istället för städa.

 

Nu är det kanske att ta i att de skulle göra vårt hus till en vackrare plats. Men det är liksom lättare att lyfta ögonen från kaos och rörigheter.

 

 

De ska väl ditt upp, på vinden. Men ibland känns det så långt dit och för mörkt för en pappersblomma. Och vi måste sätta upp rullgardiner i fönstrena där solen går upp, speciellt på lördagmornar...

 

 

Detta med jobb, överallt. Då ser det ut som det gör bredvid middagsbordet. Och blomstermobilen blev aldrig klar, vi åkte ju till stan istället.

 

 

 

 Lämningarna efter gårdagens nyhetsbrev. Hela affären är full av mini-prints.

 

Och hej sol och kära vår. Hela huset värms upp efter snålblåst och storm och nu ska jag packa bort vinterkläder och sockor. Det kanske är övermodigt men jag gör´t ändå.

 

Här hittar du inlägget med länk till beskrivning av  megablomster av silkespapper.

 

en hel vägg.

Minns ni matrummet som blev ett arbetsrum som blev en röra. Nu är den här vyn snart ett minne. Det här blir så bra, så bra.

variant.

Den fick stanna kvar efter fotograferingen idag. Ljusslingan som blev en ihopsnurrad klump och hör och häpna inte är från Granit. Men frågan är var den är köpt, den är rätt gammal. Kanske var det från Konstsmide, kanske inte. Men det är nog ändå samma sak när allt kommer omkring. Fast vi brukar mer köra cirkusstajlen i trädgården eller på kalas.

a mess.

Vad hände här kan man gott undra. Först frågestund fullt med sköna frågor och sen tyst som tusan i hela fem dagar. Oartigt av mig. Men det är hektiskt här, är allt jag har att säga.

Livet känns ungefär lika rörigt som min arbetshörna som just nu ligger i en hög på golvet. Anledningen att den ligger just där är att jag idag har haft besök av ett rart gäng från den här redaktionen. Mer om det en annan dag. Men ni kan ju alltid lägga ihop det med det här besöket.

Och frågorna. Imorgon slår jag till och svarar på så många jag hinner. Ses!

viggos school love.

Första dagen i ettan. Då är det banne mig ren och skär kärlek. Till skolan, till fröknarna, till kompisarna, till läxorna, till tidiga mornarna, till rasterna. Till allt som hänger ihop med att nu är man faktiskt stor. Ettagluttare, sug på den.

jag har ju så fullt upp.

Ojojoj. Det är dags att blogga igen tror jag minsann. Tänka sig vad dagarna går. Men jag har ju haft fullt upp med att pussa min man som har varit borta alldeles för länge. Och sova ikapp eftersom jag är löjligt mörkrädd i vårt stora hus när jag är själv hemma (själv och själv, barnen var ju hemma men ändå) och jag vet att det är fånigt och att jag borde vänja mig men ändå.  Och så kommer det ju så många fina vänner på besök. Och då måste man ju mest äta god mat och dricka vin och babbla. Det är ta mig tusan det bästa jag vet här i livet. Älskart.

Bilder från gästernas rum förresten. Med fina vykort från Fine Little Day och snart i min nätbutik. Vi ses imorgon!

planen.

Som sagt den där poolen skapade lite huvudbry. Och som vanligt hetsar vi på utan att ha någon som helst plan. Ett jättehål i trädgården och... sen då? Jag hade bara glassiga pooler i hjärnan. Ni vet sådär på ett högt berg med hela havet som utsikt. När vattenytan i poolen vävs ihop med utsikten liksom. Så jag pinna på där på Pinterest till ingen nytta. Den typen av pool kunde man ju liksom räkna bort. Rejält. Inte ett endaste hav eller berg eller miljonbudget i sikte. Och där tog det liksom stopp. Jag såg bara ett megadäck framför mig och hur hela vår vildvuxna trädgård försvann. Och blev lite stressad. Hjälp, hur gör vi nu då?

Så kom jag ihåg bilderna från Sweden Greenhouse. Jag hade sett dem för en massa år sedan och en kompis tipsade om att hemmet hade varit med i ett reportage i Hus & Hem. Bästa inspirationen ever. Det var såklart att det var såhär det skulle vara. Lite avsides sådär, lite bredvid resten av trädgården. Med träd och gräs och blommor runtomkring. Ett smalt litet däck, nästan som en brygga. Som en liten pyttig sjö i den gamla trädgården. Så det här är planen.

Photography: Sweden Greenhouse / Lisa Björner , Martina K Svensson

in my garden.

Minns ni den stora gropen i vår trädgård?

T H E   U N C U T   V E R S I O N.

Trodde väl aldrig att jag skulle ha en pool i min trädgård. Om sanningen ska fram så tycker jag pool oftast inte är så snyggt. Åtminstone inte i en gammal trädgård bredvid ett gammalt hus. Så vårens huvudbry av lyxvariant har varit hur fasen får man till det. Hur får man en pool att passa in i en gammal trädgård? Men min svåger formulerade det hela väldigt bra. Det är lite Saltkråkan över det hela. Just precis, det är exakt vad det är. Lite mer Saltkråkan istället för Solsidan. 

gillar.

Tack. Ni är ju för söta med alla era hälsningar. Jag har inte riktigt vant mig ännu vid denna snälla bloggvärld. Ni skule höra hur jag ojjar mig ibland. Herreguud så snälla alla är, det är ju faktiskt inte klokt! Gillar.

Jag möblerade om lite idag för att sen ställa tillbaka allt igen. Fråga mig inte om nyttan. Men så slog det mig att de där lamporna från House Doctor är väldigt fina. De är som vikta i tunnaste papperet men i själva verket i porslin som släpper igenom mjukt ljus. Gillar.

Här syns de lite bättre. Fast den här bilden är från den här dagen. Och ser ni Ufo-lampan som skymtar där i mitten (den heter faktiskt så, från 1960 för Luxus Vittsjö). Den som åkte ner lika fort som den kom upp. Fast vi är ju som sagt lite oense här, så till hösten. Kanske gillar jag då.

På Darling Things finns lamporna i storlek mindre. Och kolla finaste pappersarken. Gillar.

the place to be.

Det börjar arta sig för Viggos träkoja. Här är en vägg på plats och nu är alla väggar uppe. Alla vill hänga här. Helst samtidigt. Vilket funkar sådär på fyra syskon plus lika många kompisar. Minst.

Största kusinen fixar skylten. Gulligt. Och påtal om träd. Jag har ju lite svårt för att såga ned träd. Till och med när de inte har någon stam kvar och man måste ha en massa järngrejor i för att hålla ihop det. Men om det tillslut inte finns något val (fy tusan så sorgligt) så känns det lite bättre om det kan bli en koja av det. Lite terapi-bygge sådär.

det gäller bara att titta åt rätt håll.

När vi bodde i vår käraste lägenhet på Heleneborgsgatan sågade föreningen ner ett träd. Det stod alldeles utanför vårt fönster, ett sånt där jättedjupt fönster där två människor kan sitta i samtidigt. Med kuddar och filtar. Och titta på trädet utanför. Det är väldigt fint sådär på nära håll. Men så en vacker städdag då vi inte var hemma sågade de när trädet. Jag blev sur och ledsen och skällde och gnällde. Inte går man bara och sågar ner träd hur som helst. I innerstan speciellt. De sa att det förstörde fasaden fast det tror jag inte på, det nuddade inte ens huset. Tror minsann att någon (typ ordföranden) tyckte att det stod lite i vägen.

När vi sen fick en egen trädgård så tänkte jag bara på hur vackert det skulle vara. Med gamla knotiga träd, syrenhäckar och slingrande rosenbuskar. Barfotafrukostar i daggen och middagar i långa sommarnatten. Lite perfekt sådär. Så vi rensade och ordnade och donade. Till förbannelse. Och gjorde grusgångar och en jättestor grusplan. Vi planterade jordgubbar och sådde sommarängsfrön. Och glömde alldeles bort att titta på allt det fina som redan fanns där. Tills förra sommaren, då gjorde vi precis tvärtom. Vi klippte bara gräset ibland. Då det var så högt att det knappt gick att klippa. Vi tittade på alla maskrosor på hela grusplanen och sa att vad många det blev, fast vi hade lagt en sådan där bra duk under. Och konstaterade mest att ogräs är grönt, ibland ganska sött och inte särskilt fult. Så trädgården växte på i sin egen takt och blev kanske lite väl vildvuxen. Fast tittar man på rätt ställen är den fin ändå. Speciellt nu. Som inbäddad i vita och ljusrosa blommande träd. Så långt ögat når. Och sparrisen växer så det knakar. Bara en sådan sak.

Skönt att det går att blogga igen förresten. Det sista tillfälliga avbrottet var ju alldeles vansinnigt långt. Nästan så man fick känslan av att det kanske aldrig någonsin går att blogga mer. Och vissa kommentarer verkar borta för alltid. Fast annars verkar det vara i sin ordning igen... Ha en fin helg!

halmfeeling.

Oj så skoj att ni vill vara med i min utlottning. Tack för alla hälsningar, ni är för rara. Och jag skriver lotter och barnen viker för glatta livet. Spännande blir det på torsdag. Och glöm inte att det går att tävla ända tills torsdag morgon.

Jag har alltid gillat lite halmfeeling. Lite vetefält sådär. Som efter en supersommar när fälten är lite gråbeiga. Inte gulaktiga. Så därför har sådana där ones in a lifetime köp (typ Wegner stolarna) blivit ljust trä. Man vågar ju liksom inget annat. Trägolven har alltid varit, var vi än bott, gråaktigt vitoljade (fast nu har vi vitmålade också, minsann vilken utsvävning..). Genom åren har vi surat över gulaktiga plankgolv. Typ, ska vi bo här då måste vi göra golven direkt. Lyxproblem, herregud.

Min man är väldigt förtjust i möbler från 50- och 60-talet. I mörkt trä. Egentligen överförtjust. Och det är egentligen jag också. Fast inte på samma gång med det ljusa. Nämennäää, inte den där fåtöljen bredvid den där stolen. Så får de mörka möblerna hamna i något annat rum. Jag vet, så fånigt. Någon slags spärr här, fel ton liksom. Som att inte blanda rosa och rött när man var liten(favvokombo idag).

Tills för något år sedan då vi behövde ett skåp. Snabbt. Billigt på loppis. Och det var mörkt trä, sådär gulvarmt i fägen. 60-tal. Fint som snus men oj skulle det här funka. Mot våra gråaktiga golv och stolar.  Lyxproblem igen. Men japp, det gick hur bra som helst. Inte samma ton, gult mot grått, men det blev liksom lite skönt. Så nu fortsätter vi så. Det mesta är  ju ändå en salig blandning här hemma.

Så var det ju det där med gult. Först blev det ganska mycket gult i barnens rum, ni vet krysantemer och så. Nu får det nog bli lite gult ihop med det där gråvita också. Hittade Stina Persson häromdagen. Fina saker gör hon. Jag önskade mig ju två tavlor i svart-grå-brun-skala men brungult blir nog fint.

Nu ska jag ta en tur till sprutlackeringsfirman och se om de kan fixa ett par saker till mig. Återkommer om vad. Fin helg alla!

mera blommor.

Det gick över fortare än jag anade. Julens sega status är ett minne blott och jag känner mig peppad för nya projekt. Nomi och Charlie delar rum. Ett megastort rum som liksom har legat lite på efterkälken på piff. Rummet är lite knepigt. Vinklar och nästan inga hela väggar. En väldigt stor dubbel skjutdörr och en inte riktigt lika stor pardörr plus två stora trippelfönster omringar rummet. Just därför så fegade vi ur med Krysantemerna och tapetserade bara den enda hela väggen plus lite till. Men nu har jag ändrat mig så fler tapeterrullar är beställda.  Och sen ska fina tryck från Fine Little Day och Sandra Juto upp ovanför byråerna. Den tjusiga loppis-lampan med sammetsskärm ska bara (har visat sig inte vara så bara..) få ny sladd.

Tvillingarnas rum är helt klart det med mest färg i hela huset. Inte så häpnandsväckande kanske, med den tapeten. Och det rummet med flest mörka möbler. Pappas gamla utdragssäng från fyrtiotalet har fått styra en hel del. Jag är helt förälskad i den där sängen. Kommer bli väldigt svårt att inse att den en dag kommer vara för liten för Nomi.

long time no see och en alldeles ofärdig tavelvägg.

Hej igen. Trodde nästan att jag aldrig skulle blogga igen. Eller hinna läsa mina favvo-bloggar någonsin mer. Eller svara på rara mejl. Sorry alla som jag inte hört av mig till, det var inte alls meningen men snart, snart... 

Tusan vad dagarna har försvunnit i en massa annat. Typ jul. Och allmänt softande. Det märkliga är att när man väl börjar ta det lugnt är det så jäkla svårt att sluta. Jag jobbade i och för sig idag men gudars vilken tid allt tog. Precis som om man vore försatt i någon mycket seg softar-status, omöjlig att ta sig ur. Ett paket tog typ en kvart att göra färdigt. Var är tejpen, var är pappret, var är snöret och där försvann själva presenten... Annat var det den 23:de. Fyra paket på sisådär 5 minuter.

Men nu så. Nu bloggar jag igen och inga mer lov i sikte. Måste ju visa min andra stjärna. Den i guld. Som hamnade i vår ena lilla hall. Som är och förblir ett halvfärdigt projekt. Tanken var att hela den lilla hallen skulle fyllas med ramar och foton. Från golv till tak. Och det är fortfarande planen men jag har tagit en tvåårs-paus verkar det som. Kom av mig alldeles i valet av foton och sen vände loppis-turen med billiga ramar.

Och det här är ju inte klokt men jag är med på bild för första gången på den här bloggen. Som bebis med blomma, i liften på väg från mitt eget dop och bredvid en liten Liv. Inte helt färska alltså men ändå.

tisdagstema om favoritmöbel.

Jag gick runt härhemma och funderade över Fabrikens tisdagstema, favoritmöbel. Och nope, jag kunde inte välja. Omöjligt. Nästan alla våra möbler är favvomöbler på sitt eget lilla vis. Kanske för att vi nästintill aldrig impulsshopar möbler. Kanske för att vi hellre har det lite glest (inte så lite glest ibland) i möbelemanget tills det känns rätt. Det kan ju ta sin lilla tid men hellre det. Och det är såklart att vi också felköper. Att vi tror att vi har tänkt färdigt, slår till och så blir det fel ändå. Ingen världslig sak egentligen. Men onödigt liksom. När vi flyttade till huset köpte vi två (till och med 2!) ganska dyra soffor och när de så levererades till vårt vardagsrum höll jag på att svimma av ren förskräckelse. Hur hade vi tänkt nu? Det här var väl inte vi överhuvudtaget?! Och vad gör man då, man har ju liksom inte öppet köp på soffor.... En lång historia men det slutade med att vi hämtade upp vår gamla slitna soffa från källaren och sydde överdrag. Den räknas inte till favvomöblerna men det är lite skönt med en soffa i vardagsrummet.

Nåväl, det får blir ett par favoritförvaringsmöbler som ni sett förut. De har passat precis lika bra i pyttiga lägenheter som ett stort hus. Jag älskar dem för formen men även för funktionen. Som våra kära Snö-byråer. Det började med en för sisådär tio år sedan och jag gillar dem precis lika mycket idag. Nu har barnen varsin som klädförvaring, den enda faktiskt, och jisses vad där ryms. Och det är väldigt bra att den är lite hög sådär för ovanpå får det oftast vara lite i fred. Så oavsett rådande kaos inuti(och utanför)så står den där och är alltid lika fin.

Och  John Kandells Pilaster är fantastisk. Hur rörigt som helst men fint ändå. Bara som en jättehög med böcker. Kopior i all ära men tusan vad man kan proppa den här hyllan full utan att hyllplanen rör sig en millimeter. Våra har några år på nacken men är forfarande som nya. Och sånt gillar jag. När möbler liksom står pall. Både i röra och allt ståhej som oftast råder härhemma men också i tiden.

vägra julstress.

Vi julfixar lite lagom hemma. Det är ingen idé att hetsa upp sig i onödan för allt man inte hinner. Jag tänker vägra julstress i år. Det är bestämt. Julkorten får bli en get efter tipset igår. Och barnen ritar egna kort och skickar till bästisarna långt borta. När det gäller pyntet så är det inte heller särskilt maxat. Jag har några favvosaker och barnen har desto mer. Så de kör sitt race och jag tar det med ro. Kanske inte så stilrent på vissa ställen i huset, kanske inte som jag hade gjort själv. Men de är glada och jag med.

Men de få favoritsakerna tar jag gärna fram. Som stjärnan som jag fick från en av mina bästa vänner en gång. Den är så fin, så fin. Finns här. Trycket har Sandra Juto gjort, som har ett jättebra erbjudande som jag tipsades om här. Tillsammans med tre andra bilder är det Nomis och Charlies julklapp. Men de är så fina att jag har inte haft någon lust att slå in dem. Uppe på skåpet har ingen ändå någon koll. En annan sak, när ni ändå är inne hos Darling Things så smit in på den nyöppnade, finfina nätbutiken.

Ha den skönaste helgen! Jag ska göra bokföring, hurra...

min lördagsnatt.

I lördags fem minuter innan stängningsdags på Åhléns kärade jag ner mig i det här tyget. Tänkte direkt på gamla ljusblå, fina madrasser. Och på lite lagom juliga kuddar. Fanns ju varken bollfransar eller andra fransar så bandet var väl inte direkt menat som ett slags kantband men så fick det bli.

Jag kan bara säga en sak. De här kuddarna var en bedrift. Jag och symaskiner är aldrig sams. Aldrig. Så många gånger jag har övervägt att hiva ut dem genom fönstret. Jag fullkomligt avskyr när inte maskiner funkar, det finns få saker som gör mig så irriterad. Sådana här lättplättiga kuddar utan extravaganser går ju annars snabbt som tusan att göra.

Så på natten  tar jag min superproffsiga maskin med 4 trådar (ni vet en sådan som gör allt, klipper till och med) och tänker att jag är klar med detta på en halvtimme. Då ser jag att nålhelsiket är av. Och någon ny nål har jag ju inte. Suck. Tar syrrans gamla, ärvda snyggbernina (skymtar lite här) från 60-talet. Jag har snott den för att den är så himlans fin, som en gräddig kitchenaid. Den brukar funka men just den här natten gör den det inte. På en systräcka på 120 cm hoppar tråden ur nålen i genomsnitt 6 gånger! Dubbelsuck. Så jag syr några centimeter, trär i tråden, syr igen... fattar ni så irriterande!? Fast skam den som ger sig men till sist börjar den gnissla alldeles förfärligt så då hämtar jag den tredje maskinen. Min inte alls särskilt gamla Bernina men uslare maskin får man leta efter.  Den syr inte, den trasslar och hakar upp sig och håller på. Okej, den håller ihop tygbitarna men på ett väldigt fult sätt. Så de här kuddarna synar man inte i sömmarna.