frågor och svar.

Och Annas fråga; Ditt värsta inredningsköp?

Vi gör inte särskilt ofta felköp. När det gäller möbler har vi en helt annan inställning än annars. Då velar vi fram och tillbaka i evigheter. När det gäller sånt som att byta stad och öppna affär går allt i en rasande fart. Men hellre tomt och glest än en massa möbler som man inte vill ha. Men nu till saken. Vi har gjort det. Ett megafelköp som heter duga.

Vi har liksom lite svårt för soffor. Nu var jag klen. Vi avskyr soffor. Inte för att det inte är härligt med en soffa utan för att det är så sablarns svårt att hitta drömsoffan till ett rimligt pris.. Fulmöbel liksom om den inte kostar 200 000. Och nu snackar jag inte finsittarsoffan, för sådana små tjusigheter kan man ju hitta ett gäng. Utan nu snackar vi här-hänger-vi-hela-familjen-plus-alla-kompisar-soffan.

Vi som alltid annars vrider och vänder på våra möbelköp har haft flera stycken och tröttnat och sålt eller gett bort. Aldrig någon perfekt, alltid en kompromiss. Fast ändå kan man ju tycka att det som sagt är lite härligt med en soffa. Så då har vi köpt ändå. Och så inbillar vi oss där i butiken att nuså, den här var ju fin. Och sen, väl hemma. Nä, det var den ju inte. Fast oftast står vi ut ett tag men inte en gång, den gången var det felköpet av felköp.

När vi flyttade till huset så tänkte vi att vi skulle köpa ordentliga soffor. Påriktigt soffor. Ingen liten nätt med stålunderrede och stenhårda kuddar. Nä, en redig soffa skulle det vara. En megamysig. Till och med två. Vi hade ju ändå plats. Och jag var bombsäker denna gång. Howardsoffor. Absolut, utan minsta tvekan. K tyckte inte riktigt det kändes som vi. Men joo. Tvärsäker. Så jag spanade in två på Room. och turligt nog (kan man tycka såhär i efterhand) så räckte inte budgeten så vi slog till på två vita Oxford Deluxe från Mio med extraöverdrag och allt på liksom. Ångestdyrt ändå, jo lite. Men vi skulle ju ändå ha dem. För alltid typ.

Och så kom de då. I två megapaket och redan där anande jag oråd. Vi släpade in dem och ställde dem mitt i rummet och jag höll på att svimma. Men gudars, vad var detta för vräkiga åbäken till soffor! Som om jag aldrig sett dem tidigare. Och vi flyttade om dem i alla möjliga varianter och ingenting såg klokt ut. Jag kan tillägga att vi har ett väldigt stort vardagsrum och ingenting känns stort där. Egentligen. Men herregud. Och det är ju inte direkt ångerrätt på soffor. Lätt ångest. Minst sagt. Och jag minns faktiskt att jag grinade i en halv dag och fick magknip varje gång jag gick förbi dem. Liksom hajade till och det kved till lite inombords. I-landsproblem. Men tusan så jag ångrade mig. Och kände mig rätt fånig. Inför alla som alltid hade skakat på huvudet när vi gjort våra soffbyten och hållt på. Nu kändes det mest som alla tyckte vi var helt galna. Man kan ju bara inte gå och ändra sig sådär.

Men för att göra en väldigt lång och utdragen historia jättekort så satte en person sönder den ena soffan. Och Mio tog tillbaka den. Men det var ingen lätt match kan jag tillägga och jag tänker inte gå närmre in på vad som hände. Den andra sålde vi superbilligt på blocket och familjen som köpte den blev jätteglad och tyckte den såg alldeles som ny ut. Tre veckor gammal typ. Och upp åkte den gamla luggslitna beiga soffan från källaren. och jag fick toksy överdrag för den skulle inte vara beige nuförtiden.

Och därmed inget ont sagt om Howard-soffor i allmänhet. Det var liksom bara inte vår grej. Tydligen.

Satt och funderade precis om jag gjort några andra felköp här i livet. Stora alltså. Så kom jag ju ihåg. Vad sägs om vigselringen? Inte heller direkt öppet köp... Fast nämen nej, det var ju inte så att jag gick och ångrade mig om allt det andra. Det var och är finast såklart. Det var bara den där lilla ringen som ställde till det. Typiskt.

frågor och svar.

Då kör vi lite frågor och svar igen... Inte alls lika tungt som sist men ack så långt. Igen.

 

Karin A frågade såhär: Det vore kul att veta vad du aldrig släpper över tröskeln till ditt hem (i inredningsväg) och vilka tre saker (inredning igen) du absolut inte kan leva utan?

Vad som aldrig skulle komma över tröskeln till vårt hem ska nog egentligen vara osagt. Borde vara. För åtminstone jag är inte helt konsekvent. Lite lömskt föränderlig sådär på vad jag gillar. Det kan minsann släpas hem något otippat men då har jag oftast lånat det. Bara för att jag känner just för stunden att det ger mig något. Inspirationslån, typ.

Så över tröskeln kan det passera både det ena och andra men okej då, vissa saker har jag svårt för. Gardiner. Jag gillar inte gardiner Och då menar jag inte rullgardiner (som jag också skulle klara mig utan men jag är ensam om det i familjen) eller tyg från skenor uppe i taket som vi har i vårt matrum. Nä, jag menar gardiner. Gardiner som man varken drar upp eller drar åt sidan. Gardiner som liksom är gjorda för ett konstant läge.

Kappor, panelgardiner, julgardiner, påskgardiner, you name it –gardiner (jag har surfat på det om någon tycker att jag lät gardinkunnig). Allsköns gardinuppsättningar. Hur mycket än det ska vara sagt att gardiner är källan till hemtrevlighet. Jag gillar inte. Och då spelar det inte ens någon roll om vi har jordens insyn. Mer gardinlösa fönster åt folket, det är vad jag kallar hemtrevlighet.

Och vad jag inte skulle kunna leva utan. Nu får jag ju förmodligen inte svara det gamla vanliga som kamera, böcker, tidningar, musik och dator. Inte så inredningschict.

Men då får det bli stora bord där man kan hänga vid. Det är ju där det händer. Alltid. Middagar, långa samtal, megapyssel, storbak, syprojekt, jobb, läxor. Ja allt. Och bordet ska vara oömt, så man inte behöver gräma sig när någon hackar saxen i det eller ritar teckningar utanför pappret eller spiller illturkost nagellack eller limmar fel med Superlim. Helst skulle man ju önska sig ett Bermuda med det går ju liksom inte ni hör ju själva.

Och supertrist. Men fin förvaring. Korgar. Lådor. Askar. Påsar. Skåp med glasdörrar. Allt som går att stoppa saker i är min räddning.

Och pinnsoffor är en alldeles lysande möbel. Helst vid stora bordet. Helst i köket. Rymmer högar av ungar och är skönaste platsen att ligga raklång i. Efter middagen, innan middagen (när någon annan lagar den) och lite närsomhelst.

Och jo jag kan leva utan det. Absolut. Ingen möbel eller grej i hemmet är för allt i världen livsviktig. Men vissa saker är fint att ha. Fast nu kom jag på en sak som ju faktiskt kan räknas på inredning. Fotografier. Bilder. Det har jag banne mig svårt att klara mig utan.

lilla.u frågade Varför just namnet Mokkasin? Bara för att jag kan bli lite smått förälskad i ord. och då spelar betydelsen ingen roll, det är själva ljudet det hänger på. Och så var det med Mokkasin. Fint som snus. Älskar blandningen av det hårda Mokka och mjuka sin. Och att det kan stavas med två k, snyggt minsann. Japp, så enkelt var det med den saken.

Återkommer strax om det värsta inredningsköpet.

frågor och svar.

Cecilia Areng skrev såhär Men jag som bor i dina gamla kvarter kanske, kring Mariatorget på söder, med två barn lite trångt sådär och undrar om vi ska våga ta steget att lämna stan för drömmen om gräs och eget hus är ändå sjukt inspirerad och nyfiken på hur du kände och tänkte kring jobbet och skolor och hur livet skulle bli när ni flyttade? Och Snor & Glamour såhär Som utflyttat Katrineholmare till huvudstaden så funderar jag lite på hur det känns att flytta tillbaka igen? För jag förstår att du precis som jag hade bott i Sthlm i många år? Funkar det, kan man uppskatta den lilla staden igen?

Och nu kära ni, blir det väldigt långt och väldigt personligt.

Flytten. Ja, den där flytten för fyra år sedan. Ännu ett beslut som inte var speciellt genomtänkt, det bara blev som det mest är i vårt liv.


Vi hade bott i Stockholm i väldigt många år och aldrig tänkt flytta tillbaka till Katrineholm, där både K och jag är uppvuxna. Och då menar jag verkligen aldrig. Stockholm hade varit hemma ända sedan dag ett och jag hade aldrig längtat därifrån, inte ens en gnutta någon endaste gång. Nästan gått runt och fånigt älskat stadslivet, dag ut och dag in. Det var hemma kort och gott.


När Liv och Viggo föddes var det ingen skillnad. Det är klart att vi kunde sura över sunkiga parklekar eller proppfulla bussar men livet i stan var enkelt och bra. När vi hörde de som resonerade om att nu var de minsann klara med stan, nu var det dags att flytta ut eller till staden de var uppvuxna i, förstod vi ingenting.


Vaddå klara med? Hur kunde man bara bli klar med något som var ens hem. Där man lever och har sin vardag och fyller den med sådant man gillar. Det innebar ju inte teater varje dag, klubb varje natt, restaurang varje middag. Där var ju vardag som var som helst. Där vi hade bott största delen av vårt vuxna liv och där allt hade hänt liksom. Nu var det en vardag med två små kids. Och för oss var den alldeles perfekt.


Vi sålde vår favoritlägenhet på Heleneborgsgatan när Viggo var någon månad och flyttade till en trea vid Vitabergsparken mest bara för att få ett rum extra. Vi tyckte att vi flyttat till en annan del av världen, fast vi bara var på en annan del av Söder. Så fastän vi tokrenoverade hela alltet och trean egentligen var perfekt för vår lilla familj så började vi nästan direkt fundera på flytt. Först för att vi inte trivdes på östra söder. Men sen kom någon märklig känsla krypande (mest jag) av någon slags nu-har-vi-fått-barn-och-borde-bo-i-hus-kris. För helt plötsligt gled vi in på husletarsvängen.


Kanske blev vi lite påverkade av alla som flyttade ut, att vi kanske också borde. Kanske var det lite skönt med villaliv trots allt och kanske var det lite dumt med stadsdjungel. Fast vi gillade ju stan och var det inte lite skönt med stan ändå. Och sådär höll vi på. Det var lite från dag till dag, varannan vecka.


Vi tittade på större lägenheter på västra söder. Och vi tittade på urvackra hus, hus med glasverandor, hus med sjöutsikt och gamla äppelträdgårdar. Och vi tittade på radonstinna hus, hus bredvid motorvägen, mögliga hus, hus som var fulla med kompromisser. Allt från Bromma till Nacka. Och alla, precis alla hus blev tokdyra. Såklart. Och lägenheterna med. Såklart.


Jag tror vi höll på sådär i ett år eller något. Intensivt och galet och frustrerande (igen, med tanke på att det varit samma visa alldeles nyligen, innan trean). Varenda söndag. Sen kom vi i alla fall till någon slags insikt. Det var ju i lägenhet vi skulle bo. Absolut. Strunt samma för gräsmattor och äppelträd och vackra glasverandor och sjöutsikter. Vi gillade ju stan. Klart slut. Punkt för alltid. Men vi ville bestämt tillbaka till västra Söder. Så vårt söndagsnöje fokuserades på större lägenheter eller nästan lika stora som den vi hade (priserna, åh dessa jädrans priser gjorde ju mest att vi inte hade möjlighet till något jättestort) från Mariatorget till Hornstull.


Sen hände det då. Det som gjorde att allt vårt förnuft for åt pipsvängen. Tvillingar i magen. Gudars. Inte kunde vi bo i en fyra då?! Och för allt i världen inte i en trea på 90 kvadrat som vi gjorde. Det var ju solklart att vi var tvungna att ha hus. Allt annat var otänkbart. Kalla det hormonstinnt beslut, kalla det kris, kalla det absolut-kaos-hjärnan beslut. Kalla det vad som helst utom särskilt genomtänkt. Det är såklart att vi kunde ha huserat på de där 90 kvadraten trots att vi blev sex i familjen. Men i vecka 35 av en tvllinggraviditet och två små minimänniskor som röjde järnet så var inga tankar glasklara. Jag hamnade i någon fånig känsla (den här gången var den så stark så jag var övertygad om att den var sann) typ så-här-måste-det-nog-vara-nu-när-vi-snart- har-fyra-barn. Herregud, fyra barn! Och jag som knappt trott att vi skulle ha ett. Storfamilj. Storkök. Yta. Groventré. Tvättstuga. Garderober. Trädgård. Lekstuga. Egna gungor. Inget dubbelvagn i hissen problem, igen. Inga kompromisser mer. Aldrig någonsin mer. Inte nu, när vi skulle få fyra barn. Oj igen, fyra barn! Hur skulle det gå?!


Men så tittade vi ändå på en dyr fyra vid Hornstull. Och det var ta mig tusan nådastöten. Droppen liksom. På visningen lade en person ett bud på 1,5 mille upp. Direkt där i lägenheten, innan ens budgivningen var startat. Och mäklaren stod där och hummade och flinade precis som om han visste att han hade att göra med ett gäng marionetter som han kunde styra och ställa som han ville med. Lägenheten var 100 kvm. Vi skulle få in en dubbelvagn i hissen men då var det just bara en dubbelvagn och barnen som låg i. Resten, jag och K och de andra två skulle inte rymmas. Köket var femkantigt med en glugg till fönster, utsikten från två fönster var en vägg på armlängds avstånd, gården var asfalt och balkongen var pyttig. Och det var ett renoveringsobjekt som stank av år av cigarettrök. Priset slutade på 6,7 miljoner.


Precis samtidigt sa min syster att det jättestora huset i Katrineholm var till salu, till priset av mindre än hälften vad lägenheten vid Hornstull såldes för. Så min man susade ner och kollade, jag var inte ens med (supergravid ) och sen köpte vi. Och vi tänkte inte alls, inte överhuvudtaget. Det enda vi tänkte var att vi testar.


Och nu är jag superärlig och utan omskrivningar. Jag ångrar mig så in i vassen. Vad gjorde vi liksom, vi skulle ju inte, hade aldrig tänkt.


Men vi flyttade. Nomi och Charlie var nästan två månader. Jag grinade hela vägen från Stockholm till Katrineholm och det enda vi kände var att nu flyttar vi bort. Alla som fanns i Katrineholm sa – Ahhhhåhhhh, ni har flyttat hem igen! Och det enda vi kände var precis tvärtom. Vi har ju flyttat bort, alldeles fullkomligt långt bort. Långt bort från det som var hemma. Och den kvällen när vi svängde in här vid vårt stora vackra hus kändes det som om Stockholm var tusentals mil ifrån oss. Att det var på andra sidan jordklotet. Och det allra värsta var att under dagarna som följde och månaderna som passerade så blev inte den känslan bättre.
Men kanske tänkte vi att det blir bättre med tiden. Kanske tänkte vi att vi vänjer oss.


Och vi satte igång att renovera vårt ett hus till ett fantastiskt hem utan kompromisser och vi smackar på med allt vad som hör husliv till. Mest bara för att vi kan.

Mina föräldrar dyker upp här och där och fixar och donar som de allra bästa vardagshjältarna. Och framför allt är alldeles nära sina barnbarn och ger dem sitt egna och ovärderliga perspektiv på tillvaron. De hoppar in bara för att säga hej med en nybakad limpa, hemmagjord äppelkräm eller målar en dörr eller spikar en trall. Mina systrar och deras familjer och små gäng av barn bor på samma gata och hela kusingänget är nio barn mellan 3 till 12 år. Det är fint, såklart superfint att ha dem alla så nära.

Och våra fantastiska vänner de flänger och far och tycker att Katrineholm är alldeles jättenära. Och då gör vi absolut inget annat än lagar godaste maten och dricker vin och pratar och pratar. Om ditten och datten och livet och allt. För det finns liksom annat att göra. Och barnen de hänger och leker för fullt och bara är. För det finns liksom inget annat att göra.


Och det här huset ska vara fullt med en massa människor, det är liksom gjort för det. Det är gjort för stora fester och en massa nattgäster, det är som gjort för megastora pepparkaksbak och korvgrillningar i trädgården och poolpartyn och stora barnkalas. Det finns inget som heter att vi får inte plats eller att det är inte möjligt. I huset är allt möjligt. Och det är dessutom enkelt och aldrig något krångel.

Barnen springer själva över trädgårdarna till sina kompisar, de tar cyklarna och susar själva nedför gatan. De växer i sina små liv med en stor dos av självständighet och frihet utan att mamma eller pappa behöver vara alldeles nära alltjämt.

Och barnen, de testar för fulla muggar vad de gillar här i livet. De provar på allt man kan tänka sig. Tillsammans med fantastiska och superproffsiga eldsjälar inom varje område. Jag är lyrisk över barnkörerna, fiolspelningen, bildklasserna, dansgrupperna, teaterskolan, fotboll och gymnastik. Här finns ett engagemang utan dess like, det kostar ett pyttesumma jämfört med Stockholm och det allra bästa, det finns plats. Det är inte år av väntetider och köer.


Och vi har Stockholm nära. Femtio minuter med X2000 så är vi mitt i stan och hos alla våra kära vänner.


Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.

fler frågor och svar.

 

Godmorgon! Här kommer lite mer personligt...

MELLAN STICKAN OCH LINNÈ frågade Hur gammal är du?

Fyrtio om en månad. Exakt på dagen idag faktiskt.

Vad har du för utbildning?

Jag har alltså frisörutbildning från gymnasiet plus en massa andra utbildningar som hör ihop med frisörtiden. När jag tröttnade på att klippa hår hade jag tusen saker jag ville utbilda mig till. Så jag läste till en massa ämnen på Komvux. När jag gick frisörskolan så hade man bara engelska och svenska, det har ändrats nu, så jag satte igång med allt som jag tyckte jag hade missat. Matte, historia, naturvetenskap, samhällskunskap och en massa annat. Det var en rätt så märklig företeelse att plugga på Komvux men väldigt kul. Sen kom det ju liksom en drös av barn och jag kom av mig i pluggplanerna. Så det är allt. So far.
 

Hur startade mokkasin?

Vi flyttade till Katrineholm väldigt hastigt och lustigt. Jag saknade en sådan typ av affär i den här staden så tänkte att jag kunde väl öppna en själv. Tänkte väl som vanligt inte efter sådär jättemycket utan det kändes bra och kul och det räckte för stunden.

Var hämtar du din inspiration främst?

Det är nog helt enkelt från det allra mesta. Jag kan hitta inspiration i allt från en sunkig loppis bland halvtrasiga prylar till ett superstylat Anthropologie i NY. Jag har nog ögonen ganska så vidöppna alltjämt, fastnar i sådant som andra oftast tycker är alldeles ointressant. 

Sen så älskar jag städer. Paradoxalt nog för att ha flyttat till landet.  Men att bara promenera planlöst och bara glo högt och lågt är en av mina favoritsysslor. Jag tänker superbra just då.

Och människor såklart. Alla som vågar vara sig själva och gå sin egen väg. Och som är snälla. Min familj och mina vänner och en massa andra fina, öväntade bekantskaper som bara kommer i min väg. De inspirerar mig alla på sitt eget speciella vis.

STIL INREDNING & DESIGN frågade Jag tycker det är så kul att höra om drömmar och om hur företag kom till. Så min fråga är hur kom Mokkasin till från början?

Det var nog mest lite av en slump. Helt oromantiskt och ospännande. Jag är nog så i det mesta, det bara blir. Saknade helt enkelt något i staden vi hade flyttat till. Så funderade lite raskt, frågade en bekant om hon ville haka på. Det ville hon fast bara i två månader så det var ju en intressant vänding. Fast det är en helt annan story.

HELENA - HELLYS JUL frågade Jag som är ny bloggare undrar hur du hinner

1. hitta inspiration

2. hinna skriva

3. sköta arbete

4. sköta/umgås med familj

5. Sprida blogg

... på dygnets 24 timmar?


Ja, det är helgalet. Jag vet inte riktigt om jag hinner. Egentligen. Men jag städar inte så ihärdigt ;) Och sen sover jag inte så värst mycket. Och så jobbar jag ganska så mycket på kvällar och nätter när resten av familjen sover. Bra eller dåligt upplägg kan ju diskuteras fast det funkar oftast ganska bra. Fast ibland funkar det överhuvudtaget inte alls och då är livet en enda stor megaröra. Det är just då man måste stanna upp och tänka att det kommer bättre dagar för det gör det ju. Alltid.

Japp, det var dagens svar...
Nu susar jag upp till Formex en sväng. Säg hej om du ser mig!

frågor och svar.

Tack igen, alla ni fina som läser och peppar och lämnar så fantastiskt snälla ord här.  Nu är det hög tid för frågor och svar. Jag hinner inte alla idag men jag fortsätter veckan ut.

ELINA frågade Vad jobbade du med innan du startade Mokkasin?

Precis innan jag startade Mokkasin så jobbade jag inte så värst mycket. Då var jag allra mest hemma med våra små barn, de kom ju rätt så tätt. Fast mellan varven under de där vilda kaosåren som det trots allt var att få fyra barn på fyra år så hade jag och en kompis ett barnklädesmärke med allt vad innebar. Och tillsammans med en annan kompis ritade vi och lät tillverka prototyper av barnmöbler, men mer om det en annan dag.


Fast några år innan jobbade jag det desto mer. Som frisör. Japp, jag är utbildad frisör. Gymnasielinjen i Norrköping. Klar som nittonåring. I tolv år klippte och färgade jag hår. Dag ut och dag in. Och älskade det. Kunde jobba jämt för det kändes aldrig som ett jobb. Det var aldrig någonsin trist. Det var min vardag och det var min fritid. Men det spelade aldrig någon roll. Det var det absolut roligaste jag visste.


Så en dag. Alldeles plötsligt. Det var inte ens en smygande känsla. Då kände jag att det inte var roligt längre. Jag förstod ingenting. Försökte förstå men det var liksom ingen idé. Som frisör ska man ha kul annars är det lika bra att låta bli. Så jag slutade.

KANEL & CAYENNE frågade Vad är det bästa respektive sämsta med att driva Mokkasin?
 

Det bästa med att ha en egen affär är den kreativa biten. Jag älskade att fixa och dona. Att skylta om, att göra fina paket, att skriva små skyltar, att arrangera om i butiken. Ljuvligaste sysslorna i världen. Själva säljet är däremot den absolut sämsta.Tyvärr kanske man ska tillägga för det är ju liksom ett litet måste, poängen med affär liksom. Och nu blir väl det inte så farligt i en liten egen butik där man ändå får göra allt det andra roliga. Men jag har nog egentligen inget säljmanér i mig överhuvudtaget. Enbart säljare någonstans, aldrig i livet!

Sen är det ju såklart öppettiderna som är urtrista. För att inte tala om bokföringen. Det är ju min värsta tråksyssla alla kategorier, dock ofrånkomligt om man har eget företag.

A PIECE OF HAPPINESS frågade När öppnar webbutiken?

Nu kanske jag får bita i det sura äpplet framöver. Men här och nu spikar jag en deadline. Vad sägs om 20 september? Det blir bra!

Vad vill du lära dig härnäst?

Egentligen har jag ett gäng saker jag vill lära mig, allt från att sy lampskärmar till att bli bra på ashtangayoga, att sticka stora plädar och att baka surdegsbröd.

Fast så fort jag bara får lite tid så är det ändå inom fotografi jag skulle vilja lära mig massor mera. Jag vill lära mig att plåta bättre med min digitala kamera och absolut kunna plåta i raw. Jag vill lära mig allt om redigering och Photoshop eller Elements. Och så vill jag väldigt gärna damma av min analoga kamera och försöka minnas hur man gör när man framkallar själv. Så mörkrum i källaren, jatack så väldigt mycket.

AN-MAGRITT frågade Er det slik at du også har 4...?

Fyra barn, japp. Det var kaos i början som jag skrev lite om här. Men nu är Liv 8 år, Viggo snart 7 och Nomi och Charlie 4. Och jo om man jämför med den första tiden när alla var jättesmå så känns livet tusen miljoner gånger enklare nu.

Det kommer mera...

på allmän begäran.

Jaha. Då var det dags. Jag publicerar detta och sen går jag nog och drar något gammalt över mig. Typ. Tycker nämligen det här känns lite märkligt. Paradoxalt nog. Här kan man blogga mest hela dagarna om ditten och datten. Men huga vad läskigt det här är.

Men hej… Det här är alltså jag. Bloggerskan herself. Sofia. Som jag såg ut igår morse klockan sju. Precis efter kaosfrukost och innan tandborstarracet.

Och när jag ändå har kommit såhär långt kan vi väl köra hela vägen liksom. Frågestund verkar ju vara i ropet just nu. Och eftersom jag vet med mig att jag kanske har den här världens snällaste bloggläsare så ska det väl inte vara så förfärligt. So here we go! Varsegod att fråga precis vad ni vill. Jag svarar på allt. Nästan.

Liten uppdatering: Jag kom på en sak. Och om vi nu ändå håller på så kan ju jag fråga er lite. Vad gillar ni mest härinne och vad vill ni se mer av? Det kan ju verkligen vara bra att veta. Tack!


And in english.
This is me. Go ahead and feel free to ask any question. I´ll do my best to answer them. And please tell me what you like about Mokkasin and what you want to see more of. Thanks!