Fem en fredag: Team building

Jag hänger väl på ElisaMatildas fredagsfrågor, som så många andra bokbloggare. Ett kul initiativ för att få oss att lära känna varann lite bättre! Veckans tema är team building.

1. Vilket var ditt första jobb?

Jag jobbade som sjukvårdsbiträde på Sankt Eriks sjukhus på Kungsholmen i Stockholm en hel sommar när jag var i 18-årsåldern. Det var bland det mest givande jag gjort i hela mitt liv och jag minns än idag många av de gamla (tanterna) som låg ensamma i sina sängar och bara väntade på att få dö. Nu finns inte tanterna längre - och faktiskt inte ens sjukhuset, som lades ner kort därpå. Mycket tacksam för den där sommaren!

2. Vad läser du just nu?

Jag läser "Konsten att skära i kroppar" av Lindsey Fitzharris. Har haft den i min virtuella önskelista i flera år, men på engelska. Nu slog jag till och köpte den, eftersom den finns på svensk pocket.

3. Har du någon gång träffat någon känd person?

Ja, i synnerhet de år då jag arbetade på Matton-butiken på Birger Jarlsgatan i Stockholm, där vi sålde konstnärsmateriel och prylar för grafiska formgivare. Jag hade just gått ut gymnasiet, så jag var väldigt ung. 

Där mötte jag Hasse Alfredsson (och blev så till mig så jag svarade fullständigt uppåt väggarna när han frågade mig något) och vid ett annat tillfälle Lasse Åberg (som bad mig passa hans stora läderportfölj bakom kassan, så han slapp bära omkring på den medan han handlade - tänk att jag på allvar tyckte det var lite magiskt!).

Sigvard Bernadotte. Foto: Jan Bengtsson.

En dag kom prins Sigvard Bernadotte, som jag inte hade den blekaste aning om hur han såg ut eller vem han var. När han skulle betala med kreditkort bad jag om hans leg. Han sträckte fram körkortet och det hade inget efternamn - om jag minns rätt, NÅGOT var det med efternamnet i alla fall! - så jag stod bara och stirrade på det, tills min chef knuffade mig i sidan och sa att jag kunde dra kortet (det var ju en gammaldags bång, om någon ännu minns såna maskiner...) för kunden kunde minsann betala.

Allra bästa kändisen var Ilon Wikland, min absoluta idol! Hon skulle testa reservoirpennor och stod och ritade på ett provblock. När hon valt penna och gick mot kassan så KASTADE jag mig för att få hennes teckningar men en annan arbetskompis hann före. Det grämde mig, jag hade så hemskt gärna velat ha hennes vackra "klotter"!

Nu blev det här långt, men jag har träffat ännu fler kändisar för ett tag var jag på såna arbetsplatser där det kom förbi människor som var lite mer kända än vi andra...

4. Vilken talang skulle du helst vilja ha?

Spela gitarr vore kul. Det jag allra helst skulle vilja är nog att skriva så vansinnigt fängslande och vackert att jag skulle kunna få ge ut den ena boken efter den andra och folk skulle längta efter nästa bok - precis sådär som jag själv känner för andra (riktiga!) författare.

5. Vad var det första du köpte för egna pengar?

Garanterat saltlakrits eftersom jag fick veckopeng från att jag var pytteliten - och alltid köpte lakrits på lördagarna. Ett hopprep minns jag också, och bokmärkeskartor som man satt och klippte ut fina bokmärken ur. Mina föräldrar var noga med att jag och min bror alltid skulle ha veckopeng redan från dagisåldern för att lära oss handskas med pengar.

Två bra, en okej och en inte-alls-bra

Jag har läst fackboken "Familjen" av Johanna Bäckström Lerneby. Mycket, mycket bra och tänkvärd om storstädernas subkulturer och förorternas kriminalitet, där klaner styr och ställer över såväl bostadsområden som invånarnas liv. 

Jag har lyssnat på fackboken "Det står ett rum här och väntar på dig" av Ingrid Carlgren. Något av det bästa och mest gripande jag läst om svensk historia, hyfsat nutida. Egentligen en bok varenda unge borde läsa i gymnasiet men det är ju omöjligt när även en luttrad läsare som jag själv har svårt att ta mig igenom denna faktaspäckade tegelsten.

Jag har läst romanen "Historieläraren" av Matt Haig, en trevlig och lättsmält bok om en person som lever i många hundra år och har svårt att hitta glädjen i livet när alla han älskar dör ifrån honom och alla händelser mest känns repetitiva. Något pretentiös och ytlig, tycker jag, men helt okej.

Jag har lyssnat på "En främling i mitt hus" av Shari Lapena, en usel spänningsroman utan spänning och med århundradets mest förutsägbara slut. Hur i hela friden resonerar alla dessa läsare som på nätet intygar att de blivit överraskade? Att det finns en twist på slutet? Att man inte kunna föreställa sig vad som skulle hända och man bara måste lyssna klart för att få höra hur det gick? 

Recensioner kommer vid tillfälle.

Helgfrågan: Bokbloggskommentarer

Mias bokhörna ställer varje vecka en fråga inför helgen. Denna gång lyder den så här: "Besöker du ofta andra bokbloggar och lämnar du då en kommentar?"

Usch, vilken svår fråga! Inte för att den är svår att komma på ett svar på, utan för att jag nästan inte har lust att svara.

Jag besöker andra bokbloggar kanske varannan dag. För några år sedan var det oftare, men nu hinner jag helt enkelt inte lägga ner lika mycket tid på vare sig min egen eller andras bloggar. Å andra sidan har jag ett instagramkonto och DÄR ser jag många av bokbloggarna som "bookstagrammers", och jättemånga andra läsande hobbyrecensenter som jag inte sett bland bloggarna.

Däremot är jag väldigt dålig på att skriva kommentarer. På Instagram är det lätt att klicka ett hjärta och skriva "Jag gillade också den boken!", men av någon anledning tar jag mer seriöst på kommenterandet när det gäller bloggar. Som om jag måste skriva längre, mer genomtänkt och seriöst.

Förlåt, alla trevliga bokbloggare därute som inte har den blekaste aning om att jag kikar in till er flera gånger i veckan. Hur skulle ni kunna veta, när jag inte lämnar några spår? Jag älskar ju själv att få kommentarer, så jag borde skärpa till mig men mäktar inte med det just nu.

Bonusfrågan handlade om ifall vi firar Alla hjärtans dag: men nej, det gör vi inte. Har aldrig gjort och lär inte göra heller fortsättningsvis. Däremot håller vi stenhårt på fettisdagen och äter inte en enda semla innan dess, så på tisdag blir det riktigt firande av!

Den vidunderliga kärlekens historia

AUGUSTPRISET 2002

Den vidunderliga kärlekens historia
Carl-Johan Vallgren
Månpocket, 2003
341 sidor

Nu är det så många år sedan jag läste denna roman, att jag inte riktigt kan berätta vad den handlar om. Men det är faktiskt inte heller det viktiga. Det som spelar någon roll är att den som ännu inte läst Vallgrens bok borde göra det, åtminstone om man älskar det som slentrianmässigt brukar kallas "mustiga skrönor". Det är en bok att försvinna in i och bara njuta av!

Allting runtomkring Hercule Barfuss är riktiga platser och jag skulle tro att många händelser är äkta, men själv är han och hans historia lika uppdiktad som en saga. En kall vinternatt i början av 1800-talet föds Hercule, bokens huvudperson, ohyggligt ful och döv och dvärg dessutom. I ett rum intill - detta är på en bordell, för övrigt - föds samtidigt flickan Henriette som kommer att betyda allt för Hercule resten av hans liv. 

Det är svårt för Hercule att kommunicera, men han lär sig teckenspråk till slut. Och så har han en magisk egenskap: han kan läsa andras tankar! Från bordellen går hans liv till cirkussällskap, munkar i kloster, överklass i fina salonger, Vatikanstaten, dammiga vägar och en ständig jakt på lyckan, kärleken och Henriette. Det är våldsamt och sorgligt men också roligt och vackert. En underbar bok att bara njuta av!

#29 i Augustprisutmaningen

Populärmusik från Vittula

AUGUSTPRISET 2000

Populärmusik från Vittula
Mikael Niemi

Månpocket, 2001

238 sidor

Vilken dundersuccé denna bok innebar för Mikael Niemi (och Norstedts)! Numera verkar barnen läsa den i högstadiet också - åtminstone har mina ungar fått göra det. Länge undvek jag själv denna prisbelönta bok eftersom jag trodde att den enbart handlade om pubertala grabbar, finska svordomar, supande och onani. Kändes inte riktigt som en bok för mig. Jag hade dock fel: det här är mycket mer än så. 

Boken utspelar sig i Pajala - högst upp i Sverige och väldigt nära Finland - under 1960-talet. Författaren levandegör miljöerna: de egensnickrade husen, den ångande församlingen i kyrkan, det lilla samhället, skolan där pennalismen härskar. Arbetare, inbitna kommunister, djupt troende och stränga laestadianer. Ensliga vägar, stora skogar, gamla övergivna stugor - och så bedövande vackert att jag genast vill åka dit. 

Även om huvudpersonen Matti och hans kompisar längtar därifrån så förstår jag att det också är svårt att lämna en sån hembygd. Här finns Mattis rötter, alla de som gick före honom, alla släktingar som uthärdat kyla, svält, mörker, fattigdom och förtryck, alla de som kämpat hela sina liv för att nå dit de är idag. 

Att tornedalingarna brottas med ett utanförskap spelar stor roll i boken och jag minns att jag fick en ny syn på rikssvenska skolböcker efter att ha läst "Populärmusik från Vittula". Hur kan vi ha fått lära oss så minimalt om den övre halvan av Sverige?! 

Det är tjugo år sedan boken kom ut men jag kan fortfarande varmt rekommendera den. En härlig blandning av osannolika skrönor, rena fantasier, plågsam vardagsrealism och väldigt mycket vemod i en fin uppväxtskildring från norra Sverige för femtio år sedan.

#24 i Augustprisutmaningen

Blir så deprimerad...

Fotot har jag tagit åt en begravningsbyrå.

Jag lyssnar mig igenom Ingrid Carlbergs alldeles fantastiska bok om Raoul Wallenberg. Nu, när jag har hunnit fram till år 1946, känner jag mig så nedslagen av vad jag hör så jag klarar inte av att sätta på ljudboken igen. 

"Era jubelidioter! Ni förstörde en annan människas liv och gjorde ingenting av värde för att få loss honom innan det var försent." Jag har lust att vråla åt fyrtiotalets UD-tjänstemän och diplomater och deras sällsynt oskickliga sätt att hantera att en landsman tillfångatagits. 

Det är nästan så jag inte står ut. Jag har fortfarande 5-6 timmar kvar att lyssna på, och jag vet ju vad som kommer att hända. I den iskalla, fönsterlösa fängelsecellen sitter Raoul och har samma kläder han burit i två år i sträck - de är trådslitna och håller knappt ihop och kylan är fruktansvärd i cellerna. Maten består av mögligt bröd och blaskig soppa. En fångvakt har just sagt "Herr Wallenberg, ingen saknar er, ingen frågar efter er. Ingen bekymrar sig om er."

Jag klarar inte av att lyssna klart. Mår så himla dåligt av den här boken. Det är länge sedan en fackbok grep tag i mig så hårt. Kan vi backa bandet, ställa allt till rätta? 

Där går Maj von Dardel hemma i Stockholm och längtar, längtar, längtar efter sin förstfödde son som hon vet lever - men får inget gensvar alls från alla politiker och tjänstemän som hon envist försöker övertala att göra något åt saken.

Och nu är det försent.

Bara tanken: om det var mitt barn. Om han fanns i ett annat land, fången, övergiven, ensam. Om han dog av hunger, köld och sjukdomar trots att han bara var i början av sitt vuxna liv. Orkar inte tänka klart tanken.