viken var en världshamn och vi tror på källaregubben fast han inte syns.

 

" The summers we spent at my grandparent’s country house. It was in the midst of the woods. And you had to stroll or bicycle to the lake very near. I remember it as always full of summer and playing from early morning to the nights. We had a TV but it only worked twice a week. We fished and had picnics at small island. We played that we have a own Tivoli and we had horses made by old woolen socks. We took them through the paths in the wood. And our fantasy had no end."

 

Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr. Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.

 

Nu är stugan min mamma och pappas och ibland tänker jag att där är bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.

 

 

Det första de gör när de kommer dit, varenda gång, är att hämta kulspelet. Sedan slåss de lite och härjar på om vem som ska spela först och vem som fuskade sämst. Men sådant händer. 

 

 Kanske har det där spelet sisådär 60 år på nacken.

 

  

När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång. Nu är det annorlunda, fast på riktigt. Den mörkaste skogen med de bästa svamställena har blivit kalhygge och ängen har blivit skog.  

 

Jag vet inte vad de pratar om. Men det var viktigt.

 

 

Alla huggormar försvann i värmen. Men fjärilarna är tusentals. Att fånga och kika för några sekunder och släppa ut igen.

 

  

Jag letade bildhörn mellan träden. Nomi fick låtsats att det var havet därborta fast det är ju bara viken vid sjön.  

 

  

Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen.

Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.  

 

 

Vattnet är bråddjupt precis här. När man simmar över själva stupet isar det alltid till om benen. Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.

 

 

Vår kristall är tillbaka. Fast den egentligen är bara min. Vi trodde den var kvar i Grekland fast Liv hade lagt den bland solstrålar för att samla kraft. Sedan ramlade den tydligen dit solen inte alls når, tur att den tillsist kom fram.

 

Vi slåss om den.

Från ForGoodLuck

Ibland säger jag till min mamma "men du behöver inte". Då tittar hon frågande på mig som hon inte förstår vad jag menar. Jag skulle aldrig kunna räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt upp dem i allt från Yatzy till Kina-schack. Nu kommer jag få äta upp det här, men min pappa har lärt dem fusket. Eller snyggfusket skulle han kanske själv vilja kalla det.

 

  

I stugan finns det numera solenergi. Men den räcker mest till kylskåpet och till lyxigt som dammsugare. Kassettspelare och radio i ett, på batteri. Ser ni den lilla träbiten på ovansidan, det är den man stänger av och på med. Eller hur var det nu, är det den som alltid måste sitta där? Tar man väck den så är det alldeles kört.

 

 

 

Vi sade att cykeln inte var för henne.

 

  

Men skam den som ger sig.

 

 

Mormors blåbärspaj.

 

 

Jag bytte till springkläder och sprang hem. Fast långt ifrån hela milen. Men jag har sprungit mer den här sommaren än vad jag gjort på tio år. Jag började en av de varmaste kvällarna bara för det kändes i magen. Och jag önsketänker om att magkänslan ska finnas kvar och så var det där knät. Men hoppas.

 

Det finns mer om stugan i kategori NORRDAL till höger.

 

den har ju alltid funnits där del V.

Jag hittade en hel hög bilder från en dag vid mina föräldrar sommarstuga. Det var en regnig dag och jag tror till och med att det haglade, det ser ut så. Fast det var juli. Jag minns att det var en av dagarna efter det här hade hänt.  Man var lite på helspänn. Jag minns att jag funderade på om min pappa skulle orka gräva upp potatis ur landet. Bara en sådan sak. Men vi visste ju inte och därför kändes varenda liten syssla som något som kanske var farligt. När det sköra livet har gjort sig påmint är det lätt att tänka tankar som man aldrig gjort förut. Tankar som inte alls verkar särskilt förnuftiga såhär i efterhand men man rår ju inte för det.

 

Regniga dagar på landet är bra dagar. Man hittar spel som alltid funnits där men känns som nymodigheterna själva. Man meckar med tv-apparater för att någon möjligen ska kunna se den där livsviktiga matchen till kvällen. Man fikar lite och läser mycket. Och försäkrar sig om det dära internet verkligen inte finns någonstans däruppe i luften. Ägnar sig mest åt oviktigheter, de där bästa. Och med gråmulen himmel och slakskande snö kan sommaren tyckas ofantligt grön och hisnande vacker. Och ganska långt bort. Men snart så... Ha en fin fredag alla!

 

Det finns ju en liten Följetong om mina föräldrars sommartorp som heter Norrdal. Här är resten.
Nr 1
Nr 2
Nr 3 .
Nr 4.

del nummer IIII.

Det är ju lätt att önska sig långt ifrån kök med blåa skåpsluckor. I alla fall när man är runt tjugo. Då är det nästan lite skämsaktigt med ett alldeles ofixat och omodernt kök med knallgula väggar. Då tyckte man minsann det var lika så bra att riva ut hela alltet. För nytt och vitt och fräscht. Från Ikea.

Och dra in el och skaffa Moccamaster eller Nespressobryggare. Typ.

 Men så blev det inte. Verkligen inte på långa vägar.

Och det kan ju tyckas tur såhär i efterhand.

Följetong om mina föräldrars sommartorp som heter Norrdal. 
Den har ju alltid funnits där...
Nr 1
Nr 2
Nr 3

den har ju alltid funnits där III.

Kan bara inte låta bli att visa lite bilder innefrån den där stugan i skogen. Jag minns någon gång för sisådär tjugo år sedan då man tyckte att man hade stil fast det var precis tvärtom. Då härjade jag och min syrra på om att allt var fult där, i stugan. Vi tyckte att våra föräldrar borde byta ut både det ena och det andra till något mer modernt och snofsigt. Typ Ikea. Men det gjorde de inte. Gudskelov. Tänk om 1800-talstorpet hade blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

Fina mormor och morfar på bröllopet 1944. Åh, vad stiligt. Och alltså, brudbuketten! Måste verkligen ta och fråga mormor, som fyller 92 nästa år, om brudbuketten. Den ser ju alldeles magisk ut. Som den liksom aldrig tar slut.

Blev lite nykär i tavelväggen. Fast den alltid har sett ut precis sådär så föll väl solstrålarna lite extra vackert. Sånt händer ju ibland.

Lite schysst 60-talskonst. Pipan känns morfar. Han rökte alltid pipa när han levde.

Det är inte så mycket vitromantiskt över stugan. Lite lagom sådär. I och för sig så var det visst fler finheter för några år sedan men några tjuvar tyckte precis samma och snodde åt sig halva bohaget. Påtal om icke vitromantiskt. Jag skulle ju såklart ha plåtat köket. Det är knallgult med blå luckor. Inte så mainstream direkt. Och inte ett dyft romantiskt. Eller kanske lite, på sitt sätt.

De där broderade tavlorna är ju rätt fina. Det är kanske det man ska göra när andan faller på, när man inte kan sova eller nåt. Brodera lite. Eller fixa ihop en sådan där duk. Ärligt talat så är det lite hantverksmecka i den där stugan.

Och den där väckarklockan tickar som en galning annars hade jag nog råkat få med mig den hem någon gång. Sådär av misstag. Den påminner mig om den här.

Lika roligt som det var att klottra i gästboken när vi var små, lika mycket våndades vi när vi blev äldre. När man inte kom på något fyndigt utan drog till med något fjantigt nödrim för hundrade gången. 

Den här gästboken var en present från min mormor till min morfar. På bröllopsdagen. Jag svimmar så fint.

Mammas gamla poseibok, men den måste få ett eget inlägg. Rart som tusan.

Och broderat igen. Önskar jag kunde säga att jag gjort den själv. Måste lära mig känner jag ända in i hjärtat. Och det var nog allt från stugan.

den har ju alltid funnits där II.

Vissa dagar åker man Twister på Grönan och är en cool åttaåring som besviket får konstaterat att hon "bara" är 139,5 cm och därmed går bet på Fritt Fall Tilt. Andra dagar åker man väldigt gärna i en röd vagn bakom morfars gräsklippare. Genom skogen på grusvägen med några grodor på lift. Och vissa dagar längtar man ihjäl sig efter den där chihuahuan och andra dagar leker man i evighet med de där smågrodorna. Som får namn och egna hus med bassänger och som efter en stund blir så många så de växer ur glassburkshuset och får en hink till hem istället. Fast bara för en liten stund.

Och som vanligt var det mest Nomi som ville bli fotograferad. Kan i och för sig bero på att de andra satt hukade över grodorna hela eftermiddagen.