Sagan om Isfolket 47: Är det någon där ute?

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Så har vi då nått till sista boken i serien, och med tanke på att Margit Sandemo skrev in sig själv i handlingen en stund i bok 43 (En glimt av ömhet) är det rätt oroväckande att hon nu pryder omslaget på den här. Lika oroande är det att titeln för mig anspelar på eventuellt liv i rymden, när jag tänker på den boken när Heike hade tankekommunikation med en hund som då skulle vara en slags representant för andra livsformer i universum som nu kom in och styrde upp lite på jorden, eller hur det nu var (bok 27 Synden har lång svans). 

Men det är rätt lugnt. Margit är med, men det är faktiskt i ett slags efterord som upptar halva boken. Här berättar hon hur hela bokserien kom till, och lite om sitt eget liv (och sina tidigare liv också, hon är intresserad av själavandring), och det är väl käckt men hade nog kunnat ges ut i en egen bok för dem som är intresserade. Och detta "är det någon därute" har inget med rymden att göra, utan mer om en saknad efter alla karaktärerna i isfolket hon ju umgåtts med i så många år. De känns så verkliga, så kanske de ändå finns på något sätt? Lite så känns det för mig som läsare också efter alla dessa böcker, inte att de skulle finnas på riktigt men den där vemodiga saknaden.

Vad händer i första halvan av boken, då? Tengel är ju besegrad och allt borde vara klart? Nja, först måste förstås Nataniel räddas, han kan ju inte ligga där i snön och frysa ihjäl. Alla ska få varandra och bli lyckliga par. Och så har Lucifer rätt långt gångna planer på att ta sig "upp" till jorden och ta över, eftersom han tror att världen då skulle bli en oändligt mycket bättre plats än vad den är nu. Det där får han lägga ner, visar det sig, och dra sig tillbaka till sina svarta salar och sin fru Saga. Och så får vi förstås vara med om en jättejättestor hejdå-till-alla-fest, för nu behöver ju inte heller de sedan länge döda isfolksättlingarna finnas kvar som hjälpare och coacher till de levande, eftersom onde Tengel är död. Så det är kramar och farväl, och den läsare som inte klarar av det här utan vill ha mer Heike, Villemo och Sol får väl helt enkelt börja om på bok 1 igen.

Titel: Är det någon där ute?
Serie: Sagan om Isfolket #47
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 46: Det svarta vattnet

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Näst sista boken i serien, och dags för Slutstriden. Efter fyrtiosex böckers hotfull existens ska nu den onde Tengel besegras. Nataniel ska dra nytta av alla sina fina egenskaper, ättling till Lucifer, sjunde sonen till en sjunde son, demoners blod och allt vad det nu är killen har. Men först ska vi ner i Det Stora Svalget för att äntligen rädda Ellen och alla de andra som flockas där. Som det ju ganska tydligt framgår av framsidan så är Ellen vid liv och blir helt dyrkande lycklig när Nataniel dyker upp. Men stor hjälp ges också av diverse demoner, som blir helt chockade över sin egen godhet och hjälpsamhet. Och äntligen, äntligen får Marco också ligga. (eller, ja, han får ju faktiskt inte ligga utan måste stå medan det sker) Men sen, när Marco fixat så vägen är fri och Ellen står på fast mark, då ger sig Nataniel in i någon typ av krånglig labyrint för att nå krukan med onda vattnet före Tengel. De kommer givetvis fram ungefär samtidigt (efter mycket krångel) och sedan kan Slutstriden ta vid. Och så blir då äntligen Tengel förvandlad till en hög med smuts, marken blir renad, blommorna blommar och alla är glada. Fast det är en bok kvar i serien, och det är väl bra, för när den här slutar ligger Nataniel halvt ihjälfrusen på en glaciär (alltså, nej, blommorna nådde inte riktigt hit).

Titel: Det svarta vattnet
Serie: Sagan om Isfolket #46
Författare: Margit Sandemo 

Sagan om Isfolket 45: Legenden om Marco

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda kämpar vidare för att nå den där krukan med det där onda vattnet, och även om de inte möts av lika många plötsligt inhoppande hinder som i förra boken så är det fortfarande väldigt besvärligt. Krukeländet kan ju förstås inte bara ligga där på marken, utan måste vara gömd och skyddad och kringgärdad av magi och allsköns trassel. Och nu får vi också vet mer om det där Det Stora Svalget. Hur det kom till, funkar, vilka som svävar runt där och vad som finns på botten (och här får vi träffa gamla bekantingar från böckerna på 1700-talet, de där elakingarna som Ulvhedin fick mana tillbaka ner i underjorden minsann). Marco har en stor roll i den här boken, för han behöver nämligen ta sig an den där märklige Lynx som ju stigit fram i de senare böckerna. Vem är han, och hur kan han besegras? Till sin hjälp får Marco Christa, som ju inte ens är i Isfolksdalen, men med lite tankeöverföring är det inget hinder. Christa har tillgång till bibliotek (och vi får en beskrivning av hur ett fjärrlån inte bör gå till), och hon får också till sin hjälp Linde-Lou som för en kort tid får liv. Typ. Bra, för Christa har börjat inse att alla åren med den strängt religiöse sjubarnspappan hon gifte sig med som kombinerad hushållerska/barnsköterska/alltiallo kanske inte var så där himla kul ändå, och hon får nu äntligen uppleva lite välförtjänt romantik. (även om Linde-Lou visar sig vara usel på matlagning)

Och vi får även träffa Lucifer igen som kommer och är lite mäktig i allmänhet och elak mot Tengel i synnerhet. Tengel vill ju också nå fram till sin kruka med ondvattnet, det är ju då han kan nå världsherravälde på riktigt. Men här blir han, precis på väg in i Isfolksdalen, rejält hindrad. Han kan efteråt ta sig framåt, men bara centimeter för centimeter pga att han via magi har fått väldigt mycket att släpa på. Och han är väldigt, väldigt arg.

Titel: Legenden om Marco
Serie: Sagan om Isfolket #45
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 44: Den onda dagen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda och deras (för det mesta, utom när storyn kräver att de ska synas och höras) osynliga och sedan länge döda hjälpare från olika delar och tider av isfolkssläktträdet närmar sig sakta, sakta Isfolkets dal för att nå den där krukan med ondskans vatten. Det är inte klokt så sakta det går. Men det ska så klart inte vara helt lätt att rädda världen från total undergång och Ondskans härskare. Nu kastas det ena hindret efter det andra in för att stoppa dem, och så har onde-Tengels högra hand Lynx fått en ny grej för sig: han kan förpassa folk (och med folk menar jag dem som lever, dem som är döda, de som är demoner och ja.. lite alla möjliga faktiskt) till något som kallas Det Stora Svalget. Detta är en mystisk plats som ingen återvänder från, någonsin. Nu fångas den ena efter den andra in till detta Stora Svalg. Ellen sitter där, Halkatla fångas in, en hel hop stormdemoner kommer dit, det är rena dammsugaren. Och som om detta inte vore nog har nu ond-Tengel lyckats värva diverse gudar från mytologier och gudavärldar världen över, så till exempel trampar här nu runt någon ond gud från en äldre mellanöstern-tro och kan lägga nya, exotiska förbannelser. Inte heller räcker allt detta som hinder för De Fem, utan rätt vad det är kommer Synnerligen Ondskefulla "Tidens herrar" galopperande på varsin häst. Stora, farliga och odödliga. Och alltså på Tengels sida.

Det är inte konstigt det blev 47 böcker i serien när det ska tryckas in så sanslöst många hinder på färden. Ärligt talat är dessa sista böckerna i serien, själva slutstriden mot Tengel, inte mina favoriter. Just den här sortens berättande, med ond makt som världen ska räddas från av några få utvalda hjältar finns det så oändligt mycket bättre av inom fantasygenren. Det Margit Sandemo är duktig på är att skapa alla dessa andra karaktärer som ju tidigare fått varsin bok i serien - kvinnor och män i historiska miljöer som vi lärt känna och tycka om. De sista böckerna blir något helt annat, och inte så bra (utom då och då, som egentligen alla scener där Tengel själv är med. Han är så underbart överdrivet supervidrig samtidigt som han är helt enkelspårig och dum).

Titel: Den onda dagen
Serie: Sagan om Isfolket #44
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 43: En glimt av ömhet

 Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Här ska de fem utvalda fortsätta att försöka ta sig till Isfolketsdalen för att hälla godvattnet i Tengels kruka med ondvatten och på så sätt äntligen bli kvitt denne evige elaking. Förra boken slutade ju i allmän katastrof, så de första kapitlen här får ägnas åt att reda ut det där. Gabriel överlever och hamnar på sjukhus, Nataniel ligger redan på sjukhus, Ellen är (möjligen) borta för alltid, Marco måste fortfarande låta bli sina himmelska krafter men har överlevt sin flodfärd, och Tova får sluta älta sin egen fulhet och ta tag i den där vattenleveransen lite på egen hand. Till sin hjälp har hon en irländare som råkat komma med i sällskapet. Han heter Ian och är svårt sjuk i de sista stadierna av cancer och borde egentligen ligga inlagd och få tunga smärtstillande mediciner. Men Marco har fått hjälpa honom lite. Bra det, eftersom Tova och han nu kan få bli lite kära i varandra och försöka ligga, med ljuset släckt och Ian kämpandes med andningen. Halkatla (död sedan 1300-talet, då hon var ond isfolksättling, men nu med i handlingen på de godas sida trots att hon är död och allt möjligt)(det är komplicerat) vill också ligga. Hon försöker med Rune, men eftersom han är helt gjord av trä så funkar det inte alls. Stackars Halkatla. Dessutom får onde Tengel reda på att hon inte längre är på hans sida, och då blir han arg. Och då menar jag arg som i "folk i hans närhet dör av stanken"-arg. 

Annan person som verkar gjord av trä eller stål: den mystiske Lynx, Tengels närmaste man som poppat upp från ingenstans i de här senare böckerna.

Och detta: Margit Sandemo tar själv plats i handlingen. Alltså, det kan vara det pinsammaste att läsa sedan Mercedes Lackey skrev in sig själv som karaktären Myste i Valdemarböckerna. Margit Sandemo befinner sig nu på samma sjukhus som Gabriel, så hon och hennes man kör honom till hans gäng, får träffa Marco (som är så vacker, så vacker) och de andra och höra lite av deras otroliga historia. Dessutom får vi veta hur Margit Sandemos eget släktträd sedan sekler tillbaka är sammantvinnat med Isfolkets förfäder i Sverige och Norge. Under många sidor får vi veta det. Sedan tar herr och fru Sandemo farväl av de utvaldas skara, och kör sin bil hem till Valdres och ut ur den här boken och jag kan lyfta skämskudden från ansiktet igen. Herregud. Det borde finnas lagar mot sånt här.

Titel: En glimt av ömhet
Serie: Sagan om Isfolket #43
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 42: Lugnet före stormen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den stora släktfesten slash konferensen i förra boken Demonernas fjäll var så omfattande så den inte ens kunde ha vett att ta slut innan boken tog slut, därför fortsätter den här. En bra bit, till och med, säkert en tredjedel av boken innan folk går hem, en "ledningsstab" upprättats och vi fått veta att den rätt träaktige Rune som figurerat i de senare böckerna är släktens egen favoritrot alrunan som fått människoform.

Sen då, sen är det väl bara för de fem utvalda att sätta sig i en bil, köra upp till Isfolksdalen, hälla sitt goda fin-vatten ner i Tengels onda ful-vatten och så är allt klart? Eh, nej. Aldrig, aldrig har det varit så besvärligt att ta sig norrut genom Norge till Isfolksdalen uppe i Tröndelag. Inte ens då på 1500-talet när böckerna började. Det är så klart onde Tengels fel - han har ju vaknat nu. Eller, typ nästan vaknat. Det är komplicerat. Vilken vakenform han nu än har så lyckas han skicka diverse hejdukar och underhuggare att störa De Fem Utvaldas färd, och de får skippa flyget pga bombhot, skippa bilresan pga vägspärrar, skippa sömnen pga störningar. Allt är jätte-jättejobbigt, och för att det ska bli ännu jobbigare för dem så väljer Margit Sandemo att Marco, halvgud som genom böckerna haft alla möjliga krafter till hjälp, just vid den här viktigaste resan av alla inte får använda sina krafter. Nä, för då kan han bli avslöjad. Jaha, OK. Däremot är det helt OK att ta hjälp av allehanda demoner och sedan mycket länge döda förfäder som nu kan gripa in lite här och var när det behövs. Det är en ganska seg bok, men det är faktiskt kul när Sol och alla de andra får göra gästspel i handlingen här och var. 

Men det ska ju inte gå för lätt, alltså. Bokserien är ju ändå 47 böcker lång och detta är nummer 42. Så när boken slutar har precis allting gått helt käpprätt åt helvete. Ellen och Nataniel har till sist fallit för frestelsen att kyssa varandra (och ja, det blev död och förfäran precis som Nataniel alltid vetat), Gabriel har trillat nerför ett stup och ingen vet om han överlevt, och Marco, aka halvgud, snygg , muskulös och Rättrådigast Av Alla, han har också trillat nerför ett stup och ner i en flod. Dessutom har Tengel vaknat till liv (helt), klätt på sig en människokropp och utger sig för att vara dammsugeförsäljare, och har på så sätt tagit sig ända in på Lindallén, Isfolkets urhem sedan 1500-talet. Det ser inte bra ut, det här. 

Titel: Lugnet före stormen
Serie: Sagan om Isfolket #42
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 41: Demonernas fjäll

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här är en alldeles speciell bok i serien - det är den när alla isfolksättlingar samlas en natt i Tulas hem (demonernas fjäll) för att diskutera hur Tengel den onde äntligen ska besegras. Och med alla menar jag alla, alltså även de som är döda och varit så i många hundra år. Tula själv har ju också varit död sedan 1800-talet eller vad det nu var när hon försvann med sina fyra demoner. Men detta innebär ju alltså släktfesternas släktfest, och att vi får återse personerna från alla de fyrtio böckerna i serien före denna! Och de får träffa varandra - och återförenas och kramas. Dessutom får vi höra personer från århundradena före Tengel den gode och Silje i första boken, alltså de som levde samtidigt som Tengel den onde, och deras livshistorier. Det blir lite rabbligt med alla släktförhållanden men en del av berättelserna är bra, till exempel Dida och Targenor. 

Visst är det kul att träffa Heike och Ulvhedin och de där igen (och äntligen får Marco lägga av sig Imre och Gand och bara vara sig själv igen) - men det är alltså denna sammankomst som hela boken handlar om, upplagd som en gigantisk konferens med Tula som moderator och där folk en och en får komma upp på "scenen" och säga sitt och andra som kommenterar, och det blir lite segt tycker jag. Jag hade hellre läst en "riktig" bok om Dida, som en slags minnesbok eller något. Men oj så kul Margit måste ha haft när hon skrev den här boken och lät alla sina favoriter paradera fram över sidorna igen... 

Titel: Demonernas fjäll
Serie: Sagan om Isfolket #41
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 40: Fångad av tiden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Boken har egentligen två delar - först en del med en spökhistoria på en båt i Norge, och sedan en annan, längre del som handlar om själavandring och där vi får veta mer om Isfolkets allra första ursprung. I bägge delarna är det åter Nataniel Gard (den Utvalde), Ellen Skogsrud (hon som var Knutsen i förra boken) som är huvudpersoner, och nu kommer även Tova Brink med, hon som har isfolkets förbannelse att dras med.

Spökhistorien på båten är helt OK - det är dels påhittade spökhistorier för att elaka typer ska lägga vantarna på ett arv de inte har rätt till, men dels spökerier på riktigt vilket såklart både Ellen och Nataniel känner av. Allt är helt livsfarligt med storm och skruttig gammal färja och drunkningar och elände, och slutar med att Tova stompar iväg på ytterst dåligt humör eftersom inte Nataniel begriper att hon inte alltid är elak och ond och den här gången faktiskt var snäll och räddade livet på både honom och Ellen där i storminfernot.

I andra delen på boken dras vi alltså in i någon ytterligt vansinnig själavandringshistoria, där Tova är sugen på att i sina tidigare liv försöka få kontakt med Tengel den onde, men det går raskt överstyr eftersom hennes egna onda förfäder tar över hela själavandringshistorien. Ganska snart befinner sig Tovas rese-själ (ja, det där är mycket komplicerat och obegripligt) fastlåst i en person i Japan på 1100-talet tror jag det är. Men, ta-daaa!, Nataniel kan också själavandra, bara han koncentrerar sig ordentligt. Han blir förstås helt svettig och trött, men rackarns om inte killen lyckas flyga tillbaka i tiden och ända till ett avgörande sjöslag i Japan då för hundratals år sedan, och där ta över lämplig själ/person och "väcka" Tova-personen så att Tovas själ kan återvända. Typ. Det är helt obegripligt och märkligt på många sätt, men himla kul att läsa om ändå. Och på kuppen får vi veta att Tengel den onde var riktigt genom-ond redan som liten spädis. Endast två år gammal har han onda och mordiska tankar, och hatar sin far. Sen gick det bara utför därifrån.

Titel: Fångad av tiden
Serie: Sagan om Isfolket #40
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 39: Rop av stumma röster

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Nu har Nataniel Gard, Isfolkets "Utvalde" med påbrå från änglar och nattdemoner utöver Isfolkets alldeles egna speciella arvsegenskaper, vuxit upp till en ung man. Och ända sedan han föddes har han varit något alldeles extra, känner av stämningar och kan se det fördolda och det som ska komma och allt möjligt. Han har figurerat i bakgrunden i några böcker nu, och då alltid med en slags vördnad över underbarnet som inte är som andra människor. Men nu får Nataniel vara sig själv i en egen bok, och är då alldeles tydligt rätt trött på att vara den där utvalde som folk beundrar som en mindre gud. "En gud är väl inte förkyld tre gånger om året och allergisk mot apelsiner, heller" som han säger till Ellen Knutsen, den andra huvudpersonen som omedelbums blir kär i Nataniel när hon träffar honom. Nataniel vet så väl om sitt Stora Uppdrag, att vara den som strider mot onde Tengel, och är stolt över det - men han vill vara människa också. Och helst anonym, så inte hela världen kommer rännande och vill ha handpåläggning och utdrivning av diverse spöken. 

Nå - han är ännu inte klar för sitt stora uppdrag, tydligen. Det är lite underligt, det som vuxit fram i seriens ungefär andra halva av böcker: de avdöda isfolks-förfäderna som liksom står som ett gäng coacher i bakgrunden och dikterar vad som ska hända och ser vad som kommer att hända, som kommenterar händelser och kallar in hjälp när det behövs. Att de råkar vara döda sedan länge är inget som helst hinder. Och som hemligt vapen har de Marco/Imre/Gand som de kallar fram i riktigt allvarliga stunder. Var den karln vistas annars är rätt oklart. I vilket fall som helst har dessa förfäder nu bestämt att Nataniel behöver öva upp sig lite i andlig power, och i den här boken är det mer eller mindre tre olika, avslutade episoder av sådan övning: en med ett värdshus där det spökar, en i England med olika barn som försvunnit och så en gammal spökhistoria från Valdres i Norge som Ellen "känt" vibrationer av när hon var barn. Och boken igenom blir Ellen och Nataniel mer och mer kära i varandra, men de kan inte få varandra för Nataniel har "sett" att det blir katastrof och död om de kysser varandra. Attans, alltså.

Titel: Rop av stumma röster
Serie: Sagan om Isfolket #39
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 38: Små män kastar långa skuggor

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Nu rasar andra världskriget, och precis som med det första världskriget får vi veta att den onde Tengel lyckats med konststycket att ta sig upp ur sin hundraåriga magiska dvala för att få vara med om det. Inför första världskriget fick vi veta att det faktiskt var han som var den tändande gnistan - här nu under andra världskriget lyckas han färdas många mil och ända till Berlin där han på något obegripligt magiskt sätt tar en människa i besittning och får utföra mycket onda ting utan att bli upptäckt. 

I Norge är det tre unga syskon Volden vi får följa ur Isfolksätten, och de (eller mest Jonathan) är med den norska motståndsrörelsen, ända tills det går åt skogen och Jonathan tillfångatas och skickas till Tyskland. Först kommer han till något vansinnigt avelsprogram för den ariska rasen (han är lång och blond) men vägrar ställa upp så skickas till koncentrationsläger där han dock överlever, för att så småningom stöta på den höge officer som härjar runt som maktmänniska av något slag i Tjeckoslovakien, men som inom sig bär på Tengel den onde. När Tengel avslöjats kommer alla de döda isfolkssläktingarna sättandes och ska fixa situationen med hjälp av Vandrarens pipa, men så klart behöver de Gand (alltså Marco slash Imre slash Gand) som i vanlig ordning susar in på de sista sidorna och ställer allt till rätta. Samt flyger hem med Jonathan. 

Titel: Små män kastar långa skuggor
Serie: Sagan om Isfolket #38
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 37: Stad i skräck

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Staden i skräck är Halden, och det de är rädda för är att få smittkoppor. Mannen på framsidan ovan är en hemvändande man, uppvuxen i Halden men som varit ute på sjön i många år. Nu kommer han hem, men har tyvärr smittkoppsvirus med sig. Han dör inom något dygn, och har på den tiden hunnit träffa nio personer eller vad det är, och dessa i sin tur har träffat flera, bland annat en hel sekt som låst in sig i en gruva och väntar på Undergången (som är satt till ett datum senare samma vecka av deras pastor som är en lurendrejare av rang).

Boken handlar i princip om hur dessa människor ska letas upp och flyttas in på isoleringsavdelning på sjukhus. Och eftersom det är flera av dem som inte har smittkoppsvaccin så är det några som dör.

Hur kommer då Isfolket in i allt detta? Jo, unge Rikard Brink jobbar som polis i Halden, och det är hans jobb att detektiva fram de smittade. Några går lätt, men någon har hamnat i isolering på en ö i skärgården, och den där sekten som väntar på Undergången är väldigt hemliga av sig så att de sitter där i gruvan är en Stor Och Hemlig Hemlighet. 

Och på vägen träffar Rikard Vinnie Dahlen, först med i undergångsgruvan men sedan utsparkad därifrån eftersom hon är en av de två kvinnorna som stöttade smittkoppsmannen ut till en båt och alldeles säkert har fått viruset.

Lite annorlunda Isfolksbok, som såklart känns märklig att läsa mitt i corona-pandemin.

Titel: Stad i skräck
Serie: Sagan om Isfolket #37
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 36: Trollmåne

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christa Lind är dotter till Vanja och nattdemonen Tamlin, vilket ju är en helt fantastisk grej egentligen med tanke på att Tamlin var just... demon. Men, OK, allt kan hända i böcker. Och Christa är hyfsat normal som människa sett, förutom att hennes tunga är delad längst fram, och att hon kan flyga (eller sväva) lite grann om hon anstränger sig. Hon bor med den som tror att han är hennes far, Frank Monsen, och han är en otroligt gnällig och krävande typ. Frank vill nu att Christa ska gifta sig med en man i samma frikyrka som han är med i. Då blir hon kvar i närheten och kan hjälpa Frank med allt han behöver även sedan hon gift sig har han räknat ut. Men Christa är betänksam - förvisso är Abel trevlig på många sätt, men han är 34 år, änkeman och far till sju pojkar. Så hon skulle bara gå från ett slit till ett annat. 

Och här kommer då Lindelo in i bilden. Först är Lindelo bara "huvudpersonen" i ett skillingtryck, en visa som är populär och sjungs överallt, och handlar om elände, blod och död som så vanligt i de där sångerna. Men så träffar Christa en ung man som ser ut precis som den där Lindelo kunde ha gjort - och det visar sig att det är han, att han varit med om allt det där i visan med en elak bonde som har ihjäl hans små syskon och allt vad det är. De blir kära i varandra, men kan inte få varandra pga två tungt vägande skäl: 1. han är död. Det är hans spöke hon, och bara hon, ser. (eftersom hon har det arv hon har efter nattdemon och Lucifer och allt vad det är) och 2. det visar sig att de är släkt, att han också är av Isfolket och dessutom hennes egen halvmorbror. Så ett absolut no-no på detta på många sätt. 

Det slutar ändå med att Christa gifter sig med den där Abel med barnaskaran, och får sonen Nataniel med honom. Det är Nataniel som är Den Utvalde som Isfolket väntat på i hundratals år, och nu får han Linde-Lou (som han befinns heta) som sin alldeles egen skyddsängel.

Titel: Trollmåne
Serie: Sagan om Isfolket #36
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 35: Vandring i mörkret

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Här får vi lite överraskande veta att första världskriget faktiskt var Tengel den ondes fel. Alltså, jo, det var ju upplagt för krig med spänningar mellan de olika nationerna, det kan erkännas. Men det utlösande var att Tengel den onde vaknade till ur sin djupa dvala, svävade iväg i ett moln av stank, råkade sväva till just den plats där Gavrilo Princip och hans lilla band av Svarta handen-anhängare satt och planerade lite ofog under ärkehertigen Frans Ferdinand kommande Sarajevo-besök. Och Tengel tankepåverkade dem till att inte bara vilja skrika slagord och tända fyrverkerier utan i stället använda riktiga vapen. Varpå han själv bokstavligen flöjtades ner i sin sömn igen och första världskriget satte igång som Tengels verk. 

Jahaja. Anledningen till att han vaknade till för detta katastrofala inhopp i historien var att en borgherre och misslyckad amatörmusiker i en träskmark i Spanien själv komponerat ett stycke för flöjt, och börjat spela på det. Precis de toner som behövdes för att väcka Tengel ur dvalan (ja, ja, det där är komplicerat men har man läst alla isfolksböckerna så vet man varför flöjter är rätt fasansväckande ting). Men han blev avbruten. Och nu måste notpappret:

1. förstöras, enligt Isfolkets andliga styrgrupp (de flesta av dem är ju döda, men det har aldrig hindrat dem). Och bäst lämpad för det är ju helt klart Vetle av Isfolket. Att han bara är fjorton år, bor i Norge och ensam ska ta sig igenom det Europa där det råder ett världskrig, kan väl ses som petitesser.

2. räddas och spelas upp, enligt Tengel den onde (som ju egentligen ligger nedsänkt i månghundraårig dvala, men det har inte hindrat honom från att fjärrstyra en hel del genom åren). Och bäst lämpad för det är att skicka en tidigare okänd "drabbad" isfolksättling vars intelligens inte når några större höjder.

Nå. Vetle tar sig till borgen i träsklandet. Det onda "det" gör det också. De träffas. Självklart avgår Vetle med segern, flyger hem (ja, bokstavligen) med hjälp av den mystiske Vandraren i mörkret som nu åter dyker upp samt har på resan träffat sin blivande fru som på norska kommer heta Hanne. Hon får dock sitta ett par år i kloster och vänta på dels att Vetle växer till sig, dels att världskriget tar slut. Sen ansluter hon till Isfolket på Lindallén, och hon och Vetle får tre barn. 

Titel: Vandring i mörkret
Serie: Sagan om Isfolket #35
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 34: Kvinnan på stranden

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

André Brink, son till Benedikte och Sander, kör upp till Trondheim i sin (och pappas, de har köpt den tillsammans) nya bil. Han älskar bilar och dess inre, och kommer så småningom att ha en egen bilverkstad. Men ännu så länge gäller uppdraget att nysta vidare i det som hände Vanja i en liten sidohistoria i förra boken Nattens demon. Hon var då i Trondheim i demon-exil, och träffade på "kvinnan på stranden" när denna dränkte sig, försökte rädda henne men misslyckades och kunde inte heller rädda det ofödda barn hon bar på. Ett barn som visade alla tecken på att vara ett "drabbat" isfolksbarn, hur nu det kunde hänga ihop.  André får tag på gamla dagboksanteckningar från en äldre släkting till Petra, "kvinnan på stranden", eller mer en journal som nästan är som en bok. Och dessa får vi också läsa, så det blir som en bok i boken, och handlar om händelser kanske hundra år tillbaka i gränslandet mellan Sverige och Norge och också en ännu äldre sägen om Vargabys jungfrur som fortfarande tycks påverka en hel bygd. Det är rätt komplicerat, men vad Sandemo lyckas med är att åter få in den Christer Grip som länge i släktträdet stått som "för alltid försvunnen". Han gick ju inte upp i rök den gången på landsvägen i Skåne när hans familj blev överfallna. Nä, han levde vidare, och "kvinnan på stranden" är nu alltså en avlägsen isfolksättling. 

Nå. André drar över till Vargabytrakten i Sverige för lite spökliga äventyr, tillsammans med Mali (Petras dotter) och Nette, anställd på "magistraten" och den som hjälpt André att skaffa fram information och på kuppen blivit så kär i honom att hon släppt ner håret och köpt sig en ny klänning. Det har hon inget för, eftersom André i stället gifter sig med Mali trots dennas oborstade språk.

Titel: Kvinnan på stranden
Serie: Sagan om Isfolket #34
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 33: Nattens demon

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här var en av mina favoritböcker i första läsningen, och jag gillar den lika mycket den här gången jag läser den. 

Tamlin är en liten demon-bebis, utplacerad i huset på Lindallén för att växa upp till en perfekt spion åt Tengel den onde (som ju trots att han ligger i dvala någonstans ändå lyckas ha koll på det mesta). Misstaget som görs är att det lilla demon-ägget han är från början, ett litet grått nystan bara, placeras i Vanjas rum. Vanja är Ulvars dotter, och då alltså barnbarn till Lucifer själv - men det vet minsann inte Tengel-the-Evil-One. Och Vanja kan redan från början se den lilla demonen som kryper runt i hennes rum. Tanken var ju att han skulle vara där i smyg, och hemsöka Isfolkets drömmar och på så sätt avslöja alla deras hemligheter. Men Vanja kan se Tamlin, prata med honom, gräla med honom och tillrättavisa honom när han bär sig dumt åt eller är elak. Vilket han är precis hela tiden. Han är ju en demon. 

Och Tamlin växer på demoners vis raskt upp till demon-yngling. Elak är han fortfarande (Sandemo sparar inte på språket när Tamlin pratar, han är verkligen oborstat hemsk), men mot sin vilja börjar han tycka om Vanja. Fast det erkänner han inte ens för sig själv, för det är ju helt omöjligt. Demoner ska hemsöka, vara vidriga, hata och förstöra. 

Det här är en fullständigt omöjlig bok, och fullständigt underbar. Det är totalt fantasy eftersom Vanja så småningom får ta sig in i demonvärlden för att rädda Tamlin (de uppskattar verkligen inte att han inte klarar gränsdragningen demonkultur/människokultur) men också en omöjlig tämja-rogue-romance när Vanja och Tamlin inte kan vara utan varandra. Och så har vi då Margit Sandemo i sitt esse, som låter Vanja och Tamlin ha galet sex överallt på Lindallén fast ingen annan anar någonting eftersom Vanja är den enda som kan se Tamlin. Och så Tamlins elaka språk på det, som alla drabbade i Isfolkssläkten på en gång. Och i den här soppan kommer då svart-änglarna och Marco. Och andra sorters demoner - vi får veta att det finns olika varianter och hierarkier i demonvärlden. Helt utflippat. Helt knäppt. Och alldeles underbart. 

Titel: Nattens demon
Serie: Sagan om Isfolket #33
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 32: Hunger

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det är så gruvligt synd om Marit i Svelten så det är inte klokt. Först utvandrar alla hennes äldre syskon och deras familjer till Amerika, och lämnar henne ensam kvar med den elaka pappan, så att någon kan ta hand om honom och hans hushåll (för det reder han inte ut själv, men han är hemskt duktig på att klaga). Då är hon alltså bara sisådär 11-12 år eller nåt, och sedan lever pappan vidare i säkert 15 elaka år till innan han dör. Då är Marit ensam (pappan jagade bort alla potentiella friare pga behövde egen markservice 24/7), folkskygg, fullständigt uthungrad eftersom inga pengar finns, och så har hon dessutom vansinnigt ont i magen. Hon plockar ihop sina få pinaler i en säck och kryper iväg (ja, hon har så ont att hon inte kan gå) ner mot bygden för att söka hjälp. Men halvvägs nere dit orkar hon inte mer utan lägger sig ner för att dö.

Sedan håller hon faktiskt på med det i resten av boken, och det är helt otroligt att hon klarar sig ända till sista sidan och en ljus framtid tillsammans med Christoffer Volden (av Isfolket). 
Hon blir alltså räddad från den där ödsliga skogsmyren, befinnes ha blindtarmsinflammation, men kan knappt opereras pga akut undernäring, opereras i alla fall och överlever operationen, börjar få lite näring och ta sig något, vågar till och med prata med sina rumskamrater på sjukhuset. Då drabbar sjukhussjukan sjukhuset hon är inlagd på. Och givetvis får Marit den, och blir sjukast av alla. Som väl är kommer då Benedikte av Isfolket och lägger sina helande händer på henne, och räddar henne från döden. Men när hon håller på att hämta sig efter det så utsätts hon för ett mordförsök medelst ett öppnat fönster ut mot vintern, drabbas av lunginflammation, och håller på att dö igen. Den här gången får ängel-Marco av Isfolket komma sättande och hämta hem henne från en säker död. 

Och Christoffer Volden, då, hur kommer han in i detta? Jo, han är läkare, och råkar vara på plats i närheten där Marit ligger döende (första gången) på en myr i skogen, räddar henne, opererar henne, räddar henne igen, och för att ge henne den sista gnuttan livsmod så lovar han henne (han tror hon är medvetslös och döende) att om hon överlever ska han gifta sig med henne och de ska skaffa många barn. Yes, tänker Marit, och överlever (igen). Oups, tänker Christoffer, vad sa jag nu? Jag som redan har en flickvän? 

Det borde egentligen bli rätt tjatigt med denna evighetslånga dödsbädd, men jag gillar den här boken. Det är rätt fascinerande med sjukhusmiljö runt förra sekelskiftet, och en fin kontrast till övernaturlighetsexplosionen i förra boken Färjkarlen. Det här är mer verkligt. (alltså, ja, tills Marco glider in och Löser Saker På Sitt Himmelska Sätt)

Titel: Hunger
Serie: Sagan om Isfolket #32
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 30: Människodjuret

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Förra boken slutade alltså med att elvaårige Henning alldeles ensam fick ta sig hem till Lindallén med Sagas nyfödda tvillingar, eftersom hon själv dog vid förlossningen och Henning troligen blivit föräldralös eftersom Viljar och Belinda inte kommit hem efter en båtresa. Tvillingarna är Ulvar och Marco, och deras pappa är ängeln Lucifer som inte alls kommer närvara vid sina barns uppväxt. I stället skickar han lite svartänglar då och då som välsignar och utför under när det passar dem, men för det mesta låter Henning och Malin kämpa på själva med Ulvars elakhet. 

Malin är den svenska isfolkssläktingen som alldeles utmärkt lämpligt kommer till Norge och kan hjälpa Henning med tvillingarna. Marco är den vackre änglatvillingen som är snäll, söt, rar, gullig samt duktig i skolan. Ulvar är ful, elak, dum, olydig och ond redan från födelsen. Och de kämpar på, Ulvar låtsas inte ens gå i skolan utan springer i skogen och är allmänt ond, ända tills han är så ond att han har ihjäl någon och avrättas av sin egen bror, Marco. Därpå drar Marco iväg med svartänglarna för sin högre utbildning som vi faktiskt aldrig får veta något mer om. Överhuvudtaget är Marco lite too much för mig, faktiskt. Mer om honom snart. 

Och Henning, då? Han reder ut det där med tvillingarna, blir en trygg bonde, gifter sig först med flicka som inte är något lämpligt bondhustruämne, får med henne dottern Benedikte som är drabbad (och olämpliga bondhustrun dör av förlossningen), och gifter sig sedan i stället med den kvinna Ulvar våldtog innan Marco blixtade ihjäl honom, och tar Ulvars dotter Vanja till fosterdotter. Det är inte helt lätt med familjebanden här, och mitt i allt kommer dessutom Hennings föräldrar Viljar och Belinda tillbaka efter många år. De hade inte drunknat, men har varit på villovägar och Viljar är dödssjuk och Belinda är i psykos. Man kunde ju tycka att svartänglarna kunde komma och göra något åt det, i stället för att bara bry sig om Marco. 

Titel: Människadjuret
Serie: Sagan om Isfolket #30
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 29: Lucifers kärlek

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den här är en av böckerna jag verkligen mindes från första läsningen av serien, och också den bok där Isfolkets historia går in på en helt ny väg som leder till en hel del deus-ex-machina-lösningar om jag minns rätt. Men Lucifer i titeln är alltså Lucifer, ängeln som misshagade Gud så mycket att han störtades ner i underjorden. Här får vi också veta att han enligt myten var hundrade år eller så får vandra lite på jorden bland oss vanliga människor. Och det är när han gör sin 1800-talsvandring han möter Saga av Isfolket. Saga bodde i Sverige, var olyckligt gift men har nu skilt sig och är på väg till Norge och Gråstensholm eftersom hon har en känsla av att hon behövs där. På vägen möter hon en ståtlig karl, Paul, med egen häst och vagn och egen tjänare, och också en mer sliten och mörk typ , Marcel, som verkar lärd men fattig. Alla tre färdas efter diverse omständigheter tillsammans i ståtlige mannens vagn (han ska vara en rik och berömd greve men verkar mest kär i sig själv, fast han är Överjordiskt Snygg).

Någonstans i gränsmarkerna blir det sommarnattsraffel med rymda mördare, lokala åskväder, mark som öppnar sig till avgrunder och en Saga som ränner runt i allt det här och letar efter Marcel eftersom hon förstår att Paul är någon typ av lömsk bedragare. I denna diffusa dramatik avslöjar sig Marcel dramatiskt att vara Lucifer, med vingar och svärd och hela baletten, och sedan ligger de två med varandra så det står härliga till. Därefter hoppar Marcel/Lucifer ut från ett berg och försvinner, och Saga reser vidare till Norge, gravid med tvillingar. Dessa föder hon utomhus en natt, endast i sällskap med Viljars och Belindas elvaårige son Henning, och eftersom ett av barnen är en isfolks-drabbad med alla dessa missbildningar, så dör Saga vid födseln. Kvar står då Henning i en av Isfolksböckernas fåtaliga cliff-hanger-slut i en vinternatt helt ensam i världen med två nyfödda spädbarn att ta hand om, varav den ene ser ut som en ängel (ja, det är han) och den andra ser ut som en demon (ja, det är han). Mer om dem i nästa bok.

Titel: Lucifers kärlek
Serie: Sagan om Isfolket #29
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 28: Is och eld

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Viljar är Heikes barnbarn och Eskils son, och har figurerat i bakgrunden i senaste böckerna som någon som tydligt går egna vägar, är nästan aggressivt enstörig och verkar ha hemligheter. Nu är det dags för honom att få en egen bok och vi ska alltså få veta vad det är som får honom att sticka iväg varje kväll på tonåringsvis ("jag ska bara ut") fast han egentligen har hunnit bli rätt vuxen. Han möter Belinda på vägen en kväll, och Belindas främsta karaktärsdrag går ut på att vara klumpig och inte lika duktig som sin storasyster. Storasyster är gift med arrendatorn av Elistrand, en blekfet lömsk typ med en mamma som är ännu värre. När storasyster dör vill f.d svåger Blekfet i stället gifta sig med lillasyster Belinda men det vill hon absolut inte och hänvisar till sin klumpighet. Nå. Belinda och Viljar träffas och hur klumpig och ovacker (ja just det, glömde nämna att flickstackarn inte är vacker heller) så lyckas hon få Viljar att slappna av, bli kompis och avslöja alla sina Stora Hemligheter. 

Lite antiklimax är det då att hans stora hemlighet är att han har sett ett spöke på Gråstensholm. Och att han inte vill berätta det för farfar Heike och farmor Vinga för då kan de bli ledsna. Eh, hallå? Gråstensholm fullständigt kryllar av spöken, oknytt och demoner, och det är ju Heike och Vinga som fick dem att flytta in... När Viljar får veta det blir han så stukad att han gifter sig med Belinda. Fast hon är ovacker och klumpig. Och inte så snabb i tanken heller, det glömde jag nämna. 

Just det ja, Viljar har en annan hemlighet - han hänger lite med en grupp som vill arbeta för bättre villkor för arbetare, arbetarrörelsens första, hemliga frön. Och när han rätt aggressivt försöker förklara det för Heike får han veta att det är just för att Gråstensholms alla anställda har ordentliga löner som det är svårt att få ihop någon vinst på verksamheten och att det är därför man vill sälja det nu rätt bedagade gamla spökslottet. Jahaja, inget kunde han impa med, varken spöken eller arbetarkamp. Men pappa blir han, Belinda och Viljar får en son som heter Henning. Farmor Vinga dör i hastig sjukdom, och då blir farfar Heike skogstokig och ska dra upp till Isfolksdalen för att fajtas mot Tengel, men det går inte alls och slutar med att även Heike avlider i slutet av boken. Efter att ha varit med i tio böcker i rad! Det är ett oslaget Isfolksrekord, det. Och han lämnar ett tomrum efter sig i kommande böcker, det gör han.

Titel: Is och eld
Serie: Sagan om Isfolket #28
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 27: Synden har lång svans

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christer Tomasson, son till Tula och Tomas, är fullständigt övertygad om att han är den i sin generation som är drabbad av Isfolkets förbannelse. Det är nog det roligaste i den här boken, det när han liksom inte ger sig utan gång på gång försöker sig på magi och det bara inte går. Det kanske bara ska... mogna? I vilket fall som helst träffar han i tonåren en Magdalena Backman på Ramlösa Brunn. och denna Magdalena försvinner sedan spårlöst och ersätts av en annan Magdalena, en släkting som inte ens är särskilt lik den riktiga Magdalena. Den riktiga har blivit tvångsintagen på en anstalt eftersom hennes ondskefulla familj är ute efter ett arv. Men Christer ger sig den på att han ska hitta henne och rädda henne (han har hunnit bli några år äldre nu men tror fortfarande att han har magiska förmågor). 

Och enter: ... Heike! Såklart! Vi kan inte ha en bok i den här delen av serien där inte Heike är med och ställer allt till rätta. Så även här. Och här gör han det genom den scen som kan vara den absolut mest pinsamma och skämskuddiga i hela Isfolksserien: den när han lägger sina händer runt huvudet på en hund för att på så sätt ta reda på var Magadalena (hundens ägare) kan finnas. Det pinsamma är att det precis har förekommit en längre utläggning här om att hundarna här på jorden egentligen alla står i förbindelse med utomjordingar. Och det är dessa "vänner" till hunden som Heike nu ber om hjälp. Och jodå, Hundvännerna I Rymden svarar på hans anrop och visar var Magdalena kan finnas. Hej och hå. Jag gillar verkligen Isfolketböckerna eftersom de varje, varje gång drar in mig i ett mäktigt läsflow, och de har sina höjdpunkter och fina karaktärer. Men ibland blir det pinsamt och konstigt, och det här är seriens absoluta bottennapp. Scenen med hunden alltså, boken i övrigt är helt OK och rätt rolig.

Titel: Synden har lång svans
Serie: Sagan om Isfolket #27
Författare: Margit Sandemo