A Matter of Class

Det här är en kortroman (lite över 200 sidor) av Mary Balogh som jag hade missat - och oj, så bra den är! Måste vara en av Baloghs bästa och finurligaste, jag blir lite glad bara av att tänka på den nu.

Vi har dottern till en earl, lady Annabelle Ashton. Hon har försatt sig i en ordentlig skandal genom att försöka rymma till Skottland för att gifta sig. Och inte med vem som helst - nej, med familjens kusk. Snygg, förvisso, men... en simpel arbetare?! Och dottern till en earl?? Katastrof. Även om rymningen misslyckades så är hon Förstörd För Alltid, och sitter nu inlåst på sitt rum medan hennes far går runt som ett åskmoln och hennes mor gråter.

Närmaste grannar till earl-familjen är en annan rik familj: Masons. Men de är något så fult som nyrika. Usch. Det var farfar Mason som lyckades ändra sitt liv från gruvarbetare till rik, och såna som earlfamiljen Ashton menar att koldammet fortfarande finns i blodet och under naglarna på son och sonson Mason. För trettio år sedan kom de då och köpte granngodset, och trodde att de skulle kunna umgås med såna som Ashtons. Aldrig i livet.

Nu har Masons son Reginald vuxit upp. Han har fått gå i fin internatskola, han har de rätta vännerna, men har också tillägnat sig rik-ung-man-kretsarnas ovanor att ha ett dyrt leverne med spel, dyra kläder, vin kvinnor och sång, och nu har han dragit på sig enorma skulder. Pappa Mason är inte glad. Han ställer ett ultimatum - Reginald måste gifta sig.

Och varför då inte med Annabelle Ashton? Henne kommer ju ändå ingen annan att vilja ha nu, och det här är ju superchansernas superchans att äntligen nästla sig in i den fina earlfamiljen. Att få bli en del av societeten på riktigt. Pappa Mason gnuggar händerna och gottar sig åt sin plan. Återstår bara att lyckas få till ett möte med den där högfärdige earlen och komma med sitt förslag.

Som sagt - en av Baloghs bästa. Och då vet man att det är bra romance.

Titel: A Matter of Class
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Vanguard Press

Lady with a Black Umbrella

Giles Fairhaven, Viscount Kincade, har en riktigt dålig morgon. När han ska betala räkningen på värdshuset upptäcker han att hans plånbok är stulen. Därefter, när han går ut på gården, så blir han attackerad. Först av en man, och då kan han försvara sig ganska bra - men sedan ansluter två män till och han är omringad. Hjälp kommer - men det är det värsta av allt: det är en ung kvinna som hjälper honom. Liten, spenslig, endast iförd nattlinne - och utrustad med ett stort svart paraply som hon stöter i magen på en av skurkarna samtidigt som hon skriker åt dem att ge sig av. Vilket de gör. Räddad av en ung kvinna, alltså. The horror...! När Giles med rodnande kinder rest vidare mot London så stegar dessutom denna kvinna, Daisy Morrison heter hon, in på värdshuset och betalar Giles räkning. Inklusive den extra räkningen för tjänsteflickan han haft som nattsällskap.

Giles och Daisy möts senare i London (han ska ju till exempel betala sin skuld till henne), och han bara orkar inte med henne. Hela tiden ska hon hålla på: rädda hundar som håller på att köras över, rädda unga flickor som är i fara. Och om hon inte rusar iväg till någons försvar så pratar hon. Hela tiden. Ibland pratar hon även under räddningsaktionen. Hon. Är. Så. Jobbig. 

Daisys mål här i livet är att få sin yngre syster gift. Därför har de kommit till London. Därför behöver Daisy någon som kan hjälpa dem in i sällskapslivet. Därför är hon helt lycklig över att ha träffat denne Giles som nu både har kontakter att hjälpa dem och som eventuellt också kunde vara den som faktiskt gifter sig med lillasystern. Själv ska hon inte gifta sig. Hon är aaalldeles för gammal för det (hon är 25) och hon skulle aldrig orka med att hon någon man som hon bara vet att hon skulle bossa runt redan efter några veckor, och hon har redan tillräckligt många människor runt sig att bestämma över.

Men vet nån vad - i slutet av boken är det ändå Daisy och Giles som har blivit kära och får sitt happily ever after. Trots all jobbighet. Och Daisys syster har eventuellt också börjat få något att säga till om - till exempel det att  hon inte alls är ute efter att gifta sig fint och rikt. Och jo... det är helt OK att läsa om. Inte en av Mary Baloghs bästa, men helt OK. 

Titel: Lady with a Black Umbrella
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1989
Förlag: Signet

Remember Love

Jag blir lite undrande i början på den här boken eftersom Mary Balogh inleder med ganska (eller väldigt) många sidors beskrivningar. Det är ingående beskrivningar av personerna i familjen Ware, och av godset Ravenswood som de bor på, både av byggnaderna och av trädgården och omgivningarna. Och också av det närliggande godset och familjen Rhys som bor där. Och av den lilla pittoreska byn som "hör till" godset Ravenswood. Och långa beskrivningar av alla lyckliga fester och tilldragelser som är tradition på Ravenswood. Allt är så bra, så bra, och alla är så lyckliga så det känns som att vi redan har hamnat i någons happily ever after. Och de bägge huvudpersonerna, Devlin Ware av Ravenswood och Gwyneth Rhys har känt varandra hela sina liv, varit kära i varandra i hemlighet de senaste åren och deklarar varandra sin kärlek redan direkt efter alla de där sidorna av beskrivningar. 

Hm. Vad gör hon, Mary Balogh? 

Jo. Sen fattar jag. För direkt efter den där kärleksförklaringen mellan de unga tu (han är 22, hon 18) så inträffar katastrofen. Jätteskandalen. Allt det där lyckliga och vackra faller ihop som ett korthus, och Devlin är strax efter på väg mot Napoleonkrigen. Han har sagt upp sig från sin familj och sitt arv och ska nu bli officer. Han har inte för avsikt att återvända. Och Gwyn avskedsord till honom är inte nådiga - hon avskyr honom för att han sticker. 

Ofta i Mary Baloghs böcker har någon av huvudpersonerna varit med om någon större skandal eller katastrof, och bär med sig minnena efter det, ofta i kombination med att helt ha tappat kontakten med sin familj. Och så blir det en del av storyn att utöver att hitta kärleken och den enda och rätta också komma tillrätta med sig själv och sin historia och återförenas med sin familj. Det är liksom ett "Balogh-kännetecken", det där upplägget. Vad hon gör här är en annorlunda take: vi får vara med om ursprunget, själva katastrofen och skandalen. Sen hoppar boken sex år framåt i tiden tills när Devlin kommer tillbaka från kriget, bitter och less, och intar Ravenswood som dess nye earl. Inte ett ord har han bytt med sin familj under dessa år. Inga brev har han skrivit, och han vet inget om Gwyn. De var ju i princip bara ihop en natt, och de var väldigt unga och oskyldiga då. Hon har säkert gift sig med någon annan nu, och good riddance, liksom, Devlin tänker ägna resten av sitt liv åt att göra sin plikt som godsherre, men glad kommer han aldrig mer att bli. Ingen lycka för honom, inte. 

Jag gillar upplägget av boken (även om beskrivningarna i början var rätt trista, faktiskt). Dock är detta ändå inte en av Baloghs bättre böcker - det blir lite för mycket ältande andra halvan av boken. Det är så många som är ledsna och bittra och orättvist behandlade och synd om, och jag saknar lite Baloghs vanliga sprudel och glöd. Och jag hade gärna läst lite mer om Devlin när han var ute i kriget.

Men - Balogh har en hög lägstanivå, och det här är ändå en bok jag gillar. Det är första boken i en ny serie, och här finns en hel del karaktärer i faggorna som man anar kommer få egna böcker om sig där de ska hitta sin lycka och sina happily ever after. Nästa bok kommer vara om Devlins syster.

Titel: Remember Love
Serie: Ravenswood #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2022
Förlag: Berkley

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet

Someone Perfect

Tionde boken om Westcott-familjen, fast här figurerar de faktiskt bara i utkanten vilket måste förarga dem en hel del. (de får ju inte vara med och bestämma någonting!) Detta är Estelle Lamarrs bok. Estelle har, tillsammans med sin tvillingbror Bertrand, varit med lite här och där i bokserien sedan bok tre (tror jag) där deras pappa gifte om sig med Viola Westcott (eller, nja, det visade sig ju att hon inte var gift Westcott eftersom den hon trodde var hennes make hade begått bigami - men den där storyn får man utrett många gånger i bok 1, 2, 3, 4... etc etc). Ett intressant tvillingpar i giftasålder som ännu inte hittat sina enda och rätta - det kan inte Mary Balogh låta vara. Alltså får här Estelle hitta sin kärlek och brorsan Bertrand lär få sin egen bok, han också. 

Och kärleken är en viss Justin Wiley, earl of Brandon. Han kommer ridande på bokens första sidor, har med sig sin hund som kommer farande till Estelle där hon sitter vid en å och doppar sina fötter i vattnet. Hon, en lady, sitter alltså med bara ben, utan hatt och plaskar med fötterna i vattnet. Förfärligt och skandalöst. Och hon tror hunden ska äta upp henne (det är en stor hund) så hon gillar inte att den otrevlige, mörke karln på hästen inte ens ber om ursäkt för hundens beteende eller presenterar sig eller nånting. Grejen är att Justin är blyg och faktiskt har blivit helt till sig över de där bara benen, så han får inte till något bra att säga alls utan rider bara vidare dit han ska. Till sin halvsyster, visar det sig. Hon har nämligen levt ensam sedan hennes mamma dog. Nu ska earlen hämta hem henne till Brandon-godset, för det går inte för sig att en ung kvinna bor ensam. Men se det tänker lillasyster Maria inte alls gå med på. Hon avskyr sin storebror earlen, vill inte ens se honom. Hon har det bra här, tack så mycket, med sin sällskapsdam, sitt tjänstefolk och dessutom goda vännen Estelle Lamarr hon träffar ofta.

Därför kläcker earlen av Brandon en listig idé: om Estelle och Bertrand Lamarr följer med till Brandon-godset ett par veckor så kanske Maria lugnar ner sig och börjar trivas? Fast hur ska han ens våga fråga Estelle, deras möte nyss gick ju inte jättebra med tanke på hund, bara ben och allt? 

Jo. De följer med. Kärlek uppstår, såklart. Och familjehemligheter uppdagas - earlen av Brandon är världens trevligaste och finaste man och har bara blivit missuppfattad och orättvist behandlad, har till och med suttit i fängelse och arbetat i en gruva när livet var som jävligast. Men nu blir allt bra och solsken och happily ever after, och familjen Westcott får alltså komma in i handlingen lite, lite grann mot slutet. Och det är ju tur, eftersom boken ingår i The Westcott Series. 

Titel: Someone Perfect
Serie: The Westcott Series #10
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Someone to Cherish

Nionde boken om familjen (klanen...) Westcott, och det börjar bli riktigt klurigt att hålla isär alla släktingar, alla ingifta (som man läst i tidigare böcker i serien om hur de blivit ingifta och nu lever happily forever after) och också alla barn som nu börjar drälla i horder på alla sammankomster. Ändå läser jag vidare, och ändå tycker jag väldigt mycket om den här serien. 

Detta är Harrys bok. Han, som var nybliven earl av Riverdale då i seriens första bok, och som i den bokens Dramatiska Händelser raskt blev av med titel och förmögenhet, blev bara mr Harry Westcott och drog ut i Napoleonkrigen. Han har såklart skymtat genom seriens gång, som sårad, synd om, missförstådd och uppvuxen från ansvarslös festande slyngel till redig ung man. Nu äntligen ska han få träffa sin enda och rätta - och det är en mrs Lydia Tavernor som kommer att bli hans someone to cherish. 

Men det tar ju ett tag innan vi kommer så långt. För mrs Lydia Tavernor, nybliven änka efter en präst, har inte några planer alls på att någonsin gifta om sig. Varför skulle hon göra det, nu när hon äntligen, äntligen får bestämma över sig själv och sitt liv? Uppvuxen med en far och två äldre bröder som alltid bestämt över henne och beskyddat henne, över till ett äktenskap med en ytterst hängiven präst som tyckte att Lydia var hans praktiska hjälpreda i Hans Viktiga Liv där hela världen skulle frälsas, men där Lydias egen åsikt eller intressen var helt oviktiga. När nu prästen dramatiskt dött (i en god gärning, han försökte rädda ett barn som höll på att drunkna) så har efter sorgeåret plötsligt Lydias liv blivit ett  helt annat. Hon har flyttat in i en egen liten stuga, hon börjar träffa vänner, hon lagar själv den mat hon tycker om och hon bestämmer över sig själv. Och hon älskar det.

Men...  det hade väl kanske varit lite kul att ha någon att ligga med då och då? Så där i hemlighet? Och nu råkar denne någon bli Harry, som fortfarande är traktens lord fast han inte längre har någon titel. (han är ju uppvuxen här, och lever fortfarande på godset utanför byn) Harry och Lydia ligger en natt, men inser omgående att det här kan ju inte hållas hemligt, och det kommer att leda till katastrof i en liten by som den här. Så - de gör slut innan de ens hunnit påbörja något hemligt förhållande. Eller, ja... det hela slutar alltså med giftermål och happily ever after och så vidare och så vidare, men tills dess ska det vara många sidors trasslande först. Och givetvis ska hela, hela klanen Westcott också komma och blanda sig i. Och det är lika bra som alltid i Baloghs böcker. 

Titel: Someone to Cherish
Serie: The Westcott Series #9
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Irresistable

Mrs Sophia Armitage lärde känna de fyra Horsemen-herrarna (Horsemen of Apocalypse som de käckt kallades då det begav sig) under Napoleonkriget. Hon var då med ute i fält, inte som soldat utan som vidhängande officersfru som "followed the drum" och levde med armén. De fyra Horsemen var då goda vänner, och ett stöd i allt kaos. Nu är kriget slut, och Sophia är änka sedan hennes man dog en hjältedöd i slaget vid Waterloo. Hon lever ensam i London, på sin änkepension, och har ett fullt nöjaktigt liv om än inte så glamoröst eller spännande. Men senaste tiden har varit allt mer jobbig eftersom hon blir utsatt för utpressning och snart inte har pengar kvar att leva för.

Och nu träffar hon på de fyra herrarna Horsemen igen vid en promenad i parken. Två av dem är numera lyckligt gifta (del 1 och del 2 i den här trilogin) men de andra två är fortfarande ungkarlar (och dessutom rika, snygga, betitlade och allt möjligt bra). Nathaniel Gascoigne är en av dessa två, och Nathaniel är den som Sophia redan i Spanien i all hemlighet var mer än intresserad av. Men det förnekade hon till och med för sig själv eftersom hon ju var gift med mr Armitage.

Nathaniel är i London dels för att återigen få festa loss med gamla polarna, dels för att gifta bort sin yngsta syster och sin kusin för att äntligen, äntligen få vara i fred i lugn och maskulin ro på godset där hemma som i alla år varit proppfullt av mängder av systrar och mammor och kvinnliga släktingar. Stackars karl. För vad händer nu? Han blir kär i Sophia förstås. Och Sophia i honom. Och givetvis kommer allt detta sluta med att det blir en kvinna i hans hus, på hans gods och i hans liv. Men fram tills dess ska vi genomgå en mängd bekymmer, för det är så romance ska vara. Sophia är ju till att börja med bara "good old Sophie", kompisen från kriget som inte riktigt är en lady. Och Nathaniel vill absolut aldrig binda sig, gifta sig eller ha någon familj alls. Och så har vi den där slemme utpressaren som ställer till det på alla möjliga sätt. 

Jag gillar den här. Särskilt gillar jag kärlekshistoria nr 2 som försiggår i bakgrunden och handlar om Nathaniels kusin Lavinia som är en ung kvinna med mycket skinn på näsan och svar på tal på allt, och den fjärde Horsemen-killen, Eden, väldigt aristokratiskt överlägsen och välklädd och helt perplex när Lavinia käftar emot honom. Jag blir grymt irriterad på Sophia när hon envist stolt ska klara sig själv och inte avslöja sina problem med utpressaren för någon, för det ställer till det så för henne. Men ändå: stark kvinna som klarar sig själv i denna tidens London vilket jag gillar. 

Titel: Irresistable
Serie: The Horsemen Trilogy #3

Författare: Mary Balogh
Utg år: 2007
Förlag: Berkley

Someone to Romance

Det hade minsann kommit ut en bok till i Mary Baloghs serie om familjen Westcott, utan att jag sett den. Så jag skyndade mig att köpa och ladda hem till Kindlen, och på Mary Balogh-vis var jag helt fast i boken efter bara några minuter. 

Den här gången är det Jessicas tur att hitta den ende och rätte. Lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, har mest bara skymtat i bakgrunden i de andra böckerna som den unga halvsystern till hertigen av Netherby. Hon är bästa vän med Abigail Westcott och skulle haft sin stora debutsäsong tillsammans med henne - men så kom Skandalen i den första boken i serien, den när Westcottarna inte alls befanns vara Westcottar utan oäkta, och när en Anna Snow trillade in och var arvtagerska. Och gifte sig med hertigen av Netherby och pajade helt Jessicas liv. Trots att Jessica själv inte behövde förändra något så Var Hennes Liv Förstört när hon inte fick göra debut som planerat, och i ren sympati med Abigail så skulle hon minsann aldrig bli kär i hela sitt liv. Och Anna Snow, hennes numera nya moster, tog det många böcker innan hon förlät och blev kompis med.

Nu har Lady Jessica hunnit bli tjugofem, och är fortfarande inte gift. Hon överväger nu möjligen att ta någon av alla sina friare (hon har många friare att välja mellan om hon skulle vilja), i ett konvenansäktenskap så hon kan få de där barnen och det där hemmet hon vill ha. 

Då kommer en oborstad tölp in i hennes liv. Det är Gabriel Thorne, som bott i Amerika i många år, men som nu kommit tillbaka för att ta över det gods och den earl-titel han oväntat fått. Och eftersom släktingarna han ärvt det av har varit otrevliga mot sina underlydande och grannar så att han kanske inte alls är välkommen till sitt gods, och eftersom några andra släktingar tror att det är de som ska ärva titeln (Gabriel tros vara död) och redan intagit godset och fortsätter vara lika otrevliga som de som hade det förut - så behöver han en fru med sig till sitt arv. En fru som kan tas med otrevliga släktingar, tämja tjänstefolk och få grannarna att tänka om, en fru som är van vid stora gods och dess skötsel, och en imponerande fru. Han behöver inte nödvändigtvis vara kär i henne. Och... lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, hade varit alldeles perfekt. 

Han berättar detta för henne. Inte förklaringen med godset och grannarna och titeln och alltihop, utan att just att han "ämnar gifta sig med henne" för hon är lämplig. Och hon bara: är du inte klok? Glöm det. Du känner ju inte ens mig, ser bara en ladytitel gå runt. Nänä, gubbe lille, du får minsann romancera mig först. (alltså det är en grej att hon gör ett verb av det) Och nu får Gabriel Thorne, effektiv affärsman från Amerikat, det lite jobbigt, och vet inte riktigt hur han ska gå till väga.

Men det löser sig, med lite rosor och pianospel och smäkt, och (tänka sig) de får varandra på slutet, och blir kära i varandra också. 

Titel: Someone to Romance
Serie: The Westcott Series #8
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2020
Förlag: Berkley

Unforgiven

En av de fyra ryttarna (fast det är bara tre böcker i serien) som återvänt efter Napoleonkrigen är Kenneth Woodfall, earl av Något Gods i Cornwall. Nu ledsnar han på festarlivet i London och beger sig hem till sitt gods i Cornwall för att fira jul. Och då stöter han på miss Moira Hayes, tjejen han var kär i före han drog ut i kriget - och hon var kär i honom. Men Dramatiska Händelser gjorde att de skildes åt under hat och elände (och att deras två familjer varit dödsfiender i generationer hjälpte också till). Moira får honom fortfarande svag i knäna, men hon är nu förlovad med en annan gentleman. Hon är inte kär i honom, men behöver ha en äkta man för att inte bli utkastad från sitt föräldrahem (manlig arvtagare saknas och pappan är död).

Fast även om Kenneths knän blir svaga och Moira fortfarande tycker att Kenneth är den snyggaste man hon sett, så hatar de varandra ännu djupt. Trots detta dansar de en vals på julbalen, och trots detta så ligger de med varandra i någon typ av lusthus mitt i en vinterstorm. Moira blir gravid men vägrar tala om detta för Kenneth. Samtidigt är hon arg på honom för att han... eh... finns? Hon blir sjuk av sin graviditet men vägrar fortfarande på direkta frågor erkänna att hon är gravid, särskilt inte när Kenneth frågar. 

Till sist blir de ändå gifta, fast de hatar varandra, fast så småningom kommer de på att de nog är kära i varandra också. 

Förlåt. Det där var en usel sammanfattning. Men den här boken är verkligen inte bra. Jag tycker absolut inte om Kenneth, och jag tycker ännu mindre om Moira. Grejen med Mary Balogh brukar vara att hon inte låter sådana här missförstånd och bittra hemligheter förgifta och sega ner hela böcker. Hon brukar låta det storma fram ganska direkt och rensa luften. Men här får det fortgå, och jag blir så frustrerad när bägge bara går på sitt håll och inte berättar för varandra vad som är fel, och vad som egentligen hände den där gången före kriget. Så när de väl lugnar ner sig och låter sig vara kära i varandra har jag tappat intresset. 

Det händer att Mary Balogh skriver böcker jag inte inte gillar. Det är verkligen inte ofta - men det här är en av dem.

Titel: Unforgiven
Serie: The Horsemen Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1998
Köp den via Omnible

Indiscreet

Den unga änkan mrs Catherine Winters bor i en liten by där alla känner varandra. Hon lever ensam med en liten hund, i en stuga invid floden, har en fin trädgård och ett lugnt och bra liv, får en del inkomster för att undervisa herrskapsbarnen på det närliggande godset i piano men klarar sig annars bra på sitt underhåll. Nu raseras allt detta, och det är Viscount Rawleighs fel. Han är tvillingbror till godsherren, och kommer på besök ett par veckor med sina vänner (det är de som är "the Horsemen" i trilogins namn förresten).

Rawleigh ser Catherine stå vid sin trädgårdsgrind och le trevligt mot honom (hon tror nämligen att det är tvillingbroren som kommer och honom är hon ju bekant med) och bestämmer ganska omgående att det där är en snygg kvinna han ska lära känna närmare. När han dessutom får veta att hon är änka så blir han helt till sig: snygg ung änka = lovligt villebråd som hans mistress att ha lite kul med under tiden han är kvar i trakten. Han stegar hem till henne och lägger fram sitt generösa förslag ("låt oss ligga, jag vill och det är kul" ungefär). Hon säger nej. Och Rawleigh förstår ingenting. Vadå "nej"??

Han fortsätter nedlåta sig till att hälsa på henne, ha samtal med henne, bjuda upp henne på balen, kyssa henne i ett mörkt hörn av parken (och hon verkar minsann tycka om den där kyssen), och till sist tycker han att hon visar alla tecken på att ha ändrat sig, och att hon nu vill ha honom också. Han går hem till henne igen en sen kväll. Och hon säger... fortfarande nej. Han blir skitförbannad, och går hem igen. Tyvärr ser han sig inte om när han går ut från hennes hus, och han blir sedd. Det är detta som är titelns "indiscreet". Nu sätter nämligen byns skvaller igång att mrs Winters tar emot herrbesök på kvällarna, och så kan vi inte ha det. Hon blir totalt utstött, hatad och till och med ombedd att inte komma till kyrkan - inom loppet av ett dygn har hennes så fina och lugna liv totalt raserats. Fast hon inte har gjort något! Och det värsta är att detta inte är första gången hennes liv raserats pga påstådd skandal. Nej, nu får man veta hur det gick till när hon flyttade till denna lilla by och hur hennes liv var förr.

Detta är ju romance, och trots allt så är det Catherine och Rawleigh som får ett happily ever after i slutet på boken - men det är lång väg dit, och Rawleigh har mycket att lära om relationer. Och om rätten att säga nej.


Titel: Indiscreet
Serie: The Horsemen Trilogy #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997, 2016
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Tempting Harriet

Clara i Dancing with Clara hade en anställd sällskapsdam, Harriet. Hon hade en ställning som måste ha varit väldigt jobbig: något mellanting mellan god vän och anställd tjänare, någon att fnittra med ibland och vänligt men bestämt be att avlägsna sig ibland (exempelvis när Clara skulle prata allvar med den ohängde Freddie). Nu har Harriet fått en egen bok. När Clara och Freddie redde ut sina bekymmer och blev happily ever after så sade Harriet upp sig. I stället blev hon själv gift, med en mycket äldre man, en baron. Han dog efter några år, så nu är hon Lady Harriet, ung, rik och vacker änka, och alltså duktigt eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Om hon nu skulle vilja gifta om sig.

Det är nu hertigen av Tenby kommer och stör Harriets sinnesfrid. Hon har träffat honom förr, redan då för sex år sedan när hon var Claras sällskapsdam. Då var han kompis till Freddie, och flirtade hårt med Harriet som han redan då erbjöd att bli bra avlönad mistress till honom själv. Äktenskap kunde det aldrig bli fråga om eftersom han skulle ärva hertigtiteln och bli ytterst högadlig, medan Harriet kom från någon obskyr prästfamilj i någon bortglömd landsända och inte alls utgjorde hertiginnematerial. Harriet sade nej till detta luxuösa liv i synd då. Men nu?

Det är en helt OK bok, men inte en av Baloghs bättre. Det känns som att det viktiga för henne var att Harriet skulle få en egen bok efter att fått skuffas undan så tråkigt i Claras bok. Men kärlekshistorien mellan henne och Archie (hertigen) är rätt tunn, och bygger länge på det faktum att Harriet lätt rodnar, och Archie tycker om att få henne att rodna. Det blir bättre så småningom, men inte wow.


Titel: Tempting Harriet
Serie: Sullivan #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1994
Förlag: Signet
Köp den via Omnible

Dancing with Clara

Dancing with Clara följer direkt på händelserna i Courting Julia och vi får läsa vidare om Freddie. Han var den skurkaktige kusinen med de stora spelskulderna som försökte kidnappa Julia för att tvinga henne att gifta sig med honom så han kunde komma åt hennes pengar och bli av med sina fordringsägare. I slutet av Courting Julia har han slunkit iväg till Bath, i skam, och han är inte ens med på Julias och Dans bröllop.

Nu är han alltså i Bath, och får en egen bok. Han måste ha tag på pengar. Han kan inte be pappa om mer nu, det är för mycket och för pinsamt och snart hamnar han i fängelse om han inte kan betala sina skulder. Utväg: gifta sig rikt. (Jobba? No, no, vi pratar en "gentleman" här och att jobba är liksom inte det man gör) I Bath har han raskt hittat tre lämpliga äktenskapskandidater: en rätt söt men oerhört pladdrig ung kvinna med stormrik far som dock "bara" är företagare av något slag. Inte rätt kretsar, alltså. Hon går bort. Och så har vi änkan som är rik, och villig att träffa honom både utom och inom äktenskapet och helst tillbringa alla nätter med hett sex. Helt OK, men hon är liksom för mycket... änka? För mycket av allt? Tar hans tid? Tredje alternativet är en ung kvinna som är enda arvtagare till faderns enorma förmögenhet. Bra familj på alla sätt - men hon är ju så vansinnigt trist att se på. Blek, sjuklig, med mängder av tungt mörkt hår. Och så sitter hon i rullstol eftersom hon inte kan gå. Men, OK. Han kan ju gifta sig med henne, behöver säkert inte ens genomföra bröllopsnatten pga "crippled", sen ta hennes pengar och dra till London och återuppta sitt festliga liv med spel, kvinnor och sprit.

Så Freddie klistrar på sig sitt vackraste leende, tänder "få-kvinnor-på-fall"-glimten i ögonen och stegar bort till Clara där hon sitter i sin rullstol i the Pump Room.

Så klart Clara begriper att Freddie bara är ute efter hennes pengar, att han är en lycksökare som bara ljuger om hennes "inre skönhet" och hennes hår som hennes "crowning glory". Hon är ju inte dum. Men nu är det så att denne Freddie är en av de snyggaste karlar hon sett. Och hon vill ha sex. Så varför inte ta denne man, när han nu överdrivet slingrar sig runt hennes rullstol och låtsas att hon är så fantastisk? Hon tackar ja till hans frieri, och efter två dagar är de man och hustru.

Och happily ever after? Alltså, det tar ju hela boken först (såklart). Freddie måste förändras från lömsk skurk till trevlig ung man som vill förbättra sitt liv, och Clara måste förändras från överbeskyddat barn till ung kvinna som bestämmer över sig själv och sin kropp. Mary Balogh är en fantastisk romance-författare, och den här boken är osläppbar. Jag läste den direkt efter den frustrerande Det nionde sällskapet just eftersom jag behövde motgift i form av en bok som slukade mig. Och det gjorde den - jag kunde inte sluta läsa, var tvungen att hänga med Freddie och Clara tills de redde ut sina liv och alltihop, och kom ihåg att: det är så här jag vill vara när jag läser. Helt där, med intressanta människor som utvecklas.


Titel: Dancing with Clara
Serie: Sullivan #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993
Förlag: Signet
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Courting Julia

Jag behövde läsa Mary Balogh, och letade mig bakåt i hennes tidigare utgivning. Courting Julia är första av tre romaner i en serie, Sullivan. Och vi får läsa om Julia Maynard, som är föräldralös sedan många år men som vuxit upp på det gods hennes styvmor föddes på. Styvmorfar är earlen av Beaconswood, och de två står varandra nära trots att de egentligen inte är släkt.

Nu ligger gamle earlen för döden, och han vill att Julia ska hitta make och äktenskap och trygghet här i livet (hon har ingen egen förmögenhet) så att han själv kan dö i lugn och ro. Han kommer på En Smart Lösning, kallar till sig sin advokat, skriver om sitt testamente, och avlider sedan omgående.
Till testamentsuppläsningen kommer alla släktingar, alltså Julias "styv-släktingar", ett myller av olika kusiner och mostrar och morbröder i olika storlekar och av olika sinnelag. Gamle earlens Smart Lösning På Julias Problem är denna: även om alla rikedomar, titeln och de flesta godsen går till den nye earlen Daniel så återstår ett gods, det finaste och det Julia bor på. Det går till den av de fem manliga kusinerna som inom en månad har uppvaktat Julia så bra att hon tackat ja till äktenskap. Friaren får alltså godset och en fru på köpet. Julia har inget att säga till om (fast hon kan förstås säga nej till alla fem, men då får hon flytta och börja jobba som guvernant eller nåt) och nu börjar alltså en månads courting of Julia där fyra av de fem kusinerna uppvaktar så det står härliga till. Den femte kusinen är nye earlen, Daniel, som minsann inte tänker uppvakta Julia. I stället skäller han på henne så fort hon gör något fel - och det gör hon ofta. Hon rider i herrsadel, hon badar nästan naken (bara EN klänning på sig, herregud) och hon rider alldeles för fort. Och Julia tycker han är tröttsam.

Och efter två veckor har de blivit kära i varandra. Jo, för det bor en rätt trevlig kille nedtryckt bakom den korrekte earlfasaden. Och Julia är ju en sådan frisk fläkt.

Det här är inte någon av Baloghs bättre romaner. Jag blir tokig på earlen Daniels kontrollbehov och gnällande, och Julia själv är bara för äppelkindat munter, och vän med alla, och daggfriskt pigg, och jodå, givetvis är hon även morgonpigg. Och godtrogen. Och jag gillar verkligen inte alls den-som-uppvaktar-henne-bäst-på-fyra-veckor-får-godset-med-henne-på-köpet-upplägget.

Det finns en av de där uppvaktande styv-kusinerna som är det svarta fåret i skocken. Han är fruktansvärt skuldsatt och har fodringsägare efter sig, gillar att spela högt och ligger tydligen runt inne i London pga är snygg och kan få vem han vill ha. Han behöver gifta sig med Julia bara för att kunna betala av en del av skulderna - men givetvis är det inte han som får henne. Det intressanta är att nästa bok i den här lilla serien är hans bok. Tydligen ska han fly sina fordringsägare och hamna i Brighton, och där bli kär i någon ung kvinna som är förlamad i benen tror jag. Jag återkommer.


Titel: Courting Julia
Serie: Sullivan #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993
Förlag: Signet
Köp den till exempel här eller via Omnible

Someone to Remember

Det här är sjunde boken i serien om familjen Westcott, och den är egentligen en kortroman, eller lång-novell, och kom till (detta står i ett författarförord till boken) när Mary Balogh liksom bara skrev lite för sällskaps skull. Hon var "mellan böcker" i sitt författande, men hade ändå följt med sina författarvänner på den årliga skriv-retreat de tydligen brukar ha. Och så, ja, så bara satt hon där och knapprade lite allmänt på tangenterna för sällskaps skull, och vips hade hon börjat skriva om Matilda Westcott, eftersom Matilda Westcott tydligen ville bli skriven om. Och så blev det en "novella". Så kan det gå om man är en produktiv författare med livlig fantasi och flinka fingrar. (och jag älskar att läsa när författare skriver sådana här "så-här-kom-boken-till"-berättelser. Balogh brukar göra dem, likaså min andre favoritförfattare Brandon Sanderson)

Matilda, alltså. Så osannolik som huvudperson i en romancebok, och så himla lycklig jag är över att hon fått bli det! Hon har nämligen varit med i bakgrunden i hela serien om familjen Westcott, som den ogifta fastern/mostern som fjantar runt gamla mamma Westcott och drar fram hennes luktsalt i tid och otid så fort det händer något, som puffar upp kuddar bakom hennes rygg, som aktar henne för drag och lägger sjalar runt hennes axlar, som hämtar hennes te och har exakta mängden mjölk i det. Och mamman alltid bara: "nej, nej, Matilda, jag behöver inget luktsalt, och sluta behandla mig som lastgammal och hjälplös, jag är fullt kapabel att hantera mina sjalar och kläder själv. Stop fussing, Matilda!"

Denna ogifta, förlöjligade äldre släkting (hon finns i måååånga romaner) får nu äntligen komma fram och bli en person. Någon, som när hon var i 18-årsåldern blev himlastormande kär i en ung man (och han i henne), men vars föräldrar inte godkände denna kärlek som lämplig och alltså sade nej när den unge mannen frågade om deras tillåtelse att få fria till deras dotter. Han blev så arg och ledsen att han stack, och ägnade de närmaste åren åt att ligga runt och försöka festa ihjäl sig. Hon blev så arg och ledsen att hon bestämde sig för att "får jag inte honom ska jag aldrig gifta mig".

Och nu är alltså Matilda 56 år, ogift, hela livet går ut på att pyssla om lilla mamma som är 70+. Och in i historien (eller, faktiskt sker det redan i bok 6 om Westcotts) kommer nu plötsligt den där karln hon var kär i då för hundra år sen. Han har haft fru och barn, men de barnen är nu vuxna och frun är död. Och han är alltså till äktenskap ledig - och numera är Matilda väldigt myndig och kan bestämma själv. De är fortfarande kära i varandra. De gifter sig.

Okej - själva kärleksstoryn i den här boken är inte särdeles märkvärdig, det kan jag hålla med om. Hindret som ska övervinnas (det ska ju alltid finnas ett hinder i romance) är "men herregud vad ska alla SÄGA?? Vi som är så gamla? Vad ska barnen säga?" och mer i den stilen. Men jag är fortfarande helt varm av lycka över att Mary Balogh låter alla böckers standardkaraktär "the old spinster" vara den som får stiga fram, bli någon och få vara med om ett eget happily ever after. Bravo!


Titel: Someone to Remember
Serie: The Westcott series #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Someone to Honor

Och jadå, jag hann med den sjätte boken i Westcott-serien på min gångna semester också:

Den här gången är det Abigail Westcott som får hitta sin ende och rätte. Abby är lillasyster till Camille i Someone to Hold, och därför förstås också ett av syskonen som i första boken befanns vara födda utom äktenskapet och numera utan arv och titel, och ute i kylan överhuvudtaget vad gäller sällskapsliv och alltihop. Abby har hittills varit rätt mycket i skymundan och inte gjort mycket väsen av sig, och tagit det faktum att hon inte fick sin "debutsäsong" (pga skandalen) ganska lugnt ändå.

Nu kommer hon hem till sin bror Harry, han som inte längre är earl utan istället officer. Han är skadad, och hon ska bo hos honom ett tag för att göra honom sällskap, och vila lite från det sällskapsliv hon trots allt fortfarande är en del av. En av de första hon möter är en ohyfsad karl som i bar överkropp står och hugger ved. Hur vågar han?! Där ladies som hon själv skulle kunna få (och får) syn på honom? Bar överkropp. Så skandalöst. (och så.... läckert)(fast det erkänner hon inte ens för sig själv) Hon stegar fram till honom och skäller ut honom efter noter. En ful hund har han också. Fy.

Nå, det där är inte den obildade dräng Abby tar honom för. Nej, det är överstelöjtnant Gilbert Bennington, Harrys överordnade som följt med honom hem till England. Och givetvis är det Glbert Abby kommer att vara gift med innan boken är slut. Fast det skulle man inte kunna tro - han fullkomligt avskyr fisförnäma ladies som tror de är bättre än alla andra, och som har mage att skälla ut någon de inte ens vet vem det är bara för att de råkar uppröras av lite bar överkroppshud. (och muskler)(och hunden är förvisso ful, men världens bästa) Gil har rätt svårt för överklass - han är själv inte född "gentleman" utan kommer från enkla förhållanden och har stigit i graderna i armén mestadels på egna meriter, och har fått lära sig etikettsregler, snyggt uttal och sånt på vägen.

Men gifta blir de, och kära i varandra också så småningom - men faktiskt är det högst oklart varför. Jag vet inte vad Abby ser hos honom mer än hans mörka röst och snygga överkropp, och det han verkar falla för hos henne är just hennes lady-grejer: att hon gillar att brodera, arrangera blommor i vaser, kan konversera och är en Behaglig Person.

Av de sex Westcott-böcker jag nu läst är denna den avgjort svagaste. Främst eftersom det är så beige med hela kärleksstoryn - den tänder aldrig till och jag ser inte varför de skulle passa ihop. Men också eftersom det är ett evigt tjatande och ältande hos denne Gil hur annorlunda han är eftersom han kommer från enkla förhållanden, och hur han inte tror på sig själv, och hur alla i Abbys familj säkert tycker illa om honom egentligen eftersom han inte är en gentleman på riktigt. Jag blir trött. Dessutom börjar serien bli lite lidande av det här med att Mary Balogh älskar sina förra kärlekspar, och vill följa upp dem med hur de har det nu, vilka barn de har, och hur de umgås med varandra. Jag gillar det för det mesta, eftersom jag gärna vill veta hur det gått för alla, men här tenderar det att bli ett evigt listande av namn: vilka som kommer till te, vilka som kommer på middagen och hur de sitter vid bordet, vilka som har träffat Gil och vad de tycker om honom, vilka barn som leker med vilka... det blir faktiskt lite tjatigt ibland.

Men jag släpper Gil och Abby och längtar i stället efter att få läsa nästa bok i serien, bok 7. Den vet jag nämligen ska handla om den ogifta äldre släktingen Matilda, som är kanske 55-60 år eller nåt, och som serien igenom har förlöjligats eftersom hon alltid springer efter sin mamma the dowager countess Westcott eller vad hon kallas, och ska tvinga på henne luktsalt och sjalar och grejer. Nu ska denna Matilda få en egen bok i serien. Heja Mary Balogh! Hur många romance-böcker har en kvinnlig huvudperson som är 50+??


Titel: Someone to Honor
Serie: The Westcott Series #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Someone to Trust

Femte boken i Westcottserien! Jadå! Och den här hänger rätt mycket ihop med både bok 3 och 4: bok 4 slutade med ett bröllop på självaste julafton. Och till det bröllopet, som hålls på det fortfarande rätt luggslitna godset Brambledean från bok 3, kommer förstås hela klanen Westcott. Eller, ja, de kom dit för att fira jul trodde de. Själva bröllopet fick de lite oväntat på köpet. Men det hör till bok 4 och inte hit. De som nu ska bli duktigt kära i varandra redan på sidan sju eller nåt, men inte erkänna det förrän långt, långt inne i boken är två personer vi bägge lärt känna redan. Den ena är Elizabeth, övertrevlig storasyster till Alexander (hjälten i bok 3), den andre är Colin, äppelkindad lillebror till Wren (hjältinnan i bok 3).

Varför kan inte dessa två få bli kära i varandra, då? Jamen hallå! 1. De är syster respektive bror till två som är gifta med varandra. Även om de då inte är släkt så har de automatiskt blivit syskon de också. Eller i alla fall typ syskon. Men värre är: 2. Elizabeth alltså storasyster till Alexander, och Colin lillebror till Wren. Elizabeth är nio år äldre än Colin. Och det bara gååååååår ju inte. Fattar ju vem som helst. (även om Colin en bit längre in i boken argumenterar: "din förre man - han var ju tio år äldre än du? varför var det helt OK men vår åldersskillnad skulle vara helt omöjlig?")

Ålderskillnad eller ej så blir Elizabeth och Colin alltså ordentligt kära i varandra under det där romantiska julfirandet med släkt och vänner omkring sig, med snöbollskrig och en mistel hängandes i taket och stämning så boksidorna nästan smälter. Men de försöker låtsas som ingenting pga "omöjligt". Sedan åker de tillbaka till London för att var och en på sitt håll försöka hitta lämplig maka/make. Colin eftersom han är lord och giftasvuxen och behöver se sig om efter lämplig fru för att tillverka arvingar. Elizabeth eftersom hon ganska många år efter sitt första, katastrofala äktenskap (hon blev misshandlad och maken söp)(ja, klart vi får läsa mer om detta)(det är ju lite det titeln handlar om) nu äntligen vågar tänka sig ett liv tillsammans med någon annan. Hon letar lämplig äldre, stabil man med tillhörande tryggt hem.

Men det är ju så klart inte lönt att de håller på och jamsar runt på annat håll när det är varandra de är kära i? Åldersskillnad or no? Nä, klart det inte är. Men innan de fattar det ska det begås allvarliga misstag, och Colins (och Wrens) mamma ska också få vara med lite och försöka dominera sin son. Hon är rabiat galen och en underbart fantastiskt vidrig karaktär att läsa om. Love to hate her.

Titel: Someone to Trust
Serie: The Westcott Series #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2018
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Someone to Care

Detta är fjärde boken i serien om Westcott-familjen. Och här får vi intressant nog läsa om Viola Kingsley, den f.d countess of Riverdale som i första boken fick se sitt tjugoåriga äktenskap annullerat och bli fråntagen sitt namn och sin titel, och få sina barn förklarade som oäkta och inte lämpliga i sällskapslivet längre. Hon drog då iväg till sin bror, präst på landsbygden i södra England någonstans, och återtog sitt flicknamn Kingsley, och tänkte sig ett framtida liv i anonymitet och lätt bitterhet. Hennes barn var ju vuxna och skulle säkert klara sig bättre utan sin mamma.

Jodå, så tänkte hon. Men då hade hon inte räknat med att Mary Balogh tyckte att det skulle vara ytterst intressant att få berätta denna 42-åriga änkas historia och låta henne hitta sitt livs kärlek. (Åh, som jag gillar att Balogh helst skapar karaktärer som har djup och livserfarenhet snarare än att låta sina böcker handla om oskyldiga vackra artonåringar som debuterar i sällskapslivet!)

När boken börjar är det rätt så mitt uppe i en familjefest för alla lyckliga Westcotts som har gift sig och fått det bra i de tidigare tre böckerna. Det döps ett barn, alla är samlade, alla ler... och Viola får helt plötsligt bara nog av all denna happily-ever-after-lycka. Hon orkar inte hålla skenet uppe längre, alla är så måna om henne, att visa att de fortfarande älskar henne och att hon är en del av deras familj fast hon egentligen aldrig hört till dem (i och med att äktenskapets annullerades), hon måste få dra sig undan lite och hinna ikapp och vara lite bitter i sin ensamhet innan hon orkar ut i livet igen. Så hon drar. Ensam. Vägrar ta med sig ens en kammarjungfru. Hyr en vagn, vilket är helt skandalöst. Och vagnen är usel, efter några timmar får den något större fel på någon hjulaxel som måste bytas ut, och Viola måste ta in på det lokala värdshuset fast det är ett ställe hon normalt aldrig ens skulle ha tittat på.

Och på värdshuset råkar markisen av Dorchester, ökänd kvinnokarl, rucklare och spelare, befinna sig. (i hans fall var det någon häst som tappat en sko) För många år sedan stötte han en hel del på Viola, när hon fortfarande var countess of Riverdale och dessutom trebarnsmor. Och väldigt gift. Hon avvisade honom då, pga plikttrogen (även om hon aldrig varit särskilt kär i sin egen man) men har väl egentligen aldrig kunnat glömma honom. Nu har det gått sisådär femton år sedan hon bad honom lämna henne ifred - och nu finns det inte längre några hinder. Marcel (markisen) är änkling, Viola änka, och de bestämmer sig för att rymma från allt och alla till en liten stuga vid kusten några veckor. (läs: mindre gods vid kusten, med tjänstefolk)(läs också: för att ha sex)

Det borde de väl kunna göra? Men hallå! detta är England i början av 1800-talet, och de är inte gifta. Vad ska alla tycka? Om de får reda på det? Vilket de får. Violas alla vuxna barn med/utan respektive, och Marcels lika vuxna barn. Skandal? Heh...

Mary Balogh är fortsatt i sitt absoluta esse när hon skriver den här serien om Westcotts. Jag tycker SÅ mycket om den.


Titel: Someone to Care
Serie: The Westcott Series #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2018
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Someone to Wed

Här är tredje boken i serien om den talrika och släktträdskomplexa familjen Westcott, och nu är det Alexanders tur att få hitta den enda och rätta. Alexander är den som efter skandal-kris-katastrof-avslöjandena i seriens första bok fick bli den nye earlen av Riverdale eftersom den ursprunglige befanns bara vara en enkel oäkta mister och därför söp sig full och drog ut i krig.

Alexander ville inte alls bli earl, tack så mycket. För med titeln följde inte så mycket pengar (dem ärvde Anna, den okända dottern i bok 1) men i stället ett stort gods i mycket nedgånget skick, med marker som skötts dåligt och folk som snart inte kunde leva på sina lantbruk. Och eftersom Alexander är En Mycket Rättskaffens Man som alltid vill göra det rätta och riktiga, Plikten Framför Allt osv osv, så vill han få godset, Brambledean, på fötter igen. Pengar måste till! Och hans idiotsäkra plan för detta är: att gifta sig rikt. I hela sitt liv har han drömt om att gifta sig av kärlek, få familj och lycka och många barn och allt det där... men, men: Alexander Är En Rättskaffens Man, och vad är väl hans lycka värd, när folket på hans gods behöver hjälp? Matsalsbordet ser trist ut och gardinerna behöver bytas? Och det inte finns mer än ynka två eller tre trädgårdsmästare att sköta om rosorna och allt det andra? Rik fru sökes!

Wren Heyden är rik. Hon är affärskvinna, äger och driver glasbruk, men hennes sociala kompetens är i det närmaste obefintlig. Hon träffar aldrig någon, går nästan aldrig ut och om hon ändå gör det så är hon djupt beslöjad. Nu vill hon ha en äkta make, eftersom hon gärna skulle vilja ha allt det där med sex och barn och sex och kyssar och sex. Och hon har ju pengar? Hon kan väl köpa sig en man, då? Hon gör upp en lista på fyra lämpliga kandidater, och så bjuder hon in dem på te, en och en. Alexander är nummer tre på listan. Och när han kommer in i rummet så får Wren kalla fötter om hela äktenskapsidén: han är ju så snygg. Inte kan väl hon...?
Fast jodå. Hon lägger fram sitt erbjudande. Han säger inte ja. Men snälla nån, där sitter denna märkliga kvinna beslöjad i ett dunkelt rum och börjar helt plötsligt erbjuda äktenskap när han oskyldigt tror han kommer till ett teparty? Hon får åtminstone visa sitt ansikte innan det kan snackas äktenskap. (och sex) Så Wren lyfter på slöjan och avslöjar det som fått henne att leva som en enstöring i hela sitt liv (och som tvingat henne växa upp i ett låst rum under sina första elva år i livet): ett födelsemärke på ena sidan av ansiktet.
Alexander tycker inte det där märket är så där värst förfärligt - men han anar den trasiga själen som är Wrens där bakom slöjan, och han känner att han inte pallar med det. Fast sen känner han att, jo: han pallar nog. Han är Rättskaffens och En Fin Ung Man, och han Gör Det Rätta.

Och så småningom har förstås Wrens pengar pumpats in i godset Brambledean, och hon dansar lycklig (och slöjlös) vals med Alexander på bal fast alla tittar på, och hon får kyssar och sex och barn och han får fru och barn och lycka och alla är så glada, så glada. Jag med. Så glad att jag lyckligt fortsätter läsa Baloghs Westcottserie som fortsätter att vara himlans bra.


Titel: Someone to Wed
Serie: The Westcott series #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Someone To Hold

Jag ägnar semestern åt att begrava mig i romance, närmare bestämt Westcott-serien av Mary Balogh. Ska precis börja på bok 4, men inser att jag får blogga ikapp lite om jag inte alldeles ska blanda ihop böckerna sen när jag ska skriva om dem.
I bok 1 i serien, Someone To Love, upptäcktes det att Anna Snow var den okända dottern till earlen av Riverdale, och att eftersom nämnde earl lyckades begå bigami var Anna numera ensam arvtagare till hela förmögenheten plus det att de tre syskonen Westcott, earlens barn i andra äktenskapet som nu annullerats (skandalen...) numera som oäktingar frusits ut från societeten, arvlösa och eländiga. Denna andra bok ägnas ett av syskonen: Camille, f.d. lady Camille, förnäm på alla vis och redan trolovad med lämplig lord. När skandalen uppdagades gjorde lorden raskt slut med henne, och nu har hon flyttat till Bath, bor hos sin mormor och bestämmer sig när boken börjar för att nu har hon gömt sig färdigt. Skandal eller ej, f.d. förnäm lady eller ej: nu ska Camille ta tag i sitt liv. Och hur gör hon det? Jo, genom att trampa iväg till just det barnhem där Anna Snow, arvtagerskan till Westcott-pengarna och den halvsyster Camille inte ens vill kännas vid, växte upp. Och väl där knackar hon på och frågar om hon kan få jobb som lärarinna.

Det får hon. Utbildning och sånt verkar inte så intressant, men Camille har ju ett fint sätt och ett bra språk (plus att förra lärarinnan, hon som efterträdde Anna Snow, var riktigt usel på sitt jobb och har precis fått sparken) så hon får jobbet. Och... tadaaa! Det visar sig att Camille är en stjärna i klassrummet. Alla barn gör som hon säger, och är glada och tycker om henne, och alltihop andas Flit, Lydnad och Kreativitet. Förträffligt.

Var kommer då kärleken in i denna romance? Jo, genom Joel. Han är uppvuxen på barnhemmet, jobbar nu som porträttkonstnär och undervisar även barnen på barnhemmet i måleri några timmar i veckan. Och han är också Anna Snows bäste vän sedan barndomen. Så himla jobbigt nu då för Camille att hon inte bara har tagit över den där jämra Annas jobb - hon blir också kär i hennes bäste vän. En målarkludd! Hon, som är en f.d. lady?!

Det här är väldigt bra, och så himla osannolikt: Camille var verkligen den som var mest otrevlig i bokens första serie.  Nu får vi följa henne när hon helt förvandlas till en Very Likable Person som inte bryr sig stort om titlar och som jublar när hennes nuvarande kille målarkludden ger hennes ex (lorden) på truten när han är oförskämd. Jag gillar verkligen Westcott-serien, Mary Balogh är i högform här!

Titel: Someone To Hold
Serie: The Westcott Series #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

Someone to Love

Det var så väldigt länge sedan jag läste Mary Balogh, och åh! det var som att ta på sig en gammal mjuk favoritfleece. Helt underbart och bekvämt och belönande, och SÅ skönt det är att ibland läsa böcker som är såna.

Anna Snow är uppvuxen på ett barnhem i Bath, och har aldrig vetat vilka hennes föräldrar är. Hon har även som vuxen stannat kvar på det där barnhemmet, som är av den trevliga sorten, och jobbar nu som lärare där, och trivs väl i allmänhet rätt bra med livet. Men hon längtar efter att ha en familj, släktingar, tillhörighet. Och nu händer det där som bara händer i böcker: hon får ett brev från en advokat i London som upplyser henne om att hennes far gått bort, att hon ska resa till London för att få reda på vad det innebär för henne.

Det visar sig att hennes far var en earl. En rik, och förnäm, earl. Men en skitstövel, tydligen. Nämligen gifte han sig en gång med Annas mamma, Anna är alltså född inom äktenskapet. Men hennes mamma dog, och då drog unge earlen iväg och gifte sig igen, nu med en rik arvtagerska. Men han väntade inte tills förra frun var död, så han begick bigami. Vilket innebär att hans nuvarande familj: fru och tre nu vuxna barn som alltså är Annas halvsyskon, är helt arvlösa eftersom det andra äktenskapet annullerats efter earlens död.

Alltså: här har vi nu Anna, numera stormrik och en earls dotter. Och hon har fått en familj! Två systrar, en bror, och ett oräkneligt antal släktingar. Men. De vill inte ha med henne att göra. Systrarna bara ser på henne och skriker elakheter (allt, allt är Annas fel), brodern skrattar när han ser henne och går ut för att supa sig redigt full, och de där släktingarna drar kjolarna åt sig och sätter näsorna i vädret: uppvuxen på barnhem, minsann. Omoderna, enkla kläder, minsann. Vilken skandal. Vilken skandal!

Här finns förstås "someone to love" också, annars vore det inte Mary Balogh. Och denne someone är en ung, snygg, musklig hertig i bästa giftasålder, förstås, artig och sval på utsidan men med En Sårad Själ på insidan, i stort behov av öm vård.
Och så kan romance-boken ha sin gång, och jag njuter av läsningen, sida upp och sida ned.

Titel: Someone to Love
Serie: The Westcott Series #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här