27 juli 2008

Jag brukar inte lyssna på radio hemma men idag fastnade jag när jag hörde Mark Levengoods behagliga röst. Han kåserade om kärlek. Missa det inte! Scrolla längst ner på SR´s hemsida och njut!

Idag fyller mitt bolivianska fadderbarn Marcelo 14 år!
Mycket kärlek och många kramar till honom!

Gratta Plan på födelsedagen!

Plan Sverige fyller 10 år i år och Plan International hela 70 år! Det är värt att fira och därför har vi på Solidaritetsbloggen bestämt att ge Plan varsin liten födelsedagspresent. Min hundring skickar jag till Nicaragua för att hjälpa dem som drabbades av orkanen Felix framfart.

Den 4 september drog orkanen Felix in över Nicaraguas kust och orsakade svåra skador. Över 15 000 hem har förstörts av regnet och de kraftiga vindarna. I området Puerto Cabezas har 90% av infrastrukturen förstörts. Lokala tidningar rapporterar att över 100 personer befaras ha omkommit.

Vi är en skara trogna Solidaritetsbloggare som tillsammans har fått ihop över 40 000 kr. Häng med du också. Det är roligt att hjälpa till! Hos Farsan Baloo på Solidaritetsbloggen kan du läsa mer om hur du ska göra.

På tal om Plan Sverige... det kom ett brev idag... med uppgifter om mitt nya fadderbarn. Jag hade skrivit önskemål om att få bli fadder till ett äldre barn (det är tydligen brist på såna faddrar) i ett spansktalande land i Latinamerika. I brevet står det att man inte ska sprida uppgifter om fadderbarnet eftersom de är personliga och därför berättar jag bara att han är 10 år och bor i Paraguay. Jag ser framemot att lära känna honom och hans familj och vill gärna veta mer om detta sydamerikanska land som är en mörk fläck på min världskarta.

Fadder på Plan Sverige

Jag surfade runt på Plan Sveriges hemsida och upptäckte att de har startat en ny sorts internetbaserat fadderskap: e-byfadder. Du får löpande information om byn som du stöder (6 de Febrero i norra Colombia) via sajten och kan ställa frågor direkt, diskutera med andra faddrar och skapa en egen sida där du berättar om dig själv och Sverige och kan lägga ut bilder om du så önskar. Det lät spännande. Det kostar bara 100 kr/månad att vara e-byfadder. Jag skulle hoppa på det direkt om det inte var så att jag redan har anmält mig som fadder till ett barn någonstans i Latinamerika.

Jag ska alltså skaffa ett fadderbarn till. Eftersom jag inte har några miljoner att bygga skola med som Henning Mankell får jag bidra med det jag kan. Nu har jag räknat mina surt förvärvade slantar och eftersom jag inte är så dyr i drift konstaterade jag ganska snabbt att jag har råd. Man kan ju inte mer än bo och äta sig mätt och lite till. Jag är inte intresserad av att samla pengar på hög eller att leva lyxliv. De pengarna kommer till mycket större nytta om jag hjälper ett barn till ett drägligare liv.

Grattis på födelsedagen, M!

Igår fyllde mitt fadderbarn 13 år! Han har blivit stor, den lille knatten på fyra år som log lite blygt bakom luggen på kortet jag fick med första brevet från Bolivia. Mycket har hänt under de här nio åren: han får gå i skolan och har lärt sig läsa och skriva, det finns skolskjuts för honom och hans skolkamrater, han har skolhälsovård och i datasalen får han lära sig använda en dator för att kunna hänga med i teknikutvecklingen. Om han behöver prata av sig eller har bekymmer av något slag finns det en kurator på skolan som hjälper honom. Han kan se på framtiden med mycket större tillförsikt än många andra barn i La Paz som riskerar att bli gatubarn och som väntar på att få en plats i verksamheten. Det saknas många faddrar. En kompis till mig kom hem från Bolivia förra helgen och hon som själv är lärare var mycket imponerad och ska själv bli fadder nu. Det är jättekul!

Missa inte insamlingen till Världsnaturfonden på Solidaritetsbloggen!

Vill väl men det blir fel?

Läste på SvD att skådespelaren Mikael Persbrandt vill åka till Irak i sitt arbete som UNICEF-ambassadör och även besöka andra krigshärdar och fattiga länder.

"Det är klart att det är jävligt farligt, men jag vill vara där det är som hetast. Jag bär kanske en naiv pojkdröm om att bli krigskorrespondent."

Stanna hemma och bilda opinion mot kriget här i Sverige istället. Du gör betydligt mer nytta här än om du skulle bli kanonmat därnere.

Henning Mankell hade många intressanta synpunkter om detta när han medverkade i Carin 21:30, bland annat att Afrika betackar sig för insatser à la sir Bob Geldof. Jag har funderat mycket kring det här med hjälp i och med att jag har skaffat mig fadderbarn och arbetat som volontär på Plan Sverige. En del av lösningen till u-landsproblemen är förstås hållbar utveckling till självförsörjning utan bidragsberoende, men vad gör vi fram till dess eller är vi ens på rätt väg? Det finns en anledning till att det ser ut som det gör i världen. Det finns ett samband mellan att en del äter ihjäl sig och andra svälter. Vill vi se det? Det är svåra frågor och det finns inga lätta svar, eller?

Läs också Johanne Hildebrandts kolumn om faddergalor.

Faddergala från Colombia

Fredagen den 8/12 2006 kl. 20 sänder TV4 Plans faddergala direkt från en by utanför Cartagena i nordvästra Colombia. På galan uppträder både kolombianska och svenska artister, bland andra Blacknuss, Lisa Miskovski, Moneybrother, Carola och Darin. Du får en inblick i Plans arbete i Colombia och under programmets gång visas resereportage från olika projekt runtom i världen med Carolina Klüft, Michael Nykvist, Suzanne Reuter, Agneta Sjödin och Bengt Magnusson. Läs mer på Plan Sveriges hemsida.

Det gläder mig

att ~Le petite Haydee~ har blivit världsförälder på UNICEF!
Om jag inte hade fadderbarn redan, skulle jag hänga på.

Omtumlande möte

De snötäckta bergstopparna runt ”grytan La Paz” och den bländande klara luften var otroligt vackra. Känslan som vällde fram när planet landade på flygplatsen i El Alto var svindlande! Jag var omtumlad, förväntansfull och otroligt trött efter att ha flugit i ett helt dygn och överlycklig över att äntligen vara där. Jag hade sett framemot den här resan väldigt länge. Hade lite fjärilar i magen och det gungade ganska ordentligt under fötterna. Det senare berodde mest på den tunna syrefattiga luften, men jag behövde inte besöka syresalen på flygplatsen. Min resa för att träffa Marcelo, mitt fadderbarn i den andinska huvudstaden, hade precis börjat.

Dagen därpå samlades vi för att få information om situationen i Bolivia, stiftelsens verksamhet och barnen. Efter mötet gick vi längs huvudgatan Prado för att ta en micro upp till förorten där Marcelos familj bodde. Mamma Lucía och Marcelo hade väntat hela dagen. De brukade gå i kyrkan på lördagar men stannade hemma eftersom vi skulle komma. Bara mormor och storasyster var på marknaden för att sälja saker så dem träffade jag inte vid första besöket. När vi kom dit var Marcelo väldigt blyg och hängde mest i sin mammas kjolar. Lucía var klädd som en typisk boliviansk cholita i bred kjol, förkläde och en ljus kofta. Hon hade håret flätat i långa mörka flätor och det typiska plommonstopet på huvudet. Det var inte bara Marcelo som var blyg - både jag och Lucía kände oss rätt tafatta. Det här var ett första möte mellan människor som tillhörde två totalt olika kulturer, så annorlunda jämfört med vår egen att det var svårt att veta hur vi skulle bete oss. Hur ska vi hälsa? Ska vi ta i hand, pussa eller nudda på kinden och i sånt fall hur många gånger och vilken sida ska man börja på eller ge en kram? Vad kan vi prata om? Vad är opassande att ta upp? Det var många frågor som dök upp. Efter ett tag kunde vi prata mer fritt med varandra och stämningen blev öppen och mycket trevlig. Marcelo blev så glad åt sin present (en tröja som min mamma hade stickat och en bok) att han både visslade och sjöng för mig. Familjen, som bestod av mormor Catalina, mamma Lucía (blind efter att ha blivit misshandlad av Marcelos pappa, som dog innan sonen föddes), storasyster Geovana och Marcelo. De bodde i ett rum med stampat jordgolv och lerväggar, kanske 3x5 meter till ytan, som ägs av andra släktingar. Vid väggen fanns det en bred ”säng” där de sov och mittemot den en liten spis och en trasig liten tv. TV är en mycket viktig ägodel för de allra flesta och går ofta före andra behov. Även om man inte har ordentliga kläder eller skor ska man ha en tv.

När jag besökte Marcelos skola fick jag ett kungligt mottagande! Alla barnen från hela skolan var samlade på skolgården och stod och sjöng den svenska nationalsången på spanska. Sången ackompanjerades av en kvinna som spelade dragspel och hela tillställningen videofilmades. Själv fick jag sitta som en drottning mitt i alltihop. Efteråt fick jag en bukett med röda rosor från Marcelo. Jag visades runt i alla klassrum där eleverna hälsade mig välkommen och visade stolta vad de hade fått lära sig. Jag träffade också kökspersonalen i skolmatsalen, skolkuratorn och skolsköterskan som också tog hand om tandborstningen efter lunchen. Det såg roligt ut med över 200 tandborstar och muggar på hyllan bredvid läkarmottagningen. Det var fika med rektorn och hela personalen och vi diskuterade skolans verksamhet och mål. På gården stod den nya fina skolbussen som skjutsade de barn som hade för långt att gå till och från skolan.

Efter några dagar träffades vi igen, Marcelo och jag, för att göra en resa till fördjungeln, till Coroíco och Caranavi. Med på resan i minibussen följde en annan pojke med sin fadder, en socialarbetare som var bekant för barnen och personal från stiftelsen. Vi åkte ner på Dödens väg, som var smal och slingrig och livsfarlig. På ett ställe hade vattnet som kom från berget smulat sönder vägen och det var svårt att passera. I kurvorna tutade man alltid för att ge sig till känna för eventuella mötande bilar som inte syntes. Som tur var hade vi en chaufför som var född i Coroíco och hade åkt den vägen tusentals gånger. Dessutom hade han jobbat som taxichaufför i La Paz och var nykter, det är ju långt ifrån alla som ger sig ut på vägarna. Bättre meriter kan man knappast ha.

Väl framme bodde vi på ett hotell med en underbar trädgård och en stor pool. Jag köpte lite kläder till Marcelo: shorts, strumpor, t-shirts och underkläder. Och badbyxor! Han hade aldrig badat och var livrädd. Han klamrade sig fast vid mig men efter ett tag ville han inte komma upp alls. Vi läste sagor och ritade, tränade på att skriva, sjöng och spelade kort. Jag undrade om han skulle kunna sova när han var så långt hemifrån. Han var lite ledsen första kvällen men somnade nästan direkt efter att jag hade sjungit några vaggvisor för honom. Det gjorde jag på finska eftersom jag inte kunde några andra, men det gick alldeles utmärkt. Det var tre härliga dagar och vi båda fick minnen för livet.

Fadderresan fortsatte med besök i Peru och i södra Bolivia, Oruro, Potosí och saltöken Salar de Uyuni. När vi återvände till La Paz var det dags för en avskedslunch innan hemfärd. Då träffade vi hela familjerna och åt lunch tillsammans. Det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt sorgligt och känslosamt. Jag lovade att hålla kontakten brevledes och komma tillbaka så fort som möjligt (vilket jag också gjorde två år senare). När jag satt på planet som taxade ut hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Mannen bredvid mig gjorde korstecknet två gånger och tittade medlidande på mig. Han kunde inte förstå vad jag hade varit med om, tänkte jag. Det fanns inga ord för att beskriva det så jag log tillbaka utan att säga något.

Marcelito

Hur tror du att det känns att inte veta när du får mat nästa gång?

Eller att grannen högre upp i bergen har gjort sina behov i vattnet som du använder till dricksvatten och att tvätta dig själv i?

Skulle du vilja dela ett rum på 9 kvadratmeter med lika många familjemedlemmar i ett hus byggt av torkad lera och stampat jordgolv (som under regnperioden förvandlas till lervälling)?

Det här är verklighet för Marcelo, Reynaldo, Marta och alla deras syskon i en förort till La Paz, Bolivia. Med detta i åtanke var det ett mycket lätt beslut för mig att skaffa fadderbarn och hjälpa till att ge ett utsatt barn utbildning, näringsrik mat, kläder och rent vatten. Glädjen över att kunna göra en insats och bidra till att ge Marcelito en framtid att tro på går inte att mäta i kronor och ören.

Vi brevväxlar med varandra, Marcelo och jag. Han berättar om sin hund, om att han brukar spela fotboll med sin kusin Víctor på eftermiddagarna, om sina favoritämnen och hur mycket han tycker om att gå i skolan eller vad han vill bli när han blir stor. Jag för min del skriver om vardagslivet här hemma, om julen och påsken, om den första snön i oktober och första tussilagon i april, om båtresan i skärgården och grannens katt. Det kändes som om vi hade känt varandra länge när vi träffades en novemberdag för snart 4 år sedan. Vilken härlig liten kille!

Glädjens stad

När jag läste hos Thérèse att hon hade bott i ett fattigt område i Indien, kom jag att tänka på en bok, som berörde mig djupt. Boken heter Glädjens stad och är skriven av Dominique LaPierre. Det är en verklighetsbaserad historia om en präst som åker till slummen i Calcutta för att försöka hjälpa de fattiga till ett drägligare liv. Det är ett möte mellan en ung amerikansk läkare, en fransk präst, en sjuksköterska från Assam och en indisk bonde som alla på sitt sätt vill vårda, rädda och hjälpa. Det är också en hyllning till livet, vänskapen och kärleken.

Precis som Therese får jag rätt ofta känslan av att folk inte orkar/vill bry sig om hur andra har det. Speciellt efter att ha varit på resande fot i länder där många människor inte ens har mat för dagen eller tak över huvudet, känner jag mig så otroligt tacksam över att ha fötts här, över att vara så privilegierad. Vi tar så mycket för givet och självklart! Jag brukar ju lobba för att folk ska skaffa fadderbarn men numera talar jag oftast för döva öron. Egentligen tycker jag inte om hjälp och bistånd, eftersom det är världsordningen som måste förändras, men tills vi kommer dit så måste de här människorna få hjälp. Fler än 800 miljoner människor är undernärda och världen ser bara på utan att blinka... och tar en tugga till av hamburgaren. Jag mår illa!

Gör en insats! Klicka här på The Hunger Site! Det kostar inget och tar bara 2 sekunder.

P.S. Både Therese och Anna har sett filmen Glädjens stad, City of Joy, med Patrick Swayze i huvudrollen. Trailern finns här på IMDb . På tal om filmer om Indien, Monsunbröllopet är en riktig pärla. Har ni inte sett den så gör det!

Volontär sökes

till Bolivia* med utresa så snart som möjligt! Det vore inte helt fel... men det är önsketänkande. Det finns inga möjligheter! Dels skulle jag inte kunna åka iväg nu och dels vore jag nog inte en lämplig kandidat. Jag antar att de vill ha någon med pedagogisk utbildning, lärarerfarenhet eller liknande. Men visst vore det skoj! Just nu är det ganska oroligt i huvudstaden La Paz, i alla fall för turister. Det har hänt ett antal rån och kidnappningar. Det är en liga (minst) som agerar som falska poliser och kidnappar turister. Först tvingar de till sig offrets PIN-kod till kreditkortet och länsar kontot (backpackaren hålls fånge i någon lägenhet så länge) och sedan har de ihjäl honom/henne. Presidenten Evo Morales har avsatt poliser och domare etc. men det är svårt att komma åt den här brottsligheten med tanke på det ekonomiska läget i landet. Man får inte glömma att Bolivia är ett av Latinamerikas fattigaste länder med hög arbetslöshet och enorma inkomstskillnader. Över 60% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och det drabbar ursprungsbefolkningen värst.

Nu kom jag till ett intressant ämne. Jag skrev ju min B-uppsats om barnens villkor i Bolivia och hade tänkt mig att fortsätta på C-kursen och fördjupa mig i ämnet, men nu vet jag inte, eftersom jag fick höra att jag inte får ut poängen för uppsatsen innan jag tagit poängen i litteraturhistoria etc. Det ska vara totalt 20 puntos. Problemet är att jag inte kan plugga så mycket. Det är nämligen en heltidskurs, på dagtid dessutom, så det finns ingen chans. Möjligen att jag skriver uppsatsen i höst och gör det andra senare, om det nu går. ¡No tengo ni idea! Det är ett tag kvar så jag får fundera. Man vet aldrig vad som händer. Jag kanske blir kvar i marimba-land och startar en makadam-odling à la världens näst dummaste man (enligt honom själv alltså), en amerikan i Antigua, Guatemala. Ha ha!

* tagit bort organisationens namn och länk

Feliz feliz en tu día

Mitt fadderbarn fyller år snart och det börjar bli hög tid att skicka iväg ett brev och kanske en liten present. Det behöver ju inte vara så märkvärdiga saker... eller saker överhuvudtaget, det viktigaste är ju att komma ihåg, även om små presenter är jätteroliga att få förstås. Att berätta om sitt eget liv och små vardagliga ting (som man själv kanske tycker är tråkiga eller inte något speciellt) är ofta jättespännande för någon som bor långt bort och lever ett helt annorlunda liv. I deras ögon är vi och Sverige väldigt exotiska. Att skicka med foton uppskattas mycket också. Det kan ju vara svårt att föreställa sig till exempel snö och vinter om man aldrig har sett det förut. Kanske en väggalmanacka med kort från Sverige. Barn i många länder älskar att gå i skolan och lära sig nya saker så häften, pennor och sudd i roliga färger är alltid välkomna.