Det nionde sällskapet

Alex Stern går första året på Yale University, New Haven, och har sett till att välja kurser som är så lätta som möjligt så hon ska klara av studierna. Hon har nämligen mycket annat som kräver hennes tid. Övervakning av de åtta hemliga ordenssällskapens möten, riter och magi så att de inte leder till katastrof är en stor uppgift. (det är det hennes eget ordenssällskap, Lethe, ska hålla på med) Göra en egen undersökning av mordet på en ung kvinna. (det ska hon ge fan i, tydligen, eftersom hennes rotande får någon att vilja ha ihjäl henne) Lära sig sitt "övervakningsjobb" av sin mentor Darlington. (svårt, eftersom Darlington själv är försvunnen)

Yale är exklusivt och oerhört svårt att komma in på. Men Alex har beretts plats, trots hennes ofullständiga skolgång, trots att hon inte ens funderat på att söka in på något universitet, trots att hon de senaste åren levt mest på gatan, småkriminell och drogberoende. Grejen med Alex är att hon kan se spöken, "de Grå", och det är väldigt bra att kunna om man ska övervaka de hemliga sällskapens göranden och låtanden. Så Alex blev handplockad och Yale-livet serverat på silverfat.

Jag har läst Grisha-böckerna av Bardugo och tyckt om, jag har läst Six-of-Crows-böckerna av Bardugo och älskat. Så klart jag längtade efter den här boken! Skräck och hemliga ordenssällskap, magi och mystiska riter? Vad kunde gå fel?

Väldigt mycket, tydligen. Jag är SÅ besviken. Det tog mig låååång tid att komma in i läsandet, jag lade ner boken gång på gång. Och när jag väl fattat vilka alla var, de där sällskapen och rumskompisarna och Darlington och universitetspersonalen och Lethe och vilka som hörde till Alex tidigare liv och vilka hon hängde med nu... så insåg jag att själva handlingen i boken är så diffus att det liksom inte var något som förde mig framåt. Det är svårt att egentligen ens få koll på i vilket tidsplan nu är eftersom berättandet sker växelvis på våren, vintern som kom före den och hösten när hon var ny, och vi får parallellt följa när hon lär sig jobbet, det som hänt när hon ligger i en lägenhet med ett dödligt sår och är jagad av alla, det som händer när hon undersöker det där mordet, det som händer när hennes mentor Darlington försvinner, blandat med återblickar från hennes barndom, Darlingtons uppväxt, Alex skoltid och informationstexter om de där hemliga ordenssällskapen som finns. Jag är en van läsare som inte brukar ha problem att hantera perspektivskiften i berättande, men här får jag lägga så mycket möda på att hoppa fram och tillbaka att jag tappar fokus på vad som är kärnan i det hela. När jag äntligen kommer in så mycket i ett skeende att det börjar bli intressant - hoppar boken genast fram eller tillbaka i berättandet till någon ny tid eller plats eller person, och jag plockar upp telefonen i stället. Det är liksom en lång räcka häftiga scener (mycket blod och effekter och grävande i tarmar och skalbaggar som kryper i ens kropp och droger och sår och strypningar och... ja, allt man kan tänka sig i vad som säkert skulle kunna vara häftiga effekter vid en filmatisering. (och jadå, detta ska tydligen bli en tv-serie)

Men det blir för mycket. Bardugo vill ha in allt. Skräck, fasansfulla riter, spöken, universitetsliv, hemliga sällskap och vilka kända personer som varit med i dem (ja, de här sällskapen finns tydligen på riktigt men då utan magi kan man tänka sig), mordgåtor, magi, mytologi, historia, geografi, arkitektur, rika människors liv kontra de som inte har någonting, en utsatt barndom kontra en barndom med rika, frånvarande föräldrar, lönngångar och hemliga tunnlar.... allt. Utom detta: Levande, intressanta karaktärer. Handling. Känsla.

Och som en liten sur avslutning dessutom: jag läste boken i översättning till svenska. Det gjorde den inte bättre med stolpigt språk och direkta felöversättningar.


Titel: Det nionde sällskapet
Serie: Alex Stern #1
Författare: Leigh Bardugo
Originaltitel: Ninth House
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)

Thornhill

Thornhill var förut ett barnhem men är nu stängt sedan länge. Huset står kvar, förfallet i en igenvuxen stor trädgård, med murar och taggtråd runt om, helt otillgängligt, dystert och hotande.

Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.

Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.

Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.

Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!

Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Mardrömssällskapet

Mardrömssällskapet samlas ett par gånger varje år för att berätta historier för varandra och andra som kommer för att lyssna. Så småningom förstår man mer och mer vilken sorts medlemmar det där sällskapet har, men först får vi helt enkelt hänga med dem på en av deras träffar. De hasar, trippar eller staplar sig den här gången till ett sjukhus. Ett gammalt, slitet sjukhus som har börjat få dåligt rykte - tydligen dör det fler patienter här än vad som är riktigt rimligt.

Här får vi tillsammans med de andra som samlats höra historien om dockan Nelly som vill leka, "Nelly är snäll" - men har man läst spökhistorier förr där det finns dockor med så vet man att no way att du är snäll, docka. Du är ond och vidrig och ingen vuxen kommer att tro på barnet när det berättar. Och mycket riktigt - så är det här också.
Vi får också läsa en hyfsat vidrig berättelse om kryp som invaderar kroppen och äter upp en inifrån, en annan om att bli tagen av Nattmannen om man blir inlåst på en mörk plats, och en om urgamla träd med ondskefulla avsikter, och så till sist då storyn om sjukhuset. Alltså det sjukhus där Mardrömssällskapet har samlats, och vad det är som gör att de kommit just dit (de träffas alltid på hemsökta platser får vi veta).

Bra skräck, och jag tycker om samlingar som knyts ihop av ramberättelser.

Titel: Mardrömssällskapet
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år (förlaget föreslår 6-9 år men det tycker jag absolut inte. Den är dels rätt komplicerad med ramberättelsestrukturen, dels för otäck för de yngre barnen, även om det är högläsning)

Husets hjärta

Signe och Ninni ska gå skogspromenad med chokladtermos och allt (det är en nybliven vänskap som ska vårdas). Men de har inte hunnit långt när de blir överraskade av åska och störtregn, och inser att de får ta sig tillbaka för att söka skydd inomhus. Första huset de kommer till är Det Klassiskt Läskiga Ödehuset som alla vet att man ska undvika. Alla utom Signe då, eftersom hon är nyinflyttad och inte begriper bättre. Och ett fönster står ju öppet på ovanvåningen, och det ser ut som att det lyser en lampa därinne? What could possibly go wrong? De öppnar ytterdörren - som är olåst - och går in. Sedan kommer de inte ut igen.

Nä, för nu är dörren låst. Ingen verkar hemma, fast det finns tända stearinljus överallt och det kommer skrapande ljud från ovanvåningen. Det luktar sopor, och ingen täckning finns på mobilerna när de försöker nå föräldrar. Skräckstämningen höjs krypigt, och dessutom blir tjejerna allt mer sömniga fast det inte finns någon som helst anledning till det. Det är huset som är det läskiga i den här berättelsen, och det är alltså husets hjärta som måste förstöras.

Det här är en ganska lättläst (inte så lång även om det finns en del svåra ord) skräckbok med många illustrationer som i hög grad medverkar till stämning och spänning. Illustrationerna är svartvita - ända tills det där hjärtat upptäcks då det även kommer rött med i bilderna, och blir så snyggt. Bra, spännande och lättillgängligt även för de ovilliga läsarna tror jag.


Titel: Husets hjärta
Författare: Mårten Melin
Illustrationer: Mattias Olsson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Beröringen

Den här boken har jag varit nyfiken på sedan mina kulturkollokollegor läste och hade en gemensam diskussion om den i höstas (här kan du läsa den). Just då hann jag inte vara med, så nu tog jag skadan igen.

Och jag sträckläste. Det var många vändningar i berättelsen som hela tiden fick mig som läsare att tänka om och tänka igen - vad är sant? Vad är verkligt? Vem och vilka går det att lita på? Går det att lita på berättaren? Eller dem hon litar på? Slutet på boken gillade jag faktiskt inte, det blev lite för mycket effekter - och för få svar. Men resan dit, och alldeles särskilt första delen på boken, tyckte jag mycket om.

Det handlar alltså om Elin, som är den som berättar. Boken börjar med att polisen kommer och knackar på hemma hos henne och pappa, eftersom det har kommit en anmälan från en granne. Poliserna vill prata, med henne och pappa separat helst, fråga hur hon har det i skolan, kolla identitetshandlingar - men så slutar allt i kaos och katastrof när en av poliserna gör en rörelse som för att ta i Elin. "Du rör henne inte!" vrålar då pappa, och attackerar, varpå han blir nedbrottad, handfängslad och ivägförd. Elin kämpar emot, förstås, eftersom hon vet att om poliserna tar pappa med sig, så kommer han att dö.

Elin har nämligen hela sitt liv vetat om att hon har en förbannelse: Beröringen. Tar hon i någon så kan denne sedan aldrig gå längre än 30 meter ifrån henne utan att dö knall och fall. Det är därför hon och pappa levt i den lilla ettan, helt isolerade, så länge Elin kan minnas. Hon har aldrig gått i skolan, eller träffat jämnåriga, och allt hon kan har hon lärt sig av pappa, eller från TV och film, nätet, och böcker.

Och pappa får mycket riktigt någon typ av anfall på väg mot polisstationen, och avlider. Elin blir ensam kvar, får komma till en fosterfamilj och ska nu försöka lära sig att leva ett vanligt liv. Gå i skolan. Lära sig att vara med andra människor, lära sig att "jodå, du kan röra vid andra människor, för det finns ingen förbannelse och ingenting som heter Beröringen". Sakta får hon lära sig allt det här, och mer om sig själv, och om pappa. Kunde hon inte lita på honom? Kan hon lita på alla andra nu då? Är hon verkligen bara en helt vanlig människa? Ska hon våga röra vid någon utan att ha handskar på sig?


Titel: Beröringen
Författare: Gustav Tegby
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 14 och uppåt

Det andra inte ser

Tove flyttar till Rättvik med sin mamma och storasyster. Huset de ska bo i ligger i ett villakvarter, är rätt stort och med riktig trädgård, men är i behov av renovering. Köket är fint, vilket är bra eftersom Toves mamma Marie frilansar som provmatlagare för en tidskrift. Nu ska ett nytt liv börja, ett där pappa inte längre finns med dem, men också ett liv där mormor ska finnas med mycket mer än förut. Marie har inte haft mycket kontakt med sin mamma, men efter en brand är hon bostadslös och skör, och ska nu bo med dottern och dennas familj.

Det är något i huset som inte stämmer. Det hörs konstiga ljud, är kallt på ett sätt som inte känns naturligt, särskilt Marie får känslan av att någon betraktar henne fast det inte är någon där. Och flera gånger hörs ljudet av rinnande vatten från badrummet på andra våningen - och när Tove öppnar så är badkaret till bredden fyllt. Av ingen. Tove är helt övertygad om att något har hänt i huset förut, att någon försöker ta kontakt med dem. Och det är ju det här med Tove - hon ser det som andra inte ser. I hela sitt liv har hon kunnat se döda människor. Så nu är det klart att hon tycker det är obehagligt, men hon är egentligen inte rädd utan hon vill ta kontakt med den som så uppenbart finns på andra sidan och ta reda på vad det är som är fel.

Jag tycker väldigt mycket om när Christoffer Holst skriver om människor i vardag, om detaljer som får miljön levande, om vänskap som vaknar, och alldeles särskilt älskar jag när han skriver om mat och matlagning. Jag vill gå in i det där köket och få vara med och smaka på Maries provlagade mat, se de fina uppläggningarna, känna dofterna...
Och han kan även skriva så det blir orimligt skrämmande med mörka fönster i en vanlig villa, och med det ohyggliga med ett badkar fullt med vatten. Det är skrämmande, och bra, och spännande!

Men när jag hade bara några sidor kvar i boken började jag bli orolig - hur ska allt det som är igång här kunna avslutas? Kommer jag få svar på allt det jag undrar över?
Tyvärr blev jag besviken eftersom jag tyckte att jag inte fick det, att det var så mycket som förblev oklart och ouppklarat. Främst tycker jag att boken faktiskt innehåller två olika berättelser som egentligen inte hänger ihop, och att ingen av dessa två berättelser fick bli riktigt färdig. Och så hade jag gärna läst mer om Toves syner och hur eller om hon lär sig handskas med dem.

Så mer av detta, denna kombo av feel-good och skräck, tack, men med fördjupning.

Titel: Det andra inte ser
Författare: Christoffer Holst
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år