Matrix

Bokens titel: Matrix

Författare: Lauren Groff
Originalets titel: Matrix
Översättare: Bogg Johanna Karlsson
Förlag: Bookmark förlag, 2021
Antal sidor: 281

En internationell storsäljare, som förlaget levererade tillsammans med en uppsättning diskussionsfrågor för bokcirklar. Mängder av betydande kulturskribenter och fina dagstidningar har lovordat romanen (och författaren). Själv är jag lite ambivalent.

Handlingen utspelar sig under medeltiden och tar sin början år 1158. Den unga Marie, som är en oäkting i kungafamiljen, har vuxit upp i Frankrike med sin mor och hennes sex systrar - ett gäng amasoner, bländande vackra och skickliga krigare - men är numera föräldra- och mosterlös. 

Hon bor i drottningens slott och umgås enbart med hovdamer och kungligheter, tills den dag det bestäms att hon ska föras till ett kloster. Hon är nämligen för ful för att ha några chanser att giftas bort. Marie är stor; lång, muskulös, rejäl, med starka armar och stadiga fötter och huvudet högre än de flesta män. Hon är också djupt förälskad i självaste drottning Eleanor, som är den som beslutat att kasta ut Marie från hovet. 

När Marie kommer till klostret i England (jag tog för givet att det var i Frankrike men efter ett tag begrep jag att vi tydligen var på slottet i Westminster och senare i ett lantligt kloster) är hon inte ens troende. Det kommer dock att ändras: hon stiger i graderna och blir till slut den abbedissa som leder klostret från svält, sjukdomar och svår fattigdom till ett lugnt liv i lyx. 

Eleonora av Aqvitanien har verkligen funnits, och kanske har även Marie det - och säkerligen mycket annat i boken - men det är ändå en uppdiktad roman om livet i ett kloster. Vi får följa nunnorna i deras vardag med bön, bön och ännu mera bön, men även djurhållning, handarbete, studier, matlagning och lantbruk. Marie skapar sitt eget lilla kungarike, skulle man kunna säga, där hon bestämmer över nunnorna, fattar alla beslut och är den som omvärlden ska förhålla sig till.

Detta är en mycket välskriven bok och jag sträckläste den för att få veta vad som skulle hända. Att den utspelar sig under medeltiden gjorde det hela extra intressant. 

Jag har alltid haft lite svårt för skildringar av nunneliv. Jo, jag har läst ett stort antal sådana eftersom jag älskar historiska romaner; det är förvånansvärt ofta som författare slänger in sina huvudpersoner i ett kloster! För att inte tala om pilgrimsfärder, men det slapp man i den här boken... 

För mig är det helt enkelt inte tillräckligt intressant att läsa om Maries hela liv - från tonåring till död i hög ålder - i detta kloster. Visst är det ett sätt att fly undan män och skapa en kvinnodominerad, trygg värld. Visst är det en smart sak att luta sig mot Gud och låta ortsbefolkningen förstå att nunnorna är utvalda och måste skyddas. Men så ohyggligt enformigt och meningslöst, ändå. Att sova, be, äta, be, jobba, be, äta, be, läsa, be, sova... 

För mig är det komplett obegripligt - men jag accepterar att Marie just inte hade något val och att det här antagligen var det bästa för henne: här finns kamratskap, kärlek och sex bland alla nunnesystrarna och såklart en känsla av tillhörighet, sammanhang och mening.

Vackert, välskrivet, men kanske lite av "jaha?" i de avslutande kapitlen.

--

Tack till Bookmark för recensions-exemplaret, uppskattar det mycket!

Vinterhjärta

Bokens titel: Vinterhjärta

Författare: Anna Jansson
Uppläsare: Marie Richardson
Förlag: Tiden, 2021
Antal minuter: 1 tim 58 min

Jag har inte läst Anna Janssons serie om Maria Wern, men jag uppskattar i alla fall hennes inlästa noveller om just polisen på Gotland. Det här sägs vara del 17 i serien, men att jag inte känner till personerna sedan tidigare spelar ingen roll. Det är lätt att hänga med ändå.

Detta är en deckarnovell som jag varmt kan rekommendera! Marie Richardson är helt fenomenal som uppläsare, jag skulle kunna lyssna mycket längre på henne. Historien är också underfundig och trivsam, och inte helt osannolik (vilket annars spänningsromaners intriger tenderar att vara).

Här är det den gamla Gertrud, 88 år, som försvinner från sin lägenhet i Visby - i snöoväder, kyla och med endast två dagar kvar till jul. Hon har nyligen blivit änka och lever nu ensam. Hemtjänsten besöker henne varje dag, och det händer att hon får besök av en ung släkting. Några påstår att Gertrud blivit smått dement på äldre dar, andra säger att hon är lite förvirrad av sorgen efter den bortgångne maken, ytterligare andra menar att hon är kristallklar i huvudet. 

Ett tidningsbud har sett Gertrud utomhus mitt i natten - men sedan tar alla spår slut. Polisen letar efter henne och i sitt sökande stöter de på alternativa teorier till den gamla kvinnans försvinnande. Kanske är hon dement, kanske är hon det inte; men faktum är att hon själv tycks ha trott att någon är ute efter att döda henne.

Riktigt mysig och välskriven deckarnovell! Lyssna gärna på den, om du har en ljudboksprenumeration.

Mordnatt råder

Bokens titel: Mordnatt råder, tyst det är i husen
Författare: Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström
Uppläsare: Fredde Granberg
Förlag: Lind & c:o, 2021
Antal minuter: orkar inte räkna, men sisådär 25-45 minuter per dag

Varje dag under december månad har jag lyssnat på en ljudboksadventskalender från Lind & c:o på Storytel: "Mordnatt råder, tyst det är i husen". Avsnitten var lagom långa och höll högt tempo, så det blev aldrig tråkigt!

Superbra uppläst av Fredde Granberg som talar lugnt, varmt, exceptionellt tydligt - och liksom med ett litet flin i mungipan. Väldigt bra! Fattar inte hur han lyckas växla mellan norrländsk dialekt, någon sorts rikssvenska och en (lite svajig) finsk touch i dialogerna, men det gör han.

Berättelsen handlar om den nyligen pensionerade polisen Rolf som bor i Arvidsträsk och som har en charmig samling smågalna grannar där ute i obygden. Allt från en 104-årig gubbstrutt som envisas med att klara sig själv, en ensam gammal barnmorska som är snäsig mot vuxna men rar mot barn, och en avskydd skogsägare som ingen har något gott att säga om, till ett puttenuttigt vindruvsodlande och surdegsbakande gay-par, en plasthatande miljökämparpappa ihop med en jaktälskande mamma och deras speedade ungar.

Rolf har under decennier försökt få klarhet i en mordhistoria, men aldrig lyckats lösa gåtan. Nu när byn ska ha julmys tillsammans flyttar en känd deckarförfattarinna in vänder upp-och-ner på Rolfs liv. I samma veva hittas även en hotfull lapp som ser ut att vara skriven av "mordnatt-råder-mördaren" som härjade i byn på 1980-talet. Kanske kan Rolf förstå vem som är mördaren? Frågan är också, om man alls vågar vara kvar i byn eller om mördaren tänker ta livet av dem...

Språket är simpelt och extremt förutsägbart, här paras alla kända kombinationer ihop utan något nytänk alls. Det är lite väl mycket veckotidningsnovell eller skoluppsats över ordvalen, kan jag tycka. Men äsch, vad spelar det för roll? Det här är ju underhållande, mysigt, roligt, lite spännande. Kalendern fyller helt klart sin funktion: jag lyssnade ju på vartenda avsnitt 24 dagar i rad och det är väl ett gott betyg om något!

Bära och brista - Andra Monikabok

Bokens titel: Bära och brista - Andra Monikabok

Författare: Sara Lövestam
Uppläsare: Sara Lövestam och Ellen Jelinek
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 42 min

Givetvis ville jag lyssna på fortsättningen till Första Monikabok - den som hette "Ljudet av fötter" - som jag tyckte så mycket om. Det är något mycket fascinerande detta med generationerna före oss: våra mammor, mor- och farmödrar och deras mödrar i sin tur. Vad de genomlevde, vad de tänkte, hur samhället såg ut och hur livet var på den tiden. 

I "Bära och brista" använder Monika just släktforskning som en undanflykt, en ursäkt, eftersom det är lättare att hänvisa till sökandet efter sina rötter än att ange de mer privata skälen till att hon hamnar på en kursgård någonstans utanför Arvidsjaur. 

Och visst är Monika besatt av att finna sina förfäder, så det är ingen lögn. Hon letar i arkiv och hittar efter digert detektivarbete många övergivna barn, prostituerade mödrar, svekfulla fäder, sorgliga livslögner och hemska öden i sin biologiska släkt.

Att Bibelns Första Mosebok med sina uppräkningar av släktled får finnas med i titeln till denna serie är talande, för huvudpersonen är som alla vi andra en produkt av oräkneliga möten som slutat i att ett barn föds, växer upp och får ett eget barn. Fram till nu, här tar det slut. Monika själv kommer aldrig att kunna föra vidare släkten. Efter otaliga försök att bli gravid har hon nu nått en punkt där hon måste försöka acceptera att hennes liv är bra och värt att leva även utan egna barn. 

När Monika fått ett smärre utbrott i en mejllista bland andra aktade akademiker - där en av Monikas kollegor berättar om sitt nyfödda barn och förväntar sig gratulationer - tycker hennes chef att det nog är dags för lite terapi och en jobbpaus... 

Monika hittar en flummig kurs i skrivande och tar sig dit med ambitionen att skriva en bok likt den Andra Monikabok som Sara Lövestam skrivit (ja, lite meta-känsla blir det över det hela!) och möter en spretig grupp deltagare som alla har sina egna, högst privata skäl att vilja skriva en bok.

Huvudpersonen Monika är en resonabel och vettig vuxen med helt rimliga känslor; jag gillar henne, jag skulle nog gärna kunna bli vän med henne. Hennes grannpojke, som hon är lite extramorsa åt, får vi tyvärr inte se mycket av i den här romanen - han tillför mycket till nutidsskildringarna, tycker jag. 

Jag gillar särskilt de historiska kapitlen där Monikas anmödrar berättar om sina liv - och kapitlen om Monika är lätta att leva sig in i, där hon sitter med sin alkoholiserade biologiska mor, sin kärleksfulla men lite kvävande fosterfamilj och sina välmenande men oförstående arbetskompisar. 

Det enda jag har svårt för är Ellen Jelinek som läser delar av boken i denna ljudboksinspelning: inte för att hon läser dåligt alls, utan för att hon inte alltid verkar veta vad hon läser. Vissa ord är så knasigt uttalade så jag undrar om det ens sitter en redaktör och lyssnar igenom materialet innan det släpps? Jag tror helt enkelt det är ord hon inte stött på förut och därför gör sitt bästa för att uttala, men hamnar helt fel. Det är jobbigt att lyssna på och hade lätt kunnat undvikas om någon hade pausat inspelningen och bara frågat "men vad sa du?!".

Sara Lövestam skriver så fantastiskt verklighetstrogna skildringar av de människor som befolkar hennes romaner. Jag ser fram emot den tredje boken och hoppas att Monika lägger barnproduktionen åt sidan och hittar lyckan i sitt liv även utan en alldeles egen bebis.

Late Bloomer

Bokens titel: Late Bloomer

Författare: Emma Hamberg
Uppläsare: Emma Hamberg
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal minuter: 2 tim 00 min

Jag gillar kortromaner och noveller, så det passade alldeles utmärkt att lyssna på Emma Hambergs två timmar långa "Late Bloomer", som hon läser själv. Det är en trevlig historia, lagom lång, bra inläst. För mig blir det dock till ett stort problem att huvudpersonen Ulla är så olidligt infantil. 

Det är inte roligt, helt enkelt. Jag skrattar inte åt sånt här. Andra gör det: boken har fått höga poäng och massor av supertrevliga recensioner på Storytel. Folk gillar upplägget; de skrattar, ler, kiknar, tycker det är så mysigt och kul och festligt. Jag bara ryser.

Ulla, kom igen, du är 68 år - skärp dig! Du kan inte sitta med otvättat hår och slitna mjukiskläder med ketchup- och flottfläckar. Du kan inte bara vägra svara när folk pratar med dig. Du kan inte bete dig så ohyggligt oförskämt mot grannar och andra vänliga människor som är schyssta mot dig. Du kan inte blunda när något är obehagligt, sånt gör 3-åringar som tror att det de inte ser inte heller finns! 

Att Ulla, som har varit änka i två år, skulle vara deprimerad känns osannolikt. Ja, det sjaviga utseendet skulle väl tala för den saken då - och det faktum att hon tänker ta livet av sig. Men samtidigt deklarerar hon att hon inte var så himla förtjust i sin (numera döde) man Ingemar, att hon kände sig fast i sitt äktenskap, att hon önskar att hon hade gjort andra val. 

Och hur troligt är det att någon människa med en hyfsat normal intelligenskvot skulle bestämma sig för att begå långsamt självmord genom att äta micromat med massor av E-nummerstillsatser, röka ohämmat, glufsa i sig sockerbitar och aldrig träna? Nej, jag köper inte det.

Ulla är rent olidlig. Hon har en hel del likheter med Agneta i "Je m´appelle Agneta" faktiskt: medelålders kvinna som får knasiga infall och agerar på impulser utan minsta eftertanke. I väntan på den långsamma döden köper Ulla en kikare och glor på grannarna i Östermalmsvåningen mittemot. Då börjar det hända saker i hennes liv! Kul idé och snyggt genomfört av Hamberg, men personligen skäms jag mest bara över hur huvudpersonen beter sig.

Inte död än

Bokens titel: Inte död än

Författare: Johan Ehn
Förlag: Romanus & Selling, 2021
Antal minuter: 7 tim 58 min

Det är en häftig känsla att hugga in på en bok som man inte har en aning om vad den handlar om, där man inte läst baksidestexten eller recensioner i förväg och har noll koll på författaren - men fastnar för det grymt snygga omslaget i flödet bland andra bokkonton på Instagram. Och så visar det sig vara en så underbar bok som man knappt kan lägga ner förrän man läst ut den!

Om jag börjar med omslaget: ruggigt snygg formgivning av Per Åhlander. Det första jag lägger märke till är Katarinahissen, där vår huvudperson blir avtackad på Gondolen efter ett helt yrkesliv som ingenjör och fackligt ombud på Televerket. Sedan ser jag den gamla Televerket-loggan, långt mycket bättre än den urvattnade Telia-logotypen. Och den speciella trumpeten som han fick i present av sin mor och far och som är den finaste gåva han någonsin fått. En basfiol och ett piano är symboler för jazzmusiken han avnjöt på Nalen, där han och vännerna gick för att lyssna på sina idoler och dansa med söta tjejer. 

Omslagets fina mönster och färger minner om 1950-talet. För Elis, som det här handlar om, är född under andra världskriget och är nu över 80 år. Hans barndom var trasslig med en kall mamma som aldrig berättade att hon tyckte om honom och som placerade honom i ett fosterhem under en stor del av hans tidiga år. Som vuxen ville nog Elis själv ge sitt barn all den kärlek han inte fick, men lyckades inte riktigt: han ägnade så mycket tid och kraft åt arbetet, folkhemsbygget, kampen för rättvisa och sociala skyddsnät. Familjen kom i andra hand. 

Ende sonen Jan är nu i 50-årsåldern och själv både farfar och morfar. Men hans relation till den åldrige Elis är inte bra - de säger just aldrig något innerligt till varann utan håller sig till det ytliga. Ofta med syrliga gliringar från Elis och sorgsen tystnad från Jan. 

Allt brakar samman redan i bokens första kapitel, då Elis firar julafton hemma hos Jan och sonhustrun Åsa. Det serveras ingen julmat ("alla är väl ändå trötta på det!") och det är gapigt, högljutt och stojigt när släktens yngsta medlemmar rusar omkring. Elis svettas och längtar hem, vill mest lyssna på en jazzskiva i ensamhet och slippa de ouppfostrade barnbarnsbarnen, den inställsamma sonhustrun, den mesige sonen som samlar på whiskey och...

...pang, så rasar han ihop i en hjärtinfarkt. I ilfart förs han till sjukhus, Stockholms skrytbygge Nya Karolinska, där rummen är så isolerade att man inte hör ett knäpp från de andra som ligger inne. Elis vaknar fjättrad till en sjuksäng, med värk och kolossal trötthet. 

Där börjar hans resor tillbaka i tiden; inte nostalgiska tankar på vad som varit, utan mer som tidsresor där han ser sig själv och sina närmaste i de situationer som varit avgörande för hans liv. 

Med dessa drömliknande resor får Elis en helt annan förståelse för hur han uppfattats av människorna runt honom, varför saker blev som de blev, vad som tvingade fram svåra beslut eller orsakade de sorger han burit med sig hela sin levnad. Det är oerhört gripande att se hur Elis får upp ögonen för både hur han själv betett sig och varför hans närmaste i sin tur har agerat som de gjort. När han ligger för döden är det inte som att livet passerar revy, utan mer som att dörrar öppnas och visar på anledningar och upphov till det som varit viktigt i hans liv - och vilken del han själv har i det hela. 

En central del i boken spelar den underbart empatiske sjuksköterskan Tony, som visar stor humor och värme mot den borttynande Elis under dessa sista veckor.

Mitt omdöme: Jag lyssnade till ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. "Inte död än" berörde mig djupt. Jag känner nog både en och flera "Elis" och det här grep verkligen tag i mig. Vilken fin och känslosam liten bok!

Dödsängeln

Bokens titel: Dödsängeln

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 207

Så kom då den efterlängtade tredje boken om barnhemsflickan Mika och hennes kompis, den gamla polisen Valdemar. Jag är själv lite förvånad över hur jag har slukat de här tre ungdomsromanerna, nästan som om jag var tillbaka på mellanstadiet.

Handlingen är fullt logisk, faktiskt var jag inne på att författaren skulle välja just det temat innan jag ens sett baksidestexten. En tonårsflicka försvinner, hennes förmögna familj efterlyser henne men vill samtidigt att polisen ska vara ytterst diskreta i sina efterforskningar.

Mika drar i några trådar - hon känner ju alla möjliga människor i samhällets bottenskikt - och plötsligt har hon satt sig i en fullständigt livsfarlig situation. Igen!

Bäst med den här fina bokserien är de realistiska Stockholmsskildringarna, beskrivningarna av de fattiga, av livet som barnhusbarn, av fabriksarbetarnas ändlösa slit, av orättvisorna - och av vänskapen och lojaliteten mellan många av människorna.

En annan mycket bra sak är att Johan Rundberg inte undviker ord och uttryck som kräver ett ordförråd som vanligtvis mest vuxna har. Det berikar historieberättandet och tillför säkert mycket till de läsande barnen samtidigt.

Dödsängeln är den avslutande delen - sägs det, men man kan ju undra... - och jag ger den extra bonuspoäng för att INTE alla trådar nystas upp, inte alla saker läggs till rätta, inte allt förklaras. Och att inte allt slutar lyckligt, nödvändigtvis.

Superhärliga ungdomsböcker, något annat kan jag inte säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet och till författaren för hälsningen!

Tyrannens tid

Bokens titel: Tyrannens tid - om Sverige under Karl XII
Författare: Magnus Västerbro
Uppläsare: Tomas Bolme
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2021
Antal minuter: 20 tim 10 min

Helt kort: jag är för trött för att författa en välformulerad recension, så här kommer några lösa fragment:

Jag är en av Västerbros beundrare, tycker han har så otroligt mycket intressant att berätta och att han gör det med så ovanligt mycket inlevelse, värme, medkänsla och omtanke om de personer han forskat kring.

1700-talet är nära oss i tiden och ändå så annorlunda och långt bort. Jag uppskattar särskilt att Västerbro pekar ut de händelser som leder fram till den demokrati och det politiska styre vi har idag! Det är trots allt inte så många generationer mellan 1700-talets människor och oss själva.

Berättelsen handlar om Karl den tolftes tid som regent och de förbannade krig han initierade, upprätthöll och vägrade avsluta. Ett intressant kapitel i Sveriges historia och en skön motvikt till talet om den genialiske krigarkonungen. 

Jag hade dock önskat att vi hade fått veta mer om de personer som blev kvar i Sverige, efter att pesten skördat en massa offer och vädret saboterat flera års skördar och kungen drivit in långt mer i skatt än han sagt att han skulle göra. 

Eländet var enormt redan som det var, och ovanpå det tvingades stora delar - alltså, förkrossande stora delar! - av den manliga befolkningen iväg till militärtjänstgöring. De dog av svält, kyla, skador och sjukdomar - och ibland stupade de i krigen, såklart. 

Jag fattar att det inte finns massor nedtecknat om vanliga kvinnor på 1700-talet, men blir ändå lite besviken att påtagligt många av berättelserna om kvinnorna handlar om att de låg med en annan man än den de gift sig med (och som sannolikt stupat i krig utomlands) eller blev gravida utan någon uppenbar far till barnet. Utdrag ur domar, helt enkelt. 

En skrämmande majoritet av Sveriges vuxna befolkning måste ha varit kvinnor. Och de hade inte rösträtt, utan fick bara finna sig i vad överheten bestämde. Hur såg deras liv ut? Gjorde de både mäns och kvinnors arbete? Fanns det fördelar med att slippa den traditionella kvinnorollen - och själva männen! - för att istället leva ett friare liv? Eller var det tvärtom bara värre att vara ensam om alla bördor? De kompetenta kvinnor som Västerbro skildrar, är alla högt upp på samhällsstegen. 

Det är bara att inse, att jag tycker att 20 timmar är för lång tid att lyssna på en ljudbok. Det är toppen att Tomas Bolme läser, jag gillar hans röst, men ändå blir jag rastlös och tänker "Kan man speeda upp det här på något vis?". Den tryckta boken är på över femhundra sidor och för mig är det i mesta laget.

Men jag lyssnar till vartenda ord, lär mig massor och ser redan fram emot nästa bok av Magnus Västerbro. 

Den som inget känner mer

Bokens titel: Den som inget känner mer
Författare: Viktoria Höglund
Förlag: Southside Stories, 2021
Antal sidor: 398

Detta är den tredje boken som handlar om psykologen Malin, kriminalkommissarien Stefan och deras umgängeskretsar och arbetskamrater. Någon bloggare tipsade om den första boken, "Den som haver barnen kär" och jag lyssnade på den på Storytel. Sedan slukade jag novellen "Oduglingen" som kom strax därpå och därefter roman nummer två, "Den som lämnas ensam kvar". Nu har jag alltså läst "Den som inget känner mer" och vill gärna tipsa vidare, så att fler upptäcker dem.

Den stora styrkan här, är att Malin Dahl är så mänsklig. Vi får följa henne genom äktenskapsproblem, mammarollen, trassliga jobbsituationer och hur hon agerar bland grannar och vänner. Hon skulle kunna vara vem som helst som man möter på bussen eller pendeln, i vimlet inne i Stockholm eller i kassakön i mataffären. Malins liv tar stor plats i handlingen och det är bra, så slipper vi för mycket mördarjakter och annat overkligt. 

Att personerna utvecklas och förändras är också bra, för det gör ju människor i verkligheten. Tydligast är det hos polisen Stefan Lindgren, som måste ta itu med såren från sin barndom om han ska orka fortsätta...

En tonårsflicka råkar ut för en vattenskoterolycka och slås medvetslös. Kommer hon att överleva? Vem satt på skotern med henne - eller körde hon själv? Hennes föräldrar är förstås förtvivlade men de letar också efter någon skyldig. Någon ska de kunna anklaga för det som hänt! Flera av tonåringarna bär på starka skuld- och skamkänslor; de vet sånt som de håller tyst om, de önskar att de hade ingripit eller att de hade låtit bli. Alla runt den skadade Fanny har egen ånger att handskas med, samtidigt som de misstänker nära vänner och familjemedlemmar. 

"Den som inget känner mer" är inte lika nervpirrande och spännande som de andra - men den är på många vis den mest välskrivna, ja faktiskt den bästa av romanerna. Risken med att skriva en hel serie är ju att böckerna blir alltmer urvattnade, slentrianmässiga eller producerade efter samma recept. Den fällan faller inte Viktoria Höglund i, tvärtom: denna tredje bok har ett bra driv och en egen historia som inte liknar de andras. 

Mitt foto: Egentligen hade jag långt gångna planer på att köpa en scrunchie, en sån där hårsnodd som klätts in i fluffigt tyg, men jag hittade inget som jag rimligen skulle vilja använda själv efter fotograferingen så det fick vara. Halloweengodiset fick duga som rekvisita, trots att det inte har någon som helst koppling till bokens handling.

Mitt omdöme: Böckerna är fristående men jag kan inte tänka mig att man får samma känsla för huvudpersonerna om man inte läst de tidigare böckerna. Så min rekommendation är solklar: läs dem i rätt ordning! En given deckarserie för den som gillar skandinaviska kriminalromaner där hemska våldsskildringar får stå tillbaka för en genomarbetad nutidsskildring av helt vanliga människor (som råkar ut för tämligen originella mord, kidnappningar och olyckor).

Ärende 1569

Bokens titel: Ärende 1569
Författare: Jörn Lier Horst
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 

Jag klagade lite på att i den förra boken om William Wisting var den trevlige kommissarien trött, sliten, grå och åldrad - trots att han bara är 60 år. Herregud, det är väl ingen ålder?! Hur många 60-åringar är helt skrynkliga, askgrå, tärda och slutkörda? Inte många, åtminstone inte i Norge. 

Alltså väntade jag mig att Wisting i denna sista bok (inte enbart den senaste, utan den sista...) skulle visa sig ha cancer, lida av en svår bristsjukdom eller något annat medicinskt som skulle få honom att klappa ihop och dö (jag ska inte avslöja här om jag fick rätt eller inte!) medan hans dotter Line, den äventyrliga journalisten, fick slutföra hans uppdrag. 

Wisting har semester och försöker koppla bort allt vad jobb heter, trots att det just nu pågår en intensiv jakt på en mördare efter att ett lik hittats i ett nedbrunnet hus. Men semestern tar slut den morgonen då han hittar ett personligt adresserat brev i brevlådan, med ett ärendenummer till ett gammalt uppklarat fall.

Någon vill uppenbarligen att polisen ska börja nysta i en händelse tjugo år tidigare, trots att den som dömdes för brottet redan avtjänat sitt straff. Wisting försöker strunta i det hela, men är lite för nyfiken såklart. Snart är han mitt uppe i ett detektivarbete för att hitta vem som verkligen mördade den 17-åriga Tone en sommarkväll när hon var på väg hem från jobbet. Han som dömdes för det eller någon helt annan? Den moderna DNA-tekniken ger helt andra resultat än man kunde få fram 1999.

Mitt foto: Hopknycklade vita papper spelar en stor roll och föranleder en hel del huvudbry: vem har tagit i dessa papper, vem har skrivit på dem och vem har levererat dem till Wisting?

Mitt omdöme: Jag är ju svag för Jörn Lier Horsts kriminalromaner. Den här var rapp och spännande med många oväntade stickspår som jag gillade. En av de bästa i serien, skulle jag säga!

-

Tack till förlaget för recensions-exet!

Det enda jag vill är att leva

Bokens titel: Det enda jag vill är att leva

Författare: Birgitta Bergin
Uppläsare: Anna Maria Käll
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 40 min

Nike är butiksbiträde i en klädaffär i Stockholm och hennes man Elvis jobbar på restaurang. De är båda i fyrtioårsåldern och har levt ihop länge. Paret har inga barn - Elvis ville aldrig och nu är det nog försent - och inga föräldrar. Det har knappt ens några vänner, för de tillbringar all tid tillsammans. 

Men Corona-året vänder upp och ner på deras tillvaro: båda får gå hemma eftersom jobben nästan upphört. De är oroliga för ekonomin och de är väldigt rädda för att bli smittade med viruset. Alltså lever de ett isolerat liv, där de inte umgås med några andra. Tyvärr är det inte särskilt kärleksfullt och varmt mellan dem längre: Elvis dikterar villkoren, styr och ställer, lägger sig i allt Nike gör och visar väldigt lite omtanke och äkta kärlek.

Så fattar Nike två beslut som kommer att ändra hennes liv: hon tar kontakt med en gammal kvinna som hon blir vän med och hon anmäler sig till en akvarellkurs. Elvis är verkligen inte nöjd med någondera och försöker sabotera för henne, men hon står på sig: målningen och den nya vännen är viktiga för henne! Det är också genom dem som hela hennes liv förändras, då hon börjar ifrågasätta sina val och bestämmer sig för att leva livet lite mer till fullo.

Jag lyssnade på den här ljudboken, bland annat under en längre bilresa, och tyckte mycket om den. Visserligen är det rätt givet vad som ska hända och vad de olika personerna ska göra men det stör mig inte alls: det är en fin berättelse om att välja livsglädjen och ta vara på sitt enda liv.

Kvinnor jag tänker på om natten

Bokens titel: Kvinnor jag tänker på om natten
Författare: Mia Kankimäki

Uppläsare: Jessica Liedberg
Originalets titel: Naiset joita ajattelen öisin
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal minuter: 19 tim 1 min

Jag lyssnade på ljudboken och det var lite i längsta laget. Boken är hela 456 sidor lång, en tämligen tjock bok, men som ljudbok är den evighetslång. Jag lyssnar egentligen inte frivilligt på en nitton timmar lång.... essä? Men Kankimäkis bok fångar mig. Det är en märklig historia: upplyftande, tankeväckande, lite roande, mycket personlig - men bitvis rätt trälig i de stycken som fokuserar på författarens våndor att få ihop boken.

Upprinnelsen är att Mia Kankimäki gett ut en uppmärksammad och rosad bok och nu ska försöka skriva bok nummer två utan att få total skrivkramp. Hon är 40-någonting och har inga barn och nämner ingen livskamrat. Hon har inte mycket pengar och hon bor i utkanten av Helsingfors. 

Hon mår periodvis rätt dåligt mentalt och isolerar sig hemma för att skriva, men får inget gjort. Alla dessa nätter när hon ligger vaken och grubblar, börjar hon tänka på starka historiska kvinnor som minsann tagit för sig, stått upp för sig själva, hävdat sin rätt. Trots att de levt i en tid då de inte hade alls samma förutsättningar som Mia själv har.

Hon beundrar dessa nattkvinnor, som hon kallar dem, och börjar läsa in sig på dem. Det blir närmast en besatthet: hon kan till slut allt om dem och följer i deras fotspår. Det hela börjar med en vådlig resa till Afrika, där hon lever i Karen Blixens närhet, läser hennes brev och dagböcker, plöjer hennes böcker, ser filmer om henne - och försöker leva som Karen kan ha gjort. 

Sedan följer diverse spännande upptäcktsresande kvinnor som mest kallas vid förnamn: Isabella, Ida och Nelly. Jag gillar berättelserna kring Karen och de andra modiga kvinnorna som var lite som Jules Vernes fiktiva Phileas Fogg. Tänk er att rida genom öknen iförd krinolin! Tänk er att överleva utan dagens mediciner, utan mobiltelefon, utan flyg och bilar, i en tid då vildmarken verkligen var vild och de länder man reste till aldrig hade haft något besök från andra länder. 

Därefter kommer en otroligt intressant redogörelse för kvinnliga konstnärer i Italien, samtida med Michelangelo. Deras liv var förskräckligt inrutade och hårt styrda. Men här börjar Mia också blanda in sig själv mer - och på ett ganska oinspirerat sätt. Lite för många upprepningar av vilka hon ätit middag med, träffat på författarretreat eller haft existentiella samtal med. 

På slutet glider hon in på den enda nattkvinna som inte är antik, utan fortfarande lever: japanska Yayoi Kusama. Där tappar hon mig. Jag ser inte riktigt kopplingen till de andra nattkvinnorna - inte mer än att Kusama är psykiskt instabil och kanske lite lik Kankimäki på det viset.

Jag har sett diskussioner om att det är problematiskt att tycka om boken, för att kolonialism och rasism och diverse annat bara förbigås. Jag väljer faktiskt att hela strunta i det: jag suger i mig att det funnits många fantastiska kvinnor som gått sin egen väg och slagit sig fram i livet och orkar helt enkelt inte riktigt ta i beaktande om de hade pengar eller inflytelserika fäder eller "rätt" hudfärg. För mig räcker det med att Mia Kankimäki faktiskt försöker lyfta fram några kvinnor alls. Och Karen Blixen gillar jag inte alls efter att ha hört allt om henne. Jag blir så arg på henne för att hon nöjessköt ihjäl lejon så jag kan helt enkelt inte beundra henne. För att inte tala om den österrikiska kvinna som lyckades med konststycket att ansvara för flera hundra personers död när hon skulle "upptäcka" Afrika, buren i en guldstol... Många idioter finns det och en del av dem är vita, rika kvinnor. 

Sammanfattningsvis: En läsvärd och annorlunda bok som jag gillade väldigt mycket (även om jag lessnade på slutet och även om uppläsaren Liedberg har extremt underligt uttal på många saker och personer...suck.) En underbar bok om kvinnokraft!

Havsboken

Bokens titel: Havsboken - eller Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider
Författare: Morten A. Ströksnes
Originalets titel: Havboka - eller Kunsten å fange en kjempehai fra en gummibåt på et stort hav gjennom fire årstider
Översättare: Olov Hyllienmark
Förlag: Pocketförlaget, enligt en överenskommelse med Leopard förlag, 2017
Antal sidor: 292

Jag köpte den här vackra boken för exakt två år sedan, men började inte läsa den förrän förra året. Och trots att jag tycker den är helt fantastisk har det alltså tagit mig ett år att läsa ut den. Hur kommer det sig?

Delvis kanske för att jag ville suga på karamellen. Varje gång jag läser lite i den här fina texten kommer jag till ro. Jag hade gärna velat läsa mer och längre!

Delvis kanske för att det här Corona-året har gjort att jag läst mindre än någonsin. Lyssnat mindre på musik också. Inte använt mitt ljudboksabonnemang särskilt flitigt heller. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har inte orkat med fler intryck.

Havsboken är en fantastiskt vacker skildring av havet utanför Lofoten under fyra skiftande årstider - spegelblanka ytor med solglitter, farliga bakströmmar ner i djupet, en yta bubblande av fiskstim, med meterhöga vågor redo att sluka den lilla gummibåten. En naturbeskrivning som är mycket skicklig eftersom den inte bara blir ett staplande av beskrivningar av den norska naturens fjordar och berg, utan med geologiska och historiska förklaringar till varför kusten ser ut som den gör. Det mesta hade jag ingen aning om och det är mycket intressant att få veta.

Havsboken är även en underbar skildring av en (manlig) vänskap. Författaren Morten och hans gode vän Hugo samtalar lågmålt om allvarliga ting, de går på skrei-marknad och fest, de snackar konst och musik, de sitter moltysta i båten i timtal, de blir sura på varann när båda har pressande deadlines, de berättar anekdoter och nyheter för varann, de ser alltid fram emot att träffas och det är alltigenom väldigt fint beskrivet. Deras vänskap är varm och stabil.

Boken är ett märkligt mellanting av fackbok - om havet, om håkäringen, sillen, makrillen, vithajen och späckhuggaren, om kustsamhällena och fiskebyarna, om de många (män) som drunknat, om att navigera på öppet hav, om hur miljöförstöring och klimatförändringar har påverkat vattnet, om det sagolika landskap som finns där nere på havsbotten och som vi vet mycket lite om. Men främst är det en berättelse om hur människor i årtusenden försökt fånga den mytiska håkäringen, en gigantisk haj som är smart och lurig och närmast omöjlig att överlista.

Jag kan inte annat än att rekommendera denna bok. Maken till finstämd och tänkvärd faktabok får man leta efter! Jag blev ju omåttligt förtjust i "Ålevangeliet" och är ett stort fan av Fredrik Sjöberg (ni vet han med "Flugfällan"). Om ni också gillade de böckerna så kommer ni att älska den här, det är jag säker på! 

Nog med lovord nu: gå till bibblan och leta reda på "Havsboken" från 2015 och avnjut den i höstmörkret.

Illvilja

Bokens titel: Illvilja
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Illvilje
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2021
Antal sidor: 352

Jörn Lier Horst kan man lita på, han levererar alltid engagerande deckare med både djup problematik och nervig spänning. 

Som vanligt är det journalisten Line och hennes far, polisen William Wisting, som allt kretsar kring. De deltar i en brottsrekonstruktion, en sån där vallning som åtminstone jag associerar med Thomas Quick och alla hans påstådda offer. Här är det en norsk vettvilling som slaktat unga flickor. Efter många år i fängelse plockas han ut i ett skogsområde för att visa var ytterligare ett lik ligger begravt.

Såklart går det fruktansvärt fel, på alla tänkbara plan. 

Line hamnar i svår fara (det har hon en tendens att göra...) och William Wisting utsätts för trakasserier på sin arbetsplats. På något sätt måste de lyckas hitta mördarens medhjälpare, som hela tiden gått fri.

För ovanlighetens skull har jag faktiskt en sak jag retar mig på: det är ett himla tjat om att Wisting ser gammal ut, är skröplig, är rynkig, går som en gammal man, inte kommer att finnas kvar så länge till, inte kommer att jobba mer. Men framför allt ett ständigt kommenterande om hur 60-årige William Wisting blivit gråhårig och rynkig. 

Jag tror jag tar extra illa vid mig eftersom jag är 50+ och också fått grå hårstrån på huvudet, slappare hud och rynkor i ansiktet. Men är jag gammal och skruttig för det? Tänker jag gå i pension? Måste jag ha käpp och stappla fram? Är jag helt uträknad?! Jag fattar inte vitsen med att spä på åldersfixeringen som redan är så markant i vår tid. 

Jörn Lier Horst avslutar sin bladvändare med att berätta att upprinnelsen till boken är att han föreläste i en skola och där träffade två elever, som när han kom tillbaka ett år senare inte fanns kvar: den ena (en flicka) hade blivit mördad av den andra (en pojke). Så fruktansvärt tragiskt och svårbegripligt! Jag googlade faktiskt och läste på om fallet, läste på den mördade mammans gripande blogg och försökte förstå det ofattbara att en ung människa väljer att avsluta en klasskamrats liv. Hur kan man begripa något sånt, det går ju inte. 

Skärvornas drottning

Bokens titel: Skärvornas drottning
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Historiska Media, 2020
Antal sidor: 284

Som jag skrivit förr: den här serien är väldigt ojämn. Det är förstås charmen med den - att samla ett dussin författare och be dem skriva en romanserie i stafettform. 

En del kommer att grotta in sig i våld, andra i kärlek. En del har ett språk jag knappt klarar av medan andra skrivit otroligt vackert. De flesta diktar ihop oerhört starka kvinnor. Alltid i svåra tider - det var aldrig någonsin enkelt att leva som en av våra anmödrar! - och mycket sorg och längtan. Vissa författare har gjort enormt mycket research innan, medan andra broderar ut en historisk händelse med fantasin. 

Jag har läst allt och gillat mycket. Men den här boken? Den platsar liksom inte i serien. Den känns så markant avvikande att jag upplever mig lite lurad. Det bisarra är: den är välkomponerad, vacker, poetisk, nästan filosofisk i sina resonemang. 

Men stilen bryter så kapitalt mot de tio tidigare böckerna att jag har svårt att ge ett vettigt omdöme om "Skärvornas drottning": är den genialisk eller helt obegriplig? Medan de tidigare romanerna har fokuserat på kvinnornas faktiska liv: deras giftermål och kärleksliv, deras korståg och flykter, deras barnafödslar och bekymmer, deras vardagsslit och drömmar, handlar den här boken mest om Hedvigs konstiga själsliv. 

Hon blir brutalt våldtagen av en grupp män (varav en aspirerar på att gifta sig med henne) och flyr därefter hemmet för att slippa leva i dessa mäns närhet. De första kapitlen fattar jag knappt alls: vem är hon, vilken är hennes plats i släktträdet, och vems röst flikas in i händelserna? Jag läser på i förhoppningen att jag ska fatta mer och även om det klarnar så kommer man aldrig nära vare sig Hedvig eller hennes dotter som ska överta ringen. 

Tyvärr har huvudpersonen en av de egenskaper jag tröttnar på mest i litteraturen: hon är kär i en enda man och endast honom. Hela sitt liv. Hon har träffat honom några få dygn och sedan finns ingen annan för henne. Suck.

Jag är inte överförtjust i hur 1500-talets första årtionden gestaltas här. Hedvig är så nedbruten och konstig, hallucinerar, irrar omkring, blir fruktansvärt utnyttjad, kommer aldrig till ro, lever ett hårt liv med vanföreställningar. (Och varför i hela fridens namn är hennes mamma förståndshandikappad, utvecklingsstörd, funktionsvarierad eller vad det kan tänkas kallas?! Vad är det för en man som skaffar fyra barn med en kvinna som inte kan prata, inte förstår vad andra säger, bara lever i sin egen värld?)

Det har gått ett bra tag sedan denna roman kom ut i pocket och det borde redan funnits en ny bok i serien - men inte ens på förlagets hemsida annonseras om detta. Orkar de inte fullfölja projektet?

Midsommarbrud

Bokens titel: Midsommarbrud
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 315

En av de bättre böckerna i denna mycket varierande serie om en ring som ärvs från mor till dotter i generationer genom Sveriges historia. Jag har följt hela serien, från järnåldern till Gustav Vasa, och detta är alltså del 10. 

Den unga Karin på Ransta är djurälskare av rang, hon och hennes far föder upp hundar och hästar med mycket lyckat resultat. 

Karin är förälskad i Folke, grannpojken, som även är kär i henne. Men det här är en roman och då måste det givetvis blandas in dramatik och olycklig kärlek. Alltså får Karin se sig bortgift med en bergsman, då hennes far vill åt gruvans rikedomar. 

Inte så himla kul att komma till den rike bergsmannens hus som 17-åring och inse att ens nye man - som man inte vill ha - redan har en frilla, som hatar en över allt annat på jorden!

Karin och hennes Engelbrekt spelar en mycket viktig del i Sveriges historia, och det är sympatiskt att läsa om hur även ett arrangerat äktenskap på många vis kan vara lyckligt och givande. 

Men det finns stora sorger i Karins liv: att hon inte fick Folke och att hon aldrig födde ett levande barn. Jag kommer på mig själv med att tänka: men det här går ju inte, hur ska då romanserien kunna fortsätta? Ge Karin en dotter!

Sammanfattningsvis: välskriven, bra fortsättning i serien. 

Liten reflektion utanför recensionen: 

Och om jag hade varit någon sorts övergripande redaktör på Historiska Media så hade jag skrivit ner en tydlig beskrivning av det förbannade arvegodset en gång för alla. Är så trött på hur författarna ändrar hit och dit lite hur de vill. 

Silver och lite lätt magisk, så långt verkar de överens. Men ibland har ringen underliga tecken, svårtydda runor, märkliga mönster på sig - ibland nämns inget sånt alls. Den har en bärnsten infattad, det vet jag, men det verkar en del författare inte känna till utan tycks tro att den är slät. Några hävdar att den pulserar, blir varm, dunkar, glöder. Andra säger att den blir iskall. Många påstår att den tar fram superkrafter i bäraren. Andra att den inte passar förrän den är "rätt". 

Alltså, vad är det här?! Rimligen skulle någon ha bestämt innan bok ett: det här är vad som gäller. Fabulera inte så vilt kring själva ringen.

Men men, jag sväljer det. Ringen har i denna bok hunnit fram till 1400-talets början. Undrar om de ännu har hittat en författare till de kommande böckerna eller om jag skulle kunna få skriva fortsättningen - det vore kul!

Terapeuten

Bokens titel: Terapeuten
Författare: B. A. Paris
Originalets titel: The Therapist

Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Jentas, 2021
Antal sidor: 349 (jag läste dock e-boken)

Du flyttar in i en ny, lyxig lägenhet och upptäcker att det skett ett mord där.

Du försakar ditt jobb, din livskamrat och alla dina genomhyggliga vänner och tillbringar exakt all din tid med att snoka för att komma på om någon granne kan vara mördaren.

Du är ologisk, känslostyrd, impulsiv, manisk och framstår som rent korkad. Du lyssnar inte på goda råd, beter dig idiotiskt och gör dig till ovän med alla.

Sämsta boken jag läst i år. Inte bara handlingen utan även det tjatiga och torftiga språket.

Dessutom: Är det inte fantasilöst av författare att tillverka huvudpersoner som inte har några kopplingar till någonting; inga föräldrar, inga syskon, inga barn? Ingen partner, maka, make, livskamrat sedan lång tid tillbaka? Endast några få vänner? Ingen arbetsplats, såklart, utan ett frilansjobb där du arbetar hemifrån och inte har några affärsbekanta alls? En sån där människa som nog ingen av oss känner, åtminstone inte någon som är i 35-40-årsåldern. Det är att göra det väldigt enkelt för sig, som författare, tycker jag. Lite som hittebarn i sagor. Kommer från ingenstans, hör inte ihop med någon. Avskyr sånt.

Huvudpersonen Alice är olidlig och egotrippad, och hennes liv är så konstlat att man inte kan ta till sig det. Det verkar som att B. A. Paris har specialiserat sig på att skriva skräckromaner med helt utflippade teman om ensamma kvinnor som hamnar i någon sorts Twilight Zone.

Stranden

Bokens titel: Stranden
Författare: Anna Breitholtz Monsén
Förlag: Bokfabriken, 2021
Antal sidor: 414 (jag läste dock e-boken) 

En trevlig deckare med påtagliga feelgoodinslag (gullig gammal morfar, lantligt katthotell, tokrolig new-age-väninna) blandat med riktigt allvar (utnyttjade tonårsflickor, alkisföräldrar, droghandel, psykisk ohälsa).

Jag rackade ner på det (fula) omslaget i en annan bloggares kommentarsfält, och sedan fick jag så ohyggligt dåligt samvete för det så jag släppte min övriga läsning för att hugga in på den här. Det ÄR trots allt innehållet som räknas!

Trevlig överraskning att den lyckas hålla uppe både spänningen och mysiga feelgoodkänslan rakt igenom hela romanen. Ett extra plus för att vi slipper kärleksförhållanden som utfyllnad. Och nästan inget om utseenden heller, sånt gillar jag.

Polisen - numera katthotellsägaren - som är huvudperson skulle jag dock inte vilja vara vän med i verkliga livet. Otroligt störig typ som stolpar in i andras hus och kör med dem ("Men kom igeeeeeeen nu, Erik!" säger hon till grannen efter att ha känt honom i typ en vecka samtidigt som hon närmast tränger upp honom mot väggen.) Jag skulle bli galen på henne.

Såklart är mordhistorierna helt osannolika och mördaren och utredarna likaså, men det är fullt normalt för genren.

Ljudet av fötter

Bokens titel: Ljudet av fötter

Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal sidor: 308 (jag läste e-boken)

Som (kanske) bekant, är ett av mina mål med denna bloggen att läsa samtliga Augustpristagare. Jag har inte hunnit med alla än, men just i höst lär jag inte behöva stressa: det skulle inte förvåna mig om "Ljudet av fötter" utses till vinnare av årets Augustpris.

Sara Lövestam har skrivit en fantastiskt fin och varm roman, som är märkligt spännande. I en scen öppnas exempelvis en ask med några udda föremål i. När jag "ser" vad som är i den, studsar jag nästan i läsefåtöljen. Jag visste det, jag visste väl det! Som om jag listat ut ledtrådar i en kriminalroman.

Huvudpersonen Monika är 42 år och bor ensam med sin katt i en lägenhet i Stockholm. Hon har i 67 förlorade menscykler väntat på ett litet barn att bli till - men inget händer, inte ens med läkarvetenskapens hjälp. 

Hur kan det ha blivit så här, varför är det så omöjligt för just henne att bli gravid? Hon som äter nyttigt, tränar på Friskis & Svettis, inte röker. Hon som har en fin utbildning, ett bra jobb och skulle älska sitt barn. Medan andra minsann blir gravida hur lätt som helst. Även när de inte vill det!

Monikas mamma, till exempel, och farmor och farmors mor. Alla dessa kvinnor som blivit med barn med fel man eller vid fel tidpunkt. 

För Monika har det varit självklart att det är miljön som gör familjen, inte arvet. Hon har en mamma och en pappa och en bror - fosterfamiljen - som hon räknar som sina. De genetiska trådarna bakåt är mindre intressanta. Den biologiska mamman är en självupptagen alkoholist, och pappan är död sedan länge. 

Men vad hette egentligen hennes farmor? Och mormor? Och alla släktingarna bakom dem? Hurdana var de och varför blev deras liv och öden så som de blev? I väntan på ett befruktat ägg som fäster i livmodern, börjar Monika rota i sin egen släkts historia och upptäcker saker hon inte haft en aning om. 

I Bibelns gamla testamente rabblas släktled efter släktled upp. Långt innan man hade datorer som kunde katalogisera var människorna tvungna att memorera alla dessa namn och relationer. Och de ville det också, för släktskapet var viktigt! Hur är det då att vara Monika - och hänga fritt i världshistorien utan vare sig en mamma att luta sig mot eller en dotter att själv ta hand om? 

Det är klurigt och finurligt uttryckt, och händelser i Monicas liv vävs snyggt ihop med tillbakablickarna i hennes anmödrars liv. Vi är alla en bit av den där kedjan och det är svårt att bortse från det. Omslagsbilden av babushka-dockorna är så oerhört talande!

Särskilt mycket tyckte jag om det otvungna kamratskapet mellan grannens tonårige pojke Texas och vår fina Monika. Hon lyckas verkligen vara en omhändertagande, inkännande och vettig vuxen utan att tränga sig på den känslige 14-åringen. Mycket fint skildrat!

Jag sträckläste romanen, slukade den på ett dygn, och ser verkligen fram emot den utlovade fortsättningen.

Shirins första fall

Bokens titel: Shirins första fall

Författare: Katarina Wennstam
Uppläsare: Alexandra Rapaport
Förlag: Bonnier Bookery, 2018
Antal minuter: 1 tim 2 min

Det här var ...lamt, på något vis.

Jag har i alla år läst och hyllat Katarina Wennstam för att hon skriver spännande kriminalromaner och alltid väver in aktuella samhällsfrågor (oftast kring mäns våld mot kvinnor men även annat: fotbollshuliganer, skakvåld mot spädbarn, hat mot homosexuella). Jag hör till de verkligt trogna läsarna.

Men den här novellen, "Shirins första fall", känns oengagerad och extremt lätt att genomskåda redan efter fem minuter. Inte ens slutet var spännande. Noveller är svåra att skriva och uppenbarligen passar romaner bättre för Wennstam, som behöver få plats att brodera ut.

Handlar om ett mord, ett långt fängelsestraff och en hämnd. Kan inte säga så mycket mer utan att sabba för andra läsare.