Familjen

Bokens titel: Familjen
Författare: Johanna Bäckström
Uppläsare: Philomène Grandin
Förlag: Mondial
Antal minuter: 8 tim 24 min

Jag blev avrådd från att lyssna på "Familjen". Inte alls för att den är dålig eller så, utan för att den tydligen är obegriplig i högläsning: man behöver se namnen framför sig för att hålla isär den ene personen från den andra.

Jag håller faktiskt inte med. Det här är en reportagebok om en släkt som sedan flera decennier härskar i några av Göteborgs stadsdelar, där de styr över sina forna landsmän och terroriserar andra som står utanför. De är som maffiosos där de värnar om sina egna och tar om "flocken" men straffar människor hårt om de bryter mot de regler som släkten har satt upp. Det är en kriminell klan, där småpojkar uppfostras i sina fäders, bröders och farbröders anda. 

Jag bestämde mig tidigt för att familjen Al Asim - jag tror inte att de heter så, men något snarlikt - får ses som en enhet och att det inte var viktigt för mig att begripa om det var äldste sonen, yngste sonen, farbrodern eller en kusin det pratades om. Alla namnen lät likadana och många av dem var de facto identiska, men för mig var det helheten som räknades ändå. Vem som gjorde vad är mindre intressant.

Familjen Al Asim är på en gång artiga, charmerande, omhändertagande och trovärdiga - och samtidigt våldsbenägna maktutövare. Jag är helt fascinerad av berättelsen och sträcklyssnar mig igenom den eminenta uppläsningen. 

"Parallellsamhälle" brukar det pratas om, och sällan har det väl varit tydligare än i den här fackbokens redogörelser för hur skolan, socialtjänsten, hyresgästföreningen, polisen, åklagarmyndigheten och alla de andra försöker råda bot på den otrygghet som invånarna i Angered upplever. 

De vill rädda den uppväxande generationen från att gå i sina pappors fotspår och de vill sätta fäderna bakom lås och bom. Det måste bli ett slut på våldet, drogerna och kriminaliteten i förorten. Folk vågar inte säga emot, inte ens när de får sina förråd kapade och lås utbytta så att de inte längre själva har tillgång till det som är deras. Människor skjuts ihjäl. Familjer hotas. Barn slås ner eller "talas till rätta" på brutala vis. 

En otroligt bra fackbok som öppnar upp för en värld som jag inte kände till. Johanna Bäckström är så nyanserad, gör ett sånt gediget försök att visa en rik och sammansatt bild av såväl klanen Al Asim som de människor som kämpar för att eliminera deras terrorvälde i Angered. 

Jag uppskattar särskilt hur hon parallellt med faktaredogörelsen berättar en uppdiktad historia om en kvinna som lever under konstant dödshot av familjen - hur hon hamnade där och vad hon gör för att ta sig ur det. Det ger fart åt berättandet och gör det än mer tydligt varför vi aldrig kan acceptera privat rättsskipning, gangsters som kallar sig problemlösare och en kultur där man varken studerar eller arbetar utan försörjer sig på mer eller mindre ljusskygga verksamheter.

Mycket läsvärd och förtjänar helt klart sin Augustprisnominering! 

Nattkorpen

Bokens titel: Nattkorpen

Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2020
Antal sidor: 184

Kölden förlamar huvudstaden, det finns inte ved till att värma upp bostäderna och uteliggarna fryser ihjäl. Det är mitt i smällkalla vintern i Stockholm år 1880. Tullarna är stängda, gatorna fyllda av snö och is, maten börjar sina och bränslet är nästan slut. 

På barnhemmet sitter elvaåriga Mika och försöker trösta de yngre barnen när det enda de får till middag är vattnig grynvälling och någon gammal sill. De föräldralösa barnen är alltid hungriga och magra, ofta har de löss, kläderna är tunna och ärvda.

En natt knackar det på porten till barnhemmet och Mika öppnar. Där ute står en pojke med ett bylte som han räcker fram: en nyfödd bebis. 
-Den svarta ängeln vet att jag tog henne, säger han innan han rusar därifrån.

Det här är upptakten till "Nattkorpen", som handlar om unga Mikas jakt på en mördare tillsammans med polisen Valdemar Hoff. De letar efter en mördare som har kopplingar till "den svarta ängeln" och barnhemmet...

Valdemar har sina yrkeskunskaper, men Mika har något annat värdefullt: hon är en mästare på detaljer! Hon ser saker och drar slutsatser som övertrumfar den mest erfarne detektiv. 

Jakten på mördaren går genom Söders sjabbiga skjul, i tunnlar under Kungliga slottet, genom Gamla stans gränder och i en ungkarlslya i Klara-kvarteren. De letar efter både mördare och offer på Lindängens tvålfabrik på Söder (misstänkt likt en blandning av Barnängens tekniska fabrik och Liljeholmens Stearinfabrik) och gör ett givande studiebesök på det sprillans nya fängelset Långholmen.

Boken vänder sig till barn i åldern 9-12 år, men jag tror att den kan upplevas som lite läskig. Det är en hel del lidande och hemskheter: obduktion, halshuggning, knivskärning, barnaga, svält, misär och en sorgligt svart framtidssyn bland de små barnhemsbarnen. 

Jag uppskattar att författaren inte väjer för krångliga ord eller målande beskrivningar; barn som läser denna trilogi kommer inte att kunna alla orden men får väl hellre lära sig en massa nytt än att texten förenklas. Sånt gillar jag!

Jag fick boken som recensions-ex och blev helt uppslukad av den. Nästan löjligt, för att vara en femtioplussare. Läste hela kvällen innan jag lade mig, gick upp tidigt nästa morgon innan de andra vaknat för att läsa klart andra halvan av boken. Nu vill jag genast ha de två kompletterande delarna som utlovats! Bums! 

"Nattkorpen" kommer nu under vårvintern, "Tjuvdrottningen" under sommaren och "Dödsängeln" senare i höst.

Mitt omdöme: Idag är första dagen man får recensera denna bok, men jag är säker på att det här kommer att bli en av årets mer omtalade ungdomsböcker. Det är helt omöjligt att inte sugas in i den spännande och rysliga historien i ett 1880-talets Stockholm!

Får jag följa med dig hem?

Bokens titel: Får jag följa med dig hem?

Författare: Marie Aubert
Uppläsare: Lo Kauppi

Originalets titel: Kan jeg bli med deg hjem?
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal minuter: 2 tim 23 min

En novellsamling som är briljant författad, men rysligt jobbig att läsa. Alla dessa självdestruktiva människor! Alla dessa katastrofala tabbar de gör och som de borde begripit att de skulle låta bli. 

De är kärlekstörstande, de hatar sig själva, de längtar, de manipulerar, de förför, de ljuger. De är som pansarvagnar som bara kör rakt in i en folkmassa, trots att de borde förstått vilken förödelse de skulle åstadkomma. 

Marie Aubert är expert på att skriva om människor som längtar efter tillhörighet, gemenskap, familjeliv och stor kärlek - men som oupphörligen förstör för sig själva. I de här romanerna använder de ofta sex för att få sin vilja igenom, men det funkar sällan så bra som det är tänkt. 

Jag lyssnade spänt på hela boken och tyckte visserligen mycket om den, men blev samtidigt väldigt illa berörd. Inte bara en gång eller två, utan genom i stort sett hela uppläsningen. Det är deprimerande hur vi människor kan bete oss - mot andra och mot oss själva. 

Mitt omdöme: Självdestruktiv är det ord som blinkar i stora röda bokstäver för mitt inre när jag tänker på den här novellsamlingen. 

Monica Magnus 1966

Bokens titel: Monica Magnus 1966

Författare: Ulrika Ewerman
Förlag: Bookmark, 2020
Antal sidor: 267

Det är lite knepigt, detta med romaner som baseras på verkliga händelser och är så snubblande nära sanningen att det blir lite fånigt att kalla dem skönlitterära romaner. Vad är riktigt och vad är inte? Jag har tänkt det nu senast apropå Alex Schulmans böcker om sig och sin släkt. Han kallar alla sina böcker för romaner trots att merparten tycks vara hämtat från verkligheten, bara förvrängt och utfyllt. Nyss läste jag Martina Haags "Det är något som inte stämmer", där stora delar tycks vara helt självupplevt och verkligt, men kallas påhittat. 

Men är det en roman för att det inte är en strikt faktabok? Varför står det inte "autofiktion" eller något liknande på omslaget istället?

I "Monica Magnus 1966" beskriver Ulrika Ewerman sin storasyster - men kallar det för roman eftersom hon broderat ut texten, gjort antaganden och beskrivit situationer hon inte i detalj kan känna till. 

Det handlar om året 1966, då Monica fyller 16 år och rymmer hemifrån med sin betydligt äldre pojkvän Magnus. De två älskar varann, men Magnus pappa tycker att Monica är för ung för honom och dessutom har ju Magnus vissa psykiska problem som den unga flickan inte känner till. Monicas pappa bekymrar sig också, men försöker tänka att dottern är ju smart och mogen. 

Monicas mamma förgås av oro, ångest och ilska över hur dottern beter sig. Deras förhållande har varit problematiskt i många år, eftersom Monica länge sökt sig bort från familjen. Hon umgås med äldre kompisar, röker, dricker, har sex, är ute sent, sover borta, äter för lite, struntar i föräldrarnas förmaningar, gör lite som hon själv behagar. 

Mamman vill att Monica ska lyda henne. Hon är ofta arg och bestraffande, men inuti bär hon på en enorm rädsla att dottern inte ska ta chansen att bli något bättre än vad hon själv lyckats med. Hon önskar att Monica pluggar vidare, får ett bra jobb, gifter sig med en rejäl karl och hamnar i en trevlig förort och lever ett lyckat och lyckligt liv. Varför kan inte ungen bara förstå det?

Förklaringen till titeln "Monica Magnus 1966" kan tyckas självklar: det handlar om dem och allt utspelar sig under det året - men titeln har en långt mycket hemskare innebörd också, som vi inte får veta förrän i slutet. 

Det är en otroligt bra roman; jag sträckläste den och levde mig in i den totalt. En grym berättelse om tonårskärlek som är förödande och om både sprakande livslust och livslång sorg. 

Allt utspelar sig i Uppsala i mitten av 1960-talet och det är fascinerande med de många tidsmarkörerna. Jag blir väldigt nyfiken på lillasyster Ulrikas research inför skrivandet och alla känslor och tankar hon måste haft under arbetets gång. För det som Monica och Magnus gör, det påverkar deras familjer i decennier framöver...

Mitt omdöme: Lättläst, varm och innerlig - och otroligt sorglig. Mycket läsvärd!

En oönskad julklapp

Bokens titel: En oönskad julklapp

Författare: Sara Molin
Uppläsare: Viktoria Flodström
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 8 tim 36 min

Jag ville så himla gärna gilla Sara Molins debutroman, "Som en öppen bok", som kom alldeles i början av året. Lyssnade förgäves på de första timmarna av den boken men somnade gång på gång, så tråkig var den. Sara bor bara någon kilometer ifrån mig och verkar så rar och ambitiös... och jag ville verkligen tycka om debuten, men orkade aldrig lyssna klart på den. 

Nu i höstas kom "En oönskad julklapp", som är en feelgood i juletider. Den utspelar sig här i Sollentuna och det gör förstås allting extra kul. Jag ser ju gatorna framför mig! Att Viktoria Flodström inte har den blekaste aning om hur man uttalar Edsberg eller Ravalen gör att det skär sig lite i öronen (Raaaa-valln, inte Rá Valen), men strunt samma. 

Sjuksköterskan Diana har jobbat som volontär i Afrika i sju år, efter att ha lackat ur på sin klumpiga mamma - men nu är det senhöst och Diana ska bo i sitt gamla flickrum hemma hos mamma medan hon jobbar (på Danderyd, förmodar jag) i några månader. Hon har lovat att fira jul hemma innan hon återvänder till varmare breddgrader. 

Men det hinner hända mycket på sju år... Diana får veta lite mer om sin mamma - och sin försvunne pappa - och om vissa andra släktingar hon aldrig känt till. Hon får också höra mammans version av vad som hände den där gången de blev osams, och det är inte alls vad hon hade föreställt sig. Hon hade inte heller kalkylerat med att de nyvunna vännerna på sjukhuset skulle komma att spela så stor roll i hennes liv - och att det skulle vara så svårt att lämna dem.

Feelgood är inte min favoritgenre, även om jag konsumerar någon Lucy Dillon och lite liknande emellanåt. Sara Molin står sig väl i konkurrensen! Nu är jag ingen expert på feelgoodförfattare, men i mitt tycke är det här precis lika bra som Dillons böcker: kärlek utan att det blir sliskigt, förvecklingar utan att det blir tilltrasslat, vardagsliv som känns sannolikt. En väldigt mysig bok, faktiskt! Jag är häpen över hur mycket jag tyckte om den, hade inte förväntat mig att fastna i den så. 

Bra jobbat, Sara Molin, du har nog vunnit över en krass feelbad-läserska till din beundrarskara!

Det andra målet

Bokens titel: Det andra målet

Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2007

Antal minuter: 4 tim 56 min

Jonas Karlsson läser själv upp sina sinnrikt konstruerade noveller i denna komplexa novellsamling och han gör det så himla bra. Jag gillar verkligen hans röst! 

Efter att jag har börjat läsa hans böcker (och lyssna på dem på Storytel) så har jag fått många kommentarer om att han är en känd skådespelare, men alltså... det har jag missat. Jag går nästan aldrig på bio och jag kollar inte på teve. Jag känner visserligen igen hans ansikte väldigt väl när jag ser foton av honom, men kan inte riktigt placera varifrån. 

För mig är han alltså en lysande författare som har en sagolik förmåga att läsa inlevelsefullt, med perfekt intonation och exakt avvägda pauser. Det skulle inte förvåna mig om han är en skicklig skådespelare med tanke på hur väl han behärskar konsten att fånga ens intresse. 

Här är en massa noveller där man inte först förstår hur de hänger ihop med varann, eller hur personerna egentligen känner varann, men det är bara att följa med i strömmen av ord och inte fästa så stor vikt vid att ens försöka förstå. Det är så smart uppbyggt att jag blir grön av avund! Hur kan man skriva så många noveller som i sig är gripande och spännande - och samtidigt lyckas tråckla ihop dem till en enhet? 

Om ni läser novellsamlingen fattar ni vad jag menar... 

Någon som bara beskrivs lite i förbifarten vid ett enda tillfälle som "mannen som hade en röd scarf runt halsen" återkommer flera noveller senare som huvudperson och knyter då just den röda scarfen runt sin hals. Den han ska träffa har kanske berättat att hen ska flytta till Kina - och som av en händelse handlar någon annan av novellerna om en person som pluggar kinesiska inför en flytt. Och i en tredje novell möter vi ytterligare en människa som hamnar vid bordet intill ett par där en bär en röd scarf och den andra - begriper vi - är den som ska åka till Kina. 

Långt senare kommer en novell som inte verkar hänga ihop med någon alls, men såklart gör den det; det är bara att ge sig till tåls. I slutet kommer i stort sett alla inblandade att på något sätt ha korsat varandras vägar eller spelat en roll i varandras liv.

Mitt omdöme: Jag väntar på att jag ska säga: "nej, hörrni, nu har jag tröttnat på Jonas Karlsson och det här var minsann hans klart sämsta hittills, det känns som ren slentrian". Men nej. Det är så otroligt bra, smart och lite sorgligt. Jag gillar varenda en av novellerna. Jämfört med de romaner jag läst tidigare är dock novellsamlingen mörkare och har inte det där lilla lustiga i sig, utan en annan svärta. 

Mellan djävulen och havet

Bokens titel: Mellan djävulen och havet
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 389

Jag har verkligen sett fram emot att återvända till fiktiva Doggerland, som är så verkligt att man omöjligt kan tro annat än att det lilla öriket ligger där i havet med Danmark, England och Holland som grannar - och som har historiskt stark anknytning till Sverige och Norge. Adolfsson är fullständigt fenomenal på att beskriva högtider och traditioner med en sån självklarhet att man funderar "finns det här eller har hon hittat på?". Majrall, till exempel, som hålls vid valborgsmässoafton. 

Nåväl, jag gillar Doggerland och dess poliskår men alldeles extra mycket tycker jag om beskrivningarna av kustsamhällena, landskapet och befolkningen. Och Karen, vår huvudperson, som är långt ifrån perfekt och just därför en så trevlig bekantskap.

Den här boken engagerade mig inte lika mycket som de två föregångarna, "Felsteg" och "Stormvarning". Huvudpersonen Karen och hennes vänner fick inte riktigt det utrymme jag hade önskat. Istället var det rätt mycket fokus på två fall som polisen skulle utreda:

Världsartisten Luna (som har stora likheter med Madonna...) kommer på hemligt besök till Doggerland. Ingen får veta att hon är där, mer än skivbolaget som hon ska spela in nya hitlåtar hos. När Luna inte kommer till studion som utlovat, börjar man misstänka att något hänt henne. Det här spåret kändes mest udda och tillgjort - även personerna kring Luna blev underligt platta.

Parallellt med detta utreds några vidriga kvinnoöverfall som har skett i ett utsatt område med hyreshuskomplex bebodda av låginkomsttagare och arbetslösa. Kvinnor har blivit överfallna, misshandlade, våldtagna med glasflaskor - och mördade. Hittills finns dock inga spår av förövaren. Detta fall engagerade mig mycket mer och kändes väldigt mycket mer troligt. Här finns bland annat nyanserade beskrivningar av poliskåren och massmedia, som jag gillade.

Mitt omdöme: Jag älskar den här miljön och längtar tills nästa bok om Karen kommer!

Och eken står där än

Bokens titel: Och eken står där än
Författare: Sofia Lundberg
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 8 tim 39 min

Berättelsen börjar med att Esther halvt gråter ihjäl sig över en skilsmässa och knappt står ut de helger då sonen Adrian inte är hos henne, utan hos sin pappa istället. Hon grubblar mycket kring vad som gick fel, känner sig misslyckad och tänker att hon är en dålig mamma. 

För att alls stå ut tar hon långa promenader - och under en av dem kommer hon fram till en gammal ek på en stor äng. Hon är dock inte den enda som går till eken; dit kommer även Rut, en gammal kvinna som omedelbart får bra kontakt med Esther. Mellan de två kvinnorna växer en stark vänskap fram och den hjälper Esther mycket i hennes sorg och utsatthet under tiden som följer.

När Rut inte längre kommer till eken, blir Esther orolig och börjar göra efterforskningar. Hon vet ytterst lite om sin väninnas familj, men har förstått att det kan finnas en olycklig kärlekshistoria med en italienare...

Jag störde mig kopiöst på hur Esther tar sina sista slantar för att köpa en flygbiljett till norra Italien, där hon på måfå börjar leta efter Rut. Hon klänger sig fast vid folk hela boken igenom; först sin man och sedan tanten Rut, men i Italien går hon ännu längre: hon hänger glatt på en kvinna som hon mött på flyget, följer med henne hem, blir helt otvunget kompis med henne och tycker tydligen inte det är någon grej att hon lånar säng, mat, kläder och främlingens vänner... 

Tillsammans med sina nyfunna, nyvunna svensk-italienska vänner (tänk om man kunde få kompisar så där lätt, utan att framstå som en galning?!) vid Comosjön, reser hon runt (läs: de skjutsar henne i sina bilar, de har ju inget annat för sig ändå och vad spelar tid eller bensin för roll när man hittar en gränslös svenska på flyget - klart man skjutsar henne runt halva norra Italien på jakt efter en potentiellt död tant).

Så blir det förstås lite kärlek också! Det är lättare att vara vacker i Italien, där man kan blomstra, bära fina klänningar, dansa hela natten, dricka bubbel och verkligen leva. 

Breven och dagboksanteckningarna leder faktiskt detektiv-Esther rätt och hon lyckas hitta Rut till slut - och allt som är hennes långa, spännande livshistoria.

Esther är jag inte förtjust i, men däremot Sofia Lundbergs berättarlust. Lyssnade på ljudboken någon gång i våras och tänkte att jag gillade boken. Märkligt nog fastnade historien i huvudet på mig, trots att jag inte uppfattade den som så märkvärdig. Det här är en bra bok och den säger en hel del om vänskap och om att gå vidare i livet, även efter att man gått på några nitar.

Det är något som inte stämmer

Bokens titel: Det är något som inte stämmer

Författare: Martina Haag
Uppläsare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2015

Antal minuter: 4 tim 26 min

Jag lyssnade klart på denna berättelse i förrgår men var ändå tvungen att kolla idag om jag verkligen hört slutet. Så intetsägande var delar av denna historia för mig, att jag inte ens kunde minnas hur den slutade. 

Alla känner väl till "Det är något som inte stämmer" eftersom den utkom redan hösten 2015, för drygt fem år sedan, och snabbt blev omtalad då den tycks handla om tre i Sverige mycket populära personer: Martina Haag själv, hennes dåvarande man Erik Haag och hans tevekompanjon Lotta Lundgren.

Pocketboken är tunn, inte ens på tvåhundra sidor, men vad mig anbelangar hade Haag kunnat skippa den vansinnigt ointressanta och förvirrade historien om författaren Petra som åker upp till Turistföreningens lilla övernattningsstuga i fjälltrakterna i norraste norr, för att återhämta sig efter en uppslitande skilsmässa. De här "äventyren" är urlöjliga: knäppa norrmän som stövlar in i stugan och domderar, mystiska män som förför stugvärden, livsfarliga strapatser, medelålders tanter med tarotkort och annat märkligt. 

Det är så tråkigt att jag knappt orkar lyssna på Haag - hon läser lite läspande och slarvigt - när hon försöker blåsa i liv i den konstruerade historien. Tanken är väl att den ska ge ett drag av skönlitterärt verk över texten. 

Det är så underligt, för resten av boken är rent lysande. Så otroligt välskrivet och sårigt och engagerande! 

På populärt vis har författaren varvat så vartannat kapitel utspelar sig i fjällvärlden i nutid och vartannat handlar om Petra när hon är i Stockholm i dåtid och lever sitt aningslösa vardagsliv med maken Anders, där hon skriver böcker och han spelar in teveprogram. 

Men... det är något som inte stämmer. Petras misstankar kommer sakta smygande men hon motar bort dem; inte kan Anders vara otrogen? De ligger ju fortfarande med varann! De har det ju bra ihop! Frågan är bara hur stor plats Anders kollega Clara tar egentligen, den kvinna som han gör alla de populära teveprogrammen tillsammans med..?

Så här tänker jag. Jag gillar alla tre, var för sig: Erik och Lotta i teveprogrammen, Martina i sina kåserier. Det lilla jag bryr mig om dem, så är det såklart så att jag vill att de ska må bra och leva lyckliga liv. Jag har inget behov av att frossa i skvaller eller gotta mig i någons hemska, offentliga skilsmässa och otrohetsaffärer. Men Martina skriver så himla bra om den förlamande sorgen, det må vara utlämnande men det är också allmängiltigt och mycket väl fångat. Jag upplever inte alls att hon smutskastar paret Erik och Lotta, genom att låta fiktiva Anders och Clara bete sig illa. Inte ett dugg! Varför envisas folk med att säga att denna roman är en hämnd? Jag tycker nog att alla personerna verkar bete sig rimligt och naturligt i den uppslitande situation de är i. 

Men om hon bara hade kunnat skriva en essä om detta istället, då hade boken fått toppbetyg. Något i stil med Malin Lindroths "Nuckan". En kortkort uppsats som griper tag så hårt att man nästan får fysiskt ont. Kapitlen om Petra när hon kämpar med näbbar och klor för att få behålla Anders, som redan är på väg bort och inte tänker vända sig om - de är fantastiskt bra och klarar av att stå för sig själva, utan en obegriplig fjällhistoria att luta sig mot.

Jag är en tjuv

Bokens titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2015
Antal minuter: 5 tim 13 min

Här får vi följa den medelålders Roland, som är anställd som säkerhetsansvarig på en stormarknad. Han har jobbat där länge, kanske för länge. Hela hans liv har nog fortgått lite för mycket på gammal vana, utan att något nytt har hänt: han har inga barn, han umgås endast sporadiskt med sin stroppige bror och dennes familj, hans fru har gått ifrån honom för en löjlig dramapedagog som otvunget grenslar bakvända skolstolar och försöker vara en "skön" lärare. 

Det enda trevliga i Rolands liv är nog arbetskamraten Lena, som skriver värdelösa dikter och är gift med en tråkig redovisningskonsult - men som är ett bra lunchsällskap på pizzerian.

Stormarknadens nye, karismatiske och unge chef Erik inbjuder till personalmöten, brainstorming och delaktighet men Roland är inte så intresserad av att lägga fram konstruktiva idéer på förbättringar, det är bara konstlat och fånigt. Han vill patrullera runt i gångarna i butiken, snacka lite med stammisar, ta en cigg. 

När butiken drabbas av flera stölder av det senaste dataspelet som alla ungdomar vill ha, kläcker Roland ändå ur sig en idé: skulle man inte kunna göra en stor skylt där det står "JAG ÄR EN TJUV" och hänga den runt halsen på snattaren? Ojoj, Roland, om du visste vilken händelsekedja du satte igång med den högt uttalade tanken...!

Mitt omdöme: Roland är sorglig och patetisk och mycket, mycket mänsklig. Jonas Karlsson är en fantastisk historieberättare, både vad gäller bokens berättelse och den inlevelse han har då han läser upp den. Okej - boken är väl vad man skulle kalla en lättviktare, men strunt samma: jag hade inte tråkigt en enda minut och är inte det bland de bästa betyg man kan få?

Käre Edward

Bokens titel: Käre Edward
Författare: Ann Napolitano
Originalets titel: Dear Edward
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 329

Familjen Adler ska flytta från New York till Los Angeles. De lämnar hela sin välkända vardag, sin bekantskapskrets och sina närmaste vänner bakom sig - men det är nödvändigt av olika anledningar. Pappa Bruce skriver på någon matematisk eller vetenskaplig rapport, mamma Jane skriver både egna manus och redigerar andras, pojkarna Jordan (15) och Eddie (12) blir hemskolade av sin pappa. De är på väg till ett helt nytt liv på västkusten. Lägenheten är såld och möblerna fraktas i detta nu med lastbil tvärs över kontinenten.

Det är försommar ute när de kliver ombord på flight 2977 den där tidiga morgonen i juni 2013. De har givetvis ingen aning om att detta är den sista sak de gör tillsammans. Några timmar senare kommer Airbusen att störta och av de 191 passagerarna ombord är det endast pojken Eddie som överlever.

Växelvis får vi följa flygplanets färd från amerikanska östkusten innan det kraschar i Colorado; vilka passagerarna är, vad de ser fram emot, vad de lämnar bakom sig. Det är otroligt gripande på många vis, för exakt sådär har jag tänkt många gånger: vi är fast här inne tillsammans, vi gör den här resan ihop och sitter bara centimeter från varandra - men vi vet ingenting om varandras liv: vad vi lämnar bakom oss och vad vi hoppas på att ha framför oss. Som läsare vet vi ju också det oundvikliga slutet. 

Författaren Ann Napolitano har detaljstuderat flera verkliga flygplanskrascher och utifrån dem konstruerat den påhittade kraschen i "Käre Edward". Det märks, för skildringarna av flygresan är mycket realistiska.

Vartannat kapitel handlar istället om Eddie, han som är den ende som klarat kraschen med livet i behåll. Han hittas av räddningsmanskap på olycksplatsen, förs svårt skadad till sjukhus där han blir kvar i månader och får sedan flytta hem till moster och morbror. 

Där börjar hans mödosamma liv tillbaka, utan mamma, pappa och storebror. I en ny identitet, nu som Edward, känd av alla men vän med ingen. Berättelsen handlar mycket om hans försök att hantera den situation han hamnat i, finna en mening med att livet. Den delen är lite svagare än resten, upplever jag. Man lär aldrig riktigt känna Edward utan får mer veta vad han gör och säger, än vad han tänker och känner.

På baksidan nämns en händelse som Edward och hans vän Shay råkar ut för. Man får intrycket att den händelsen sker tidigt och är själva navet i romanen. Så är det verkligen inte! Nej, den starka kraften i berättelsen är nog vemodet och sorgen som följer med den oundvikliga undergången. All kärlek och desperation. Alla liv som gick förlorade. Alla drömmar som inte infriades. 

Ann Napolitano skriver i efterordet att hon hoppas att det framgår att hon vill visa de döda (de som dog i verkliga flygolyckor som hon studerat) både kärlek och respekt - och det tycker jag verkligen att hon gör.

Mitt omdöme: En läsvärd roman som griper tag i mig, även om jag tycker att vissa delar är lite platta och att huvudpersonerna aldrig riktigt framstår som verkliga människor. Tyckte ändå mycket om den.

Den falska rosen

Bokens titel: Den falska rosen
Författare: Jakob Wegelius
Förlag: Bonnier Carlsen, 2020
Antal sidor: 523

Wegelius "Den falska rosen" har jag väntat på att den äntligen, äntligen, äntligen skulle ges ut - och att jag skulle ha råd att köpa den. Läsningen har jag sugit på som en karamell. (Eller som en polkastång kanske, för dem kan man ju slurpa på länge utan att de tar slut.) Det är den tredje och - förmodar jag - avslutande delen om den godhjärtade apan Sally Jones och hennes kompis, den skicklige skepparen Henry Koskela alias Chiefen. 

Mina foton från "Legenden om Sally Jones".

Jag har läst de två första delarna, "Legenden om Sally Jones" och "Mördarens apa", och fullkomligt älskat dem. Nu är Jakob Wegelius min idol - men det har jag väl berättat förut? - för han är så enastående duktig som berättare, illustratör och formgivare. Allt jag själv skulle vilja vara! Han har till och med ritat det snygga typsnittet i böckerna, hur fantastiskt är inte det? 

Sally Jones är, som de flesta av er kanske vet, en duktig maskinist som strävsamt arbetar med för att fartygets alla tekniska saker ska fungera. Hon kan det mesta om motorer och stora båtar. Dessutom är hon bra på att skriva skrivmaskin, vilket gör att hon kan knacka ner sina otroliga äventyr! Vid det här laget har hon farit jorden runt, mestadels med båt men även andra färdmedel, och råkat ut för många elaka och skumma typer men även mängder av minnesvärda händelser.

Chiefen är en skicklig kapten och kan allt om segling. Han säger inte så mycket, men är vänlig och omtyckt. Ibland måste han ta sig iväg i några månader för att tjäna pengar ute på världshaven och då får apan stanna hemma och meka med Hudson Queen i hemmahamnen i Lissabon i Portugal.

Mina foton från "Mördarens apa".

I "Den falska rosen" finns det anledning att tro att främlingar är på jakt efter något dyrbart ombord på Hudson Queen. Men vad? Någon försöker lura iväg dem från fartyget och hamnen, för att ostört kunna genomsöka båten.

Varken Sally Jones eller Chiefen kan begripa det, till en början, men snart är de ett spännande mysterium på spåren. De sätter kurs mot Skottland för att leta efter en ökänd skeppares dotter, som kanske kan ge svar på gåtan. Glasgow visar sig vara ett getingbo och snart är det fara för deras liv...

Jag älskar skildringarna av hamnstäder i början av förra seklet; yrken som knappt existerar längre, liv som inte liknar våra, i en tid som räknas som modern men som är så långt från 2020 ändå. Det är en magisk tidsresa där det mesta är helt verklighetstroget men skurkarna - och apan! - förstås är mer av det sagolika slaget.

Jakob Wegelius och hans trilogi hör till mina absoluta favoriter!

Unorthodox

Bokens titel: Unorthodox

Författare: Deborah Feldman
Uppläsare: Katharina Cohen
Originalets titel: Unorthodox
Översättare: Villemo Linngård Oksanen
Förlag: Harper Collins Nordic, 2020
Antal minuter: 11 tim 9 min

Jag har inte Netflix och faktiskt ingen (inkopplad) teve. Därför har jag inte heller sett den enorma tittarsuccén "Unorthodox" om en judisk flickas uppväxt hos de extremt religiösa Satmar-chassidierna i New York. 

Först var jag helt fängslad av berättelsen och alla de komplicerade judiska sederna, som begränsar och styr livet för dessa ortodoxa troende. Tyvärr är helhetsintrycket att det inte är en särskilt välskriven bok utan sannolikt hade passat bättre som underlag för en mer begåvad skribent - kanske en journalist som gjort ett långt reportage i en söndagsbilaga, kanske en dokumentärfilmare.

Deborah - det tar mig ett bra tag att fatta att den person som Katharina Cohen kallar Dé-våj-rrrrre är Deborah! - växer upp hos sina farföräldrar eftersom hennes mamma rymt från chassidierna och hennes pappa väl bäst kan förklaras som lite efterbliven. Hon är ofta ensam och även på den judiska flickskolan ses hon som fattig och annorlunda. Det finns gott om pengar i familjen, men man ska inte använda dem utan hellre snåla på allt, säger hennes farmor och farfar som överlevt Förintelsen.

Räddningen är att Deborah blir så duktig på att läsa och att hon smyger iväg till biblioteket i hemlighet, för att låna böcker trots att de är förbjudna. I skolan hör hon till A-studenterna, mycket tack vare hennes läskunnighet.

Så snart hon gått ut skolan börjar det bli väldigt bråttom att hitta en make åt henne. Farföräldrarna förhandlar med alla möjliga tänkbara familjer om en make. Till slut hittar de Eli, som är 20 och ännu inte gift - vilket är mycket ovanligt. De flesta ungdomar hos chassidierna är gifta långt innan dess.

Här någonstans tappar boken i tempo. Nog för att ämnena är intressanta, men det blir för mycket en skildring av allt som Deborah gör och inte gör. Känslorna glöms bort och alla de andra människorna förvandlas till statister.

Deborah vet inte att hon har en vagina. Hon vet inte vilken "port" som åsyftas när mannen ska försöka ha samlag med henne på bröllopsnatten. Det tar dem åtta månader innan de lyckas ligga med varann. Bådas okunskap om anatomi är rent skrämmande - och Deborahs fullständiga förnekelse av sin egen kropp förstör enormt mycket. 

Hennes farmor och fastrar har sagt att hon aldrig någonsin får visa sig naken, inte ens för sig själv. När hon duschar tittar hon inte på sin egen kropp, hon suddar inte ens bort imman från badrumsspegeln eftersom hon inte vågar se sin egen nakenhet. Kläderna är långa och heltäckande. 

Mensen är ett smutsigt mysterium. Hur barn blir till har hon ingen aning om. Kvinnorna måste renas: i sju dagar efter mensens sista blodsdroppe måste de två gånger om dagen föra upp en vit linnetygbit i slidan. Sedan ska dessa fjorton oblodiga tygbitar visas för rabbin (!) som kan avgöra om kvinnan äntligen är ren. Därefter måste hon utstå ett förnedrande reningsbad i en särskild judisk bassäng, där andra kvinnor tvättar henne - och ställer kontrollfrågor kring samlag, missfall, menstruationer, graviditeter... När Deborah är ren (urrk, jag har svårt att ens använda mig av deras terminologi) ska hon ha sex med sin man, men endast på fredagar, det är den enda tillåtna dagen. Lyckas hon inte så berättar hennes man det för hela sin familj.

Hon blir ju fri, det begriper var och en, annars skulle hon inte kunnat skriva ner sin berättelse. Hur hon tar sig loss från chassidiernas stenhårda grepp är dock inte så inlevelsefullt beskrivet. Bokens sista halva redogör detaljerat för giftermål, vigsel, alla sexproblem, graviditet och hur huvudpersonen söker sig bort genom att klä sig "amerikanskt", börja studera, ta körkort. Vi får inte veta mycket alls om hennes eller andras känslor. Och hur kunde hon förvandlas utan att någon försökte stoppa henne? Jag undrar fortfarande: ville inte Eli också fly? Han stödde ju på många vis Deborahs möjligheter att slå sig loss, eller såg mellan fingrarna.

Mitt omdöme: Otroligt att folk kan leva på detta vis än idag. Det är verkligen helt otroligt. Alla dessa regler, förbud, krav, begränsningar i livet. Det är helt ofattbart att man kan tänka sig att stympa sitt liv på detta vis. Men sammanfattningsvis måste jag säga att jag inte kan ge själva boken toppbetyg, för den engagerar inte tillräckligt och är lite hafsigt skriven så snart vi hinner förbi barndomen och uppväxtåren.

Dina händer var fulla av liv

Bokens titel: Dina händer var fulla av liv
Författare: Suad Ali
Uppläsare: Siham Shurafa
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 6 tim 46 min

Jag är vanligen inte så förtjust i ljudböcker - men den här... alltså, wow! Jag måste säga att Siham Shurafa gör lyssnandet till bland det bästa jag hört i år. Hon har en fantastisk berättarröst: varm, stark, tydligt artikulerad, inlevelsefull och dessutom kan hon uttala alla de här orden som jag själv inte behärskar. 

Jag är övertygad om, att om jag hade läst den tryckta boken så hade jag inte haft riktigt samma utdelning eftersom det förekommer så många uttryck som jag förmodar är somaliska ord eller muslimska termer. Bara att höra personnamnen uttalas exakt så som författaren menat dem, ger boken ett helt annat liv än om jag hade läst dem och hört min egen svenska version av dem i huvudet.

"Dina händer var fulla av liv" har faktiskt allt: det är en kärlekshistoria med förhinder, det är berättelsen om överklass och samhällets botten, det är krig och fred, det är livsglädje och självmordsförsök, det är en ung flickas vackra uppväxt i Somalia och en vuxen kvinnas tunga vardag i Sverige.

När boken börjar, förstår vi att huvudpersonen Nora är på väg från Sandviken (eller är det Gävle, jag minns inte?) hem till en nära anhörig som lämnats kvar i Somalia. Hur hamnade Nora här och varför är släkten kvar där borta? Varför är hon inte lycklig när hon funnit en fristad i trygga Sverige? 

För mig var berättelsen första gången jag kom i kontakt med Somalias moderna historia. Jag har inte förstått varför folk flyr därifrån - och i ärlighetens namn har jag inte heller tagit reda på det. Arrogant, kanske. Så många andra invandrares och flyktingars bakgrund vet jag ju något om: Chile, Turkiet, Finland och Syrien, men Somalia har för mig bara varit en land vid Afrikas horn, nära Etiopien. Något jag förknippat med flyktingläger, våld och elände.

Tack för den här fantastiska boken, Suad Ali! Jag har lärt mig mycket om klansamhällen och om somaliska seder, men även om hur det kan vara att komma som flykting till Sverige och tvingas känna tacksamhet och visa upp en påklistrad glädje.

Noras lever med mamma, pappa och lillasyster i ett privilegierat, välmående område för de välbärgade i Baidoa. Jag kan nästan känna hur det är att dricka Noras mammas goda te, äta drypande bakelser och saftiga frukter, få sitt långa hår kammat och sin kropp insmord i väldoftande oljor. Men tiderna förändras och när inbördeskriget kommer förbyts familjens liv i sjukdom och död, flykt och skräck, ruiner och förföljelse. Det är plågsamt att lyssna till. 

Sedan kommer den grå tomheten i den svenska småstadslägenheten. Nora har inga pengar, ingen status, knappt några vänner, och inga drömmar kvar. Hon har överlevt men det är knappt att hon vill leva. 

När de svenska arbetskamraterna välmenande försöker inkludera Nora i sina samtal och pratar om henne som om hon vore en exotisk blomma, skäms jag förskräckligt. Jag minns mina egna precis lika välmenande försök att inkludera några arabiska mammor på ungarnas förskola genom att fråga dem om vinbladsdolmar och hummus... Kanske fick de också kämpa för att le mot mig och svara på mina naiva frågor? Jag kommer aldrig att få veta. Och jag vågade aldrig prata om något djupare än så.

Mitt omdöme: "Dina händer var fulla av liv" är en otroligt välskriven berättelse om det goda livet i Somalia innan kriget, så livfullt berättat att man önskar att man varit där. Det är en roman om hur svårt det blir när familjer ställs mot familjer, klaner mot klaner, en samhällsgrupp mot en annan - det resulterar i en förödelse som pågår i åratal, ja decennier. En mycket stark kärleksskildring av ett land och dess folk, men också en glimt av hur livet kan te sig för de somalier som kommer hit och försöker bygga upp ett nytt liv. 

Ingrid Bergman - Mitt liv

Bokens titel: Ingrid Bergman - Mitt liv

Författare: Ingrid Bergman och Alan Burgess
Originalets titel: My Story
Översättare: Ann Henning Jocelyn
Förlag: Norstedts, 2015
Antal sidor: 525 + efterord och källhänvisningar

Ingrid Bergman är tveklöst en av Sveriges största stjärnor, men fram tills nyligen visste jag ingenting om henne (mer än att hon har en dotter som heter Isabella Rossellini - varför jag nu lagt en sån sak på minnet?). Jag har inte sett några filmer med henne i huvudrollen, inte ens "Gasljus" eller "Casablanca" och jag har inte heller haft någon lust att göra det.

Nu har jag tagit mig igenom den över femhundra sidor tjocka biografin om henne och lärt mig en hel del om villkoren för filmstjärnor i Hollywood, slitet som skådespelare, hur tidningarna skrev och paparazzi-fotograferna inte lämnade Ingrid ifred. 

Ingrid, född 1915, framstår i mina ögon som en oerhört kavat och handlingskraftig flicka. Familjen bodde på Strandvägen i Stockholm, nära Dramaten. Mamman dog när Ingrid bara var ett par år så hon hade aldrig några minnen av henne. Pappan dog då hon var tretton och den kära faster Ellen dog när Ingrid var fjorton år. 

Alldeles ensam i livet, flyttade hon till sin farbror och hans fru. Det var då mellankrigstid i Stockholm och Ingrid var visserligen duktig i skolan men längtade efter att få börja på scenskolan eller arbeta vid teatern.

Så blir det ju också! Sedan sker allt i rask takt: hon blir snabbt populär, hon gifter sig med den betydligt äldre Petter, får barn, flyttar till Amerika i stort sett med bebisen fortfarande i navelsträngen, klampar in i Hollywood och vägrar fixa sitt utseende, står på sig mot kändisregissörer, får den ena fina rollen efter den andra, blir en megakändis av stora mått och tjänar enorma pengar - som hennes make förfogar över och pytsar ut som hushållspengar till henne om hon nödvändigtvis måste ha en ny klänning på en galaföreställning. Hon spelar in filmer på löpande band och uppträder för de inkallade under krigsåren. Pladask blir hon kär i en italiensk regissör, dumpar Petter och flickebarnet Pia, flyttar med älskaren Roberto Rossellini till Italien, blir gravid innan hon hunnit skilja sig och orsakar därmed massiv skandal. (Senare gifter hon sig med honom, får tvillingflickor, skiljer sig från honom och blir snudd på tvungen att överge även de tre barnen...) 

Det är mycket spännande att få en inblick i hennes liv och i filmhistorien. Tråkigt nog känns boken, rent litterärt, väldigt passé. Den skrevs för fyrtio år sedan, 1980, vilket gör att den känns rätt dammig. Alan Burgess staplar händelserna på varann ungefär som jag gjorde här ovan. Först hände det, sedan det här, och kolla nu har vi ett långt och tråkigt brev! Gott om "name dropping" också, varenda 40- och 50-talskändis som någonsin existerat ska nämnas vid namn.

Inget som helst ifrågasättande, inte petande i historien, inga djupdykningar, inget klia-på-sårskorporna. Bara: så här levde Ingrid Bergman. Varför blev hon kär i gubbstrutten Petter? Varför fann hon sig i Rossellinis tyranni? Hur kunde hon överge Pia och tycka att det var okej att träffa dottern bara på somrarna? Varför tog hon inte hand om sina egna pengar? Hur stod hon ut med att lämna de tre yngsta barnen vind för våg med barnflickor? Och de här älskarna hon hade...?!

Layoutmässigt är boken sällsynt uselt upplagd: Alan Burgess stycken går sömlöst över i huvudpersonens egna, så meningarna inpå varann kan det stå "hon" och "jag". Vem är det egentligen som berättar? 

Mitt omdöme: En biografi av 2020 hade aldrig sett ut så här, men tydligen var det okej 1980. Boken hade mått bra av hårdare redigering, fler foton, färre brev. Om Ingrid ville berätta sitt liv i kronologisk ordning utan att utelämna en enda sak, så kunde ändå förlaget ha krävt lite mer av medförfattaren att rota i sånt som får en att skratta och gråta. Som det är nu, så känner jag inte särskilt mycket alls med henne.

Kråkorna

Bokens titel: Kråkorna

Författare: Anders Fager
Illustratör: Peter Bergting
Förlag: Natur och Kultur, 2020
Antal sidor: kanske 98? Jag försökte räkna...

När jag startade den här bloggen så hade jag ett mål: att läsa samtliga böcker som fått Augustpriset (alla kategorier, alla år). Det har jag tyvärr inte lyckats med, tvärtom har jag halkat långt efter, men ambitionen kvarstår.

Jag hade gärna varit ambassadör för Augustpriset i år, men tydligen var det rekordmånga som sökte och då fanns det inte plats för en oansenlig blogg som min. I följebrevet skrev dock arrangörerna att jag kunde ju alltid önska mig någon av de nominerade böckerna, så skulle de försöka skicka mig ett recensions-ex. 

Ja! "Kråkorna"! Den ville jag ha, hellre än någon annan bok. 

Inte för att jag hade den blekaste aning om vad den handlade om, utan för att jag beundrar Peter Bergting. Han (och Johan Egerkrans) har en speciell plats i mitt hjärta och jag har köpt flera av Bergtings tidigare böcker - den första måste varit 2007, en fantasybok om almandrar...

Nu är jag inne på tredje omläsningen av "Kråkorna", förutom alla gånger jag har bläddrat i den. 

På många vis är det en underbar bok, helt i min smak, även om den samtidigt är helt förskräcklig. Jag tänker inte sabba läsupplevelsen för er andra genom att berätta vad som händer - eller snarare: vad som har hänt. Det får ni läsa själva. Men hemskt är det. Tragiskt, mörkt, nattsvart och brutalt. Långt värre än vad man vanligen läser i böcker som kallas ungdomslitteratur.

Ska man kort säga något om handlingen så kanske det kan låta så här:

Unge Kim har ärvt ett hus ute på värmländska landsbygden. När Kim var ett litet barn bodde hen här med sina föräldrar, men det var aldrig en lycklig barndom: föräldrarna bråkade med varann och var ständigt arga, farföräldrarna bodde i samma hus och de tyckte inte om vare sig sin svärdotter eller sitt barnbarn. 

Men nu är de vuxna borta och Kim har själv hunnit bli vuxen, eller så gott som åtminstone. Hen reser från storstaden till det övergivna huset där farföräldrarnas sorg och galenskap lever vidare i varenda vrå. Det mesta är sig likt, bara ännu mer nedgånget och slitet. De sista grannarna har gett upp och flyttat därifrån, naturen äter upp människornas verk.

Kim försöker sortera tankarna och alla minnen som väller upp. Någonstans växer en acceptans fram: så här var villkoren, så här blev livet, det fanns en anledning. Nu går vi vidare.

Det som är så fantastiskt med den här berättelsen är att Anders Fager vågar lita på att läsarna är intelligenta. Texten är avskalad och nedbantad till ett minimum. Med några korta stycken på varje uppslag förstår man ändå omedelbart hur saker ligger till: vad som har hänt, vem som gjort vad. Sparsamt med förklaringar. Ingen övertydlighet, här inte. Det är oerhört skickligt!

"Små post-it-lappar. Precis överallt.

Jag vill inte läsa på dem. Trevar efter knappen till taklampan. Tänder. Det luktar unket. Kiss och fukt. Skitigt. Ingrott. 

De städade inte så ofta, farmor och farfar. De samlade på sig gamla tidningar. Jag minns hur de eldade i spisen och kakelugnen på vintern. Minns hur jag satt på golvet framför kakelugnen. 

Det blir kallt här på vintern. Det minns jag."

Jag känner det här så tydligt. Jag har också suttit i dragiga gamla stugor, på brädgolv där det inte räcker med raggsockor och kakelugnens varma knastrande, där det isar kallt mellan springorna i golvet om vintern. Där det hänger malmedelsluktande blåblusar och stickade koftor på krokar i det kalla vindfånget. Där gula flugpappersserpentiner dinglar framför de immiga tvåglasfönstren, där tidningspappret är lite fuktigt och ligger döda spindlar i diskhon och kaffepulvret är från förra sommaren. Boken framkallar just den känslan: ta mig härifrån!

Illustrationerna är magiska, det behöver jag knappast berätta. De binder ihop texten och tillför ännu mer: säger allt det där som skalats bort från ordmassan.

Mitt omdöme: Det här kallas grafisk ungdomsroman. Strunta i alla epitet och ålderskategorier. Det är en fantastisk bok med suggestiva illustrationer, den är tragisk och skrämmande och kanske inte alls så passande för alla unga även om vi ser en tydlig ljusning i Kims liv. 

Tack till Natur och Kultur för recensions-exet!

Hundens 50 favoritlekar

Bokens titel: Hundens 50 favoritlekar
Författare: Suellen Dainty
Originalets titel: 50 Games to Play With Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & c:o, 2020
Antal sidor: 125

Man kan vara säker på att husdjursböcker från Lind & c:o håller hög klass och är snyggt formgivna. Även den här boken har mängder av fina frilagda fotografier av hundarna som utför de olika aktiviteterna, snygg layout, trevliga faktarutor samt lättlästa och korta texter. Jag gillar också det nätta formatet, ungefär en A5:a. 

Ändå blir inte den här boken min favorit - och det finns en enkel anledning till det. 

Jag lämnade vidare boken till min man, som älskar hundböcker. Han kom med samma invändning. Jag satte boken i händerna på en kompis som snart får hem sin nya valp - hon kommenterade på exakt samma vis. Lät boken ligga på soffbordet i vardagsrummet och hörde ena sonen yttra exakt samma invändning som alla vi andra:

Den här innehåller inte femtio favoritlekar. 

Den innehåller inte femtio trix och knepiga övningar. 

Den innehåller inte femtio hjärngympa-aktiviteter heller. 

Den är ett hopkok av lite allt möjligt och just därför blir den oanvändbar. 

Om man är ny hundägare så vill man kanske ha enkla knep som "vacker tass". En hundägare som måste hitta på svåra övningar för att få sin hund stimulerad gillar säkert sånt som "öppna kökslådan med hjälp av en repstump". En rutinerad hundägare kanske köper en bok om rallylydnad eller nosework. Det här är inget och allt - och den blandningen funkar varken för nybörjare eller avancerade.

Kasta en frisbee. Leka dragkamp med ett grovt rep. Krypa genom en tygtunnel. Gömma godisar, som hunden får leta efter. Några exempel på "favoritlekar" (!) som knappt ens tjänar som inspiration, det är så basalt så man förväntar sig inte att hitta det i en bok. Jag ser det som ren utfyllnad. 

Flera sidor ägnas åt att man kan promenera eller vandra med sin hund. (Nähä, menar du?) "En promenad runt kvarteret är inte samma sak som en vandringsled i fjällen. Både du och hunden bör vara i god form innan ni ger er iväg på långa vandringar." Slut på de goda råden. Känns oseriöst att tipsa om att campa med hund om det är på den nivån! Jag har skrivit två hela uppslag i vår klubbtidning där jag tipsade om reseapotek för hunden, klövjeväskor, tass-skydd, lämplig övernattningsutrustning, hur man bär med vatten och proviant, vilken träning som är bra innan. Jag kanske skulle ge ut en egen hundbok? 

Boken utkom första gången 2012 (i Sverige - då hade den redan några år på nacken) och detta tycks vara en snyggare nyutgåva. 

Som sagt: Lindh & c:o har så många fina hundböcker. Investera i någon av dem istället.

Varmt tack till förlaget som skickade detta recensions-ex!

Livet med klimakteriet (och en personlig betraktelse)

Bokens titel: Livet med klimakteriet: Hormoner, träning, välbefinnande
Författare. Katarina Woxnerud
Uppläsare: Kerstin Weman Thornell
Förlag: Fri Tanke, 2020
Antal minuter: 4 tim 48 min

Jag skulle tro att det här är en underbar bok om man köper den fysiska, tryckta versionen. Snyggt omslag, endast tvåhundra sidor, proppfylld av fakta varvat med små rutor (föreställer jag mig!) med personliga berättelser. 

Jag var beredd att ge den högsta betyg. Satt en långlunch med bästa väninnan och bara öste ur mig hur fantastiskt bra Katarina Woxnerud är som skrivit denna klimakterie-bibel.

Ljudboken däremot. Nej och åter nej. 

Uppläsaren är mo-no-ton på gränsen till att man undrar om hon ens vet vad intonation är för något. Kanske är hon inte en livs levande människa utan en automatisk telefonsvarare eller en robot? 

Eller begriper hon kanske inte vad hon läser? Då kan det ju lätt bli så där. Jag föreställer mig att jag skulle ha svårt att högläsa en fysikbok på tyska, kanske är det så Kerstin Weman Thornell känner när hon med entonig röst stakar sig igenom "östrogen balanserar mot många hormoner, som vi ska se, som progesteron, endorfiner, follikelstimulerande hormon liksom testosteron". Hon kunde lika gärna läst upp en inköpslista.

Jag tar nästa klagomål på samma gång. Titta på citatet ovan. Ser ni det lilla ordet "liksom" precis i slutet? Någon på förlaget borde ha bankat knytnäven i bordet och sagt åt författaren att "nu får det vara nog med "liksom" - det går faktiskt jättebra att skriva "samt" eller det helt ordinära "och" också!". 

Klimakteriet ger mig rysningar. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte få ett skelett där jag riskerar att bryta lårbenshalsen om jag ramlar. Jag vill inte tappa mitt långa tjocka hår och istället få något tunt och risigt. Jag vill inte ha platt rumpa och hängbröst och putig gubbmage. Jag vill inte ha mustasch på överläppen och skrynkliga hudpåsar under hakan. Jag orkar inte med förfallet! 

I mitt huvud försvarar jag det uppenbara: såvida jag inte dör så kommer jag att åldras, och om jag åldras så kommer jag gradvis att förfalla rent fysiskt. Sånt är livet. Villkoren är lika för oss alla! Ingen slipper undan. 

Ändå är det så djupt rotat i mig och de flesta andra: ungdom övertrumfar mognad. Det fysiska är inte oväsentligt, hur mycket vi än kallar oss feminister eller anser oss se bortom utseendehetsen. Få av oss klarar av att koppla bort kraven på att vara attraktiv. 

Och exakt hur attraktiv är en kvinna i femtioårsåldern, egentligen? Jag ser mig i spegeln och tänker "men hur gick det här till?!". Jag har blivit någon som måste ha läsglasögon, har tunn hud i ansiktet - där inget vackert underhudsfett fyller ut och ger mjuka, runda anletsdrag, har pigmentfläckar på handryggen och inga hårda biceps på överarmarna längre.

Ska man mitt i sorgen över en förlorad upplyftande "jag-är-mitt-i-livet"-känsla och en kropp som bryts ner dessutom behöva stå ut med humörsvängningar, oregelbunden mens, konstiga temperaturskiftningar där kroppen brummar som ett extra värmeelement, existentiell ångest över att döden kryper närmare och att man kanske snart är den äldsta i sin släkt, sorg över att barnen flyttar hemifrån och desperation över att man inte längre är förstahandsvalet på arbetsmarknaden?

Det är mycket som är tufft med klimakteriet. Jag hatar blotta ordet. Min terapi just nu är att gå runt och upprepa det högt i alla möjliga sammanhang och försöka få det att låta lika odramatiskt som att säga "jag är förkyld" eller "jag har fått ont i ett knä"; "jag har kommit in i klimakteriet". Jag har inte lyckats förlika mig med det än, men det kommer väl. Vad har jag för val?

Boken då. Den är som faktaspäckad kurslitteratur. Kontentan är: bygg muskler redan innan du kommer in i klimakteriet för sedan blir det svårt. Träna motion, kondition, balans och styrka (helst hela dagen, dygnet runt, året runt, resten av ditt liv). Ät nyttigt, sov ordentligt. Håll igång. Lev sunt. Acceptera ditt nya jag. Och inse att det kommer en massa skit med att bli äldre - det är oundvikligt men det kanske känns lättare om du är påläst.

Hm. Jag vet inte. Jag blir mest bara ledsen.

Mitt omdöme: Köp boken och använd den som uppslagsbok när du vill kolla upp något. Informativ, saklig, lättläst och modern. Bara grejen att den ens existerar är positivt, för då kanske det blir lättare att närma sig detta laddade ämne.

Mitt liv som dront

Bokens titel: Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering

Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 58 min

Jag har visserligen läst Helena von Zweigbergks tidigare romaner, men i ännu högre grad är hon för mig en av de briljanta deltagarna i radioprogrammet Spanarna. Alltid lika genomtänkt och välformulerad, rolig utan att vara elak, och sådär beundransvärt behärskat lugn.

Här är en självbiografisk betraktelse, inte en roman (och tack gode gud inte en sån där autofiktion som det går tretton på dussinet av numera!). Författaren har hunnit fylla 60 år och ser tillbaka på sitt liv, gör upp med sitt förflutna, vrider och vänder på sina erfarenheter.

Varför tänker hon på sig själv som en dront, ett utdött djur? Varifrån kommer uppfattningen att hon var ett blygt och lite kuschat barn som ständigt ville vara till lags och inte vågade opponera sig? 

Och sedan, som vuxen: hur uppstår de där konflikterna mellan två personer i en relation, mellan Helena och hennes man - han som numera är hennes föredetta och som väl de flesta av oss känner till och har läst något av. Hon funderar kring invanda mönster, förväntningar och hur man dansar den där pardansen som ett äktenskap är.

Jag valde att lyssna till ljudboken, för jag tycker så mycket om Helenas egen röst. Just att det här är en bok där hon betraktar sitt yngre jag gör att man kommer extra nära när det inte är en utvald uppläsare, utan författaren själv.

"Mitt liv som dront" är fem timmar av kåserande berättande där jag kan känna igen mig själv i somliga delar, och där jag kommer på mig själv med att hett önska att Helena var min storasyster eller väninna eftersom hon uppenbarligen lyckats med sånt jag själv skulle vilja. Stänga några dörrar, avsluta några kapitel, komma till något avslut med det som varit - och tänka på sig själv med värme, överseende och ett krasst "det var så här livet blev". 

Helena, jag önskar mig en dos av dina tankar lite oftare, en "Spanaren von Zweigbergk" som bjussar på berättelser ur verkliga livet - om hur man gör för att acceptera sin ålder och sina livsval så där som du lyckas göra.

Mitt omdöme: Lyssna hellre än läs. "Mitt liv som dront" borde tilltala många medelålders människor som känner ett behov av att lämna det gamla och fokusera på ett liv i nuet.

Jag borde sagt det först

Bokens titel: Jag borde sagt det först

Författare: Annika Wall
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 224

Fia hänger framför scenen och beundrar den åtta år äldre Kricke som spelar i ett rockband och är stadens kändis. Alla vill vara med honom; han är snygg, tuff, spelar gitarr och har en lysande framtid som musiker och låtskrivare. Och han väljer Fia, av alla tjejer! Bjuder in henne till bandets hotellrum efter spelningen och visar att det är just henne han vill ha.

"Jag var ju kär i en annan tjej egentligen, men hon ville inte ha mig just då för hon var ihop med en annan. Och så stod Fia där längst fram på ett gig och hon såg lite kåt ut, så jag tänkte att jag kanske kunde få ligga den kvällen - och det fick jag ju. Men sen var hon ju så jävla envis, bara kom och satte sig i mitt kök, så det rullade på och helt plötsligt var vi gifta och hade barn och hus utan att jag visste riktigt hur det hade gått till."

Så förklarar Kristian det för parterapeuten när han och Sofia går dit för att försöka reparera sitt förhållande. De är nu i 40-årsåldern, har två unga tonårssöner och bor i ett trevligt villaområde med många vänner bland grannarna. 

Kristian sitter hela dagarna i husets källare där han inrett en studio (som absolut ingen får komma in i) och försöker skriva låtar, men det går inget vidare. Sofia däremot är framgångsrik i sitt yrke på en reklambyrå i stan och det är hon som försörjer familjen, allt medan maken blir mer och mer bitter över sitt misslyckande.

"Jag borde sagt det först" är Fias första tanke när hennes man säger att han vill skiljas. 

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om jag fnös åt vissa partier som kändes lite Bridget Jones-tramsiga. Den innehåller en god portion girl power och kvinnor-kan, och visar en rad kompetenta kvinnor. Pluspoäng på det!

Texten är lite lättviktig, såtillvida att ett långt äktenskap upplöses på nolltid och det är inga enorma problem med det. Visst, Sofia gråter och ömkar sig själv och vill hämnas på Kristian. Hon är bitter, besviken och ledsen. Men man får ändå säga att det går över väldigt fort - kanske för att hon får bra hjälp av vänner och arbetskamrater - och skilsmässan verkar inte så svår. De av mina vänner som gått igenom liknande situationer har inte handskats lika lätt med det som Sofia gör. Hennes acceptans av det havererade äktenskapet verkar gå hand-i-hand med ilskan; när hon upptäcker saker som maken undanhållit henne (både fysiska ting och händelser) blir hon rasande arg och med det kommer också en befrielse.

Mitt omdöme: En slukarbok som jag läste nästan i ett svep. Lätt och ledigt skriven, sackar aldrig utan har ett bra driv rakt igenom. Fias materiella sida - att det kanske inte är så lätt att skiljas från ett hus man renoverat eller från vackra prylar man köpt in för sparade pengar - är något jag kan sympatisera med, hur ytligt det än låter. Gillar också passagerna där man får läsa om hennes tankar på vad som kunde varit, vägvalen som gjordes, livet som blev.