Arlo Finch vid Månsjön, och Arlo Finch in the Kingdom of Shadows

Jo, jag läste alltså raskt vidare om Arlo Finch, i bok 2 Arlo Finch vid Månsjön. Och den gillade jag så mycket att jag inte kunde bärga mig tills den avslutande och tredje boken Arlo Finch in the Kingdom of Shadows skulle översättas till svenska, utan jag ställde mig i kö till bibliotekets engelska utgåva som jag läste så fort den kom dit.

Och hur gillade jag det här, då? Bok 2 väldigt mycket, som sagt. Bok 3? Oh no. Inte alls. Den kraschade och blev en jättebesvikelse.

I Arlo Finch vid Månsjön får vi följa med Arlo och hans Blå scoutpatrull till ett sommarläger. Allt det magiska och mystiska som finns i Långskogen där hemma i Pine Mountain finns här också, fast i andra former. Och scouterna är fortfarande den fascinerande kombination av friluftsliv, märkestagning och hantering av magiska varelser och försvar mot övernaturliga farligheter som det var i den första boken. Det är lägerliv med indelning i arbetslag kring diskande, hämtande av mat, och olika lägergemensamma aktiviteter, och alla som har varit på ett stort sommarläger med scouterna kommer att känna igen sig. Fast här kan en aktivitet vara "att kalla på en luftande med hjälp av egentillverkade leksaker luftandar kan tänkas tycka om", eller kanske "barkläsning" där man lär sig tyda vad det står i insekternas gångar i gammal trädbark. Profetior om framtiden, till exempel.

Och så blir allt ännu konstigare, trassligare och intressantare när det blandas in tidsresor i det hela också. Arlo färdas bakåt i tiden, och får vara med på den tiden hans morbror var med i scouterna, och får uppleva det som hände den gula patrullen. Den patrull som (enligt de vuxna) aldrig har funnits. Morbror själv minns knappt att han var med i scouterna. Men gula patrullen fanns, och delar av lägret som fanns då finns inte ens med på kartorna i nutid pga det som Arlo får (fick? det där med tidsresor är klurigt) uppleva. Och som alltid när det är tidsresande inblandat blir det omöjligheter och tidsparadoxer och halsbrytande krumbukter, och jag tycker så mycket om att läsa det.

Så därför slet jag alltså tag i bok 3, Arlo Finch in the Kingdom of Shadows, där Arlo tydligen skulle ta sig ända till Kina, via Långskogens parallelldimension, för att hämta hem sin pappa som fortfarande lever i landsflykt där som efterspanad datorbrottsling.
Men... vad hände här? Bok 3 är inte ens i närheten av att vara lika bra som bok 1 och 2. Den är inte ens bra. Det är som om att allt som var viktigt och spännande redan har hänt, och detta är någon slags lam epilog. Allt som planterats ut i bok 1 och 2 för att bygga upp spänning men som ännu inte fått svar - får förvisso svar i bok 3, men det är så fantasilösa och besvikna svar. Jag kan inte riktigt skriva ut vad som händer pga att jag då spoilar precis allting. Men: att hämta hem pappa är det inga större bekymmer med, kan jag säga. De tar sig dit, hämtar honom, tar sig hem igen. Typ. Och varenda gång i boken när förutsättningar ges för någon riktigt kul det-trodde-ni-inte-lösning som i bok 1 och 2... så blir det aldrig något av det. Saker och ting ÄR som de verkar vara och inga hemligheter avslöjas. Och så tröttnar uppenbarligen författaren på superdupermegaskurken från den ena sidan till den andra och låter honom dö genom att falla ner på en sten med huvudet före. Oups, nu spoilade jag allt ändå. Men jag blev så sur. Om "antiklimax" hade fått ett ansikte så är det Arlo Finch in the Kingdom of Shadows. 

Titel: Arlo Finch vid Månsjön
Serie: Arlo Finch #2
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Lake of the Moon
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Titel: Arlo Finch in the Kingdom of Shadows
Serie: Arlo Finch #3
Författare: John August
Utg år: 2020
Förlag: Roaring Brook Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Arlo Finch i Eldsdalen

Arlo Finch är nyinflyttad i den lilla staden Pine Mountain i Colorado, och det är mycket att snabbt lära sig om hur saker och ting funkar här. Särskilt eftersom en del av sakerna verkar vara ute efter att ha ihjäl Arlo. Magiska saker, och varelser som egentligen inte borde finnas.

Men Arlo går med i scouterna, för det ska man tydligen göra här. I scouterna hamnar han i den Blå Patrullen, och patrullkompisarna förklarar för honom och lär honom viktiga ting. Slå upp tält, göra upp eld och sånt är självklart och väldigt scout-ish - men de lär honom också det livsviktiga med att sätta upp magiska värn kring lägerplatsen, att knäppa fram blixtljus med fingrarna och annat som de tycker är helt naturliga saker och Arlo tycker är... magi.

Och skogen, ja. Går man för långt, eller fel, eller om man faktiskt går rätt eftersom man vet vad man håller på med - då kan man hamna i Långskogen. Den hänger ihop med vanliga skogen men ändå inte, och i Långskogen är tid och avstånd liksom inte riktigt riktiga. Det kryllar också av varelser och annat som inte är riktigt riktiga. När Arlos patrulledare, Connor, var liten så råkade han hamna i Långskogen tillsammans med sin kusin. De var försvunna i många veckor, och troddes förlorade, tills Connor plötsligt dök upp igen på en plats 30 mil från Pine Mountain. Kusinen kom aldrig tillbaka.

Jag gillar verkligen den här boken. Det är en hel del mystiskt som antyds och lockar (varför vill de där varelserna ha ihjäl Arlo? Han har ju precis kommit dit? Varför kan Arlo se Connors försvunna kusin? Varför har även hon olikfärgade ögon, precis som Arlo själv? Var är Arlos pappa? Vad är det med Connors familj? och mycket annat, som till exempel vad det är Arlos morbror sysslar med i sin ateljé egentligen...) och som gjorde att jag direkt läste vidare i bok 2 Arlo vid Månsjön. (jepp, jag har redan läst den, och jepp, jag har svårt att hålla isär handlingarna i dem nu eftersom de hänger ihop) Men jag gillar också att läsa om scoutingen - lägren de åker på, märkena de ska ta och som är Ytterst Viktiga, lägerelden och maten, patrullövningarna och vänskapen. Det är lite av en ny genre: scout-fantasy.


Titel: Arlo Finch i Eldsdalen
Serie: Arlo Finch #1
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Valley of Fire
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

En egen häst

Ja, detta är en bok där hästar och livet i stallet är viktigt, och ja, Pia Hagmar har skrivit väldigt bra om det där livet i stallet, slitet och gratisjobbet tjejerna gör för chansen till en eller annan gratis ridtur utöver de betalda lektionerna. Och som hästbok rekommenderar jag den starkt.

Men det som gör detta till en av de bästa barnböckerna jag läst på senaste tiden är Julis övriga liv, hur hon har det hemma, familjen och familjerelationer. Det som jag tror är själva "två världar" i serietiteln. Eller om det kan handla om "två världar" som i "hemma" och "i stallet". Jag vet inte, men jag kommer absolut att läsa vidare om Juli. För det här är verkligen en bra beskrivning av hur det kan kännas och skulle kunna vara precis när ens föräldrar ska skiljas. Det är så bra att jag får ont i magen av det.

Världen kraschar nämligen för Juli en helt vanlig kväll när hon fått skjuts hem från stallet av en kompis och dennes pappa. (för även om Julis egen pappa någon gång säger att han kan hämta henne i stallet så går det inte att lita på eftersom jobbet ofta - alltid - prioriteras före familjen och Juli många gånger har fått stå och vänta på en pappa som inte kommer) Då får Juli (och kompisen, och kompisens pappa, mycket pinsamt) stå och se på när mamma vrålar (hon vrålar aldrig annars) att pappa är ett as och så slänger hon in sin resväska i bilen och kör därifrån. Hon kommer inte tillbaka. Varken pappa eller mamma svarar Juli när hon frågar vad det är som händer. Mamma svarar inte i telefon, och pappa svarar inte alls. När Juli till sist skriker åt honom att han måste berätta vad som händer så säger han vagt "ingenting, vi bråkade bara lite". Juli frågar vad de bråkade om, och då svarar pappa att det fattar inte han heller, det där får Juli ta med mamma. Som alltså inte svarar i telefon.
Och det är så här Julis liv blir ganska länge: världen har rasat och bägge hennes föräldrar sviker och tycker att ansvaret för att trösta och förklara för dottern helt klart borde ligga på den andre. Det är inte heller någon av dem som tycker att vardag, middag, matinköp och annat sånt är deras ansvar, så Juli går runt ett par dagar och får inte ens middag. Situationen stabiliseras så småningom något, men till och med det här med "egen häst" som ju är det som Juli drömmer om över allt annat, till och med det blir ett vapen och tillhygge i striden mellan föräldrarna mer än något för Juli att bli helhjärtat glad över.

Ja, så klart jag tycker att alla hästintresserade ska läsa den här boken eftersom de alldeles säkert kommer att känna igen sig i Julis hästliv och egen-häst-drömmar. Men jag vill också att boken ska nå fler än hästboksläsarna - det är så många fler som jag tror kan ha bråkande föräldrar hemma som skulle känna igen sig i detta och hämta någon slags tröst i det. Bra, bra relationsroman för barn, helt enkelt.


Titel: En egen häst
Serie: Två världar #1
Författare: Pia Hagmar
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Ålevangeliet - berättelsen om världens mest gåtfulla fisk

Jahaja. Rätt vad det är ger sig den här bloggaren på att läsa en faktabok om ålar. Här, som det annars mest trängs böcker om saker som inte finns, andra världar eller giftaslystna hertigar som ser bra ut och har rätta glimten i ögat. Och så då - ålar??

Jo, jag jobbar på bibliotek, och har sett detta ålevangelium lånas och stå på reservationshyllan, och har undrat: hur kan en bok om en fisk locka så många till läsning? Och sen vann den Augustpriset i klassen för facklitteratur, och fortsatte att lånas, och jag ba: hur? varför? För givetvis lånas det så klart många fackböcker på biblioteket där jag jobbar, men så till den milda grad som den här? Jag var tvungen att testa själv, så föreslog den som läsning i bokcirkeln jag tillhör, och så läste vi den.

Och hur annorlunda denna bok än är från vad jag brukar läsa, så gillar jag den mycket. Kanske är det just det där gåtfulla hos ålen som lockar mig? Att det tog så många århundraden innan ålens livscykel kunde redas ut (en fisk som förvandlar sig själv!), att det fortfarande inte hittats några "könsmogna" ålar i Sargassohavet fast man efter sjuhundra svåra år lyckats lista ut att det är dit den beger sig för att fortplanta sig och sedan dö. Att ålen liksom inte låter sig studeras - att de många ålar som utrustades med spårsändare för att dokumentera resvägen till Sargassohavet vägrade samarbeta och förvirrat simmade åt helt andra håll, eller försvann på vägen. Åh, det är så mycket fakta kring ålen som är just vi-har-egentligen-ingen-aning-fakta-men-vi-tror - och det här är Patrik Svensson väldigt duktig på att berätta om på ett sätt att läsningen bara flyter på.

Blandat med faktaavsnitten om ålar får vi också berättelsen om författarens far, och deras ålafiske tillsammans. Jag tycker om att läsa om det också, även om det är faktaavsnitten om ålen och ålens historia jag tycker mest om. Eller rättare sagt: ålvetenskapens historia - ålarna har mest levt på samma sätt i alla tider utan att stort bry sig om vad vi tror om dem. Fast nu håller de på att dö - och på samma gåtfulla sätt som de levt, eftersom vi inte vet varför. 

För mig var det här en oerhört vilsam bok att läsa, samtidigt som den var intressant. Jag kan förstå att den lånas och läses av så många, och tycker den är väl värd sitt Augustpris.


Titel: Ålevangeliet : Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk
Författare: Patrik Svensson
Utg år: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

En bästis, tack! - Kompisar online - Vänner för alltid

Jag skriver om tre böcker på en gång: En bästis, tack!, Kompisar online och Vänner för alltid? av Emma Askling, eftersom det var så jag läste dem, tillsammans i ett svep. De hänger ihop, och var så bra att jag var helt tvungen att plocka upp nästa bok när jag avslutat förra. De är nämligen skrivna på ett sätt jag tycker mycket om: vi får olika berättarperspektiv när tre personer i samma klass får varsin bok.

En bästis, tack! är Lunas bok. Det är vårterminen i åk 5, och Lunas bästis Hanna som hon alltid, alltid hängt med, har flyttat till Norge. Vem ska Luna vara med nu? I klassen regerar Cleo, som alla tjejer vill vara med, och hon väljer ut vilka hon vill vara med vissa dagar. Det kan vara Luna, det kan vara någon annan, men nästa dag är det någon ny. Luna vill ha någon som är hennes bästis. Det ska börja en ny tjej i klassen, Bella, kanske hon? Men nope. Redan från typ rast 1 är det helt tydligt att Bella är stöpt i exakt samma form som Cleo,

och nu blir det Cleo och Bella som är BFF och centrum i allting tillsammans.

Kompisar online är Melvins bok. I första boken visste vi att Luna i jättejättehemlighet var kär i Melvin, men eftersom Cleo också var det så var det förstås kört för Lunas del. Här är Melvin och Cleo ihop, fast Melvin vet egentligen inte varför eftersom de har noll gemensamt. Han vill göra slut men vet inte hur. Dessutom har han en del problem hemma han inte vill prata med någon utomstående om (en pappa som stuckit), och hade behövt någon att prata med. Någon som inte är kurator på skolan. Och det dyker upp en "någon", en som kallar sig Ztarkiller, är grym på att skjuta fiender och ny i Melvins kompisgängs team i onlinespelet de ägnar många kvällstimmar åt. Ztarkiller ger råd om hur man gör slut, och har annat klokt att säga också.

Vänner för alltid? är Zoronas bok. Zorona har mycket stor del i de två första böckerna, bland annat som den vän Luna äntligen får. Nu börjar klassen åk 6, och Zorona ser fram emot att äntligen ha kul i skolan, nu när hon har Luna. Men! Då kommer Hanna tillbaka. Hanna, Lunas gamla bästis som nu inte längre ska bo i Norge utan bo här igen, och som gör mycket tydligt att Luna är hennes bästis.

Det är såååå mycket igenkänning i de här böckerna, så mycket äkta mellanstadieliv! Det är den totala dramatiken på liv och död med sprutande tårar ena dagen, och fniss över att äta upp en hel kladdkaka till eftermiddagsfika den andra dagen. Hela tiden är det "andra" livet, det digitala livet, närvarande med sociala media och spelvärlden som självklara kontaktytor och arenor. Böckernas handling drar inte iväg och blir för dramatisk: det mesta går över genom att man pratar om det (med vuxenstöd), kärleken är på mellanstadienivån hålla handen och puss på munnen, hem och föräldraregler styr. Det här är barn och vuxna som känns som helt vanliga personer, som dem vi har runt oss och som oss själva. Jag hoppas att många hittar till de här böckerna.


Titel: En bästis, tack! + Kompisar online + Vänner för alltid?
Författare: Emma Askling
Utg år: 2017 + 2018 + 2019
Förlag: Ordalaget
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (En bästis, tack!), här, här eller via Omnible (Kompisar online), här, här eller via Omnible (Vänner för alltid?)
För vem? ca 9-12 år

Baker Street-skolan - Sherlock Holmes och den försvunna diamanten

I den här varianten på Sherlock Holmes-äventyr har en ung John Watson precis flyttat till London, och ska börja på Baker Street-skolan. Nya klasskompisen Martha Hudson visar honom runt, och snart träffar de förstås på Sherlock Holmes som står i NO-salen och håller på med något eget experiment. Han kommer med typiskt sherlock-holmeska iakttagelser som att han redan vet vad John Watson heter, att John är nyinflyttad, blev sen till skolan pga vägarbeten, gillar vaniljkex, och annat som Sherlock inte borde ha någon som helst koll på. John står som ett levande frågetecken, men vi får så småningom veta att Sherlock baserar det han vet på detaljer som leriga skor, slitna väskhandtag, monogram och annat småttigt.

Skolan ska snart iväg på besök på museum, och när de är där blir det stor kalabalik eftersom en stor och berömd diamant blir stulen. Givetvis har Sherlock Holmes nästan direkt när det händer koll på hur allt gått till, och misstankar om vem som ligger bakom, och snart kan han också lägga fram bevis och tjuven blir fast.

Miljön är London, men tiden är inte Sherlock Holmes-tid utan nutid, med bilar, teknik, I-pads och allt sånt. Det finns ett myller av personer (och en hund), och en annan elev på skolan är så klart en ung James Moriarty som går runt med arga ögonbryn och ett elakt flin.

Hela boken är en blandning av text, vanliga bilder och bilder med pratbubblor, seriestrippar och hela sidor med serierutor, "handskrivna" lappar, webbsidor, rapporter, faktarutor eller andra textrutor. Ingen sida är den andra lik. I andra grafiska romaner är det här ett grepp som funkar fint, och som ger variation och spänning åt berättelsen. Här har det tyvärr blivit ganska rörigt, spretigt och ibland till och med svårt att följa. Det kan vara så att avgörande information fås i en bild utan att det följs upp i texten och lätt missas, och på många ställen fick jag backa läsningen och ta om för att förstå vad som hände. Det är heller inte alltid helt klart i vilken ordning bilderna ska "läsas". Jag gav inte upp för jag tycker det är en rätt rolig story och jag gillar blinkningarna till "riktiga" Sherlock Holmes äventyr. Frågan är om en yngre läsare uppfattar dem - eller om det är viktigt?



Titel: Sherlock Holmes och den försvunna diamanten
Serie: Baker Street-skolan #1
Författare och illustrationer: Sam Hearn
Originaltitel: Sherlock Holmes and the Disappearing Diamond
Översättning: Sara Jonasson
Utg år: 2018
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år