Wolf Hall

Det har tagit sin tid, men nu har jag lyssnat igenom Wolf Hall som ljudbok. Och jag har haft det ganska trevligt under tiden - att uppleva England under 1500-tal utifrån detta här-och-nu-perspektiv jag får i den här boken är intressant. Allt som händer, alla kungliga och politiska krumbukter, upplever jag alltså helt ur Thomas Cromwells perspektiv. Och historien får liv - människorna känns verkliga, livet och vardagen känns riktiga, och jag är liksom där. Samtidigt är jag utanför och har kunskapen om vad som hände sen med kung Henrik, Anne Boleyn, religionsutbrytningen och allt det där.

Men det jag får nu, och det jag gillar, är detaljerna, känslan, färgerna. Och jag får veta saker jag inte visste, och måste googla. Sjukdomen "engelska svetten" till exempel. Herregud, så fasansfullt - den dödade ofta inom ett dygn från att en människa hade varit fullt frisk! Skräcken att försöka leva vidare i sina liv och ha ett sånt hot över sig! (jämte alla de andra som fattigdom, krig och svält)

Jag är inte helt positiv - ganska ofta sitter jag och märker hur tankarna har vandrat iväg när jag blir helt översköljd av alla dessa namn på hertigar, hovmänniskor och stormän i England, Frankrike, Spanien och halva Europa. Jag mäktar inte hålla isär dem (och hälften av dem heter banne mig Thomas) och politiskt intrigerande har aldrig varit min grej. Så kommer det någon detalj igen som fångar mig och jag lyssnar vidare - men för mig är den här boken på tok för lång och tjock, när det långa och tjocka så fylls av namn på mäktiga personer. Hade det skalats ner och jag fått mer av att få stiga in i 1500-talet så hade jag älskat den. Nu blir det mer ett "äntligen färdig". Läser jag vidare i trilogin så blir det som vanliga pappersböcker där jag kan styra lästempot själv.

Titel: Wolf Hall
Serie: Wolf Hall #1
Författare: Hilary Mantel
Originaltitel: Wolf Hall
Översättning: Jesper Högström
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Hitta den på ditt bibliotek, i din närmaste bokhandel eller via Omnible

Tystad

 

I rasande takt har jag lyssnat igenom ljudboksserien Tystad som finns på Storytel. Det är en fiktiv dokumentärserie i 8 ungefär halvtimmeslånga delar, skriven av Lisa Bjärbo och Åsa Anderberg Strollo, dramatiserad med skådespelare och ljudeffekter, och jag tyckte väldigt mycket om den.

Fiktionen är att Milad gör en radiodokumentär som sitt specialarbete sista året på gymnasiet, om det attentat som skedde på Arlanda i maj ett år tidigare. En av de misstänkta för attentatet var Elise Björk, 16 år, och Milads flickvän. Nu gör han sin radiodokumentär för att ge sin bild av vad som hände, vem Elise var och hur det kunde bli som det blev. 

Vi får följa Elise och Milad från gulligulliga ljudklipp när de sitter och fnissar tillsammans åt att han "spelar in allting, och sluta med det där...", till aningarna om att Elise mår allt sämre av allt det hon är rädd för och oroar sig över och är vansinnigt arg på. Det är klimatet, och maten, och flygtrafiken, och folks ovilja att reagera, och hon är engagerad och smart men har inga gränser. Vi får också höra samtal med Elise mamma, som vill skydda sin dotter och göra det som är bäst för henne om det går, och vi får höra personer från det ungdomsboende Elise så småningom hamnar på, både personal och intagna. Och så kommer det inklippta nyhetssändningar och andra ljudeffekter, och så hålls alltihop ihop av Milad som är berättarrösten som känns mycket trovärdig. 

Det är tragiskt, oroande, spännande och väldigt, väldigt bra. Och det går inte att sluta lyssna när man väl har börjat.

Här kan du läsa vad Lisa Bjärbo skrev om serien på sin blogg när den precis släppts.

Titel: Tystad
Serie: Ljudboksserie del 1-8
Författare: Lisa Bjärbo + Åsa Anderberg Strollo
Ljudbok - uppläsning: Dramatiserad ljudboksserie, i rollerna: Christopher Lehmann, Mira Mitchell, Cecilia Nilsson, Siham Shurafa, Tomas Nordström m fl.
Utgivning: 2020
Förlag: Tiden, producerad av Storytel, och hittas här om du vill lyssna

Nästa! En läkarroman

 

Elin är husläkare och har sin mottagning i någon typ av läkarhus med många kollegor och en reception. När vi får läsa om henne så har hon sonika flyttat in i sitt mottagningsrum, sover i en bäddbar fåtölj och för samtal med skelettet som står i rummet, heter Tore och kommer med beska sanningar. Telefonen plingar och piper, det är messenger och sms från familjen, från Aksel och från Björn, men Elin löser det just nu på det praktiska sättet att överhuvudtaget inte svara.

Aksel är Elins man som hon levt med i många år och har två vuxna barn tillsammans med. Björn är mannen hon varit otrogen med det senaste året. De två har då mest träffats i Elins mammas lägenhet som står tom nu eftersom mamman bor på ett vårdboende. Nu har Aksel fått veta att Elin träffat Björn och allt är kaos.

Jag gillar delar av den här boken. Vi får läsa en hel del om Elins vardag som läkare, de olika patienterna som kommer till henne och kräver än det ena, än det andra av henne, remisser till MR, remisser till psykolog, remisser för aborter, recept på lugnande och allt möjligt. Och läkarromanen (som det ju står på framsidan att det är) tycker jag väldigt mycket om, den är bitsk och träffande och väldigt rolig. Väldigt bra är också skildringen av människorna som bor i samma kvarter som Elin och Aksel, deras livsvärderingar och dubbelmoral.

Sedan har vi då relationsdramat Aksel-Elin-Björn som jag ganska snabbt blir helt trött på. Elin är otrogen egentligen mest för att hon har så himla svårt för att säga nej, och sedan liksom bara fortsätter det, och jag blir ganska irriterad på att läsa om henne, och hennes fascination av Björns äktenskap och fru. Slutet på boken stör mig alldeles väldigt - jag hade velat ha något mer i stil med det i Nej och åter nej men här blir det bara väldigt mycket en fortsättning på Elins oförmåga att sätta ned foten.

Titel: Nästa! En läkarroman
Författare: Nina Lykke
Originaltitel: Full spredning
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2020
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp hos din lokala bokhandlare eller via Omnible

Muminpappans memoarer

Jag har lyssnat på när Mark Levengood mästerligt läser Muminpappans memoarer och tyckt väldigt mycket om det.

Pappan vill skriva om sin vilda och äventyrliga ungdom, och så läser han upp sina memoarer för sin son Mumintrollet, och för Snusmumriken och Sniff. Det är ju så att även dessas pappor finns med i memoarerna: Joxaren och Rådd-djuret. Visst får vi höra lite om nutids-karaktärerna, men mest får vi alltså vara med och lyssna pappans ibland lite uppstyltade och storvulna men oftast väldigt roliga och Tove Janssonska memoarer. Ganska tidigt (efter att ha rymt från en hemuls barnhem) träffar Muminpappan en viss herr Fredrikson som bygger en flodbåt. På flodbåten finns Fredriksons brorson Rådd-djuret som bor i en kaffeburk, och med på resan följer också Joxaren som helst bara vill göra ingenting och röka pipa. Flodbåten kommer så småningom ut på havet och landar på andra sidan där delar av den verkar utgöra grunderna till muminhuset (som ju ligger i en dal, jag förstår inte riktigt det där...) eftersom hela sällskapet stannar här där Fredrikson får anställning som hov-uppfinnare.

På redan har vi också fått träffa ett antal tusen klippdassar, hemuler och hemulens moster (som vill styra upp diverse uppfostrande lekar), dronten Edvard som dyker upp som deus ex machina vid flera tillfällen samt ett sällskapligt moln. Och jag får också äntligen förklaringen till muminmuggen med bröllopsbilden (alltså bruden med knapphalsband) - det är när Rådd-djuret gifter sig med Såsdjuret som dyker upp från absolut ingenstans men äger en fin knappsamling precis som Rådd-djuret också gör.

Det är småfnissigt, märkligt, filosofiskt och väldigt bra.


Titel: Muminpappans memoarer
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1950 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Systerklockorna

Kyrkklockorna som kallas systerklockorna hänger i en urgammal stavkyrka i byn Butangen, och är döpta efter de två systrarna Halfrid och Gunhild som dels var kända för att väva så vackra vävar att de medverkade till gården Heknes välstånd, dels var födda sammanvuxna. Och så kunde de tydligen se in i framtiden, sägs det. Kanske är det därför kyrkklockorna sedan genom tiderna varslat om ofärd genom att då och då ringa helt av sig själva. Stark och vacker klang har de hursomhelst, även om kyrkan i sig är trång och mörk och kall hur vacker den än är.

Kai Schweigard, byns nye präst, vill förändra och få bygden med i framtiden, utbilda och utveckla. Och även om kyrkan är vacker så vill han bygga en ny, en där folk inte fryser ihjäl och en där alla får plats. För att finansiera detta har han sålt den gamla kyrkan till Tyskland. Den ska rivas försiktigt för att sedan byggas upp igen i Dresden. Och det kommer en tysk man, en ung arkitekturstudent, en Gerard Schönauer, till Butangen för att göra skisser av kyrkan och övervaka rivningen, märka delarna och se till att allt går som det ska. Även om både Gerard och Kai bägge vill det här med kyrkflyttandet så är de konkurrenter. De är nämligen bägge kära i Astrid Hekne, dotter på Heknegården där de bägge siamesiska tvillingarna vävde för så många år sedan.

Jag tyckte mycket om Systerklockorna, lyssnade på den som ljudbok men var inte jätteglad över inläsningen så flippade en hel del till textversionen på telefonen (älskar den funktionen). Givetvis var jag tvungen att googla bilder på stavkyrkor också. Jag gillade inte triangeldramat med Astrid-Kai-Gerard, gillar aldrig trianglar, och kände redan på förhand att det aldrig skulle gå väl. Men jag tyckte väldigt mycket om att läsa om mötet mellan den gamla världen och gamla folktron med det nya, ostoppbara, nytt tänk och ny teknik. Och jag blev väldigt sugen på att åka till Norge, även om byn Butangen är påhittad.


Titel: Systerklockorna
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Sösterklokkene
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Farlig midsommar

Muggen med hattifnattar på är en av mina favoritmuminmuggar - men jag hade ju glömt var de kommer ifrån, de där mystiska varelserna. Jag visste bara att de är många, mystiska, prasslar när de går och viftar med armarna i någon typ av kommunikation. Och att de är elektriska. Men nu läste jag om Farlig midsommar (lyssnade på som ljudbok i som alltid mästerlig uppläsning av Mark Levengood) och blev påmind om hattifnattarnas ursprung:

Man sår dem från frön. Och fröna måste sås på midsommarafton.

Så passande då att jag lyssnade på den här boken några dagar före midsommar! Ifall jag nu stötte på någon jobbig parkvakt som var onödigt nitisk med skyltar och förbud och behövde ett gäng hattifnattar att fördriva honom med. Nu gjorde jag inte det, men hattifnattar kanske funkar på ogräs också? Jag måste bara få fatt på de där fröna.

Farlig midsommar är en underlig berättelse där alla spretande berättelsetrådar ändå knyts ihop i slutet i en fantastiskt urflippad teaterföreställning på en flytande (och grundstött) teater. Boken börjar med att en vulkan har ett utbrott någonstans längre bort, men utbrottet gör att det blir översvämning. Hela Mumindalen fylls med vatten. Även Muminhuset. Detta skulle man ju kunna tänka sig vara en dramatisk och otäck katastrof, men muminfamiljen är väldigt mycket som muminfamiljen brukar vara: de flyttar lugnt upp på ovanvåningen (och mumintrollet får dyka ner i köket för att hämta frukost till dem), sedan upp på taket. Där sitter de en stund och förundras över allt vatten (och oroar sig lite för salongsmöblemanget) tills det kommer ett flytande hus som de hoppar över till och åker vidare med. (det är inget vanligt hus, det är en teater, men det tar lång tid innan de får veta det)

Mumintrollet och Snorkfröken har lite senare en övernattning i ett träd, och på morgonen har teatern flutit vidare utan dem så de får ha ett eget äventyr (med en självlysande parkvakt, en filifjonka och ett fängelse). Lilla My trillar ner i en lucka i scengolvet och flyter iväg i ett syskrin, träffar snart Snusmumriken (som har blivit med sisådär tjugo små barn som myllrar runt honom) och så har de sitt äventyr (det är Snusmumriken som sår de där hattifnattarna, förresten). Muminmamman, muminpappan, Lilla Mys syster, Misan, Homsan och teaterråttan Emma seglar vidare med teatern, och muminpappan får lära sig skriva drama på hexameter. Ungefär allt med den där teaterföreställningen är kaos och väldigt roligt att läsa om.

Och så är det då juni med sina ljusa nätter, och Snusmumriken säger till Mumintrollet (när de så småningom har träffats och ska fly från hemulpoliserna) "Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga."

Spretigt, underligt... och ett mästerverk.

Titel: Farlig midsommar
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1954 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Gentleman's Guide to Vice and Virtue

Det är 1700-tal, och Henry "Monty" Montague ska tillsammans med sin bäste vän Percy göra sin "Grand Tour" i Europa under ett års tid. Tyvärr får de släpa med sig Montys jobbiga lillasyster Felicity åtminstone en bit på resan (sedan ska hon dumpas på någon skola i södra Frankrike). De måste också ha med sitt "förkläde", en mr Lockwood som har koll på resplan, biljetter, kunskap om platser de bör besöka och stenkoll på att de inte smiter ut på kvällarna för dåligheter.

För dåligheter är särskilt Monty väldigt duktig på. Han har lyckats med konststycket att bli utslängd från Eton. Han är sällan nykter efter lunchtid. Och detta år ska bli det sista året i frihet innan han tvingas hem och in i plikten, nämligen att sätta sig in i och så småningom ta över skötseln av gods och gård. Pappa Montague är en earl, och är högst missnöjd med sin son och hans leverne, så nu tänker han att det här året möjligen ska medverka till att få honom att växa upp och skärpa till sig.

Det är inte Montys plan. Nej, han ska festa alla dagar, strunta i Lockwood, uppsöka dåligheter så mycket han kan - och vara så mycket han bara kan med Percy eftersom de kommer att skiljas åt när året är slut och Percy ska gå på "law school" i Holland någonstans. Vad vi också får veta från början är att Monty är vansinnigt kär i Percy, och inte vet vad han ska göra eftersom Percy inte får veta detta men ändå vill han på något sätt att det alltid ska vara de två.

De historiska miljöerna och detaljerna är fantastiska, uppläsaren Christian Coulson en av de bättre jag någonsin hört, och jag har enormt trevligt tillsammans med Monty, Percy och Felicity på deras resa, skrattar åt Monty när han bara är en vandrande katastrof i etikettsbrott och dåligheter. Sedan, efter ungefär en tredjedel av boken, så ändrar den karaktär. The Grand Tour, Lockwood och de fina salarna lämnas och det blir ett äventyr med action, hemligheter, lite alkemi och övernaturlighet, till och med pirater och lite annat smått och gott. Jag tycker fortfarande om personerna, men storyn tappar mig och blir lite fånig, och mot slutet lyssnade jag mer bara för att få höra boken till slut mer än att jag brydde mig.
Dock kommer jag absolut att lyssna på den lilla fortsättnings-novellan, The Montague Siblings 1,5, om Monty och Percy, The Gentleman's Guide to Getting Lucky. Och så har det kommit en hel bok som är bara Felicitys: The Lady's Guide to Petticoats and Piracy. Den ska jag läsa! Felicity är bara så tuff! (hon vill och ska bli läkare, trots att hon som kvinna inte får studera) Det lär också komma en tredje bok i serien, om lillebror Montague som i den här boken ännu bara är en skrikig bebis som Monty kallar för "krypet" eller något sånt.


Titel: The Gentleman's Guide to Vice and Virtue
Serie: The Montague Siblings #1
Författare: Mackenzi Lee
Utg år: 2017
Förlag: Katherine Tegen Books
Ljudbok - uppläsning: Christian Coulson
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Det osynliga barnet och andra berättelser

Det var länge sedan jag lyssnade på när Mark Levengood läser Tove Janssons böcker, och jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att göra det. Det är så infernaliskt underbart bra böcker, och Marks uppläsning av dem gör dem om möjligt ännu bättre. Det är en fullständig fröjd att lyssna på detta, så har du inte gjort det än: gör det. Vilken som helst av Mumin-böckerna, men varför inte den här som är en novellsamling?

Det är i Det osynliga barnet du får läsa om Filifjonkan som ständigt oroar sig för alla katastrofer som kan inträffa, oroar sig så att hon nästan blir sjuk av själva oroandet - så när väl katastrofen kommer och hon står där i sitt förstörda hem så är hon lycklig. Äntligen skedde den! Och nu är hon fri från allt sitt oroande, för katastrofen kom och nu är hon på andra sidan den! Det är många som har refererat till just denna oroliga Filifjonka nu under corona-tid, och även jag kan starkt relatera till hela oroa-mig-för-ungefär-allt-grejen.

Men om det är någon som är "jag" här så är det ännu mer Snusmumriken. Första novellen är om honom, och hur han kommer vandrande genom skogen där det börjar bli vår, och hur han är så nöjd med att få vandra, se på träden och gräset och vattnet, och bara få vara där ensam med sig själv. Han hittar en fin plats, gör sin middag och äter den medan han funderar på en vårvisa som kanske eller kanske inte kommer att kunna sjungas ikväll. Allt är perfekt - tills en liten varelse dyker upp och vill vara sällskaplig. Och Snusmumriken vill inte det, inte ikväll. Hur beundrande den lille än är, och vill höra mer om Snusmumrikens berömda vandringar, så har nu hela ensam-stämningen blivit förstörd, vårvisan flugit sin kos, och Snusmumriken vill inte berätta om sina vandringar för då blir minnet av dem förstört. (då minns han själv bara det han berättade om dem, och inte själva upplevelsen så som den var) Nästa dag ångrar han sig och får söka upp den där lille igen, men nu är det den, eller Ti-ti-oo som den nu är döpt till, som vill vara ensam.

Det där! Att vilja ha och njuta av ensamhet ibland, men också vilja ha sällskap ibland? Jag skulle vilja ha en Snusmumriks-maskot på skrivbordet...!

Men här finns fler underbara berättelser - en annan favorit är den lille homsan (de där homsorna brukar inte vara med så mycket, va? Finns det någon muminmugg med homsor på??) som har en ytterst livlig fantasi och går in i leken med hela sitt jag. Och jag älskar när han förklarar för sina föräldrar att hans lillebror tyvärr har blivit uppäten av en dyorm (för vad ska man göra? det finns så många dyormar här i världen att lillebröder liksom stryker med då och då, det är smällar man får ta), pappa Homsa tittar ut genom köksfönstret och ser lillebror sitta hur levande som helst ute på gårdsplanen och äta sand.

Igen säger jag: lyssna på de här böckerna! Läs dem, för all del, men lyssna på dem när Mark Levengood läser!

Titel: Det osynliga barnet och andra berättelser

Författare: Tove Jansson

Illustrationer: Tove Jansson

Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood

Utg år: 1962 (ljudboken 2009)

Förlag: Bonnier Audio

Köp den till exempel här, här eller via Omnible

En katts resedagbok

Jag ligger så grymt efter med bokbloggandet nu, för att vara mig alltså. Läsandet går det också ganska segt med, men sedan är det som att det tar totalt stopp när jag också ska skriva om det jag läst. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att både läslust och skrivlust ska återvända. Under tiden får jag väl slakta några böcker genom att skriva oinspirerade blogginlägg bara för att liksom städa undan i högen. Förlåt mig, ni som därmed blir besvikna. Det är inte ni, det är jag. Eller, egentligen är det förstås den där eländiga coronan som vi kan skylla ungefär allt på.

Dålig sak: jag åker inte med buss/tåg till jobbet just nu pga coronan. Därför har jag inte min älskade lästid i min älskade tysta kupé på tåget.

Men:

Bra sak: Eftersom jag i stället kör bil, så har jag återupptagit min avsomnade ljudbokslyssning. Och den första boken jag tog mig an var alltså den här, En katts resedagbok. (Aha,  nu kom vi äntligen in på boken i fråga, halvvägs inne i inlägget, bra där Carolina)

Tyvärr är det nu ett antal veckor sedan jag lyssnade klart på den, så jag har glömt detaljerna. (Guldfiskminnet är mest fullt av corona-ält nu)(men herregud vad du gnäller idag, C) Men det är alltså en katt, Nana, som berättar, en katt som förr levde ett fritt och rätt OK liv som herrelös utekatt, men som efter en bilolycka blev omhändertagen av en kattälskande man, herr Satoru.

Nu reser Nana och herr Satoru runt i Japan, hälsar på människor som varit viktiga i herr Satorus liv och kollar om de möjligen skulle kunna tänka sig att ta hand om Nana. Varför herr Satoru ska lämna bort katten han älskar så väldigt förstår man ganska snart, och det är förstås sorgligt och hemskt. Men det är inte det som är det viktigaste i boken ändå, det är herr Satorus liv som man som läsare får veta mer om genom återblickar, kopplat till de där människorna som hälsas på och så får man veta varför de varit viktiga i herr Satorus liv.

Katten Nana är ofta bokens jag, och återger det som händer ur sitt kattiga perspektiv. Ofta blir det förstås väldigt mänskligt kattigt perspektiv, men jag gillar det ändå.
Kanske jag hade gillat boken ännu mer som pappersbok, eftersom det är lite svårt att i ljudboksformatet hänga med på växlingarna mellan katt-berättandet och den allvetande berättaren i återblickarna på herr Satorus liv, och också lite svårt med växlingar katt-monolog och katt-dialog. Jag har inte sett pappersboken, så vet inte om växlingarna är markerade i texten på något sätt.

Titel: En katts resedagbok
Författare: Hiro Arikawa
Originaltitel: Tabineko Ripoto
Översättning: Carla Wiberg
Ljudbok - uppläsning: Alexander Salzberger
Utg år: 2019
Förlag: Bokförlaget NoNa
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

PAX - Draugen

Ett helt år är det sedan jag läste nionde boken i PAX-serien - men jag kom raskt in i handlingen ändå: Alrik och Viggo ska ju inte få stanna kvar i Mariefred. De ska inte ens få bo tillsammans längre. Väskorna ska packas och de ska säga hejdå till Anders och Laylah. Och det är så jobbigt, så jobbigt att läsa.

(Och värre ska det bli. Mycket värre. Jag har inte riktigt kommit över det än...)

Men i allt detta får Alrik, Viggo, Iris och de andra veta vad det är som hotar att vakna under det hemliga bibliotekets golv: en draug! Och vad som hände förra gången den hotade världen, och hur den då begravdes. Det är kodade gåtor som avslöjar urgamla texter och dolda dörrar, och hela tiden är det en kamp mot tiden och att hinna före Svarthäxan och hennes allierade som ju vill väcka upp draugen och bli onda på heltid.

Det är galet spännande, och galet bra. Precis som hela serien, som är något av det bästa som hänt bok-Sverige någonsin, tycker jag. Så många barn (och vuxna) som kastat sig över varje del när de kommit, och läst och läst och läst....!

Just denna sista del påbörjade jag som ljudbok, mycket bra inläst av Morgan Alling. Men efter ungefär halva kände jag att det ändå inte riktigt var samma sak utan Henrik Jonssons fantastiska illustrationer, så jag gick över till pappersboken. Vilken tur! Annars hade jag inte fått se bilden alldeles i början, den när Viggo och Alrik inte kan somna pga all oro för vad som nu kommer att ske när de inte ska få vara tillsammans längre. Den är bara så... åh! För att inte tala om att jag kanske hade missat att se bilderna som är på bakre pärmens insida. Ett vad-hände-sen-collage som också är bara så... åh!

Alltså. Hela serien är bara så... åh! Och har du ännu inte läst? Då är du att lyckönska. Sätt igång nu. Börja med den röda Nidstången och fortsätt sedan med den rosa, den blå, den turkosa, och resten av färgerna. Du kommer inte att kunna sluta förrän du stänger igen Draugen med en suck som är både ledsen och glad. Lyckliga du!


Titel: Draugen
Serie: PAX #10
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Ljudbok - uppläsning: Morgan Alling
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

1793

Det är en deckarhistoria - fast för mig är det inte själva mordet och uppklarandet av det som är det intressanta. Det är just det där med att det är 1793, i Stockholm, som jag gillar. För Niklas Natt och Dag tar mig verkligen med dit.

Det hittas ett gruvligt stympat lik i Fatburen, någon slags sjö mitt i på Söder som mest verkar full av bajs och äckliga saker. Mickel Cardell (som är den som klafsar ner i "vattnet" och hämtar upp kroppen, som alltså är utan ögon, utan tunga, utan armar och utan ben, och sedan får tvätta sig ordentligt)(med kallt vatten i en balja utomhus i snön tror jag, det där var i början av boken så har glömt, men tror det var en mindre mysig stund) och Cecil Winge (som borde dött flera gånger under bokens gång pga långt gången tuberkulos eller vad det nu är för allvarlig lungåkomma karln har som får honom att hosta blod och lämna sin fru) försöker ta reda på vem som dödat och stympat liket.

Vi får veta, men det är inte det som är det viktiga, utan det är personerna vi får läsa om på vägen som är intressanta. Och så miljön, då. Detta sena 1700-tal där ungefär alla verkar ta sig igenom sina dagar mer eller mindre berusade. Attans, vad det dricks sprit! Morgon, middag, kväll, till maten och i stället för maten, och av hög och låg, gammal och ung. Och vad eländigt allt är - detta är det smutsiga Stockholm vi får läsa om. Och det elaka. Och fattiga. Det är slagsmål, det är piskor, det är blod, det är spyor, det är våldtäkter, det är oskyldigt dömda människor, det är död, det är krig, det är korruption, det är svineri, det är ocker, det är slaveri... det är så vansinnigt mörkt och svart. Det är så eländigt att jag blir rätt missmodig - kunde inte människorna vara lite glada och fanns det verkligen inte några blommande syrener även 1793?

Allt elände och all elakhet till trots läser jag dock vidare, och får veta vem som mördade vem och varför. Och hur det var att sitta på spinnhus. Eller att fuska som fältskär. Och en hel del annat. Och allt elände och all elakhet till trots så gillar jag alltihop.
(Utom möjligen att språket ibland kan kännas lite onödigt historiskt skruvat med ålderdomliga ord och vändningar som känns väl stela och konstruerade. Dock störde detta mest när jag lyssnade på ljudboken - inte så mycket när jag växlade till pappersbok, så ingen jättegrej.)


Titel: 1793
Författare: Niklas Natt och Dag
Ljudbok - uppläsning: Martin Wallström
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

The Language of Dying

Detta är tredje boken av Sarah Pinborough jag läser, och de har verkligen varit väldigt olika. Precis som med de andra två jag läst (Behind Her Eyes och Tales from The Kingdoms) är det språket och de intressanta människorna jag får lära känna som gör det hela så bra. Och även här i The Language of Dying finns en liten gnutta magisk realism - eller kanske mer magisk symbolism om det nu finns något sådant. Men allra, allra mest är det - trots titeln - en bok om att leva. Om olika sorters liv, om hur du i trasiga liv ändå hittar bra saker, om hur en hel familj med sådana trasiga liv och svek och sorger ändå kan stötta och älska varandra. Det är så himla fint trots att där finns så mycket att vara ledsen och förtvivlad över i de där liven vi får ta del av.

En far till fem vuxna barn ligger döende i cancer. Det där "dödens språk" är det de anhöriga måste lära sig när döden nalkas, och det är allt det där fysiska en kropp och en människa måste gå igenom när livet är på väg bort. Kroppslig oro, skräck, uttorkning och allt vad det är (jag lyssnade på boken i en utmärkt engelsk uppläsning, men kommer nu inte ihåg de exakta engelska uttrycken för allt det där kroppsliga döendet). Hon som berättar är ett av barnen, född i mitten, och hon har efter en jobbig period av sitt liv återvänt för att bo (och äga) sitt föräldrahem, och det är mest hon som har stöttat och tagit hand om sin pappa när han blivit allt sämre. Men nu de senaste dagarna har syskonen återvänt hem och det är genom samtalen vid köksbordet över diverse baconmackor och ett oändligt antal koppar te (men inte så mycket sprit eftersom flaskorna måste gömmas undan när de två yngsta barnen, tvillingarna, ska komma hem pga sådana problem som gör att flaskor och annat måste gömmas undan) jag som läser får lära känna de där liven som gått snett eller mer snett eller rätt hyfsat trots allt.

Det är ledsamt och sorgligt och hemskt och vackert och så svindlande bra om livet och vi människor sådana vi är på riktigt.


Titel: The Language of Dying
Författare: Sarah Pinborough
Ljudbok - uppläsning: Gabrielle Glaister
Utg år: 2016
Förlag: Jo Fletcher Books
Köp den till exempel här eller här, ljudboken hittade jag här

Nej och åter nej

Ingrid och Jan har varit gifta i över 25 år. Hon är lärare, och har för ganska länge sen slutat brinna för sitt jobb. Han är någon slags statsvetare (ey, Carolina, du har nollkoll) på något viktigt departement, och har precis blivit befordrad till direktör vilket innebär högre lön, fler mail och att fler vill ha samma åsikt som honom. Hanne jobbar på samma ställe som Jan, och är en rastlös person. Hon byter partner ofta och lägenhet minst lika ofta, och tror alltid att det ska bli bättre om hon bara slipper den här utsikten eller den där killens pipiga röst.

Jan har sedan en julfest för något år sedan ett förhållande med Hanne bakom Ingrids rygg. Det är med Hanne han hittar tillbaka till sig själv, den han var förr när han hade drömmarna och livslusten kvar. Ändå vill han nog inte lämna Ingrid eftersom de har ett helt liv och inte minst två vuxna söner (som fortfarande bor hemma och kräver service) ihop. Han velar och velar, han och Hanne gör slut och blir ihop igen och hela tiden är Ingrid ovetande.

Tills en dag när Jan berättar, och flyttar hem till Hanne. Ingrid blir först helt tom, men reagerar snart genom att rensa bort allt som är onödigt i sitt liv. Verkligen allt onödigt. Och hon ledsnar på alla dessa vuxna (make och söner och andra) som ska ha och ha av henne men som inte ger henne någon energi tillbaka.

Det här är egentligen inte alls min sorts bok. Det ältas relationer sida upp och sida ner, och vi får följa det hela ur Ingrids, Jans och Hannes perspektiv. Ibland blir jag ganska trött på alla känslobeskrivningar - men ibland är det knivskarpa och bra formuleringar om livet och lyckan och varför vi gör saker som är mer eller mindre konstiga och vad vi längtar efter och varför. Karaktärerna känns högst trovärdiga, och jag tycker mycket om Ingrid - mer och mer ju mer hon sätter ned foten och går sin väg. Jan och Hanne tycker jag verkligen inte om någon av dem, och när jag läser slutkapitlen är jag så nöjd, så nöjd. Ta konsekvenserna av era val, ja. Ingrid hurrar jag för.

Så även om det inte är min typ av bok gillar jag den i alla fall. För livsfilosofin, livsbetraktelserna och träffsäkerheten.


Titel: Nej och åter nej
Författare: Nina Lykke
Originaltitel: Nej, nej og atter nej
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Alexandra Rapaport
Utg år: 2018
Förlag: Wahlström & Wistrand
Köp den till exempel här eller här

Inuti huvudet är jag kul

Jag känner igen mig så mycket i huvudpersonen Liv i Inuti huvudet är jag kul. Alla detaljerna som att vara nervös för nya situationer, (hur går det till att åka buss här? hur funkar matsalen, var går jag, var sitter jag hur gör de andra??) alla funderingar om andra människor (älskar när Liv sitter och "sherlockar", drar slutsatser om människor på bussen utifrån deras utseenden och beteenden, skapar hela liv åt dem...), men framför allt det där med att inte kunna få ur sig alla rätta replikerna, allt det där som behöver sägas, det här med att visa vem man är bara sådär jätteenkelt. Att ha smartheten och svaren och humorn inne i huvudet men utåt bara vara den tysta och otillgängliga. Åh, som jag känner igen det! Och åh, så mycket jag tycker om att läsa om hur en sådan som är som jag får vara huvudperson i en bok!

Fast sedan är det förstås mycket som skiljer mig och Liv. Ett helt liv, på ett ungefär, många erfarenheter och många människomöten och så mycket som gör att jag bara vill kunna säga till henne att: det blir bättre. Du kommer att kunna leva med dig själv och andra. Du kommer inte att bli som din pappa, för han är han och du är du, men du kommer att hitta egna strategier att vara och leva med. Men jag kan ju inte gå in i boken och säga det till henne, så jag får läsa och frustreras och förstå och vilja putta på och ...

Jahaja. I vanlig ordning hällde jag ut lite av mig själv och mitt tyckande innan jag berättade vad boken handlar om. Nå, ungefär det här:
Liv och hennes pappa har precis flyttat från Stockholm till ett hus mitt ute i ingenstans utanför lilla samhället Ingelstad som i sig ligger en bra bit utanför Växjö. Perfekt! tycker Livs pappa. Nya chanser, nya miljöer, nya människor, och så i ett hus han själv (som ursprungligen kommer från trakten) i alla år har drömt om att få bo i. Ja, det behöver renoveras, och ja, det ligger långt bort från all ära och redlighet, men det är så vackert!
Liv har följt med på hela flytten och alltihop för att hon tycker att det kan vara pappas tur att får göra som han vill här i livet. Sedan Livs mamma dog när hon var liten har pappas liv kretsat kring Liv, varit låst av Liv och fått stå tillbaka för Liv. Nu gör Liv det pappa vill. Men... det är så väldigt skrämmande. Börja på en ny skola. Inte känna någon. Inte veta något om hur livet går till. Klart hon fattar hur pappa tänker och hur han (och hon själv innerst inne vill) tycker att det här är ett sätt att bli en ny människa. Vara den man själv vill. Men hur gör man det när allt det där fantastiska inuti en själv bara vägrar komma ut och bli ord och smarta repliker, hur det inuti aldrig vill komma ut och visa upp personen på riktigt? Eller, som Liv har som tankemodell: hur mycket av henne själv hon kan släppa lös och visa i procent. Det är sällan mer än 10-15% ens i de tryggaste situationer. Hur ska hon någonsin kunna vara 100% Liv med någon annan?

Som sagt - jag kan relatera, och jag tycker mycket om, och även om det här kan vara jobbig läsning så är det aldrig trögt att läsa och jag är väldigt glad efteråt.


Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Ljudbok - uppläsning: Lisa Bjärbo
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

The Spook's Apprentice

Jag läste de tre första böckerna i Väktarserien i takt med att de kom ut på svenska för tio år sedan: Väktarens lärling, Väktarens förbannelse och Väktarens hemlighet. Sedan blev det aldrig av att jag läste vidare, trots att jag tyckte mycket om dem och verkligen ville veta hur det gick för Tom, hans väktarmästare, Alice och framförallt Toms mamma som jag avslutade mitt bokutlåtande (detta var pre-blogg, men jag skrev ändå ett utlåtande om varje bok jag läste) om med "vem är hon? egentligen??"

Nu har jag tagit tag i Väktar-killarna igen - de finns ju att lyssna på i utmärkt uppläsning på engelska av Jamie Glover på Storytel. Perfekt, ju! Och jag tänkte det var lika bra att börja från början i serien, alltså har jag lyssnat på Spook's Apprentice. 

Och den är lika bra som jag minns den. Tow Ward, sjunde sonen till en sjunde son går i lära hos en Väktare, en "Spook" (gillar nog det engelska uttrycket bättre tror jag) och får av denne lära sig att bekämpa häxor, boggartar, gastar, demoner och annat elände som stör vanligt folk i deras liv. Det sparas inte på läskigheter, och redan Toms "antagningsprov" när han ska övernatta ensam i ett hemsökt hus är rejält ruggigt att få höra om. Och värre blir det, när Tom av misstag råkar mata Mor Malkin med blodkakor vid fullmåne så hon lätt kan bända isär järnstängerna som annars höll henne inlåst i en för-häxor-väldigt-rymningssäkra-jordkula.

Det jag hade glömt bort från min första läsning av boken är hur mycket Tom fortfarande återvänder hem till sin familj, hur han blir hotad av sin äldste bror som inte alls gillar att lillbrorsan drar hem odöda häxor till gårdsplan när han har en nyförlöst fru samt en bebis att ta hand om (jo, jag kan förstå honom), och hur man redan här i första boken börjar ana att Toms mamma är något mycket mer än bara en rådig bondfru.

Jag lyssnar vidare. Rapporter kommer.

Titel: Spook's Apprentice
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Jamie Glover
Utg år: 2004 (originalet)
Förlag: The Bodley Head
Köp den till exempel här eller här, eller lyssna här

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

Jag har lyssnat på Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, en serie på tio delar skriven av Moa Eriksson Sandberg direkt för ljudboksformatet. De här ljudboksserierna går bra (jag gillar dem också, det här med "avsnitt" känns bra vid ljudbokslyssning, känns som att man bara måste lyssna vidare på nästa, och nästa avsnitt...) och nu satsar Storytel på digital originalutgivning för barn och ungdom i Storytel Kids vilket alltså den här serien ingår som en del i.

Julia går estetprogrammet med teaterinriktning, först i Stockholm men har nu fått flytta till en mindre stad och därför fått fortsätta samma program där. På den nya skolans teaterprogram regerar dramaläraren Rafael, som hyllar Shakespeare och därför låter klassen sätta upp Hamlet. Julia känner direkt att det inte är samma anda i vare sig undervisningssätt eller klassgemenskap på nya skolan, men blir ändå ganska direkt indragen i Rafaels virvelvind och karisma.

Ester Gråberg går i Julias klass, och är tillsammans med några andra killar och tjejer de där som de andra ser upp till, perfekta och bäst. Julia försöker (trots nya kompisen Agnes varningar) prata med Ester men får bara överlägsenhet till svar. Och Ester är bara så självklart valet till att få spela Ofelia när Hamlet-rollerna ska besättas... men till allas överraskning så ger Rafael den rollen till Julia. Den nya, oprövade! Ester blir skogstokig och rusar ut från klassrummet för att inte mer ses till.

Och det är alltså detta som är "försvinnandet" i serietiteln. Ester är puts väck, hennes cykel hittas dagen därpå kastad i ett dike, och polisen kopplas in. Och Julia, som känner sig skuldmedveten för att hon liksom tog Esters plats fast hon själv inte hade något att säga till om i rollbesättningen, försöker på egen hand undersöka var Ester tagit vägen. Och hon får reda på saker om Ester, som vem hon var ihop med, hennes bakgrund, hennes tydliga fasad...

Det är lite deckare, lite tonårsliv, lite skräck, och givetvis får jag vibbar av Norra Latin även om Julia ju faktiskt flyttade ifrån teaterprogrammet i Stockholm. Det är spännande, men precis som när jag läste Norra Latin så får jag en lätt överdos av teatergrejen. Och Shakespeare. Det känns så... "jamen-självklart-ska-det-spelas-hamlet-eller-annat-shakespeare" så fort det ska skrivas om teater, eller har jag bara läst fel böcker? Men om man nu struntar i mitt drama-gnäll och är på jakt efter bra ljudboksserier så bör man testa den här.

Titel: Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Ljudbok - uppläsning: Philomène Grandin
Utg år: 2018
Förlag: Storytel Kids
Här hittar du serien
För vem? ca 15 - 25

Det finns alltid förlåtelse

Jag läste Ragdes trilogi om Neshov-släkten för några år sedan, och tyckte väldigt mycket om den. De hör till böckerna jag brukar komma dragande med när andra ber mig om lite allmänna tips på "bra böcker", och pratar mig varm för dem.
Så därför var jag nyfiken på hur Ragde skulle fortsätta berättandet - för mig kändes allt ganska avslutat när jag lade ned Vila på gröna ängar. 

Grejen är att jag efter avslutad läsning av Det finns alltid förlåtelse fortfarande tycker att det var färdigberättat om Neshovs efter de första tre böckerna. För mig blir det här ett enda långt "vad hände sen" med alla inblandade, men utan att tillföra något egentligen nytt. Krumme och Erlend skaffade barn (och det visade sig bli tre på en gång) med sina väninnor - men det stora och fantastiska med det hade jag redan läst om tyckte jag. Nu fick jag veta detaljerna: mer om hur Erlend tyckte det kvinnokroppsliga var jobbigt under graviditeterna, hur himla många prylar de kände att de var tvungna att köpa med sina tydligen oändliga pengaresurser, hur trevligt det är med den där storfamiljen med alla barnen...

Torunn drog ju iväg från det tunga arbetet och ensamma ansvaret på gården Neshov i slutet på trilogin, men har inte riktigt hittat sin plats i tillvaron. och nu bestämmer hon sig för att flytta till Neshov igen. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och alla små och stora problem löser sig snabbt eftersom hon, liksom Krumme och Erlend, verkar ha oändligt med pengar som snabbt fixar allt från ny bil till storstädning till... ja allt, utom sin egen ensamhet som hon gnäller över sida upp och sida ned.

Margido är också ensam, men har väl mer vant sig vid det. Han funderar över Gud och järntillskott och slappnar av i sin enmansbastu och ondgör sig över en av sina anställda på begravningsbyrån som tar sovmorgnar och semesterdagar lite som han vill. Nu ringer Torunn på dörren och Margido blir helt perplex men sedan väldigt glad.

Och inget av det här känns egentligen särskilt upphetsande att läsa om utan mer som fördjupningsläsning för dem som tyckte om Neshovstrilogin. Eller som att författaren skrivit fanfiction åt sig själv. Det hade behövts något nytt för att ruska liv i den här storyn, någon ny person eller vändning eller.... ja, mer än att städa Neshov, i alla fall.


Titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originaltitel: Alltid tilgivelse
Översättning: Margareta Järnebrand
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

High Fidelity

Det här är väl något av en modern klassiker jag har tänkt läsa väldigt länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok, inläst på väldigt njutbar engelska. Inte vet jag hur karln ser ut som läst in, men jag ser liksom Hugh Grant framför mig, så förstår ni ungefär hur han låter. (eller? det kanske bara är min hjärna som funkar på märkliga vis?)

Well. Det handlar alltså om Rob, som är 30-plus-nånting och som (knappt) livnär sig på sin skivbutik i norra London. Jag begriper dock inte hur han får det hela att gå ihop ens till existensminimum, eftersom han inte jobbar ensam i den där butiken utan har två anställda också. Och det är en butik av modellen liten, trång, och mycket specialiserad. (läs: hade du gått in dit för att fråga efter senaste Absolute Music-samlingen eller någon listpopartist så hade du blivit både utskrattad och hånad) Kunderna verkar inte trängas med varandra, direkt (nähä, inte så konstigt kanske när de som jobbar där ifrågasätter din mentala hälsa när du vill ha ha-ha-ha-lyssnar-du-på-sån-musik-din-loser-musik).

(OK, nu låter det som att jag förfasas över skivbutikens anställda, och ja, det gör jag ur ren herregud-så-här-får-man-väl-inte-bedriva-ett-serviceyrke-synvinkel... men det jag gillar allra, allra bäst med den här boken är just partierna där de skivbutiksanställda Dick och Barry får tjafsa med varandra, Rob och eventuella modiga kunder, får göra listor, får vara konstiga i allmänhet...)(och alla musikreferenser till slutet av 80-talet början på 90-talet som finns)

OK 2. Jag kanske skulle sluta missbruka parenteser nu och skriva på riktigt??

Rob själv hamnar definitivt inte på någon av mina topp-5-bästa-huvudpersoner-i-böcker-listor (den här boken kryllar av slika listor så jag drabbades av andan) för attans vad han velar och ältar och tycker synd om sig själv... Det är ju det som är hela grejen med boken: Robs flickvän Laura har lämnat honom, och nu går han igenom sig själv, sitt liv och alla sina f.d flickvänner för att liksom förklara varför detta kunde hända, och om han bryr sig, och varför han gör det eller inte gör det (och har hon bättre sex med killen hon flyttade in till nu?) och varför han jobbar i skivbutik i stället för att vara tjusig advokat i fina kläder och... massor av andra varför.

Men även om jag inte gillar Rob så där värst så tycker jag mycket om den här boken. Absolut för skivbutiks-, Dick-, och Barrybitarna, men också för att Hornby är så infernaliskt skicklig på att fånga det sociala spelet. Detaljer som blickar, repliker, exakt hur "ta en öl på puben" går till, pinsamma föräldrar (åh, dem fångar han på pricken), vad man tänker medan signalerna går fram när man ringt upp någon, om man ska lägga sig under täcket eller inte när tjejen strax-före-vi-kommer-nog-ligga går på toaletten... alla dessa detaljer som finns i allas liv och i relationer med andra människor. Hornby får med alltihop utan att det känns överlastat eller jobbigt utan bara smart.

Listorna, ja. De är många. Men när Rob äntligen får frågan om den viktigaste listan av alla, frågan han drömmer om att få besvara med tyngd, expertis och finess: "Vilka är dina 5 bästa låtar genom tiderna?"  - så blir han så överväldigad att hans hjärna går i strejk och vägrar leverera något alls. Heh.

Det blir fler böcker av Nick Hornby för mig. Vilken får jag inte missa?

Titel: High Fidelity
Författare: Nick Hornby
Ljudbok - uppläsning: Russell Tovey
Utg år: 1995
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Populärmusik från Vittula

Jag tyckte så väldigt mycket om att lyssna på när Mikael Niemi läste upp sin egen Koka björn att jag raskt fortsatte med den här, Augustprisvinnaren och Niemis romandebut. Jag vet att jag började läsa den då ungefär när den kom men fastnade inte. Men nu! Uppläst av författaren! Alldeles, alldeles perfekt!

Jag får höra om hur Matti växer upp i Pajala under ungefär 60- och 70-tal, blir vän med Niila, blir osams med sin syster när han olovandes lånar hennes skivspelare för att lyssna på "rosk and roll musis" och sedan blir sams med henne igen när de gång på gång spelar singeln som känns som en spark i magen. Jag får höra i detalj om de släktfejder som kan uppstå när ett testamente ska läsas upp, om hur en bastutävling går till, om hur en tonåring (också i en bastu, såklart) av sin far ska få sig till livs det Allvarliga Samtalet Om Livet och det inte alls handlar om sex och sånt som han kanske trodde (nej, utan i stället om vilka familjer man är sams med och inte sams med sedan decennier tillbaka). Om hur mycket som bör ätas på kalas för att inte värdinnan ska börja gnälla om otacksamhet. Och om hur mycket det dricks. Det dricks och det dricks och det dricks och jag mår nästan illa av att höra det bara. Spriten blir jag inte sugen på - däremot blir jag rätt sugen på att få lite handfasta exempel på alla dessa osande tornedalska svordomar.

Detta är en mycket spretande bok som fylls av episoder, löst sammanhållna av att de är olika nedslag i Mattis liv eller att de försiggår i Pajala under en viss tidsperiod. En del av kapitlen tycker jag inte alls om, de när berättandet flyter ut i lätt surrealism och något av drömsekvenser. Men de andra, de när Niemi liksom lyckas sätta allt det tornedalska på pränt - de är faktiskt helt fantastiska. Roliga, ja, men också fulla av människokärlek. Och att höra honom själv läsa om till exempel den där testamentsuppläsningen... det är faktiskt helt suveränt. Vilket språk! Det bubblar av någon slags ömsint humor, det myllrar, är fullt av knutna nävar, fylla och arga människor men ändå: kärlek.


Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2000
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

De sista vännerna

Sista boken i Gardams trilogi om imperiets barn (eller "Edward och Betty" som den får heta här) handlar mest om sir Terence Veneering, den man som i alla år var Edward Feathers värste fiende och motståndare (även om vi egentligen aldrig fått läsa om när de mötts på slagfälten aka domstolarna). Och om jag tyckte att boken om Betty Feathers var lite beige så gillade jag den här desto mer. Veneerings liv är intressant. Han är ju faktiskt inte ett imperiebarn som Edward och Betty och alla de andra (alltså född i något av engelska imperiets alla länder och hemskickad till England för att få en engelsk skolgång, ensam och långt borta från sina föräldrar). Nä, Veneering är född i en liten stad i norra England, son till en engelsk kvinna och en cirkusartist från Odessa som pga en olycka stannat kvar. Men han blir ganska tidigt föräldralös, så får klara sin utbildning på egen hand.

Precis som i böckerna om Edward och Betty så får läsaren pussla ut en hel del själv - nedslagen i Veneerings liv sker aldrig precis under de dramatiska händelserna, utan precis före, eller några år efter, eller i tillbakablickar. Och jag hade velat läsa ännu mer om honom, om hans kinesiska fru, om hans son Harry (som verkligen är ett imperiebarn), och om hans föräldrar: mamman som försörjer familjen med att köra ut kol och pappan som med bruten rygg ligger och svär på ett språk ingen omkring honom begriper.

"De sista vännerna" i titeln är dock inte Veneering själv, utan ännu en advokat som figurerat i utkanten böckerna igenom, en Fiscal-Smith som mest framställts som någon som är ute efter gratismiddagar och att få bli en i gänget, och så Dulcie, änkan efter "Smördegs-Willy" som han får heta här, domaren som var gudfar till Betty och någon slags mentor till både Edward och Veneering. Och "nu" är byn Donheads i Somerset där både Edward, Dulcie och Smördegs-Willy och Veneering bosatte sig efter sina respektive pensioner. Inte heller i den här boken får vi alltså "vara med" i det Hong-kong där större delen av alla personernas liv utspelat sig. Gardam gör så där: det som hände hände någon annanstans, dramatiken har redan skett och nu berättar hon om återspeglingarna och resterna av allt liv som varit. I boken om Betty tyckte jag inte om det berättargreppet - men här gör jag det igen, precis som jag gjorde i boken om Edward.


Titel: De sista vännerna
Serie: Edward och Betty #3
Författare: Jane Gardam
Originaltitel: Last Friends
Översättning: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här