rifle paper co - lycka!

 

Och så har vi då äntligen fått Rifle Paper Co på plats i affären. Och nog för att jag alltid kärar ner mig mer eller mindre i saker från affären så slår nog det här nästan alla rekord.  Det är så himla lovely. Jag önskar mig allt. Jag kan omöjligt välja mina favoriter för allt är precis lika fint. Det är liksom galet fint ända ut i fingerspetsarna, om man nu kan säga så om papperssaker. Men ni fattar.

 

Rifle Paper Co skapas i Winter Park, Florida och bakom allt står paret Anna och Nathan Bond. Anna är designern bakom allt och hennes handmålade illustrationer är något av de vackraste jag vet. Till och med ett litet vykort är som den vackraste lilla tavla.

 

Produkterna är tryckta i USA och de allra flesta lokalt i Florida och hela kedjan, såväl kontroll och förpackning sköts för hand. Pappret som används är FSC-certifierat och man är noga med att se till att tryck och annat material är miljövänligt på alla sätt och vis. Kvalitén är superhög och det märks vill jag lova.

 

 

Fingertoppskänslan. Det är när varenda liten millimeter är fin. Hur du än vrider och vänder på det hela. Som när anteckningsböckers fina inte slutar med framsidan utan fortsätter hela vägen in. Som den lilla resejournalen. Å!

 

 

 

Kan ni tänka er att rosorna är från min egen trädgård?

 Om ni skulle känna mig så skulle ni hålla med om det hela var hemskt märkvärdigt.

 

Alla prints är skapade från en original gouache målning av Anna Bond. Och städer som Paris, London, Amsterdam, New York, Istanbul och Rom.  
 

Och ser ni telefonblocket? Det är just sådana här små lyxiga presenter jag vill ge alla jag känner. Mer vackert i vardagen har ingen blivit olycklig av.

 

Pappersarken. Å! Igen.

De är helt underbara som paket men sätta dem i en ram på väggen...

 Jag har redan gjort det.

 Å! Igen..

 

 

Blommor på mörkt, megavackert.

 

 

Vykortstavlor var det.

 

 

Jag gick så överstyr i fotograferingen här idag. Jag hade tänkt att sluta men kunde bara inte. Jag vill plåta allt och vrida och vända på det. Men jag fattar ju att det här blogginlägget redan är i längsta laget.

 

Men ändå. Jag måste bara... Det är så himla fint. Perfekta presenter. Jag har sagt det förut men julklapparna är räddade. Det är liksom så att det lilla känns så mycket. En to-do-lista för 89 kronor, inslagen med vackert band, jullycka. En liten anteckningsbok, eller två, i silkespapper , en liten lycka till.  Eller som de här kortlådorna med 8 kort plus kuvert. Eller brevpapperslådorna. Såklart att man inte skickar tusen brev i veckan i denna evinnerliga mailvärld men tänk att ha en låda med finkort när man väl ska.

 

Ja suck, lyckosuck.

Ha en fin fredag. Själv ska jag snigelstäda bland blommiga papperssaker och vykort med franska på. Och sätta rosorna i vatten.

god morgon och ha den finaste av dagar.

Klockan fem på morgonen och fast i den ängsliga början på tusen-listor-högen är det lätt att önska sig bort till innergårdarna i Paris... Jag vet inte hur många sådana här bilder jag har. Så himla onödigt egentligen. För det är ju liksom bara innergårdar mellan stenväggarna, precis som innergårdar är mest. Sådana som jag har kikat in på, tagit en bild eller två, och inget mer. Fast på den här gården var det någon som hällde en hink vatten över min barn. Från femte våningen sådär. Men det var nog inte med flit. Eller annars var det så. Det är ju alldeles omöjligt att veta hur det förhåller sig med saken. Men det är ju lätt att fundera och fantisera vidare om vem var det egentligen som höll i hinken...

 

Tusen miljoner tack för alla supersnälla hälsningar här och där och mailen ni skickar. Jag ligger hopplöst efter i tusen-svar-högen men jag sparar dem längst in i hjärtat. Alltid.

family livings nya DIY-profil!

Superstolt att numera ha en alldeles egen sida i Family Living,  Sofia´s DIY. Nya numret står på hyllorna i morgon och där på sidan 93-94 finns beskrivningen på hur du gör ett eget tipi, för pyttiga 250 pix. Gör ett säger jag, megaenkelt och att ligga på rygg i tältet och kika uppåt är lite av en dröm. Och som om det inte vore nog så finns ett 10-sidigt hemma-hos från oss i tidningen. Fint av Moa, Åsa och Jonas.

förra måndagen.

 

Såhär.

Där på vägen som min familj åkt tusentals gånger. Ända sedan  det tidiga sextiotalet. Vareviga sommar och nästan jämt, sålänge snön inte ligger som djupast. Samma väg. Genom skogar, åkrar och ängar. Ni vet, just en sådan väg där du vet varenda sväng och minsta lilla gupp. Där du vet precis hur nästa vägkrök slutar. Just bara för att du har åkt den där vägen ända sedan du knappt kunde kika över bilens fönsterkant. En snäll väg, den mot stugan. Och hem igen.

 

Det var på just den vägen, för en vecka sedan.

Min pappa hade haft sin måndag såsom han älskar att ha dagarna. Timmar ute på sjön med kastspöt. Framåt skymningen nappar det bäst, det har jag lärt mig. Abborrar och gäddor. Kanske kom mörkret snabbare än han anade, de gör ju det sådär plötsligt nu på sensommaren. Sedan tog han sin cykel genom skogen från sjön. Genom skogen, upp till stugan på grusvägen. För att hämta motorcykeln och ta sig hemåt mot stan. På just den där vägen. Den vi åkt  alla tusentals gånger.

De var två. Den ena hann han väja från men den andra träffade honom i sidan. Hjorten dog på sekunden. Min pappa överlevde. Han är fortfarande kvar på sjukhuset i Eskilstuna. Men han överlevde. Det viktiga.

Veckan som gått har det känts som jag knappt har kunnat andas. Skakad av livets förgänglighet. Ännu en gång. Som förra sommaren. Tagen. Tankar som kommer och går. Svårsorterade. Jag har haft lite så hela sommaren, svårt att sortera. Jag har så ibland. Jag vet att det blir så när det är lite mycket. Sådär överlag alldeles för mycket.  Samtidigt som tiden rusar bleknar förnuftet. Tankar tar över, de som börjar som små men slutar i en härva av frågor som ändå inte har något svar. Lite som fast där du ändå inte kan påverka. Där du egentligen inte har något som helst att hämta. Det är just där det blir så svårt att andas. Fast jag egentligen vet hur man gör.

 

Men jag har sovit massor. Och snott åt mig lite tid. Och i tankarna finns just nu bara det som är viktigt.

 

 

Det enda viktiga.

 

 

 

 

 

 

fyndtips och tweenie-bok.

Påtal om Soft Gallery så har de ju riktigt schysst halva-priset-rea just nu. Och det fina i kråksången är ju att det finns så våra favoriter kvar från den sagolika kollektionen som jag bloggade om här. Och lika fint är ju att många av de här plaggen funkar precis lika bra året om. Så här kommer våra favoriter som är på skynda-fynda-läge just nu.

Den armlösa hoodien. Så grym. Perfekt med en tröja under -

DIMITRI SLEEVLESS HOODY

 

Den lilla bodyn. Så himla fin till kjol - NORMA JEAN LEOTARD

Brallorna i samma. Hur perfekta under vinterns tjockkläder - LUCY PANTS FLOWERS

Sweatshirt med blixtlås - SASCHA INDIGO JACKET

 

 

 

Och påtal om Viggo. Efter att ha sträckläst Harry Potter men tröttnat tvärt efter sida 501 i bok nummer fem så har han haft lite svårt att hitta de där superfängslande böckerna igen. Narnia var bara bra i en bok eller något och Fem-böckerna mossiga. Jag vill ha fantasy! suckade han och jag kände mig lite vilsen i genren. Men så plötsligt idag är han fast igen. Suzanne Collin´s serie om Gregor från Ovanjord verkar omöjlig att lägga ifrån sig. Och turligt nog så är den tredje boken pågång under hösten och fem finns skrivna. Men annars då, fantasy? Någon som sitter på några tips?

 

 

soft galllery aw 13.

 

All pictures Copyright Soft Gallery

 

 



 

 

Halva barnens garderober är fulla med Soft Gallery. Vi är bara så himla stormförtjusta. Det jag helt enkelt avgudar, förutom färger och superfina modeller, är att passformen är grym. Det finns inga kläder som sitter lika bra på mina ungar. Tvätt efter tvätt, dessutom. Deras mjukisbrallor till exempel, de är helt grymma. Kolla bara de nya för hösten, lite tweedaktiga sådär. Sweatpants goes lyx, gillar. Och kan man göra något så schysst av något så simplet som mjukisbrallor då kan man göra allt. Deras leotard och jumpsuit tjatar jag ju ihjäl mig om men så blir det när barnen bor i vissa plagg. Och höstens full med rosetter står det ju Nomi på, sådetså.  Och deras hoodies, så superlovely så man smäller av. Jag lovar att hojta till när Soft Gallery AW 13 finns i butik, det borde vara snart. Längtanskläder...

 

 

några av mina bästa just nu.

 

 

Min bästa plats. Alla dar i och för sig.

Och alldeles särskilt mörka augustinätter med goda vänner och vin.
Som igår, bästa.

 

Min bästa golvvas. Och presentblommor.

 

Min bästa kofta. Köpte min i Paris men finns här.

Och det där håliga är hela ryggen. Och fickorna.

 

Min bästa sort av ljusstakar.

Lyllo mig att jag har så många.

 

 

Snacka om höstigt just nu. Regnet smattrar och åskan mullrar. Bästa, det med. Kommer jag med säkerhet få äta upp förr eller senare.

på landet mitt i Paris.

 

Paris är som gjort för livlig fantasi. I varenda litet hörn finns historierna. Ni vet de där som bara fortsätter och vävs ihop till något mer magiskt ju mer man fortsätter att berätta. Det finns så många gator och gränder som man inte har en aning om var de ska sluta. Och så många historier man aldrig ens har snuddat vid. Och det är just det som är det  väldigt härliga.

 

 

Så står man plöstligt vid en sådan här korsning,
då är det klart man börjar undra.  

 

 

Men vi sprang åt vänster.  

För det var nog bäst att springa för lite fjärilar i magen fick man allt.

 

För ingen kunde ju veta säkert var den lilla gatan åt vänster skulle leda.  

 

 

Det var tur att vi hade färdkost. Tänk om den lilla gatan saknade slut.

 

Där fanns turkosgröna dörrar och farbröder som stirrade på oss från väggarna. Vi tror att de vaktade på hundra vattenfall. Bortom dörrarna hörde vi vattnet som rann.

 

 

Och igenväxta dörrar och grindar som man önskade att man fick komma hem till.

 

 

Egentligen var hela den lilla gatan en sådan man önskade sig.

 

 

Det fanns katter i fönstren (men hon smet) och rosa, jättestora på taken.

 

Vi tänkte att man tyckte nog om sina hus väldigt mycket.

 

 

Men precis där vi började fanns ju en grind till höger.

Det kändes som vi var tvungen att kika.

 

 

Och där mellan de höga husen!

 

 

Små blad som seglade på vattenytan.

 

 

Det doftade ros.

 

Och man fick gå jätteförsiktigt för att inte trampa på smultronen.

 

 

Det var väl som en trädgård är mest kanske någon tycker.

 

 

 

Men det var den inte. När man sätter en liten pytteliten plätt i händerna på en gäng människor som bor i de höga husen runtomkring, mitt i Paris, då blir det inte som en trädgård är mest.  Då skyddar man sina smultron som de vore dyrbaraste guld.

 

 

Och man håller varenda millimeter av den där trädgården lika kär.

Det var åtminstone precis så det kändes.

Och fast vi har en egen trädgård så kommer den aldrig att bli såhär trots att vi skulle önska.

För  den ligger inte bland de höga husen.

 

 

Och den har inga betongväggar som bakgrund.

 

 

 

Vi kunde ha stannat på stigarna i evighet.

Så springer ni på den här skylten. Glöm då för allt i världen inte att titta vad som finns  bortom den stora gatan med alla bilarna, där det är marknad om söndagarna.

 

 

Korsningen ligger i 20 arr, nära park de Belleville där utsikten är som bäst och det finns tusen saker att leka på. Det ligger också nära en annan park som vi var på väg till men regnet och blåsten kom precis i samma sekund. Det var tydligen Napolen som byggde den när det begav sig. Men jag vet någon annan som var där, den heter Parc des Buttes Chaumont, kika här.