Vei 1 + 2

Så bra att jag läste dessa när både bok 1 och 2 kommit ut så jag kunde läsa dem i ett svep! För det är ju egentligen en bok, bok 2 fortsätter direkt där bok 1 slutar och hade jag läst direkt när första boken kom ut hade jag nog blivit så frustrerad att jag gnagt i bordskanten för att inte kunna läsa vidare direkt. Nu kastade jag mig över bok 2 - för vilken berättelse detta är! Helt fantastisk!

När vi träffar Vei ligger hon och flyter i havet och är nära döden när hon plockas upp av besättningen på ett vikingaskepp. De är tillsammans med sin prins på en lång resa för att hitta och erövra Jotunheim, och återvända höljda i ära och rikedomar. Nu kommer de tillsammans med Vei till Jotunheim eftersom det är därifrån hon kommer. Hon är sitt folks "ran", utvald av gudarna (som alltså är Jotunheims jättar) att tränas hela sitt liv för att vara beredd att vara med i meistarileikir mot asarnas kämpar om stjärnorna ställer sig rätt.

Och det visar de sig för första gången på evigheter nu ha gjort, stjärnorna alltså, så nu ska Vei strida i ett antal tvekamper. Asarna har med stort buller och bång kommit över till Jotunheim, och det är ingen större hemlighet att de förväntar sig att vinna, för det har de alltid gjort förut. (eftersom de, mot reglerna, använt sig av magi)

Detta är nordisk mytologi som jag aldrig sett den förut, och som jag älskar. Det är rått och hårt samtidigt som både asagudar och jättar visar väldigt "mänskliga" sidor. Det är många stridsscener, men trots att jag är en sådan som i vanliga fantasyböcker brukar skumläsa och bläddra igenom strider så tycker jag aldrig det blir för mycket eller tråkigt här. Bilderna är helt fantastiska, och jag måste sitta länge med en del för att få se alla detaljerna.

Min absoluta favoritkaraktär i berättelsen är Loke, som dyker upp ganska snart och lägger sig i ungefär allting. Loke är både han och hon, och gärna samtidigt, och går absolut inte att lita på samtidigt som Loke nog är den enda som går att lita på. En otroligt fascinerande karaktär, och jag är absolut inte färdig med att läsa om henom när bok 2 är slut. Jag gillar också Vei, men hon är ganska mycket sin roll: brutal, ska vinna, är förbannad på allt och alla och tycker inte alls det är konstigt att gräla med sin gud eller så. Det finns också en krigare som heter Dal och som är utrustad med det största och mesta håret jag sett på länge. Han är egentligen mest vacker och glittrar med sina ögon, men jag hade gärna sett mer av honom i storyn ändå och fått veta mer om hans bakgrund.

Riktigt, riktigt bra läsning!

Titel: Vei (bok 1 + 2)
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson
Illustrationer: Karl Johnsson
Utg år: 2017 + 2019
Förlag: Kartago

Baker Street-skolan - Sherlock Holmes och den försvunna diamanten

I den här varianten på Sherlock Holmes-äventyr har en ung John Watson precis flyttat till London, och ska börja på Baker Street-skolan. Nya klasskompisen Martha Hudson visar honom runt, och snart träffar de förstås på Sherlock Holmes som står i NO-salen och håller på med något eget experiment. Han kommer med typiskt sherlock-holmeska iakttagelser som att han redan vet vad John Watson heter, att John är nyinflyttad, blev sen till skolan pga vägarbeten, gillar vaniljkex, och annat som Sherlock inte borde ha någon som helst koll på. John står som ett levande frågetecken, men vi får så småningom veta att Sherlock baserar det han vet på detaljer som leriga skor, slitna väskhandtag, monogram och annat småttigt.

Skolan ska snart iväg på besök på museum, och när de är där blir det stor kalabalik eftersom en stor och berömd diamant blir stulen. Givetvis har Sherlock Holmes nästan direkt när det händer koll på hur allt gått till, och misstankar om vem som ligger bakom, och snart kan han också lägga fram bevis och tjuven blir fast.

Miljön är London, men tiden är inte Sherlock Holmes-tid utan nutid, med bilar, teknik, I-pads och allt sånt. Det finns ett myller av personer (och en hund), och en annan elev på skolan är så klart en ung James Moriarty som går runt med arga ögonbryn och ett elakt flin.

Hela boken är en blandning av text, vanliga bilder och bilder med pratbubblor, seriestrippar och hela sidor med serierutor, "handskrivna" lappar, webbsidor, rapporter, faktarutor eller andra textrutor. Ingen sida är den andra lik. I andra grafiska romaner är det här ett grepp som funkar fint, och som ger variation och spänning åt berättelsen. Här har det tyvärr blivit ganska rörigt, spretigt och ibland till och med svårt att följa. Det kan vara så att avgörande information fås i en bild utan att det följs upp i texten och lätt missas, och på många ställen fick jag backa läsningen och ta om för att förstå vad som hände. Det är heller inte alltid helt klart i vilken ordning bilderna ska "läsas". Jag gav inte upp för jag tycker det är en rätt rolig story och jag gillar blinkningarna till "riktiga" Sherlock Holmes äventyr. Frågan är om en yngre läsare uppfattar dem - eller om det är viktigt?



Titel: Sherlock Holmes och den försvunna diamanten
Serie: Baker Street-skolan #1
Författare och illustrationer: Sam Hearn
Originaltitel: Sherlock Holmes and the Disappearing Diamond
Översättning: Sara Jonasson
Utg år: 2018
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Monsterallergi

Jag läste de första fyra delarna i serien Monsterallergi i ett svep, och kollade sen upp hur många delar det kunde tänkas bli, och om jag snart skulle få veta hur det slutar med alltihop. Men... haha... jag insåg raskt att det kan jag glömma. Monsterallergi är en italiensk serie som vad jag förstår finns i många säsonger, och de här böckerna är bara allra första början på alltihop. Hoppas förstås att Hegas fortsätter med utgivningen av dem länge - men tänk om jag hade kunnat ha en sisådär 40-50 album att läsa igenom på en gång nu? Det hade jag velat.

Ja, ni fattar att jag gillar det här. Mycket! Här finns monster, rätt komplicerade, skruvade och ibland totalt utflippade äventyr och mysterier, men här finns också fint om vänskap eller om att vara ensam och inte ha några vänner (och till och med vara mobbad). Och så finns här humor, massvis av humor!

Alltihop börjar med att Elena Potatis (jepp, hon heter Potatis i efternamn) flyttar in i den gamla stadsdelen Oldmill. Hon får direkt veta av ett par jobbiga tvillingtjejer (som lägger sig i allt) att killen i grannhuset, Zick, ska man inte umgås med. Han är knäpp på riktigt, allergisk mot typ allt, och tror sig dessutom se och kunna prata med monster. Stor varningsskylt på honom, alltså. Varpå Elena raskt stegar över till sagda grannhus och knackar på dörren - "knäpp på riktigt" är vad hon gillar. Hon tar sin katt, Prassel, med sig för att den ska bli vän med Zicks ytterst fina nakenkatt (jag älskar den här karaktären mer än vad som kan vara rimligt och hyser stora planer på att skaffa ett eget exemplar) - men nakenkatten lyfter högfärdigt på nosen och sopar till Prassel med tassen. Med klorna utfällda. Och Zick? Han stänger igen dörren mitt i ansiktet på Elena.

Det kunde alltså börjat bättre med den där vänskapen. Men sedan försvinner Prassel spårlöst. Andra katter också. Och mysteriet och äventyret är igång. Och så småningom får Elena komma in till Zick (det är alltså han som bor i titelns "monsterhus") och hon frågar honom om de där monstren andra säger att han ser. Han spelar med, och berättar roligt om hur det ligger monster i bokhyllan, står slemmiga monster bakom soffan, sitter ett glupskt monster och tuggar på hans joggingskor, och så vidare, och de skrattar tillsammans åt hans fantasi. När Elena sedan går hem - så får man se hur det egentligen är. Och då är det ju så att alla de där monstren Zick beskrev finns på riktigt. Fast det är bara Zick som kan se dem (och prata med dem). Han kan se spöken också, och pratar dagligen med sina morföräldrar trots att de är döda sedan länge.

Detta är alltså början på första boken som i sig är början på många, många episoder av denna utmärkta serie. Bra att den ges ut på svenska, och jag (och många med mig, serien är redan otroligt populär på skolorna här där jag jobbar) väntar alltså ivrigt på fler delar.

Titel: Monsterhuset + De osårbaras pyramid + Mysteriet med Magnacat + Den svävande staden
Serie: Monsterallergi #1-4
Författare/Illustrationer: Katja Centomo, Francesco Artibani, Alessandro Barbucci, Barbara Canepa
Översättning: Ida Andersen
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-15 år

Witchboy

Witchboy är serier för ungefär samma målgrupp som Amulett, alltså ungefär 8 år och uppåt. Och de är väldigt bra, jag slukade totalt! Det finns två i serien utgivna på svenska, och en tredje är på gång i år så den längtar jag mycket efter.

Det är Aster som är Witchboy, och han tillhör en stor familj där alla använder magi. (det finns ett släktträd på insidan av pärmen, med många familjemedlemmar att hålla reda på, och jag hade lite problem i början och tänker att det kan ställa till det för målgruppen också - men det var bara i början för sedan tar storyn över)
Grejen är att det finns två olika sorters magi: männen är hamnbytare, och väljer/blir utvalda till ett särskilt djur redan när de är pojkar, och så kan de sedan förvandla sig till det djuret. Djurformen används till att försvara familjen och människorna mot demoner och andra faror.
Kvinnorna använder trollformelsmagi, lite mer så där jag tänker mig magi, med att få saker att växa, läka sår och sjukdomar, förbannelser och att öppna dörrlås och mängder av annat.

Aster har ännu inte funnit "sitt" djur och har inte lyckas förvandla sig fast han är flera år äldre än när det normalt brukar hända. Alla kusinerna är redan hamnbytare, och det är en del tjat från dem och familjen att han ska träna och koncentrera sig. Men... Aster är bara intresserad av kvinnornas magi. Han smyger sig till att lyssna på lektionerna som tjejkusinerna får, och så tränar han i skymundan på de där trollformlerna. Han kan göra dem, fast det inte borde funka, och fast det är förbjudet.

I första boken händer nu främst två saker: Aster får en vän i "vanliga" människornas samhälle, en väldigt tuff och utåtriktad tjej som kallas Charlie. Och så är det flera av killkusinerna som försvinner helt spårlöst när de är i sin djurform. Vad har hänt dem?
I andra boken börjar det en ny tjej på Charlies skola, och Charlie blir vän med henne. Det är tydligt att den här nya tjejen har en hel del med sig i bagaget, att hon drar sig undan sällskap och vänskap och har svårt att lita på någon. Asters släktingar anar att hon kan vara en häxa, en sådan som dem fast utan att ha fått växa upp med en familjs stöd och med bara sig själv att lära sig hantera sin magi.

Det som är så bra med de här böckerna är att de förutom att vara lättlästa, fina och ha en väldigt spännande story med överraskande vändningar får in så många bra teman (utan att det någonsin blir sökt): familj och familjerelationer, vänskap, utsatta barn, ensamhet, könsroller... Riktigt, riktigt bra serier!



Titel: Witchboy + Witchboy - Den hemliga häxan
Författare: Molly Knox Ostertag
Illustrationer: Molly Knox Ostertag
Originaltitel: Witchboy + Witchboy - The Hidden Witch
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel
Utg år: 2018 + 2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

White Sand vol. 1-3

Jag känner fortfarande ett starkt behov av att äga alla böcker min favoritförfattare (eller husgud) Brandon Sanderson skriver - och karln är ju produktiv så det börjar bli ett helt litet Sanderson-bibliotek här hemma. Senaste tillskottet gav jag mig själv över jullovet: de tre volymerna i White Sand. 

White Sand är om jag förstår det rätt Brandon Sandersons första färdiga manus i Cosmere-universumet, men länge förblev det outgivet som bok. Han har alltid en sida på sin hemsida brandonsanderson.com med aktuella projekt, och där låg White Sand som något som skulle tas tag i, bara inte just nu, ungefär från det att jag började titta in på hans sida. Men så helt plötsligt rasslade det till, och White Sand skulle bearbetas och ges ut i grafisk form.

Nu finns alltså alla tre volymerna utgivna. Det är Rik Hoskin som bearbetat Sandersons manus för alla tre, men illustratör byttes i slutet på volym 2, så sista kapitlet där är i helt annorlunda stil (och inte jättesnygg). Volym 3 har illustrerats av ytterligare en illustratör,

vars stil jag gillar även om jag nog gillar Julius Gopez' (han i början) alla detaljer mest.

Storyn är väldigt Sandersonsk: vi har en märklig värld/planet vars ena halva alltid befinner sig i dagsljus och stekande sol, och alltså har mycket ökenlandskap. Den andra halvan (som vi inte får läsa mycket om här) befinner sig då alltså alltid i mörker. Människor och kulturer skiljer sig markant åt mellan de bägge halvorna - på solsidan finns magi, på skuggsidan finns det mycket mer avancerad teknologi, som vapen och maskiner. Magin på solsidan består ungefär i att kunna använda sig av den vita sandens inneboende energi, att få band av den att lyfta, forma sig, attackera, och för magikern att använda sig av för förflyttning och annat. Det är inte helt klart för mig, eftersom detta är bildberättande och jag inte får Sandersons beskrivningar av magisystemet jag annars får när han skriver. Å andra sidan är det kul att se effekterna av magin i bild.

Huvudperson är Kenton, som vuxit upp med sandmagikerna, son till deras högste ledare. Problemet är att han inte har någon särskild fallenhet för magi. Om han anstränger sig till sitt yttersta kan han frammana ett band av levande sand - de med stark magi kan hantera sisådär tjugo samtidigt. Alltså har han hela sin lärotid fått komma på andra sätt att klara uppgifter och problem. Han har till exempel lärt sig stridstekniker av vanliga soldater, men också att anamma lite andra, nyfiknare och öppnare tankesätt.

Nu utplånas (alltså i början av första boken så det är ingen jättespoiler) större delen av magisamfundet i en massaker. Kentons pappa dör, och Kenton blir ledare för de få magiker som finns kvar. Före dess håller han på att dö i den där massakern, men blir oväntat räddad av en (och det här känns så himla konstigt när de dyker upp) lärd kvinna från mörka sidan av planeten, en forskare som heter Khriss och hennes kollegor som också är forskare. Detta teoretiska forskargäng hänger nu med i resten av serien och har viktiga roller. Och när de dyker upp och räddar Kenton så förflyttas dessutom miljön från öknen in till en stor stad, och nu blir det mycket politik inblandat i storyn också. De styrande vill nämligen lägga ner hela magikersamfundet nu när de ändå har blivit så få, och de har kostat så mycket pengar genom alla år utan att ge så mycket tillbaka (för de är nämligen så mycket finare än alla andra för de kan magi). Kenton måste nu övertyga de olika styrande partierna om att de ska rösta för att magikerna ska fortsätta finnas, samtidigt som han letar efter de skyldiga för den där inledande massakern. Samtidigt har Khriss och forskargänget en egen agenda, och lika samtidigt härjar någon typ av kriminell liga i den där staden.

Det är väldigt komplext, och många trådar att hålla reda på, precis som det brukar när Sanderson skriver. Och precis som det brukar är det många hemligheter och vändningar på vägen. Hade detta varit en vanlig textbok hade den alldeles säkert varit ännu en Sandersonsk tegelsten med 700+ sidor för att få med allt på ett bra sätt. Nu blir det mycket komprimerat eftersom allt detta berättas i bild, med ytterst få beskrivande förklaringsrutor och mest dialog och action. Det är väldigt bra och spännande, det är det. Men jag kan sakna att få det där djupet i berättandet, de mer uttömmande förklaringarna på det som sker, på magin och världen och vad som driver Khriss och ganska mycket annat, som jag hade fått om det här hade varit en vanlig textbok. Fast å andra sidan igen - hade det inte blivit grafisk roman av det hela hade White Sand fortfarande legat som ett projekt-att-ta-tag-i på Sandersons hemsida. Nu har jag ju fått storyn, i alla fall.


Titel: White Sand vol. 1-3
Författare: Brandon Sanderson (manus), Rik Hoskin (manusbearbetning)
Illustratörer: Julius M. Gopez (vol. 1, vol 2 kap 1-5), Julius Otha (vol. 2 kap 6), Fritz Casas (vol. 3)
Utg år: 2016-2019
Förlag: Dynamite Entertainments
Köp den kolla inköpsställen via Omnible vol 1, vol 2 och vol 3

Muralgranskaren

Muralgranskaren är ett twitterkonto  (som jag inte upptäckt förrän nu, jag är usel på twitter-hängning) där David Nessle har kombinerat medeltida (och renässans-) konst med helt egna bildtexter. Det är inlägg därifrån som nu har blivit en bok - och en bok som har roat mig enormt. Det här är precis min sorts humor, och jag har jublat och fnissat och visat familjen (som lett artigt och typ "ja, mamma, lite kul är det allt, men du behöver kanske inte trilla av stolen...?") den ena bilden efter den andra för sånt här måste skrattas åt tillsammans med någon.

Medeltids- och renässanskonst är så full av symbolik, av bildspråk den tidens människor läste av och förstod men som blir rätt underligt om man tittar på det med nutida ögon och liksom bara ser vad det är på bilderna rätt upp och ned. Perspektiven är märkliga, händer pekar på saker, döden dyker upp både här och där, människor är fulla av sår, har märkliga kläder och hattar på sig, bakgrunderna är fulla av grälla färger eller blommor eller folk som flyger på moln... Det Muralgranskaren gör är att han skriver bildtexter som helt galet felaktigt beskriver det som finns i bilderna i stället för det bilderna betyder - och resultatet blir alltså alldeles fantastiskt. Knäppt, utflippat, anakronistiskt, fel.... och väldigt roligt. 

Han har dessutom bemödat sig om att skriva alla bildtexter i någon slags så-här-himla-märkligt-stavade-vi-på-medeltiden-svenska, och då blir resultatet... ja, så där så att en sån som jag trillar av stolen. Eller letar efter någon att sitta och fnissa över bilder ihop med.

Här är några exempel:

Titel: Muralgranskaren
Författare: David Nessle
Illustrationer: David Nessle
Utg år: 2018
Förlag: Kartago
Köp den till exempel här eller här

Osynliga Emmie

Åh, vad jag gillar den här boken! Den är så vansinnigt snygg och smart gjord, plus att jag tycker väldigt mycket om själva storyn. Jag slukade den i en enda sittning, och vill ha mer!

Osynliga Emmie handlar om två tjejer i tidiga tonåren: Emmie är den tysta tjejen som inte märks, som knappt hittar rösten när hon väl måste prata, som hukar sig när hon går igenom skolkorridoren för att inte behöva stöta på någon, inte behöva be någon gå ur vägen, inte behöva möta någons blick. Hon har inte alltid varit tyst - när hon var mindre var hon tydligen världens pratkvarn enligt sina föräldrar, och när hon är med sin bästis Brianna har hon heller inga problem att prata om allt möjligt.
Och så har vi Katie, som står i alltings centrum. Hon bereds plats vid lunchbordet, hon är den alla vill veta vad hon har gjort i helgen, hon är duktig på idrott, hon är smart, hon är den de andra väntar på när lektionen är slut. Hon är glad, självklar och givetvis också försedd med coola föräldrar som gärna bjuder till fest och ser till att ha nybakade kakor en masse när kompisarna kommer på besök (som de alltid vill göra, varje dag).

Katie och Emmie skulle kunna leva i varsitt universum, så olika är de. Men de går på samma skola, delar de flesta lektionerna, och är kära i samma kille. I den här boken får de vartannat kapitel - och det är stor skillnad på hur de ser ut: Emmies kapitel är mer av en grafisk roman, eller text med många illustrationer som även får bära en del av berättelsen. Illustrationerna är lite gråtonade färger. Katies kapitel är rena seriestrippar, med glada, klara färger och stor, tydlig text.

Nu skriver Emmie och Brianna på kul hysteriskt smöriga kärleksbrev till killarna de är kära i. Breven ska förstås aldrig skickas på riktigt - det är bara en kul grej. Men... Emmie råkar tappa sitt brev, och någon annan hittar det. Värsta, värsta mardrömmen, alltså, och det som slutligen tar kål på Emmie? Hehe... nej. Läs den här boken - det är en sådan där bok som inte får missas!

Titel: Osynliga Emmie
Författare: Terri Libenson
Illustrationer: Terri Libenson
Originaltitel: Invisible Emmie
Översättning: Elin Nilsson
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

The Absolute Sandman vol 1

Jag måste ju skriva en snutt om Sandman också! Jag lånade hem första volymen av The Absolute Sandman av Neil Gaiman strax innan jag gick på semester, och det där var tung läsning. Bokstavligen tung eftersom volym 1 innehåller inte mindre än de tjugo första episoderna av Sandman och var så jobbig att hålla i att den var tvungen att vila mot ett bord eller så. Inget man tar med sig på en semesterresa, alltså!

Men innehållet då? Vad tyckte jag? Jo, jag tyckte väldigt mycket om det här! Allra mest den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman, en av "the Endless" blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår verklighet. Annars är han ju härskare i drömvärlden, (eller ÄR drömvärlden, det är lite komplicerat det där). Nu får han sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd, och när han till sist kommer ut är det mycket han måste hinna göra. Hämnas, samla ihop sin utrustning och så få styrsel på sin drömvärld igen.

Sedan fortsätter det alltså långt bortom allt det där, med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser med allt ifrån en kongress för massmördare till en väldigt speciell uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Jag älskar hur Sandman kan vara allsmäktig odödlig ena stunden (och vara mer än lovligt lik min gamla tonårsidol Robert Smith från the Cure...) och i nästa liksom tappa ansiktet och se trött, rufsig och uppgiven ut. Också älskar jag när drömmarna eller drömfigurerna är olydiga eller uppkäftiga och måste näpsas.

Allra mest tycker jag nog om en annan av "the Endless": Sandmans "syster" Döden. Hon är bara såååå bra. Episoden när hon och Sandman sitter på ett torg i en stad och Sandman är tjurig och uppgiven eftersom han inte tycker att han har något vettigt kvar att göra, och de bägge tillsammans ser ut som två av dem jag själv hängde med i slutet av 80-talet: svart spretigt hår, svarta kläder och allt det där... åh, jag tycker så mycket om det! Och så inblickarna i Dödens "jobb".

Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker... ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.

Ska bara träna upp armmusklerna lite innan jag lånar hem volym 2!

Titel: The Absolute Sandman volume one
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer mm är det flera olika som gör - läs mer till exempel här
Utg år: 2006 (den här samlingsvolymen. Avsnitten 1-20 av The Sandman publicerades ursprungligen 1988-1990)
Förlag: DC Comics (+ Vertigo)
Köp den till exempel här eller här

Utklädd till superhjälte

Idag har Fiktiviteter Superhjältesöndag - klart jag vill vara med på den och skriva ett inlägg om min absoluta favoritsuperhjälte.

Eller - det är ju det han inte är, egentligen. Superhjälte med superhjältekrafter. Min superhjälte är en helt vanlig kille som helt enkelt varit tvungen att träna upp sig ordentligt eftersom han inte haft så mycket annat val än att bli superhjälte - han har nämligen ärvt jobbet av farsan.

Jag pratar förstås om Fantomen - mannen i blå trikåer. Mannen vars ansikte inte får visas. Mannen som inte kan dö. Mannen som det finns ett otal djungelordspråk och myter kring. Bengalis folk tror ju att killen är odödlig ("Den vandrande vålnaden") och har superkrafter ("när Fantomen rör sig står blixten stilla) - men egentligen är det alltså en plikttrogen man som har klätt ut sig till superhjälte.

När jag fortfarande bodde hemma (nu pratar vi början på 80-talet) vägrade jag läsa svartvita, tråkiga serier. Stålmannen med sin lock i pannan och sitt flygande med utsträckta armar gick helt bort och de flesta andra superhjälte- och agentserier också. Min lillebror prenumererade på Fantomentidningen men de var ju också svartvita och därför per definition tråkiga.

Tills det kom en dag när jag av uttråkning/bokbrist/hot/minnsinte tvingades läsa en av de där trista trikåtidningarna. Det råkade vara ett specialnummer, som handlade om den första Fantomen - hur han blev överfallen av pirater och tog en ed på att alltid bekämpa ondska. Hmmm. Intressant, ju. Lite historia också. Jag plockade upp flera nummer, och fattade hela grejen med från-far-till-son-ärvandet av yrket Fantomen. Och sedan var jag helt fast i hela Fantomengrejen.

Allra mest gillar jag att läsa om olika historiska episoder - alltså när Fantomen knallar in i sitt superduperhemliga arkiv och hämtar en av sina förfäders krönikor, och sedan har högläsning för Guran eller Kit eller sina barn eller vem det nu är som är nyfiken.

Jag gillar mystiken - myterna som den att man aldrig får se Fantomens ansikte i bild. Det får bara hans fru Diana och hans barn göra (men varför, liksom? han är ju dock en helt vanlig kille??) För övrigt kan det bli lite väl mycket familjeliv med den moderne Fantomen, med bröllopsnummer och tvillingfödslar och skola och allt vad det är. Fantomen ska liksom sitta och kura i sin Dödskallegrotta och vara mystisk. Nu bor han i ett trädhus och har ett livspussel, han som alla andra.

Och så älskar jag djungelordspråken. Alltid har vi roat oss med att förvränga dem på olika sätt hemma ("När Fantomen rör sig sitter alla andra stilla" eller "Du hittar aldrig dina nycklar - de hittar dig"..).
Här är alla ursprungliga tolv:

• Att vakna i mörkret och se Fantomen - en fasa för onda män
• Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död
• Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man
• Du hittar aldrig Fantomen - han hittar dig
• Då Fantomen frågar svarar man
• Då Fantomen rör sig står blixten stilla
• Fantomens röst isar blodet
• Fantomen har tio tigrars styrka
• Fantomen har tusen ögon och tusen öron
• Fantomen smyger tystare än djungelkatten
• Fantomen är hård mot de hårda
• Sikta aldrig på Fantomen

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Back to Mumindalen

Jag håller på att lyssna på Tove Janssons Kometen kommer, med Mark Levengood som uppläsare. Det är faktiskt något alldeles fantastiskt, och jag njuter. Jag har läst några av muminböckerna förut, men när jag skulle välja ljudbok hade jag dåligt koll på vilka det var. Den här hade jag i alla fall inte läst är jag nu säker på.

Men - när jag lyssnar märker jag ändå att jag kan se figurerna framför mig. De tecknade figurerna. Och visst - jag måste ju ha läst även om kometen då i högstadiet när jag läste alla Tove Janssons serier om muminvärlden. Jag läste dem, gång på gång, och älskade dem. Men jag gjorde det i smyg, inne på skolbiblioteket under rasterna. Hur knäppt det än låter så var det inte OK att läsa serier när jag gick på högstadiet (början av 80-talet), åtminstone inte på min skola. Det var något småungarna gjorde, liksom. Och speciellt inte Mumin.

En detalj jag minns alldeles särskilt är att Tove Jansson ibland inte lät serierutornas linjer vara ifred, utan lät dem bli delar i berättelsen. En björk, en åra... Och att jag helt inspirerad av detta gjorde likadant i matteboken när jag hade räknat ett tal och skulle avskilja det snyggt från nästa med ett linjalstreck. Linjalstrecket fick i stället bli teckningar av diverse djur och saker - fast matteläraren satte ganska snart P för det där och påpekade att jag fick avreagera mig i något ritblock i stället. Inte i matteboken, minsann.

Det Kometen kommer gör är att få mig oerhört sugen på att läsa muminserierna igen. Jag har inte gjort det på alla dessa år, trots att vi förstås har dem på biblioteket där jag jobbar. Nu har jag gjort slag i saken och beställt fyra x serieböcker med Mumin på AdLibris. Jag köper inte ofta böcker och ännu mer sällan serier, men i det här fallet vill jag äga!

Åh, snart ska jag få se de där serierutorna bli björkar och annat igen, och det där underbara Tove Jansson gör när figurerna rodnar eller blir arga. Det är SÅ bra gjort. Allting.

Amulett

Amulett av Kazu Kibuishi

Bok 1: Stenväktaren
Bok 2: Stenväktarens förbannelse
Bok 3: Molnsökarna

Den senaste veckan har jag och mina barn slukat serieböckerna Amulett. En skolbibliotekariekollega till mig tipsade om dem. Tydligen lånades de ut ständigt på hennes bibliotek. Hur kan jag ha missat något sånt? Så kan vi inte ha det, och raskt köpte jag in del ett, två och tre. (del fyra ska komma i september och del fem i november) Tog hem dem för provläsning när de kom, och mina barn (11 och 13) kollade in, började läsa och slukade allihop (mycket snabbare än jag). Jag gillar dem också och de kommer alldeles säkert att lånas ut lika mycket hos oss som i kollegans bibliotek.

I Sverige ges Amulett ut av Hegas förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn och ungdom. Texten i serierna är alltså lättläst (lix 17) med korta meningar. Att sätta en seriebok i händerna på de där tveksamma barnen som säger "näää..." till de flesta böcker man erbjuder dem, och få dem intresserade nog att börja läsa och fastna och vilja ha nästa bok - ja det tycker jag är ett utmärkt sätt att odla läsglädje.

Serien börjar med en liten prolog där man får läsa om en familj som råkar ut för en trafikolycka med bilen. Pappan i familjen följer med bilen när den trillar utför ett stup - övriga familjen klarar sig. När sedan själva berättelsen börjar så kommer mamman med de två barnen, Emily och Navin, till det hus de nu ska flytta in i och börja om på nytt efter att pappan dött. Huset har tillhört Emilys och Navins gammelfarfar som försvann för ett antal år sedan.
Det är action redan från början. Barnen upptäcker gammelfarfars arbetsrum, och hittar där en slags amulett som Emily sätter på sig. Det är den amuletten som har fått ge namn åt hela serien. Emily blir den nya stenväktaren. Amuletten, eller stenen, talar med henne och ger henne magiska krafter.
På natten hör familjen märkliga ljud nerifrån källaren, och de går ner för att ta reda på vad det är. Det visar sig att ljuden absolut inte har någon naturlig förklaring. I stället är det faktiskt ett monster där nere, ett monster som öppnar sitt gigantiska gap med tretusenåttahundratrettiofyra tänder och äter upp mamman... Det äter så småningom även upp Navin, men honom lyckas Emily rädda genom att dra ut honom genom ett litet hål i monstrets kropp. Mamman kan de inte dra ut - de ser hennes arm förtvivlat vinka genom ett av hålen - och monstret drar iväg genom en dörr till en annan värld. Barnen följer efter, och så är det hela igång.

Världen de har kommit till heter Alledia, och här finns det massor av märkliga varelser och maskiner om vartannat. En söt liten följeslagare Emily och Navin får är Miskit, som mest ser ut som en rosa gosedjurskanin med ett lappat öra. Han är dock en robot. Det kryllar av robotar här, och de flesta kan prata och bär sig rent allmänt åt som människor. Det finns människor i Alledia också, men de flesta av dem ser inte ut som människor för en förbannelse har gjort att de alla sakta men säkert förvandlas till djur. Till exempel får Emily och Navin hjälp av "räven" Leon. Rätt kul är det när de vid ett tillfälle kommer till ett sjukhus, och vi får se en läkare uttala en diagnos över en patient: "det är nog tyvärr så att du håller på att förvandlas till snigel", varpå patienten i nästa bild vänder sig om och man får se att hans ögon sitter längst ut i två tentakler.
Alver finns i Alledia, men de ser verkligen inte ut som standardmodell 1 A av alver (långa, ljusa, vackra och allt det där). Nej, de har grå hy, läskigt lysande ögon med en smal pupill som hos en katt och så mängder med huggtänder. Det är alverna som är the bad guys i Amulett.
Och så alla monster. De är roliga att se och läsa om. Och alla vackra miljöer - det är allt från regnskog, grottor, berg, städer till molnstäder och himmelsformationer.

Jag tycker verkligen mycket om detta. Och ser fram mot september och november när del 4 och 5 kommer, precis lika mycket som barnen ser fram mot det.

För vem? 10 - 15 år