Bildligt talat

Bachajón, Chiapas

Bildligt talat

Veckans fönster - valfritt

Veckans fönster är stängt pga höjd beredskap i Oventic, Chiapas.
Mer om det finns att läsa här och fler fönster hittar du som vanligt hos Susanne.

Ett ögonblick i Oventic

Så här kan man också färdas - sittande på en träbänk med en presenning över när det blåser kalla vindar i bergen. Jag hoppade ner och tog fotot en sen kväll, därav den suddiga bilden, tagen i Oventic i Chiapas, dvs. södra Mexiko. Mer om resan finns att läsa här.

Nafta och zapatister

Vad kul det var att se en av mina favoritstäder i På spåret-finalen! Tänkte hoppa upp från soffan och beställa en flygbiljett direkt men sansade mig till slut.

Jag blev uppriktigt förvånad över att finalisterna missade svaren på frihandelsavtalet Nafta och zapatisterna (fast petig som jag är får jag påpeka att organisationen som efterfrågades heter EZLN eller Zapatistarmén för nationell befrielse - zapatister heter medlemmarna i denna armé). För den som vill veta mer kan jag rekommendera artikeln i Aftonbladet häromdagen. John Berger har besökt zapatistbyn Oventic och träffat Subcomandante Marcos vars fantastiska tal jag fick ta del av under ett solidaritetsmöte med lärarna i Oaxaca när jag var i Mexiko sommaren 2006. Zapatistupproret startade 1/1 1994, samma dag som NAFTA-avtalet, dvs. frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko började gälla. Robert Kalmár har skrivit en intressant artikel om händelserna i Chiapas i tidningen Yelah. På UBV hittar du en kort sammanfattning av handelsavtal i Latinamerika. Läsvärda böcker om Chiapas: Från sydöstra Mexicos underjordiska berg och CHIAPAS - kampen för en värld med många världar.

Jag deltog i mötet för att stödja de strejkande lärarnas kamp för bättre arbetsvillkor och för att uppmärksamma olagliga arresteringar, polisens brutalitet, tortyr och maktmissbruk vid demonstrationer och det tragiska mordet på Alexis Benhumea i Atenco. Tyvärr lyckades jag inte få bättre kort på Marcos än det längre ner, trots att jag knäppte en del. Det var för mörkt.

UPPDATERING 2008-02-24

Ville bara tillägga att det här mötet var en av de mest känslosamma ögonblicken i mitt liv (om man bortser från det privata som jag lämnar utanför bloggen). Subcomandante Marcos tal var förstås minnesvärt eftersom han är en mycket duktig retoriker (t.ex. kan jag nämna hur han istället för att säga "ursprungsbefolkningen" sakta och med eftertryck räknade upp chol, tzotsil, tseltal, olmeker, zapoteker, mixteker... osv. tills han hade sagt alla. Kommer inte ihåg hur många de är – minst ett 50-tal - det tog ett par minuter). Han pratade också om ironin i att dölja sitt ansikte för att synas, om lärarnas viktiga roll och utbildningens enorma betydelse för levnadsvillkoren. Dikter lästes, sånger sjöngs. Djupast intryck gjorde ändå vittnesmålen från de fängslade, våldtagna och torterade människorna i San Salvador Atenco där 20-årige Alexis Benhumea dödades av polisen. Hans mamma och syster var med oss på mötet och jag kommer aldrig att glömma deras ansikten, märkta av sorg och förtvivlan.

Kvällen var mörk och kylig när vi kom ut från möteslokalen. Det duggregnade. Polisbilarnas tjutande sirener lät obehagliga just då och vi skyndade oss hem.

Tidningen La Jornada skrev om mötet här (på spanska).

Från en annan vinkel

Här kommer några bilder till på det lilla huset i Chiapas (Mexiko) vars foto jag visade på Ordlös onsdag i veckan.

Ordlös onsdag

Ordlös onsdag - Ansvar

Zapatisterna och Världens folk

Johan Genberg rapporterar direkt från Oventic i Chiapas på sin blogg Trickle-up.

En död brevlåda

Jag har precis läst ut Osaliga döda (originaltitel Muertos incómodos) av Subcomandante Insurgente Marcos och Paco Ignacio Taibo II, en spansk deckarförfattare bosatt i Mexiko. Författarna har skrivit halva boken var, Marcos de ojämna kapitlen och Taibo II de jämna. Ursprungligen gavs texterna ut som söndagsbilagor i tidningen La Jornada. Det är en annorlunda kriminalroman där både levande och hädangångna figurerar som huvudpersoner (så typiskt mexikanst!). Boken lyfter fram den förtryckta ursprungsbefolkningens situation i Mexiko och riktar skarp kritik mot samhället och makthavarna, både nutida och i historiskt perspektiv. Det underlättar om man har förkunskaper om Mexiko, men man ska absolut inte avstå från att läsa om man inte har. Jag fick lära mig ett och annat om både landets historia och vardagsliv. Och så fick jag drömma mig tillbaka en stund! Det var dock lite kusligt att läsa om Ocosingo som jag besökte för två månader sedan. Samtidigt fick jag kanske än mer förståelse för det som hände där. För mig kändes boken något rörig och ojämn (för att de två författarna har helt olika stilar) men den är klart läsvärd ändå, främst för Subcomandantes speciella humor och politiska analys.

Jag ångrar att jag inte skaffade boken på spanska, eftersom jag tror att den tappar lite i översättningen. Nu menar jag inte att översättaren Erik Gustafsson skulle ha gjort ett dåligt jobb utan att en del finurligheter gör sig bäst på originalspråket. Om du vill ha den spanska versionen finns den att beställa på Casa del libro. Jag har bara goda erfarenheter av den här spanska sajten. Snabb och bra service och prisvärda böcker!

Vad en död brevlåda är? Ta och läs boken!

VOTO x VOTO

San Cristóbal de las Casas, en förtjusande stad i Chiapas. Här var vi på valdagen den 2/7. På tal om val, nu har den mexikanska valmyndigheten TEPJF (El Tribunal Electoral del Poder Judicial de la Federación) bestämt sig för att kontrollera en del av rösterna, resultatet från 11 839 vallokaler, vilket motsvarar ca. 9% av det totala antalet. De har alltså inte hörsammat kravet från manifestationerna: VOTO x VOTO (röst för röst) och detta kommer inte att lösa konflikten, eftersom demonstranterna ser öppningen av alla valurnorna som det enda alternativet.

Palenque, Mérida och Celestún

Vi kom till Palenque ganska sent pa eftermiddagen och fick rum pa ett trevligt hotell (Avenida) med pool. Det var ratt smart tankt att lagga det efter familjevistelsen, eftersom man kande sig ganska ofrasch efter dagarna i regnskogen. Vi slangde oss i poolen och gick sedan ett varv runt stan. At pa Restaurant Maya med utsikt over parken i centrum. Det kandes lyxigt. Innan det var laggdags hann vi fira det lyckliga slutet pa vart "djungelaventyr" med en drink. Holl pa att glomma kvar mina glasogon nar vi gick darifran sa servitoren fick springa efter mig med dem.

Fredagen tillbringade vi i ruinomradet i Palenque. Hade en mycket duktig spansktalande guide (kul for mig att det inte blir bara engelska) och fick lara oss ett och annat om indianhovdingen Pakal (den lilla figuren i obsidiana-sten, mitt karaste reseminne, som jag kopte utanfor Teotihuacan - och blev av med nar ryggsacken forsvann - var Pakals huvud) och hans mamma Sakuk. Vi vilade under mandeltradet och Chow tog kort till Greenpeace/Mexicos hemsidas kampanj med skylten: "Vi vill ha rena strander!"

Pa lordagen gjorde vi en heldagsutflykt till hangbroar och vattenfall: Misol-Ha, som ligger ca en kvarts bilresa fran Palenque, Aguas Claras (vattnet brukar vara klarblatt, men pga regnet var det snarare b-brunt) och sist... och viktigast: Agua Azul. Vattnet var inte sa blatt dar heller, men jag badade i alla fall. Det var svalt och skont och riktigt uppfriskande eftersom vadret var sa soligt och det var hett och klibbigt (30 grader eller over hela tiden). Vattenfallen var fina och jag fotade flitigt. Det fanns gott om forsaljare som krangde mayakalendrar, vaggbonader, klader, smycken osv. Jag kopte en liten stenfigur (hangsmycke) som symboliserar La Palabra (= ordet = zapatisternas budskap om utbildningens betydelse).

Ater i stan vid 17-tiden gick vi till polisen for att gora anmalan om min ryggsack. Det fanns ingen som kunde ta emot den sa vi var tvungna att aterkomma tva timmar senare (ar det nagon som ar forvanad??). Jag gick och fikade pa ett stalle som hette Café Te´el. Helt underbart kaffe!! Klart godast pa hela resan hittills. Kopte med mig ett halvt kilo. Klockan 19 tog polisen antligen emot oss. Jag satt snallt och lyssnade (spelade dum turist) nar Pablo pratade. De gjorde en massa annat och lat oss vanta, ville veta allt om religion och yrke till skonummer och tog 5011 kopior pa alla papper. Jag tror att jag skrev under ett tjugotal dokument innan vi var klara. De ville ha ordentligt betalt for besvaret ocksa, men det lyckades Pablo avstyra sa det kostade inget. Vilken tur att han var med! Det hade varit betydligt krangligare for mig att klara ut det pa egen hand. Pa kvallen tog vi nattbussen till Mérida.

Mérida ar ingen stad man har nagon lust att tillbringa nagon langre tid, men eftersom bussresan annars skulle ha blivit sa lang sa var det bra att "mellanlanda" dar. Pa sondagmorgon at vi frukost vid Plaza Mayor och tog sedan bussen till Celestún vid kusten. Dar anlitade vi en guide och tog en battrip genom mangrovetrask. Sag massor med flamingos och pelikaner, och "forstenad skog" (svart att forklara, men laggar ut kort senare). Chow och Inger badade i en kalla, men jag hade tyvarr ingen baddrakt med mig den har gangen. Avslutade utflykten med en sen lunch pa stranden och handlade ocksa lite godis (tamarindo och cocada de leche) av en forsaljare som gick runt med en stor korg pa huvudet. Ater i stan hittade jag en reseguide (Lonely Planet, tyvarr tva ar gammal och pa engelska... min stulna var helt ny och pa spanska). Pa Plaza Mayor var det dans- och musikuppvisningar, som det brukar pa sondagkvallarna.

Slutet gott, allting gott

Det borjade skymma och vi fick sallskap av grannens aldsta dotter upp till dem. Eftersom Carlos eller familj inte var hemma stannade vi kvar for att vanta pa dem. Byvistelsen fick ett mycket trakigt slut i och med allt som hande sedan. Patricia kom till mig och sa att Carlos var i byn for att "ta en promenad". Efter ett tag fragade hon mig om jag skulle bli radd om han var full. "Nej", sa jag utan att tanka mer pa det. Sedan kom Patricias mamma och sa att han antagligen var stupfull och att vi maste hamta vara saker och bo hos dem. Nar han kommer hem spoar han upp sin fru (enligt grannfrun) och det ar farligt for oss att vara i narheten. Carlos fru och Patricia hjalpte oss att plocka ihop allt, sa fort som mojligt, och vi fick harbargera oss i samma byggnad med Kate och Roger och storsta delen av familjens sju barn. Det gick alldeles utmarkt och kandes valdigt bra. Det var en helt annan stamning an daruppe i "skjulet". Vi blev kungligt behandlade och fick middag ocksa. Sedan var det bara att ga och lagga sig. Nej, forresten, nu glomde jag att skriva om att herrn i huset kom hem dyngrak i sallskap av Carlos, som ocksa var paverkad. Jag hade svart att avgora hur mkt, men jag forstod inte speciellt mycket av vad han sa. Dagen innan hade jag inte haft nagra som helst problem med att forsta honom. Han kom med en massa forklaringar om att han var "forsenad" - det var val ungefar det jag fick fram. Han fragade ocksa varfor vi hade flyttat och jag sa som det var. Patricias mamma ville att jag skulle saga att vi inte stod ut pga alla smakryp och annat otrevligt, men det var ju inte sant sa det sa jag aldrig.

Pa morgonen var det dags att ge sig av. Jag lamnade Pippi-boken till aldsta dottern och hennes mamma kom med en ananas till mig. Carlos kom ner och sa att det fanns frukost till oss daruppe, men vi hade ju redan atit... (det maste han ha forstatt att vi hade gjort). Vi gick ner till Ernestos hus och sedan vidare mot byn. Framme vid stora vagen motte vi ett trettiotal man i olika aldrar som ville veta vad vi gjorde i byn och om vi hade tillstand. En del av dem var mest nyfikna men nagra riktigt upprorda. Det var nagra som sa till Pablo att vi maste folja med dem for att forklara oss. Chow och jag gick tillsammans och pratade. Nar vi stannade till for att vila och dricka lite vatten (det var over 30 grader varmt) sa viftade de at oss att fortsatta ga. Jag ropade (de gick ganska langt framfor oss) att vi bara vilar lite och da fick jag ett bryskt svar: "Har finns ingen vila!"

Vi stannade alla till vid affaren for att hamta vara saker men da tvingade de oss att folja med till en lokal mitt i byn. Nar vi gick dar pa vagen blev vi valdigt noga iakttagna och jag horde ratt olustiga kommentarer om fangelse och dodsstraff och annat, som foljdes av raa skratt. Jag har forstatt forst efterat att de antagligen menade det pa fullt allvar. Nar vi var utanfor den stora lokalen, hamnade vi mitt i folkmassan och ringen runt oss blev bara mindre och mindre. Jag horde ngn bakom mig saga att de skulle ta min ryggsack, men da lyfte jag ner den fran ryggen och ingen rorde den.

Vi fick ga in i den stora lokalen och stalldes upp pa rad vid "scenen". Jag fick en konstig kansla av att vara forbrytare eller forradare som skulle stallas infor ratta och sta till svars for sina handlingar.Vi som hade kommit hit med enbart goda avsikter, vi ville ju bara val... Hur kunde vi bli sa missforstadda? Varfor blev det sa fel? I det laget gick det upp for mig att det kanske inte rackte med att forklara varfor vi var dar och tro att allt var ur varlden da. Folket hade bestamt sig for att rattvisa skulle skipas. 200 - 300 bybor (svart att bedoma) hade samlats pa plats och nagra av dem var rasande. Speciellt en man langst fram som skakade med naven och det gnistrade i hans ogon. Politiker och andra agitatorer gjorde sitt basta for att piska upp den hatiska stamningen. De pratade om 500 ars fortryck och annat som de tydligen sag oss skyldiga till. Det var manga som holl tal, mestadels pa tzeltal, ett maya-sprak, och vi forstod ingenting.

Pablo talade ocksa och holl sig tillsynes valdigt lugn, vilket antagligen gjorde att gruppen bara vantade pa vad som skulle handa och ingen greps av panik eller ngt liknande. Jag var mest irriterad i borjan och tyckte att "nu far de sluta tjafsa" sa att vi kommer ivag. Dels vantade var chauffor pa oss (Pablo hade bett dem vid affaren saga till honom att inte aka utan oss - annars hade han nog akt for lange sedan) och dels hade vi en lang resa till Palenque framfor oss.

Efter manga tal borjade diskussionerna om vart straff: enligt dem hade vi kommit dit utan tillstand (kontaktpersonen som hade gett klartecken var full som en alika och tvattade sina hander). Ernestos avundsjuke bror och hans pack kravde att vi skulle sattas i hakte/fangelse (inte en "riktig en" utan deras lokala... dar hade vi kunnat ruttna om det hade gatt sa langt), men pa nagot satt lyckades de forhandla fram att vi skulle till de ansvariga myndigheterna i byn och forklara oss en gang till och sedan betala en losensumma.

Da gick vi till en annan byggnad och satt overvakade i ett litet rum medan Pablo och nagra till diskuterade utanfor. Efter ett tag fick vi lov att ga. Fragan var bara hur vi skulle klara oss helskinnade fram till bilen som stod utanfor. Det gick bra och till slut satt vi alla i bilen. Da omringades bilen av nagra bybor och en av dem borjade sla pa fonstret. Jag trodde att de skulle valta hela bilen. Det var egentligen forst da jag blev riktigt orolig. En man gjorde nagot vid bakhjulet och jag var saker pa att han skar sonder dacket, men det kan han inte ha gjort eftersom vi kom ivag till slut. Antligen var det over!

Vi akte till Carlos hus (var vard uppe hos farbrodern) och hamtade vara saker. Min ryggsack var borta. Det finns ingen annan forklaring an att det var en hamnd fran hans sida. Han hade val tappat ansiktet nar vi hade flytt... trots att vi gjorde bara som vi blev tillsagda av hans fru och granne. Men det ar trots allt varldsliga saker. Jag ar glad over att jag lever, det ar huvudsaken! Sa har i efterhand, nar vi klarade livhanken, kan man tycka att det var spannande och lite roligt ocksa... ;D

Bachajón glommer jag aldrig

Pa mandag at vi frukost pa stamstallet Paris-Mexico (10 poang) och sedan gick vi ivag till busshallplatsen for transport med minibuss till zapatistomradet Oventic. Pa vagen akte vi bakom en minibuss som helt plotsligt tvarbromsade: den hade kort pa en indianflicka. Hon blev liggande pa magen pa asfalten, helt ororlig, och jag horde en man skrika ut sin fortvivlan: "Hon ar dod", men ingen brydde sig speciellt mycket om henne. Daremot dok det upp en hel hog med poliser fran ingenstans som borjade forhora minibusschafforen. Jag sag inget blod eller nagra andra synliga skador sa jag hoppas verkligen att det gick bra for henne.

Tyvarr var Oventic stangt och overgivet pga "alerta roja" alltsa nagon sorts beredskap, precis som de flesta caracoles ("enheter eller byar" eller vad man nu ska kalla de for... jag vet inte). Vi fortsatte till San Juan de La Libertad med ett lofte om att traffa nagon ansvarig som skulle ta stallning till om vi skulle fa traffa zapatister. Pa vagen fick vi punktering och maste att byta transportmedel. Sant hor till sa det fanns ingen anledning att hetsa upp sig for det. Det var lite varre att det rok ganska ordentligt under bilen. Hur som helst, vi satt vid en liten kiosk och vantade pa besked, vantade och vantade. C och R fixade mat med tortillas, sardiner och pastasoppa (har forresten aldrig druckit pasta tidigare sa det var en ny erfarenhet) eller comida de muerte lenta = mat som dodar langsamt som hon sa. Det var gott och jag har inte upptackt nagra bestaende men an, hehehe.

Den ansvarige dok upp efter ett antal timmar, men nyheterna var inte sa goda. Det fanns ingen mojlighet att traffa nagon och vi fick aka hem "med tvattad hals". Akte i en liten oppen lastbil (som sag ut som en boskapsbil), men ungefar halvvags, i en laskig byhala (de flesta vi sag var dyngraka), bytte vi till en minibuss som var lite sakrare och varmare transportmedel. Dagen darpa packade vi om och forberedde oss for familjevistelsen. Vi skulle traffa kontaktpersonen forst vid 18-tiden sa vi hann med ett besok i Toniná, Mexikos hogsta pyramid. Framme i Bachajón lamnade vi en del av vara grejor, eftersom vi inte kunde slapa med oss alla vara tillhorigheter, onodigt och for tungt. Tack och lov hade det inte regnat sa det var ratt latt att komma fram till familjen. Det borjade bli morkt bara sa det var inte sa himla kul nar man inte ar van att ga i en sadan terrang. Jag har for mig att det askade ocksa.

Familjevistelsen blev inte riktigt som jag hade tankt mig. Vi fick bo hos en farbror som vi inte kunde kommunicera med, han talade bara tzeltal = ett mayasprak, och var skadad (vet inte sakert hur mkt), eftersom han hade traffats av blixten nagra ar tidigare. Det kom en annan familj dit for att serva oss. Jag ville gora tortillas osv. men blev behandlad som en gast. Mannen i familjen pratade lite, men frun svarade bara pa tilltal och tog inga som helst initiativ till att prata. Barnen (6 och 4 ar + 8 man) blev i alla fall glada over bockerna, blocken och kritorna.

Efter frukosten andra dagen tittade vi pa Ernestos biodlingar, kompostering (han odlar organiskt, ekologiskt kaffe och far ett battre pris an manga andra bybor som inte gor det, vilket vacker avundsjuka). Vid biodlingen kom en man fram till mig och fragade vilken organisation jag jobbade pa. Han var valdigt nyfiken och misstanksam. Jag sa att jag bara var en nyfiken turist som vill veta hur man lever i Mexiko och kommmer att beratta for mina vanner i Sverige hur det ar. Han forsvann efter ett tag. Efterat har jag forstatt att det lag mycket mer an en nyfiken undran bakom de fragorna. Byvistelsen fick ett mycket trakigt men anda lyckligt slut (mest tack vare Pablos, var guide, lugn och skicklighet), men det berattar jag om nasta gang.

Idag ar det val i Mexiko

Vi maste vara en besvarlig grupp eftersom vi har tva guider pa fem personer ;D Skamt asido, eftersom var guide Pablo ska lara upp en ny guide pa den har resan sa har vi med oss Adriana, eller Chow som hon kallas, under den resterande tiden. Hon ar en mexikansk tjej i 30-ars alder som bland annat ar aktiv i Greenpeace och har rest runt en del, aven i Europa. Idag har vi fatt vara med nar Chow rostade... eller i alla fall fatt se hur hela proceduren gar till. Nar vi gick fran platsen efter ett par timmar hade hon inte "kommit runt hornet" annu, sa lang var kon. Dessutom har man bara ett visst antal valsedlar sa det galler att var ute pa Plaza Mayor i god tid. Forsta prognosen kommer forst vid 23-tiden.

Puerto Escondido var surfarnas paradis och det var ratt skon och "laid back"- stamning, men ett par dagar var ganska lagom for mig. Sista dagen akte vi till stranden i Mazunte och besokte pa vagen tva olika stallen som jag inte kommer ihag namnen pa: den ena var hos Galo, en uppfodare, som hade massor med odlor, iguaner, kajmaner osv. och det andra med skoldpaddor (dar stukade jag foten... den svullnade upp ordentligt pa kvallen, men ar ganska bra nu). I Mazunte var det ocksa ratt hoga vagor sa vi fortsatte till Huatulco (mycket langre bort an vad vi hade trott, receptionen pa hotellet sa att det var tva timmar med buss, men det var mkt langre), dar det skulle finnas 13 playa virgen (oforstorda strander) enligt min bekant i Mexiko City. Det stamde visserligen men det var ocksa lyxhotell osv sa de environgerna ar jag val inte jattefortjust i. Hur som helst, vi betalade beach-avgift pa femtio pesos och fick doppa oss. Eftersom Huatulco lag pa vagen till Tuxtla Gutiérrez som vi skulle till pa kvallen (och dessutom pa tva timmars resa fran Puerto Escondido) sa kom Pablo pa den smarta idén att vi kunde stanna kvar och ta bussen nar den aker forbi (i stallet for att aka fram och tillbaka). Jag var inte svarovertalad!, men de andra var ratt tveksamma. Jag tycker ju att det ar kul nar det hander lite ovantade saker. Som tur var sa fick jag sallskap av Inger... eller jag hade stannat utan henne ocksa, men det ar ju roligare nar man ar tva. Vi akte taxi in till stan.Det var inte sa langt men jag kunde ju inte ga sa det var bast. Dessutom fick vi tips om en underbar (oaxaqueña) restaurang med lokala specialiteter (jag at enchiladas med mole, som ar en mexikansk sas med kakao, och ost). Allra forst gick vi till apoteket och kopte salva och grejor for att linda foten. Tillbringade resten av kvallen i den mysiga staden med att ga lite i affarer och sitta pa takterass och fika. Letade oss fram till busstationen och fick "sallskap" av en polisbil (klockan borjade narma sig midnatt, bussen gick 23.50). Inger blev lite skraj men jag ignorerade dem bara sa de akte ivag. Nattbussresan till Tuxtla gick utan nagra storre bekymmer forutom att jag hade djavulusiskt ont i foten. Satena var mycket bekvama och jag var val forberedd mot kylan med sovsack och fleecejacka. Val framme at vi frukost och tog en ett par timmars battur till Cañon del Sumidero. 1000 meter hoga klippvaggar reste sig pa bada sidorna nar vi akte pa den breda floden. Helt fantastikt! Sag en del djur: kajmaner, gamar, spindelapor, pelikaner. Jag kom att tanka pa vagen mellan Río Dulce och Livingston i Guatemala.

Senare pa eftermiddagen akte vi minibuss till "San Cris" = San Cristóbal de las Casas. Jag blev kar omedelbart. Sana har stallen alskar jag! San Cris paminner om Antigua i Guate, Trinidad pa Kuba eller Granada i Nica. Gick runt pa stan och fikade lite, jattesmarriga mackor pa Yik café (rekommenderas)... och sag en tiger och tva pumor i sma burar vid katedralen. Det var visst nagra cirkusdjur.

Jag har gjort en lang utflykt till tva byar: San Juan de Chamula och Zinacantán. I Chamula finns en valdigt speciell kyrka dar jag fick vara med om gamla mayatraditioner (de tande ljus och offrade kycklingar, drack Coca Cola for att rapa = de onda andarna forsvinner fran kroppen da). Golvet var tackt med barr vilket symboliserar naturens narvaro i kyrkan. I den andra byn tittade vi pa textilier och hantverk. Handlade ett par smagrejor och at lunch.

Vadret ar behagligare i San Cris an i Puerto Escondido. Det ar varmt och soligt pa dagen (trots att det ar regnperiod sa har det inte regnat!) och kvallarna ar lite kyliga (fleecejackan kommer till anvandning). I morgon ska vi till Oventic och traffa zapatisterna. Det ar inte klart annu om vi far sova over dar, men antagligen. Pa tisdag kommer vi tillbaka till San Cris och aker igen samma dag till Bachajón for tva dagars familjevistelse. Jag kommer att skriva nasta gang i slutet av veckan. Skot om er!

Nog lever jag alltid

Jag befinner mig pa Stilla Havskusten i Puerto Escondido, luftfuktigheten ar ungefar 500% eller nat och det ar ca 30 grader varmt i skuggan, i solen det dubbla. Har inte kommit igang med dagboken annu, men battre sent... Programmet har varit ratt tight. OK, vi tar det fran borjan... jag kommer inte att strula med de svenska vokalerna utan skriver a och o istallet. Man vanjer sig efter ett tag. Kommer att komplettera med lankar och annat senare, vill bara komma ikapp nu. Resan gick utan problem och vi kom fram till Mexiko City enligt tidtabell. Roligaste tullen jag har sett hittills forresten, man tryckte pa en gron knapp och passerade bara hehehe.

Det finns tre Mexiko: landet, delstaten och huvudstaden, aven kallad DF, alltsa Distrito Federal. Staden ar enorm och trots att jag stannade dar en dag mer en planerat fran borjan (pga sjukdom i gruppen), hann jag inte mer an skrapa pa ytan. Och vad har jag varit med om? Massor! Atit typisk mexikansk frukost med aggrora och bonor (kaffet ar sadar, jattegott pa en del stallen, men oftast inte) och annan god lokal mat, besokt Antropologiska museet (ska dit igen innan hemresan, som till Fridas museum, tiden rackte inte till. Det forstnamnda ar helt fantastiskt!), sett voladores (mexikansk bungy jump ungefar), besokt Teotihuacán med de beromda sol- och manpyramiderna (klattrade nastan enda upp pa solpyramiden som ar den hogre av dem, men sedan tog hojdskracken over... nar racket tog slut), sett mariachis (lokala musiker med svarta glittrande klader) pa Pza Garibaldi, Pza de las Tres Culturas, UNAM universitetsomradet (ca 360 000 alltsa trehundrasextio tusen elever!!!), lekt turist pa picnic i de hangande tradgardarna i Choximilco (nu ar jag valdigt osaker pa stavningen, men nagot sant), kopt en liten stenfigur (vulkansten) och lite andra minnen, glomt min kamera pa en toalett (jag ar minst lika virrig nu som innan resan; som genom ett under fick jag tillbaka den trots att massor med folk hade varit dar efter mig!), hejat pa Mexiko nar de spelade mot Argentina (och forlorade med 2-1!), smakat pa tequila och pulque, kopt en bok om Benito Juárez (den forsta mexikanska presidenten med indianskt ursprung), sett muralmalningar av Diego Rivera, besokt katedralen och andra intressanta byggnader, atit guacamole pa en takterass. Allt detta i Mexiko City... och nu kommer kanske det mest intressanta: deltagit i ett mote som lararorganisationen ordnade for att protestera mot lararnas daliga loner och arbetsvillkor, samt overgrepp de utsatts for i Oaxaca och andra stallen. Vi fick hora vittnesmal fran valdtagna och misshandalde kvinnor, men ocksa underbar musik av fantastiska artister. Med pa motet var Alexis´syster och mamma. Han dog efter att polisen ingrep mot demonstranterna i Atenco. Han blev bara 20 ar. Innan motet ryktades det om att Subcomandante Marcos mojligen skulle delta i motet, men det var val ingen som trodde riktigt pa det... tills han kom in och satte sig pa forsta bankraden precis framfor mig! Jag fick nypa mig sjalv bade en och tva ganger innan jag kunde tro att det var sant! Det gick ett sus genom publiken och sedan borjade apploderna. Alla var exalterade! Det blev nastan religious stamning. Manga sprang fram och bad att fa autograf. Jag avstod men gick fram och tog kort bade under framtradanden och nar han holl sitt langa tal som berorde manga till tarar. Att jag fick sjunga "El pueblo unido jamás será vencido" med "el Sub" kommer jag nog aldrig att glomma. La Jornada skriver om mötet här. (på spanska)

Fran Mexico City akte vi till Oaxaca, som var ganska oroligt pga larardemonstrationerna. Det var fran borjan en fraga om lararnas arbetsvillkor, men har blivit en politisk fraga. Nar vi var dar ryktades det om att polisen och militaren skulle ingripa, men det hande tack och lov inget nar vi var dar. Det lag folk overallt pa gator och torg och de blev bara fler! Fran Oaxaca besokte vi Monte Albán (zapotekruiner) och hantverksbyarna Arrazola (kopte alebrijes = trafigurer gjorda av ett traslag som heter copal) och San Bartolo samt varldens storsta trad (inga siffror, men stor var den, El Tule). Blev guidade av 8-arige Mario (i tjansteuniform), som ar duktig elev i skolan och far darfor aran att tjana lite pengar som turistguide. Han pekade med en spegel och gjorde solkatter pa tradet for att visa olika figurer... bade pa spanska och engelska - och sa efter varje gang: "Diid youu seee?".

Igar kom vi alltsa till Puerto Escondido och fick bada for forsta gangen, dock inte i havet, eftersom det hade varit 8-meters vagor dagen innan och det ar rod flagga fortfarande. Det funkar alldeles utmarkt med poolen utanfor dorren. ;D Imorgon drar vi vidare till Chiapas. Fortsattning foljer.