Call Down the Hawk

Maggie Stiefvater har ett alldeles särskilt sätt att skriva som balanserar på gränsen mellan knäppt och underbart. Jag har läst det mesta hon har skrivit, älskat en del (alldeles särskilt The Raven Boys-böckerna) och förvirrat kliat mig i huvudet åt en del. Senast läste jag All the Crooked Saints och den hade jag en hel del problem att ta mig igenom även om jag lyckades och gillade den till sist.

Call Down the Hawk är första boken i en ny serie, The Dreamer Trilogy, som handlar om Ronan Lynch som ju var med i The Raven Boys. Det handlar också om Ronans bröder Declan och Matthew, och även Adam från The Raven Boys får vara med lite, men främst är det Lynch-bröderna och deras märkliga egenskaper. Ronan är en "dreamer", och vi har fått veta en del om detta i Raven-boys-böckerna, men nu är det just detta som är centralt. Det han drömmer om kan han ta med tillbaka till verkligheten. Och det där kan ju vara otroligt besvärligt om det han drömmer om är något farligt (och otroligt praktiskt om det är praktiska ting han drömmer om...). Till exempel drömmer han om några monsterliknande krabbor i vatten, och när han vaknar är både han och Adam helt täckta av de där krabborna som är i färd med att äta upp dem. Det blir dyrt att ersätta skadorna för Adams studentrum sen.
Men här finns flera "dreamers", och här finns också en hemlig samling människor som jagar dessa dreamers för att utrota dem eftersom de (i en vision) fått veta att de kommer att medföra världens undergång.

Och jag kämpade ett tag, men till sist lyfte jag blicken och undrade vad jag höll på med. Det här blir för konstigt för mig, för många krumbukter och för många namn och overkligt märkliga saker. Hur mycket Ronan det än är - så orkar jag inte med det och lägger ner läsningen efter ungefär halva boken.


Titel: Call Down the Hawk
Serie: The Dreamer Trilogi #1
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2019
Förlag: Scholastic Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 6: Det onda arvet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Kolgrim föddes med förbannelsen, det "onda arvet" och är liksom grundmurat ond redan som spädbarn. Han har dock ganska raskt kommit på att det är bättre om han gömmer undan det där onda och spelar snäll, så att alla tror att han är en ny Tengel den gode och kommer bli en fulsnygg karl som använder sina krafter i det godas tjänst när han blir vuxen. Men inom sig går han och tänker onda ting. Och sin lille halvbror Mattias, den milde och gode som föddes på juldagen? Honom ska han ha ur vägen. Så när Mattias är 8 år och Kolgrim 12 så lurar storebror iväg lillebror ut i en båt där han somnar, varpå Kolgrim slänger bort årorna, tar sig själv i land och sticker hem. Mattias överlever, men hamnar långt hemifrån och tvingas ner för slavarbete i en gruva i nästan två år innan han tillsammans med vännen Kaleb lyckas fly.

Det kan vara en av hela seriens bästa scener, den där Mattias kommer hem till Gråstensholm igen efter att varit borta i två år och varit sörjd som död.

Sen blir Kolgrim skogstokig av allmän ondska, drar upp till Isfolkets hemliga dal med storslagna planer på att själv mana fram Satan och bli den Mest Utvalde Av Alla Utvalda. För att våga det tar han lite knark ur Sols medicinförråd som han stulit med sig, och påverkad av det tror han att han fått vingar och hoppar utför ett stup och dör. Tyvärr har han dessförinnan huggit Tarjei med kniv, Tarjei som skulle rädda honom och övertala honom om ett bättre liv. Och Tarjei överlever inte. Jag mindes verkligen inte det, hade för mig att Tarjei var en av dem som levde verkligt länge. Blöh.

Sedan hoppar boken fram i tiden ganska många år och Alexander och Cecilie Paladins tvillingar har blivit stora, Gabriella är dyster pga en förlupen brudgum och blir i stället kär i Kaleb och gifter sig med honom samt adopterar den föräldralösa lilla Eli. Jag hade också helt glömt hur Kaleb, Mattias, Liv och Gabriella startar hem för föräldralösa barn och där bland andra tar till sig systrarna Frida och Oline från Oslos gator. Dessa tjejer är 10 och 15 år och är helt råa och vilda, skriker och svär och ger fin krydda åt all vänlighet på Gråstensholm. Typisk Sandemo-humor som jag gillar.

Titel: Det onda arvet
Serie: Sagan om Isfolket #6
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 5: Dödssynden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

I den här boken är vi mest i Danmark och Tyskland, och i början av det trettioåriga kriget (den delen när Danmark var med). Bland legosoldater och danska soldater finns en liten hop tvångsrekryterade norska soldater också, och givetvis har vi lite isfolkspojkar här: Trond och Brand (Ares och Metas söner) tillsammans med Jesper (son till Klaus, han som blev förförd av en 14-årig Sol). Och Tarjei (Tronds och Brands storebror) fångas också in av kriget när han är på väg till sina läkarstudier i Tübingen, och jobbar i stället som fältskär trots att han bara är 18 år. Han är ju en sådan lysande intelligent kille. Bra det, eftersom det är han som kommer att gräva ut en kula ur ryggraden på Alexander Paladin, den högadlige och ståtlige dansken som Cecilie Meiden blivit vän med när hon varit vid det danska hovet som barnflicka/guvernant.

Cecilie kommer tillbaka till Köpenhamn från jullov hemma i Norge. Hon är gravid och desperat eftersom pappan till barnet är hembygdens präst som hon bara tyckte synd om (och han är dessutom gift). Alexander Paladin hotas samtidigt till livet eftersom han om bara några dagar ska upp i rättegång pga misstänkt homosexualitet. Blir han dömd kan det bli dödsstraff, eller spöslitning följt av livstids fängelse. De två löser det hela genom ett fejk-äktenskap där Alexander ska ta på sig faderskapet för Cecilies barn, och hon försvara honom i rättegången så som varande ärbar och kränkt fru. När rättegången sedan går som en dans pga Cecilies strålande insatser drar Alexander ut i krig och blir skjuten, överlever men är förlamad i nedre delen av kroppen. När han kommer hem ger sig Cecilie fasen på att hon ska bota hans förlamning medelst egenhändig sjukgymnastik som inte ens är uppfunnen än. Detta lyckas hon fint med, med benäget bistånd av Tarjei som via ännu en blodig operation lyckas gräva ut den där kulan från Alexanders rygg (med fingrar och krokar), och Alexander kan snart gå igen. Hurra för det. I samma veva slutar också Alexander uppenbarligen att bli kär i män för att i stället bli kär i Cecilie och raskt befrukta henne så att hon i bokens slut föder tvillingar. Jahaja.

Brand och Jesper överlever kriget och lyckas ta sig hem, men Trond visar sig ha isfolksförbannelsen lite sådär dolt inom sig. Den vaknar till liv när han krigar loss och kommer på att det är rätt festligt det där med att skjuta människor. Hans ögon blir gula och hela han helt monstrig - tills Jesper råkar skjuta honom med det enda muskötskott han får iväg under hela sin krigskarriär.

Tiden är ca 1625-1630.

Titel: Dödssynden
Serie: Sagan om Isfolket #5
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 4: Längtan

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Redan här i fjärde boken börjar det här som jag sedan hela serien igenom brottas med under läsningen: hur alla är släkt med varandra, vilken generation som är vilken och hur snabbt tiden går tills den person jag nyss läste om i en bok redan några böcker senare har blivit mor/farförälder och senare igen har blivit till ett minne eller en legend. Och det är också här i fjärde boken vi för första gången får släkttavlan på försättsbladen, den som sedan blir så stor och omfattande att den knappt får plats i böckerna. Ännu är den överblickbar, för i den här boken handlar det om den tredje generationen, alltså Siljes och Tengels barnbarn. Och ännu försöker Sandemo berätta allas historia samtidigt, växelvis, men i slutet här så skriver hon något i stil med att "efter detta så splittras familjen ut i världen med olika öden". Och ja, det gör de, men det gör också att efter detta kommer varje bok att med nödvändighet mer koncentrera sig på en eller kanske ett par personer ur Isfolkssläkten och inte alla på en gång.

Men här ännu ett myller, alltså. Vi har Tarald och Cecilie, son och dotter till Liv och Dag, och deras (*får fundera igen*) syssling Sunniva, dotter till Sol. Vi har också Yrja, som inte alls är av Isfolket utan från Eiksholmen som är en gård där bonden enligt Sandemo "försöker uppfylla Guds krav på att befolka jorden helt på egen hand". Men Yrja är född samma natt som Tarald, och blir en av de fyra barnen i ungefär samma ålder som växer upp tillsammans. Yrja blir kär i Tarald, men han har bara ögon för sysslingen Sunniva, och de två blir i sena tonåren förälskade och Sunniva blir gravid. Det där är rena katastrofen, eftersom de bägge har anlag för "förbannelsen", och mycket riktigt: den som föds är Kolgrim, missbildad, mörk och med onda ögon och ond själ redan från början. Sunniva dör vid förlossningen. Sedan går några år när Tarald tycker synd om sig själv, Yrja fortfarande är kär i honom och Kolgrim gör sitt bästa för att riva Gråstensholm, innan Tarald äntligen friar till Yrja och de två blir ett par. Yrja föder Mattias, på juldagens morgon, och om Kolgrim kom ut stämplad som ond (stackarn är till och med döpt till "kol" = mörk + "grim" = ful) så strålar Mattias redan från början av Godhetens Ljus.
Lite vid sidan av detta har vi fått läsa om hur Cecilie Meiden tillbringat första vuxenåren med att flytta till hovet i Köpenham och vara hunsad barnflicka/guvernant åt de kungliga barnen i andra äktenskapet, och där blivit vän med en markgreve, en av kungens kavaljerer, som heter Alexander Paladin. Deras historia får vi läsa mer om i nästa bok.

Tiden är tidigt 1600-tal, fram till ca 1625.

Titel: Längtan
Serie: Sagan om Isfolket #4
Författare: Margit Sandemo

Holy Sister

Tredje och avslutande boken om Nona Grey och nu är hon i princip fullärd och livsfarlig. Boken hoppar mellan ett "nu" där det rasar krig, med ett folk som invaderat imperiet från öster och ett annat som hotar från väster, och nunnorna från Nonas kloster ger sig ut för att försvara huvudstaden. Mitt i allt detta försöker Nona hålla de löften hon gav abbedissan Glass innan hon dog, och ett av dem är att hitta en alldeles särskild och förbjuden bok. Och ett "då" där vi får läsa om hur Nona och Zole tar sig över och genom isen från det som hände i slutet på bok 2, och är alltså mer en direkt fortsättning på den boken.

Saker och ting knyts ihop och får ett avslut, men är inte så där värst överraskande eller fantastiskt. Inga "wow" utan mer av typen träget arbete, slåss, och så ganska mycket om hur fler än Nona håller löften de gjorde till abbedissan Glass som tydligen var himla duktig på att se långt in i framtiden och planera för den. Tyvärr fick vi säga hejdå till demonen Keot på ett snöpligt vis i bok 2, och jag saknar honom. Det är liksom ingen snärt på saker och ting i den här boken, och Nona har blivit lite väl oövervinnerlig.

Well. Känns ändå bra att jag läste serien till slut.

Titel: Holy Sister
Serie: The Ancestor #3
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2019
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 3: Avgrunden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Så var det dags för Sol, Tengels systerdotter, att få sin bok. Och jag mindes den här som en av mina favoriter i serien. Jag gillar den fortfarande, men hade glömt bort en hel del i den, till exempel att den slutar så himla (och okaraktäristiskt) sorgligt. Dessutom hade jag glömt att den här boken även handlar om Liv, Siljes och Tengels biologiska dotter, som olycklig (eftersom hon tror att fosterbror Dag förlovat sig) rusar in i ett äktenskap som kväver och förtrycker henne. Så med jämna mellanrum i boken får vi läsa om hur hon försöker måla men inte får, försöker intressera sig för makens affärer men blir utskrattad, försöker starta något eget socialt liv men inte får, försöker tänka själv och visa intelligens men blir hånad och slagen. Det är Sol som griper in och räddar henne, när hon kommer tillbaka från sina egna äventyr i Köpenhamn och Skåne.

Sol, ja. Häxan, som bejakar sina egna mörka krafter och letar efter andra som är som hon, som älskar livet och vill prova allt, allt, men som bränner ut sig själv och dör innan hon hinner bli ens lite gammal. Sol har lärt sig mycket av gamla Hanna i Isfolkets dal, om örter och gifter och hur man gör en salva att smörja in sig med för att "åka till Blåkulla". Det är i den trancen eller vad det är (typ narkotikarus) hon kommer ner i den där "avgrunden" och har sex med Satan, och tycker så mycket om det att hon sedan aldrig kan hitta någon eller något som är som det. (hon hittar en person, men får reda på att han är den hon hatar mest i hela världen, nämligen Heming Fogdedräparen - tyvärr efter att hon haft sex med honom).
Och på jakt efter andra häxor som har samma krafter som hon själv så reser hon alltså runt i Skåne, och det är ju lite extra kul att läsa för mig. Brösarps backar, Romeleåsen, Tollarp, Linderödsåsen... Hon hittar dem till sist, häxorna, men de är bara tre, dessutom gamla och sjuka och inte så där värst skräckinjagande. Sällskapet i Skåne är annars knekten Jakob Skille (som sedan tar sig till Gråstensholm på friarstråt, och Sol ba: "men kan han inte fatta att slut är slut") och en 13-årig Meta som Sol plockar upp på vägen när hon förstår hur svårt Meta har det. För det där är Sol: häxa, och "ond" men samtidigt den som tar hand om dem som har det svårt och skyddar de sina med sitt eget liv.
Liv gifter sig (efter att Sol raskt haft ihjäl hennes förste make + svärmor) i stället med fosterbror Dag som numera är erkänd av mamma Charlotte Meiden, bor på Gråstensholm och studerar juridik i Köpenhamn. De får en son, Tarald, och Sol kommer en natt hem från sin flykt och lämnar den dotter hon fått (med den eländige Heming), Sunniva, innan hon låter sig själv bli tagen av alla de knektar som jagar henne som anklagad för häxeri.

Sa jag att jag skulle skriva "kort" om varje bok i serien? Hehe, trodde jag själv på det? Jag vet inte hur "kort" stavas ens.

Titel: Avgrunden
Serie: Sagan om Isfolket #3
Författare: Margit Sandemo

Grey sister

Trots att jag var rätt besviken på Red Sister, första boken i den här nunne-action-fantasyserien av Mark Lawrence, så tog jag nu tag i läsning av bok två och tre i serien.

Grey Sister fortsätter där första boken slutade, men författaren är snäll nog att inleda med en summering och påminnelse om de olika personerna ("så slipper jag skriva dialoger där mina karaktärer måste berätta saker för varandra som de redan vet, bara för att läsaren ska få veta det"). Ändå tog det ett tag innan jag kommer in i det hela igen.

Nona Grey är fortfarande novis på nunneklostret som lär ut strid, gifter, magi och bön i en salig blandning. Hon är nu i femtonårsåldern och hänger med samma vänner som i förra boken. Ett namn som ploppade upp på sidorna här och var var en viss "Keot" som jag absolut inte kom ihåg från förra boken, och som var rätt uppkäftig och hetsig och tydligen ständigt oense med Nona. Det tog ett tag innan jag fattade att Keot är den lille demon som flög in i Nona under dramatiken i sluthändelserna i Red Sister. Han ses som en fläck under hennes hud, och tar sig fritt lite överallt i hennes kropp, och så kommenterar han allt det hon gör. Jag tycker väldigt mycket om alla delar i den här boken där Keot är med! Mycket Mark-Lawrencskt inslag.

Mindre festligt är det att abbedissan, abbess Glass, får en hel del egna kapitel i boken. De är säkert nödvändiga (och när man sedan läser Holy Sister så förstår man mer vilken viktig karaktär abbedissan är) - men det är rätt mycket politik och intriger och gäsp.

Jag gillar Grey Sister mer än första boken, och det är nog eftersom Nona efter ungefär halva boken drar iväg från klostret (nja, hon flyr) på dramatiska äventyr lite längre österut i den där is-korridoren deras värld utgörs av. Det är mer inblandning av den farliga lönnmördarsekten, och Zole får också visa mer av sin skicklighet (det är ju så ovanligt att i den här boken är det inte huvudpersonen Nona som är bäst - hon är bara nummer 2 faktiskt. Det är Zole som kan allt och är den utvalda enligt profetian). Men fortfarande är det en hel del väl utdragna vålds-och-slåss-scener som jag skummar mig igenom, och fortfarande begriper jag verkligen inte ett dugg av det magisystem som råder. Trådar som inte ses som kan manipuleras och styra det mesta från lås till människors vilja, något som heter "walk the path" som ger kraft men som lika gärna kan sluta med något atombombsliknande utbrott, och så lite annat. Jag vet inte, det känns som att Mark Lawrence tog alla idéer om magisystem han haft och blandade alltihop.

Men jag gillar Keot. Och jag gillar det som finns i grottorna under klostret.


Titel: Grey Sister
Serie: The Ancestor #2
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2018
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sagan om Isfolket 2: Häxjakten

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Häxjakten handlar fortfarande om Tengel och Silje, och när boken börjar bor de kvar i Isfolkets dal men vill därifrån ut i farliga världen utan att veta hur det ska gå till eftersom Isfolket är jagade i hela Tröndelag (Tröndelag = världen). Silje är också gravid igen och livrädd för att föda eftersom det var besvärligt sist. Men nu kommer knektarna till dalen, de har genom förräderi fått veta var den ligger, och de bränner, mördar och förgör. Silje, Tengel och barnen flyr ur dalen fast åt "fel" håll och upp över fjällen. De äger i princip ingenting, och nu går Silje till Charlotte Meiden, Dags mamma, och berättar att Dag lever och att de behöver hjälp. Charlotte Meidens mamma, friherrinnan, invigs i det hela och kommer med förslaget att Charlotte ska flytta till Gråstensholm i Akershus (rätt nära Oslo), att Silje och Tengel flyttar in i den lilla gården som hör till godset, hjälper Charlotte med driften av gården och så kan Charlotte träffa sin son varje dag och så småningom erkänna honom som sin. Och det är i detta Gråstensholm och det som sedan ska kallas Lindallén (eftersom Tengel planterar lindar åt Silje) som släktleden kommer att bo i kommande århundraden.

Silje föder en son, Are, och håller på att förblöda, men räddas av Tengel och Sol som skaffat sig mer och mer kunskap om örter och läkemedel (och av Hanna en hel del annat också, typ gifter, hypnos, förbannelser och annat behändigt). Are har inte heller "förbannelsen" men är mörk, trygg, händig, och visar typ redan som bebis att han kommer att vara en bra bonde i hela sitt liv. Bra det, för det har inte hans föräldrar tid med.
Silje får börja måla tapeter och visar sig så duktig på detta att hon säljer bra, dock under namnet Mäster Arngrim som alla tror är en man. Kvinnor får nämligen inte hålla på med sånt som målning, då kan de bli anklagade för häxeri eller bara allmän olydighet. Tengel jobbar som någon slags helbrägdagörare, eller läkare (fast mest med handpåläggning och diverse örter), blir kändis som "demondoktorn".

Tiden är ca slutet 1580, början 1590-tal.

Titel: Häxjakten
Serie: Sagan om Isfolket #2
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 1: Trollbunden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Det var roligt att läsa första boken igen, eftersom det är så mycket senare i böckerna som refererar tillbaka till händelserna, platserna och personerna här. Och jag hade ett minne av att den här slutade med att Tengel, Silje och deras barn flydde från Isfolkets gömda dal, och tänkte mer och mer mot slutet att "hur ska de hinna med det, då?". Det gör de inte här. Det kommer i nästa bok. Ändå är det förstås mängder som händer i denna första, det nästan trycks in i början och så tar det ett par stapplande kapitel innan Sandemo har hittat flytet och sin ton.

Men vi är alltså först i Trondheim, och det är pesttider, vinter och kallt. Silje, 16 år och ensam i världen, hittar först en liten flicka som sitter vid sin döda mamma, och sedan ett spädbarn som satts ut att dö i skogen. Hon bär med sig bägge på sitt Silje-godhjärtade vis. De är alltså Sol och Dag. Och sedan möter hon "människodjuret" i skogen, som är Tengel, fast det får hon veta mycket senare. Hon och barnen får med hjälp av Tengel husrum och trygghet hos kyrkmålaren Benedikt (och det är här Silje själv målar in Tengel som sexuell demon på kyrkoväggen) en kort tid. Tengel är ännu en ruvande farlighet uppe i skogen, möjligen demon, möjligen upprorsledare, möjligen sexgud. Sen måste Silje och barnen drastiskt fly från Benedikts gård, och de drar tillsammans med Tengel upp till Isfolkets gömda dal uppe i fjällen. Där blir Silje och Tengel kära, gifter sig, och får ett eget barn, Liv, som inte har några isfolksdrag ("förbannelsen", det mörka, farliga, magi, ibland ondska, ibland bara gula ögon och eventuellt stora skulderblad, det är lite olika det där). Silje hinner också avlägga visit hemma hos Tengels äldre och Extremt Ondskefulla släktingar Hanna och Grimar. Bra det, eftersom Hanna (100+ och har inte tvättat sig de senaste 50+ eller så) hjälper till vid Livs förlossning och lyckas rädda mor + barn och dessutom göra en framtidsprognos om att Silje och Tengel är de som kommande tiders Isfolk kommer att härstamma från.

Och ja: tiden är ca 1580-tal.

Titel: Trollbunden
Serie: Sagan om Isfolket #1
Författare: Margit Sandemo

Carolina läser om Sagan om Isfolket

För ett par år sedan läste jag för första gången Sagan om Isfolket. Jag gjorde det aldrig då när de kom ut, missade hela grejen, och testade alltså nu. Och fastnade rejält. Så rejält att jag drog igenom alla böckerna på bara några månader, och köpte dem också allihop. Sedan har de legat i en låda på vinden. Nu inför årets semester tog jag ned dem, och tänkte att det kunde vara kul att läsa om dem. Få det där enorma lässuget de ger.

Och så tänkte jag att den här gången så bloggar jag om läsandet också! Jag gjorde inte det då, de kändes som för många. Men sedan har jag märkt att jag har tänkt tillbaka på dem, undrat vem som var vem och hur de hängde ihop, vilka som var tidiga i släktleden och vilka som kom först senare. Så jag kommer att skriva ett kort inlägg om varje bok jag läser om nu. Spoilerfyllda inlägg för de som liksom jag redan har läst och vill minnas tillbaka, kanske själva bli sugna på att läsa om.

När jag skriver det här har jag redan läst de två första... för precis som förra gången så drogs jag direkt in i dem. Ett sanslöst lässug, ett väldigt bläddra-bläddra-ska-bara-läsa-någon-sida-till, oerhört lättläst och med karaktärer man bara måste tycka om. Det här behövde jag i mitt liv! (igen...)

Under Locke

Jag tyckte så väldigt mycket om den förra (och första för mig) boken jag läste av Mariana Zapata (The Wall of Winnipeg and Me), och ville ha mer. Valde på måfå bland titlarna hon skrivit och laddade hem den här. Motorcykelklubbsraffel i Texas med Extremt Tuffa Män med Stora Muskler som säger "shit" ungefär tre gånger per mening? What could possibly go wrong?

Det handlar alltså om Iris, som har slut på pengar och en tappad sug. Hon kör till sin halvbror, som bor i Austin, jobbar på någon plåtverkstad där och är medlem i coola motorcykelklubben Widowmakers. Där var en gång även Iris pappa med, och mamman flyttade ifrån Austin just för att hennes barn skulle komma så långt ifrån den miljön som det bara gick. Nu flyttar Iris in hos sin bror Sonny, samt börjar jobba på en tatuerarstudio som ägs av en annan medlem i Widowmakers, en Dex Locke med stora muskler, blå ögon, många tatueringar och ett humör som är allt på skalan från dåligt till uselt. Han är också väldigt snygg. Och har blå ögon. Och snygga muskler. Och ja.... snygg.

Och först blir Iris och Dex osams. Och sedan blir de sams. Och sedan blir de ihop och sedan har de sex. Och sedan blir det farligheter och kriminalitet och hot och våld med den där motorcykelklubben, en annan rivaliserande motorcykelklubb och så med Iris pappa som ställer till med problem för sina barn eftersom han har ouppklarade affärer och är en stor skitstövel. Och sedan har Iris och Dex mer sex.

Det är tur att det här inte var den första boken jag läste av Zapata, för den här tycker jag inte om och jag vet ju att annat hon skriver är så mycket bättre. Hade jag bara läst den här hade det inte blivit fler. Jag tycker SÅ illa om Dex Locke, och jag tycker så illa om ungefär de flesta i den här boken. Dex har helt vidriga ägartendenser gentemot Iris, och hela den där motorcykelvärlden är så grundmurat centrerad kring De Tuffa Männens Tuffa Liv I Klubben. Kvinnorna är inte med (de är tillbehör i bakgrunden) och ska helst inte lägga sig i eller synas när Muskelmännen har sina Farliga Uppgörelser. Typiskt är att Iris flera gånger blir utskälld eftersom hon "har hemligheter" för sin bror och Dex, och gör saker utan att tala om det för dem. Då är hon dum och tanklös och får veta att hon aldrig får göra så mer. Medan boken igenom så får Iris (och de andra namnlösa kvinnorna i bakgrunden) aldrig någonsin veta vad männen gör när de är iväg på sina Farligheter och Uppgörelser. Nä, då är det mer "vi ska fixa det här och du behöver inte oroa dig mer". Jag blev otroligt störd, och sista tredjedelen på boken skummade jag mest igenom texten för att... ja, jag vet egentligen inte varför jag ville läsa slut den. För att se om Dex gjorde fler tatueringar? (ja, det gjorde han, en som det stod typ "Iris är min" inuti en drake).

Well. Nu vet jag det säkert, i alla fall: Texas + motorcykelklubbar + tuffa män som säger shit shit shit shit = inte min grej. Även om det är romance. Även om det är Zapata.

Titel: Under Locke
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2014
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Lycka är för losers

Trots att den här är ganska tjock så läste jag den på en dag, och förvisso har jag semester och har lyckats få min hjärna i koncentrerat läs-mode, men det är en lättläst bok pga många korta kapitel och luftig text. Men mest gick det så snabbt för den är så infernaliskt bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Bra innehåll, underbart språk och dessutom väldigt, väldigt rolig. Det var flera ställen jag skrattade rakt ut (för man är inte beredd på Phoebes repliker och åsikter även om man borde blivit det). Till exempel när Phoebe är på jobbintervju på den där affärskedjan där man själv tillverkar nallar. Eller när hon ska ge sin kompis (egentligen bästa vän men just nu är det "f.d" och är lite komplicerat) goda råd om sexlivet.

Egentligen egentligen så är det här ganska svart och jobbigt med en frånvarande mamma, en pappa som är död, en huvudperson med stora sociala svårigheter (människor är skitjobbiga och rätt så dumma de flesta av dem), en bästis som sviker och den jobbigaste tiden i grundskolan, den med alla slutproven. (det här är i England, och Phoebe har 27 prov under tre veckors tid tror jag det är, och det är dessa proven som avgör slutbetygen. Det är helt hysteriskt och det är inte bara hon som mår riktigt dåligt inför och under de här veckorna).

Men trots allt det här - så är det alltså en feel-good-bok, en man läser och blir glad av, och jag vill verkligen läsa mer av den här författaren. Roligt, rappt och så lyckas hon få Phoebe och de andra att på pricken låta som vilka 15-16-åringar som helst. (och alltså en eloge till översättare Amanda Svensson eftersom de när jag läser låter som vilka svenska 15-16-åringar som helst...)

Vad den handlar om då? (borde jag ju skrivit först, men ibland funkar inte mina skrivarfingrar på det sättet) Jo, halvåret när Phoebes mamma, läkare på Läkare Utan Gränser, jobbar i Syrien och Phoebe får bo hos sin gudmor Katy (alltså, denna underbara, underbara karaktär... älskar henne så mycket). Boken börjar också med att Phoebes bästa vän Polly blir ihop med Tristan och därmed försvinner från Phoebes liv in i någon sammanvuxen livsform som kallas PollyTristan och hela tiden är slaskar i något hångel. Phoebe kommer aldrig att bli kär själv och bli sån där, aldrig någonsin. Och för att tjäna pengar så börjar hon jobba extra i Katys välgörenhetsaffär (tänk Myrorna) och får nya vänner där. Ungefär så. I femhundra sidor som du inte kan släppa.

Titel: Lycka är för losers
Författare: Wibke Brueggemann
Originaltitel: Love is for losers
Översättning: Amanda Svensson
Utg år: 2020
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bara David

Ida är elva och bor med sina föräldrar och hund i ett rätt så vanligt hus, och lever ett rätt så vanligt liv med kompisar, basketspel, skrålsång när hon är ensam i huset, skola och läxor och kolla på datorn och sånt där. Men nu när hon ska börja femte klass så blir allt väldigt annorlunda. Hennes föräldrar har bestämt att de ska ta emot ett fosterbarn, bli familjehem. Visst, det hade ju varit kul, om det hade varit en tjej i ungefär Idas egen ålder? Men nädå. det är en kille som ska flytta in hos dem. David, 15 år. Hans liv har varit väldigt struligt på sistone, och kanske han till och med får gå om åttan, och då på samma skola som Ida. Han kommer alltså hem till dem med några väskor, hänger upp fotbollsaffischer på väggarna, stänger dörren och säger inte mycket alls. Inte till Ida, i alla fall. Däremot pratar han en hel del med hennes föräldrar, senare på kvällen när de sitter och dricker te och Ida redan har fått gå och lägga sig.

Först är det som att ha någon på besök, men sedan stannar ju denne någon kvar, använder datorn när Ida hade tänkt ha den, låter hunden komma upp i sängen, går och smygröker bakom garaget. Skapar oro. Och Ida känner sig undanträngd. Ska det vara så här nu? Varför får David göra saker utan att föräldrarna säger till honom?

Jag tycker mycket om den här boken, kom snabbt in i den och tyckte om människorna i den. De känns äkta. Ida är så precis rätt blandning barn/snart-tonåring som vill sova mellan mamma och pappa ibland, testa mammas smink i smyg ibland, vara både liten och stor - och så kommer det någon in i hennes liv som inte alls fått samma skyddade liv som hon. David vill och försöker, men det är inte lätt för honom. Och föräldrarna känns också äkta, med lagom mycket regler och prat men utan att bli för felfria. (när det strular med David så blir de liksom "jaha, vad gör vi nu då?")


Titel: Bara David
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Renegades

Jag tyckte mycket om Marissa Meyers The Lunar Chronicles och ville absolut testa den här serien som har lämnat sagovärlden för att i stället ta sig an superhjältar.

Bakgrunden är att en del människor i framtiden har börjat utveckla superkrafter (varför får vi inte veta). Först blir dessa människor avskydda och jagade, folk är rädda för dem och det är rena häxjakten på dem tills de börjar kämpa tillbaka. Fast då på ett starkast-vinner-sätt så att samhället faller sönder i ren anarki. Efter ett antal mörka år kommer i stället The Renegades, superhjältar som använder sina krafter för att hjälpa andra, skapa lag och ordning och stoppa alla kriminella gäng som gjort som de vill under så många år.

Nu får vi i vartannat kapitel följa Nova, alias "Nightmare" vars superkraft är att få andra människor att somna genom att beröra dem (plus att hon själv aldrig sover och är ett mekaniskt geni). Nova hatar alla Renegades och tillhör de få "anarkister" (de som använder sina superkrafter för egen vinning + att kämpa mot Renegades) som finns kvar. Vartannat kapitel följer vi Adrian, alias "Sketch" vars superkraft är att allt han ritar blir till verklighet. Adrian är the Renegades gullgosse, adopterad son till två av deras ledare och en riktig kändis. I hemlighet är han också superhjälten "The Sentinel" som själv skaffat sig multipla superkrafter (annars har de bara en kraft var men han har alltså skapat dem genom att rita dem på sig själv...)(det här är inte jättemycket spoiler eftersom man får veta det i det inledande kapitlen).

Nightmare och The Sentinel är fiender. Nova och Adrian lär känna varann och blir kära. Men de håller sina alias hemliga för varandra. (och det här driver mig till vansinne, för det är så uppenbart, typ att när the Sentinel dyker upp så är Adrian helt plötsligt borta ur sällskapet, och vice versa för Nightmare/Nova). Nova ansöker och lyckas komma med i the Renegades (eftersom hon ska spionera åt the Anarchists) och hamnar i Adrians team.

Alltså, jag vet inte. Det tog mig lång tid att ta mig igenom den här. Det är en hel del action, men för mig är det alldeles för mycket fokus på vilka olika superkrafter de olika karaktärerna har, och hur de använder dem, och alldeles för lite story. Jag läste slut eftersom jag förväntade mig en Meyersk twist ungefär som i Cinder men det var alldeles "too little, too late" för att hetsa upp mig. När jag sedan läser om att Adrian och Nova inte ens i bok 2 ska begripa vem The Sentinel/Nightmare är så blir jag helt trött och kommer inte att läsa vidare i den här serien.

Titel: Renegades
Serie: Renegades #1
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2018
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Tempting Harriet

Clara i Dancing with Clara hade en anställd sällskapsdam, Harriet. Hon hade en ställning som måste ha varit väldigt jobbig: något mellanting mellan god vän och anställd tjänare, någon att fnittra med ibland och vänligt men bestämt be att avlägsna sig ibland (exempelvis när Clara skulle prata allvar med den ohängde Freddie). Nu har Harriet fått en egen bok. När Clara och Freddie redde ut sina bekymmer och blev happily ever after så sade Harriet upp sig. I stället blev hon själv gift, med en mycket äldre man, en baron. Han dog efter några år, så nu är hon Lady Harriet, ung, rik och vacker änka, och alltså duktigt eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Om hon nu skulle vilja gifta om sig.

Det är nu hertigen av Tenby kommer och stör Harriets sinnesfrid. Hon har träffat honom förr, redan då för sex år sedan när hon var Claras sällskapsdam. Då var han kompis till Freddie, och flirtade hårt med Harriet som han redan då erbjöd att bli bra avlönad mistress till honom själv. Äktenskap kunde det aldrig bli fråga om eftersom han skulle ärva hertigtiteln och bli ytterst högadlig, medan Harriet kom från någon obskyr prästfamilj i någon bortglömd landsända och inte alls utgjorde hertiginnematerial. Harriet sade nej till detta luxuösa liv i synd då. Men nu?

Det är en helt OK bok, men inte en av Baloghs bättre. Det känns som att det viktiga för henne var att Harriet skulle få en egen bok efter att fått skuffas undan så tråkigt i Claras bok. Men kärlekshistorien mellan henne och Archie (hertigen) är rätt tunn, och bygger länge på det faktum att Harriet lätt rodnar, och Archie tycker om att få henne att rodna. Det blir bättre så småningom, men inte wow.


Titel: Tempting Harriet
Serie: Sullivan #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1994
Förlag: Signet
Köp den via Omnible

År 2001 : en rymdodyssé

Jag fortsätter med min läsning av sci-fi klassiker, och eftersom jag ju är svag för att läsa om AI:n som inte gör som skaparna tänkt sig så var jag ju tvungen att läsa den här. Jag har aldrig sett filmen, men hade en hum om att det här finns en viss AI som heter "Hal" och jobbar som hjärna på rymdskeppet Discovery. Denne Hal förekommer det referenser till på många ställen, och nu fick jag äntligen lära känna den.

Men det tog ett tag. Först ska vi göra ett nedslag hos människorna på den tiden de inte var så människoaktiga än, utan mer förstadiet till människoapor. Och vi snackar alltså miljoner år tillbaka (är det något Clarke är duktig på är det att få läsaren att hisna över eoner av tid, eller eoner av avstånd, eller överhuvudtaget att hisna över möjligheter och storhet). De där apflockarna får sin dagliga stå-på-varsin-sida-av-floden-och-göra-arga-ljud-mot-varandra-rutin störd när det helt plötsligt står en svart monolit av ett märkligt material mitt i deras vanliga söka-efter-mat-miljö. Den börjar påverkar deras tankar och beteende. Därefter hoppar vi vääääldigt många år fram i tiden, och följer med en rymdforskare på en resa till månen där det gjorts en fantastisk upptäckt under marken, något som verkar skicka iväg en radiosignal av något slag ut i rymden. Det är först därefter, och minst en tredjedel in i boken, som vi får komma ombord på Discovery som då är på väg till Saturnus. Skeppets AI "Hal" har fått dubbla budskap i sin programmering, och får någon typ av existensiell kris, och börjar ha ihjäl sin besättning. Sedan går det ganska raskt till att ende överlevande besättningsmedlemmen kommer fram till resans slutmål, en av Saturnus månar (i filmen lär det vara en av Jupiters månar pga svårt att få till Saturnus ringar på nära håll). Det som ser ut som en svart monolit liknande den på månen är i själva verket något helt annat, och slutet på boken är Storslaget, Svårförståeligt, Hisnande och rätt himla urflippat faktiskt.

Jag är glad att ha läst den här boken, men är lite besviken eftersom Hal inte alls var med lika mycket som jag trodde (även om det Hal gör får stora konsekevenser). Kanske att jag även ser filmen någon gång? Det finns fortsättningsböcker, men dem kommer jag inte att läsa, däremot ska jag läsa annat som Arthur C. Clarke har skrivit. Återkommer!


Titel: År 2001 : en rymdodyssé
Författare: Arthur C. Clarke
Originaltitel: 2001 : A Space Odyssey
Översättning: Roland Adlerberth
Utg år: 1970
Förlag: Trevi
Köp den (på engelska) till exempel här, här eller via Omnible (eller låna den på svenska från ditt bibliotek som jag gjorde)

Systerklockorna

Kyrkklockorna som kallas systerklockorna hänger i en urgammal stavkyrka i byn Butangen, och är döpta efter de två systrarna Halfrid och Gunhild som dels var kända för att väva så vackra vävar att de medverkade till gården Heknes välstånd, dels var födda sammanvuxna. Och så kunde de tydligen se in i framtiden, sägs det. Kanske är det därför kyrkklockorna sedan genom tiderna varslat om ofärd genom att då och då ringa helt av sig själva. Stark och vacker klang har de hursomhelst, även om kyrkan i sig är trång och mörk och kall hur vacker den än är.

Kai Schweigard, byns nye präst, vill förändra och få bygden med i framtiden, utbilda och utveckla. Och även om kyrkan är vacker så vill han bygga en ny, en där folk inte fryser ihjäl och en där alla får plats. För att finansiera detta har han sålt den gamla kyrkan till Tyskland. Den ska rivas försiktigt för att sedan byggas upp igen i Dresden. Och det kommer en tysk man, en ung arkitekturstudent, en Gerard Schönauer, till Butangen för att göra skisser av kyrkan och övervaka rivningen, märka delarna och se till att allt går som det ska. Även om både Gerard och Kai bägge vill det här med kyrkflyttandet så är de konkurrenter. De är nämligen bägge kära i Astrid Hekne, dotter på Heknegården där de bägge siamesiska tvillingarna vävde för så många år sedan.

Jag tyckte mycket om Systerklockorna, lyssnade på den som ljudbok men var inte jätteglad över inläsningen så flippade en hel del till textversionen på telefonen (älskar den funktionen). Givetvis var jag tvungen att googla bilder på stavkyrkor också. Jag gillade inte triangeldramat med Astrid-Kai-Gerard, gillar aldrig trianglar, och kände redan på förhand att det aldrig skulle gå väl. Men jag tyckte väldigt mycket om att läsa om mötet mellan den gamla världen och gamla folktron med det nya, ostoppbara, nytt tänk och ny teknik. Och jag blev väldigt sugen på att åka till Norge, även om byn Butangen är påhittad.


Titel: Systerklockorna
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Sösterklokkene
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här, här eller via Omnible