Bära leggings i januari

För några veckor sedan såg jag en ung flicka bli intervjuad i God morgon Sverige. Hon imponerade på mig genom sin vältalighet trots sin unga ålder (19 år) men främst blev jag tagen av hennes berättelse och på det mogna sätt hon berättade om det svåra hon utsatts för. Flickan var Sara Stille, författare till Bära leggings i januari.

Samma mognad och styrka som jag slogs av i TV-intervjun lyser igenom i boken om hur hennes liv förstördes och hur hon så småningom fick mod och kraft att slå tillbaka och ta tillbaka sitt eget liv. När Sara var 13 år hade hon precis flyttat till sin pappa från mamman, men det fungerade inte så bra. Det var mycket bråk i hemmet och socialen var inkopplad. Jesper, en vän till familjen och 25 år, blev Saras stöttepelare och "bror". Med honom kände hon sig trygg och kunde prata fritt med och anförtro sig åt. Desto större var chocken när Jesper en kväll, när Sara var 13 år, våldtog henne.

I nästan två år pågick övergreppen. Sara hade svårt att ta sig ur förhållandet och det var först när hon flyttade till en annan ort och började gymnasiet som hon kunde börja ta tag i sitt liv och vända det negativa. Bära leggings i januari är en stark berättelse om tjejen som anmälde våldtäkten mot barn och vann. Jesper fick fängelsestraff på tre år. Enkelt, rättframt och sakligt beskriver hon själva övergreppen, hur hon mådde och reagerade och varför det pågick så länge. Läsaren får också följa henne genom polisanmälan, förhör och rättegång.

Idag pluggar Sara juridik vid Örebro universitet. Hon planerar att bli åklagare och hjälpa andra barn och unga som utsatts för övergrepp.  Här är en länk till hennes blogg där hon skrivit om sin berättelse.

Mikrorecensioner, uppsamlingsheat 2013

Sedan i början av året har jag deltagit i en Facebookcirkel om Brasilien berättar, Ljud av steg. En novellsamling av uteslutande brasilianska författare. Två av författarna har skrivit ett gäng med s k mikronoveller. En genre som i alla fall jag har svårt att ta till mig. Men nu, ändå, så använder jag formen till att göra ett uppsamlingsheat på några av 2013 års lästa böcker som jag ännu inte bloggat om.

Rosas buss av Fabrizio Silei och Maricio A.C. Quarello är berättelsen om hur Rosa Parks vägrade resa sig upp på en buss i de amerikanska sydstaterna för att ge sin plats till en vit person. Detta skedde 1955 och på kort sikt innebar det en busstrejk. På längre sikt märktes hennes handling på ett annat sätt. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen grundades som så småningom ledde till förändringar i diskrimineringslagstiftningen. Rosas Buss berättas av en äldre man, en farfar, för sin sonson och är full av tecknade, fina illustrationer.

Magdalena Ribbing berättar den spännande historien om hennes äldre släkting som på 1700-talet var med i konspirationen kring Gustav IIIs mord. Adolph Ludvig Ribbings liv och äventyr överträffar verkligen fiktionen. Efter kungens död på maskeradbalen tvingas Ribbing i landsflykt. Han lever i Schweiz, Danmark, Frankrike och Belgien. Han gifter sig men längtar hela tiden tillbaka till Sverige och sin gamla mor. Den vackre kungamördaren är en spännande bok och jag tänker att den skulle göra sig utmärkt väl som film. Den gode Adolph Ludvigs liv var fyllt av sånt som fängslar.

Fay Weldeons bok En styvmors dagbok var den sämsta boken som jag läste klart 2013. Ju mindre sagt om den, desto bättre. En tunn historia, fåniga och platta karaktärer, obefintliga miljöbeskrivningar och en huvudperson som jag retade ihjäl mig på.

 

Det fanns en tid när jag verkligen uppskattade Arto Paasilinnas böcker, hans fiffighet, roliga karaktärer och dråpliga situationer. MEN det var då. Jag fortsätter slentrianmässigt att lyssna på de nya böckerna som kommer ut, men utan något större engagemang. Uppdrag skyddsängel handlar om en man som efter döden får i uppdrag att skydda en man på jorden. Skyddsängeln går in för sitt uppdrag men det mesta går fel.

Valda dikter av Anna Maria Lenngren

Jag har inkluderat Anna Maria Lenngren (1754-1817) i min grupp av 1800-talets kvinnliga författare trots att hennes största produktion var förlagd till 1700-talet. Dock levde hon en bit in på det nya seklet, varför hon får följa med.

Diktsamlingen jag fått tag på heter kort och gott "Valda dikter". Det framgår inte i företalet vem som gjort urvalet eller på vilka grunder. Här finns Anna Marias kanske tre mest kända skapelser; Porträtter, Pojkarna och Några råd till min kära dotter.

Porträtter - ger en slagfärdig och bitvis riktigt elak bild av adeln och dess bördsstolthet. Det är skickligt skriven satir som det finns många andra exempel på i samlingen. Hon driver friskt med adeln och kanske lika mycket med dem som bugar och fjäskar för de adliga. Flera dikter hyllar också den motsatta sidan, de fattiga och oskuldsfulla. Det är dessa som är mest sant lyckliga i världen och som kan njuta med små och enkla medel. Den fattige i sin stuga har mer glädje i livet än den rike adelsmannen i sitt slott.

Pojkarna - Detta är kanske Anna Marias mest kända dikt och en hyllning till en barndom som flytt och ganska nostalgisk. Flera andra av dikterna i boken är skrivna i samma anda. Barndomen idealiseras, dess lek och frihet hyllas.

Några råd till min kära dotter - I sina tidiga verk framstod fru Lenngren som en feminist, men denna dikt skrevs i slutet av hennes verksamma tid och här verkar hon ha vänt på sina åsikter helt och hållet. Som bokläsare fastnar jag främst för hur hon hånar detta tidsfördriv hos sin dotter. En kvinna behöver inte vara beläst och hon ska definitivt inte stoltsera med sin kunskap.

Anna Maria Lenngren föddes i Uppsala och uppmuntrades av sin far, professor vid universitetet, att läsa och studera. Hon gifte sig med tidningsmannen och redaktören Karl Peter Lenngren. Hon skrev för tidiningen men också egna dikter. Till en början utgavs hennes alster anonymt men efter hennes död gav maken ut dikterna postumt.

Tre nya noveller från elib av August, Victoria och Hjalmar

Ett dockhem ingår i August Strindbergs verk Giftas. Det var några år sedan jag läste det och just denna berättelse hade fallit i glömska. Ett ungt par lever stora delar av året åtskilda då maken ligger flottan. Varje sommar hyr de plats på en ö skärgården och kan träffas där och njuta av varandra. Efter några år skaffar sig hustrun en väninna, på makens inrådan, och denna kvinna får snart ett alltför stort inflytande.

Victoria Benediktsson är en favorit i en hennes Ur mörkret får läsaren ta del av berättelse hur tid som flytt. En skymningskväll i mörkret berättar en kvinna sin livs historia för en lyssnande man. När läsaren får ta del av hennes berättelse om hennes uppväxt och syn på människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet, förstår jag att titeln Ur mörkret också representerar ett slags uppvaknande. Läs själv och se.

Novellkonstens mästare Hjalmar Söderberg sätter scenen för en man, Paul Herbst, som älskat och förlorat. Novellen Margot är vacker i all sin längtan efter det som varit och som aldrig kan komma tillbaka. Den ingår i samlingen Preludier.  Paul berättar en sen kväll sitt livs historia för en god vän medan de avvaktar utanför huset där Paul och Margot bodde.

De viktigaste boken för mig det senaste halvåret

En del böcker och människor kommer in i ens liv vid precis rätt tidpunkt, kanske när som vi behöver dem mest. Detta var fallet för mig med Bönbok för utmattade och dess författare Marianna Agetorp. (Mötet med henne har jag tidigare skrivit om här).

Bönboken har varit som en livboj för mig och jag har läst och läst om och bar den med mig i handväskan varhelst jag skulle den första tiden. Bönerna, som egentligen tar form av dikter, har en sällsam kraft och har talat till mig rakt in i själen. De har hjälpt mig att komma till ro och acceptera min utmattningssjukdom, lärt mig att ta emot hjälp från oväntade håll. Och inte minst har bönerna hjälpt till att öppna ett fönster till mig själv och min själ och låst upp en hel del knutar.

Mot samma mål
Tack för den stora maktlösheten
för tröttheten som stillar mig
Inget orkar jag

Vilar i min utmattning
och öppnar hjärtats hand
mot en högre stjärnhimmel

De okända färdvägarna
får mig att vila vid varje rastplats
och alla skyltar visar
mot samma mål
utan att jag ännu
kan uttala dess namn


Säg bara tid
Du kallar mig utmattad
men så långt ord
skulle jag själv
aldrig orka uttala
Säg bara tid
och jag ska motta
som en livboj
runt min viloplats

Det är länge sedan jag har blivit så berörd av texter som dessa böner/dikter. Tack Marianna för bönerna och för övrigt stöd och uppmuntran du gett mig!

Marianna Agetorp har en egen blogg och webbshop som du kan hitta via denna länken. http://agetorpmarianna.wordpress.com/

Vera Vorontzoff

Sonja Kovalevsky

Igår skrev jag om en biografi över Sonja Kovalevsky, matematiker och författare. Ryska och svenska. Idag blir ämnet en av Sonjas böcker Vera Vorontzoff. Manuskriptet var i stort sett klart när Sonja gick bort alldeles för tidigt 1891. Hon hann läsa upp manuskriptet för några väninnor och diskutera vissa ändringar med dem innan hon dog. Med ledning av det samtalet skred bl a Ellen Key och Ann-Charlotte Leffler till verket och boken om Vera Vorontzoff kunde publiceras året därpå.

Till en början är likheterna mellan Sonjas egen uppväxt och Vera Vorontzoffs ganska lika. Bägge växer upp under goda omständigheter på ett ryskt gods, avlägset beläget på landsbygden. Händelsen då bönderna fick sin frihet från livegendomen av tsaren, skildras ingående i boken och det är en berättelse från Sonjas barndom. Vera är en drömmande flicka som intresserar för att göra gott och hennes högsta önskan som tonåring är att åka till Kina och missionera. När en granne träder in i hennes liv som lärare ändras hennes livs inriktning. Hon blir förälskad. När mannen döms till förvisning till Sibirien vill hon gifta sig med honom och följa honom i förvisningen. Ett klart fall av uppoffring alltså. Han hinner dock dö innan Veras planer kan sättas i verket.

Vera får ärva sin älskade och med pengar på fickan drar hon till St Petersburg för att hitta ett lämpligt sätt att "göra gott" på, men hur?. En gäng nihilister står inför rätta och här hittar Vera äntligen sin chans till offer och martyrskap. Hon ska gifta sig med en av fångarna för att rädda honom från ett hårt straff.

Jag blev inte särskilt imponerad av Vera Vorontzoff. Goda människor som är villiga att hjälpa andra kommer förhoppningsvis alltid att finnas, men att gå till de extremiteter som Vera gör är absurt. Hennes febriga sätt att engagera sig och driva en omöjlig sak är bara jobbig och själv är hon smått hysterisk. Detta var inte en berättelse som föll mig på läppen.

Dags för Sonja Kovalevsky

Min kampanj att i år läsa kvinnliga 1800-författare från Sverige rullar på. Nu har turen kommit till Sonja Kovalevsky. Hon är nog tämligen okänd i Sverige, i vart fall har jag aldrig hört talas om henne innan jag började gräva i 1800-talet. För att lära mera om henne innan jag läste något av hennes verk, tog jag hem Gunnel Weidel Randvers biografi från biblioteket.

Biografin visade sig vara lättläst och gav ett fascinerande porträtt av en fascinerande kvinna. En kvinna var öde även i våra dagar skulle vara smått anmärkningsvärt. Född i rysk högreståndsmiljö på ett gods som för tankarna långt tillbaka tiden, hamnade Sonja i sin ungdom i radikala kretsar i St Petersburg där hon började studera. Hon ingick ett resonemangsäktenskap för att få chansen att åka utomlands för fortsatta universitetsstäder. Det var främst en framtid inom matematiken hon siktade på.

Det var svårt för kvinnor att slå sig fram i den akademiska världen i slutet av 1800-talet, men när den nystartade högskolan i Stockholm visade sig vara villiga att anställa henne som professor, kunde hon bara inte säga nej. Det blev några intensiva år i Sverige, men dessvärre inte helt lyckliga. Hennes enda barn kände hon att hon inte kunde ta hand om på bästa sätt och flickan bodde långa tider hos främmande människor medan Sonja slet med sin akademiska karriär och sitt litterära skapande.

Sonja Kovalevsky fick flera svenska vänner, även om hon sågs som en ganska främmande fågel. Ann-Charlotte Leffler kom att stå henne nära och efter Sonja allt för tidiga död skrev Leffler klart ett manuskriptet Vera Vorontzoff. (Denna bok skriver jag om imorgon på bloggen).

En bädd av dun

Varför blir vissa böcker till riktiga surdegar när det gäller att blogga om dem? Christopher O' Regans En bädd av dun har blivit en sådan. Var det för att jag läste mycket vid samma tid och några böcker ramlade bort, eller var det för att jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker? I detta fallet är det lite av bägge.

Titeln En bädd av dun tyder lyx och flärd och i en bok som handlar om hovlivet kring Gustav III lär det vara på sin plats. Visst innebar livet vid hovet vackra kläder, juveler, ceremonier, teaterförställningar, spektakel, baler och att få vistas i maktens centrum. MEN det var inte bara en dans på rosor. Kungen var nyckfull och ändrade sina planer plötsligt och då gällde det att hänga med. Det var inte alltid man fick sitta och äta och när kungen ätit klart försvann all mat oavsett om de andra var klara. Långa, tråkiga timmar att bara vänta och vänta.

Christopher O' Regan har beskrivit allt detta på sitt eget charmanta sätt. Han har hittat och använt sig av ett del nytt arkivmaterial. Ändå, jag föredrar Christopher O' Regan i TV-mediet där jag tycker han kommer mer till sin rätt, än i skriftlig form.

Malla Silfverstolpes memoarer

Malla Silfverstolpe levde 1782-1861 (läs mera om hennes liv här) och skrev memoarer som är baserade på dagboksanteckningar hon förde i hela sitt liv. Via elib kan man ladda hem första delen av dessa memoarer som täcker Mallas barn- och ungdomstid. Malla växte upp hos sin rika farmor friherrinnan fru Rudbeck och gjorde sitt inträde i societeten. Dessvärre slutar del I samtidigt som Malla mognat och ska snart till att gifta sig. Som gift och som änka höll hon salong i Uppsala dit många av tiden stora namnkunniga personer flockades. Det hade varit roligare att få stifta bekantskap med Carl Jonas Love Almqvist, Per Daniel Amadeus Atterbom, Erik Gustaf Geijer, Lindblad, Anders Fredrik Skjöldebrand, Esaias Tegnér, Adolf Törneros och Johan Olof Wallin.

Att Malla var en bortskämd flicka som förde ett privilegierat liv råder det ingen tvekan om. Hon tilläts delta i de vuxnas nöjen och sällskap från en mycket tidig ålder. Speciellt om somrarna på farmoderns god Edsberg utanför Stockholm passerade en mängd människor revy. Det picknickades, dansades på bal, gjordes lustfärder i vagn och dansades på gröna ängar. På vintrarna hölls slädpartier och det var populärt att spela teater. Hela pjäser lärdes in och spelades upp för vänskapskretsen.

När jag läser Mallas memoarer upplever jag henne som smärtsamt uppriktig och skyr inte att skriva om sina egna tillkortakommanden. Det ger inte bara charm åt texten utan också en glans av att hon är ärlig på andra områden. Tyvärr måste jag medge att det blir en smula långtråkigt att läsa om den ena balen efter den andra eller vem som var gäst där och då. Det är åtskilliga män ur vänskapskretsen som passerar revy och det är svårt att hålla dem isär till slut. Bara en av männen friar till henne, och honom vill hon inte ha. Hon har svårt att fästa sig vid någon på riktigt och hennes gamla mormor vill inte tvinga henne.

Det tar några sidor innan jag vänjer mig vid det sirliga, ålderdomliga språket, men sedan är det vackert att läsa och en njutning faktiskt. Hittar jag de övriga delarna av Mallas memoarer lätt tillgängliga skulle jag inte tveka att läsa de också.

Tre noveller från elib.se av Guy, Karin och Selma

Vad vore lämpligare än att börja med än Guy de Maupassant som av många anses som novellens fader. Detta alster har titeln Kyrkogårdsdamen och är översatt av självaste Hjalmar Söderberg.

Joseph de Bardou "ungkarl och äkta parisare" besöker Montmartrekyrkogården för att där hälsa på gamla vänner, bl a en f d väninna. När han står vid hennes grav ser han en sörjande kvinna vid graven intill. Den galante de Bardou åtar sig att trösta änkan, torkar hennes tårar och stödjer henne ända hem till hennes bostad. Efter en pratstund byter hon dräkt och är redo att följa med ut och äta middag...

Karin Boye är nästa novellist på tur. Hennes Ella gör sig fri gav mig i och med titeln en helt association och förväntan än innehållet. Ellas äktenskap med Arvid är inte bra. Hennes bästa väninna gör allt för att övertala henne att lämna honom och vad Ellas mamma tycker om maken framgår också med önskvärd tydlighet. Någonstans mitt i detta gör sig då Ella fri, men inte som jag trodde. Novellen handlar om frihetslängtan och hur man gör sig fri.

Selma Lagerlöfs novell Frid på jorden kretsar kring en familj i julefrid som tillsammans läser ur bibeln när plötsligt en gammal, ynklig, knappt mänsklig figur kommer in i huset. Det visar sig att det är Urd, dottern i huset som försvann för tio år sedan. Hon berättar om sitt tragiska öde och männen i huset rustar för hämnd.

Samtliga Novellix-noveller finns att ladda hem från eLib.

Tysk torsdag - I hans majestäts tjänst

Curt Juhlin-Dannfelt var inte bara militärattaché i Berlin under hela nazitiden 1933-45, utan innehade också samma tjänst i Moskva under de värsta Stalinåren 1948-52. Dessförinnan och däremellan hann han med Riga och korta mellanspel i Bern och Prag. Staffan Thorsell har grävt djupt i arkiven och berättar i I hans majestäts tjänst om denne plikttrogne militär som lyckades kryssa mellan alla blindskär i sin minst sagt krävande anställning.

Det är en fascinerande berättelse att ta del och mycket välskriven. I hela tolv år bodde och verkade Curt Juhlin-Dannfelt i Berlin medan snaran drogs allt hårdare åt för befolkningen. Delar av tiden, i varje fall i början, kunde han ha sin familj hos sig, men när bombningarna mot Berlin intensifierades flyttade hustru och döttrar hem till Stockholm. Det måste ha varit en mycket ensamt och knivigt jobb att vara militärattaché under regimer som Hitlers och Stalins. (Läs mera här om vad det innebär att vara militärattaché).

I sin yrkesroll måste han umgås inte bara med militären i Tyskland utan mötte några av de riktiga höjdarna. Staffan Thorsell berättar om visit hos Hitler, middag med Himmler och hur vår militärattaché förhandlade med Göring om inköp av tyska vapen till Sverige. Under flera år under kriget spekulerades om Tyskland skulle invadera Sverige, men nu i efterhand går det att se att inga reella planer fanns då vi Sverige fruktade det som mest.

Tyskarna anordnade studieresor för de utländska militärattachéerna till bl a Paris och Krim, för att visa upp hur bra det gick för de tyska trupperna. Tiotalet år senare när Juhlin-Dannfelt arbetade i Moskva anordnade ryssarna inget liknande. Det var också ett mycket kallare och mera svårarbetat klimat i Sovjetunionen, där varje ryss straffades om han pratade med någon utlänning. Isoleringen var total och ambassadfolket leddes vid tillvaron där.

Annat var det i Berlin. De tyska militärerna var gästfria och tillmötesgående mot sina utländska motparter och det ordnades mottaggningar, middagar och teaterbesök i det oändliga.

Staffan Thorsell har lyckats med att skildra mannen bakom Curt Juhlin-Dannfelts officiella roll. Militärmaterial från tiden, rapporter etc varvas med brev till hustrun och andra familjemedlemmar. 

Tysk torsdag

Puzzel är tillbaka

Den charmige lille hunden Puzzel är tillbaka igen. Denna gång blir han oförhappandes hjälte och uppträder i cirkusmanegen till publikens stora jubel.

I Puzzel på cirkus känner alla fans av Isabel Halvarssons böcker igen sig. Den charmige lille vovven är i storform och tillsammans med lillmatte Mimmi bekantar de sig med djur och folk som arbetar på cirkusen.

Puzzelböckerna är måste-läsning för alla i rätt ålder och den hade definitivt tillhört mina favoriter som barn. Tidigare i serien finns Puzzel den lilla smuggelhunden och Puzzel på valpkurs.

Fallna kvinnor

Författaren Eva F Dahlgren kom 2002 ut med boken Farfar var rasbiolog. I forskningsarbetet inför den boken upptäckte hon fotoalbum med hundratals nakna fotograferad kvinnor, undermåliga kvinnor, från Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Då orkade hon inte ta till sig fotona och människoödena bakom, men nu är jobbet slutfört och har resulterat i boken Fallna kvinnor. När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut.

Hundratalet kvinnor passerade Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona under 1920-30-talen. Deras brott? Lösdriveri, de saknade arbete och bostad och förtjänade sitt uppehälle på prostitution. Runt 90% av de intagna var smittade med gonorré eller syfilis, eller bägge. Detta var före penicillinet och kondomerna var inte lagliga förrän 1938, Återfallen var många då kvinnorna hade små möjligheter att få arbete efter vistelsen i Landskrona. Många kvinnor återkom till Landskrona, lite äldre och mycket bittrare.

Väl i Landskrona katalogiserades kvinnorna, de rangordnades och inordnades i olika typer av prostituerade såsom berglärkor, demimonder eller ligistflickor. De allra flesta ansågs vara "psykiskt höggradigt abnorma". Här kommer fotoalbumen med de nakna kvinnorna in i bilden.

Det låter som en tung och deprimerande bok och det är det naturligtvis, men skriven på ett konkret och medryckande sätt. Jag kan knappt lägga den ifrån mig och läser den på en dag. En riktig bladvändare och en kvinnohistoria som inte ligger så långt bak i tiden. Det är min mormors och farmors generation det handlar om.

Violen har också läst Fallna kvinnor.

Självhushållning på Djupadal

Självhushållning på Djupadal heter Marie och Gustav Mandelmanns bok om sitt eget stora livsprojekt, deras gård och livsstil. Boken var nominerad för Augustpriset i faktaklassen men vann tyvärr inte i slutändan.

Det är en tjock, kunskapsstinn bok packad med information om varjehanda aspekt av självhushållning, recept och odlingstips. Det är en självklar bok för varje trädgårdsälskare med odlingsambitioner. Nu har jag svårt att bärga mig till nästa odlingssäsong då en del av Mandelmanns tips ska omsättas i praktiken.

Jag har varit ett fan av Gustav och Marie sedan 2010 när Svt sände en hel serie från deras Djupadal. Samma år åkte vi en vacker sommardag dit och besökte deras gård. I caféet fick vi oss en god vegetarisk lunch, av uteslutande gårdens produkter, och tillfälle att prata tomatodlingen med Gustav.

Sophie von Knorring

Först ut i min kampanj att läsa och bättre lära känna våra svenska författarinnor från 1800-talet är Sophie von Knorring. Hon levde 1797-1848, kom från "fina" förhållanden och var gift friherrinna. 1834 debuterade hon anonymt med Cousinerna. Andra verk av hennes penna är bl a Vännerna, Axel, Qvinnorna och Illusionerna. Sophie dog en för tidig död 1848 efter att ha fått tuberkulos.

Sophies första roman Cousinerna gällde för att vara osedlig när den kom ut. Miljön var adlig men temat kvinnans erotik ställd mot mannens dubbelmoral och således av allmänt kvinnopolitiskt intresse. Hon tillerkänns att vara en av de första författarna i Sverige som skrev realistiska romaner.

Jag har läst Illusionerna som är en s k uppbygglig roman. När man väl kommer över det ibland lite för blommande och invecklade språket är det en bra och underhållande roman, om än för vår tid lite väl tårdrypande. Det handlar om landsortsflickan som kommer till Stockholm och för sin entré i societeten. Initialt tjusas hon av baler, vackra klänningar och uppvaktande kavaljerer men blir snart bränd på konfekten. Hon lär sig se igenom den ytliga fasaden och genomskådar att det mesta handlar om pengar. Kusinen hon är förälskad gifter sig istället med en rik arvtagerska och vår hjältinna återvänder till landet.

På Litteraturbanken finns flera av Sophie von Knorrings böcker att ladda hem till sin e-bokläsare.

Passande säsongsläsning - Legenden om julrosorna

Julberättelsen från 1908, Selma Lagerlöfs lilla, fina mästerverk Legenden om julrosorna är passande läsning för annandag jul.

Rövarmor och hennes familj bor i en grotta i Göingeskogen i norra Skåne. De har svårt med mat och är fördrivna från samhället p g a deras tjuvaktighet. När rövarmor når fram till ett kloster på tiggarstråten fascineras hon av alla de vackra blommor och örter som växer där. Hon berättar för gamla munken Hans om en ännu vackrare trädgård som varje julnatt växer upp i Göingeskogarna. Han blir intresserad och reser nästa jul dit.

Rövarmor har inte överdrivit. Det är ett paradis som möter munken och han dör lycklig mitt i all blomsterprakt. Fastklamrad i hans hand finner man några rotknölar som förs tillbaka till klostret. Först till jul året därpå blommar knölarna. Det är julrosen och det var så denna vackra blomma nådde oss.

Gardell x 3

Tredje och sista delen i Jonas Gardells episka berättelse om de homosexuella unga männen som flyttade till Stockholm för att få en chans att leva sina egna liv, är nu fullbordad och så är också min läsning.

Torka aldrig tårar utan handskar. Döden. Den tredje delen. I och med denna tredje del så knyts påsen ihop. De två tidigare delarna. Kärleken och Sjukdomen har jag tidigare skrivit om. Gardell har skrivit en hel folkgrupps historia med den begynnande frigörelsen och upptinande klimat som de homosexuella började uppleva på 1970-80-talen för att nästan med en gång de känt frihetens sötma drabbas av HIV och AIDS med följd att de hängdes ut i media och fick utstå mycket spott och spe. För vi som var med på den tiden minns propagandan och den smått hysteriska känslan av rädsla som genomsyrade allt och alla som hade någon anknytning till HIV,

Kunskapen om sjukdomen och dess smittvägar är idag mycket bättre och det och Gardells romansvit har och kommer att ha en stor betydelse för framtiden.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att detta redan är en klassiker. Den har redan skördat flera priser och utmärkelser och jag misstänker det blir flera. Lite konstigt tyckte jag det var att den inte var med i Augustprissammanhanget.

Kopparslagaren

Ibland ramlar man bara över en bok som ligger på biblioteket och bara väntar på mig. Så var det när jag upptäckte Michaela Ivarsdotters bok Kopparslagaren häromveckan. Michaela är fjärde generationens kopparslagare och en länk till hennes hemsida finns här.

I boken berättar Michaela inte bara sin släkts historia och dess anknytning till kopparn utan också kopparslagarnas historia i Sverige och hur det var för gesällerna som gav sig ut på vandringar riket runt för att lära yrket.

Även i min släkt har det funnits duktiga kopparslagare och plåtslagare. Min morfar drev i många egen verkstad i Halmstad och sedan han gått i pension skapade han flitigt kopparsaker till glädje för släkt och vänner. Jag har många av hans saker i min ägo idag. Det är mjölkannor, blomkrukor, ostkakebunkar, sparbössa, adventsstjärna, ljusstakar men allra kärast är ett skrin med mitt namn på och som är täckt av finaste siden på insidan. Varje gång jag putsar eller dammar kopparsakerna står min morfar levande framför mig.




Ett urval av de saker som min morfar gjort.

Antingen älskar man honom, eller så gör man det inte

Fenomenet Ernst Kirchsteiger rullar oförtrutet på. Det finns ingen ände på denne mans talanger. Han inreder, han snickrar, han odlar, han ritar, han syr, han lagar mat etc etc. Det senaste är en ny bok Året med Ernst med den fyndiga underrubriken Två meter kärlek med Mat, blommor, tankar och inredningstips.

Missförstå mig nu inte, jag tillhör de som gillar Ernst och skulle nästan gå så långt som att säga att jag älskar honom.  Jag missar ALDRIG sommar med Ernst eller när han julpyntar i TV i decembertid. Därför var det en högtidsstund när väntan på nya boken var till ända på biblioteket. Dessvärre innehöll boken en hel del gammal skåpmat, inte recepten indelade årstidsvis för de känner jag inte igen, men däremot inredningstipsen, dekorationerna och de vackra bilderna. De allra flesta är tagna direkt ur de senaste 4-5 årens renoveringsobjekt som visats på TV. Lite småtrist. Återseendets glädje i all ära men att det var ett uppsamlingsheat anade jag inte.

Jag spelar min roll

Jag var en av de lyckliga vinnarna av Monika Hääggs nya bok Jag spelar min roll, när hon lanserade den i augusti. Det ryms så mycket på de 74 sidorna. Här finns sorg, glädje, vemod och inte minst mobbning och en ung flickas väg bort från sina plågoandar.

Här finns även inslag av släktforskning i boken som tilltalar mig extra mycket eftersom det är min egen hobby också. Det finns ett väldigt starkt citat som berörde mig djupt om flickans olyckliga situation:

Jag skriver för min egen överlevna. Utan boken orkar jag inte vidare. När orden är skrivna kan jag gömma dem i byrålådan mörker. Jag rensar min själ från rädsla och misströstan. Tvättar av mig den smuts som stämplas i min hud.

Monika kallar själv "Jag spelar min roll" för en skymningsroman. Det är ett vackert ord och passande beskrivning. Jag läste den en höstkväll tillsammans med en kopp te och njöt.

Det skulle vara spännande att se hur den här boken gör sig som drama. Monika Häägg håller just nu på att repetera dramatiseringen av boken och stycket har premiär i Halmstad i november.