Bokens titel: Bära och brista - Andra Monikabok
Författare: Sara Lövestam
Uppläsare: Sara Lövestam och Ellen Jelinek
Förlag: Piratförlaget, 2021
Antal minuter: 9 tim 42 min
Givetvis ville jag lyssna på fortsättningen till Första Monikabok - den som hette "Ljudet av fötter" - som jag tyckte så mycket om. Det är något mycket fascinerande detta med generationerna före oss: våra mammor, mor- och farmödrar och deras mödrar i sin tur. Vad de genomlevde, vad de tänkte, hur samhället såg ut och hur livet var på den tiden.
I "Bära och brista" använder Monika just släktforskning som en undanflykt, en ursäkt, eftersom det är lättare att hänvisa till sökandet efter sina rötter än att ange de mer privata skälen till att hon hamnar på en kursgård någonstans utanför Arvidsjaur.
Och visst är Monika besatt av att finna sina förfäder, så det är ingen lögn. Hon letar i arkiv och hittar efter digert detektivarbete många övergivna barn, prostituerade mödrar, svekfulla fäder, sorgliga livslögner och hemska öden i sin biologiska släkt.
Att Bibelns Första Mosebok med sina uppräkningar av släktled får finnas med i titeln till denna serie är talande, för huvudpersonen är som alla vi andra en produkt av oräkneliga möten som slutat i att ett barn föds, växer upp och får ett eget barn. Fram till nu, här tar det slut. Monika själv kommer aldrig att kunna föra vidare släkten. Efter otaliga försök att bli gravid har hon nu nått en punkt där hon måste försöka acceptera att hennes liv är bra och värt att leva även utan egna barn.
När Monika fått ett smärre utbrott i en mejllista bland andra aktade akademiker - där en av Monikas kollegor berättar om sitt nyfödda barn och förväntar sig gratulationer - tycker hennes chef att det nog är dags för lite terapi och en jobbpaus...
Monika hittar en flummig kurs i skrivande och tar sig dit med ambitionen att skriva en bok likt den Andra Monikabok som Sara Lövestam skrivit (ja, lite meta-känsla blir det över det hela!) och möter en spretig grupp deltagare som alla har sina egna, högst privata skäl att vilja skriva en bok.
Huvudpersonen Monika är en resonabel och vettig vuxen med helt rimliga känslor; jag gillar henne, jag skulle nog gärna kunna bli vän med henne. Hennes grannpojke, som hon är lite extramorsa åt, får vi tyvärr inte se mycket av i den här romanen - han tillför mycket till nutidsskildringarna, tycker jag.
Jag gillar särskilt de historiska kapitlen där Monikas anmödrar berättar om sina liv - och kapitlen om Monika är lätta att leva sig in i, där hon sitter med sin alkoholiserade biologiska mor, sin kärleksfulla men lite kvävande fosterfamilj och sina välmenande men oförstående arbetskompisar.
Det enda jag har svårt för är Ellen Jelinek som läser delar av boken i denna ljudboksinspelning: inte för att hon läser dåligt alls, utan för att hon inte alltid verkar veta vad hon läser. Vissa ord är så knasigt uttalade så jag undrar om det ens sitter en redaktör och lyssnar igenom materialet innan det släpps? Jag tror helt enkelt det är ord hon inte stött på förut och därför gör sitt bästa för att uttala, men hamnar helt fel. Det är jobbigt att lyssna på och hade lätt kunnat undvikas om någon hade pausat inspelningen och bara frågat "men vad sa du?!".
Sara Lövestam skriver så fantastiskt verklighetstrogna skildringar av de människor som befolkar hennes romaner. Jag ser fram emot den tredje boken och hoppas att Monika lägger barnproduktionen åt sidan och hittar lyckan i sitt liv även utan en alldeles egen bebis.
