AGT

Americas Got Talent alltså. Det är verkligen inget program som jag saknar under året. Jag tänker liksom inte att "ooo, nu börjar det ÄNTLIGEN! som jag har väntat!"

Ändå brukar det bli så att jag ser vartenda program. Jag vet inte riktigt hur det går till, men så sitter jag där i slutet av sommaren och ser på finalen med bultande hjärta och känner till varenda hjärtslitande historia som tagit människor till detta program. För så är det. Alla som kommer med till finalen har haft ett jäkla slit i livet. Som vi alla haft. Mänskligt. Rått. 

Här under ser ni några av mina favoriter i år. Trots att jag jobbar med småbarn så tycker jag att tjejen i mitten är så himla söt. För mig krävs det mycket att säga nåt sånt. När man är omgiven av barn dag ut och dag in är det svårt att bli imponerad av söthet och spunk. Ni fattar. Arbetsskada. 

Och första komikern? Gillar ni inte henne så kan ni sluta läsa nu.

Nu är det jul igen!

Det lackar minsann mot jul! Igen! 

Innan man vet ordet av är det första advent som sedan raskt följs av andra advent, lucia, julbak och julstök och julkalender. 

Och så julklappar förstås. De där julklapparna alltså. När man bor så himla långt bort från vänner och familj är det inte lätt under högtider och diverse firanden. Saknaden är enorm när man ser hur ens nära och kära samlas för att fira något. Utan mig. Utan oss. 

Jag försöker alltid vara med på ett litet hörn i alla fall, genom Skype så klart men så också genom att köpa nån liten present. I början då vi flyttade till NY köpte jag saker härifrån och skickade. Det är ju alltid kul att få lite annorlunda grejer! 

Men så under åren har det blivit så dyrt att skicka över Atlanten. 

Man går till posten för att skicka nåt litet paket (tro mig, man köper inte supertunga saker för att skeppa över halva världen) och postkassörskan tittar på en genom skyddsglaset med skarp blick och säger med allvarlig röst:
- Det blir en arm och ett ben i betalning för att skicka detta till Sverige.

Nej tack kära posten. Nu har jag fått nog. Sist kostade portot dubbelt så mycket som själva presenten. 

I år har jag istället letat runt efter sidor på nätet. I Sverige. Där jag kan beställa presenter. 

Bland annat hittade jag den här kuliga butiken: Klossbutiken (klicka pa namnet for att komma till butiken!) som säljer Lego! Så himla bra eftersom jag har en legotokig systerson och en nästan lika legotokig systerdotter. Hur bra?! Ibland funkar njurarna bättre än förväntat alltså. 

Nu kan jag lägga mer pengar på själva julklapparna istället för på portot.

Julen är räddad!

Drumpf igen

The Donald (Trump) är på gång alltså. Jag är nästan mörkrädd. Han ser ut att få fler och fler väljare ju längre tiden går. Anonyma undersökningar visar att folk är mer benägna att rösta på Trump om de är anonyma (vilket man ju är under ett val!) än om de frågas rent ut. Så otroligt tragiskt. Vart är denna värld på väg? Jag tänker också på att Österrike är på väg att rösta på ett högerextremistiskt parti, SD blev tredje största parti i Sverige, Danmark och Frankrike ska vi ju heller inte glömma.

Det är fruktansvärt hur folk kan bli så blinda. Är det någon som kommer ihåg filmen/experimentet "The Wave"? Där en lärare lyckades skapa ett parti i sin skola, liknande ett nazistiskt parti, för att visa hur lätt det är att långsamt förändra synen på vad som är normalt och sedemera hjärntvätta folk att utesluta vissa grupper? Det var ju många som ifrågasatte HUR Hitler kunde få så många vanliga människor över på sin sida, HUR kunde folk vara så blinda? HUR kunde de bete sig som får hela bunten? Ja, gott folk. Är vi på väg dit igen måntro? En skock får som blint följer med alla andra?

Jag vägrar vara ett får.

Det blev inget påskande

Här smög påsken förbi nästintill omärkt. Jag och maken var ju bortresta så det blev inget firande. Dotterns skola hade inte ledigt för påsken i år, utan istället har den kommunala skolan ledigt för den judiska högtiden pesach som ligger sista veckan i april i år. Jag var alltså ledig för påsk en hel vecka och dottern gick i skolan. Något påskfirande blev det inte alls.

För oss gör det inget. Vi har inga traditioner att tala om kring påsk. Vi letar kanske ägg. Nåt år har vi målat ägg och ätit påskfrukost. Även när vi var små hade påsken väldigt lite intryck i vår familj. På sin höjd påskägg och eventuellt påskmiddag. Och påskmiddagen hade inga inslag av traditionsenligt ätande. Jag vet att vissa familjer alltid äter lamm, eller skinka eller kanske till och med skaldjur. Inget sånt hos oss.

Ja och så klart gick vi påskkärring! Det är ju en lite mer hednisk tradition som passade familjen väl ;)
Och så fick man godis. För en godisråtta som mig var det en trevlig högtid sockermässigt sett! Nästa år tror jag att vi ska ta och klä ut barnen till påskkärringar. Vi har firandet på mitt jobb som ju är på en skandinavisk skola, men sonen gick inte i skolan den dagen. Jag vet heller inte om han skulle vilja klä ut sig. Det skulle nog bli många protester. Nästa år är han lite större och kan övertalas lättare! Haha

Firar ni mycket påsk?

En liten paus och Donald Trump

Det blev en ofrivillig bloggpaus. Paus och paus. Just nu skriver jag ju cirka ett inlägg per vecka, så mycket av en paus blev det ju inte egentligen! Ni fattar.

Jag har haft två intensiva veckor med jobb och annat. En vän från Tyskland är i stan (dotterns gudmor) så vi umgicks förra helgen. Vi har haft personalutvecklingskväll på jobbet. Jag gick hem till en kollega för att möta hennes lilla dotter som föddes för en månad sedan. Så små de är! Bebisar alltså. Det är så lätt att glömma sånt där. Så söta också!

Det har varit vårvarmt. Och snö. Inom loppet av ett par dagar. Just nu är det 5 minusgrader. Om ytterligare ett par dagar kommer det att vara över 20 plusgrader.

Och så har vi presidentvalet som pågår. Inte det riktiga valet, men valet av presidentkandidater från de olika partierna. Ni har säkert inte missat att Donald Trump försöker bli republikanernas kandidat. En skrämmande tanke att han kan bli president. Jag är relativt säker på att Hillary Clinton slår honom i det stora presidentvalet i november. Å andra sidan trodde jag aldrig att Trump skulle komma så här långt, så jag kan ha fel.

NU har republikanerna fattat att Trump är ett verkligt hot och har börjat motarbeta honom. Lite sent och lite för lite. Idioterna har redan blivit övertygade. Ja, jag kallar dem som röstar på Trump för idioter. Ingen normal människa skulle ens överväga att rösta på en man som honom. Han har inen plan för att styra USA överhuvudtaget. Han ljuger ständigt, han behandlar kvinnor på ett förödmjukande sätt, han är en rasist med stort R och vill bara bli president för sin egen skull.

Det är skrämmande. Dock har äntligen John Oliver tagit av sig silkesvantarna! Kolla detta klipp!

#makedonalddrumpfagain

Lucia comeback!

Jag jobbar ju på en skandinavisk förskola va. Ni förstår kanske vad det innebär nu när det så sakta lackar mot jul? Ja, precis. Lucia!
Det är med blandade känslor som jag går in i Luciaförberedelser. För er som följt bloggen ett tag vet ju om att jag arrangerade Lucia i flera år på min gamla skola i Sverige. Med blandade resultat. HÄR kan ni läsa om 2010, som gick till historieböckerna som världshistoriens mest kaotiska firande.

Nu ska galenskaperna börja igen. Nu uppdaterat med yngre barn! Visserligen är det inte jag som håller i trådarna, men jag måste öva med barnen. Lära dem sånger, gå i procession. Icke att förglömma: de flesta barn och föräldrar pratar inte svenska! Ni kan ju förstå hur det är att lära dessa barn svenska sånger! Det blir gött.
Sen ska det lussas på ålderdomshem och i kyrka i närheten.

Lucia är fint. Att titta på. När man slipper deltaga. När man slipper förbereda.

Ibland klaffar det!

Vi firade midsommar i år. Ja, inte illa, med tanke på vår dåliga närvaro de flesta andra år. Storasyster fick vara hemma från skolan i går faktiskt. De har trappat ned i skolan redan och tydligen spenderas den sista veckan med spel, film och "reflektion". Detta för att lärarna måste sortera och packa ned sina klassrum inför nästa år. Här arbetar inte lärarna efter att eleverna gått på sommarlov, som hemma i Sverige, och dessutom kan det hända att man får ett annat klassrum inför nästkommande läsår och därför måste man packa ihop sina pinaler före lovet. På grund av det så kändes det inte alltför hemskt att låta N få vara hemma igår. Hon har dessutom bra närvaro under året, jag tror att hon varit sjuk tre dagar.

Jag gick med henne till frisören på morgonen, vilket var välbehövligt. Det var nämligen ett tag sen. Det börjar bli dags för mig med, men det får jag ta till bröllopet vi ska på i juli. Vi spenderade en hel del tid hos frisören med hårtvätt, föning, klippning och lockande. Fint blev det i alla fall till slut och helt nödvändigt.

Sedan var det hem och packa för avfärd. För oss tar det cirka 1.5 timme att åka från vårt hem ned till firandet ("dörr" till "dörr") och det gäller att planera. Vi kom ned ganska tidigt, vid halv fyra på eftermiddagen och fick en riktigt fin plats i skuggan där vi kunde breda ut vår filt. Bredvid oss hade vi först en familj med en liten dotter på sex månader. Lillebror blev nyfiken och kröp dit och flickan var minst lika nyfiken hon. De spanade på varandra och jämförde krypstilar. Tills de tröttnade på varandra.

Jag och dottern i motljus.

Fin utsikt med Frihetsgudinnan.

Jag hade till och med fixat en blomkrans! Joråsåatt.

På väg hem fick vi syn på nya tornet som ligger vid gamla World Trade Center. Fint!

Det var inte alls så lätt att få en bild med sonen...

Svenskar.

Dottern tittar ut över Hudson River och Frihetsgudinnan.

Klockan 17 var det dags för lekar på en annan del av gräsmattan och jag och storasyster gick dit en stund. Hon tyckte det var riktigt roligt där tillsammans med de andra svenska (och osvenska) barnen.
När vi kom tillbaka till vår plats visade det sig att vi fått nya grannar. Saltistjejen och hennes fina familj hade av en slump slagit sig ned precis vid oss! Fantastiskt roligt! Och ett otroligt sammanträffande. Jag fick se deras nytillskott i familjen och vi hann prata lite grann i alla fall innan det var dags för oss att fara hemåt. Vi får träffas lite senare i sommar, mer planerat. Det var en trevlig överraskning mitt i allt måste jag säga! Sist vi sågs var väl 2010 eller så?!

En lyckad och fin dag blev det. Vädret skötte sig, inte för varmt, inte för kvavt, inget regn. Tunnelbanetrafiken flöt på, inga förseningar eller sånt. Och fin stämning i parken. Tummen upp!

Amerikanska fenomen del 6

Nu kastar jag återigen in ett inlägg om amerikanska fenomen. Något som jag tyckte var väldigt lustigt när jag kom hit till New York var detta maniska användandet av sugrör i tid och otid. På diners får man alltid sugrör till både vatten, läsk och juice, även som vuxen. I Sverige känns ju sugrör mer som en barngrej (eller snabbmatsfenomen till läsk och milkshake).

Inte nog med att sugrör används i vanliga glas, man får också sugrör (på de allra flesta ställen) när man köper dricka på burk. Jag kommer ihåg första gången jag gick till en liten kiosk och köpte en burkläsk. Den fick jag packad i en brun påse med sugrör (i singelförpackning förstås) och en servett. Och jag som bara ville ha en burk liksom. Jag fattade verkligen inte vitsen.

Idag är jag av en helt annan uppfattning. Burkläsk kan ju ha en massa otrevliga bakterier på sig och man stoppar den ju direkt till munnen. En petflaska har ju iaf ett skyddande lock till delen där man stoppar munnen och dricker, vilket burken inte har. Dessutom smakar det liiiite godare när man dricker med sugrör ur burk. Tycker jag nu. En vanesak kanske? Ni får testa. Recept: iskall burk med läsk och ett sugrör.

Jag försökte i alla fall

Helgen gick förbi av bara farten känner jag. I lördags gick vi till parken så att storasyster kunde leka av sig lite. Hon fann ganska snart en jättetrevlig tjej i samma ålder att leka med. Faktum är att de lekte så himla bra och snällt att jag plötsligt bestämde mig för att göra nåt jag aldrig brukar göra; närma mig flickans mamma och kanske be om ett telefonnummer för en framtida lekdejt! Ni må tro att beslutet var stort att ta! Visserligen har jag tidigare pratat med föräldrar på lekplatser, men jag har aldrig riktigt "vågat" fortsätta snacket och att kanske ta det till "the next level". Dels för att jag ofta känt att dessa kontakter inte varit värt "besväret" (barnen leker inte superbra tillsammans, föräldrarna verkar inte tillräckligt trevliga etc. Jisses, vilka krav det verkar som att jag har!) och dels för att jag är lite svensk av mig. Eller rättare sagt: feg!

Men i lördags minsann, då tog jag mod till mig. NU skulle det ske. Vi skulle vara tvungna att gå snart och innan vi gick ville jag verkligen få kontakt med mamman. Hon hade dessutom en liten son, på drygt ett år, match made in heaven liksom. Jag promenerade fram med barnvagnen till där mamman lekte med sonen och började leka lite tittut med honom. Han var med på noterna! Så frågar jag lite försiktigt mamman hur gammal sonen är. Hon bara tittar på mig lite konstigt. Så jag frågar igen...
- No English, säger hon knaggligt och ursäktande med ett svagt leende.

Dottern med lekkamraten

Men jag är inte den som är den! Jag försöker igen med enkla meningar och lite kroppsspåk, men inser ganska snart att med "No English" så menar hon verkligen "No English". Så typiskt! När jag ÄNTLIGEN tar mig i kragen, hittar jag en familj där mamman pratar absolut noll engelska...
Ett sista försök gjorde jag med storasysters lekkamrat, om hon kunde översätta till mamman, men det gick inte riktigt fram där heller. Jag skulle nog också vara lite försiktig med en okänd som frågar efter telefonnummer på ett språk jag inte själv talar...Vem vet vad det är för galning liksom?
Så jag kammade noll där alltså. Vi får se när nästa tillfälle ges! (Och när jag tagit mod till mig igen vill säga)

Amerikanska fenomen del 5 (typ)

Något som jag tyckte var väldigt svårt i början när jag kom hit till USA var det här med dricks. Här ska det drickas till höger och vänster hela tiden och det är mycket man ska tänka på. Hur mycket pengar ska man dricksa egentligen? Var och när ska det dricksas? Vem ska dricksas? Och framförallt hur ska man dricksa?
Som svensk är man ju van att inte dricksa så ofta (lite finare restauranger kanske, eventuellt när man är full på en bar), lite snålt dessutom. Och jag tror även att jag hört rykten om att svenskar ÄR snåla med dricks när de kommer utomlands. Kanske just för att vi inte är vana att ge dricks. (Vilket konstigt ord det är egentligen "Dricks", nu när jag tänker det och skriver det så många gånger!)

Vi kan ju börja med frågan Hur mycket ska man ge i dricks? Man brukar lägga ungefär 10-20 % av totalsumman i dricks. 10% är väl i underkant kan tyckas, men ändå godkänt. I början av min vistelse här hade jag inte massor med pengar (som nu då? Haha, nä, inte nu heller, men något mer i alla fall) och brukade tänka att lägga 1 dollar för varje 10 dollar jag spenderade. Upp till 10 dollar lade jag alltså 1 dollari dricks, mellan 10-20 dollar lade jag 2 dollar (oavsett om det kostade 12 dollar eller 19 dollar). Just för att jag skulle ha ett riktmärke. Numera brukar jag lägga ungefär 15%, och på de ställen där jag är "stammis", lite mer. Javisst kan man strunta i att lämna dricks, men ni ska vara medvetna om att minimilönen här i ex USA är väldigt låg. Just nu är det 7.25 dollar (ungefär 50 kronor per timme) före skatt per timme. Det blir inte många kronor på en heltidslön direkt. Pengarna räcker så klart olika långt beroende på var man bor i landet. I New York City räcker det knappt till hyran för en liten liten lägenhet. Vissa restauranger lägger på 15% på notan redan om man kommer i ett stort sällskap och äter, var därför uppmärksam när ni kollar notan. Stort sällskap kan vara åtta personer och uppåt. 

Vem ska man dricksa? Ja, servitören till exempel, bartendern, frisören, taxichauffören, hemköraren (alltså, inte den som gör sprit olagligt om ni nu skulle tro det, men om ni beställer hem mat eller liknande och får det kört till dörren. Hemköraren använder oftast sin egen bil och får därmed betala slitage på bilen och bensin), om man går på manikyr eller/och pedikyr ska man dricksa personen som utför tjänsten. Ja, där har vi nyckelordet: tjänster. De människor som utför en tjänst åt dig, ska ha dricks. Dit räknas inte snabbmatsrestauranger, de flesta caféer och liknande där man plockar med sig maten på en bricka.

Det jag tycker är jobbigt är att veta hur man ska dricksa en person. Till exempel frisören. Det tycker jag fortfarande är jobbigt. Oftast blir det så att jag måste gå och betala i en kassa efter att jag klippt mig och sen går jag tillbaka genom rummet och ger dricks till frisören i handen. Jag har ju aldrig varit så smart att jag tagit ut jämna drickspengar (betalar ju allt med kort och det minsta man kan ta ut från en bankomat är för det mesta 20 dollar, vilket är för mycket i dricks med de klippningar som jag brukar ta. Så att minska ned den 20 dollars sedeln är ju ett måste)...Dagens i-landsproblem!

Bild lånad

Ska man ge dricks trots "dålig" service? Som svensk har jag alltid ansett att man ska förtjäna sin dricks med utomordentlig service. Här i USA är jag inte lika hård. Visserligen ger jag gärna extra dricks om jag fått ett gott bemötande eller om jag är stammis någonstans, men jag dricksar alltid. Det har funnits gånger då jag inte dricksat lite av olika anledningar. Till exempel om man fått mat hemkört och insett sedan att man inte har några sedlar att dricksa hemköraren med! Det är inte roligt! En gång beställde vi hem mat och letade frenetiskt efter de där sedlarna "man var så säker på låg i bokhyllan eller i väskan", och så ringde det på dörren. Maten var här och inga sedlar i syne. Jag skrapade ihop nån dollar i småmynt (Gah, kändes lite tacky, men bättre än inget) och jag gav till hemköraren. Den blicken han gav mig, kändes nästan som rent hat, glömmer jag aldrig. Väldigt obehaglig och otacksam! Medan vi någon annan gång bett om hemköraren ursäkt och sagt att vi inte har några pengar alls och eftersom det varit hos en stammis har vi dricksat extra mycket gången därpå istället och hemköraren upprepade att det var helt okej, ingen panik liksom!

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att vissa förväntar sig bra med dricks, men sedan kanske gör ett mediokert eller till och med uselt servicejobb. Samtidigt brukar jag då tänka på vilken låg lön de egentligen har, plus att anställningsvillkoren är horribla 9 gånger av 10. Detta ska vi inte ens gå in på nu för jag riskerar att få högt blodtryck och rykande hjärna!

Notering: Läs och gråt;

The Fair Labor Standards Act defines tippable employees as individuals who customarily and regularly receive tips of $30 or more per month. Federal law permits employers to include tips towards satisfying the difference between employees' hourly wage and minimum wage, although some states and territories provide more generous provisions for tipped employees. For example, laws in Alaska, California, Minnesota, Montana, Nevada, Oregon, Washington, and Guam specify that employees must be paid the full minimum wage of that state/territory (which is equal or higher than the federal minimum wage in these instances) before tips are considered. (Källa: Wikipedia). 

Detta betyder alltså att arbetsgivare enligt lag kan ge sina anställda en lägre timlön än minimilön och sedan använda dricksen som kommer in som mellanskillnad...

Ni kan läsa lite om Linneas erfarenheter som servitris här i USA. Ett gammalt inlägg (hon har som tur är fått gå vidare till annat jobb!!), men detta är vardagen för väldigt många människor.

Punktlig

Helgerna går snabbt förbi även om man kanske inte gör nåt speciellt. I fredags firade vi Alla Hjärtans Dag lite med god mat och en film. Jag var också ut en sväng efter snöstormen vi hade i torsdags. Helt galet vad med snö det har kommit i vinter!
Folk har haft sina bilar parkerade i över en vecka på samma ställe (vanligtvis måste man flytta bilen då och då under veckan för att man ska kunna städa gatorna, men eftersom det snöat har man fokuserat på att ta bort snö istället. Var ska man ställa bilen om det överallt är massor med snöhögar?) vilket resulterat i att de "glömt" bort sina bilar. De har blivit väldigt insnöade och svåra att gräva ut när snön förvandlats till is och sen blivit översnöad igen.

 Dessutom är man mer oroad över hur bilar ska komma fram, än gående människor. Trottoarer har varit översnöade i över en veckas tid, trots att det är lag på att ägare till husen ska skotta bort så att det är framkomligt. Jag har inte kunnat ta ut H på en vecka. Det är för halt för att jag ska vilja ha honom i bärsele (tänk om jag ramlar!) eftersom man inte sandat och saltat ordentligt och vagnen kommer inte fram på trottoaren eftersom det är för trångt. Jag vill inte gå ute på gatan där bilarna kör eftersom de kör så snabbt och eftersom det också är trångt där med all snö som väller ut överallt...

Här såg jag en man som skottade snö från taket. Eftersom snön är så pass tung har många tak rasat in i området runt New York. Folk går upp på taken och skottar för säkerhets skull. 

Det enda som funkar är att ha gummistövlar på sig!

I fredags var det lite tö och enorma pölar bildades vid övergångsställen. En gammal man försökte gå runt detta på nåt sätt. Det är säkert 10-20 cm djupt att gå i.

Eftersom det frusit till så är snön hård som is och att dra en vagn funkar helt enkelt inte...Ni ser hur smalt det är.

Jag tänker på de äldre som har svårt att ta sig runt i alla fall. Ingen hänsyn tas till dessa när man låter snöslask ligga kvar där man går över gator eller att det är så isigt och ojämnt att även yngre riskerar att halka eller bryta nåt ben!

Nu är det vinterlov för storasyster som får vara hemma en vecka från skolan. Vi har inga planer direkt och tur är väl det eftersom hon åkt på en förkylning. Igen. Det tar aldrig slut. Varje vinter är det likadant. Förkylning och sen är det friskt 1-2 veckor och sen en förkylning till. Helt galet är det. Lite ljusare är det i år. Förkylning (med tillhörande) hosta verkar gå över snabbare, hon får heller ingen feber som hon brukade få varje förkylning tidigare och när hon var yngre medföljde kräkningar hostan också. Man får se ljust på det hela i alla fall...

Årets önskelista

Jag brukar normalt inte önska mig saker till jul. Om jag vill ha nåt köper jag det helt enkelt. Nu låter det som om vi har all världens pengar, men det har vi inte. Det jag önskar mig brukar inte kosta många slantar. Jag är inte en sån som önskar mig finklänningar och väskor från en massa kända märken, eller bilar eller ens dyrt smink (jag sminkar mig inte alls. Billigt och bra).
Det jag önska mig kostar oftast billigt. Böcker, choklad kanske. Ja. Lite så. Lite mer böcker.
Men i år önskar jag mig snö. Snö till jul skulle vara fint. Som jag brukade svära över snön när vi bodde i Sverige. Jag tror att det mest berodde på att jag måste pendla i snöslask och halka varje dag till jobbet. Det tär på krafterna. Speciellt efter olyckan 2010. Då blev jag extra mesig på snövägarna.
I morse kikade jag och dottern på "Barnen i Bullerbyn" när de firar jul. Och tänk vad härligt det såg ut! Att kunna kasta lite snöbollar, åka släde eller pulka, göra snöänglar...Jag vet att det är så idylliskt på TV, men jag vill ha snö i alla fall. Åtminstone en månad om året. Det skulle passa fint. Mitten av december till mitten av januari. Vet ni nåt ställe som har det så, gärna med ungefär - 5 till -10 grader dessutom (inte för kallt), hojta till!
När vi ändå är i farten med en önskelista önskar jag att allt var så lagom som det bara gick. Lagom varmt året om, lagom kallt, lagom mycket snö, lagom mycket regn, lagom mycket sol, lagom mycket moln, lagom mycket folk, lagom med trafik, lagom lagom lagom. Landet lagom vill jag bo i. Tyvärr är det ju varken Sverige eller USA, så var finns landet lagom? Är det Utopin kanske?

Det här med förebilder

Två saker jag såg idag upprörde mig lite. Ibland orkar man bara inte uppröra sig alldeles för mycket. Det tär på krafterna helt enkelt.
Det första som upprörde mig var när jag stod i kassan för att betala ingredienser till min christmas cake som jag ska baka imorgon.
 Visserligen är detta skrivet i en skvallerblaska, men ändå. Folk läser framsidan även om de inte köper tidningen. Dessutom är det i höjd så att läskunniga barn kan se framsidan.

Best and worst moms ska det stå till vänster..

Ni ser. Vem är en dålig mamma? Den som klär sin son som en tjej? Den som får sitt barn att gråta? Vad vet vi vad som egentligen hände där mellan mamma och barn innan fotot togs? Och är det bara mammor som aldrig har gråtande barn som är perfekta och får A+?
Var är papporna?
Jag är så trött på att det alltid är kvinnor som ska jämföras, speciellt med varandra. Vem bar klänningen snyggast? Vem har snyggast rumpa, bästa smink och vackrast hår? Vem är bästa mamman, frun eller dottern? Helt sjukt är det.

Sen kom jag hem och fick syn på det här klippet hos Elaine.

En man skriver alltså in till stationen för att säga att det kvinnliga nyhetsankaret är en "dålig förebild" för unga tjejer eftersom hon är överviktig. Hon ger verkligen svar på tal!
Jag förstår mig inte på detta. Det är till 95% kvinnor som får utstå detta tjat om hur de SKA se ut. Det är inte bra att vara för tjock, för smal, för blek, för brun, för lång, för kort.
Jag undrar om mannen någonsin skrivit in om de kvinnor som presenterar nyheter som gjort diverse plastikoperationer, tuttlyft, botox, översminkning, överbantning och liknande? Är DE kvinnorna bra förebilder då? Eftersom de råkar vara smala? Oavsett hur smala? Då menar jag de som kanske inte tränar, utan bara äter väldigt minimalt för att förbli smala. OM de nu finns. Det vet vi ju heller inte. Man kan aldrig veta genom att bara titta på en människa. Bara för att kvinnan i filmen är överviktig betyder det inte att hon inte tränar och äter hälsosamt. Detsamma gäller smala kvinnor. De kan sitta på rumpan hela dagen och äta junk food. Är det bra det? Huvudsaken man är smal eller?

Jag är trött på sånt här skit, rentutsagt. Inte undra på att tjejer och kvinnor lider av utseendefixering från unga år när vi bombarderas av dessa bilder av hur en kvinna SKA se ut. Våga bojkotta säger jag bara!
Skit i att köpa de där skvallerblaskorna med kändisar springandes på stranden i bikini  på framsidan. Så kanske det blir ett slut på det här...För vi KAN påverka. Förlagens "ursäkt" är att det är konsumenterna som köper det, därför fortsätter de att skriva skit.

Bojkotta!

Amerikanska fenomen del 3

Del 3 i denna fascinerande "serie" kommer här! Idag kommer jag att skriva om amerikansk nödvändighet och tillgänglighet. Lite klurig titel kanske, men det är något som jag funderar på ofta.

Här i Amerika finns allt man kan tänka sig. Jag menar, verkligen allt. Även om man kanske inte kan gå till affären och köpa det, kan jag lova att det finns på internet om man letar tillräckligt länge, eller på en liten specialaffär i nåt hörn på en gatan nånstans i en stad. Speciellt här i New York. Jag är säker på att för rätt pris kan jag få tag på både falukorv, leverpastej och julskinka här i krokarna. Nu finns det till och med en affär som säljer lösgodis. Långt ifrån mig, och väldigt mycket dyrare än vad jag som svensk är van vid. Men det finns!

Inte nog med att det finns ovanliga varor, utan även en oändlig variation på varor. Det kan handla om olika märken, olika smaker, olika storlekar, olika priser och kvalitet. Att handla något så vanligt som pasta kan ta en hel evighet om man inte är säker på vad man vill ha. Vill du ha chips? Ibland kan det finnas en hel varugång med chips att välja mellan. Det känns lite överväldigande emellanåt. Alla dessa val.

Lånad från italymagazine.com

Att handla på nätet är min melodi. Där kan man få tag på ALLT. Snabbt och relativt billigt dessutom. Jag har varit med om att jag beställt saker i Sverige som har tagit flera veckor att få. Beställningar från H&M till exempel. Nu har H&M öppnat webbutik även här och då kommer kläderna inom en vecka. Från de allra flesta säljare kan man dessutom få gratis frakt. Ibland är det alltid gratis, ibland om man kommer upp i en mindre summa (oftast inte så väldigt hög summa). Verkligen bekvämt. Speedad frakt också! Inom 24 timmar kan man ofta få det man beställt om man betalar några kronor extra.

Det finns många olika hemsidor som erbjuder hemkörning av matvaror. Bara att shoppa på nätet och för drygt 50kr så skickas det hem den dagen du väljer. Smidigt som tusan. Handlar man mycket mer än tänkt på en fysisk mataffär kan man be om att få maten hemkörd för samma summa. Inte hos alla handlare, men väldigt många. Hemkörning av all sorts mat från restauranger finns så klart också. Är du sugen på kinamat? Beställ via internet eller telefon och det kommer inom 30 minuter. Indisk mat, en stor köttbit, hamburgare. You name it, det finns.

Vissa affärer har öppet dygnet runt. Andra affärer öppnar 06 på morgonen. Det är klart att man blir så himla bekväm när affärer har öppet dag som natt. Bara att springa ut och handla huvudvärkstabletter, bröd eller godis. Vad man än behöver.
Jag kommer ihåg när jag var au-pair och min värdmamma (alltså mamman i familjen) var uppe tidigt en morgon innan hon skulle till jobbet. Hon kom hem utifrån klockan 06.30, precis då jag vaknade. Hon hade varit till affären för att handla något, men var tvungen att komma hem igen eftersom de inte öppnade förrän klockan 07.00! Därför var hon mäkta irriterad också. Varför kunde de inte öppna tidigare??
Givetvis beror det på var man bor i landet. En liten by mitt i ingenstans har andra förutsättningar än staden som aldrig sover New York!

Våffeljärn med Musse Piggform...Nödvändigt? Kul, absolut? Men nödvändigt?

Mustachnappar för bebisar. Helt sant!

Varför inte?

Praktiskt! Men nödvändigt?

Amerikanska fenomen del 2

Här kommer del två i min "serie" om amerikanska fenomen. Visst lät det professionellt?
Och än en gång, detta är skrivet helt subjektivt från min sida!

Nästa fenomen på listan är välgörenhet. Det passar väl bra nu när Thanksgiving firas nästa vecka? Denna tid är också välgörenhetens största tid; Thanksgiving, jul och nyår. Här i amerika samlas det ständigt in pengar och mat till olika slags välgörenhet. Man skulle ju kunna tror att denna välgörenhet handlar om att samla ihop till andra fattigare delar av världen, men för det mesta är det faktiskt för människor här, i USA. Vår dotters skola har varje år olika "drives" för att samla antingen mat (som burkar, flingor, etc), Turkey dollars (man donerar några dollar som sedan går till att köpa kalkon till hemlösa eller fattiga familjer till Thanksgiving), gamla vinterjackor och skor (till de som inte har råd att köpa sånt till den kallare årstiden) eller så kunde man i år beställa pajer via Hem-och skolaföreningen (Parents Association) för att antingen ha själv eller donera till en organisation. Vi donerade en paj i år. Det är fint tycker jag. Man känner att man kan göra något för andra i alla fall. Sedan finns det välgörenhet som samlar pengar till olika projekt som trädgårdar i fattiga delar av staden, olika projekt för barn i svårighet, för mammor som bor i slummen---Skolor håller hela tiden så kallade Fundraisers för att samla in pengar till sin skola för att köpa material...Det är också en form av välgörenhet. Listan är oändlig.

Förutom de där "driverna" som skolan gör, finns det också "driver" på affären. Många gånger kan man få frågan när man betalar om man vill donera en dollar eller bara några cent extra till någon slags välgörenhet. Och oftast känns det ju inte så svårt att säga JA. Vad gör en dollar i det stora hela när man precis köpt mat för mycket mer än så, eller en chokladbit man egentligen inte skulle köpt?

Det finns också många olika sätt att donera sin tid till välgörenhet. När jag bodde här i USA första gången fick jag kontakt med en organisation som precis skulle starta upp ett nytt projekt. Projektet handlade om att volontärer skulle besöka äldre i deras hem som sällskap. Många äldre är alldeles för sjuka eller gamla och skröpliga för att ta sig ut själva och de kanske inte har någon familj som kommer och hälsar på. Jag blev deras första volontär för projektet och en gång i veckan åkte jag och hälsade på en kvinna som ursprungligen kom från Jugoslavien under andra världskriget. En otrolig kvinna! Jag besökte henne i ett halvår och sedan fick hon flytta till ett boende eftersom hon inte klarade sig själv. Hon var ändå över 90 år då. Jag fick istället besöka en annan kvinna, som också kom som invandrare fast från Irland. Hon led av en sjukdom som sakta gjorde henne blind och när hon var runt 30-35 försvann hennes syn helt. Henne besökte jag också under drygt 6 månader och sedan flyttade jag tillbaka till Sverige. Detta var en fantastisk upplevelse. Vilka kvinnor och vilka historier de berättade!
Det finns andra sätt att donera sin tid också. Till exempel dela ut mat under högtider, arbeta på härbärgen, hjälpa barn med läxor eller liknande.

Jag är lite kluven till det här med så mycket välgörenhet. Det är tragiskt att de ska behövas i länder som USA och Sverige. I Sverige är det ju ännu inte lika utbrett som här, men på god väg. Ibland känns det som att folk här i USA använder välgörenhet för att lätta sitt dåliga samvete. Skänk det ena och det andra och så är det bra. Varför ska vi vara för allmän sjukvård eller social omsorg via staten? Det är ju bara kommunister som stöttar sånt skit.
Ibland tror jag till och med att det är staten som promotar välgörenheten så att de ska slippa skapa välstånd för alla (republikaner säger jag bara...). Om vi tar exemplet med hälsovård. Igår hörde jag på nyheterna att sjukhusräkningar står för 60% av alla personliga konkurser. 60%!! Och ändå tycker idioterna republikaner att det inte är värt att ha allmän sjukvård? Tänk om dessa 60% hade sluppit sjukhusräkningar. Då hade de haft sitt hus (och betalat mer skatt i form av fastighetsskatt och liknande), sin inkomst (kanske måste de få hjälp från det sociala. Den lilla de kan få här) och varit friska (så att de kunnat jobba och på så sätt bidragit till samhället). 
Men det är ju bara min åsikt.

"Total charitable contributions by individuals, 

corporations, and foundations was an estimated 

$298.42  billion in 2011" Källa: www.grantspace.org

Tills saker här ändras, så behövs välgörenhet och jag hjälper gärna till med det jag kan.

Amerikanska fenomen del 1

Det finns en hel del fenomen här i amerika som man kanske inte är så van vid där hemma i Sverige. Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att detta är ett helt och hållet subjektivt inlägg och bör inte appliceras på hela amerika. Men det visste ni så klart! (precis som ni vet att alla svenskar inte är blonda, blåögda och storbystade. Det där med storbystade föll redan på inledningen, eftersom dryga hälften av svenskarna inte ens har bröst. Eller borde ha i alla fall...Ja, ni hänger med.)

Jordnötssmör! Det hade jag en alldeles speciell inställning till innan jag kom hit. Det var mycket fett, onyttigt och väldigt dåligt. Djävulens påfund. Jag kan väl säga att jag ändrat inställning drastiskt. Inte bara för att jag flyttat hit, men också eftersom jag dessutom blivit intresserad av träning och kost med tiden.
Här i amerika är det populärt med "peanut butter and jelly sandwich", vilket i princip är bröd med "sylt" eller liknande marmelad med jordnötssmör. Ryktet går att Elvis åt ihjäl sig på sin specialmacka - jordnötssmör, banan och BACON. Låter väl mumsigt? Jag skulle tro att det smakar ganska gott. Bacon har jag dock inte provat med jordnötssmör. Fast bacon är alltid gott.

Här i New York finns en sandwichshop som riktat in sig på jordnötssmör i alla dess former. Länken hittar ni HÄR. Jag har länge tänkt besöka det stället, men det har liksom inte blivit av. Men en dag så...

Man kan äta jordnötssmör med allt möjligt. Jordnötssmör med skivad banan, med äpple, i kakor, godis, med pretzels (typ salta pinnar)...Möjligheterna är oändliga! Numera älskar jag jordnötssmör. I rätt mängd och av rätt sort. Jag skrev ju tidigare att man hemma i Sverige nästan tror att jordnötssmör är djävulens påfund och det stämmer ju inte. Förutom på en punkt. Det FINNS jordnötssmör som djävulen tillverkar. Nämligen SKIPPY. Köper man och käkar det, är smöret inte så nyttigt. Det är laddat med massor av socker. Och så smakar det väldigt bra. När jag väl börjar äta Skippys jordnötssmör kan jag knappt sluta. Kombinationen av socker och fett är gudomlig...

Man ska istället rikta in sig på till exempel Kung Markattas jordnötssmör, som endast har jordnötter som innehåll. Och vissa har en gnutta salt. Jag föredrar saltat.
Det finns också en som jag brukade köpa på Coop som är ekologisk och bara innehåller jordnötter; Green choice.
Dessa kan man äta med ganska gott samvete även om de innehåller många kalorier.

Här finns det också andra sorters smör som cashewsmör och mandelsmör. Mandelsmör skulle jag kunna äta hur mycket som helst av.
Alla dessa kan man göra själv väldigt enkelt. Vill man göra mandelsmör ska man rosta mandlarna i ugnen lite grann. Sedan mixar man i matberedaren en lång stund, tills fettet ur mandlarna pressas ut. Det ser ut som om inget händer på ett tag, men fortsätt mala på så händer det grejer!

Definitivt djävulens påfund. Gott, gott, gott...Som en drog!

Som sagt. Säg efter mig: Skippy är djävulens påfund (men kan med gott samvete intagas en matsked i veckan...men göm burken på en gång innan djävulen säger åt dig att käka hela burken), men Green choice är en gåva från högre makter!

Tips på sätt att intaga jordnötssmör och andra nötsmör:
med banan eller äpple
salta pinnar
i kakor
med grekisk yoghurt
på macka med sylt eller utan
i havregrynsgröten
med choklad

En tårta till alla fina tipsare!

Ja, det passar väl alldeles utmärkt en dag som denna att ge en välmenad tårta till alla fina som tipsade om hur vi kan lägga upp dotterns kalas! TACK!
Det är en helt ny värld som vi kliver in i med detta kalas. Tidigare har jag ju mest haft egna barnkalas som liten, och så kanske medverkat på några till på gamla dar. Att själv arrangera är helt klart annorlunda!
Det lutar åt ett litet kalas med några stycken inbjudna och antagligen på nåt hyrt ställe. Jag fick en hel del tips på billigare ställen att hålla kalas på, på ett föräldraforum som jag är medlem i här där vi bor. Så vi får se vad det blir till slut.

Det här med tårta ja. Jag såg att en partiledare blev "tårtad" av en kvinna. Jag kanske inte är direkt förtjust i denna partiledare, men jag håller med Mona Sahlin om att ingen politiker ska behöva blir utsatt för liknande attacker. Vare sig det gäller en mumsig tårta eller andra mindre roliga attacker...
Det är en demokrati vi lever i och vi har åsiktsfrihet (även om man ibland gärna skulle se att vissa åsikter förblir gömda i dunklet). Alla har rätt att tycka som de vill.

Tänk om vi skulle ta detta "tårtande" till andra tillställningar som bostadsrättföreningens möten, eller personalmötet på jobbet?
"Nä, du Berit, det där om att du alltid pratar om att cykelrummet måste städas dagligen, det gillar jag inte!" PANG! Berit blir "tårtad".

Den här skulle jag inte ha nåt emot att själv få i nyllet just nu. Bring it on!

Nej, nån måtta får det vara. Se bara till att rösta nästa år och visa på det sättet att du inte håller med vilket parti det nu än må vara. Det är bra mycket mer aktivt och kraftfullt än en tårta i nyllet. Nu tycker ju vi alla synd om hen som blev tårtad...Det var väl inte meningen kan jag tro?

Fast jag måste ändå säga att något positivt kom ut av detta. Ett nytt verb: "att tårta någon"! Mitt nya favorituttryck!

Avbrott och uppdatering

Jag har varit sjuk. Faktiskt sjuk. Både förkylning och feber. Det var ett tag sen faktiskt. Och det var inte roligt. Nu mår jag bättre i alla fall och det känns himla skönt.

Under tiden jag var sjuk fick jag uppdatering via kommentar av underbara Monica (som är så bra med siffror och statistik och är nyfiken och kollar upp saker!) angående medellängden. Tydligen är medellängden för kvinnor i Sverige 167.7 cm. Själv är jag 167 cm. Jag är så svenskt lagom man kan bli! Jag har dock haft många långa människor kring mig hela livet så jag har känt mig väldigt, väldigt kort.

Medellängden för "vita" kvinnor i USA är 164.8 och alla kvinnor oavsett färgskala 162.2. Så jag är lång oavsett vilken kategori man jämför med! Känns bra det här. Riktigt bra. Och med den fart som fetman sprids här så kommer jag snart vara ett benrangel. Det går bra för mig här alltså.

Gotta love America

Asså, det finns fördelar med att bo i USA! Bland annat att jag här räknas som lång! Say what? Hemma i Sverige är jag relativt kort. Inte pygmékort, det finns kortare personer än jag så klart, men något kortare än genomsnittet är jag nog. Eller så ÄR jag genomsnittet? Jag vet inte. Jag har i alla fall känt mig kort. Många vänner är längre än jag och jag får ofta "se upp" till folk.

Well. Not anymore!
När jag var hos min läkare i juni och vi pratade om hur stor bebisen skulle kunna tänkas bli innan den kom ut i September (efter ett tillväxtultraljud som pekade på att vår bebis nog skulle kunna väga 4-4.5 kg vid födseln.) sa min läkare så här:

- Din man är ju lång och du är också lång, så det är inte konstigt om bebisen blir något längre och större än genomsnittet.
What? Jag slutade nästan lyssna vid "du är också lång". Jag? Lång? Yeah.

Likaså tycker de flesta att sonen var så stor med sina 54 cm och 3885 gram, men för att vara ärlig ligger många bebisar som jag vet om hemma i Sverige, mellan 3400gram och 3900gram. Kanske att 54 cm är något längre, men dottern var 52 cm lång och vägde 3775gram.

Igår hade dottern en playdate med en gammal klasskamrater och jag och playdatens mamma satt och pratade när hon kläcker ur sig att jag är lång. Oh yeah baby. Hon är kortare än vad jag är och tydligen är hon ungefär genomsnittet här i USA/New York.

Jag är lång och har alltid varit lång. Jag har bara bott på fel kontinent!

Pappor, behövs de verkligen?

Det är relativt stor skillnad på att vara pappa i USA och pappa i Sverige. Och även mamma för den delen också. Ett exempel som är ganska obvious är så klart föräldraledighet. Vad är det liksom? Totalt onödigt här i USA. Många mammor är antingen hemmafruar eller så går de tillbaka till arbetet efter 6 veckor. 6 veckor får man vara hemma, fast utan betalt. Vissa har sån tur att arbetsgivaren ger något längre ledighet och med viss lön dessutom. Rena rama lyxen.

Pappor och pappaledighet då? Lycka till med den.

Redan på sjukhuset vänder sig personalen till mamman när det gäller barnet och hans/hennes välmående. Vi fick också en mapp med diverse papper på hur man tar hand om en baby och så fick vi denna:

The New Moms handbook.

Pappor då? Äsch, de har ju redan gjort sitt. 

Jag hade föredragit The new parents handbook. Men det är jag det.