Skuggornas tid

Bokens titel: Skuggornas tid
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2018
Antal sidor: 363

Den nionde boken i "Släkten"-serien hör till mina favoriter. Författaren känner jag inte alls till men hon har gjort ett lysande jobb med att gestalta den unga Elin som förlorar hela sin familj i pesten i mitten av 1300-talet men som själv överlever.

För en gångs skull slipper vi beskrivningarna av personers utseenden och får mest i förbigående veta att en av dem är rödhårig och att Elin och hennes myndling Unni är vackra då de klätt upp sig för kungen - i övrigt handlar det uteslutande om hur de är som personer, deras tankar, känslor och  handlingar.

Det är en fin och lite vemodig berättelse om hur pestens härjningar slår sönder gårdar, byar, städer och hela riken. Hur vänskap prövas och hur man måste bygga upp ett nytt liv då alla runt omkring en är döda och försvunna. Mycket handlar också om hur kungarnas maktlystnad förstör livet för folket.

Det är också en bok där kvinnorna inte hela tiden blir erövrade, köpta, våldtagna och tvingade utan faktiskt har lust och egen vilja.

Såklart hamnar någon i kloster (det gör ju minst en person per bok i den här serien!) men denna gången tycker jag verkligen om det. Klosterlivet handlade inte bara om böner till Gud utan om så mycket annat.

Elins liv med sin nya man Arvid, först på en gård i Västergötland och sedan i ett packhus i Visby på Gotland, är väldigt fint och levande beskrivet. Maten, naturen, vardagssysslorna och högtiderna - allt är mycket trovärdigt. Då Visbys borgare ingår förbund med kung Valdemar och låter den gutiska bondebefolkningen massakreras i tusental utanför ringmuren kan man nästan känna paniken.

Helt klart en av de bästa böckerna i serien, så här långt!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Länk till boken på Bokus: POCKET.

Serien "Släkten" firar tio år och tio böcker

Bild från Historiska Medias Facebooksida.

I oktober i år firade förlaget att bokserien "Släkten" hunnit fylla tio år. Under den tiden har tio böcker kommit ut. Samtliga författare är kvinnor, samtliga huvudpersoner likaså.

Ambitionen är god: att berätta Sveriges historia sedd ur kvinnornas perspektiv.

"Serien berättar om en fiktiv släkts historia från vikingatid till våra dagar, där kvinnliga huvudpersoner står i händelsernas centrum. Det är en författarstafett och de medverkande författarna är alla kvinnor" skriver Historiska Media.

En del av personerna i romanerna är verkliga, de flesta är uppdiktade - men i alla böckerna får vi läsa om människor som verkligen har funnits och händelser som faktiskt har ägt rum. 

Seriens "röda tråd" är den silverring med en infattad bärnsten som ärvs från kvinna till kvinna i generationer (dock inte alltid från mor till dotter). På några ställen i historien är kopplingen ologisk eller sjabblas bort. Jag hade önskat en mycket tydligare redogörelse för vem som äger ringen och vem hon fått den av, för att sedan avsluta med vem hon ger den vidare till.

Från Skokloster slott i somras, där en av "riddarna" var en kvinna.

I slutet av varje bok finns en svårläst släkttavla (tyvärr så glöms en del personer bort i den - nu senast var det Elins och Ivans barn som dog i pesten). Jag tycker ändå att det är väldigt bra med den där släkttavlan för att kolla upp personer jag hunnit glömma mellan läsningarna.

Vissa händelser återkommer konstant genom serien: att bli våldtagen, att bli skickad i kloster samt att galoppera fram på en häst genom en tät skog när man är förföljd av ondskefulla män. 

Från Gamla Uppsala museum i somras, då jag besökte Uppsala högar.

Jag samlar ju på pocketutgåvorna av serien "Släkten" vilket mest beror på att de är billigare men även för att omslagen till de inbundna böckerna är så fula. (Tänk hårschamporeklam med fotomodeller i historiskt inkorrekta kläder från ett medeltidsfantasy-lajv och lägg sedan till en titel i ett typsnitt som får en att minnas 80-talets tantsnuskromaner...).

Jag skrev för några år sedan att det skulle vara fantastiskt roligt om Historiska Media slängde en förskottsbetalning på mig och dundrade "Nu är det din tur att skriva! Vilken tidsepok vill du ha?" - men nu har vi redan hunnit fram till 1400-talet så jag misstänker att de har etablerade författare utportionerade till alla de återstående böckerna. Jaja. 

Ser fram emot att läsa "Midsommarbrud" (som utkommer i pocket nu i sommar) och undrar vem som fått äran att skriva den elfte boken...

Falkens döttrar

Bokens titel: Falkens döttrar

Författare: Elvira Birgitta Holm

Förlag: Historiska Media, 2017

Antal sidor: 370

Boken börjar spännande med att Jackie Chans rollkaraktär flyr från kejsarens krigare, svingar sig upp i en bambu och kastar sig därifrån till närmaste lilla pagodhus, gör tre snygga kullerbyttor över tegeltaket och landar på innergården i spagat. 

Nej, så var det kanske inte. Men Elvira Birgitta Holm har nog kollat på för många actionrullar från Kina: huvudpersonen Ylva klättrar vigt upp i ett stort vårdträd mitt på gården, lyckas få den stora linden att böja sig (!) och snärta iväg henne så hon flyger tvärs över hela tunet och kan fly från sin make.

Tvillingarna Ingrid och Ylva är döttrar till Sissela, den uppdiktade historiska person som jag tyckt minst om av alla i den långa serien "Släkten" där kvinnor visar vägen genom den svenska historien från järnåldern och framåt. 

Ingrid är rar, medan Ylva snabbt blir en person jag inte tycker om alls. Flickorna är födda i slutet av 1200-talet och hinner leva en bra bit in på 1300-talet. Det är en intressant tidsperiod och småkungarnas maktstrider är horribla; vi får vara med om såväl Håtunaleken som Nyköpings gästabud. Folk bildar pakter, anger vänner, förråder släktingar och stöttar den av kungarna eller prinsarna som man tror sig få ut mest av för egen del.

Ylva är inte lätt att tycka om. Hon är ömsom Fru Ylva i vackra klänningar, ömsom junker Y i manliga ridkläder. Hon är gift och ligger med både sin egen man och andras - men hennes stora kärlek är en kvinna (som hon också lever med och har ett sexuellt förhållande med). Hon vill inte ha barn men föder några ändå och knuffar över ansvaret för dem på älskarinnan och systern. Senare sörjer hon de då inte vill kalla henne mor. 

Hon lämnar familjen på vischan och gör karriär hos kungen i Stockholm vilket hon inte trivs med, men avskyr samtidigt att vara hemma bland kvinnor och barn på gården. På ett sätt kan man ju tycka att hon både äter kakan och har den kvar: hon kan vara både man och kvinna i en tid då könsrollerna var stenhårda. 

Jag har följt serien slaviskt och vill veta hur det går för bärnstensringen som skickats i generationer mellan starka, svenska kvinnor. Det här var väl ingen höjdare, en av de sämre i serien faktiskt. Den iskalla Ylva, hennes honungsdoftande älskarinna Disa samt präktiga tvillingsystern Ingrid är platta figurer som jag inte känner särskilt mycket alls för.

Dessutom retar jag mig på att ännu en gång tvingas följa med på en pilgrimsfärd (snälla Släkten-författarna, sluta ta oss med på dessa evinnerligt trista klostervistelser och pilgrimsvandringar!). Nej, raskt vidare till nästa del i serien.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Länk till boken på Bokus: POCKET.

Lättare att mista friheten än jag vill tänka på

Det är skrämmande hur lätt vi tycks ta på detta med demokrati. Medbestämmande, folkets röst, allas lika värde. Rätten att få tycka och tänka som man vill - och säga det öppet. Rätten att få välja landets styre och att få möjligheten att forma sitt eget liv.

Som om det är självklarheter som inte kan utplånas. Som om det är en naturlag. Ändå vet vi att generationer innan oss har fått kämpa för att vi ska få de fri- och rättigheter som vi nu har. I många, många länder runtom i världen har de ännu inte nått dit.

Det här är en bok jag vill läsa i vår: "Vägen till ofrihet" av Timothy Snyder. Den handlar om just hur den liberala demokratin är hotad, om Putins maktlystnad och Trumps osannolika seger, om hur européerna tenderar att välja nationalister och hur britterna röstar för ett utträde ur EU.

Jag blir tokig när jag tänker på allt prat om "fake news" och hur man smutskastar seriösa tidningar och tevestationer - det är så ohyggligt viktigt att ha granskande journalister som synar makthavare och samhällstoppar.

Länk till boken i Bonniers vårkatalog (synd att den som skrev texten inte kan avhålla sig från Versaler på Felaktiga Ställen...)

Måste bara kolla upp vem den där Timothy Snyder är egentligen, känner inte till honom sedan förut.

Länka till försäljningsställen?

Apropå inlägget om Adlibris - och om man ska förbli dem trogen, trots förseningar och trots att de plötsligt är ett komplett varuhus med kastruller, hårtorkar, silverhalsband, fuktkräm och Barbiedockor - så börjar jag undra om det är någon vits med att länka till dem.

Jag såg det enbart som en service när jag startade. Tänkte att om folk vill hitta boken jag just skrivit om, så ska det vara lätt.

Eftersom jag aldrig sett att trafik leds till bloggen från Adlibris så misstänker jag att det är enkelriktat: kanske mina läsare klickar sig vidare till Adlibris, men bokhandelns besökare klickar sig uppenbarligen inte in hit. (Märkligt. Själv tycker jag att det är jättekul att läsa andras åsikter om en bok innan jag köper den.)

Nu har jag lagt in länkar till Bokus för november och december, men frågan är om det fyller någon som helst funktion att ha kvar de där länkarna i inläggen alls.

Hur har ni resonerat? Hur gör ni?

Försenade böcker utlöser raseri

Adlibris hemsida - numera med smycken, elvispar, LEGO-riddare och yllegarn...

Jag beställde böcker till maken och syskonbarnen men klapparna kom inte fram i tid. Faktum är att de nog inte kommer förrän den 3 januari och då är julen överstökad sedan länge. Dessutom: min bokklubbsbok ligger i samma paket och jag vet inte om jag hinner läsa den innan vi ska träffas.

--

Jag försöker uppmuntra riktiga bokhandlar när jag har råd och möjlighet. I övrigt beställer jag från Adlibris. Men visst har de förändrats? Eller är det bara jag som tycker det? Jag blev kund på den tiden det var så nytt och litet att jag fick ett kundnummer som var fyrsiffrigt, om jag minns rätt. Det verkade vara ett gäng entusiaster som drev företaget i sann entreprenörsanda. 

Nu möts man av köksredskap och garnnystan när man surfar in på sidan, för Bonniers som äger Adlibris har utökat sortimentet med allt möjligt som inte har med läsning att göra.

--

På Adlibris Facebook-sida kan man gotta sig i folks rosenrasande julilska över uteblivna paket. Till skillnad från Karl-Bertil Jonssons far och hans gelikar är det dock inte rika människors böcker som istället hamnat hos fattiga. Vi är många som beställt i god tid (jag betalade extra för snabbfrakt, till råga på allt) och ändå inte sett röken av några paket.

Både Expressen och Aftonbladet har skrivit om Adlibris förseningar; de har lyckats göra eländet närmast komiskt genom att lyfta fram mammor som är "förtvivlade" och "rasande" eftersom deras barn inte får några julklappar. När jag letar på nätet visar det sig att många av de stora dagstidningarna tagit upp problemet och även SVT samt flera sajter:

Men, som någon klämkäck djupandande mindfulnessmänniska skrev på Facebook i tråden med hundratals förbannade kunder: Det är bara materiellt. Ta det lugnt, det blir jul även utan julklappsböcker!

Galen mor och berusad far?

Jag fick en bok i julklapp. Ja, alltså: jag fick EN enda bok. Misstänker att familjen tycker att det är meningslöst att ge mig något eftersom jag "alltid har läst allt", som någon uttryckte det (vilket såklart är en enorm överdrift).

Vad jag inte visste om, var att vår nyaste familjemedlem (äldste sonens flickvän) läser min bokblogg och att hon noterat att jag särskilt önskade mig Fredrik Sjöbergs "Mamma är galen och pappa är full". Jag hade faktiskt inte en tanke på att någon i familjen skulle läsa den där önskelistan och än mindre trodde jag väl att någon skulle köpa det jag skrivit där.

Vilken otroligt rolig överraskning! Jag blev verkligen, verkligen glad. Tack, N!

Har höga förväntningar på Sjöberg, tycker han skriver fantastiskt bra och engagerande om människor och händelser som jag inte fattar hur han lyckas snoka reda på. Det var han som fick mig intresserad av Ester Blenda Nordström långt innan biografin "Ett jävla solsken" och allt annat prat om henne häromåret. Läs "Flugfällan" om ni inte redan gjort det.

Det visade sig dessutom (vilket inte alls framgick av tråkiga bilder på Adlibris hemsida) att det rent fysiskt är en fin liten bok, i trevligt format, vackert formgiven av Nina Ulmaja.

Böcker som någon kunde få ge mig!

Jag önskar mig säkert femtio böcker, men ska försöka begränsa mig litegrann här. Det är försent att beställa från nätet och chansen är närmast obefintlig att min man eller mina barn skulle ta sig till en bokhandel och köpa något av det här men man kan ju alltid hoppas.

Stina Jacksons "Silvervägen" skulle jag hemskt gärna vilja läsa, även om den verkar svart och tung. Har bara hört gott om den!

Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" vill jag absolut ha, för hittills har jag blivit väldigt tagen av allt jag läst av honom. Man kan tycka vad man vill om hans bloggande och poddande och kåserande, men i sina böcker är han fantastisk på att skriva så att det känns som att man kommer honom nära.

Matt Haigs "Historieläraren" önskar jag mig, tja, jag vill nog läsa allt av honom! Just den här verkar lite rörig att döma av vad andra skrivit om den, men jag är i alla fall nyfiken.

Lars Keplers "Lazarus" är antagligen lika löjligt osannolik och groteskt brutal som alla de andra böckerna om Joona Linna men vad gör väl det när jag dels måste veta hur det går för honom och dels tycker att serien är så väldigt spännande. (Hoppas dock att författarna har lugnat ner sig lite med oskicket att låta varenda person få ett konstigt namn.)

Fredrik Sjöbergs "Mamma är galen och pappa är full" står högst upp på önskelistan. En sån underbar författare han är! Och det här verkar vara en bok helt i min smak: om den dysfunktionella, stenrika familjen Adler i Göteborg kring förra sekelskiftet.
Om min familj läser det här, så är det alltså denna bok jag allra helst vill ha!

Stephen Kings "Outsidern" står på önskelistan, för han skriver så himla bra! Synd bara att böckerna oftast är tjocka som tegelstenar...

Jag brukar inte be om recensions-ex. Jag får några ändå ibland - oftast som överraskning men någon gång för att jag nappat på ett erbjudande. "Svälten" har jag dock inte fått.

Ärligt talat: om JAG hade jobbat på marknadsavdelningen på förlaget som ger ut Magnus Västerbros "Svälten", då skulle jag ha skickat den boken till Boktanken direkt när den kom från tryckpressarna! (Jag vågar skriva det här enbart för att jag misstänker att ingen från förlaget läser Boktankens inlägg i alla fall.)

Jag älskade boken om pesten och hade en liten konversation med författaren här på bloggen om hur mina egna släktingar klarat sig undan sjukdomen som härjade i Stockholm på 1700-talet. Jag är en hängiven beundrarinna av Västerbro sedan dess! 

När "Svälten" kom ut längtade jag verkligen efter att läsa den - och det minskade inte direkt när den senare Augustprisnominerades (och vann!). Jag hade ju sett fram emot den innan den ens var tryckt!

Nu väntar jag på att den släpps på pocket, så jag kan få mitt eget exemplar. Tror det är en riktig höjdare.

Sara Bergmark Elfgren och den begåvade illustratören Karl Johnsson gav ut boken "Vei" och lovade en fortsättning illa kvickt, men den kom ju aldrig. Nu påstår de att del 2 kommer i april och det hoppas jag verkligen!

Hur hinner du blogga, Tant Augustas tekopp?

Vissa bokbloggare kollar minsann inte sina bloggmejlinboxar särskilt ofta... Till exempel Tant Augusta som jag länge följt eftersom jag känner igen mig själv i så mycket av det hon skriver. 

Hon hade missat mitt mejl - men igår kom sent omsider ett mejl från henne angående den fråga jag ställde till ett gäng bokbloggare för någon månad sedan: Hur hinner ni blogga? Här är svaren från TANT AUGUSTAS TEKOPP:

Skriver du ensam eller tillsammans med andra i något bloggkollektiv?

Alldeles ensam.

Har du en plan för hur ofta du ska skriva på bokbloggen - och lyckas du uppnå det målet?

Nej. Jag har ambitioner mellan varven men så kommer allting annat emellan och så blir det som det blir.

Fyller du ut med stafettutmaningar, tävlingar, enkäter osv - eller fokuserar du på recensioner och tyckanden om böcker?

Just nu mest svar på utmaningar mm, glest med recensionerna. Tyvärr får jag säga för jag skulle vilja hinna/orka mer av dessa.

Har du ett heltidsjobb eller något annat som tar mycket tid av din dag?

Oh ja. Heltidsjobb, pendling, tre barn, en hund och också en man som jag ju gärna vill byta ett ord med mellan varven. Jag bloggar från telefonen när jag hittar små luckor, därav inga superlånga inlägg hos mig. Ser det som lite egentid, ingen av de andra är ju involverade i bloggandet.

-

Tack för dina kommentarer! Det verkar som att vi är många som är ambitiösa och gärna skulle vilja läsa mer, skriva mer, recensera mer och vara ännu mer aktiva - men att tiden och orken inte räcker till. 

Julkalenderbloggstafett med tre gamlingar!

Idag tar jag över stafettpinnen från Västmanländskans bokblogg (lucka 15). Det är så roligt med den här julkalendern, tycker jag, för även om vi alla tjugofyra har samma tema så skiljer sig inläggen så mycket åt.

Jag har frågat Sofie om det är okej att jag berättar om några gamla böcker i min julkalenderlucka - och det fick jag. För mig var nämligen de tre största läsupplevelserna under det gångna året böcker som jag kunde - och borde! - ha läst för länge sedan.

De har redan funnits ute i flera decennier men jag har på något vis alltid tagit omvägen förbi dem. Misstag! För det här är alldeles fantastiska romaner, bland det bästa jag läst.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Sommarboken av Tove Jansson
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Om ni har sett filmatiseringar av dem, så säger jag ändå: läs! För det är tre otroligt bra böcker som lever kvar länge i en.

Imorgon får ni kika in hos My Loved Books (lucka 17).

Obefintlig julstämning

Julstämning är uppenbarligen något som inte infinner sig för att man kommer till ett visst datum (säg 1 december eller ens den 14 december, som idag) eller en viss helg (säg första advent).

Det verkar som att julstämning inte heller kommer bara för att livsmedelsbutikerna dignar av syntetiska skumgodistomtar, gamla hasselnötter som ändå ingen orkar knäcka, tio sorters must varav hälften är lagrad på ekfat (!) eller sinnessjukt många dödade grisar.

Inte ens adventsljusstaken i fönstret får mig att räkna ner till julafton, även om jag tycker det är himla mysigt med dess varma sken i den mörka kvällen.

Jag inser att jag är rätt beroende av dofter. Det krävs utslagna hyacinter, skalade clementiner, saffransdoftande lussekatter och sliskig rödvinsglögg för att julkänslan ska infinna sig!

Men allra mest behövs tid. Lugn och ro. Tid att sitta ner och känna in julen; då först kommer julstämningen.

Som det är nu, har jag mest sjungit julsånger till radion i bilen på väg från ett affärsmöte till ett annat samt maniskt knaprat pepparkakor (utan palmolja, nota bene!) trots att det inte rimligen kan vara nyttigt.

Nu längtar jag efter helgen, då jag ska ha stor avslutning med alla mina Friluftsfrämjarungar - vi lär bli närmare femtio pers som grillar över lägerelden, kokar "barnglögg" och leker i skogen! - och några timmar därefter är jag bjuden till en kär vän på traditionellt glöggmys. Då äntligen borde känslan infinna sig, av att nu är julen nära.

Tills dess: jag förbereder mitt inlägg i julkalenderbokbloggstafetten (jisses, vilket ord!) som Sofie arrangerar. Och jag åker nog och köper mig en vacker gran imorgon, tillsammans med ungefär resten av Stockholms befolkning...

Bottenskrap

Bokens titel: Bottenskrap
Författare: Jörn Lier Horst
Originalets titel: Bunnfall
Översättare: Cajsa Mitchell
Förlag: Lind&co, 2018
Antal sidor: 352

Serien om den trevlige kommissarie William Wisting i norska Stavern fortsätter. Eller snarare kanske man ska säga: backar. Vi i Sverige har ju fått läsa hela romanserien i fel ordning och nu börjar översättningarna av de äldsta böckerna komma.

Det är dock inte svårt att hänga med i tidsresorna för oss som läst de nyare böckerna först: hustrun är fortfarande död (bara lite mer nyligen!), dottern är fortfarande en osunt nyfiken journalist (bara lite mer oerfaren), dotterns pojkvän är densamma vi hört talas om förut (även om vi vet att hon inte kommer att hålla fast vid honom). Och Wistings osympatiske chef, Audun Vetti, är exakt lika självupptagen och besserwissrig som alltid!

Den här gången får de ett massmord att lösa: det flyter iland avhuggna vänsterfötter, sannolikt från lik som kastats i havet för ett bra tag sedan. Men var är kropparna? Och hur hänger allt detta ihop med de försvunna gamla männen som alla ingick i en specialstyrka efter andra världskriget?

Parallellt med mordgåtan löper - förstås! - historien om dottern Lines försök att kartlägga hur dömda mördare som avtjänat sina straff ser på detta med fängelsevistelse: blir man bättre av att sitta i fängelse, ångrar man sig, växer man som människa? Hur avgör samhället om det är värre att döda ett barn än en vuxen, en kvinna än en man, en polis än en civilperson?

Intervjuserien som Line gör, är väldigt intressant och den lyfts fram på bokens baksida - men i själva handlingen sjabblas den bort. Jag hade gärna läst mer om den biten, det moraliska i att låsa in folk - och hur man tidsbestämmer ett straff för någon som tagit en annan människas liv.

Mitt omdöme: "Bottenskrap" är en trevlig Wisting-deckare men inte alldeles lysande, den går inte tillräckligt mycket på djupet i vare sig relationer eller mordhistorien för att jag ska bli imponerad.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Länk till boken på Bokus: POCKET.

Helgfrågan om önskelista och julgodis

Mias bokhörna tycker att det börjar bli dags att sätta ihop önskelistan. Vad vill vi andra bloggare ha i julklapp?
Tja, jag kan tänka mig massor av saker som har att göra med fred, frihet, jämlikhet, rättvisa och en ljus framtid - MEN om vi skippar det där som inte går att köpa för pengar så önskar jag mig:

Mästerlig skräckillustratör!

En tavla av Hans Arnold
Ett våffeljärn som kan göra två våfflor samtidigt
En uppsättning högtalare, förstärkare och sånt, så jag kan lyssna på musik i köket

Mia undrar också om vi köper eller tillverkar något speciellt godis till jul. Vi har faktiskt inte så mycket godis i vår familj utan mer sånt som lussebullar och bondkakor till sött. Men EN sak har vi varje år och det är min pappas djävulskt sega chokladkola. Mums! Som pappa brukar säga "Ta en bit och håll tyst!" (jag lovar att man inte har något val: det tar tio minuter innan man kan öppna käften igen).

Jag brukar ta en kökskniv modell mördarförskärare, sätta den mot den stelnade kolasmeten och trycka till med hela min kroppstyngd, så knakar kolan sönder i ett antal oregelbundna bitar...

Trick och lekar att lära din hund

Bokens titel: Trick och lekar att lära din hund
Författare: Sophie Collins - med Suellen Dainty
Originalets titel: Tricks and Games to Teach Your Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & Co, 2018
Antal sidor: 192

Jag har en hund. Innan henne hade jag en annan. Totalt har jag varit hundägare i sju år nu. Jag är verkligen inget proffs och inte överdrivet hundintresserad heller, så jag har köpt en del böcker för att lära mig mer. Men det är så sjuuuuuukt tråkigt! "Belöning hit och belöning dit. Ha tålamod." Jag har dock inget tålamod - varken med övningarna eller hundboksläsningen. De där böckerna ligger inne i ett skåp nu och jag intalar mig att min hund har ett roligt liv trots att hennes matte inte är så kunnig.

Men det här, det är något helt annat!

"Trick och lekar att lära din hund" är på min nivå. Varje uppslag - för övrigt grymt snyggt layoutat! - har en övning. En fotograferad hund gör övningen. Texten förklarar enkelt, steg för steg. Klart! Nästa uppslag, nästa övning.

Jag lovar att den här boken kommer att användas i vårt hem! Perfekt när människan är sjuk och hängig eller om vädret är rent vidrigt ute. Likaså om hunden kanske skadat en tass eller på annat vis är smått konvalescent och måste hållas inne. Då kan man bläddra i boken och välja något man inte tränat på förut.

Här får man lära hunden sånt som att titta åt höger och vänster innan man går över vägen, att nicka en boll, att göra high five, att ligga ner med tassarna i kors, att fånga en godis som legat på hundens nos och mycket annat. Boken är mycket tjockare än jag trodde och innehåller uppskattningsvis 50-60 tricks.

Mitt omdöme: Ett stort plus för proffsfotona och den mycket snygga formgivningen. Likaså för de små faktatexterna som avråder vissa hundar från vissa övningar (om de har ont i leder, är gamla, är väldigt stora osv) och den trevliga tonen som på intet vis är mästrande. En superfin presentbok till hundägaren!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: KARTONNAGE

Stort tack till förlaget för recensions-exet.

Veckans topplista: Julböcker

Johannas deckarhörna har en ambitiös bloggutmaning: att varje vecka skriva en topplista på ett aktuellt tema (som hon bestämmer). Jag kan sällan klämma ur mig tio boktitlar sådär, så jag är oftast inte med. Men nu gör jag ett försök!

Böcker om julen? Ja, då måste jag ju först och främst säga "Julfritt" av John Grisham! En kort, lättläst, underhållande och tänkvärd liten roman om vad som händer om en familj strejkar från julen och vägrar delta i pyntandet och förberedelserna...

Sedan minns jag att den osannolika monster-mördar-hämnar-action-boken "De vackra döda" av Belinda Bauer utspelar sig i en engelsk juletid och där både julskyltning och enorma julgranar spelar en roll i handlingen.

Planeringsboken "Julens vänner" av Maria Stenberg var en av de första böcker jag fick som recensions-ex. Ska jag vara riktigt ärlig, så tror jag att det är den sortens bok som den julälskande författaren mest skriver för sitt eget höga nöje och inte med någon direkt tanke på att den ska sälja - det här är statistik (som säkert hunnit bli gammal), reflektioner (helt personliga) och traditioner (som vi alla ändå känner till). Men en mycket trevlig bok!

För mig är julböcker snarast barnböcker, främst alla Astrid Lindgren-sagoböcker som handlar om julen.

Nedräkning för jobbhetsen

Äntligen börjar jag kunna se ett slut på det här hetsiga jobbandet. Det brukar alltid vara så här på hösten (och en period på våren), men vartenda år blir jag ändå lika överrumplad.

Efter en lång sommar då jag aldrig har några uppdrag brukar beställningarna välla in vid skolstart. Plötsligt ska företag ha foldrar och broschyrer, mässmontrar och rolluper, visitkort, flygblad, nya logotyper, fotografier, illustrationer, en "social media manager", kundtidningar, rapporter...

Först är jag glad och förväntansfull inför alla uppdrag, sedan lite förvånad över att det fortsätter, och därpå lite stressad men uppe i varv.

Därefter kommer den där hemska stressen; den som gör att jag inte sover på nätterna, oroar mig för att jag inte ska hinna klart, får magkatarr. Den som gör att jag snäser åt maken, inte hinner ringa väninnorna, tvingas prioritera bort fikastunder och promenader och annat socialt.

Hela september, hela oktober, hela november. Det har varit roligt, men jag har många gånger tänkt "nu går jag snart in i väggen!". Märker att jag lätt glömmer saker, är dödstrött, inte kan fokusera lika hårt. Jag har jobbat sju dagar i veckan hela hösten och inte blir jag vare sig rik eller framgångsrik.

Nu är vi inne i december och jag börjar kunna bocka av de sista uppdragen. Jippie! (Nu kommer det där andra: köpa julklappar, baka, städa huset, planera julen - men det är mest kul och dessutom inte livsviktigt.)

Att vara egenföretagare är inte hälften så glassigt som många tycks tro. Det innebär stor frihet, men också att det är svårt att tacka nej till uppdrag och lätt att må illa av oro för hur man ska få ihop till en vettig lön.

Men jag värdesätter det ändå. Varje dag börjar med att jag en långpromenad med min hund. Ingen mobiltelefon, ingen musik i öronen, inget som låter mer än den monolog jag för med min hund som artigt lyssnar och lägger huvudet på sned.

Jag har gått på läkarbesök utan att behöva be chefen om lov. Jag har varit på bokträffar mitt på arbetsdagen eller på tidiga mornar. Jag har storhandlat när inga andra kommer loss, mer än pensionärer och föräldralediga.

Jag har världens roligaste jobb och jag älskar verkligen det jag gör, även om det hade varit taktiskt att bli ingenjör eller något annat nyttigt och efterfrågat istället för att arbeta inom konst, media och formgivning.

De senaste veckorna har inte varit kul, det händer att jag gråter av trötthet. Ändå tänker jag: vad lyckligt lottad jag är som kan styra över mitt liv. Och nu är snart hetsen över, nu kan jag snart läsa böcker och blogga igen. För att inte tala om att jag kommer att hinna vara en bättre kompis och roligare mamma.

Tipsa mig om ungdomsböcker!

En av böckerna som jag själv tipsade om.

Nu behöver jag lite backning från mina bokbloggarvänner! Kan ni hjälpa till?

Jag behöver hitta böcker till en tolvåring som är van läsare och gillar böcker, men som tröttnat på sånt som PAX-serien och alla dessa mysterier som man förväntas gilla när man är i gränslandet mellan barn och ungdom. Nej, hon föredrar riktiga människor och verkliga händelser ur vardagen.

Det får ju inte vara för brutalt och hemskt eftersom det inte är högläsning som man kan sitta och diskutera, utan böcker hon kommer att läsa själv. Hon är mogen och medveten, men man behöver ju inte nödvändigtvis kasta all världens elände i ansiktet på henne ändå (tänker jag, men det är inte mitt barn så det är ju inte jag som bestämmer).

Jag har gett hennes föräldrar flera tips redan men de tar glatt emot mer! Behöver inte vara nyutgivet, kan lika gärna vara äldre böcker att låna på bibblan. Överös oss!

Lena Andersson - livs levande!

(Visste väl att rubriken kunde locka hit någon.) Idag samlades jag och bokklubbsväninnorna snudd på mangrant på det lokala biblioteket för ett författarsamtal med Lena Andersson om boken "Sveas son". Mycket givande! Vi var väldigt nöjda efteråt. Riktigt intressant att höra hennes egna tankar kring folkhemmet. Åhörarsalen var fin och vi åt lunch vid långbord under tiden. Det var fullsatt till sista plats.

Extra kul förstås att hon avslutade lunchen med att läsa högt ur det mejl hon fått från oss, med våra frågor! Vi kände att vi verkligen fick svar på det vi undrat och spekulerat kring på vår egen bokträff i fredags. Det ger onekligen en extra dimension till läsandet att få höra författaren själv berätta om sina intentioner och hur hon själv ser på bokens huvudpersoner och den tid de levde i.

Sveas son

Bokens titel: Sveas son
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris, 2018
Antal sidor: (glömde kolla men förlaget påstår 248)

Ragnar föds just när begreppet folkhemmet myntas - 1932, i boken kallat år noll eftersom det var då allt började - och det är kring honom romanen kretsar. Han är folkhemmet personifierat, så till den milda grad att en forskare från Uppsala universitet avböjer att intervjua honom eftersom han är "för vanlig" för hennes projekt.

Han är Sveas son, men han är ingen god son. Någonstans älskar han nog sina föräldrar, men samtidigt ser han ner på dem eftersom de inte begriper det moderna livet. De är reliker från bondesamhället och han föraktar dem, om än i smyg. Att Svea bakar kakor med äkta smör är en sak som Ragnar fnyser åt, eftersom det vore mycket bättre med margarin. Att hon hjärtinnerligt berömmer sin son upplever han som kletigt, påträngande och krävande.

Han är Elisabets man, men drivs kanske inte av passion och dunkande kärlek. Elisabet är rejäl och praktisk, han gillar henne och hon är en bra mamma till de två barnen. Men han begriper sig inte på henne: hon vill resa, se och uppleva. Vad är vitsen med det?

Han är Eriks och Elsas pappa, men barnen fyller för honom mest den viktiga funktionen att förverkliga hans drömmar om en sportkarriär. När så Erik ger upp cyklingen, trots att han är så lovande, vänder sig Ragnar istället mot Elsa och driver henne stenhårt att bli en längdskidåkerska på elitnivå. Någon större värme känner han inte gentemot barnen och inte de mot honom, vad jag kan se.

Ändå tycker jag på något vis om Ragnar!

Jag förstår hur han menar att det socialdemokratiska samhället skulle kunna vara det närmast perfekta, där staten vet bäst om hur vi ska sköta våra liv. Det finns en trygghet i det genomtänkta, rationella, strukturerade och ordnade.

Det gör Ragnar stolt att bo i ett radhus identiskt med alla andras, att gå på Hem & Skola-möten, att jobba ett helt liv i statens eller kommunens tjänst, att äta frysrätter, att skjutsa barnen till tävlingar på helgerna. Han drivs av att vara med i föreningslivet, skriva protokoll, sitta med i styrelser, sköta allt enligt agendan.

Han är lite känslomässigt stympad, Ragnar, det strålar inte direkt av värme om honom... men jag sympatiserar ändå med honom. Och jag känner igen min farfar och diverse andra män i honom, åtminstone i fragment.

"Sveas son" är en intressant bok om det svenska folkhemsexperimentet och vad det förde med sig. Min upplevelse är att det talas varmt om Per Albin Hansson och den svenska modellen, alla fördelarna den innebar. I Lena Anderssons bok kommer en annan sida fram - den som handlar om kollektivism och där den enskilda människan aldrig är så viktig som samhället hon bor i.

Mitt foto: Vad passar väl bättre än en klassisk Viola Gråsten-pläd till folkhemsinteriören?!

Omdöme: Personerna kring Ragnar är platta, nästan pappdockor i historien, men beskrivningarna av familjens liv är ändå lätta att leva sig in i och känna igen sig i. Gillar mycket! Särskilt uppskattar jag författarens (eller om det är Ragnars?) tankar kring klass, kultur och kollektiv. En mycket läsvärd bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till bokklubbsväninnan för valet av bok - och lånet av densamma, eftersom det lokala biblioteket hade en evighetslång kö till de fem ex de äger.

Innanför murarna

Bokens titel: Innanför murarna

Författare: Maria Ernestam

Förlag: Bokförlaget Forum, 2018

Antal sidor: 263

Jag var ju inte direkt översvallande i mina kommentarer när jag berättade att jag börjat läsa Maria Ernestams senaste roman. Och nu vet jag varför. Hon utnyttjar nämligen det gamla knepet att insinuera att något dramatiskt har hänt huvudpersonen, men exakt vad ska vi sväva i ovisshet om.

Ibland funkar det. Ibland blir det en fantastisk twist och det är väl då som bokrecensionerna svämmar över av superlativ när läsarna blir överraskade, när hela historien vrids ett halvt varv och man inser att författaren har gjort ett supersmart upplägg och lurat oss allihop. 

Jag gillar sånt! Om det fyller en funktion och om det är snyggt gjort. 

Om det däremot är så här: En lättskrämd, neurotisk, överspänd och uppenbart traumatiserad svensk kvinna åker till franskt kloster för att skriva på sin forskningsrapport. Hon flyr från något, det fattar man redan i första stycket. 

Hon ältar tonårssonen Axel (lätt gissat vad som hänt honom men det dröjer till sidan 182 av 263 innan man får det bekräftat...) och maken Björn (svårare att gissa vad han gjort och vi läsare får inte veta förrän i mitten av boken). 

Under tiden i klostret grinar hon, drömmer mardrömmar, är rädd för ungefär alla människor hon möter (klosterföreståndare, andra forskare, fransk gubbe, byns doktor...), får hallucinationer och springer galet skrikande ut i ösregnet eftersom hon tror sig se barnsoldater från andra världskriget. Hon svimmar nästan när hon ser krigsmonument och bleknar (!) när någon nämner att det dog folk på den här platsen för sjuttio år sedan.

Ja, jag vet inte. Jag har lust att sätta henne på närmaste flyg hem till Sverige och begära någon slags akut psykologisk hjälp för henne. 

Miljöbeskrivningarna är som vanligt bra, personerna ännu mer så. Det förväntar jag mig av Ernestam för hon är mycket skicklig på att mejsla ut karaktärer och krydda med udda detaljer. Historien däremot - nä, den engagerade mig inte överhuvudtaget.

Till författaren skulle jag vilja säga: Jag gillar verkligen dina böcker och du skriver så otroligt bra, men du skulle berättat redan i första kapitlet vad som hade hänt Sofis man och son, så hade vi sluppit "om jag bara hade vetat vad som skulle komma-" och "då hade jag ingen aning om vad som väntade"-tramset. Det höjer inte spänningen alls, utan mest ligger i vägen för läsupplevelsen. 

Jag hade kunnat känna med Sofi om jag visste från början varför hon är så otroligt känslosam (ett nervvrak är väl mer korrekt). Nu blev jag mest bara irriterad på henne och de inte så överraskande "avslöjanden" som sent i boken gjordes om hennes förflutna.

Mitt foto: Sofis rum på klostret är helt målat i rött och sängen har röda lakan, röd kudde och rött täcke...

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet! Jag borde nog ha läst författarens nyutkomna julbok istället.

Helgfrågan

Helgfrågan hos Mia denna vecka verkar vara helt utan litterär anknytning.

Bild från 2015.

1. Har du någon adventskalender?
Här skulle jag vilja säga "ja, en fin tekalender" eller "ja, 24 Novellix-böcker" men ack nej. Däremot har vi alltid Bamses julkalender, trots att barnen inte längre slåss om att få öppna luckorna. Eller - om man ska vara helt ärlig - inte ens vill öppna en enda lucka. Det är bara jag som tycker att man ska hålla på traditionerna.

2. Chips eller choklad? 
Hmm. Lakrits.

Kvinnor som överanalyserar sina egna tankar

Jag läser Maria Ernestams nyaste bok och försöker, försöker, FÖRSÖKER verkligen att sugas in i den och känna att den är precis så fantastisk som jag trodde att den skulle vara.

Jag har slukat allt hon skrivit, gillat precis allt - och så kom förra boken, den som hette något om en pianist, och den var så sjukt tråkig så jag klarade inte av att läsa ut den. Men det kan omöjligt att ha varit författarens fel, det måste ha varit något fel på mig just då. Jag har höga tankar om Ernestams författarskap.

Märkligt nog så gillar jag inte den här boken något vidare heller. Vad är det som har hänt?! I båda böckerna är det medelålders kvinnor med risiga äktenskap och struliga relationer som flyr långt bort och sedan sitter och har analytiska samtal med sig själva, funderar över varenda liten tanke och varje liten känsla. De reagerar så himla starkt för småsaker, grubblar över petitesser, bleknar över svar på ställda frågor, tar åt sig av varje menande blick.

 Jag kanske är en iskall robot men jag skulle aldrig orka gå genom livet och hela tiden fundera på varför jag funderar på något, eller hela tiden grubbla över vad allt kan betyda egentligen. "Men bara SLÄPP DET!" har jag lust att skrika till de här överanalyserande kvinnorna.

Jag förstår inte vad som hänt, det känns som två helt olika författarskap. Nyfiken på om någon annan läst "Innanför murarna" och den där romanen om pianisten och tycker att de skiljer sig markant från de tidigare böckerna.

Folkhemmet personifierat

Nu har jag läst klart "Sveas son" till bokklubben - avvaktar med recension tills vi haft vår träff nästa fredag - där Lena Andersson skriver om folkhemmet.

"Ragnar ser den (staten, min anm.) som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter" har Lena Andersson tydligen sagt.

Har dessutom bokat in att lyssna på författaren när hon pratar om sin bok på ett biblioteksevent; det ska bli spännande att höra hur hon presenterar Ragnar och hans förhållande till sin åldriga mor (en kvarleva från bondesamhället) och sin unga dotter (en för honom obegripligt självcentrerad person). Är det fler här som läst boken?

Ett tusen inlägg!

Men, va?! Ett tusen inlägg, hur kan det vara möjligt? Kollade statistiken för en gångs skull och såg till min förvåning att jag nu har publicerat 1.000 inlägg.
Det är värt att fira. Allt som KAN firas, BÖR firas! En mugg limoncello-glögg tror jag det får bli.