Jag skrev ju för ett tag sedan om hur svårt det är att slänga böcker. Det är något man bara inte gör! Ändå var jag tvungen att göra just detta då vi under kort tid tvingades städa ur flera dödsbon och inte mäktade med de enorma mängder av böcker som vi skulle ärvt.
I mitt föräldrahem fanns mängder av böcker. Inget märkvärdigt med det, för så såg ju verkligheten ut för mig - men det hände ofta att jag fick kommentarer av klasskamrater. "Har din mamma och pappa läst alla de där?" kunde de fråga. Som om man har böcker bara för att visa upp.
Jag insåg att en del faktiskt hade det så. Deras föräldrars bokhyllor var mest fyllda av stora LP-skivor, inramade foton av barnen, fina porslinsföremål och naturligtvis de obligatoriska uppslagsverken, vackert inbundna i skinnimitation med "guldtryck" och antagligen aldrig öppnade.
När jag flyttade hemifrån hamnade jag i en lägenhet som var alldeles för stor egentligen och inte hade jag råd att inreda den heller. Min Billybokhylla full av barn- och ungdomsböcker placerades i ett litet arbetsrum. I det stora, kala, snudd på omöblerade vardagsrummet med aprikosfärgade väggar och ett tråkigt parkettgolv, två lånade fåtöljer och en bonsai, ville jag ha en bokhylla. I födelsedagspresent av mina föräldrar fick jag en jättelik Lundqvistbokhylla i tre sektioner.
Ruggigt bra illustration av Elin Lucassi, LitteraturMagazinet. Precis så där är det ju!
Den bokhyllan är närmare fyra meter bred och når nästan upp i tak. Den sväljer hur många böcker som helst! Jag minns min enorma stolthet över att lyckas fylla några få av hyllplanen med mina pocketböcker, inköpta på en oerhört mager lön. Pojkvännens böcker, inte lika många, fyllde någon halvmeter också. Större delen av bokhyllan skulle gapat tom om jag inte ställt dit fotoalbum och annat - eller jo, det gjorde den trots mina försök att fylla ut.
När min chef, en välrenommerad äldre man på en fin position inom reklamvärlden i Stockholm på den tiden, kom på middag hem till oss med sin unga fru så sneglade han nedlåtande på det mesta i vår asketiska lägenhet. Så fort han såg Lundqvistbokhyllan, min stora stolthet, klämde han ur sig något om att "Det finns inte många böcker i det här huset. Läser du inte mycket?". Ungefär det värsta han kunde ha sagt till mig. Det var som ett knytnävsslag.
Jag är beläst! Jag läser massor! Jag har bara inte råd att köpa böcker för du betalar mig inte särskilt bra. Jag är 22 år och ganska fattig och har inte hunnit samla på mig så många böcker än - du är ju dubbelt så gammal. Jag är visst en sån som läser på böcker och samlar på dem!
Drömmen är ju att ha en platsbyggd bokhylla, i ett eget bibliotek. Bilden snodd från Studio Karin.
Lyx! Bild snodd från Möbelutställningen Bokhyllan AB.
Så här skulle vi väl alla vilja ha det?! Fotot taget av Jens Norström, bilden hittade jag hos Jerker Inredning och Form.
Det där var en kommentar som tog hårt. All prestige som finns samlat i detta att ha en välfylld bokhylla. Rikedomen, i många bemärkelser.
En full bokhylla visade för min chef att man var beläst. En full bokhylla var för mig, då, en utopi för jag hade helt enkelt inte pengarna. Jag lånade böcker på bibblan, av mamma, av bästa kompisen. Köpte gjorde jag bara på bokrean. Men målet var ju ändå hela tiden att ha ett eget bibliotek.
Det har gått nästan 25 år sedan den där incidenten. Min Lundqvistbokhylla är full till sista kvadratcentimetern och har varit det i åratal. Länge kände jag att det var oerhört värdefullt att kunna visa upp en välfylld bokhylla. Nu har jag mer än jag kan få plats med. Fyra Billybokhyllor är fulla med pocketböcker, Lundqvisthyllan har alla faktaböcker och de vackra inbundna som jag ärvt. Barnen har sina egna bokhyllor. På landstället har vi ytterligare några höga bokhyllor proppfulla med deckare, mysrysare, böcker om segling och knopar. I snart sagt varje rum finns hyllor med böcker!
Om min chef skulle komma hem till mig idag så skulle han aldrig kunna säga ett pip om "Läser du inte mycket?". Men jag lärde mig en massa av den där repliken. Dels att man faktiskt inte kan veta om en annan människa läser eller inte - det finns ju bibliotek! - och dels att det FÖR MIG tydligen var oerhört viktigt att stoltsera med min boksamling.
Varför? Vad sa den om mig?
Det är "fint" att ha många böcker. Allra finast att ha ett eget bibliotek. Det är en statusmarkör, prestige. De här meningarna hade jag aldrig kunnat skriva för fem år sedan - jag skulle klippt till mig själv med ett basebollträ i skallen hellre än att skriva något sådant. "Vaddå prestige, det handlar verkligen inte om det! Jag ÄLSKAR att läsa."
Men är det verkligen så enkelt? Jag älskar ju fortfarande att läsa. Det är ett av mina största intressen i livet. Få saker kan konkurrera med läsningen.
Jag har så många böcker så jag har tvingats tacka nej till de där stora boksamlingarna som jag berättade om i början av inlägget.
Jag har slängt böcker. Slängt sexton kassar med inbundna böcker som ingen av oss ville ha.
Jag har rensat ut pocketböcker som gulnat och där bokstäverna är så pyttiga så jag inte längre har lust att läsa om boken.
Jag har gett bort böcker. På landet har jag en särskild hylla med böcker som sommargästerna får läsa och ta med sig hem, om de vill.
Sedan några år tillbaka ser jag det inte längre som att den som har flest böcker när den dör vinner. Jag kan skänka bort böcker utan en tanke på att det är en bok mindre i min egen hylla. Jag kan läsa något uselt och slänga boken i ren protest.
Jag har sett andra bokbloggare som påpekar i sina inlägg att de har si och så många böcker, att de har ett eget bibliotek, att de flyttkartonger fulla av böcker som de inte ens får plats att packa upp, att de har många hyllor och nu ingen plats kvar. Det kan inte vara en slump att man vill berätta sånt.
Det här ljuset brukar jag tända och så kryper jag upp i min fåtölj och läser en stund.
När jag kommer hem till väninnan som har hela vardagsrumsväggarna täckta av vackra bokskåp med inbundna böcker i dubbla rader så blir jag inte missunnsam och avundsjuk längre, utan mest nyfiken på varifrån hon fått böckerna, om hon läst dem, vad hon tyckte om dem, vad som fått henne att spara dem, om hon kommer att läsa dem igen.
Hemma hos svägerskan, som är bibliotekarie, finns så många böcker att man nästan får treva sig fram - det rasar böcker från hyllor, bord, skåp och byråar. Alltid lika spännande att se och många nya boktips får man!
En del vänner har platt-teven i bokhyllan, andra har en samling miniatyrspritflaskor från idogt resande med finlandsbåtarna, några har konstglas och dyrbarheter bakom vitrindörrar och påfallande många har fortfarande enhetliga samlingar av uppslagsverk i sina bokhyllor. Visst är det spännande att kolla bokryggarna och läsa titlarna?
Men med åren har jag lärt mig att se att bokhyllor många gånger kan vara en prestigefylld samling som basunerar ut hög status.
Ännu en fantastisk illustration av Elin Lucassi i LitteraturMagazinet!
Bokälskare kan man vara - men varför ger man inte vidare böckerna eller slänger dem eller säljer dem på loppis? Nej, vi håller krampaktigt fast vid böckerna och jag tror inte längre - tvärtemot vad jag trodde tills nyligen - att vi bokälskare bara sparar böckerna för att de är vår livsluft. Utan också för att de signalerar: "Jag läser mycket. Jag lägger pengar på böcker. Jag förbokar alltid på bokrean. Jag är en litterat person. Jag kan inte lägga mig utan att ha läst först. Jag har alltid tre-fyra böcker på gång samtidigt! JAG ÄR EN RIKTIG BOKÄLSKARE" - med allt vad det innebär.
//Joelinda
