Begravningar är farliga

Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1958
Antal sidor: 247

Ibland är det skönt att läsa något lättsmält som Agatha Christie, bara för att få njuta av lite engelsk landsbygd, te och kakor, överklassfolk med betjänter, lömska trädgårdsmästare, korkade poliser och förvirrade doktorer. Det här är en riktigt dum historia där upplösningen är exakt så orealistisk som man kan förvänta sig. 

En gammal man dör på sin ålders höst (observera att han är jämngammal med mig, en femtioplussare!) och hans ofantliga rikedom och stora herrgård borde övergå till något av hans syskon. Dock är flera av dem redan döda (ja, vad annat kan man vänta sig av 50-åringar?) så arvet lär hamna hos syskonbarnen. Dessa är oseriösa skojare som slösar med pengar och har usla värderingar så den rike farbrodern har noga utvärderat vem han ska skänka allt till.

Hoppsan, nu dog visst en nära släkting: ihjälhackad med en yxa! Här finns absolut inget av dagens beskrivningar av hur blod har stänkt och runnit samt vad detta splattermönster indikerar. Ingen hjärnsubstans, inget slaskande. Nej, personen har mördats lite snyggt och det kan ha kommit liiite blod på kuppen. Inte värre än att man kan sova i samma rum kvällen därpå...

Hercule Poirot snokar bland unga och gamla släktingar för att se om inte bara den yxmördade har dött onaturligt, utan även den döde herrgårdsägaren. Vem tjänar på att de är ute ur leken? En förgiftad tårtbit, stora spelskulder och ett blomsterarrangemang som placerats fel spelar stor roll för gåtans lösning.

Sämst i boken är den jobbiga synen på könen: kvinnorna är ruggugglor som inte tagit hand om sin figur medan männen i samma ålder inte beskrivs som tjockmagade, rynkiga och tunnhåriga utan istället hur de är till sättet: loja, ilska, maktfullkomliga, noggranna. Kvinnorna definieras efter sina utseenden. Hela boken känns verkligen just så gammal som den är, där fruntimmer pladdrar på om en massa nonsens, medan karlar har strukturerade och vettiga tankar. 

Jaja, jag fick underhållning för stunden.

The Wonderful Story of Henry Sugar

Bokens titel: The Wonderful Story of Henry Sugar and six more

Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2017
Antal sidor: 213

Förlaget Puffin Books är det kända Penguin Books "imprint" (inte ett ord som jag gärna använder, men ni fattar: någon sorts dotterbolag/underavdelning). Här ger man tydligen ut böcker för barn och ungdomar. Även Adlibris sätter den här novellsamlingen i kategorin 12-15 år. Nog för att jag tror att unga tonåringar klarar texterna utmärkt, men det måste sägas att varenda en av novellerna är väldigt obehaglig, skrämmande eller sorglig.

Den inledande "The Boy Who Talked with Animals" är ruskig och rätt konstig: om en pojke som försöker rädda en jättesköldpadda från att bli soppa på en turist-ö. 

"The Swan" är bland det läskigaste jag har läst sedan Stephen Kings novell som sedan blev filmen "Stand by me". Jag drömde mardrömmar på natten efter att ha läst den hemska berättelsen om pluggisen som råkar ut för två av skolans huliganer. Våldet eskalerar snabbt och efter diverse elakheter beslutar de sig för att döda den väluppfostrade, intelligenta och ensamma pojken. Misstänker att jag aldrig kommer att glömma den här hemska historien...

Flera av novellerna är sånt som vi som läst Roald Dahls memoarer redan känner till. Fruktansvärda scener ur internatskolorna där han gick som barn och ung. Jag blir fysiskt illamående av att läsa om hur rektorn piskar pojkarna så att blodet stänker. Det är vidrigt. Vidrigt! 

Och likaså berättelserna från Dahl liv som stridspilot i Afrika och södra Europa under andra världskriget, där han och en kamrat till var de enda som överlevde kriget av en flygarklass på 20 (väldigt) unga män. Sorgligt är bara förnamnet.

En av novellerna är en tidningsartikel som ledde till Dahls fortsatta karriär som författare. En faktatext om fyndet av Mildenhall-skatten (en enorm romersk silverskatt gömd i engelsk jord) som han dramatiserat på ett förtjänstfullt sätt: mycket spännande och intressant, men inte en novell egentligen.

Sammantaget är det här en ojämn novellsamling med personliga minnen, tidningsartiklar och skrämmande noveller. Boken utkom första gången 1977. 

Vi har alltid bott på slottet

Bokens titel: Vi har alltid bott på slottet
Författare: Shirley Jackson
Originalets titel: We Have Always Lived in the Castle
Översättare: Torkel Franzén
Förlag: Mima förlag, 2017
Antal sidor: 176 inklusive de 7 sidorna förord av Kristoffer Leandoer

Jag hade läst den här, trodde jag. Kanske har jag också det, för den är bekant men ändå inte? Hur som helst så köpte jag äntligen boken för att vara säker på att åtminstone en gång i vuxen ålder ha läst den.

Tillsammans med samma författares "Hemsökelsen på Hill House" (The Haunting of Hill House, utgiven 1959) räknas "Vi har alltid bott på slottet" (utgiven 1962) som en av de viktigaste skräckromanerna i modern tid och båda böckerna klassas som bland de största inom modern, amerikansk litteratur.

De är skräckromaner i samma anda som senare Stephen King och många andra tagit efter, där det lite skeva och underliga skrämmer mer än det uppenbara. Där människor är avvikande och introverta, håller sig för sig själva och odlar sina märkliga egenheter.

I "Vi har alltid bott på slottet" är temat helt klart utanförskap och mobbning. Det tog mig en stund att förstå vad som egentligen hänt innan vi läsare släpps in i berättelsen och ju mer jag förstod desto obehagligare blev boken.

Den mycket udda Merricat (som egentligen heter Mary Katherine, alltså Mary-Kate) bor med sin snälla storasyster Constance i ett stort hus som måhända faktiskt är ett slott. Merricat är väldigt barnslig och simpel i sitt tänkande, tycker jag, och rabblar hela tiden besvärjelser som ska skydda familjen från omvärlden. Hon gräver ner skatter i jorden, tillåter sig inte att gå in i vissa rum, måste utföra vardagssysslor enligt vissa ritualer. Constance sköter hushållet, Merricat leker trots att hon rimligen borde vara ung vuxen. I familjen finns även deras förlamade farbror Julian.

Resten av familjen är borta - döda efter att (av misstag?) ha ätit gift till middag. Farbror Julian blev också förgiftad men överlevde, dock till ett liv i rullstol och där han är besatt av att skriva ner allt som har att göra med den kvällen. Mamma, pappa, lillebror och faster är alla döda. Endast systrarna lät bli att äta den dödliga efterrätten. Varför då?

Den här boken etsade sig fast, det kan jag säga. Den är kuslig och sorglig om vartannat. I synnerhet en sekvens är vidrig: när Merricat ska bege sig ner till den lilla staden för att skaffa mat. Det här är USA på 1950-talet och i den sekvensen blir det tydligt: flickor i smockklänningar, pojkar i shorts, kvinnor som lagar pajer eller skvallrar med andra hemmafruar och män som arbetar hårt eller sitter på puben. Merricats tur ner till affären blir en sorts Golgata-vandring. Folks avsky vet inga gränser. Senare i boken får man se hur samma mekanismer förvandlar invånarna till en lynchmobb.

Mitt omdöme: Mordgåtan löper som en röd tråd genom boken men är inte alls det intressanta. Den där gotiska skräckstämningen, lite som Familjen Addams men inte det minsta lustig, genomsyrar hela berättelsen. Har man väl lärt känna Constance och hennes knepiga lillasyster i det öde slottet i skogsdungen ovanför staden, så lär man aldrig glömma dem igen.

Carmilla

Bokens titel: Carmilla
Författare: Joseph Sheridan le Fanu
Uppläsare: Megan Follows
Förlag: Blackstone Publishing
Antal minuter: 3 timmar

Världens allra första vampyrberättelse, "Carmilla", kom ut sisådär 25 år före "Dracula". Jag tycker väldigt mycket om den, för den innehåller precis allt som man kan förvänta sig av en vampyrsaga. Något överraskningsmoment finns inte men är man det minsta upplagd för lite klassisk, gotisk skräck så är det här helt perfekt.

Jag lyssnade på ljudboken på engelska eftersom "Carmilla" knappt verkar finnas på svenska. Ångrar det inte en sekund, för uppläsaren Megan Follows (kanadensisk skådespelerska) var fenomenal och dessutom tillräckligt artikulerad för att jag skulle kunna hänga med i en roman skriven på 1870-talet.

I korthet handlar det om den unga Laura som bor med sin förmögne far, greven, i ett stort slott i en vacker dal i Österrike. De har tjänstefolk och lever ett bekvämt men väldigt ensamt liv. Inga grannar finns och den närmaste staden är numera övergiven (man får senare veta varför...)

Därför blir det en stor sak den dagen då en hästdroska kommer farande i hög fart på grusvägen utanför slottet, sladdar i en kurva och välter.

Ur vagnen kliver en rik, parant kvinna och hennes sjukliga dotter. Flickan är jämngammal med Laura, ungefär sjutton år. Blek i hyn, långt svart hår, oerhört vackra drag. Hon heter Carmilla. Mamman säger att hon omedelbart måste iväg, hon har ett brådskande och viktigt ärende i en stad långt bort - och kan inte vänta på att dottern ska återhämta sig. Greven lovar att Carmilla kan få bo på slottet tills kvinnan återvänder. De har aldrig träffats förr och vet ingenting om varann, men greven känner sig tvungen att erbjuda sin gästfrihet.

Laura är överlycklig! Hon har äntligen fått en vän. Carmilla och Laura tillbringar mycket tid ihop, men nykomlingen sover större delen av förmiddagarna och är så svag att hon måste stötta sig mot väggarna då hon går omkring på eftermiddagarna. Hon äter nästan inget, men dricker rödvin. Det tar inte lång stund innan hon börjar lägga an på den oerfarna Laura - och snart blir de ett kärlekspar.

Då börjar det hända saker. Mjölnarens dotter dör oförklarligt. Carmilla är borta om nätterna. Och Laura, hon drömmer hemska mardrömmar om att någon tar tag runt hennes hals...

Mitt omdöme: Jag är förvånad över hur spännande jag tyckte det var och hur lätt det var att ta till sig en så otroligt gammal berättelse.

Dr Jekyll & Mr Hyde

Bokens titel: Dr Jekyll & Mr Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Uppläsare: Harald Leander
Originalets titel: The Strange Case of Dr Jekyll & Mr Hyde
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Bakhåll
Antal minuter: 3 tim 15 min.

Alla kan historien om den timide doktor Jekyll som förvandlas till den ondskefulla mister Hyde. Vi har sett den i mängder av tappningar, ofta som något komiskt. Jag tänker på doktorn som en farbror i vit rock som böjer på nacken och häller i sig innehållet från ett provrör av glas: en grön vätska som bubblar och fräser. Med ens blir den beskedlige mannen en kurande, luden man med hest skratt och gula tänder. En karl helt utan medkänsla med sin omgivning. En mördare, till och med!

Men sedan då? Vem ger doktorn drycken och varför tar han den och hur får han tag på mer? Varför slutar han inte dricka den om hans andra "jag" är en så förskräcklig person?

Jag tänkte att jag skulle vilja höra hela historien, utan att den gjorts om till lättläst för ungdomar eller något sånt. Det har kommit en nyöversättning, så jag valde att lyssna på den. Harald Leander heter han som är uppläsare, och han har en mycket behaglig och vilsam röst. Boken är drygt tre timmar lång, vilket motsvarar ungefär ungefär 100 sidor. En kortroman, alltså.

Jag blev förvånad över hur något som är skrivet 1886 (för 134 år sedan!) kan vara så pass lätt att lyssna på, spännande och håller intresset uppe hela vägen. Extra kul var det att höra alla små detaljer som Robert Louis Stevenson själv tyckte var alldagliga men som nu är fantastiskt roliga att höra, om Londons stadsliv under slutet av artonhundratalet. Jag tyckte det var riktigt roligt med just den biten, hur staden såg ut och hur människorna var.

Och så fick jag svar på alla mina frågor kring vilka doktorn och monstret egentligen var - och advokat Utterson som på många vis är bokens riktige huvudperson.

Mitt omdöme: Väl investerade timmar!

Äventyret med julpuddingen

Bokens titel: Äventyret med julpuddingen
Författare: Agatha Christie
Uppläsare: Mitcho Batalov
Originalets titel: Adventure of the Christmas Pudding
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 1 tim 49 min

Nu gjorde jag det igen! Lyssnade på en Agatha Christie trots att jag försökt flera gånger tidigare och varje gång konstaterat att det är värdelöst.

Jag har svårt att hålla reda på alla betjänter, pigor, drängar och trädgårdsmästare som jobbar hos alla dessa överstar, lorder och deras fruar. För många grannar, barnbarn, vänner och avlägsna släktingar som kommer på besök. Christie har dille på att fylla böckerna med så många figurer hon kan. Det funkar inte bra i en ljudbok...

Här är det dessutom rekorddåligt uppläst av en människa som gör de mest märkliga betoningar, han trycker liksom på fel ord i varje mening. Och uttalar Hercule Poirot "Härr-kul Pwa-råt". För guds skull!

Idiotisk, idiotisk historia. Inte undra på att den inte blivit känd. Är det någon av er som någonsin hört talas om "Äventyret med julpuddingen"?. Skulle inte tro det.

En exotisk prins vänstrar med en tjusig brittiska, som snor hans dyrbara ärvda ädelsten. På det mest konstruerade sätt lyckas författaren knöla in Härr-kul Pwa-råt tillsammans med bedragerskan på en tjusig engelsk herrgård i juletid. Såklart är godset fullt av julfirande ungdomar som är kära - eller inte, som är släkt - eller påstår det, som är skumma - eller bara verkar så. Undrar om han lyckas lösa mysteriet?

Mitt omdöme: Ni kan hoppa över den här boken, både i tryckt och intalad form. Och något äventyr är det absolut inte, vad än titeln lurar en att tro.

Julklappsboken - Selma Lagerlöf berättar ett barndomsminne

Bokens titel: Julklappsboken
Författare och uppläsare: Selma Lagerlöf
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 14 minuter

Det här är knappt en bok. Nej, det är en författare som berättar ett minne ur barndomen, förvisso nedtecknat och uppläst och kallat för novell.

Ursprungligen är det Sveriges Radio som spelat in det hela, nu har Bonnier Audio förvandlat det och paketerat det så att vi alla kan lyssna på Selma. Jag hade aldrig hört hennes röst förut och blev väldigt förvånad. Hon pratar inte så utpräglad värmländska som jag hade trott - och hennes "r" låter med som dem jag hör i Halland om somrarna.

Inspelningen är från 1930-talet och knastrig och lite burkig, men helt okej. Det är det värt, för att få höra självaste Selma Lagerlöf läsa sin egen julberättelse!

Den korta novellen handlar om hur skolflickan Selma sitter på julaftons kväll och längtar efter att få en bok i julklapp, men det verkar som att alla paketen innehåller sybehör...

Det som är så spännande, är väl att detta utspelade sig kring 1870. Nästan exakt 150 år sedan. Det är så otroligt mycket som skiljer vår tid från deras - och ändå inte. Underbart att höra en förstahandsbeskrivning av ett julaftonsfirande från den tiden! Men jag är tveksam till att någon tioåring nuförtiden skulle vara så glad över de presenter lilla Selma får av sin familj...

Radiovågor

Bokens titel: Radiovågor
Författare: Agatha Christie
Uppläsare: Kristina Leon
Förlag: Saga Egmont
Antal minuter: 35 min.

Agatha Christie har visat sig vara helt omöjlig att konsumera som ljudbok. Hennes böcker har minst tjugo viktiga karaktärer som allihop tituleras herr, fru, fröken, major eller överstinna följt av ett totalt obegripligt och outtalbart efternamn.

Jag har inga problem att läsa Christies böcker eller se dem filmatiserade - men att lyssna på dem är hopplöst, jag fattar på riktigt inte vad jag hör. Namnen är för många, för långa, för krångliga. Jag skulle behöva se dem skrivna en gång först, innan jag påbörjar lyssnandet.

Den här novellen hade jag aldrig läst förut, men den var ytterst medioker. Alla kan räkna ut vad som kommer att hända. Överraskningsmomenten är obefintliga. Hela historien är väldigt lam.

Till råga på allt misstänker jag att Kristina Leon - hon som läser för oss - hade exakt 35 minuter på sig och inte fick förbereda sig alls, för hon läser fel och uttalar saker konstigt på flera ställen. Är det här en snabbproducerad budgetgrej? Har man spelat in den utan att ens höra slutresultatet?

I korthet: gammal rik tant har dåligt hjärta men inga schyssta arvingar, tja, utom den unge systersonen då... han som är så trevlig, artig och lägligt nog flyttar in hos henne just när hon fått veta att hon inte har långt kvar.

Hoppa över den här, om ni liksom gamla tant Mary inte har all tid i världen.

Pälsen

Eftersom jag inte lyckas ta en skärmdump av Storytels omslag, 

får ni nöja er med ett gammalt foto av min egen ljuvligt varma lottapäls.

Bokens titel: Pälsen
Författare: Hjalmar Söderberg
Uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Bonnier Audio
Antal minuter: 9 min

Patienterna har slutat komma till doktorn, kanske har de blivit krya allihop eller så har de börjat gå till någon annan. Doktorn är fattig och sjuklig, pengarna sinar, snart är det jul och han måste som vanligt låna lite från sina rikare kollegor för att klara storhelgens utgifter.

Ute är det kallt och snöigt, den gamla vinterrocken duger inte mycket till. Doktorn får inte bara låna en hundring av sin vän, utan även en värmande päls. Och något förändras i hela honom, när han går hem genom ett kallt, vintrigt Stockholm iklädd en dyrbar pälsrock...

Verkligt fin liten novell, kortkort formulerat, tog bara nio minuter att lyssna på - men den sorgliga berättelsen kommer att finnas kvar i mig ändå. Torsten Wahlund har en underbar röst att lyssna till, den passar perfekt för en klassiker som denna.

50-talets ungdom: om zigenare och en man med kvinnlig pseudonym

Susy träffar en zigenarflicka också (boken är från 1951 och då kallades romer och resandefolk för tattare och zigenare), som hon måste rädda från tanten hon bor hos. Såklart! Alla vet väl att "zigenarkvinnor" är hårdhänta, gapiga och klår upp sina ungar?

Och zigenarflickan har naturligtvis underbara, svarta lockar och stora, vackra rådjursögon - det har de väl, allihop? Innan jag, som barn, läste Katitzi-böckerna hade jag en mycket romantisk idé om dessa vackra zigenare med böljande, svart hår och mörka ögon och starka, viga kroppar. Alltid böljande klänningar och gyllene ringar i öronen. Fria liv! Nöjesfält och tivolin, dragspelsmusik och fioler, färgglatt och grant.

--

När jag letade runt lite efter vem Gretha Stevns var - en dansk författarinna, var min utgångspunkt - fick jag reda på att hon var en han. Surprise!

Gretha Stevns hette egentligen Daniel Jacob Eilif Mortensen och han använde sig alltså av en pseudonym då han skrev dessa ungdomsromaner. Den var inte helt tagen ur luften: hans hustru hette Grethe Hansen-Stevns (jag kan inte låta bli att undra hur hon kände inför att maken snodde hennes namn när han skrev lättviktiga flickböcker!).

Förutom tjugo böcker om Susy, gavs det ut en lika lång serie om flickan Pernille.

Ibland använde han en annan pseudonym: Peter Plök - det var då han skrev pojkböcker. Två serier finns: en om Magnus, en om Rasmus. Produktiv herre, den där Mortensen!

Mortensen föddes 1916 på Färöarna, flyttade till Danmark 1930 och levde där till sin död 1989, 73 år gammal. Se där, man lär sig en hel del av att rota i franska och danska Wikipedia!

50-talets ungdom: Susy på egna ben

"Susy på egna ben" (1950) av Gretha Stevns

"Yrhättan Susy är lika munter och pigg som vanligt, när hon nu skall ut och stå på egna ben. Hon och hennes goda vän Solveig får här följas åt till en internatskola, där de deltar i diverse upptåg och där de blir jättepopulära, därför att de är så käcka och så goda kamrater. (---)"

Hmm. "Jättepopulära", jag lovar att det ordet aldrig skulle förekomma på en baksidestext till en ungdomsroman idag.

Och frågan är om Susy är en så "god kamrat", för det lilla jag hann se när jag nu bläddrade igenom boken så gav hon en klasskamrat en örfil (och hamnade därmed i husarrest i två hela dagar eftersom hon måste lära sig självbehärskning).

50-talets ungdom: Susy på äventyr

"Susy på äventyr" (1953) av Gretha Stevns

"Susy, hjältinnan i så många äventyr, har en särskild förmåga att råka ut för spännande saker. En dag räddar hon genom ett modigt ingripande två män från en ilsken tjur. 
Tyvärr visar det sig att männen är ett par ökända bovar, som misstänks för diverse stölder i trakten. Nu börjar en spännande förbrytarjakt, i vilken Susy och hennes vänner kommer att ta verksam del. När bovarna slutligen är fast, blir Susy åter hjältinna för dagen."

Visst är det hyggligt av förlaget (Rabén & Sjögren) att avslöja exakt hela intrigen? Ingenting finns egentligen kvar att läsa! Boken är bara 88 sidor lång och det verkar som att det räcker gott med att läsa baksidestexten...

Mitt minne är att det fanns massvis av böcker med den här handlingen när jag var liten. Skurkar och bovar och tjyvar - inga farliga kriminella element, höga på droger och med skjutvapen i hand.

Det var orakade typer som bröt sig in och stal något i en stuga, för att sedan försvinna till fots och lite klumpigt lämna efter sig avslitna tygbitar som visade sig passa perfekt i deras sönderrivna skjortor... Barnen kunde glatt leka detektiver eftersom de aldrig riskerade något farligt.

50-talets ungdom: Susy´s stora dag

"Susy´s stora dag" (1950) av Gretha Stevns:

"Vår vän Susy har blivit så stor, att hon skall konfirmeras. Men hon är trots detta samma lilla muntra yrhätta som förut. Allvarlig kan hon inte vara lång stund i taget, därtill är hennes liv alltför uppfyllt av glada äventyr, ritter och jakter i skogsmarkerna kring jägmästarbostället, vars medelpunkt hon är."

Det var ju en himlans tur att inte religionen lyckades platta till den "muntra yrhättan" och göra henne allvarlig!

Jag minns att jag tyckte Susy var så otroligt vacker på det här omslaget, med sin smala midja och sina osannolikt långa ben och det gnistrande hårsvallet. Som en Barbie-docka faktiskt, med små toppiga bröst och slanka armar utan synliga muskler.

I bakgrunden sitter en häxa och syr på konfirmationsklänningen, för naturligtvis måste man vara grå, ful, ha glasögon och hästansikte om man är en tant.

50-talets ungdom: Susy & co

"Susy & co." (1952) av Gretha Stevns:

"Den käcka jägmästardottern Susy Brandt med den röda kalufsen och de glittrande ögonen har skaffat sig en grundmurad popularitet överallt där hon drar fram.
Hon lever sitt glada och fria liv i jägmästargården och ute i skog och mark, och hon upplever de märkligaste äventyr. Alltid visar hon att hon har hjärtat på rätta stället, och inte för inte har hon fått tillnamnet den "oförbränneliga".

Här ser vi tydligt att den som är "käck" har långbyxor och jumper, medan kamraten - som säkert är mer välartad - har fin klänning och strumpbyxor.

Vad boken i sig handlar om, har jag ingen aning om: baksidestexten är ju bara en massa floskler om hur poppis bokserien har blivit och säger absolut ingenting om handlingen i just denna lilla ungdomsroman. Men nog ser det ut som att en skum typ flyr genom buskagen?

50-talets ungdom: Susy i knipa

Susy i knipa (1953) av Gretha Stevns:

"Susy är fortfarande samma charmfulla och okonstlade naturbarn som hon alltid varit, en lustig liten flickunge, alltid färdig till ystra upptåg och spratt. 
Glada ritter och spännande jakter är hon med om, till sist råkar hon tack vare sin oförvägsamhet i livsfara men blir lyckligtvis räddad, säkert till stor glädje för alla hennes otaliga vänner i läsekretsen."

Här ser vi det vackra "naturbarnet", tydligen närmast en ung kvinna om än kallad "lustig liten flickunge", dramatiskt räddas ur vattnet av en snygg och sammanbiten ung man i uppkavlade byxor. Man undrar ju liiiiite vad det skickade för signaler till dåtidens unga flickor, att även en kavat tjej nödvändigtvis måste räddas av en kapabel kille.

En gammal Graham Green

"Den stillsamme amerikanen" ("The Quiet American") av Graham Greene har utkommit gång på gång. Jag har den andra upplagan, utgiven på Kungliga Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söners förlag (man kan ju fatta att de kortat ner det till Norstedts, kort och gott!) i Stockholm år 1959.

Boken kostade 15:50 kronor och det var väl mormor eller möjligen morfar som köpte den. I alla fall är det av dem jag ärvt den. Omslagsillustrationen - som fortsätter på baksidan - är gjord av konstnären Gösta Kriland.

Jag har faktiskt inte läst den här heller, trots att man väl borde ha gjort det... Men jag minns att jag sett en filmatisering för länge sedan. Kanske dags att plocka fram morföräldrarnas gamla bok? Greene brukar vara både fängslande och underhållande.

En gammal Pearl Buck

"Någon gång borde jag rensa i bokhyllan" tänkte jag en halv sekund imorse, men gav upp direkt. Plockade ner några böcker på måfå och fick lust att läsa dem alla (utom Strindberg...).

Bland annat fann jag denna bok, från Albert Bonniers boktryckeri i Stockholm. "Fränder" ("Kinfolk") av Pearl S. Buck, utgiven på svenska år 1950. Omslagsillustration av Stig Södersten. Boken kostade 13:50 kronor och det var min mormor som köpte den. Jag läste flera böcker av Pearl Buck då jag var tonåring, men nu är det väldigt länge sedan - och just den här har jag aldrig läst. Någon av er som har?

Snöblandat regn

Bokens titel: Snöblandat regn
Författare: Stig Dagerman
Förlag: Novellix, 2017
Antal sidor: 24

Novellen "Snöblandat regn" utkom 1947 och sjuttio år senare gav Novellix ut den igen. Jag tyckte väldigt mycket om den, men misstänker att jag skulle behövt mina eminenta bokklubbsväninnor för att begripa den. Det hade varit bra att få deras infallsvinklar och smarta analyser!

Dagerman lyckas med nästan inga ord alls få en att känna sig som att man är på plats där ute i ladan där familjen sitter och blastar morötter i rasande fart. De måste hinna klart så mycket som möjligt innan de gör sig fina och förbereder sig för att mammas faster ska komma på besök från Amerika. Hon har inte varit hemma på tjugo år - men idag kommer hon.

Frågan är varför mamma är så rasande hela tiden och varför morfar tjurar som en småunge och hur Alvar vågar käfta emot när de alla vet att man inte ostraffat säger åt morfar. Lille Arne sitter tyst och iakttar de vuxna.

Om jag ska ha en invändning mot texten, så är det att när man har några ynka sidor på sig att berätta om en familj så får det gärna framgå rätt fort vem som är vem, vilken relation personen har till de andra och gärna ungefär hur gamla de är. Här kastas vi bara in i att Sigrid, Alvar, morfar, mamma och berättar-jaget Arne sitter och blastar morötter - men vilka är de egentligen i förhållande till varandra?

Det är stort att få besök från Amerika och hela familjen är spänd. Det känns hela tiden som att det är något vi inte riktigt får veta; är faster verkligen morfars syster? Finns det en dold historia här? Jag tror det men trots att jag läste om novellen kunde jag inte bena ut vem som isåfall är vem... Jag räknar och kalkylerar med deras åldrar, deras släktskap, deras beteenden, men det är inte helt begripligt i alla fall.

Hur som helst: detta är mästerligt berättat ur Arnes synvinkel och eftersom inte han begriper allt som sker på gården den där dagen med snöblandat regn då mammas faster äntligen återvänder hem, så måste inte heller jag.

Omdöme: En underbar liten novell, älskar språket och tidsresan till 1930-talet.

Länk till boken på Adlibris: MINIPOCKET

Puzzle i Reno - i morfars bokhylla

I min egen bokhylla står numera även ärvda romaner som min mormorsmor, mormor och morfar har ägt. Det är inte ofta jag läser någon av dem, men ibland tar jag fram dem och bläddrar litegrann. Och drar in doften av gulnat papper och trycksvärta, förstås!

"Pappa och vi" av Clarence Day utkom på Albert Bonniers förlag år 1940. Den är tämligen trasig nu, men jag kan inte se att det saknas några sidor. Mitt exemplar köptes av mormors mor Sigrid, det kostade 6 kronor och 25 öre.

På baksidan står:
"Clarence Days "Life with Father" hör redan till de mindre klassikerna. Det är nu några år sedan den kort efter författarens död första gången utgavs, men sedan dess har dess popularitet varit i oavbrutet växande.
I slutet av förra året kunde den amerikanske förläggaren notera 126,940 tryckta exemplar, varjämte tusentals människor gjort bekantskap med Pappa och hans familj via den scenbearbetning som var den stora teatersuccén i New York förliden vinter och som snart torde komma att uppföras även i Stockholm."

Patrick Quentin minns jag väldigt bra, för det fanns nämligen böcker av Quentin Patrick också! Det var min morfar som köpte dem. De kallades "detektivkomedi i romanform". Samme författare skrev även under namnet Jonathan Stagge. Jag vet inte vilket av alla namnen som var hans riktiga, om ens något. Mitt exemplar av "Puzzle i Reno" utkom på Skogslund Bokförlag år 1946 och såldes för 6 kronor och 75 öre.

"Det mest anmärkningsvärda med denna bok, som på svenska fått titeln PUZZLE I RENO är att den kanske är Quentins b ä s t a  b o k  h i t t i l l s !" står det på baksidan (versaler och spärrningar helt enligt originalet...).

Klassikern "Varg-Larsen" av Jack London hittade jag också i mormors bokhylla, när sommarhuset städades ut då hon var gammal och sjuk. Den gavs ut av Forum, trycktes 1946 och kostade "per volym" 4 kronor och 50 öre.

En lite beskäftig baksidestext deklarerar:
"Ingen klassisk bok kommer in i serien (Forumbiblioteket, min anm.) enbart därför att den är berömd (---). Ingen modern bok kommer med enbart därför att den haft stor framgång, den måste först och främst vara god litteratur som har utsikter att stå sig genom tiderna."

De hade godkänt "Stolthet och fördom" (Austen) samt "Candide" (Voltaire) och "Klockan klämtar för dig" (Hemingway) noterar jag. Personligen skulle jag bli avskräckt av en sån baksidestext, men mormor verkar inte ha brytt sig.

Begravningar är farliga

Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers boktryckeri, 1958
Antal sidor: 247

En härligt myspysig Christie-deckare där Hercule Poirot lyckligtvis endast har en liten roll, vilket hela boken vinner på. Bra sträckläsning! Utmärkt sommarstugebok en regnig semesterdag.

På nätet läser jag att det är denna bok som ligger till grund för filmen "Mord, sa hon" där Poirot har bytts ut mot lilla miss Marple och diverse andra väsentligheter har lagts till eller tagits bort. Med Christies detektivromaner får man tydligen bete sig hur som helst...

Handlingen består i att en gammal förmögen gubbstrutt dör och släkten samlas på hans tjusiga herrgård för att begrava honom och för att höra vad det står i hans testamente. Hans syster uttrycker farhågor att det är ett mord snarare än ett naturligt dödsfall - och såklart hittas hon själv ihjälyxad följande dag. Lika självklart är väl att den rike gubbens samtliga släktingar kan misstänkas för morden - ingen av dem har ett fullgott alibi.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD.