2011.

Å 2011 var året som gick i en rasande fart.  Och det har varit ett fantastiskt år på alla sätt och vis. Ett tacksamt år på alla plan med en massa kärlek. Och bloggen, allra käraste bloggen, och ni alla som hör ihop med den. Ni som läser och hejar och gillar, ni är så himla fina.  Jag blir berörd så till den milda grad över er ödmjukhet och otroliga snällhet. Varje dag blir jag det. Ni är fantastiska och ni sätter glans på mina dagar. Så är det.

Men i allt detta fantastiska så var det året då flera bedrövelser slutade med en enda stor förbannad sorglighet. Så stor och så sorglig att jag knappt idag fattar att det hände. Kanske trodde jag först när rädslan satt där som ett stryptag på mig att aldrig någonsin kommer jag ifrån det här, att jag aldrig blir hel. Men vet ni, det blev precis tvärtom. Idag är jag nästan tacksam att det hände. För det fick mig att för alltid att förstå vem som är viktig i mitt liv. Vilka människor som betyder allt, precis allt. Och vilka som inte betyder något, som inte ens är värda en tanke. Och att kunna släppa de evinnerliga tankarna och det förödande ältandet och bara se tillbaka med ett kallt konstaterande, som att det här var det som hände och det var riktigt illa. Men sedan, inget mer. Den insikten är nog min värdefullaste detta år. Den har gjort mig alldeles hel igen.

Så alla ni fantastiska männsikor som finns i min närhet på ert eget lilla vis. Ni är så värdefulla. Och jag önskar er alla ett underbart nytt år med en hel massa kärlek!

Och tack för att ni finns.

Sofia

jo, man kan bli lycklig av prylar. helt överlycklig faktiskt.

Tänka sig. Nu är det gjort. Nästan för bra för att vara på riktigt. Klicket med min största pryl-önskning någonsin. Det är sant. Jag har aldrig suktat så efter en sak. Samtidigt känns det lite nervigt, blir det bra nu då? Men taa-daa, mina önskningars önskan.

Jag är ju ingen köp och rea-tipsare av stora mått. Men faktiskt är det ett herrans bra pris på mitt bästa objektiv. Det är liksom billigt i vanliga fall så nu är det vrakpris kan man nästan hävda.

Älskart. Jag är fast övertygad att min gamla skraltiga, gnissliga och halvtrasiga Eos350D överlevde pågrund av just detta objektiv. Jag fick det av K för några jular sedan och jag trodde nästan inte det var sant när jag plåtade med det för första gången. Skillnaden från standardobjektivet var så markant och otroligt fantastiskt. Det är ett fast objektiv med stort ljusinsläpp och det går att plåta i riktigt dunkelt ljus. Den enda nackdelen är att man får backa väldigt långt för att få med miljöer. Hänga ut genom fönster och sånt där läskigt. Men det är det absolut värt. Jag använder det nästan alltid. Till och med sedan det föll ihop när vi var i Paris (och K fick det att hålla ihop igen efter en timmes meckande på Centre Pompidou) så funkar det utmärkt. Och nu är det nog inte så att det är ett objektiv som oftast faller sönder och samman, utan det var nog helt enkelt för det råkade tillhöra mig. Min historia av tekniska prylar är ungefär såhär. Så därför lovar jag att min nya pryl ska få all omtanke och omsorg den bara kan få. Jag ska bära den på silverkudde och putsa (först skrev jag pussa, snacka om att lyckan över en liten pryl kan stiga en över huvudet) på den varje da. Eller åtminstone använda kamerarem och linsskydd och kanske inte ha den skramlande i en sådan där tygpåse som man har när man handlar på Ica.

 

Och just det, när jag ändå håller på. Fotografiska har rea på alla posters.

winter ladybug.

Inte för man tror att ett vinterland kan försvinna på fyra dagar men det kunde det. Vår julafton var vårlik och vi tänkte att det kändes som påskafton. Vareviga dag pratar vi om den konstiga vintern. Och om den alldeles tokstormiga vintern. Alla går runt och saknar snön lite. Jag för ljuset och ungarna för allt det roliga. Och vinter förresten, kan man verkligen kalla det vinter när man inte ens behöver mössa och vantar?

Och själv stirrade jag nyss förvånat på silkespappret. Hej där, du lilla nyckelpiga. Och vad säger man mer? Det är egentligen fasligt långt kvar till sommartiden, men jag förstår om du blev alldeles lurad.

underbart är kort.

Å min kära lilla blogg är alldeles åsidosatt. Nästan så det skär lite i hjärtat. Nu skulle man ju kunna tro att jag sitter kvar under pläden och julmyser och inte kommer mig för att blogga. Men ack nej om det vore så väl. Jag insåg ju där på juldagen när någon sa "Nu börjar man rea..", att det inte var läge för soffmys längre. Och hjälp tänkte jag, julen som nyss har börjat. Detta var ju inte alls enligt mina lateriplaner. Men vad gör man? Har man en affär på stora, stygga internet får man lov att följa reglerna. Så därför blev julen väldigt kort.

Men underbar ändå. Nomis julklappsöppnande fick ett lite snöpligt slut. Eller som hon själv berättade på juldagen. "Jag fick en sönder balettjej...." Men när allt kom omkring var det inte riktigt så illa. "..och en hel balettjej."

Orsaken till missödet var nog egentligen att asken de låg i var alldeles för vacker för att ligga och vänta under granen. Den var turkos (ala Tiffany) med ett svart brett sidenband. Det är såklart att en sådan flott ask är svår att motstå och hamnade därför på de flesta ställen innan den var dags att öppnas.

Och den förträffligt fina rean får ni inte missa. Det är en riktig superrea. Fyrtio procents rabatt är faktiskt jättemycket.  Ska det va, så ska det.

julkalas!

Jag önskar er alla världens finaste juletid.
Och en väldigt lat sådan.

bästa genvägen till julefriden.

Ni minns det där om julefriden. Det är ju lätt att tänka att den infinner sig först då allt är klappat och klart liksom. Städat och putsat och fejjat och piffat och pyntat. Att tänka att det är enda sättet. Och då är det väldigt lätt att kasta sig från den ena galna racet in i det andra. 

Men man kan också välja. Ett annat sätt. Istället för att göra precis det där galna piffningsracet. Och gå runt här och gräma sig för allt vi uppenbarligen inte kommer att hinna så har jag intagit samma förhållningssätt som Viggo.

Igår när jag hämtade honom på fritids, sista dagen innan jullovet, så satt han och vävde. Jag visste redan  att det var en julklapp till K. Och om man säger såhär, själva grejen var inte särskilt färdigt, inte ens lite färdig (precis samma läge som vårt juldonande).

 - Ojojojdå, sa jag. Hur ska du hinna? Ska vi ta med den hem och så väver vi klart (vi?!).

Viggo tittade på mig och sa lugnt. - Närå, jag gör klart den när jag hinner. Han får den i födelsedagspresent istället! När fyller pappa?

- I juli ju, suckade jag.

- Perfekt! sa Viggo.

Och med det menar jag ju inte att vi ska fira jul till midsommar. Men det man hinner det hinner man liksom. Och ibland är det sä jäklarns onödigt att stressa upp sig onödan. Julefrid var det ju.

Och granen är köpt. Och lådorna med julgransglittret är nedtagna från vinden. Och massor med levande ljus brinner. Och vi ligger i soffan och käkar högar med skumtomtar. Så julafton, kom nurå! 

Och om någon funderar på att göra en jättetavelvägg så kan jag upplysa om att ta ner tavlor från väggarna går jättesnabbt. Det är sen det jobbiga börjar. Men det är framflyttat till midsommar.

plaza koti.

Häromveckan ringde Anna Mård mig och sa att hennes och Karin Fobergs fina reportage från Plaza Interiör hade hamnat i Finland. Vi sa att det blir nog inget omslag såhär i juletid. Men det blev det!

Igår damp tidningen ner i lådan. Det roliga är att man har valt att blåsa upp helt andra bilder än i det svenska. Vilket gör att det känns ganska så annorlunda.

Och finska, wow vilket språk. Jag tycker att finska är grymt snyggt i skrift, älskar alla dubbelbokstäver. Det är ju inte för inte Mokkasin har två k istället för ck. Däremot omöjligt att förstå, jag har verkligen försökt gissa vad som står men det är helt omöjligt. Så jag får hoppas att det står något bra.

Psst! Tack för alla supersnälla hälsningar här och där och alla mail om att ni gillar paketen som skickats. Det betyder ofantligt mycket efter denna nästintill galna julrusch ska ni veta. Och fast jag inte hinner svara alltid så blir jag så glad ska ni veta. Helt överlycklig faktiskt.

hej där, vinterland.

Ja ni, hej igen. Herre jisses vilka bråda dagar jag har haft på sistone. Jag tror faktiskt att om jag bara känner efter litegrann så faller jag ihop i en liten hög någonstans. I något hemligt dunkelt hörn i det här stora huset. Och ni hittar mig inte förren jag sovit tusen timmar och börjat drömma om annat än paket och tejp och silkespapper. Och avprickningslistor och fraktlappar och brunt inslagningspapper.

Men det går ju för all del inte för sig. Det är ju förtusan juletid trots att det nästintill undgått mig såhär långt. Juletid och det ska minsann bli julefrid det här året också.

Men just nu ska jag pusta ut. För idag har alla (nästan) julens paket lämnat huset. Och jag ska dricka andra koppen glögg för i år (jag minns inte den första men någon sa att jag druckit den) sen ska jag lägga mig väldans tidigt. Och imorgon är det dags att ta tag i julefriden. Väldigt mycket dags.

Och tack kära snö, för att du kom till sist.

Litet svar: Stjärnan fick jag för flera år sedan av en av mina vänner. Älskar den, så vacker. Foten och stjärnan är i keramik och den är gjord av Eva-Marie Kothe. Finns fortfarande att köpa på Blås & Knåda.

do something.

- Fett fubb, sa Viggo. Och det är precis så det är. "Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten.En övervägande majoritet av dessa är flickor." Så därför är årets tema för Musikhjälpens insamling - Alla flickor har rätt att gå i skolan. Så nu hojtar jag till såhär på insamlingens sista dag -  gör någonting! Ni kan lägga ett flott bud på någon av alla fina auktioner som pågår men glöm för all del inte bort att ett litet mess som kostar dig 50 små kronor hjälper en hel massa.

Själv tar jag tillfället i akt att å Mokkasins och Little Cute Mokkasins vägnar hälsa till er alla fantastiskt snälla människor därute genom att önska Lalehs sång Live Tomorrow och skänka 1000 kronor till Musikhjälpen.  

Do something - i kampen mot denna fett fubbiga värld!

ljus.

Kan man få ett tak fullt med lampor. Bara sådär. Hundra lampor hade varit fint. Minst. Denna beckmörka tid.

Bild: RuffledBlog 

förtjusande.

Jag vet att det är fånigt men jag blir så himla förtjust i små världar. Löjligt förtjust. När de ser ut på det här viset vill jag bara ställa den lilla världen där på fönsterkarmen och sätta igång att fylla den med pyttesmå saker. Jag vill ställa en liten karusell där i skogen och hänga små planeter och stjärnor i trådar som får dingla alldeles ovanför trädtopparna.

Och nu grämer det mig att hela den lilla världen får ligga kvar på hyllan. Tills jag har tid.

Det är en dockteater förresten. En liten en.

men nu då? nä.. men nu?

Det regnar och regnar. Gräsmattorna är illgröna och det är dystert. Det lovades snöstorm och det är ju inte varje dag man tänker att en snöstorm vore minsann lite av en önskedröm. Men vad sjutton, hur ojuligt får det lov att vara?

Så vi hänger fönstrena fulla med silkespapperslingor och säger att det är snö. Så länge, medans vi väntar. Sen kisar vi med ögonen som bara den och tror varannan sekund att regnet utanför har förvandlats till snö.

först var det alldeles grått och fult och sen blev det helt färgglatt, som Paris ungefär!

Tänka sig att min lilla affär fick vara med på Isabelles (bästa DOSfamily-bloggen) grymma lista i senaste Family Living. Känns väldigt ärofyllt och förträffligt fint. Tacktack.

Och tror ni det var fyra ungar som höll på att tuppa av alldeles när det en vacker dag damp ner ett vykort från självaste jobbaretjejen som Nomi kallar henne (hon ÄR förövrigt jobbaretjejen var och varannan dag) .

Ni kan ju fatta själva hör högt det smäller när det kommer en hälsning från hon som kan klyva brädor som en tv-spelsfigur ,som har en guldspray som är heeelt otrolig och som fixar deras drömmars rum så att vi inte har gjort annat än diskuterat rum mest hela hösten. Och som det har oh:ats och ahhh:ats i soffan. No limits i rum varenda onsdag liksom.

Önskerum

Liv: Halva rummet ska vara en spraybox så hon enkelt kan spraymåla hela dagarna. Cyklar och sånt där.

Viggo: Ett laboratorium. Ingen mesig låtsatsvariant. Glasrör och annat så man kan blanda väldigt bra. Sådär så man blir svart i ansiktet och håret står rakt upp. Real stuff alltså. Och så väldigt mycket av den där väldigt speciella guldsprayen.

Charlie: Han vill ha en exakt kopia av Barca-fotbollsrummet. Avundsjukan bara lyste i ögonen när han såg det programmet, är det sant liksom?!

Nomi: Hennes senaste variant är havet. Massor med blått silkespapper som är själva havet. Akvarium utmed alla väggar där fiskarna simmar. Miljoner med superglänsande (den där sprayen igen) guldstjärnor i hela taket. Och luftmadrasser så man kan flyta på havet och titta på stjärnorna. Och en haj som ska vara fyra meter lång och silverfärgad.

Det var bara det. Inget konstigt alls.
Rubriken syftar på Livs kommentar när hon skulle beskriva ett av rummen en morgon när vi gick till skolan.

Fixa rummet har lite jullov nu men 28 december är ordningen återställd.

det gäller att tagga ner en smula.

Jag lovade ju er tidernas julkort. Det mest ostajlade ever. Förr i tiden så pysslade jag julkort så det stod härliga till. Snygga var de om jag får säga det själv. Men så kom barnen och då började det hela svikta. Jag tror att vi skickade en vacker bild på en liten nyfödd Liv första julen hon fanns hos oss. Men sen blev det tyst, ganska så knäpptyst i julkortssvängen.

Men så 2007 fick jag en väldigt stark ingivelse om att skicka julkort var viktigast i världen. Och skulle det vara så skulle de banne mig vara ett kort på barnen. Vi hade ju flyttat långt bort från alla kompisar och jag tänkte väl att alla skulle bli superglada om det kom ett tjusigt julkort med fina barn. Kompisarna på landet liksom. Glada och uppsnajdade till tänderna i vårt vackra julehus. Men dagarna gick i renoveringskaoset och jag kan tillägga att på den här tiden var just mamman i huset lite sliten. Ett halvår som fyrabarnsmamma i ett upponervänt hus började ta ut sin rätt. Så egentligen var jag rätt opeppad på det hela taget. Men julkort skulle det bli, absolut julkort.

Och vad är väl ett fotografi? Hur svårt kan det vara liksom. Men fyraåringen och treåringen och de två halvårsmänniskorna tyckte det hela var en usel idé. Alltid var det något litet bekymmer i faggorna. Jag lade ner det där med snajdigheten och tänkte att man kan ju alltid beskära. Bara de åtminstone är på samma bild liksom så tar jag resten sen. Det var bara den lilla detaljen som visade sig vara den mest komplicerade, fyra barn på en bild. Inte några halva barn utan hela små människor.

Och tiden gick och det var inget annat än att rota igenom vad som fanns. Och nu var jag jättetrött men fortfarande fast besluten om julkorten. Fast det kanske inte behövde vara så förbaskat märkvärdigt (det här var ju tiden innan blogg, då var man ju lite mer avslappnad så att säga).

Det är ju som det är liksom. Vi är ju inte speciellt snajdiga just nu, vårt hem är ett kaos, barnen är inte välfriserade och vi har inte ens städat. Vad är väl barn i pyamas, en tvättställning och obäddat säng som bakgrund och rosa klädnypor på fingrarna och fultatuering på knäet och allt det andra mot inget julkort alls? Jättetråkigt faktiskt. Så Hejhej verklighet. Men en väldans hjärtlig hälsning i juletid.

finurligt.

Oj så himla rart julkort som damp ner hos mig häromdagen. Inte ett alldeles ordinärt sådant men ack så finurligt. Önskar jag hade kommit på det själv. Men det var de här fina donnorna som hade klurat ut den lilla fiffiga hälsningen.

 

Och tänka sig vad en sådan här liten finhet till påse kan göra med en trött och seg bloggerska som knappt såg himlen bakom regndis och dimma. Man blev ju solskenet självt på en halv sekund. Tacktack!

Påtal om julkort. Imorgon tror jag bestämt att ni ska få se tidernas julkort... Ska leta i gömmorna bara.

 

fabrikenvinst!

Minns ni att jag i sista minuten kastade in mina Köksfavoriter i tematävlingen hos Fabriken. Tror ni inte jag gick och vann! Tacktack för det. Och därmed är det jag som får lov  att presentera nästa Fabrikstema, Julpyssel. Lite komiskt med tanke på att min pysslarvärld i nuläget inte existerar. Men vad gör man inte för ett sådant ärofyllt uppdrag. Så idag pysslar jag, otroligt nog, inne på Fabriken.

Och inga tomtar blir det och inte så juligt. Men paketinspiration kan väl alla ha lite nytta av i dagar som dessa.

Hurra för en trumma som paket!

Och fler varianter av mina paket här på Fabriken. Och andra säkerligen mycket juligare pyssel.

Lite kul är att för nästan exakt ett år sedan så det ut såhär på bloggen.

världens finaste måne.

Idag packar jag månar som en galning.

Liten uppdatering: Nomi sitter här bredvid när jag öppnar rulle efter rulle med månar (som faktiskt kommer direkt från tryckeriet).
"Å, de luktar ju såhär underbart!!" utbrister hon gång på gång.

Så nu vet ni det. Detta är inte bara en fin poster, den har även en fantastisk doft. Hur bra kan det bli liksom?

på morgonen den 1:a december.

Så kom den då. Första dagen i årets julmånad. Ungarna är superpeppade. Det är bara snön då. Eller ickesnön som sätter smolk i det hela. Och de släcker lampor och håller på och stänger av det mesta. Något måste man ju göra när de är så illa ställt med hela jordklotet. När vi stressletar tusen fingervantar och hallampan släcks för sjunde gången slänger jag dock ur mig dumheter.  Som att då måste ju alla göra samma sak. Om det ska hjälpa. Och alla fyra tittar på mig som jag är utom förstånd. Det måste bli snö. Och då ska allt göras som göras kan för den förbannade växthuseffekten.

Min julaffisch (som för all del inte är en julaffisch) sitter uppe sedan i natt. Ahh, sa Liv när hon såg den. "Jag gillar när man inte riktigt ser vad det är.... Är det snöbollar eller inte? Är det en girlang? Det är en girlang känner jag. Fast inte säkert. Och är det en tomte eller en människa?" Det är en människa, säger Viggo men pekar på den runda formen (det syns inte på fotot med det är liksom små mörkt blå stänk i det vita). "Det där är i alla fall en portal som suger in svart." Jaha? tänker jag. Men det är glasklart. Det svarta åker liksom in där bland de små håligheterna. Och sen är det alldels borta.

Sen lyssnar vi på Radiokalendern och Viggo hittar ett hallonhjärta i muslin. Som han fotograferar ungefär 30 gånger med sin Nintendo. Så att det inte ska försvinna när han äter upp det. Men i sista sekunden hejdar han sig. Stirrar på hallonhjärtat och lägger det på en säker plats på hyllan. Det går ju inte för sig. Att äta upp ett hallon som har fått turen att bli ett hjärta.

happy things!

Kan man inte nästan tuppa av lite när man ser allt detta? Hurra Elisabeth, vad fint det är!

Elisabeth Dunker och hennes Fine Little Day har formgivit en drös av de allra finaste sakerna för självaste Urban Outfitters. Grymt. Fine Little Day känslan sitter som en smäck. Som vanligt blir man varm och glad ända in i själen av Elisabeths formspråk. Sådär på riktigt.

Kan man göra snyggare romber? Nepp, det kan man faktiskt inte.

Kollektionen heter Things.

Sa jag inte att man blir glad!

Uppdatering: Var kan man lägga vantarna på finheterna, kan man ju undra?

Elisabeth hälsar:  Man kan beställa från Urban Outfitters nätbutik. Klicka på amerikanska flaggan bara på deras sida, eftersom det är i UO New York som grejorna finns. (Men de kommer till London strax)

det är skillnad.

Å vad jag vet att jag snart måste börja blogga lite mer julkänslosamt. Snart så. Men sålänge slänger jag mig med pasteller och glassar. När ni minst anar det så drar jag till med en julöverdos av tyngd. I wish...

Men det var det där om glassarna. På frimärken. Söta. Blir alltid lite förälskad i fina frimärken. Minns ni när Joanna Rubin Dranger hade gjort de där urflotta Fröken Livrädd & Kärleken - frimärkena? Jag köpte högar.

Men nu var det glassar. Som jag råkade på när jag köpte ett frimärke igår. Ett, först. Lite överraskad över att det inte var någon blek växt eller beige stilleben, vände jag på vägen ut. Jag köper en bunt tänkte jag. Eftersom det alltid saknas.

Och killen började räkna ihop en hög där bakom kassan. Med någon blågul svensk sommar-variant! Med flaggor och midsommar och solsken.  "Nämen guuud, neeej! De där vill jag inte ha, inte alls!" Och killen såg ut som om han trodde att jag skämtade. Vadå, frimärken som frimärken?! Typ. Och när han hade rotat runt i frimärkslagret och till sist fiskade upp ett gäng med glassar, så försökte jag förklara skillnaden. Ni fattar att det var lönlöst.

olika grader av lyx.

Är det ett tecken? På någon slags brist på egen tid. Eller egen lathetstid. När man tycker att ett besök hos tandläkaren är en helt ljuvlig lyx. Nu tycker ni förmodligen jag är helt uppåt väggarna galen men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så kändes det precis så när jag lämnade min tandläkare idag. Och om jag ska fortsätta med den där sanningen... Så somnade jag till bruset och knarret och suset av borrar och sugar.

Fast det är inte första gången. Och jag ska inte gå närmre in på historien om en ganska nybliven fyrabarnsmamma. Med två skrikiga bebisar som aldrig ville sova och med en tand som behövde rotfyllas (och som hatar bedövning och skippar det alltid) och hur man kan somna som en stock.

snö, hoho!

Idag har jag önskat mig en enda liten sak. En ganska så obetydlig men ändå så omöjlig och så fasligt fint det hade varit. Med bara lite. Snö. Eller åtminstone några minusgrader och lite gnistrande frost.

Egentligen har jag gått runt och tyckt att det har varit lite bekvämt och i allra högsta grad en lat och nöjd företeelse att barnen fortfarande går till dagis i sneakers och fingervantar. Och jag har inte behövt ens få lite ångest över att vi faktiskt inte har rotat runt bland overaller och kängor för att se vad som passar. Fast det är december snart.

Men idag. Snö, jatack och please. För då hade det ju verkligen inte spelat någon roll att det är lite skralt på adventspyntet härhemma. Fint ändå hade det liksom varit. Med vita träd och iskristaller på rutorna. Men man kan ju inte få allt här i världen. Och jäklar vad det regnar och blåser (men jösses vad det blåser!) och gräset är knallgrönt. Lite märkligt är det allt.

Och om någon tycker att jag bloggar förfärligt dåligt nuförtiden så kan jag bara skylla på en sak. Affären... herregud så det kan bli. Såklart superkul men det är jag i packrummet (som det numera kallas) alla timmar och alla dar. Och packrummet har flyttat ut i vårt sovrum. Så det är ju inte konstigt att det är det enda man drömmer om nuförtiden. Silkespapper, kartonger och bruna paket. Det är liksom det sista jag ser när jag somnar och det första jag ser när jag vaknar.

Kort ifrån Talent Gallery.

onsdags lyx.

Igår kväll hängde jag här tillsammans med fina vänner. Det var liksom en del av min födelsedagspresent från dem. Och hur lyxigt är det inte? Att bli tvingad att hoppa på tåget och sitta en hel kväll och lite av en halv natt och bara prata. Med människor som jag är alldeles lycklig över att de finns i min närhet. Det är riktig lyx för mig och förbaskat fint. Tack.


Bild: Ruffled Blog via min Pinterest.

tänk vad en liten klisterbit kan göra.

Moodboards i all ära. Tejp på väggarna är lyx. Liv är lycklig över sin tejprulle med turkosa prickar. " Vad menar du?! Får jag tejpa på väggarna? Otroligt..." Ja, det kan tyckas en aning oväntat när vi har härjat i tid o otid om tapetremsor som slits bort när tejpade bilder rivs ner och flyttas runt.

Fast ändå tycker jag nog mest om de japanska tejparna till allt det andra. Billigaste ge-bort-asken blir tjusigare men en bit tejp, de viktiga datumen i almanackan blir synligare med neonrosa remsor, dockskåpet blir förtrollande med en minitejpvimpel och allt som man annars tejpar blir sju resor vackrare med snyggtejp.

Mer tejp i affären.