Allt är konstigt

Det känns som att hela Finland hållit andan den här veckan och väntat på katastrofen. Ännu är den inte här, men vi ser nyheter från Italien och Spanien och vet att det kan vara vår tur snart. Ändå råder ingen panik, folk går på stan som vanligt, även om de flesta undviker att gå in i butiker eller caféer.

Valet och kvalet

Har nog aldrig lagt så mycket tid på att förbereda mig för ett politiskt val som inför årets riksdagsval. Jag följer med debatter och utfrågningar, läser analyser, skummar valprogram, diskuterar politik hemma... Om det sedan beror på att man blir mer intresserad av framtidsfrågor när man får barn, eller att just det här valet känns extra avgörande, eller att det är ovanligt svårt att hitta rätt parti, jag vet inte riktigt.

Tankar kring likalönsdagen

Idag infaller likalönsdagen, två dagar senare än ifjol. Dagen väljs utgående från den dag då kvinnor enligt lönestatistiken förtjänat sin andel. I år tjänar kvinnorna 83,9 % av männens inkomster, men då har inte nedskärningarna i semesterpenningen, som bara gäller den kvinnodominerade offentliga sektorn, räknats med.

Kompromisser med miljösamvetet

Ju mer vi närmar oss undergången (jo, det gör vi) desto mer kämpar jag med mitt miljösamvete. Det är så mycket man vet och så lite man gör. Å ena sidan vill man rädda världen, å andra sidan vill man sticka huvudet i busken och fortsätta med sitt bekväma liv. Man måste ju få njuta av livet och ha det bra. Det är någon annan som borde lösa problemen. Det löser sig nog av sig själv med ny teknik. Det spelar ändå ingen roll vad en enskild människa gör. Eller? Mitt samvete håller inte med, vi grälar om de här frågorna varje dag.

Ja, varför har vi så tysta söndagar i Ekenäs?

Debatten om öppettiderna på Kungsgatan har tagit fart igen, för jag vet inte hur mångte gången. Det började med att Marcus Rosenlund skrev ett blogginlägg som fick stor spridning och Västra Nyland följde upp med en artikel. Tongångarna är ungefär lika som tidigare år: små butiker och caféer har för snäva öppettider, det mesta är stängt för den som kommer från jobbet fem och mellan lördag kl.14 och måndag förmiddag är det rätt dött i centrum. Turister möts av stängda dörrar. Å andra sidan har företagarna också familjer att gå hem till och det är dyrt att anställa extra arbetskraft, vem vill jobba veckan runt och dessutom gå på minus?

Okyrkliga Kristdemokrater

En intressant notering om det här med att folk tenderar förväxla Kristdemokraternas åsikter med kyrkans (den evangelisk-lutherska alltså) och skriva ut sig i stora skaror varje gång Räsänen öppnar mun: Kyrkpressen har frågat runt bland riksdagsledamöterna om de hör till kyrkan eller annat religiöst samfund, och det visade sig att kristdemokraterna hör till de partier med störst andel ledamöter som inte hör till kyrkan. För de är frikyrkliga. Kan vara bra att komma ihåg.

Riksdagsvalet

Efter att ha läst och hört alla möjliga reaktioner på förra veckans valresultat vill även jag lufta mina åsikter. För det första håller jag med president Niinistö när han säger att valresultatet alltid är rätt. Var och en röstberättigad person har rätt att rösta på vem hen anser bäst lämpad att styra landet (eller rösta blankt, eller inte rösta alls) och valresultatet är en följd av tillståndet i landet. Förstås är det ett problem att vi är en så splittrad nation att bara ett parti lyckas få över 20% av rösterna, men alla är åtminstone överens om att vi har allvarliga problem att lösa, frågan är bara hur.

För det andra tänker jag varken bli besviken eller hoppfull förrän jag sett hurdan regering vi får och hurdant regeringsprogram. Som det ser ut nu kan det gå på flera olika sätt. Kan inte minnas att det tidigare varit så här spännande, med tre medelstora partier som alla gått back och två lite mindre som gått framåt. Så jämnt, så jämnt.

Vi lever i spännande tider.

Bibliotekspolitik

Vi fick inte pressen att komma till valdebatten som FSBF ordnade i tisdags, men nog en radioreporter som gjorde ett inslag för Radiohuset på onsdag. Debatten kommer ca 42 minuter in. Senare samma dag kom ett annat inslag om bibliotek, där kunder och personal på Vasa stadsbibliotek kom till tals. Ifall någon är intresserad.

Kultur bakom varggränsen

I går var jag på biblioteksföreningens* valdebatt på Kulturkontakt Nord i Helsingfors, gjorde flitiga anteckningar eftersom jag ska skriva en artikel om debatten och förargade mig över arrogansen hos (somliga) hufvudstadsbor. Till en början cirklade diskussionerna kring Centrumbiblioteket och övriga Helsingforsfrågor, tills deltagarna blev påminda om att riksdagsvalet faktiskt är ett nationellt val och bibliotekslagen har relevans för hela landet. Efter det sades en hel del vettigt, men en kommentar fick mig att haja till. Det handlade om vad biblioteken ska fokusera på, och Mia Haglund (v) menade att de bör erbjuda en bred palett av kulturupplevelser i synnerhet utanför huvudstadsregionen, där det inte finns så mycket kulturutbud.

En arg bibbatant ryter till

Den gångna veckan har jag varit omväxlande arg, ledsen och förbittrad. Orsaken står att finna här, här och här. Raseborgs stadsbibliotek, där jag jobbar tillsammans med ett tjugotal* fantastiska arbetskamrater, hotas bli av med två tjänster som inte får återbesättas vid pensioneringar. Följden blir minskad öppethållning och allmänt sänkt servicenivå. Det märkliga är bristen på reaktion från allmänhet och politiker, med tanke på att biblioteket enligt finländarna är den viktigaste kulturtjänsten. Tar vi månne biblioteken för givna?

Fördelar med små bröst

Till att börja med ska jag be om ursäkt om någon tycker jag är pinsam... eller nä förresten, det gör jag inte alls. Det här är nu vad jag vill prata om idag och världen får lov att leva med det.

Mitt bidrag till brandtalskören om läsning

De senaste veckorna och månaderna har diskussionen om den oroväckande svaga läsfärdigheten hos barn och unga också nått Finland och Lilla Staden, som har en identitet som kulturstad men inte kommer undan för det. Det är uppseendeväckande att läsfärdigheten är svagare bland svenskspråkiga än bland finskspråkiga och allra svagast i södra Österbotten och Västnyland, där man inte ens kan skylla på att svenskan är i underläge. Jag har också svårt att tro att vi har så mycket sämre lärare än resten av landet.

Det här med språk

De senaste dagarna har det blossat upp en språkdebatt i Lilla Staden, och det behövs. Det kan låta bakvänt för någon som bor i... ja snart sagt vilken annan stad som helst i det här landet, men här kan man faktiskt ha svårt att klara sig på finska. Vad värre är, det förekommer att folk behandlas sämre för att de är finskspråkiga. Jag blir så ledsen.

Sockor för stunder

I förrgår ringde en vilt främmande person till mig och frågade om jag ville sticka ett par sockor till hen. Hen hade sett min annons på Raseborgs tidsbank, som jag satt dit för kanske ett och ett halvt år sedan (när jag jobbade 70% och faktiskt hade överlopps tid) och sedan glömt helt och hållet. Felet var förstås att jag gjort som de flesta andra och väntat på att få något sålt innan jag själv började köpa tjänster, och om alla gör så så blir det ju inga byten av. Men nu ska jag sticka ett par sockor och sedan använda mina intjänade stunder* till att få håret klippt och annan hjälp jag kan behöva.

Tidsbanker finns över hela världen och  går ut på att man byter tjänster med varandra, ett slags alternativ ekonomi. Alla har något de kan göra för andra människor, som att sitta barnvakt, skjutsa, lösa datorproblem eller vad som helst. En bonus är att man träffar människor som man inte hade träffat annars, och det är ju alltid roligt att hjälpa andra som blir tacksamma. Eftersom inga pengar är inblandade känns det inte som att man gör affärer, utan man byter tjänster helt enkelt.

En annan rolig grej var att personen i fråga utgått från att någon som heter Lisa och stickar sockor måste vara en gammal tant. Hi hi.

*)"Stund" är valutan som används i tidsbanken, en stund motsvarar en timmes arbete. 

Civilkurage

 Kan inte annat än beundra. Inte för att vi hade den sortens problem på min skola, men jag önskar ändå att jag varit så där modig som 14-åring. Eller 24, för den delen. Och hoppas att det här kan inspirera andra att säga ifrån när det är befogat.

Tillägg: Här är en artikel som förklarar bakgrunden. 

Inte så viktigt, men...

Märkte just att Blogger ändrat så man kan kommentera kommentarerna var för sig, det är ju bra. Har lite saknat en sådan funktion.

Egentligen hade jag tänkt blogga presidentval i något skede, men det verkar inte bli av, så jag nöjer mig med att konstatera att hur det än går så är det jättefint att Haavisto kom till andra omgången. Det säger något fint och hoppingivande om det här landet.

För övrigt är jag upptagen med att låta bli att hjälpa till med att flytta en säng till Ekotori, de tyckte inte de behövde min hjälp. Så därför sitter jag här och struntbloggar medan jag väntar på att mitt frukostsällskap ska komma tillbaka från detta uppdrag.

4H

Ofta blir man ledsen av stora och små nyheter man läser i tidningen, kanske mest de små, och i dag var det nedslående att läsa att staten tänker halvera sitt stöd till 4H. Det är synd inte bara för att 4H är en organisation som varit betydelsefull för mig personligen, utan mest för att jag tror att den fyller en viktig funktion för barn och ungdomar på landsbygden, där det inte ordnas så mycket annan meningsfull ungdomsverksamhet.

Jag växte upp i Tenala, som ligger en bit utanför Lilla Staden och är en mycket vacker plats som fortfarande ligger mitt hjärta nära, men där det inte händer så mycket. På gott och ont. En sak som dock hände var att vår granne sparkade liv i den lokala 4H-föreningen som legat i Törnrosasömn sedan många år, och plötsligt fanns det mycket nytt att göra och lära sig. Vi snickrade fågelholkar, spelade brännboll, stöpte ljus, sköt luftgevär, bakade småbröd och sålde på torget, lärde oss skogsfärdighet (inte för att skryta men jag har en fin rad Sporrong-pokaler från de tävlingarna), gick på hushållskurs, tovningskurs, traktorkurs och hästskötarkurs, åkte till Norge och blev träckiga, åkte till Sydschleswig och bondade med danskar, åkte till Polen och dansade med vitryssar (samt dansade bättre polonäs än polackerna, vilket var lite lustigt) med mera, med mera.

Varje sommar hade jag ett eget 4H-företag som gick ut på att jag odlade grönsaker som jag sedan sålde till mamma till torgpriser (med eko-tillägg, förstås). Alla kostnader, arbetsinsatser och intäkter skulle bokföras i ett häfte, och på hösten kunde jag sedan räkna ut att jag gjort en förtjänst om två euro i timmen. Lärdomen var alltså att man kan göra nånting och så får man pengar. Men om man vill ha stora pengar ska man satsa på något annat än morotsodling.

4H är alltså en viktig organisation dels för att den erbjuder verksamhet i byar där det inte finns så mycket annat, dels för att den lär ut precis vad man behöver för att överleva på landsbygden: företagsamhet och praktiska färdigheter. Hoppas verkligen det här kan leva kvar.

Ja, om någon undrar, de fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa.

"The greatest speech ever made"

Om man slår in de sökorden på YouTube hittar man Charlie Chaplins tal från filmen Diktatorn, och det är åtminstone det bästa tal jag någonsin hört, högaktuellt än idag. Själva filmen är också sevärd.

Texten finns för övrigt här.

(Ja, och så måste jag väl erkänna att den lilla nörden i mig blev väldigt glad över att videon innehåller cybermen.)

Shop-stopp

I dag inleds Sluta slösa-veckan, den årliga temaveckan för hållbar utveckling. Det tänker jag fira genom att från och med i dag och ett år framåt inte handla några kläder eller skor, varken nya eller begagnade. Man kan ju också hålla en shoppingfri månad, men eftersom jag inte annars heller köper så mycket (tycker jag själv åtminstone) så känns det inte som en tillräckligt stor utmaning. Alltså får det bli ett helt år.

Så vad gör vi nu?

Nu gör jag det igen, men det känns så ytligt att skriva om något annat än politik en dag som denna. Jag tänker inte förfasa mig över valresultatet (redan gjort, ledde ingen vart) eller köra med svart humor (andra gör det så mycket bättre) och verkligen inte förfalla till cynism, för det leder heller ingen vart. Men vad kan man då göra när rösterna är räknade? Gömma sig under sängen i fyra år och hoppas på det bästa? Det duger ju inte. Vi är bättre än så.