lördag 30 december 2017

Glöm mig


Bokens titel: Glöm mig
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag, 2017
Antal sidor: 255

Jag har förstått att Alex Schulman dels överraskat svenska folket med att han kan skriva bra och dels med att han är en varm och känslig person, inte alls så genomelak som ryktet sa efter hans bloggande för många år sedan. Det verkar också som att privatpersoner och varenda kulturredaktion på landets tidningar blivit fullständigt knockade av hans utlämnande roman "Glöm mig".

Inte undra på!

Författaren har tidigare avhandlat sin berömde far, Allan Schulman. Nu ger han sig i kast med sin kända mor, Lisette Schulman - dotter till Sven Stolpe, vilket jag inte säger utan anledning, för det är uppenbart att hennes egen barndom präglade resten av hennes liv - och hur hennes alkoholism på många vis förstörde de tre pojkarna Schulmans uppväxt.

Det skulle kunna vara en bok som för alltid smutskastar modern, men istället är det en kärleksförklaring som är så djupt personlig och innerlig att vilken mamma som helst skulle bli tårögd.

Så oerhört modigt av Alex Schulman att ge ut en bok som känns så privat att den kunde vara en dagbok! Vackert är det också, han har ett fenomenalt sätt med orden. Texten flyter lätt och ledigt, ibland krasst redogörande men ibland smått poetisk. Jag är imponerad.

Jag har redan sammanfattat 2017 och dess bästa böcker, men det var innan jag läste "Glöm mig" - nu måste jag lägga till den till min lista för det är en så väldigt fin bok om ett barns sårbarhet, rädslor och livslånga längtan efter trygghet, försoning och kärlek.

Mitt foto: Det är ju hopplöst att fotografera en bok med ett blekt omslag av ett bleknat fotografi... men jag ville få med vinflaskorna på något sätt. De som Alex och hans bröder i en outtalad överenskommelse med mamman pantade för att inte lägenheten skulle svämmas över av tompavor.

Omdöme: Sorgligt och berörande - och brutalt rakryggat ärligt.


Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET, POCKET, INBUNDEN.

torsdag 28 december 2017

Låt mig ta din hand


Bokens titel: Låt mig ta din hand
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2016
Antal sidor: 471

Detta är den andra boken jag läser av Tove Alsterdal och jag är lika förtjust denna gång. Ska dock inleda med att säga att det är ytterst missvisande med den knallröda blaffan mitt på framsidan som deklarerar "DECKARAKADEMIN: ÅRETS BÄSTA SVENSKA KRIMINALROMAN 2014". Det här är ingen kriminalroman, ingen deckare, ingen mordgåta.

Det är en oerhört välskriven roman, punkt slut.

De två små systrarna Camilla och Helene växer upp hos en fostermamma i Jakobsberg utanför Stockholm på 1970- och 80-talet. Deras pappa är en alkis som sitter på parkbänkarna i samma område, oförmögen att ta hand om sina barn. Deras mamma är en folkhögskoleelev som blivit kär i en karismatisk argentinare som flytt hit från juntans skräckvälde. Utan att ens ta farväl åker mamman ifrån sina små döttrar för att tillsammans med sin nya kärlek strida för det argentinska folket. Hon kommer aldrig tillbaka.

Boken kretsar i första hand kring den vuxna Helene, men vi får även glimtar av systern Camilla (numera kallad Charlie, förstås, för så heter ju var och varannan tuff tjej i svenska romaner) och deras hemlöse pappa.

I inledningen ramlar Charlie ut från tionde våningen och mosas mot en lekplats. Blev hon kastad? Hoppade hon? Ramlade hon av misstag? Det är den ganska ointressanta vinklingen som gör att detta kallas kriminalroman. För min del spelar det ingen roll, knappt för författaren heller skulle jag tro för hon serverar flera tänkbara svar och alla känns lika sannolika.

Helene och hennes familj upptar kanske halva boken, resterande ägnas hennes unga mamma Ing-Marie som ger sig ut på livsfarliga uppdrag i Buenos Aires i slutet av 70-talet och försvinner tillsammans med tiotusentals andra argentinare.

Beskrivningarna av militärjuntan och dess makt över invånarna är fasansfull. Jag mår rent dåligt av att läsa. Buenos Aires har jag aldrig besökt, men efter den här boken känns det nästan så. Människorna, de gamla husen, de grönskande trädgårdarna, den täta biltrafiken, tangomusiken, caféerna, de stora avenyerna och små gränderna. Jag får nästan ångest när handlingen växlar från den mediokra "mordgåtan" i nutida Jakobsberg till kapitlen om informationssmuggling, kodade meddelanden, hemliga möten, angiveri, "försvinnanden" och tortyr i Argentina för några decennier sedan.

Det är en oerhört välskriven roman som gott kan läsas av många fler än dem som gillar deckare, ja, den förtjänar att läsas av många för att påminna om något som hänt för inte alltför länge sedan.

Boken som helhet känns lite för lång för mig - 471 sidor är en tjock pocketbok, varför ska alla skriva så långt?! - och jag har lite svårt för att upprätthålla intresset. På slutet ska det knytas ihop diverse trådar på ett dramatiskt sätt; jag kunde varit utan den biten.

Omdöme: Alsterdal är en skicklig och påläst författare, miljöerna beskrivs mycket trovärdigt och människorna är nyanserade. Knorren med ett eventuellt mord krävs väl för att paketera det övriga innehållet så att inte bara en liten krets historie- eller politikintresserade läser.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

onsdag 27 december 2017

Mormorsböcker: Pollyanna växer upp


Eftersom jag inte är en riktig recensent så kan jag väl få uttrycka mig lite hur jag vill. I synnerhet på min egen blogg, i en undanskymd del av cybervärlden.

Detta måste vara de fulaste illustrationerna jag sett på en bok utgiven på ett etablerat förlag. Så ohyggligt amatörmässiga! Liknar mest klotter.


Det står i typ fem punkters storlek längst ner på omslaget att det (omslaget!) är tryckt på Merkantil-Tryckeriet Uppsala år 1950 och jag slår vad om att det var en av ungdomarna på tryckeriet som gjorde illustrationerna. Barnsliga proportioner och löjliga skuggningar, där stackars Pollyanna ser ut att dels ha hamnat under en ångvält och fått ansiktet utsmetat och dels begåvats med skäggväxt.

"Pollyanna växer upp" av Eleanor H. Porter, utgiven på J.A. Lindblads förlag i Uppsala år 1950, i "bemyndigad översättning från engelskan av Elsa Ribbing". Den häftade boken kostade 4:75 kronor och den inbundna kostade 6:25 kronor. Jag har ärvt den efter min mamma.



Jag har inget minne alls av den. Konstigt nog, för den borde förändrat livet på mig. På baksidan står ett citat av Rob. (tydligen jobbigt att skriva ut namnet Robert, trots att det hade fått plats tio gånger om!) Fur i Jönköpings-Posten: "Den är en oemotståndlig och livsförvandlande bok, som också gör ögonen klarare. Det är oförlåtligt att inte ha läst den." 

Oj, minsann!

tisdag 26 december 2017

Mormorsböcker: Tomten i leksaksfönstret


Nu är rubriken lite missvisande, för den här boken är inte min mormors - den hade inte ens utkommit då hon var liten. Det är min mammas bok, vilket står snyggt och prydligt skrivet (med mormors vackra handstil) på försättsbladet: mammas namn och att hon fick den julen 1950 (då hon var 7½ år gammal).

Under står mitt namn (med min mammas handstil) och att jag fick den julen 1973, då jag nyss fyllt sex år. Visst är omslaget alldeles underbart?

Elsa Beskow är både författare och illustratör här. Bokens fullständiga titel är "Tomten i leksaksfönstret och andra sagor". Den utkom på Albert Bonniers förlag och trycktes på Albert Bonniers boktryckeri 1950. Jag har alltså ett ex av förstautgåvan. Boken kostade 1:95 när den gavs ut.

Sagorna som ingår är:
Tomten i leksaksfönstret
När stora blåbärsberget kom till stan
Muntergök
Doktor Klokamundus uppfinning
Klampe-Petters fårskinnsfäll
Minsta prinsessans äppelträd
Rosalind


Å, Rosalind! En av de allra bästa sagorna jag läst! Jag älskade berättelsen om den sjuke Lars-Erik och hans blommiga tapeter som vattnades av den söta Rosalind - hon som bodde bakom väggen på något mystiskt vis...

måndag 25 december 2017

Enkel jul men god stämning (och det är väl det viktigaste!)


Det var ett ganska litet julfirande hos oss i år. Mamma saknas. Inga i generationen dessförinnan finns heller kvar längre. Ofta har vi min svägerskas föräldrar hos oss - mycket trevligt! - men inte just i år. Alltså var vi inalles tio människor och två hundar. Rymligt vid matbordet för en gångs skull och alla fick plats i soffan vid julklappsutdelningen.

Flera gånger under julen kom jag på mig själv med att tänka på mina bokbloggarvänner (som jag oftast inte ens träffat eller vet hur de ser ut).


Mina föräldrars lilla hund.

Exempelvis när jag bredde den röda linneduken över farmors tjocka underduk - någon filthistoria som ska dämpa slamret av porslin och sänka ljudnivån litegrann - och ställde fram finaste vinglasen (även till barnen), vita tallrikar, silverbestick som jag aldrig annars använder eftersom vi bara har udda antal och olika storlekar, ärvda uppläggningsfat med julmat och gamla plåtburkar med hembakta julkakor.

Då kom tänkte jag på Annette på "Just nu just här" och hennes vackra dukningar och undrade om hon kanske har en matsal - för hur gör man annars för att hinna duka vackert till lunch när ens ungar äter julaftonsfrukost vid samma bord sent på förmiddagen? Det undrar jag... Blev lite lätt stressigt hemma hos oss.


2015: Mandelmassegrisar som jag gjort själv.

Fick en impuls att ta fram kameran och föreviga det fina matbordet, men så slog det mig att det är kanske bättre att leva i nuet och inte bidra till hetsen på Instagram och Facebook där kvinnor i min egen ålder frossar i hembakta lussebullar, vackra julgrupper med amaryllis, griljerade julskinkor och egenhuggna granar med lagom mycket pynt.

Smet in en kort stund för att läsa det sista citatet i Sannas julkalender (jippie, jag klarade det!) - riktig julkänsla med "Emil i Lönneberga" - och en kort sväng förbi Mrs B i "Looking for mr Goodbook" som lagt ut så fina tips, klipp, sånger och filmer i sin amerikanska julkalender.


2014: Mina bondkakor (efter mormors mors recept). Ingen jul utan dem!

Efter julklappsutdelningen - tämligen modest, får jag säga - så var det hundpromenad, glöggfika och sedan storslagen avslutning som är en tradition hos oss sedan decennier tillbaka: vi går ut i trädgården och "ritar" i mörka luften med tomtebloss, allihop! Massor, dessutom. Tänder blossen på marschaller som står utställda i trädgården och skuttar sedan runt och gör sprakande mönster mot allt det svarta.

Jag fick en enda bok i år, och det var min pappa som hade köpt denna, en riktigt tjock bok av Carsten Jensen:


Vi såg Karl-Bertil Jonsson fira jul med sin glöggfryntlige fader och ömma moder i det närmast obligatoriska teveprogrammet (mina föräldrar lät oss ogärna se Kalle Anka när vi var små eftersom det var "imperialistisk skit", vilket jag väl redan berättat flera gånger här i bloggen, däremot bänkade sig alla framför Tage Danielssons saga varenda julaftons kväll).

En bra jul. Det är tomt utan mamma, men jag tycker det blev fint ändå - och vi som är kvar har ju varann.


torsdag 21 december 2017

Mormorsböcker: Lilla Marilla


Sist i serien om Anne på Grönkulla kommer "Lilla Marilla". Jag minns inte att jag läste den boken, faktiskt. Kanske hade jag tröttnat på serien när jag väl fick den sista. Boken har en annan översättare än de tidigare, nu är det någon A. G:son Söllberg som översatt - och vi får varken veta om personen är auktoriserad eller gift!

Boken är tryckt i Malmö år 1952 och ser tämligen oläst ut. I mycket gott skick, bara lite svagt gulnade sidor. Kostade 6 kronor på den tiden.

Innanför pärmen hittar jag ett lösblad som tydligen överlevt i 65 (!) år:


Om författaren har jag hittat följande på Wikipedia:
  • Lucy Maud Montgomery, kallad Maud av familj och vänner.
  • Föddes 1874 och dog 1942, levde hela sitt liv i Kanada.
  • Mamman dog av TBC då Maud inte ens var två år.
  • Pappan flyttade, lämnade dottern hos sina svärföräldrar.
  • Maud växte upp hos mormor och morfar.
  • Ville tidigt bli författare.
  • Utbildade sig till lärare.
  • Fick avbryta studierna då morfar dog, för att ta hand om åldriga mormor.
  • Började skriva noveller till tidningar.
  • "Anne of Green Gables" - Anne på Grönkulla - publicerades redan 1908.
  • Gifte sig 37 år gammal med pastor Ewen MacDonald.
  • Fick tre barn: Chester (1912), Hugh (1914, dödfödd) och Stuart (1915).
  • Levde som prästfru, men fortsatte skriva.
  • Gav ut 21 romaner.
  • Vid 67 års ålder tog hon livet av sig - dödsorsaken avslöjades först 2008, då hennes barnbarn berättade att hon begått självmord och lämnat ett brev där hon bad om ursäkt.

Mormorsböcker: Regnbågens dal


Det tjusigaste omslaget har "Regnbågens dal"; jag gillar att titeln och förlagsnamnet ser handskrivna ut. Anne är väldigt elegant i sin blomsterprydda hatt, vita handskar och slanka figur i 1920-talsklänning! Illustrationen är gjord av Nils Wedel, en mycket begåvad konstnär som jag gärna skulle äga något av. Boken är tryckt i Lund år 1951 och det står ingenstans i den vilka som haft den före mig, men jag skulle tro att den är min mammas.

Jag noterar att bland ungdomsböckerna på baksidan har titeln "Härtigens kurir" bytt stavning till "Hertigens kurir". Nya böcker har tillkommit:

Fostersonen Sepp (Gredstad) - skulle man kunna tänka sig att den handlar om finska krigsbarn?
Isviddernas hjältar (Ahlman)
På indianspår (Wood) - föreställ er den boken i dagens utbud...
Rustibussarna (Thörnqvist) - så ohyggligt mycket fyrtiotal över det ordet! Små glin som gör rackartyg och hittar på upptåg och ofog.
Flickor med kläm i (Sandblad-Jerdén) - ja, vem ville inte vara en klämmig flicka?
En liten slarva (Segerstedt)
Hur jag fann Livingstone (Stanley)
Rymdraketer och reaktionsflyg (Yates)

Mormorsböcker: Drömslottet


Plötsligt ser boken annorlunda ut igen. Borta är det söta 50-talsomslaget - här är något överlastat romantiskt, tungt och dystert. Mycket riktigt: denna utgåva är från 1920 och har ägts av min mormors storasyster.

"Drömslottet - Anne i eget hem" känns helt klart som en produkt av sin tid, en flickbok utkommen strax efter första världskriget. På baksidan har några spännande titlar tillkommit till ungdomsbiblioteket:

Den unge rajan (Kingston)
På äventyrsstråt (Gredsted)
Älvan (Bonsels)
Nordlandens fornsagor (Nordenstreng)

Jag är inte helt säker, men tror det var ur denna bok som jag fotograferade följande:


"De fingo strypsjuka allihop i tur och ordning" - jag antar att det är kikhosta.

"De båda flickorna sprungo ut hand i hand och skyndade längs De älskandes stig och tvärs över stubbåkern nedanför, ty snön låg alltför djup för att de skulle kunna ta den kortare skogsvägen. Anne var uppriktigt ledsen för den lilla Minnie Mays skull, men hon njöt dock av det romantiska i denna brådskande vandring genom mörker och snö till en liten hjälplös varelses sjukbädd..."

Nja, detta är nog från en av de tidigare böckerna eftersom Anne fortfarande är barn - men ni får ju en känsla för hur böckerna är.

Mormorsböcker: Anne på egen hand


"Anne på egen hand" ser lite nyare ut än de andra, både i formgivning och att den är i gott skick. Inuti står bara min mammas flicknamn och att hon fick den på sin födelsedag 1955, då hon fyllde tolv år. Sedan står mitt namn under.

Det får sin förklaring när jag tittar inuti: boken är tryckt på Nya Litografen i Malmö år 1954 och vid det laget hade garanterat mormor och hennes systrar slutat läsa flickböcker. Boken är köpt direkt till min mamma - och det märks. Pappret är vitare, typsnittet annorlunda (och tätare satt) och framför allt är språket modernt. Inga gingo, sprungo och voro här, inte!

På baksidan hittar man dåtidens "blurpar". Bland annat följande citat från DN: "Dessa tidlöst förtjusande flickböcker borde inte få saknas på någon tonårings bokhylla".

Mormorsböcker: Drömmens Uppfyllelse


Här toppas omslaget av "Anne på Grönkulla än en gång", en mycket slagkraftig och säljande text.

Bilden av Anne är inte fullt så romantisk som den förra, men titeln är skriven med ett ovanligt glassigt typsnitt. Boken kostade 5:75 kronor. Översatt av samma (gifta) kvinna som de tidigare och tryckt på samma ställe, denna redan 1920 (innan de andra två böckerna alltså - märkligt att mammas moster fick de nytryckta böckerna först och sedan en från en gammal utgåva).

Mammas moster fick denna bok i julklapp på julafton 1926, står det på insidan.

Mormorsböcker: Vår vän Anne


"Vår vän Anne" är en riktigt tjock bok. Omslaget ser lite märkligt ut, som om författarens namn stämplats dit i efterhand och hamnat lite snett.

Bilden av Anne är romantisk och liknar inte alls den flicka som jag hade föreställt mig för mitt inre. Någon (inte jag!) har tydligt fyllt i konturen av hennes bröst med tunn blyertspenna och ritat dit en arm också.


Boken är tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund år 1926 och kostade 4:75 kronor. Det är min mammas moster som haft den innan henne (och innan mig).


Baksidan är verkligt underhållande. Här kan man läsa om C. W. K. Gleerups förlags andra ungdomsböcker. "Samtliga ungdomsböcker ha i pressen och av skolans målsmän erhållit högsta erkännande". Det ni! Bland titlarna finns uppbygglig läsning som:

Apan som ingen kunde döda (Drummond)
Unge husbonden på Hyson Hall (Stockton)
Buffalo Bill, den siste store gränskrigaren, Öfverste F.W. Cody´s lefnadsöden (berättade av hans syster Helen Cody Wetmore)
Genom den försvunna sydpolen (Dillberg)
Kobo, berättelse från rysk-japanska kriget (Strang)
Den röda nejlikan (Baronessan Orczy)
Samba, en berättelse om Kongoslaveriet (Strang)
Havens herre, en berättelse om en undervattensbåt (Strang)
Kanniballiv på Nya Zealand (Dillberg)
Härtigens kurir (Masefield)




Mormorsböcker: Anne på Grönkulla


Den första boken i serien är tung, väldigt tung. Då menar jag rent fysiskt, knappast innehållsmässigt.

I den står med vacker handstil namnet på mormors storasyster och tillägget att hon fick den på sin födelsedag 1926. Jag är inte helt säker på hur gammal hon var då, men kanske tretton.

Under det står mammas namn och att hon fick den på sin födelsedag 1954 (då fyllde hon elva år). Slutligen står mitt namn och att jag fick den på min födelsedag 1976 (då jag fyllde nio år).

Jag har lite roligt åt försättsbladet: "Auktoriserad översättning från engelskan av Karin Jensen, född Lidforss". Auktoriserad minsann! Och av en gift kvinna som vi nödvändigtvis måste nämna flicknamnet på... Sånt skulle ju aldrig förekomma nuförtiden.

Boken är tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund år 1923 och kostade 4:75 kronor. Språket är gammelmodigt och verben är böjda på ett sätt som antagligen skulle få dagens barn att stanna redan på de första sidorna.

onsdag 20 december 2017

Mormorsböcker: inledning

Jag har haft den stora turen att ha en mormor som växte upp i ett välbärgat hem i huvudstaden, med barnjungfrur och hembiträden, en mamma som var hemma om dagarna och en pappa som hade en respektabel roll på ett av de största sjukhusen i landet. Inte för att det i sig spelar någon som helst roll för mig, utan för att mormor fick en hel del fina böcker och andra vackra saker som hon sedan sparade och fördelade på de yngre i släkten.

Jag skulle inte säga att de var förmögna (mormor skulle blivit galen på mig om jag sagt att de var rika!) men de hade det gott ställt vid en tidpunkt då samhället inte hade de skyddsnät som - även om de är grovmaskiga! - finns nu. De tre flickorna åt bra mat, hade hela och rena kläder, kunde vara med i scouterna efter skolan, fick åka ut till landet för att få lantluft på somrarna.


Nåväl, de här tre flickorna hade alltså en del böcker - ytterst flickiga sådana, för de var födda på 1910-talet i en familj där man bara kunde drömma om såna nymodigheter som att klippa av sig håret (mormor hade midjelånga flätor med vita rosetter hela sina barndom...) eller gå klädd i långbyxor. När systrarna sedan gifte sig och fick barn och gick vidare till tre ganska ordinära Svensson-liv - vill jag påpeka efter den här inledningen! - så föddes sammanlagt sex barn varav ett enda var en flicka. Min mamma.

Givetvis kunde inte någon av de fem pojkarna, mammas bröder och kusiner, ärva så tjejiga böcker som Anne på Grönkulla! De hade väl kunnat få en skev manlighet av det, förmodar jag... Alltså fick min mamma allt vad hennes egen mor och mostrar hade läst som barn. Och jag i min tur var också den enda flickan i nästa generation, så gissa en gång vem som fick den samlade bokskatten?

Det här är till dig, Koko, och alla andra som älskar att bläddra i gulnade böcker som uppenbarligen lästs många gånger om. Såna böcker där man kan se att den förste att läsa fick sprätta upp boksidorna! Där omslagen är kolorerade och ser helt olika ut trots att de ingår i en serie. Där det står en rad namn på försättsbladet, som blir en historisk dokumentation över alla flickor som ägt dem.

tisdag 19 december 2017

Omättligt behov av listor

Jag har funderat över det där med vårt omättliga behov av tio-i-topplistor. Så här i slutet av december svämmar inte bara bokbloggarna över av "Bästa böckerna i år!" utan alla tidningar, hemsidor, bloggar och teveprogram gör detsamma: listar allt vi inte får glömma från 2017.

Vilka katastrofer som var värst. Vilka julklappar som varit de mest idiotiska. Vilka sportstjärnor som gjort den största bedriften. Vilka biofilmer man inte får missa - rankade förstås. Ja, vi listar till och med vilka kändisar som dött!

Därför kändes det bra att läsa Kristofer Ahlströms text i DN i helgen "Därför är vi så besatta av listor". Underhållande läsning, rekommenderas.
"En lista kanske inte förkunnar absoluta sanningar men den ger skenet av det." skriver han bland annat. Så sant!

Jag fastnade också för följande mening när det gäller just bokbloggssammanhang, kultursidors bokrecensioner och bokhandlars bästa tips:
"Listor ger en schematisk sammanställning över (---) kulturella verk: de ger därför en chans att komplettera med upplevelser man mot förmodan inte hunnit med eller glömt bort."

Här är min lista på de böcker du inte borde missa från 2017. Jag har bantat ner den till ett minimum. De här tre romanerna är de som gav mig den största läsupplevelsen under den gångna året.





torsdag 14 december 2017

A Baby at the Beach Café


Bokens titel: A Baby at the Beach Café
Författare: Lucy Diamond
Förlag: Pan Books, 2016
Antal sidor: 106

Unga Evie äger ett gammalt, gulligt strandcafé i Cornwall. Hon bor på övervåningen tillsammans med sin man Ed och nu väntar de sitt första barn tillsammans. Evie planerar att jobba ända fram till förlossningen och så fort det bara går därefter. Ed som är kock på caféet tycker däremot att Evie ska ta det lite lugnt, så han anställer en ny värdinna: Helen.

Problemet är bara att Helen vägrar att ens titta på Evie och de två unga kvinnorna hamnar på kollisionskurs. Vad Helen inte berättat för sina nya arbetsgivare är att hon i åratal har försökt bli mamma, men om hon alls blir gravid så slutar det i missfall. Det sista hon vill göra är att umgås med en lycklig blivande mor som vaggar omkring inne på caféet med sin jättemage.

Omdöme: Lättläst, extremt förutsägbart, lite gulligt, gravt oengagerande. Gillar formatet med hundra lättlästa sidor - det är en höjdare! - men i övrigt var det här inte mycket att hurra för.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET

Det lilla Attefallshuset...



Jag skrev ju ett spydigt inlägg om alla små bagerier och caféer som tycks finnas på engelska strandpromenader och hur frekvent dessa förekommer i feelgoodböcker. Det tog mig ett tag att begripa att det inte var EN författare, utan minst TVÅ.




Jenny Colgan har sprutat ur sig böcker om caféer, bagerier och små mysiga affärer. Lucy Diamond verkar inte fullt så produktiv, kanske bara ett tiotal sockersöta böcker om "en natt i Italien", "hemligheten med lycka", "sommar med min syster" - och caféer på strandpromenader...




Nu har jag i alla fall vågat mig på en av dem: novellen - eller kortromanen kanske? - som ingår i QuickReads-serien. Ytterst simpel. Kommer inte att läsa fler böcker i serien eller av den författaren.

Är uppriktigt förvånad över att man kan tjäna pengar och bli känd författare på att skriva något så enkelt. Funderar på om jag skulle knåpa ihop en serie om "Det lilla Attefallshuset" följt av "Sommarlov i det lilla Attefallshuset" och "Vi firar jul i det lilla Attefallshuset".



måndag 11 december 2017

När man inte känner till ett bokcitat...

Som barn hade jag en klasskamrat, vi kan kalla honom Ludde, som jag blev god vän med redan i andra klass. Jag vet inte egentligen vad det var som fick oss att bli så goda vänner men antagligen var det att vi började diskutera B.Wahlströms grönryggade ungdomsböcker om Hitchcock - åtminstone är det så jag minns det, så här flera decennier senare.


Jag var den där flickan som hörde till de bästa i klassen utan att ens vara en pluggis, jag läste massor och ritade och filosoferade. Jag var också sjuk en stor del av de första fyra-fem åren i skolan, med ständiga öroninflammationer och luftrörsproblem som gjorde att jag fick stanna hemma.

Ludde var en osedvanligt söt liten kille men han var också just ...liten. Mycket kortare än de andra grabbarna och inte hälften så sportig. Han hade dessutom ett manér som stack ut: trots att vi var lågstadiebarn var han en sådan som höll upp dörrar, bockade, tog i hand och var allmänt lillgammal. Iklädd rutig skjorta och en stickad pullover, det minns jag, för på alla vis såg han ut att vara plockad rakt från 1940-talet och inslängd i 70-talet.


Jag och Ludde brevväxlade sedan under många, många år då han bodde utomlands. Mamman hade en position på Sveriges Television, skulle man väl kunna säga. Under stora delar av mellan- och högstadiet skickade Ludde sina betraktelser från de fina engelska skolor där han gick och jag svarade med redogörelser för den väsensskilda svenska.

Vi hade inte sett varann på många år då familjen flyttade tillbaka till Sverige och bosatte sig på den finaste adressen i det finaste kvarteret i Stockholms innerstad. Jag blev ditbjuden. Det var en närmast formell inbjudan: hans mamma ringde min mamma och meddelade dag och tid då jag förväntades infinna mig för middag.

Ludde och jag hade nu hunnit bli tonåringar och det hela kändes mycket märkligt. Som om vi levde i två världar. Jag tog mig fram och tillbaka över min förort till fots, på cykel eller med buss. Hade vänner, gick på fester, tränade mycket, spelade teater. Ludde levde ett mer skyddat liv i de fina kvarteren. Hans intressen och fritidsaktiviteter liknade inga som jag kom i kontakt med. Storebror spelade något obskyrt blåsinstrument, lillasyster dansade balett, pappan tjänade pengar som gräs och mamman var ett stort namn på teve.


Jag blev visad in i den vackra våningen (de här adresserna i Stockholm har inte lägenheter, de har våååååningar) - ni förstår själva: fyra meter i tak, stuckatur, kakelugnar, fiskbensmönstrad ekparkett, Josef Frank-tyger på varenda klädd möbel, snittblommor i höga vaser, massiva bokhyllor fyllda med böcker. Middagsbordet rymde ungefär halva Östermalm och hade vit manglad linneduk, dyrt porslin och silverbestick.

Vi blev serverade Flygande Jakob, något jag aldrig ätit förut och tyckte var bland det äckligaste jag smakat (hur kan man få för sig att ha varm banan i maten?!). När desserten var utdukad - den minns jag inte men förmodligen bestod den inte av varm banan åtminstone - skulle vi dricka kaffe och konversera. Berömda mamman tog fram senaste numret av MånadsJournalen.

Nu började helvetet. Där satt alltså Familjen Framgångsrik och lilla jag och skulle "ha roligt" med någon sorts frågesport från ett intellektuellt månadsmagasin. Det var utdrag ur böcker, där man fick fem poäng om man genast klarade att svara rätt, sedan enklare och enklare citat ner till den simpla enpoängaren.

Tänk, så trevligt!


Där sitter jag i min nya kjol och en fin polotröja, kinaskor på fötterna (det var en sorts inneskor av svart sammet, med en tunn gummisula - "alla" hade dem), midjelångt brunt hår noggrant borstat, desperat i min önskan att smälta in och inte göra bort mig. Jag som läst så mycket! Hela Sagan om ringen innan jag ens började fyran, alla Fridegårds böcker, det mesta av min Fredrika Bremer-inspirerade mammas kvinnolitteratur (Marilyn French, Erica Jong), Singer, Lagerlöf - men främst enklare litteratur.

Ludde och hans familj skrattar högt och har jätteroligt, uppenbart väldigt tävlingslystna. De pikar varann för att inte klara citaten på fempoängsnivån, hånar den som inte klarar på fyra poäng heller. Där sitter jag helt tillintetgjord och vill bara försvinna - jag kan inte svaren, jag känner inte till böckerna, jag vet ingenting. Jag hör knappt vad Fina Mamman läser högt ur tidningen för jag är så generad.

Jag tror inte jag kan något alls. "Men Strindberg har du väl ändå läst?" utbrister Fina Mamman (ännu en anledning till varför jag inte tycker om den karln) som om jag är gravt obildad. Det får väl anses vara ett minimikrav att en 14-åring läst Strindbergs samlade verk?

Jag gick med tårar i ögonen till tunnelbanan den kvällen, så fort jag kunnat ta mig från middagsbjudningen utan att vara oförskämd - efter att ha mumsat lite snyggt på en ohyggligt dyr pralin från Nordiska Kompaniets konfektyravdelning och därefter beundrat Luddes fula kakadua som inte intresserade mig ett dyft.


Det här är anledningen till varför jag avskyr när man ska tävla i bildning. Men också anledningen till varför jag triumferande står och skriker ut de rätta svaren på "Vem vill bli miljonär?" eller "Jeopardy" när jag är ensam. Eller gissar rätt på vem som skrivit vad i alla de bokbloggskalendrar som cirkulerar på nätet så här års.

Det är en revansch för den fasansfulla middagen för trettio år sedan, då jag insåg att en stor del av mitt värde bestod i mina kunskaper och prestationer - inte i hurdan jag är som människa.


lördag 9 december 2017

Penguinklassiker med nya titlar

Hittade det här genom ett Facebookinlägg, faktiskt, och tyckte det var värt att puffa lite för. HÄR är en länk om man vill se hela inlägget med samtliga fejkomslag.







måndag 4 december 2017

Tematrio: Vad jag måste få i julklapp!

Vilka tre böcker känner jag ett starkt behov av att få i julklapp? Lyrans tematrio denna vecka handlar om just det: nödvändiga bokklappar!


Jag vill jättegärna ha "Kristina Gyllenstierna - kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann" av Marie-Louise Flemberg. Och något som jag verkligen önskar mig är "1793" av Niklas Natt och Dag - jag tror det är en bok jag skulle älska!

Min önskelista på nätbokhandeln är så lång så det är skrattretande. Inga problem att välja en tredje bok sålunda - men vilken av alla? Jag drar till med "Mitt namn är Lucy Barton" av Elizabeth Strout, som jag tror att jag skulle tycka om.