Igår släpptes Vindarnas hus som ljudbok! Märkligt nog är jag mer nervös inför vad lyssnarna ska tycka än för läsarnas omdömen. Varför, kan man undra. Det är ju samma historia och Katarina Ewerlöf är en rutinerad och uppskattad inläsare. Men att ta till sig en berättelse visuellt är inte detsamma som att lyssna på den, särskilt som många inte lyssnar koncentrerat utan pysslar med annat samtidigt. Därför brukar man säga att det finns vissa regler som man som författare bör hålla sig till om man vill underlätta för lyssnaren. Till exempel:
- Färre antal karaktärer, många dialoger, enkelt språk och korta meningar, kortare kapitel, högt tempo, färre detaljerade miljöbeskrivningar, rak kronologi och helst ett enda berättarperspektiv.
Nu älskar jag att skriva dialoger så sådana finns det gott om i min bok. Men jag gillar även myllrande berättelser, långa meningar, längre kapitel samt miljöbeskrivningar. Vindarnas hus har dessutom fem olika berättarperspektiv och växlar mellan fyra tidslinjer. Den bryter alltså mot de flesta reglerna. Varför jag gjort på detta viset? Därför att berättelsen skulle ha blivit en helt annan annars.
Enligt de fina omdömen som boken hittills fått tycks läsarna inte har några problem att hänga med i svängarna. Kommer lyssnarna att göra det också?
Att baka surdegsbröd är ett bra sätt att skingra tankarna så det har jag gjort. 😋
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar