i lika hög grad; om hur hans mamma dog av något hjärtfel när han var nio år, och hur han var rädd för sin koleriske far som han samtidigt beskriver som varm, glad och kärleksfull, fick en konstig styvmor samt pluggade i 16 år (!) för att bli läkare med rättsmedicin som specialitet. Det är skrivet på ett kallt och krasst sätt, där man riktigt hör hur han försöker hitta fina och försonande drag hos samtliga människor i sin uppväxt. Allt är tillrättalagt på ett sätt som stör mig. 

Än värre blir det när Richard bildar familj med Jen som han inte bryr sig så mycket om men ändå lever med i 30 år. Man fattar att hon klagar på att han har svårt att visa känslor. Man fattar att de bråkar jätteofta; han skriver det rent ut men fortsätter att strössla med beröm över den fantastiska Jen och hennes härliga föräldrar. 

Paret får två barn, och Richard är omåttligt stolt över dem trots att de skriker när de är bebisar. Det där sista är bra, för då förstår han hur föräldrar kan känna det som slår ihjäl sina barn. Vad fint, Richard, att du kan leva dig in i det! Överhuvudtaget är Richard en väldigt fin människa. I varje kapitel berättar han om sitt rättesnöre (det inleder för övrigt boken) och hur han hela sitt liv varit en person med en tydlig moralisk-etisk kompass. Sanningen, vetenskapen och rättvisan ska segra. Aldrig någonsin viker han en tum från det. 

Att han i slutet av sin framgångsrika karriär - han poängterar både i boken, på hemsidor och på alla sociala medier att han utfört 23.000 obduktioner under sitt yrkesliv och man förstår att han är något av en rockstjärna bland obducenter - blir anmäld till en granskningsnämnd och hotad med att få sin legitimation indragen, skakar om honom så att han hamnar i en depression. Det är ju omöjligt att han gjort fel! 

Bokens stora behållning är det jag köpte den för: beskrivningarna av hur man kan fastställa vad som är sjukdom, olycka eller förvållad död; självmord, dråp, mord. Det är intressant och lärorikt, men inte äckligt och ruskigt som man skulle kunna tro. Han berättar om massmord, om terrordåd, om drunkningskatastrofer och stora tågolyckor men även om ensamma människor som dör utan att någon märker det, prostituerade som slås ihjäl, barn som avlider i plötslig spädbarnsdöd, unga kvinnor som sexmördas av en galning och gamla gubbar som tar livet av sig själva.

Som helhet: lättläst, läsvärd, i viss mån lärorik. Jag tyckte om den, men hade önskat mig mindre av en memoar och mer av en fackbok. 

Det straff hon förtjänar

Bokens titel: Det straff hon förtjänar
Författare: Elizabeth George
Originalets titel: The Punishment She Deserves
Översättare: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor. 675

Nu har Elizabeth George överträffat sig själv! I snacksalighet och svammel och ordbajseri. Jag har tänkt det förr och tänker det igen: får mänskan betalt per ord hon skriver? 

Det är en ohyggligt tunn intrig att skriva nästan sjuhundra sidor om. En novell hade varit mer passande. Jag har läst varenda bok om Lynley och Havers, vill veta hur det går för dem, men det här var verkligen att koka soppa på en spik.

Ung kyrkoherde (eller något sånt) hänger sig på en polisstation. Har han verkligen tagit livet av sig eller har han blivit hängd? Detta är dock inte en mordutredning, den är redan klar och man har konstaterat att inget brott har begåtts. Men den döde mannens far är parlamentsledamot (eller något sånt) och kräver att New Scotland Yard utreder utredningen. Ja, ni läste rätt. En vecka får de på sig, annars går fadern till pressen (eller något sånt). 

Barbara Havers (som har lärt sig steppa!) skickas iväg med sin chef, den gravt alkoholiserade Isabelle Ardery (som helt har flippat nu). De båda kvinnorna hatar varann men tvingas jobba ihop. Lynley, som mest bara rattar sin tjusiga Rolls Royce (eller något sånt) ser vi tyvärr inte mycket av.

Nej. Låt bli den här. Den tillför absolut ingenting. Varför läste jag ens klart den?

Konsten att skära i kroppar

Bokens titel: Konsten att skära i kroppar

Författare: Lindsey Fitzharris
Originalets titel: The Butchering Art:
Joseph Lister´s Quest to Transform the Grisly World of Victorian Medicine
Översättare: Martin Kaunitz
Förlag: Atlantis, 2020
Antal sidor: 242 + en författarens tack, personregister och massor av noter

Den här boken har jag längtat efter i något år, ända sedan jag snubblade över den engelska utgåvan. När den nu äntligen gavs ut på svensk pocket så kastade jag mig över den. Tänk att få veta mer om den läkekonst och kirurgi som föregick dagens! Alltså det som ändå räknas som modern tid: mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet. 

"Konsten att skära i kroppar" är en fackbok men den är mycket spännande samtidigt som den är lärorik. Jag tyckte väldigt mycket om den, rakt igenom, och vår bokklubb bestående av sex medelålders kvinnor gillade den allihop (det är sällan vi är så överens).

Här får vi följa operationer där enormt skickliga kirurger - bokstavligt talat hantverkare - skar ut tumörer, kapade ben och sydde störtblödande sår på patienter som låg i amfiteaterliknande rum för att kunna ses av så många läkarstuderande som möjligt. Ingen bedövning fanns, i värsta fall fick man drämma något hårt i huvudet på patienten så hen höll tyst och låg still när man skulle skära av en kroppsdel...

Vidare in på de exceptionellt skitiga sjukhusen där smittan spreds som en löpeld. Jag har hört mycket om barnmorskor som bar döden med sig, då de gick från en födande kvinna till en annan. Hemförlossningar var bättre än sjukhus-dito. Det förtydligas i denna bok att barnmorskorna var mycket renligare av sig än läkarna och hade avsevärt färre nyförlösta kvinnor som dog i barnsäng - det var de manliga läkarstuderande som tog mödrarnas liv: de kom direkt från obduktioner där de skurit i döda, infekterade kroppar... och gick raka vägen till de unga kvinnornas sköra underliv i förlossningssalarna. Hu.) Golven var fulla med spottloskor och kroppsvätskor från sjuka. Man bytte inte ens lakan mellan patienterna. Man rengjorde inte instrumenten mellan ingreppen. 

Man kände inte till bakterier, helt enkelt. 

Bokens handling kretsar kring Joseph Lister och hans livslånga gärning för att kartlägga vad vi egentligen blir sjuka av. Är det något som uppstår av sig själv? Kommer det med djur? Finns det i våra kroppar? Sprids det genom vatten och luft? Är det mögel, parasiter, amöbor - eller inbillning? Hur uppstår de små partiklar som smutsar ner sår och gör så man kan dö av blodförgiftning?

En mycket bra bok, historielektion och medicinhistoria på samma gång. Givande små anekdoter och verkliga berättelser ur engelsmännens och skottarnas 1800-talsliv, där små barn blev överkörda av hästdroskor och där fattiga byggarbetare föll ner från höghusbyggen eller skadades svårt i den nya industrins trånga fabrikslokaler. Äckligt och sorgligt, men verkligt bra!

Främlingen

Bokens titel: Främlingen

Författare: Elly Griffiths
Originalets titel: The Stranger Diaries
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Modernista, 2020
Antal sidor: 381 (jag läste den som e-bok)

Jag har läst en enda bok av denna författare tidigare, men det innebär inte att jag missat att hon är en av deckargiganterna. Jag vet att många älskar hennes böcker om Ruth Galloway. Om man spanar på författarens hemsida så verkar det finnas tretton böcker i den serien (grymt snyggt formgivna och enhetliga, jag gillar sånt). 

Men nu handlar det om kriminalaren Harbinder Kaur, den smarta men dryga polis som löser märkliga mord tillsammans med kollegan Neill (han är varm, vänlig, lätt korkad och mycket laglydig). Ett underhållande par att följa!

I denna bok blandas en gammal spökhistoria med Shakespeare och nutida mord - allting på en skola där lärarna blir mystiskt mördade på löpande band. Huvudpersonen Clare är en av lärarna och det som är speciellt med henne i denna bok, är att vi får se så totalt olika sidor av henne beroende på om det är hennes tonårsdotter som berättar eller om det är kommissarie Kaur, andra poliser, Clares vänner, kollegorna på skolan eller hon själv. Någon ser henne som en ovanligt snygg lärarinna, någon som en ordinär mamma, någon (Harbinder såklart!) som en stroppig diva.

Detta är den första boken i serien, men jag läste den efter att ha plöjt "Mordkonsulten" och det spelade ingen som helst roll. Handlingen utspelar sig alltså på en gymnasieskola, men även denna gång är det med ideliga referenser till skrivande, läsning, författare samt både verkliga och fiktiva romaner.

Ingen tiopoängare i mitt tycke, men en mordgåta som man inte behöver bli det minsta äcklad eller rädd av. Extra bonus för den där gotiska skräckgenre-blinkningen, som löper som en röd tråd genom hela boken!

Och kul att läsa om detta med hundskade-index som Sanna anger i sina recensioner: i "Främlingen" berättar litteraturläraren Clare för sina vuxna skrivkursstudenter om varför man låter djur - i synnerhet hundar - råka illa ut i skräckhistorier och deckare...

Mordkonsulten

Bokens titel: Mordkonsulten
Författare: Elly Griffiths
Originalets titel: The Postscript Murders
Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Modernista, 2020
Antal sidor: 327 (jag läste dock e-boken)

En genomtrevlig deckare utan snaskiga detaljer. Här mördas folk lika frenetiskt som i teveserien "Morden i Midsomer" och på lika konstiga sätt och av ungefär samma märkliga anledningar. En underhållande bok där folk dör på löpande band utan att läsaren mår dåligt av det, helt enkelt.

Här är det en gammal dam i 90-årsåldern som sitter vid sitt fönster på äldreboenden och noterar varenda levande själ som går förbi. Hon är mordkonsult - men det vet vi inte vid bokens start - och vad den titeln betyder får ni läsa er till själva! Man kan i alla fall avslöja att snart sagt varenda dement tant, gaggig gubbe, tjurig medelålders son och snål hemtjänstkvinna kan misstänkas för mordet när den gamla kvinnan en dag hittas död. Och hon är bara först i raden...

Mindre bra: Uppläsaren av ljudboken fick det hela att låta som en barndeckare i Lasse-Maja-stil. Jag bytte till e-boken istället. 

Mindre bra: Historien är tunn och osannolik på alla sätt och vis, men det får man acceptera om man uppskattar själva premisserna: att det här inte är en realistisk bok om gängkriminalitet och verklighetstrogna hämndaktioner.

Bra: Roliga karaktärer i form av upplivad gubbstrutt från äldreboendet, munk som omskolat sig till barrista, indisk poliskommissarie (kvinnlig!) som bor hemma hos sina föräldrar, skum bitcoin-spelande kvinna från Vitryssland och ett gäng excentriska författare.

Pluspoäng: Större delen av boken rör sig i förlagsvärlden. Här är boksigneringar på mässor och författarsamtal på bibliotek, bookstagrammers och bloggare, smågalna redaktörer och konkurrerande författare. Ibland blir det oerhört komiskt när Elly Griffiths beskriver hur det är att vara deckarförfattare - men sett ur de fiktiva författarnas ögon!

Huvudpersonen, den inte helt purunga indiska polisen (hon är sikh, det är noga med det - och kriminalkommissarie, vilket hon också noga påpekar) Harbinder Kaur är en trevlig bekantskap. Hon är inte jättegullig alla gånger, vilket jag uppskattar. Tvärtom har hon en hel del spydiga kommentarer om folk, och är inte så himla smidig i umgänget med vare sig brottsoffer, misstänkta eller arbetskamrater.

Historieläraren

Bokens titel: Historieläraren
Författare: Matt Haig
Originalets titel: How to stop time
Översättare: Karin Andrae
Förlag: Bokförlaget Polaris, 2019
Antal sidor: 377

Hur länge har jag inte planerat att köpa denna eller någon annan av Matt Haigs böcker? Det är åratal sedan jag först hörde talas om honom och tilltalades av hans märkliga historier. Det här är dock den första jag faktiskt läser, inte bara läser recensioner och tyckanden om.

"Historieläraren" har en fantastisk grundidé, om att den hemska (verkliga) sjukdomen progeria skulle ha en motsatt (fiktiv) variant: anageria. Istället för små barn som åldras hastigt och blir åldringar redan i 10-årsåldern, blir dessa människor evighetsgamla eftersom de åldras så oerhört långsamt.

Givetvis ställer det till en hel del komplikationer att knappt åldras något alls på tio år eller tjugo. Klart att folk undrar vad det är för fel på dig. Rent livsfarligt om du lever i häxprocessernas tid eller en annan tidsålder där omgivningen kan få för sig att du är djävulens avkomma. 

Ett annat problem är såklart att resten av världen inte stannar, så du kan räkna med att alla du känner och älskar kommer att dö långt före dig. Alltså långt, långt före. För efter fyrahundra år ser du fortfarande bara ut som en 40-åring och har mist varenda kärlek du haft i ditt liv - samtidigt som du hunnit lessna lite på att se mänskligheten repetera sig själv om och om igen.

Jag älskar den här romanidén! Däremot tycker jag boken är onödigt enkel och svepande, kanske lite "young adult"-bok? Och pretentiös - som om den vill säga något mycket stort om livet och hur vi ska leva det: som om författaren sitter inne på en sanning och livsvisdom han vill tuta i oss. 

Vi får alltså följa en pojke som växer upp under 1500-talet och som nu är en medelålders man på 2000-talet. Det är en fin berättelse om längtan efter kärlek och samtidigt urbota korkat att tro att en frisk, kraftfull man inte skulle vare sig bli kär i mer än en kvinna på 400-500 år och inte heller vilja ligga med någon. Känns inte särskilt realistiskt... Man skulle ju kunna tycka att han har alla chanser att älska åtminstone ett dussin kvinnor genom sitt liv och uppleva hur mycket förälskelse och passion som helst? Men nej, istället väljer han att som i värsta flickbok från 1950-talet bara kunna älska en enda människa i hela sitt liv. Suck.

Lättsam bok där huvudpersonen får träffa osannolikt många av världshistoriens kändisar och vara med om många revolutionerande saker - men vi får egentligen inte komma honom särskilt nära. Trevlig bok och just inte mycket mer än så.