Winds of Change (Mage Winds 2)

I denna andra bok i serien Mage Winds (läs här vad jag skrev om första boken) kämpar Elspeth med att lära sig det här med magi. Det är främst Darkwind som ska lära henne - men eftersom han samtidigt håller på att påminna sig själv om hur man gjorde och känner sig rätt osäker så blir det en hel del frustration från bägge parter. Elspeth vill lära sig allt NU. Som väl är får de hjälp av gryphon-magikerna som ju i och för sig kan prata, men det är förstås inte lätt när man har en näbb. Författaren löser detta genom att låta samtliga deras repliker innehålla många RRR (som i "now DaRRRkwind if you RRRelease the poweRRR") - ja, så där som alla förstår att en näbbförsedd gryphon (ja, "grip" men jag gillar inte svenska ordet) måste låta. Samtliga repliker i alla tre böckerna i serien. Men.. man vänjer sig.

Tayledras-dalen där de befinner sig är normalt beskyddad av en särskild sorts magi - men av diverse anledningar (som vi fått läsa om i första boken) är denna magi skadad och till och med farlig. Den måste helas - och för detta kallas en magiker från en annan klan in. En supermagiker! Enter Firesong - galet snygg, alltid klädd i vitt, enormt självsäker attityd, förväntar sig allas beundran, har en helvit (högdragen) eldfågel samt rider på en vit hjort. Det låter ju som alldeles för mycket, men denne Firesong är en spännande karaktär att läsa om, och jag gillar honom mycket.

Super-onde magikern från bok 1, Falconsbane, borde ha blivit besegrad efter allt som hände i den boken, men nähädå. Han har överlevt, han är INTE nöjd, han suktar efter och planerar för en gruvlig hämnd på de där jämra fågelmänniskorna. Och framförallt på de där fullständigt vidriga gryphons. Falconsbane HATAR gryphons. De ska dö. De ska inte bara dö, de ska dö långsamt, länge och för alltid. Typ. 
Falconsbane har på sätt och vis en dotter, Nyara, vars kropp han experimenterat med för sitt eget höga nöjes skull. Gett den kattliknande egenskaper och åtskilligt annat. Han har INTE varit en god far, så mycket kan man konstatera. Nu har Nyara flytt från farsan, och sitter i bokens början gömd i ett torn i skogen och försöker lära sig leva med sig själv, bestämma över sitt eget liv och klara sig utan hjälp. Eller, ja, hon har fått det talande svärdet Need med sig eftersom Need tyckte att Nyara behövde ett talande svärd i sitt liv mer än vad Elspeth gjorde det. 
Elspeths kompis Skif rider runt i sagda skog och letar efter sagda torn och denna kattliknande Nyara eftersom han i förra boken blev akut tokkär i henne och vill leva med henne for ever and after. Det där vågar Nyara inte riktigt tro på, så hon gömmer sig. 

Jag gillar den här andraboken - den är full av härliga karaktärer med mycket attityd. Svärd, fåglar, superhjältemagiker och annat. Och massor av magi.

Titel: Winds of Change
Serie: Mage Winds #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1992
Förlag: DAW

The Oathbound

När jag läste Lackeys Winds of Fate fanns det ett antal referenser till en tidigare boksvit i Valdemaruniversat, tre ganska löst sammanhållna böcker som kallas Vows and Honor. Jag backade till den, och The Oathbound som är först (men som ändå lyckas referera tillbaka till händelser i en ännu tidigare utgiven novell som finns med i någon fantasyantologi) och väldigt tydligt tillhör bland det första Mercedes Lackey skrivit. Stilen är helt annorlunda, världen ungefär som i senare böcker men detta är pre-Valdemar så här finns inga Heralds, inga vita-talande-hästar-som-är-"Companions". Och Oathbound är väldigt episodiskt skriven, nästan som en novellsamling med ett antal avslutade "äventyr" för våra hjältar.

Tarma är svärdskämpen (som tränar sina färdigheter om nätterna tillsammans med sin klans sedan länge döda förfäder)(det där är rätt komplicerat och också väldigt hemligt). Kethry är magikern som... ja, kan trolla - men som också äger svärdet Need som sedan figurerar i Mage Winds-böckerna och som jag gillar väldigt mycket i dem. Här är svärdet "bara" ett magiskt svärd, (kommer inte ihåg om det ännu fått namnet Need) som dels bara kan hanteras av kvinnor (vet inte hur det där funkar i praktiken), dels "känner av" när kvinnor är i nöd och då "drar" sin ägare dit för att hjälpa till, vare sig ägaren vill eller inte. Det är alltså ett flertal episoder i boken där svärdet drar in Kethry och Tarma i farliga situationer för att det är en kvinna i livsfara eller på något sätt orättvist behandlad. 

Utöver svärdets guidning till diverse äventyr drivs både Tarma och Kethry av hämndlust: Tarmas hela klan har mördats av ett gäng vidriga skurkar, och Kethry har flytt från en bror som vill gifta bort henne med en man som skulle göra hennes liv till ett helvete. Hur Tarma och Kethry egentligen möttes och slog följe i sin hämndlust får vi inte veta här - det finns beskrivet i den där tidigare novellen Lackey nog tycker att man borde ha läst först. Nu känner de i alla fall varandra, är svärdssystrar och bundna till varandra för livet genom någon ed som är gudabevittnad på något sätt och inte kan brytas. Så de rider runt, skapar mäktiga fiender (en av dem är en demon som återkommer i flera episoder) och ett antal vänner, plus att de snart får med sig en varg-som-inte-är-en-varg, en slags föregångare till senare böckers companions eftersom den kan kommunicera telepatiskt).

Ingen hurra!-hurra!-bok men rätt OK om man köper den episodiska och upprepande stilen. Och vill man grotta ner sig i Lackey-världen så ska man ju läsa den. Jag ska vila lite, sen läsa nästa bok i serien som också handlar om Tarma och Kethry. 

Titel: The Oathbound
Serie: Vows and Honor #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1988
Förlag: DAW

Winds of Fate (Mage Winds 1)

Jag kände åter ett sug efter magiska vita hästar som inte är hästar utan mer typ Goda Andar i Fysisk Vit Hästform, samt deras hussar och mattar och deras värld som är Valdemar-världen och full av magi. Dags för Mercedes Lackey igen, alltså! Och trilogin som heter Mage Winds, som inträffar några år efter Arrows-trilogin som det var rätt länge sedan jag läste. (här är vad jag skrev om sista boken i den)

Men det gick så bra så att komma in i den här världen. Vi har här kronprinsessan Elspeth, som figurerade en del i Arrows-böckerna så som varande prinsessan som lyckades undkomma äktenskap med elak-onde-magiker-grymme prins Ancar i grannlandet Hadorn. Nu är hon huvudperson, och hon går och retar upp sig på att det här med magi inte bara verkar vara omöjligt i landet Valdemar - folk kan inte ens prata om magi, kan inte ta ordet i sin mun, och glömmer på helt onaturliga vis bort att det har funnits magi i Valdemar förr, att det finns böcker skrivna om det, att det används i andra länder. Om landet Hadorn och dess ondskefulla numera kung Ancar tänker sig att invadera Valdemar med hjälp av magi - så borde väl Valdemar kunna beskydda sig? Hon får, efter en del tjat och ett misslyckat mordförsök på sig själv, ge sig iväg ut i världen för att finna magiker som kan hjälpa till. Och det är väl egentligen det hela trilogin handlar om: hur magin kommer tillbaka till Valdemar. Men också om att Elspeth själv såklart (för alla oss som läst mycket fantasy) har magins gåva och måste läras upp i den.

Och så drar de iväg, Elspeth och hennes herald-kompis Skif, och så dessas bägge vita-hästar-som-inte-är-hästar-utan-companions. 

Långt, långt, långt borta, på andra sidan djupa skogar och oändliga grässlätter (som Elspeth, Skif & Co kommer att ta sig fram genom och över) har vi en annan kille: Darkwind. Han tillhör ett folk som heter Tayledras, och som också har djur de bondar med som companions. Men de har inte hästar - de har fåglar. Darkwinds fågelpartner heter Vree, och de två tillbringar sina dagar med att dra runt i skogarna och kolla så att allt står rätt till. Det gör det oftast inte, för här finns diverse monster och nu på senare tid också spår av någon typ av ondskefull magiker. Så Darkwind jagar och slåss och lägger resten av sin tid på att vara bitter. Jo, för hans pappa, Tayledrasklanens ledare, är dum och orättvis. Plus att klanen nyligen genomgått någon typ av katastrof som gjort att hälften av dem (delen med fruar och barn) har försvunnit iväg till en onåbar plats. Och pappa klanledare? Han verkar inte bry sig. Bara tjatar om att Darkwind slösar bort sitt liv när han fjantar runt i skogen och slåss mot monster - när han egentligen ta vara på sin begåvning som magiker och göra något av den.

Föräldrar, alltså. I alla tider, i alla världar. 

Nå. Givetvis kommer Elspeth och Darkwind att träffas. Och Elspeth lära sig magi. Men inte nog med det: vi får träffa talande gryphons (svenskans "gripar" låter så heeelt fel) som också är magiker. Och Elspeth har förutom Skif och hästarna (not) med sig ett svärd som heter Need. Detta svärd vaknar upp och visar sig inte bara kunna tala utan också ha en enormt uppkäftig attityd. Jag älskar talande svärd, och kommer genast att tänka på det talande svärd som finns i flera av Brandon Sandersons böcker (och som vi ännu inte fått veta hela sanningen om )(men det där var ju en rätt rejäl utvikning).

Tur det är en trilogi, för "spår av någon typ av ondskefull magiker" visar sig förstås vara just det. En riktigt förfärligt ond typ, som gör onda och elaka saker bara för att han är väldigt Ond. Av födsel och ohejdad vana. I tusentals år. (Att han inte tröttnar på sig själv?) Måste ju såklart stoppas.

Titel: Winds of Fate
Serie: Mage Winds #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1991
Förlag: DAW

The Burning White

Recept för katastrofalt uselt blogginlägg om bok: läs en 992 sidor tjock bok mitt under en diger lässvacka, bara för att "jag måste faktiskt avsluta den här fantasyserien pga har investerat så många lästimmar i den redan och jag gillade ju första böckerna i serien mycket". Låt sedan bli att blogga om boken. Låt det gå mer än ett halvår så att det lilla du minns av boken helt har försvunnit. Skriv sedan blogginlägget för att du har någon OCD som gör att "jamen har jag skrivit om de fyra tidigare böckerna i serien och HAR läst den sista så måste jag väl skriva om den? Vad skulle annars mina enorma horder av läsare säga om de inte får något avslut?" (om det är tre personer som läser mina inlägg om fortsättningsböckerna i obskyra fantasyserier så är det nog högt räknat)(men ändå)(och dessutom har jag bestämt att jag skriver de flesta av mina blogginlägg om böcker för att själv senare kunna gå tillbaka och se vad jag tyckte om dem).

Följ sedan upp med ett alldeles försenat blogginlägg där du dessutom krossar allt intresse med en monsterlång och helt ovidkommande inledning. Ta-daa! There you have it: Uslaste blogginlägget. 

Nå. Som man nu förstår så har jag kämpat mig igenom den femte och avslutande boken i Brent Weeks serie Lightbringer, där jag tyckte om bok 1 och bok 2, började tycka det var lätt segt och förvirrande i bok 3 och 4 och i bok 5... alltså. Jag vet nu inte. Jag vet att det var dags för slutstridernas slutstrider. The Onda Guys anföll den (rätt så) goda staden med hjälp av någon slags jämra flytande öar av färg. (magisystemet i serien består av att skapa materia av olika färgers ljus, och ju längre jag har läst desto mindre har jag kunnat se detta framför mig) Kip Guile och hans närmaste vänner/vapendragare, med flera, kämpar med att försöka slå ned de där flytande öarna och deras Ondskefulla Härskare/Färgglada Sjökaptener, men de kan fan inte vara överallt samtidigt, och hela boken är full av svek och förräderi och förfärliga planer. Och de slåss och de skjuter och de slåss och de skjuter och någon dör... för att sedan återuppstå och inte alls ha dött. Och så dör någon igen och kanske på riktigt den här gången. Och jag skumläste och skumläste och undrade hur mycket färgkrig en människa kan läsa om innan det är nog och övernog. Lite då och då får vi också reda på hur det går för Gavin Guile, som har flugit iväg till en ö (en riktig ö den här gången, och han åkte nog båt en del också tror jag) för att klättra upp i ett högt torn och ha en lång diskussion med någon som jag tror jag minns är en gud av något slag. 

Hur slutade det då, med alla ondskefulla färg-öar och diskussionen med den eventuelle guden? Eh. Jag minns inte. Det gick nog bra, tror jag. Öarna kanske sjönk. Eller bleknade. Eller förstördes. Vem, säg vem var den "Lightbringer" som profetiorna siat om?? Det pinsamma svaret är: jag vet inte. Jag minns inte ens denna centrala grej - men har för mig att det var en slags kombination av de tre centrala figurerna. Typ Fadern, Sonen och den heliga färgen. 

Om jag ska läsa något mer av Brent Weeks? Alltså, ja. Jag gillade verkligen de första böckerna i serien, innan allt blev så komplicerat och böckerna dubbelt så tjocka som de borde varit. Om karln kan hålla sig till att skriva böcker om något helt annat än materialiserad färg? Och om böckerna är på max 400 sidor styck? Då kommer jag att läsa dem. För när han skriver bra - då skriver han bra. 

Titel: The Burning White
Serie: Lightbringer #5
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2019
Förlag: Orbit

The Hills Have Spies

I Lackeys Valdemarvärld har jag läst en lång rad böcker om Mags, och senare också Amily. Mags är föräldralöse gruvpojken som blir en Herald med egen vit "häst" (magisk Companion) och också kunglig spion (en verksamhet som mest verkar gå ut på att springa runt i stan i olika förklädnader). Amily blir King's Own, dvs kungens högra hand, även hon Herald med en Companion (som heter Rolan, är äldre än alla andra och oerhört mästrande i tonen). En del av böckerna i serien har varit väldigt bra (de i början), och en del har jag läst vidare mest bara för att veta hur det gått för Mags och Amily. Senaste boken jag läste var den här, Closer to the Chest. 

Nu har Mags och Amily bildat familj och fått tre barn, och denna nya serie, Family Spies, kommer vad jag förstår att handla om dessa barn. I första är det äldste pojken, Perry, som får ge sig ut på äventyr tillsammans med pappa Mags (som brottas en hel del med det här med barnuppfostran. Hur gör man? Hur är en bra förälder? Han har ju noll egen erfarenhet eftersom han växte upp utan föräldrar.)

Perry vill växa upp och bli som sin far - han vill bli en Herald med en egen, vit Companion-häst, och han vill bli spion, och hjälte och.. Men det verkar inte vara någon vit häst som galopperar till hans sida och "Väljer" honom till sin Herald, så det kanske inte är det som är Perrys framtid. Vad Perry dock har som är oerhört praktiskt och gör att han aldrig är utan sällskap är en magisk gåva: han kan på telepatisk väg prata med djur, animal mindspeech. Och det där kan vara synnerligen bra att ha när man som Perry i den här boken tar sig in under-cover i en Hemlig Och Läskig Stad Med En Ond Härskare, eftersom han kan utge sig för att vara ställets nya dogboy, killen som tar hand om stadens alla dreglande, jättestora och farliga hundar och direkt får dem fromma som lamm och blir deras bästa vän.

Det här är en lovande inledning på Family Spies-serien. Jag kommer att läsa vidare om Mags och Amilys övriga barn.

Titel: The Hills Have Spies
Serie: Family Spies #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2018
Förlag: DAW

A Deadly Education

Jag har nog läst det mesta Naomi Novik har skrivit - och gillat det - så var så klart tvungen att testa Scholomance-serien också. Och visst är den OK, men jag trivdes inte i den, och läste mest vidare för att jag ville se hur det slutade. Jag borde ha gillat - det är en vansinnigt knäpp idé, det är en magiskola, det är elak humor och ett intressant världsbygge. Men.. om det blev för elakt? För mycket "starkast vinner"?

Galadriel, El kallad, går och bor på en skola för personer med fallenhet för magi. Så långt kan man ju tänka sig att det är likt Hogwarts. Men sen... no no. För det första: har man fallenhet för magi så blir man helt enkelt tvungen att gå på den här skolan. Inkastad, mer eller mindre. Jo, för annars blir man uppäten av monster. Hela världen är full av monster, och det allra godaste alla dessa monster vet är unga människor fulla av nyvaknad magi. Såååå gott! Så om dessa unga människor inte stängs in på Scholomance så blir de uppätna. 

Stängs in, ja. För de kommer hit (på magisk väg), och här blir de kvar ända tills examen, graduation day, då de tar sig ut från skolan genom enda utgången: en stor hall fullständigt smockfull av monster. De springer så fort de kan, använder den magi de kan, men ändå är det aldrig mer än en handfull av varje avgångsklass som kommer ut från skolan med livet i behåll. Och de som lyckas tillhör alltid något team som skyddar varandra under graduation-språngmarschen. Hela skoltiden går ut på att hitta sina team-medlemmar för att klara graduation day. Och inte bara den - hela jämra skolan är också full av monster som har lyckats ta sin in från världen utifrån. Det dör elever varje dag - de blir överfallna av monster som förklätt sig till stolar i matsalen, till böcker i biblioteket, som lurar i mörkret på toaletten... överallt. Och ska de överleva så behöver de skaffa vänner som mer är överlevnadspartners än vänner. Helst vänner som är antingen bra på magi själva, eller bra på att slåss, eller tillhör mäktiga familjer som kan skicka resurser till sina telningar i skolan.

Jahaja. El, vår Galadriel alltså, har inga vänner. Hon har någon profetia hängande över sig om att hon kommer att förstöra världen, och folk tycker inte om henne. Hon får försöka överleva ändå, men det är en kamp att upptäcka monstren och ens kunna gå för att borsta tänderna på kvällen utan kompisar med som vaktar ens rygg är en pärs. Hon är tuff och smart och klarar sig - och blir därför irriterad när killen som alla vill vara med, Orion (eftersom hans liv verkar gå ut på att göra monster till köttfärs), plötsligt börjar dyka upp överallt och rädda henne. Hon behöver ingen hjälp. Han är skitjobbig. Och det låter hon honom få veta. Ändå fortsätter han med räddandet.

Som sagt - det låter som något så vansinnigt att det borde tilltala mig. Men det blir bara OK. Jag tappar bort mig efter trehundrafyrtiofjärde monstret, ungefär, och kanske lite av El's taggighet. Kanske jag läser vidare i serien - jag får se.

Titel: A Deadly Education
Serie: The Scholomance #1
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2020
Förlag: Del Rey

The Soulweaver + Daughter of the Ancients

2015 läste jag de två första böckerna i en fantasy-serie jag tyckte mycket om: Bridge of D'Arnath. Författaren Carol Berg lät oss få lära känna först Seri och Karon, och så småningom även Gerrick och många andra intressanta karaktärer, och följa dem i först deras egen värld och sedan en intilliggande värld. Världarna hölls ihop av en magisk bro, the Bridge of D'Arnath. I den ena världen fanns mest vanliga människor som på människors vis mest krigade med varandra, samt avskydde och var rädda för magi och jagade (och brände) magiker i rena häxprocesserna. I den andra världen fanns magi, och utövades av de flesta som bodde i den - men här fanns även några Sällsynt Onda Magi-Lorder som höll denna värld i skräck.

Här är mitt inlägg om första boken, Son of Avonar, och här är mitt inlägg om andra boken, Guardians of the Keep. 

Första boken slutade i en rejäl cliff-hanger, och andra boken tog vid precis där första slutade, och jag var glad att jag läste dem i rätt tät följd - det är rätt komplicerade världar och Carol Berg är inte en författare som skriver sina läsare på näsan utan man får tänka och klura ut rätt mycket på egen hand. Andra bokens slut var dock något mer tillfredsställande, så jag väntade med att läsa tredje boken ett litet tag. Och när jag återvände till Amazon för att köpa den till min Kindle - så fanns den inte längre att få tag på! Elände! Och så här var det i ett antal år - jag har verkligen letat efter böckerna i den här serien utan att hitta dem. Hela tiden har jag haft kvar The Soulweaver, bok 3, på min Amazon-önskelista - och så nu, i somras, så råkade jag se att den fanns igen! Hela serien har kommit i nyupplaga! Såååå glad jag blev! Jag köpte snabbt som ögat bok 3 och 4, men visste redan innan jag försökte läsa dem att nu hade det gått så många år att jag fick läsa om bok 1 och 2 för att ha en susning om vad som hade hänt och vem som var vem. Grejen är att de två första böckerna höll riktigt bra för en omläsning - de blev till och med ännu bättre eftersom jag nu hade en aning om vem som var vem och vad som egentligen hände i bok 1. Det här är en bokserie full av hemligheter, nämligen...

Ja, ja, jag vet, det här inlägget ska handla om bok 3 och 4 och jag har ännu inte ens börjat skriva om dem fast jag redan skrivit så mycket... Men grejen är att det inte går att skriva så himlans mycket om de två sista böckerna i serien utan att spoila det som händer i bok 1 och 2. Så det får bli lite rudimentärt- vad jag däremot kan säga är att jag verkligen tycker om den här serien. Den är riktigt bra! Hela vägen igenom!

The Soulweaver - handlar om hur det inte bara går att rädda en person från fruktansvärda fasor, så som gjordes med Gerrick i bok 2, utan att den personen blir förändrad och har många år eller ett helt liv på sig att försöka laga sig själv. Det Gerrick nu brottas med är allt det han vet om sig själv. Det han har gjort. Det han har sett. Kan han någonsin bli normal? Någon att lita på? Någon som vågar lita på andra? Det absolut finaste i den här boken är vänskapen mellan Gerrick och Paolo. Det absolut märkligaste i den här boken är platsen de mesta tiden vistas på - en tredje värld som är helt mystisk. 
Seri och Karon är såklart fortfarande med, och de två världarna sammanbundna av D'Arnath-bron.

Daughter of the Ancients är ännu mer Gerricks bok. Och nu blir han kär. Kär så det stänker om det- men är det i rätt person? Här dyker upp en ung kvinna som påstår att hon är dotter till kungen av D'Arnath - men denne kung dog för över tusen år sen så det är ju inte möjligt. Jo, säger hon, men jag har suttit i fångenskap i alla dessa år hos Mega-Onda-Magi-Lorderna av Zhevna. Nu när de är besegrade har jag äntligen blivit fri, och här är jag nu. Har det hänt något i världen sen sist jag såg den? 
Det är alltså denna "ancient daughter" som Gerrick blir kär i. Med eventuella världskatastrofala följder.

Titel: The Soulweaver + Daughter of the Ancients
Serie: Bridge of D'Arnath #3 och 4
Författare: Carol Berg
Utg år: 2005
Förlag: Roc

The Blood Mirror

Serien Lightbringer av Brent Weeks läste jag för några år sedan, men bara tre böcker av seriens fem. Något golvad av tredje bokens för mig rätt omotiverade tjocklek avslutade jag inlägget här om den med att "jag håller på att samla energi för att läsa den fjärde boken" eftersom jag trots allt tyckte så mycket om personerna i den och ville veta hur det gick för dem. Nu har jag alltså "samlat energi" i ungefär fyra år och retat mig mer och mer på att jag aldrig fått serien färdigläst. 

Så! Hopp in i denna värld med det mest märkliga och svårförståeliga magisystem jag läst om, tror jag. Det handlar om att denna världens makt, religion och styrelseskick bygger på färger, och de människor som kan drafta olika färger till att anta fysisk form. De kan alltså skapa olika föremål ur luften, om det bara finns ljus och de i ljuset kan urskilja "sin" färg. De flesta kan bara drafta en färg, några ovanliga personer kan göra det med två färger och så finns det unika personer (två av våra huvudpersoner) som kan göra det med alla färger. 

Nej, jag kan fortfarande inte efter fyra tjocka böckers läsande försöka föreställa mig ens i tanken hur detta draftande går till. Men strunt i det, jag läser och ser glad ut, och intresserar mig i stället för personerna som vi får följa:

Gavin, som i första boken var helt oövervinnerlig, kunde drafta alla färger och stod högst i samhällets hierarki såsom varande "prism". Nu har han fråntagits allt, och är till och med färgblind. Han sitter boken igenom i en djup och hemlig fängelsecell, och håller sakta på att bli galen. Kanske. Eller så är det en verklig person eller varelse, den där dead man som syns i fängelseväggen och som han pratar med. En hel boks fängelsesittande borde inte vara särskilt rafflande, men det är det, och det är fortfarande Gavins partier i boken jag gillar mest.

Kip, som fortfarande har dåligt självförtroende, men som blir alltmer superhjälte-som-kan-drafta-alla-färger och som i den här boken för ett gerillakrig i en djup skog samtidigt som han har relationsproblem med sin alldeles nya fru Tisis. Och denna Tisis växer oerhört som karaktär - från visst-är-hon-väl-snygg-men-måste-vi-ha-henne-med till kompetent och strategisk krigsledare.

Teia, som kämpar med uppdraget att vara lönnmördare för Broken Eye-sekten som under cover-uppdrag, men som för att vara trovärdig i rollen faktiskt måste mörda folk. 

Där finns fler, och såklart mängder av andra detaljer och subplots och avslöjanden. Den här boken är lika tjock som den förra, men på något sätt upplevde jag inte den här särskilt stillastående, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om personerna. Nu ska det absolut inte gå några fyra år innan jag läser sista och avslutande boken i serien - jag har den redan inköpt till min Kindle.

Titel: The Blood Mirror
Serie: Lightbringer #4
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2016
Förlag: Orbit

Summers at Castle Auburn

Coriel Halsing bor större delen av året med sin mormor som är traktens kloka kvinna, och Corie lär sig medicin, örter och lite praktisk vardagsmagi av henne. Men varje sommar reser hon till det kungliga hovet på slottet Auburn. Ingen av hennes föräldrar lever längre, men pappa var en Halsing, den förnäma adelsfamilj som av tradition alltid gift bort sina döttrar till kungafamiljen. Även om Corie är född utom äktenskapet är hon en viktig bricka i politik och hovintriger, men det tar det henne några år att förstå. Första sommaren vi får följa henne (vi läser nästan bara om somrarna, och under kanske fyra års tid, och mycket knapphändigt om hennes andra liv) är hon fjorton och tycker slottslivet är oerhört spännande och det jobbigaste är alla regler hon måste följa. Hon är tokkär i supersnygge prinsen Bryan, men det är ungefär hälften av alla flickor i kungariket också (vilket han själv är mycket medveten om), och hon vet att prins Bryan kommer att gifta sig med hennes halvsyster Elisandra Halsing eftersom detta varit bestämt i många år.

Detta är romance och fantasy på en gång, och vi får följa Corie under de år hon växer upp från tonåring vars liv går ut på att hitta på bus och kringgå regler till en ung vuxen kvinna som förstår sin egen roll i hovintrigerna, och att det finns en hel del på slottet Auburn som inte är OK alls. Prins Bryan, till exempel, är en riktigt vidrig typ vilket man (och hon) förstår mer och mer. Och så har vi en hel sidostory med Aliora-folket, de som verkar mer älvlika än mänskliga, alltid vänliga och omhändertagande trots att de jagas som villebråd av människor och säljs som en slags exklusiva slavar. De aliora som finns på slottet Auburn har varit Cories bästa vänner ända sedan hon var liten, men det är först under de här åren som hon förstår hur deras liv faktiskt är och hur de längtar efter frihet.

Det är en fantastisk bok med många intressanta personer, oväntade vändningar och en alldeles särskild stämning, som att gå in i en sagobok på något sätt. Det är inte mycket magi, fantasydelen är mer att en del av Cories och mormors potions faktiskt funkar magiskt, plus att aliora finns med som folk och att deras värld finns lite som parallellt till vår. Det är inte heller helt romance eftersom kärlekshistorien förvisso är viktig men inte det som är huvudsaken. Viktigast är Coriels egen utveckling, och hennes förhållande till sin halvsyster Elisandra. De två älskar och stöttar varandra alltid, och det är fint att läsa om.

Det tog mig en stunds läsning innan jag kom ihåg att jag ju läst böcker av den här författaren förr, och tyckt mycket om dem: Sharon Shinn skrev de fantastiska Samaria-böckerna (börjar med Archangel) som är en fantastisk blandning av änglar, science fiction och sång och inte liknar något annat. Precis som den här.

Titel: Summers at Castle Auburn
Författare: Sharon Shinn
Utg år: 2001
Förlag: Ace

A Little Hatred

Jag tyckte mycket om Abercrombies the First Law-trilogi, och läste dem girigt när de kom ut 2006-2008. (ärligt talat var det omslaget på första boken The First Law som jag tyckte var så vansinnigt snyggt att jag bara villhövde köpa och läsa den boken omgående, och sen var jag fast) Men sen var jag lite mätt på den världen och allt dess mörker, och läste faktiskt aldrig de tre fristående böckerna i samma värld (Best Served Cold, The Heroes, Red Country). Ungdomstrilogin Shattered Sea läste jag och gillade rätt mycket, och gillade miljön och världen i dem.

Nu när jag första gången såg A Little Hatred så trodde jag att det handlade om något helt nytt och en ny värld. Därför blev jag faktiskt lite besviken när jag vid läsningen fattade att vi återigen är i samma värld som i First Law, men att det har gått några år och att vi nu läser om barnen till de förra huvudpersonerna. Vi har kronprins Orso, som är son till Jezal dan Luthar (och som ärligt påminner en hel del om sin far). vi har Savine som är dotter till mästertorteraren Glokta, vi har Rikke uppe i norr som är dotter till Dogman och vi har Leo dan Brock som är son till Finree.

Och även om världen har utvecklats en del så att modern teknologi i form av maskiner och fabriker (och nedsmutsning av miljö med nedsmutsat vatten och smog) trängt ut magi som något ålderdomligt och omodernt - så är det liksom som att läsa The First Law en gång till. Nej, storyn är inte samma, men det känns som att karaktärerna gör och säger som de redan gjort. Livströtta veteraner som avskyr krig men ändå håller på eftersom de är så duktiga på att slåss, makthungriga människor i samhällets topp som intrigerar för mer pengar och mer makt, fruktansvärda våldsdåd och elaka människor och de som försöker att ändå göra något bra men som tröttnar eftersom det känns så hopplöst allting... 
Nu är jag orättvis, för visst finns här helt nya intriger och spännande avslöjanden, och jag fastnade ju absolut i boken och läste igenom den på ett par dagar. Men jag känner inte alls att jag vill läsa färdigt trilogin, och redan några dagar efter att jag läst färdigt fick jag nu googla för att komma ihåg vad huvudpersonerna hette eftersom de redan försvunnit från minnet. Mitt största intryck av boken är mest kärvhet och alla de onda och vidriga saker människor gör och tvingas göra både under krig och utan krig. Girighet och hopplöshet och smuts. Ja, ja, jag vet - det är detta som är grimdark fantasy. Men jag orkade inte med det nu, tydligen, och inte om det skulle vara i samma värld som förra gången, med ungefär samma personer (om än en generation yngre).

Titel: A Little Hatred
Serie: The Age of Madness #1
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2019
Förlag: Gollancz

The Poppy War

Krig och opium och fantasy är detta, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Miljön är asiatisk, och länderna som krigar dessa poppy wars, Nikara Empire och Federation of Mugen, är löst baserade på Kina och Japan och deras krig. Fantasyelementet består av de gudar som här finns på riktigt, och kan ta människor i besittning. Första tredjedelen på boken utspelar sig på en militärskola, sedan kommer kriget till Nikara och Rin tillsammans med de andra personerna på skolan tar del i detta krig.

Rin har vuxit upp i en fattig provins i södra delen av imperiet, men lyckas genom att få bästa resultat på det "nationella provet" keiju ta en plats på militärskolan Sinegard i norr. Här går det många barn från högre samhällsklasser, och Rin får det tufft. Samtidigt vaknar en kraft hon har, det här med att låta en gud besitta sin kropp, och hon måste lära sig använda den, och våga använda den, och då måste hon ha hjälp av en helt mystisk lärare som inte alltid finns på plats vare sig på skolan eller i huvudet. När hon börjar få viss ordning på studierna och krigskunskaperna och läraren och gudskontakten och alltihop slutar Harry Potter-på-militärakademi-delen av boken raskt då Mugen invaderar och det blir krig. Nu blir Rin beordrad till en särskild liten grupp som mycket får mig att tänka på Assassin's Creed, men där alla mer eller mindre har övernaturliga egenskaper. De mördar och spränger och söker kontakt med gudarna genom tunga droger. Kriget går åt fanders tills Rin verkligen kommer på hur man låter en eldgud uppfylla sig själv och blir en dödsmaskin utan dess like.

Jag läste alltså boken till slut, men var inte nöjd. Det var väldigt mycket krig, det var brutala beskrivningar av krigets alla fula delar, men det där kan jag läsa om. Krig är brutalt och vidrigt och fult och jag var beredd på det. Men jag gillade inte huvudpersonen, Rin, tyckte inte om hennes beslut eller drivkraft. Jag tyckte inte om magisystemet som mycket går ut på att ta tunga droger och kämpa mot beroende. Jag lärde absolut inte känna någon av karaktärerna och har nu, några veckor efter att jag läst slut boken, redan glömt namnen på alla utom huvudpersonen själv. Men jag har ändå läst böcker förr om krig och vidrigheter och med komplexa personer jag inte förstår mig på men har ändå gillat så jag vet inte vad jag ytterligare saknar här. Humor kanske, fast när jag skriver det så tänker jag direkt att det skulle kännas helt fel i allt det där svarta. Men ändå - lite mänskligare, roligare och snärtigare dialog, lite mer mänsklighet och mindre karriär, ära och elände. 

Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag tog mig igenom boken, jag gillade inte särskilt och jag  kommer inte att läsa vidare i trilogin.

Titel: The Poppy Wars
Serie: The Poppy War #1
Författare: R.F. Kuang
Utg år: 2018
Förlag: Harper Voyager

Percepliquis

Percepliquis är sjätte och avslutande boken om Royce och Hadrian i serien The Riyria Revelations, och Percepliquis är den stad som Nyphron grundade i den sjätte och avslutande boken i serien Legends of the First Empire, serien som i tid utspelar sig några tusen år före denna. Så hela grejen med staden Percepliquis ger mig tidssvindel: i den här boken är det de gömda ruinerna av en urgammal stad - men nyss var jag "med" när samma stad grundades, och byggdes efter storstilade planer samt namngavs efter Nyphrons fru Persephone, hon som jag alltså följt genom sex böcker. 

Nå. Om jag nu kan ta och komma över min tidssvindel kanske jag kan berätta om vad den här boken handlar om?

Jo, här sker det som kan vara den mest använda handlingen för en fantasybok efter att Tolkien skickade iväg sin samling av nio individer för att kasta en viss ring i en viss varm brasa: vi skickar ett party på ett (troligen omöjligt) quest för att i detta quest hitta räddningen för världen. Grejen är att jag älskar den handlingen i en fantasybok - om den är bra gjord. Och det är den här. Vad Sullivan gör är att plocka alla de intressantaste karaktärerna från hela bokserien och ge dem anledning att vara med när vi nu äntligen ska hitta det legendariska och gömda Percepliquis. 

Här är (såklart) Hadrian och Royce, prinsessan Arista och kung Alric (som ändå är utan kungadöme just nu). Men några av dem som faktiskt varit bad guys i serien får också följa med: dvärgen Magnus, till exempel, han som faktiskt är kungamördare och som serien igenom varit butter och bitter och opålitlig (och rolig att läsa om). Några sjömän från the Emerald Storm får också vara med, även om de förrådde Hadrian och Royce. Och så har vi då killen från titeln (omnibusvarianten, se nedan): the Heir of Novron. Han följer med, och vill ha särskild behandling och uppassning alla dygnets timmar, samt vill äntligen bära storståtliga kläder passande en kejsare hur opraktiskt detta än är på ett quest av den här arten. 

Jajamen. Ett party. Och ner i underjorden ska de, för det är där Percepliquis numera finns, efter en katastrof som inträffade när förra imperiet föll för kanske tusen år sedan eller mer. Och i underjorden finns det goblins (tänk Moria, fast ändå inte), och hemligheter. Och handlingen vänder hit och dit och är inte särskilt förutsägbar (och slutet anade jag faktiskt inte alls...). Och denna sjätte och sista bok, som också är den tjockaste av dem, är den bästa i serien. Jag slukade den. Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den. 

Så klart jag hade lite book-hangover när jag avslutat - men det var det tydligen många andra (inklusive författaren) som hade, så till den milda grad att det nu finns ett antal böcker med "chronicles" om Hadrian och Royce och deras tidigare liv och leverne. De kommer jag att läsa, så småningom. Plus att Sullivan skriver på en ny serie som i tid utspelar sig efter Legends of the First Empire men långt före Riyria Revelations. Om jag fattar rätt kommer det åtminstone i första boken att handla om Nyphrons son. Den ska jag också läsa. 

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Wintertide

Titel: Percepliquis
Serie: The Riyria Revelations #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2011 + 2012
Förlag: Orbit (2012)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Wintertide

Ju längre in i serien The Riyria Revelations av Michael J. Sullivan jag kommer desto mer gillar jag den - och då tyckte jag mycket om den redan från början. Denna femte bok är fantastisk - och som den slutar...! Alltså, hallå?! Fast jag hade tänkt pausa fantasyläsandet ett par dagar var det inget att be för - jag var tvungen att kasta mig över sjätte och avslutande delen i boken omgående. 

Det börjar dystert. Hadrian och Royce kommer hem efter sin långa resa i förra boken, och är allmänt missnöjda eftersom de insett att allt de gjort var ungefär förgäves, och dessutom helt enligt Ondfiende Marius Ondskefulla Plan. Det är vinter, de har fel kläder på sig och det är långt hem, och så får de veta att "hem" inte ens finns kvar. Att Novron-imperiet har segrat och att de flesta städer hör till det nu, att det nästan inte finns något motstånd kvar. Och dessutom, att den "heir of Novron" de sökte på andra sidan jorden nu är funnen, här, och är tagen och kastad i fängelse och ska avrättas lagom till Wintertide-festligheterna. Dessutom i en käck dubbelavrättning tillsammans med "the Witch of Melengar", som ju är prinsessan Arista. Allt är fel, allt är kört, och de fryser om fingrarna.

Inte nog med allt detta - vi som läser vet också att kejsarinnan Modina, marionetten som hölls fången och höll på att tyna bort, förvisso har kryat på sig och till och med börjat prata lite tack vare sin nya vän och sekreterare Amilia. Men under Wintertide ska kejsarinnan giftas bort, för att senare "råka ut för en olycka" så att den hon gifter sig med blir kejsare med all makt. Modina verkar inte bry sig utan mumlar bara om att "snart är allt ändå över".

Elände. Elände, elände, elände... och i Aristas cell börjar till och med en råtta knapra på hennes fötter. Hon är så svag av hunger att hon inte orkar sjasa bort den. Slutet är nära. 

Men allt förändras. Dock inte alls så som vi kanske förväntar oss att det ska göra det - nejdå, här väntar överraskningar hela vägen, här finns intressanta karaktärer som utvecklas och träder fram för att göra saker jag absolut inte trott. Hadrian och Royce är fortfarande i centrum, men det är knappast de som räddar världen just nu. 

Det här är en riktigt bra bok, och som sagt: jag kastade mig direkt över bok 6 för det fanns inget annat att göra när den här slutade.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm

Titel: Wintertide
Serie: The Riyria Revelations #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Emerald Storm

Fjärde boken i serien The Riyria Revelations och det är dags för våra hjältar Hadrian och Royce att åka ut på havet - The Emerald Storm är alltså namnet på ett skepp. Utan någon som helst erfarenhet av sjöfart ljuger de sig ombord på detta skepp eftersom de har fått veta att det eventuellt kan leda dem till Novrons ättling, denna okända nutida släkting som det tydligen är Hadrians livsuppgift att skydda. Hadrian ska hjälpa till i kabyssen (och det kan ju funka eftersom han kan röra ihop en stuvning, blanda skeppsgroggen och rota fram maskförsedda skeppsskorpor) och Royce tänker sig lätt fixa att klättra upp i master för att hissa och reva segel,  vig och lättfotad som han är (och det hade väl funkat om han inte omgående hade dukat under i sjösjuka). Efter vissa inledande praktiska problem börjar de klara av sina uppgifter och känna sig som sjömän men då uppstår såklart andra bekymmer - resan är full av olyckor, stormar, förräderi och elaka sjörövare. Och havsgoblins. Så småningom når de typ andra sidan av världen (eller åtminstone andra sidan på bokens karta) men då är de av med båt, halva besättningen, livslust och styrfart. Vad skulle de här att göra, och hur ska de ta sig hem igen? 

Hur mycket den här boken än sticker ut och sticker iväg i en helt annan del av världen så hänger den ändå ihop med de andra i serien (och vi får också i en del kapitel fortsätta följa den nyutnämnda kejsarinnan och hennes numera "sekreterare" när de kämpar för att få till saker som ordentlig mat och vettiga klänningstyger). Det som händer här och dem Hadrian och Royce möter kommer ha stor betydelse för de två sista böckerna där allt knyts ihop. Även om själva The Emerald Storm inte får vara med till slutet. Detta är en av de bästa böckerna i serien, tror jag. Sullivan har pluggat på om skeppsliv och fartyg, men får in det bra i berättelsen utan att det känns som en föreläsning om nyinhämtade kunskaper. Jag gillar!

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising

Titel: The Emerald Storm
Serie: The Riyria Revelations #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Discworld: Feet of Clay

Det var dags för en ny Discworld-roman kände jag (eller faktiskt var det i våras jag kände det, men jag har glömt bort att blogga om den till nu...) och det fick bli en av City Watch-böckerna. Feet of Clay handlar om vår eminenta (eh..) vaktstyrka i Ankh-Morpork när de försöker reda ut både galna golems och politikerintriger kring trontillsättning - samtidigt. Temat, eller ämnet, eller vad man ska säga (discworldböckerna har ofta något särskilt tema att roa sig med) är polisromaner och polisutredningar så här anställs nu till exempel en särskild "forensic expert", en dvärg vid namn Cheery Littlebottom med ett väl utvecklat luktsinne. Det undersökts brottsplatser och samlas in bevismaterial. 

Och så har vi då golem-grejen: här handlar det mer om arbetssituationen för stadens golems som fungerar som någon slags själlösa livegna, eller slavar i lera. De är ju jättestarka, och måste lyda instruktionen deras skapare placerat i deras huvuden. Nu lyckas de med konststycket att organisera sig och göra uppror mot sina urusla arbetsvillkor. 

Politikerintrigerna då? Jo, helt plötsligt upptäcks det att Nobby Nobbs har fantastiskt fina anor och nog borde lyftas upp att sitta på tronen (för att sedan förstås vara en spelpjäs i makthavarnas händer).

Handlingen är som alltid trasslig och inte så viktig - det roliga är såklart detaljerna och personerna och alla små roliga referenser till vår egen värld och kultur.

Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1996

Nyphron Rising

Tredje boken i serien The Riyria Revelations och nu har det nygrundade Nyphron-imperiet (baserat på Nyphron-religionen) verkligen kommit igång och ska ta över världen via krig, list och elaka planer. Alla ska ha den rätta tron, kosta vad det kosta vill. Förvisso trampar våra hjältar Hadrian och Royce runt mitt i allt detta men intressantaste karaktärerna här är i stället tre kvinnor:

Arista, prinsessa i lilla kungariket Melengar, som varit med i de två tidigare böckerna och behärskar magi på nivån "kan-få-någon-att-nysa" och också (vid sällsynt lyckade tillfällen) "kan-få-vatten-att-koka-utan-eld". Nu tar hon verkligen ett stort kliv in i centrum och driver handlingen framåt. Först som en slags väldigt misslyckad ambassadör, men så småningom som handlingskraftig ledare. Och den där magin lär hon sig på egen hand mycket mer om. Det är roligt att läsa om Arista, som först envisas med att rida runt med korsett under klänningen (för inte kan man väl bara vara utan den?) och saknar sitt tjänstefolk och tycker det här med att sova i skogen och äta torftig mat vid lägereld bara är sååå jobbigt, men som senare i serien klarar av svåra förhållanden, kyla och fattigdom och ändå lyckas prestera hjältedåd. 

Och så har vi kejsarinnan Modina, som hålls inlåst i en cell. Modina pratar inte, vill inte äta och har låst in sig i sig själv, i sin värld av mardrömmar och hemska minnen. Nu råkar hon och en kökspiga, den med lägsta rangen som bara sköter disken och knappt får betalt, träffas. Amilia, som kökspigan heter, lyckas nå Modina, med samtal, närhet och omsorg. Jag tycker mycket om att läsa om dessa två som liksom är bortgömda mitt i maktens centrum.

Vi får också veta mer om Hadrians och Royce bakgrunder, och det är intressant. Annars är detta den boken i serien jag nog tycker är svagast med mycket krigspolitik och intriger och inga egentliga wow-avslöjanden.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha

Titel: Nyphron Rising
Serie: The Riyria Revelations #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Avempartha

Detta är andra boken i serien The Riyria Revelations, och det "Avempartha" som ses på bokens framsida är ett urgammalt magiskt torn mitt i en flod. Och jag bara måste tjata vidare om att den här serien inträffar 3000 år efter Legends of the First Empire av samma författare, och där har tornet (eller fortet) Avempartha stor betydelse i handlingen. Nu trampar våra huvudpersoner runt i denna urgamla fast välbevarade ruin och undrar "vad användes den till då för länge sen, vem gick här och hur var det då?" och jag som precis har läst om "då" vet precis hur det var. För jag var ju där... (eller, hallå Carolina, har du helt tappat verkligheten? Nu igen?)

Hadrian och Royce är fortfarande i full frihet efter att i första boken både blivit anklagade för kungamord och (oups) råkat släppa lös en troligen farlig wizard ur det fängelse den stackaren suttit inlåst i de senaste 900 åren. Nu träffar de på en ung tjej som tagit sig till en stor stad för att söka hjälp till sin lilla by mitt ute i ingenstans. Byn plågas nämligen av ständiga besök av något fruktansvärt monster som nattetid sveper in och plockar med sig bybo efter bybo för att äta upp eller göra andra onämnbara ting med. Ingen vet, men vad de vet är att inga vanliga svärd biter på denna best. Våra hjältar följer med tjejen, och byn ligger i närheten av det där märkliga tornet mitt i floden som alla vet är gammalt men ingen har varit i. Det verkar som att besten (eller är det en drake?) kommer därifrån. Och jo - det finns ett särskilt svärd som biter på den, men det svärdet finns gömt inne i tornet Avempartha och nu behöver våra hjältar alltså ta sig dit. De muttrar en del om att de nu ännu en gång måste ge sig på svärdsjakt, för se bara så dåligt det gick förra gången (kungamordet i bok 1) och varför gav de sig på det här uppdraget egentligen? Verkar ju överhuvudtaget inte lukrativt alls. 

Nå. Detta är ingen simpel hjältar-dödar-drake-handling. Nej, för strax kommer denna ytterst avlägsna lilla by krylla av folk, och här ska ett kejsardöme födas. Onda män ska fullfölja åratals av onda planer och här kommer att vara stor dramatik där vi inte riktigt vet vem som överlever, och om det är bra eller dåligt, och jag fortsätter att gilla den här serien starkt.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy

Titel: Avempartha
Serie: The Riyria Revelations #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Crown Conspiracy

The Crown Conspiracy är första boken i serien Riyria Revelations av Michael J Sullivan, och den utspelar sig i samma värld som serien Legends of the First Empire fast 3000 år senare. (den här serien är dock skriven först) Jag började läsa den här direkt efter att ha läst sista boken i den serien, och det känns jättekonstigt hur alla de personer och händelser jag levt med under ett par veckors läsning här har förvandlats (och förvanskats) till historia, legender och mytologi. Och religion! Den käcke (nja) Fhreykrigaren Nyphron med sitt som jag uppfattade pojktigt vackra utseende (jag ser honom alltid framför mig som en slags 80-talssyntare med slänglugg, fast med svärd i handen...) och med sina dolda planer på världsherravälde? Han har här blivit till en hel religion, the Nyphron church där han ses som en slags gudom som i tidernas begynnelse gav fred och upplysning till världen. Eller nåt. Vad han gjorde eller inte gjorde är numera högst oklart, och det är kyrkans tolkning genom årtusenden som nu gäller. Jag gillar verkligen tankekrumbukterna kring det här, det hissnande tidsbegreppet och det faktum att författaren skrev om det som skedde för tretusen år sedan efter att han skrev den här serien, och alltså i den förra kunde plantera ut mängder med ledtrådar och kopplingar till den här serien som jag nu upptäcker längs med vägen. 

Nå. "Riyria" i sammanhanget består av två personer, Hadrian och Royce, och de är tjuvar. Riktigt duktiga tjuvar som frilansar (alltså ingen koppling till the thieves guild) och tar de uppdrag de vill ha, och alltid (nästan) gör ordentlig research och detaljplanering inför sina jobb som därför brukar lyckas bra. Vad som nu inleder den här boken (och händelseförloppet i hela serien) är att Hadrian utan att först kolla med Royce tackar ja till ett snabbt jobb som verkar vara enkelt och ge ordentligt bra betalt. De ska bara ta sig in i slottet och stjäla ett visst svärd. Det har med ära, svartsjuka och en eventuell hotande duell att göra. Royce muttrar om att de inte brukar jobba så här (utan förberedelser) av en anledning, men han hänger med till slottet. I rummet de fått veta att svärdet ska finnas hittar de inget svärd men väl en död man, helt uppenbart mördad, och alldeles nyss dessutom. De backar ut, för att inte bli inblandade, men det är tyvärr försent. De har blivit sedda, och anklagas direkt för att vara mördarna. Tyvärr är det kungen som är den döde mannen, och nu kastas Hadrian och Royce in i den djupaste fängelsehålan och ska så klart avrättas anklagade för kungamord.

Men hoj hoj om ni tycker att jag spoilar lite väl mycket här - detta är alltså i bokens inledande kapitel, och eftersom vi ska igenom sex böcker med dessa Hadrian och Royce som förträffligt trevliga huvudpersoner så begrips det nog att de inte kommer att försmäkta och dö där i fängelset. Nejdå, snart är de på väg ut i världen för att förstås rentvå sina namn men också blandas in i världens öde och räddning.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Titel: The Crown Conspiracy
Serie: Riyria Revelations #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2008 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering 2008, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Age of Empyre

Sjätte och sista delen i förträffliga serien Legends of the First Empire, och som man kan se av framsidan är det nu så hundra procent fantasy att vi har en drake med i handlingen. Eller faktiskt har vi en hel armé av drakar eftersom the Fhrey nu har kommit på hemligheten med hur man skaffar sig drake. Nu ska de där uppkäftiga människorna besegras. 

Så det är fortfarande krig mellan Fhrey och människorna (the Rhunes). Ganska länge nu har det varit någon slags terrorbalans med stillestånd och två arméer som glott elakt på varandra över en flod - men nu när den där drakarmén finns så blir det annorlunda. Samtidigt är det nära politisk kollaps och inbördeskrig hos the Fhrey, eftersom priset för de där drakarna har varit alltför högt. 

Medan drakarna flyger och the Fhrey grälar så harvar vårt hjältegäng fortfarande runt nere i dödsriket. Det tar tid, och det är jobbigt och svårt och fullt av typer som bråkar med dem. Så kan vi väl sammanfatta det hela. Vi får också läsa om Suri hos the Fhrey, om Persephone och Nyphron (och det är kul att ha gjort när man sedan läser Sullivans första serie, Riyria Revelations, som ju utspelar sig 3000 år efter denna och där personer och händelser här har förvandlats (och förvanskats) till legend och myt).

Och så ska då den där stängda dörren vi har fått undra över sedan bok ett äntligen öppnas. Vart den leder har jag nu börjat ana sedan någon bok tillbaka, men vem som öppnar den blir en överraskning, och en ännu större överraskning är hur den där äldre, luggslitne herren som i alla år suttit utanför dörren och väntat, hur han reagerar...

Sammantaget en helt lysande serie med intressanta karaktärer, oväntade händelseförlopp och en författare som kan konsten att verkligen suga in läsaren i berättelsen och sin värld. Jag har alltså läst alla dessa sex böcker i följd, förvisso under ett antal veckor, men så fort en bok tagit slut har jag direkt fortsatt med nästa eftersom jag varit tvungen att få veta hur det gick. 

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Age of Death

Titel: Age of Empyre
Serie: Legends of the First Empire #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Riyria Enterprises

Age of Death

Femte boken i serien Legends of the First Empire (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna) och som titeln antyder ska det nu handla om döden. Eller rättare sagt om underjorden och livet efter detta. Ett antal av våra hjältar måste nå Fhreys huvudstad i tid för att rädda Suri och därmed mänskligheten, men de kan inte ta sig dit på vanligt sätt eftersom Fhrey är fiendeland. Så de tar vägen genom dödsriket. Verkar ju smart. Jodå, där finns ju inte tid på det sättet som det räknas i verkligheten, men som shortcut sett så suger underjordsvägen. Grejen är ju att för att komma till dödsriket - så måste man dö. Det har de nu gjort, alla i vårt lilla sällskap, och de är inte helt säkra på om de efter avslutat ärende kan återvända till livet. Dödsriket är fyllt av faror, och om de dör så att säga en gång till där så vore det väl klippt för alltid? Eller? 

Författaren Sullivan leker här med lite moment-22-tankar och är inspirerad av Dantes Inferno och andra som låter sina karaktärer fara ner i dödsriket. Sullivans dödsrike är indelat i flera "våningar" eller världar som styrs av olika personer/gudar, och när man dör i Sullivans världsbygge (alltså det där "uppe") så kommer man till lite olika avdelningar här nere beroende på vem man är och hur man levt sitt liv.

Detta är den bok i serien jag tyckte lite mindre om. Den är fortfarande bra, och Suris story i Fhrey-land är helt fantastisk. Men Sullivan har liksom blivit lite för kär i sin egen idé om att resa i dödsriket och här blir lite långdraget när alla delar och nivåer ska upplevas och alla karaktärer och gudar ska träffas och få sin egen episod som ska passa in i allt det andra. Och hela tiden läser jag med en pressad känsla - hur ska de någonsin kunna hinna igenom allt det här, ut på andra sidan och rädda världen? Det verkar ganska snart helt kört, faktiskt. Men eftersom detta är bok 5 av 6 i serien hyser jag ändå en viss optimism...

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend

Titel: Age of Death
Serie: Legends of the First Empire #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Grim Oak Press