Muminpappans memoarer

Jag har lyssnat på när Mark Levengood mästerligt läser Muminpappans memoarer och tyckt väldigt mycket om det.

Pappan vill skriva om sin vilda och äventyrliga ungdom, och så läser han upp sina memoarer för sin son Mumintrollet, och för Snusmumriken och Sniff. Det är ju så att även dessas pappor finns med i memoarerna: Joxaren och Rådd-djuret. Visst får vi höra lite om nutids-karaktärerna, men mest får vi alltså vara med och lyssna pappans ibland lite uppstyltade och storvulna men oftast väldigt roliga och Tove Janssonska memoarer. Ganska tidigt (efter att ha rymt från en hemuls barnhem) träffar Muminpappan en viss herr Fredrikson som bygger en flodbåt. På flodbåten finns Fredriksons brorson Rådd-djuret som bor i en kaffeburk, och med på resan följer också Joxaren som helst bara vill göra ingenting och röka pipa. Flodbåten kommer så småningom ut på havet och landar på andra sidan där delar av den verkar utgöra grunderna till muminhuset (som ju ligger i en dal, jag förstår inte riktigt det där...) eftersom hela sällskapet stannar här där Fredrikson får anställning som hov-uppfinnare.

På redan har vi också fått träffa ett antal tusen klippdassar, hemuler och hemulens moster (som vill styra upp diverse uppfostrande lekar), dronten Edvard som dyker upp som deus ex machina vid flera tillfällen samt ett sällskapligt moln. Och jag får också äntligen förklaringen till muminmuggen med bröllopsbilden (alltså bruden med knapphalsband) - det är när Rådd-djuret gifter sig med Såsdjuret som dyker upp från absolut ingenstans men äger en fin knappsamling precis som Rådd-djuret också gör.

Det är småfnissigt, märkligt, filosofiskt och väldigt bra.


Titel: Muminpappans memoarer
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1950 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Farlig midsommar

Muggen med hattifnattar på är en av mina favoritmuminmuggar - men jag hade ju glömt var de kommer ifrån, de där mystiska varelserna. Jag visste bara att de är många, mystiska, prasslar när de går och viftar med armarna i någon typ av kommunikation. Och att de är elektriska. Men nu läste jag om Farlig midsommar (lyssnade på som ljudbok i som alltid mästerlig uppläsning av Mark Levengood) och blev påmind om hattifnattarnas ursprung:

Man sår dem från frön. Och fröna måste sås på midsommarafton.

Så passande då att jag lyssnade på den här boken några dagar före midsommar! Ifall jag nu stötte på någon jobbig parkvakt som var onödigt nitisk med skyltar och förbud och behövde ett gäng hattifnattar att fördriva honom med. Nu gjorde jag inte det, men hattifnattar kanske funkar på ogräs också? Jag måste bara få fatt på de där fröna.

Farlig midsommar är en underlig berättelse där alla spretande berättelsetrådar ändå knyts ihop i slutet i en fantastiskt urflippad teaterföreställning på en flytande (och grundstött) teater. Boken börjar med att en vulkan har ett utbrott någonstans längre bort, men utbrottet gör att det blir översvämning. Hela Mumindalen fylls med vatten. Även Muminhuset. Detta skulle man ju kunna tänka sig vara en dramatisk och otäck katastrof, men muminfamiljen är väldigt mycket som muminfamiljen brukar vara: de flyttar lugnt upp på ovanvåningen (och mumintrollet får dyka ner i köket för att hämta frukost till dem), sedan upp på taket. Där sitter de en stund och förundras över allt vatten (och oroar sig lite för salongsmöblemanget) tills det kommer ett flytande hus som de hoppar över till och åker vidare med. (det är inget vanligt hus, det är en teater, men det tar lång tid innan de får veta det)

Mumintrollet och Snorkfröken har lite senare en övernattning i ett träd, och på morgonen har teatern flutit vidare utan dem så de får ha ett eget äventyr (med en självlysande parkvakt, en filifjonka och ett fängelse). Lilla My trillar ner i en lucka i scengolvet och flyter iväg i ett syskrin, träffar snart Snusmumriken (som har blivit med sisådär tjugo små barn som myllrar runt honom) och så har de sitt äventyr (det är Snusmumriken som sår de där hattifnattarna, förresten). Muminmamman, muminpappan, Lilla Mys syster, Misan, Homsan och teaterråttan Emma seglar vidare med teatern, och muminpappan får lära sig skriva drama på hexameter. Ungefär allt med den där teaterföreställningen är kaos och väldigt roligt att läsa om.

Och så är det då juni med sina ljusa nätter, och Snusmumriken säger till Mumintrollet (när de så småningom har träffats och ska fly från hemulpoliserna) "Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga."

Spretigt, underligt... och ett mästerverk.

Titel: Farlig midsommar
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1954 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Dillstaligan - Juvelkuppen

Jag råkade få tag på andra boken om Dillstaligan, Juvelkuppen, före den första som heter Konstkuppen, men det gör nog ingenting. Skillnaden är nog bara att Dillstaligan är lite mer etablerade när jag kommer in i läsningen, och att de är tre som är med: Jonathan, Zasha och Bollan, i stället för de två som tydligen lär känna varandra i första boken. Jag får leva med det. Eller så får jag väl backa tillbaka och läsa Konstkuppen också - och det gör jag nog för det här var en trevlig bekantskap!

Det är en deckarserie för barn, eller snarare spänningsserie eftersom grejen med Dillstaligan är att de inte är listiga barn som startar detektivbyrå och hjälper de i barnböcker så obegripligt korkade poliserna att lösa fallen. Nej - Dillstaligan är ett tjuvgäng och det är alltså de som utför brotten...! Dock med ett stort men: även om planerna storstilat går ut på att "göra stötar" så stjäl de liksom åt rätt håll: från de rika till de fattiga, och utan egen vinning, som barndeckarnas egna Robin Hood.

Annars är det inte något särskilt vattenkammat gäng vi har att göra med: Jonathan är den smarte som uppfinner saker och gör detaljerade planer för hur saker ska göras, Bollan är den starka och tuffa, gängets "doer" och Zasha är motorn, den som kommer på vad som ska göras. Han är också den som tänjer absolut mest på sanningen, skryter och inte drar sig för att låta de andra två göra allt arbetet medan han får en plötslig släng av "vinterkraxsjukan" eller så.

Mer vattenkammad och glänsande är unge herr Rick Flottén, som med sin tjusiga familj bor i ett slott. Rick går i samma klass som Dillstaligan, men är en "osnäll" typ. Trots det är det många som vill vara kompis med honom, och han flyter omkring på boksidorna med ett överlägset flin. Rick bjuder in till lyxigt födelsedagskalas:

Det här är förstås inte OK någonstans, särskilt inte som Rick bjuder alla utom Zasha (för "man kan ju inte bjuda alla, eller hur?"). Samtidigt är det så överdrivet "inte OK" att jag har väldigt roligt när jag läser. Elak-fnissigt är det också att läsa om det där lyxiga födelsedagskalaset med guld överallt, en pappa som är minst lika skrytig som sin son och med en Rick som banne mig sitter som i en tron och nådigt tar emot presenter (fast sedan är han helt missnöjd med det han får eftersom han ju är så rik att han redan har allting...).

Jodå, här tas svängarna ut rejält. Jag har kul, det är spännande och jag gillar verkligen.


Titel: Juvelkuppen
Serie: Dillstaligan
Författare: Jens Lapidus
Illustrationer: Gustaf Lord
Utg år: 2020
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 7-9 år

Det osynliga barnet och andra berättelser

Det var länge sedan jag lyssnade på när Mark Levengood läser Tove Janssons böcker, och jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att göra det. Det är så infernaliskt underbart bra böcker, och Marks uppläsning av dem gör dem om möjligt ännu bättre. Det är en fullständig fröjd att lyssna på detta, så har du inte gjort det än: gör det. Vilken som helst av Mumin-böckerna, men varför inte den här som är en novellsamling?

Det är i Det osynliga barnet du får läsa om Filifjonkan som ständigt oroar sig för alla katastrofer som kan inträffa, oroar sig så att hon nästan blir sjuk av själva oroandet - så när väl katastrofen kommer och hon står där i sitt förstörda hem så är hon lycklig. Äntligen skedde den! Och nu är hon fri från allt sitt oroande, för katastrofen kom och nu är hon på andra sidan den! Det är många som har refererat till just denna oroliga Filifjonka nu under corona-tid, och även jag kan starkt relatera till hela oroa-mig-för-ungefär-allt-grejen.

Men om det är någon som är "jag" här så är det ännu mer Snusmumriken. Första novellen är om honom, och hur han kommer vandrande genom skogen där det börjar bli vår, och hur han är så nöjd med att få vandra, se på träden och gräset och vattnet, och bara få vara där ensam med sig själv. Han hittar en fin plats, gör sin middag och äter den medan han funderar på en vårvisa som kanske eller kanske inte kommer att kunna sjungas ikväll. Allt är perfekt - tills en liten varelse dyker upp och vill vara sällskaplig. Och Snusmumriken vill inte det, inte ikväll. Hur beundrande den lille än är, och vill höra mer om Snusmumrikens berömda vandringar, så har nu hela ensam-stämningen blivit förstörd, vårvisan flugit sin kos, och Snusmumriken vill inte berätta om sina vandringar för då blir minnet av dem förstört. (då minns han själv bara det han berättade om dem, och inte själva upplevelsen så som den var) Nästa dag ångrar han sig och får söka upp den där lille igen, men nu är det den, eller Ti-ti-oo som den nu är döpt till, som vill vara ensam.

Det där! Att vilja ha och njuta av ensamhet ibland, men också vilja ha sällskap ibland? Jag skulle vilja ha en Snusmumriks-maskot på skrivbordet...!

Men här finns fler underbara berättelser - en annan favorit är den lille homsan (de där homsorna brukar inte vara med så mycket, va? Finns det någon muminmugg med homsor på??) som har en ytterst livlig fantasi och går in i leken med hela sitt jag. Och jag älskar när han förklarar för sina föräldrar att hans lillebror tyvärr har blivit uppäten av en dyorm (för vad ska man göra? det finns så många dyormar här i världen att lillebröder liksom stryker med då och då, det är smällar man får ta), pappa Homsa tittar ut genom köksfönstret och ser lillebror sitta hur levande som helst ute på gårdsplanen och äta sand.

Igen säger jag: lyssna på de här böckerna! Läs dem, för all del, men lyssna på dem när Mark Levengood läser!

Titel: Det osynliga barnet och andra berättelser

Författare: Tove Jansson

Illustrationer: Tove Jansson

Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood

Utg år: 1962 (ljudboken 2009)

Förlag: Bonnier Audio

Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Vårt lilla landslag

Böcker om fotboll för de yngre läsarna behövs alltid. Nu finns en ny serie, Vårt lilla landslag, som är just det. Lättlästa kapitelböcker med många illustrationer, och så klart handlar det om barnen själva, vänskap och retstickor, roliga saker och det som kanske är jobbigt och att oroa sig för... men allra mest handlar det om fotboll så att det blir spännande att läsa. Mycket välbehövliga!

I Vårt lilla landslag spelar VM får vi veta att Milan, killen som har den lilla närbutiken i bostadsområdet, tycker att det spelas för lite fotboll av barnen där de bor. Annat var det när han var barn - då spelade de jämt på områdets fotbollsplan. Han vill att det ska bli så igen! Därför ordnar han en turnering mellan gårdarna, sjumannalag, och fixar dessutom tröjor i olika färger till lagen. Han frågar Emi och Ficke om de vill vara med, och om de kan få ihop ett lag från sin gård. Absolut! tycker Emi (medan Ficke undrar vilka barn hon tänker på då? Det bor ju mest gamlingar på deras gård?)

Men lag får de, och så sätter turneringen igång mot de andra gårdarnas lag, och så får vi alltså läsa om matchdramatik som om det vore "på riktigt". Vilket det ju är...? Jo, den detaljen också: de olika lagen kallar sig för olika länder (Sveagården med Emi och Ficke är Sverige, med gula tröjor) - och alltså är turneringen VM i fotboll. Lagledaren i värsta konkurrenterna England ger sig på att prata engelska också, vilket gör hans lagmedlemmar grymt imponerade och mig väldigt fnissig eftersom hans engelska vokabulär är Ytterst Begränsad. ("Precis då ringde skolklockan. 'We go in', sa Jusse. 'The klockan ringing.'")

Men matchdramatik! Vi har alltså ganska små barn, de flesta ovana vid fotboll, som ivrigt springer fram och tillbaka över en fotbollsplan - och får läsa om det som att "England sätter press på Argentina", spelare blir fria, backpositioner och frisparkar... Det blir roligt, bra och spännande, och så då och då väldigt tydligt att det handlar om just små barn.

I andra boken blir det ännu tydligare, det där med att fotboll är ganska nytt för de flesta av dem. Jo, för i Vårt lilla landslag - Revanschen ska Sveagårdens lag (aka Sverige) spotta upp sig lite inför kommande matcher. De ska träna. Grejen är bara att de inte har någon aning om hur det går till att träna just fotboll. Hur gör man? Vad är det som ska tränas? Vem bestämmer? (och pinsamt är det när lite äldre barn iförda "riktiga träningskläder" kommer och tittar på, och hånskrattar åt dem där de springer runt i sina kycklinggula matchtröjor) Men det är just ett av de där äldre barnen som förbarmar sig över dem och blir deras tränare. Nu ska England få se på annat!

Titel: Vårt lilla landslag spelar VM + Vårt lilla landslag - Revanschen
Författare: Mats Wänblad
Illustrationer: Maria Andersson Keusseyan
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Jordens största kalashatare

"Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.
Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund."

Det här är Freja som tycker, och Frejas bok - men det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Boken igenom sitter jag och nickar, och håller med, och relaterar. Så bra att det finns en bok för barn (och vuxna) som är som Freja!

Freja tycker alltså om att leka till exempel med Elsa som alltid har så många bra idéer - men sedan behövs ensamhet och lugn ett tag, tysthet att få tänka tankarna klart. Och Freja tycker själva skolan är helt OK (utom när det ska väljas partner för skolarbeten och sånt eftersom hon då ofta blir utanför eftersom hon inte har någon bästis) - men att rasterna och fritids är helt tärande jobbiga. För henne känns det som att alla barn skriker på en gång i ett himla oväsen, att det springs, stojas, kastas och allt plötsligt är tillåtet. Och om hon då går undan och vill vara själv så är det alltid någon vuxen som kommer och antingen är arg för att hon smitit undan, eller bekymrad för att hon inte får vara med de andra och leka:

"I skolan brukar de vuxna jämt säga att alla ska få bara med och leka. Det tycker jag låter bra. Men jag tycker faktiskt inte att alla MÅSTE vara med hela tiden!"

Freja vill allra helst ha alltihop - en bästis, och kompisar, när hon behöver det, men också ensamhet och tysthet när hon behöver det. Och jag blir så glad när hon faktiskt får det - hon hittar ju någon som hon liksom kan vara ensam med tillsammans. Boken slutar så här:

"Vissa lekar kan  man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.
Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans."

Jag älskar den formuleringen, och håller med alldeles totalt.


Titel: Jordens största kalashatare
Författare: Ellen Greider
Illustrationer: Ellen Greider
Utg år: 2020
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att få sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Den hemliga resan

Ni vet Taubevisan Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn... (ja, den där med "pumpa läns!"). Den här boken är om det skeppet. Huvudperson är Albertina, den Albertina skeppet enligt boken döptes efter, dotter till den kapten Albertsson som seglade skeppet Albertina på dess sista och enda resa. Och Albertina är den enda överlevande från den resan, eftersom det var en resa som "inte var hennes", och som hon aldrig skulle varit med på egentligen. Men det var hon.

Vi är någonstans förr-i-tiden, oklart när men jag gissar på 150 år sen? Albertina bor med pappa sjökaptenen som gått i land och inte gjort några resor sedan Albertinas mamma dog i ett skeppsbrott. Då var Albertina 2 år gammal. Nu är hon 9 år, och det är bara hon och pappa.
På kvällarna är de ofta på krogen Gryningen, det är där sjömännen finns. Pappa dricker inte mycket, men tycker om att vara med dem, och Albertina får sitta med och höra alla historier från sjön, resor som gjorts, äventyr som upplevts, och om alla de väsen som finns till havs. Skeppsrået, sjöjungfrur, sjöormen och andra.

En kväll kommer en främling till krogen, och Albertina märker hur hennes pappa stelnar till i hela kroppen när han kommer in. Och det konstiga är att det liksom inte går att se ansiktet på den där främlingen, eller att det inte verkar vara någon annan i lokalen som lägger märke till honom. Främlingen pratar med pappa ett tag, och när han gått därifrån får Albertina veta att det handlar om ett skepp. Kapten Albertsson ska segla främlingens skepp, fast han varit ifrån sjön så många år, och Albertina ska under tiden bo hos faster. Det vill hon inte. Hon vill följa med! Hur skulle hon kunna vara utan pappa så länge?
Så - hon smiter med på resan. Gömmer sig i en av livbåtarna, och träffar ganska omgående på det där skeppsrået som normalt aldrig visar sig för besättningen. Det ser ut som en arg liten farbror, som förvisso ger Albertina mat, men som skäller på henne för att hon är ombord på skeppet överhuvudtaget. För det är inte hennes resa, det här, får hon veta.

Riktigt fin och spännande berättelse som jag gillar mycket. Och trots att här finns läskigheter med som Havsvandraren (förebådar olyckor) och spöken så blir det inte otäckt. Det är mer annat, lite sorg men mest frid och försoning.

Titel: Den hemliga resan
Författare: Lowe Aspviken
Illustrationer: Peter Bergting
Utg år: 2019
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år

Knäckarbanketten

Detta är en fullständigt underbar högläsningsbok, och jag bara önskar att man kunde dra tillbaka tiden ett par år så att mina egna barn fortfarande satt i soffan med mig varje kväll för högläsningsstunden så vi kunde njutit av den här tillsammans. Men de är nu 19 och 21 och vi får inte ens plats i soffan tillsammans längre. Men! Det finns ju andra barn! Hela världen är full av barn att högläsa för, och jag önskar att så många som möjligt får lyssna på Knäckarbanketten. Eller att de läser den på egen hand. Den är en pärla och en fröjd!

För länge sedan ("när alla kartor såg annorlunda ut") fanns en stad som styrdes av två hertigar. Dessa var tvillingar, men ingen magisk tvillingtvåsamhet här inte, eller vänskap bortom döden. Nej, nej - dessa tvillingar avskydde varandra redan innan de föddes, och i hela sina liv har de bråkat. Och så har de tävlat om vem som är bäst och störst och rikast och mest imponerande. Staden har de delat på mitten, slottet likaså, och så styr de varsin halva.

Nu ska den ene hertigen, Ludbert, ha en riktigt stor fest för att fira att hans giganto-skryt-trädgårdsanläggning är klar. Hundratals nya rätter ska serveras varje dag (och köksmästaren de la Sauce är lätt stressad, det är han) de tre dagar och nätter festen varar. Givetvis ska alla förnäma och viktiga personer bjudas in till denna knäckarbankett som ska bli störst och bäst -och göra den andre hertigen, Odert, grön av avundsjuka. Odert håller mycket riktigt på att implodera av ilska, särskilt som hans eget skrytbygge (att bygga ut sin halva av slottet med hundra rum till) inte är färdigt än. Så han lurar in sig själv på festen, förklär sig listigt med hjälp av en lösmustasch (varpå ingen känner igen honom...) till en av gästerna, och så börjar han sprida ryktet om en rätt som verkligen borde finnas på knäckarbankettens meny: "kalabalikaladåben". Denna rätt ska innehålla tårar av en biskopsfisk, fjäll från en basilisk och hjärtat från en mantikora, och är förstås helt omöjlig att laga till. Hehe, tänker då Herr Listig Lösmustasch, nu gör min tvillingbror bort sig och hela knäckarbanketten blir ett fiasko.

Men här ska inte knäckas någon knäckarbankett. Kalabalikaladåben ska tillagas, kosta vad det kosta vill. En trupp soldater skickas ut för att skaffa de omöjliga ingredienserna, och med sig tar de en liten kökspojke vid namn Amund. Han ska vara lockbete åt mantikoran som tydligen älskar att äta barn. Tyvärr går soldaterna åt redan första natten, och sedan är det upp till Amund att alldeles ensam, och på sagors vis, dra ut i världen och fixa underverk.

Om det inte framgick av inledningen, så älskar jag det här. Berättelsen, de överraskande vändningarna, monstren och de andra varelserna (de vildsinta hararna...!), överdådigheten, humorn, språket och orden. Och inte minst illustrationerna som finns överallt, både svartvita och helsides i färg. Jag vill ha mer, fler, många sagor av Bergmark Elfgren tillsammans med Maxén!

Titel: Knäckarbanketten
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Illustrationer: Emil Maxén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 5 år

Bråkiga bokstäver

Sigge börjar skolan, och det är väl bra med det mesta, med kompisar, med matte (Sigge är jätteduktig på matte), med idrott (Sigge kan till och med gå på händerna!) och med fröken som heter Carolina. Ändå tar det snart emot att gå till skolan, och Sigge går allt långsammare varje morgon.

Det är de där bokstäverna. Alla de andra verkar lära sig bokstäverna så lätt, hur ljuden hänger ihop med varje bokstav, och i vilka ord de kommer och alltihop. Men inte Sigge. Det är som om det liksom vore halt i hans hjärna där bokstäverna ska fastna, och det går inte. Han blandar ihop dem hela tiden. Och när de andra i klassen börjar komma igång med läsningen - så är Sigge inte alls med. Han försöker få det att se ut som att han kan skriva (han skriver av), och försöker undvika alla läsa-skriva-situationer med att gå och vässa pennan, gå på toaletten och så där.

Till sist blir det så dramatiskt jobbigt att han efter ett bråk (som har med felvända bokstäver att göra) rymmer från skolan. Och han är så ledsen - är det något fel på hans huvud eftersom han inte kan det alla andra kan?

Nej, det är det såklart inte. Det är bara det att han behöver öva lite mer. Precis som kompisen som inte kan simma (som Sigge ju redan kan) och som behöver öva mer på det. Sigge får extra stöd i läsinlärningen, och så småningom går det. I ett vad-händer-sen-kapitel får vi veta hur det går för Sigge senare, att han får konstaterat dyslexi, att han får lyssna på böcker och andra hjälpmedel som gör det lättare för honom att läsa.

Detta är en välbehövlig bok för dem som kämpar med läsningen och behöver känna att det finns fler som är som dem. Och det är inte jätteofta det kommer lättlästa böcker om barn som har dyslexi, så det gillar jag.


Titel: Bråkiga bokstäver
Författare: Helena Bross
Illustrationer: Mati Lepp
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den exempelvis här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Ja, ja, jag vet att jag är sent på det. Att vi till och med har passerat tjugonde dagen och Knut, och att adventsljusstakarna borde packas ner och blicken höjas mot ljuset i slutet av tunneln (läs: våren).

Men den här adventskalenderboken skymtade ett antal gånger i mitt liv före jul, fast som utlånad till andra, och på andras bloggar, och på andra ställen, och jag förstod att den blandade in de klassiska sagornas figurer och hade rätt roligt på vägen med dem. Hur då? undrade jag, och fick alltså ta tag i att läsa boken själv för att veta.

Jo. Vi har alltså kentauren Ken Taur (förstås) som för några år sedan blev kidnappad från sitt hemliga hem vid Nordpolen, av inget mindre än en Ond Clown som färdades i en helikopter. (förstås. Det är väl så de plägar färdas, de där?) Denna Onda Clown har hållit kentauren fången på en cirkus några år, men nu har Ken flytt och vill galoppera hem genom snön för att hinna till sin familj på Nordpolen innan det blir julafton.

Han får snart sällskap på vägen av en eldflicka (som heter Gnista), en prinsessa som heter Acapella, (och som inte gillar att bli pussad av prinsar medan hon sover, tack så mycket), en häxa som avskyr alla barn eftersom de hon träffat envisats med att äta upp hennes hus så att hon nu är hemlös och rätt bitter. De träffar också en varg som trivs med att gå runt i nattlinne, och ett antal tomtenissar som alla heter Nisse. Hans och Greta är med, Rödluvan också (varpå Gnista blir helt starstruck). Och givetvis Tomten. Men vilka det är som är snälla och vilka som är elaka är inte helt självklart (ja, förutom Mr Ond Clown, men han får faktiskt inte vara med för han sitter i fängelse numera) och barnen som högläses för får förstå att det där som händer i sagorna bara är en sanning. Typ.

Om Ken Taur hinner hem till julafton, då? (Obs spoilervarning!) Jamen, klart han gör. Och Tomten finns. Och är snäll. Och dinosaurierna... finns också. Så det så.


Titel: Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem
Författare: Mats Strandberg
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? högläsning för ca 3-6 år

Ensamma hemma

Anna-Klara är åtta, och har precis fått en ny bänkkompis i skolan: Herman. En dag är han tyst och orolig och pladdrar inte alls på om insekter som han annars brukar göra, och efter ett tag får Anna-Klara veta att han idag ska gå hem ensam efter fritids, och det är första gången. Han måste larma av själv där hemma, och vara ensam tills mamma kommer med flyget hem från Malmö. Kom med mig i stället! tycker Anna-Klara, så det gör han. Men hos Anna-Klara är det till och med mer kaos än det brukar - hon, mamma, Mikko, storebror Ville och lillasyster Lisen bor i en lägenhet som inte verkar särskilt stor. Och idag har storebror två kompisar med hem. De tre sitter och spelar TV-spel under mycket oväsen. Dessutom är lillasyster Lisen, som bara är en bebis, gnällig och kinkig och skriker och har sig. När hon dessutom kräks över hela diskbänken samtidigt som alla tonåringar och åttaåringar äter mellis vid köksbordet så tycker Anna-Klara att hon och Herman kanske kan gå hem till honom i stället?

Det gör de. Och det är helt annorlunda hemma hos Herman. Det är ett hus, ett stort hus, med soffor man sjunker in i, och med ismaskin i kylskåpet. Fast alltså ett hus helt tomt på föräldrar eller syskon. Mamma kommer inte fast det börjar bli middagsdags, och när det knorrar i Anna-Klaras och Hermans magar föreslår Anna-Klara att de två kan steka pannkakor på egen hand, för hon vet precis hur man gör. Jodå. Det gör de så att stekoset lägger sig i hela köket och brandlarmet går, golfklubbor svingas, katter flyr och lågor flammar.

Jag gillar det här, det är vardagsdramatik med mycket igenkänning både för barn i små, trånga lägenheter och barn i stora hus, för barn med väldigt närvarande och påträngande familjer och för barn med väldigt frånvarande familjer.

Titel: Ensamma hemma
Författare: Kajsa Gordan & Sofia Nordin
Illustrationer: Matilda Salmén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år och som högläsning från ca 5 år.

Högläsningstips: Nelson Tigertass + Hemligheternas bok

Jag har läst två böcker, som är tänkta för barn 6-9 år (Hcf), och som jag tycker mycket om bägge två. De har bägge en bra och spännande story på lite olika vis - den ena i en påhittad värld där det också finns talande djur, den andra i vår värld men i större delen av boken i andra världskrigstid. Det som gör att jag skriver om bägge på en gång är detta: jag gillar dem, men tänker att de kan vara lite komplicerade att förstå för målgruppen 6-9 år om de ska läsa själva. Därför tror jag att de är alldeles utmärkta för högläsning, där en vuxen kan pausa läsandet och förklara lite, eller den vuxne och barnet tillsammans kan fundera över vad som händer. De är nämligen bägge så pass bra att många borde få uppleva äventyren i dem.

Nelson är sex, och när hans äventyr börjar sitter han ensam på en tågstation och väntar på att bli upphittad. Han vet vad regeln är: ett borttappat barn ska inte leta, barnet ska sitta still och vänta på att de vuxna letar upp honom. Men ingen kommer ju? Grejen är att den vuxne som hade hand om honom, hans morfar som han bott hos under sommaren, helt plötsligt inte fick tid att ha Nelson hos sig längre eftersom hans kärlek dök upp efter en längre utlandsvistelse. Så morfar bytte kläder, kammade håret och begav sig över till henne - men först dumpade han Nelson på tåget, som ett ekonomipaket med en adresslapp. Nu är Nelson alltså avlastad, men tågpersonalen hade inte tid att kolla upp om någon hämtade honom eftersom de hade en tidtabell att hålla.

Och snart lär han känna någon, någon som sitter i parken utanför stationen, spelar munspel och har en mugg märkt "Hungrig" framför sig. Det är Zamba, som inte känner sig hemma någonstans. Inte konstigt kanske, eftersom Zamba är en tiger (som inte längre hör hemma i djungeln men som inte heller blir särskilt accepterad hos människorna). Nelson är med Zamba, får höra om de farliga "skymmarna", träffar andra människor, får vänner, blir sviken, hamnar i fängelse (fast han bara är sex år) och får så småningom lära sig det som är det viktigaste i den här boken: Tänk själv och var snäll.

Det tog mig en stund att komma in i boken, och det var en del personer att hålla reda på, och en del märkliga ord - men när jag väl fastnade så fastnade jag rejält och tyckte alltså väldigt mycket om.

Titel: Nelson Tigertass
Författare: Lena Frölander-Ulf
Illustrationer: Lena Frölander-Ulf
Utg år: 2019
Förlag: Förlaget M
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Fia är med sina föräldrar och sin alldeles nye lillebror i stugan vid havet. Men allt är fel. Bästisen Yasmin är inte på plats, och bebisen skriker och tar all uppmärksamhet där hemma. Så Fia går ner till bryggan - och hittar ett helt litet skepp där. På skeppet står en gammal man som försöker fånga upp en bok som trillat ner på bryggan med hjälp av en håv. Det ser krångligt ut, och Fia hjälper honom. Inte för att han verkar så himla glad för det. Tydligen är det så att han inte kan komma av båten, hur det nu kan komma sig? Fia är nyfiken, klättrar så småningom ombord och hittar den där boken igen, och läser i den. Fast det står ingen text i, sidorna är helt tomma. När hon lyfter blicken igen är skeppet till havs, den gamle mannen syns inte till och boken är också helt plötsligt borta. I stället är skeppet fullt av en besättning som är i arbete, men som inte verkar se Fia. Vad har hänt? Var är hon? Hur kom hon dit och hur ska hon komma hem igen?

Det är nu det blir klurigt (och bra). Hon är inte bara ute på havet - hon har också hamnat bakåt i tiden och det är 1945 och fortfarande krig i världen. Skeppet är på väg till Sydamerika. Så småningom lär hon känna skeppspojken, som också rest i tiden - men bara några månader. Grejen med honom är att han är son till skeppsredaren som äger skeppet, men har ställt till det så att nämnda skepp har brunnit upp och allt förstås är katastrof. När han läste hemligheternas bok (boken utan text) så förflyttades han på något magiskt sätt till skeppet i en parallell framtid där det inte bränts upp, men har glömt bort sitt eget namn och kan inte gå av skeppet. (Jepp, det är samma kille som Fia träffar i framtiden)

Det är tidsresornas vanliga paradoxer - men ett rasande spännande äventyr till havs också. Så jag gillar, men tänker att det är det där tidsresandet och vad det leder till som högläsaren och den som blir högläst för nog får prata lite mer om. Jag blir själv lätt snurrig i huvudet när jag ska få ihop bokens slut med bokens början... ändå är jag helt nöjd när boken är slut.

Titel: Hemligheternas bok
Författare: Maria Nygren
Illustrationer: Staffan Larsson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sci-fi för nybörjarläsarna - Stjärnor & planeter

Jag har läst nya serien Stjärnor & planeter som är börja läsa-böcker med max 5 rader text per sida, kompletterande pratbubblor med versaler i illustrationerna... och som alltså är science fiction för de yngre barnen. Jamen hurra! Klart det är bra och fint med alla känna-igen-sin-egen-vardag-böcker för barnen, men jag älskar när när även nybörjarläsarna får läsa om sånt som verkligen inte finns, monster och drakar och nu då rymdvarelser som talar i kod.

Tvillingarna Castor och Polly har tillsammans med mamma flyttat till planeten Argo 7 som mest består av grus, grus och mera grus. Mamma är forskare och ska leta efter spår av liv (pappa stannar kvar på jorden men nås lätt via Skype eller vad det nu är), och i bakgrunden finns en bitter man som heter Pluto Persson, och som vill ha mammans jobb. Medan mamma sitter där och suckar över sitt mikroskop och sina gruskorn hon letar efter liv på - så räcker det med att Castor och Polly knatar ut en gång i sina rymddräkter så har de stött på liv. Inte bara spår av liv, utan en hel hög med

rymdvarelser som bjuder hem dem på kalas och annat kul. Men grejen är att de inte kan berätta detta för de vuxna - för då kommer tydligen "rymdstyrelsen" och ska göra hemska experiment på rymdvarelserna.

Rymdvarelserna talar alltså i kod (och kodnyckeln hittas längst bak i boken för de barn som gillar att lösa klurigheter), förökar sig medelst frösådd (och musik och dans) och finns i många glada färger och former. I Rymdungarna smusslar tvillingarna undan några rymdvarelse-frön, sår dem och upptäcker strax att blommorna som omedelbart växer upp droppar ifrån sig små rymdvarelsebebisar (och när dessa springer runt i rymdstationen anländer givetvis herr Bitter Pluto Persson som dock inte är smartare än att han tror att det är barnens leksaker - dockor - han ser).

Detta är knasigt, väldigt kul, och jag gillar det mycket.

Titel: Hemma i rymden + Språkomaten + Rymdungarna
Serie: Stjärnor & planeter
Författare: Mats Wänblad
Illustrationer: Kenneth Andersson
Utg år: 2018-2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Mysterieklubben och det hemliga rummet

Amanda och hennes familj flyttar in i ett hus i Vilunda, och Amandas rum ligger på andra våningen. Praktiskt nog med ett stort äppelträd alldeles utanför fönstret, ifall Amanda skulle vilja klättra ut i smyg eller så. Och det kan ju vara bra. Fast ännu bättre är att hon upptäcker att det finns en övertapetserad öppning i väggen, och att öppningen leder till ett hemligt rum uppe på vinden. Listigt lyckas hon få ett klädskåp placerat just framför öppningen, ett riktigt Narnia-klädskåp med lös baksida, så att öppningen inte syns och hennes föräldrar inte får veta något om rummet. Det är så småningom bara Carl, hennes nye vän, som får veta. Och det är de två tillsammans som startar Mysterieklubben.

Eller... det är ju inte de som startar den. Det gjorde några andra för lääänge sedan, de som det hemliga rummet byggdes åt. De är gamla nu, men Mysterieklubben minns de, och Amanda och Carl får tillgång till deras gamla hemligheter - men först sedan de bevisat att de är Modiga och Kloka, Mysterieklubbens motto. Amanda och Carl gör en riktigt läskig (och farlig) räddningsaktion, och blir godkända. Mysterieklubbens pånyttfödelse är ett faktum, och detta är mycket riktigt också första boken i en serie.

Jag gillar den verkligen! Allra, allra mest bara tanken på det där hemliga rummet, med ingång från ens eget rum - oj, vad jag har drömt om något liknande. Jag skulle fortfarande vilja ha ett eget, hemligt rum. Men jag gillar också Amanda och Carl, och att Carl bor på ett slott och därför är helt hemtam med att fixa krånglande motorer av olika slag (jo, slottsägarrollen innebär mycket praktiskt arbete), och så gillar jag att det här mer verkar dra åt mysterier och äventyr snarare än barndeckare med skurkar och Kling-och-Klang-poliser. Nästa bok heter Mysterieklubben och ubåten.


Titel: Mysterieklubben och det hemliga rummet
Serie: Mysterieklubben #1
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Filippo Vanzo
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Vi är superstars!

En bok med sporten i centrum - om att få pröva in i olika lag, om extra träning över sommaren, om vilka som är bäst och vilka som försöker men inte riktigt räcker till, om lojalitet och om vänskap som prövas när bästisen är lite bättre än en själv och får komma med i ett bättre lag, om att leva, andas och drömma sin sport. Det som lyfter den här boken och gör den speciell och annorlunda är att sporten det handlar om är cheerleading.

Jag har fått veta massor om cheerleading jag inte visste förut: att det krävs kondition, styrka men också vighet och rytmkänsla, att det är en kombination av akrobatik, volter, dans och hopp så träningen är stenhård med många tekniska moment att klara av (och våga).

Boken börjar med att bästisarna Gabbi och Ellen går på en s.k. tryout, alltså en provträning där tränarna kollar vad alla kan så att de kan göra gruppindelningen inför nästa år. Gabbi är så nervös, och hoppas innerligt att de bägge blir uppflyttade i Spotlights som är level 2. Men för att bli det behöver hon själv klara att göra "flickis", dvs en flick-flack-volt. (Det finns en ordlista i början av boken som förklarar alla cheerleading-termer) Ellen har inga problem med flickis, och drömmer egentligen om att redan få komma med i Stardust, gruppen som är level 3. Om hon kan göra en salto? Hon är duktig nog, väldigt duktig faktiskt. Men Gabbi hoppas alltså på att bägge ska flyttas upp i samma grupp, fortfarande träna och tävla tillsammans och vara best friends forever i allt.

Vänskap, skola, vardag, jobbiga syskon men framför allt: tävling och träning i sporten cheerleading.

Titel: Vi är superstars!
Författare: Malin Stehn
Illustrationer: Elin Jonsson
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller här

Det fina med Kerstin

Kerstin bor med sina föräldrar i ett hus som ligger ganska ensligt utanför ett litet samhälle. Bästa ställena att leka är skogen och trädgården till det obebodda torpet strax intill, och Kerstin tycker rätt mycket om att leka för sig själv.
Ändå måste hon för det mesta, både i skolan och efter, vara med Fatima. Fatima är hennes bästis sedan hur länge som helst, och Kerstin tycker det där är rätt jobbigt. Jo, för hon har det inte så kul ihop med Fatima. De vet aldrig vad de ska hitta på, så oftast slutar det med att de sitter och borstar Fatimas långluggade matta med sina hårborstar, eller att Fatima spelar datorspel och mobilspel och Kerstin tittar på och längtar efter att mamma eller pappa ska hämta hem henne så att hon äntligen kan få leka själv där hemma.

Därför blir Kerstin inte alls glad när det flyttar in några nya i granntorpet - en pojke och hans mamma. Ska hon inte få vara ifred hemma heller nu? Eller vara på sina bästa lekplatser längre?

Det är Gunnar som har flyttat in. Och en sak som faktiskt direkt är bra med Gunnar är det faktum att han också har långt, ostyrigt guldhår, precis som Kerstin. Inte nog med det - han samlar också på saker av guld, precis som Kerstin gör! Hon har över hundra saker i sin guldsamling, och han har nästan lika många. När Kerstin fått se Gunnars guldsamling så ger de sig ut på skattjakt efter flera - och rätt vad det är har många timmar gått och de har liksom bara... lekt? Bara så där? 

Men när Kerstin nästa dag ska gå över till Gunnar och fortsätta leken - så står Fatima där ute med sin cykel. Jo, för hon har nu fått lov att cykla hem till Kerstin på egen hand. Bra va? Nu kan de ju leka varje dag? 

Detta är en så väldigt bra bok om vänskap och bästisar, om lek och tråk, lögner och trolleri, om livet i sjuårsåldern med allt det som är bra eller jobbigt just då. En alldeles perfekt högläsningsbok för ca 5-7-åringar.


Titel: Det fina med Kerstin
Författare: Helena Hedlund
Illustrationer: Katarina Strömgård
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller här

Kapten Kidds skattkarta

En riktigt härlig äventyrsbok för lågstadieläsarna! Här finns pirater som slåss med svärd, spelar kort och dricker ur glas som "inte innehåller saft". Det går vilt till - ändå utan att det blir splatterblodigt. Här finns klurigheter och chiffer (ja, väldigt enkelt, men ändå...)(... alltså chiffer på 9-åringsvis) och en nedgrävd skatt. Här finns lömska typer som vill profitera på andra (men som nesligt får paddla sig ut till sitt loser-fartyg ovanpå uppochned-välta livbåtar)(förlåt, spoiler). Här finns sjöjungfrur, som alla tror vill dra ner oskyldiga människor i havet för att äta upp dem, men som vid närmare källkritisk granskning är rätt schyssta typer de också fast de har fiskstjärt. Dessutom kommer de i både pojk- och flickmodell. Här finns orättvisa arbetsgivare som inte tillåter att man slåss på arbetstid, och därför gör omedelbara, av facket icke sanktionerade uppsägningar. Även av barn. Här finns spänning, och humor, spadar och skägg.

Ändå är det en lättläst bok som funkar alldeles utmärkt för sisådär 8-10-åringar.

Allt börjar med att Anne, som är föräldralös och har fått klara sig själv sedan barnhemmet slängde ut henne, jobbar på värdshuset Svarta Galten den kvällen när piraterna Mary Sweet, Röde Rackham och Jack Morgan sitter och spelar kort. Mary vinner hela tiden, och till sist langar Jack upp en karta på bordet och använder som spelinsats. En karta, som tydligen ska vara Kapten Kidds skattkarta. Mary vinner nu också, och det är då Jack blir riktigt gramse och allt urartar i slagsmål (och Anne får sparken från sitt värdshusjobb)(och blir anställd som skeppsflicka hos Mary Sweet).

Titel: Kapten Kidds skattkarta
Serie: Jolly Anne #1
Författare: Mårten Melin
Illustrationer: Johanna Kristiansson
Utg år: 2019
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här