Jag är trött på vapen

På riktigt. Är jag chockad att det förekommit ännu en masskjutning här i USA? Tyvärr kan jag inte säga annat än nej. Det var väntat. Och jag har väntat. Ända sedan Sandy Hook i december 2012, har jag väntat på att vapenlagar ska ändras. Det behövs stora förändringar. Vilken civil behöver tillgång till automatvapen? Jag tycker till och med att soldater i krig kanske borde slåss med armborst och pilbåge istället.
Jag är så trött. Trött på att höra om människor som dör nästan dagligen av att de skjutits av misstag av sin treåring, om barn som dör av omenade kulor som far förbi, om masskjutningar, om folk som slåss för "rätten att ha vapen". "Ingen ska ta mina vapen". "Det är människor som dödar med vapen, det är inte vapnen som dödar". Nej, men idiot. OM människan inte hade tillgång till vapnet hade han heller inte använt det att döda någon annan.

2012 sa jag att om inget händer nu, kommer aldrig något att hända. Inget hände. Jag känner mig maktlös. Många, många höjer sina röster, men det är ingen som lyssnar. Senaten och kongressen är en grupp med köpta människor. De är köpta av NRA  som står på vapenägares sida. Tyärr. Dock är jag glad att fler pratar. Fler försöker. Fler har tröttnat. Det är inte bara jag. Tillsammans kanske något kan hända. Team work makes the dream work. Jag ska försöka fortsätta hoppas. Och arbeta mot vapen.

Som om inte regn vore nog

Vi vaknade till ösregn. Och med ösregn menar jag jordens-undergång-regn. Skyfall. Som tur är har dottern börjat åka skolbuss på morgonen så maken slapp gå med henne (och sonen) till skolan (och hämta henne på eftermiddagen). 

Jag skulle dock till jobbet tyvärr. Jag har haft ganska tur sedan jag började jobba. Tunnelbanan har hållt tiden ganska väl, inga större problem. Föruom idag, VÄRSTA dagen på hela terminen med ösregn. Då ska tåget krångla!

Det började med att tåget åkte mycket långsamt mellan stationerna. Vid själva stationen hölls tåget kvar ett par minuter. Det var väl okej. Vi rörde oss framåt i alla fall. Ända till två stopp innan jag skulle gå av. DÅ stod vi kvar på stationen i fem minuter varpå konduktören ropar ut att nästa stopp blir många fler stationer bort. Okay, tänkte jag och räknade i huvudet, jag kan åka med och sedan ta tåget uppåt igen. Inga problem.

 Efter en stund kom vi fram till stationen och jag skyndar mig över till en annan plattform för att ta tåget tillbaka igen ett par stopp. Jag kommer ned och ser ett myller av folk. Det är packat. Och alla ska med samma tåg som jag. Dessutom ser jag på skärmen att det skulle ta 15 minuter innan nästa tåg  skulle komma till stationen. Av erfarenhet visste jag att jag omöjligt skulle komma på det tåget också, inte med alla människor som redan trängdes där nere. 

Så jag tog mig upp ur underjorden för att ta bussen istället. Jag gick ett kvarter och tittade sedan på en bussapp som jag har på telefonen som visar var nästa buss är. Den bussen befann sig många kvarter bort. Det skulle ta minst 20 minuter för bussen att komma till mitt stopp och sedan skulle det ta ytterligare 20 min till jobbet.

I ösregnet försökte jag därför få tag på en taxi. Helt omöjligt i det regnet. Så jag bestämde mig för att knata 18 kvarter till jobbet. Det var enda alternativet. 

Antingen komma 1.5 timme försent genom att vänta på en massa tåg som inte var pålitliga. Eller stå i regnet för att vänta på buss eller taxi. Då kunde jag lika gärna gå till jobbet och bli blöt.

Jag kom 30 min försent till jobbet, relativt blöt, men glad att vara inomhus och varm!

Overaller är inte för alla

Det är väl inget nytt att många New York-bor är fasligt dåliga på att klä sig rätt för årstiden, speciellt vinter. Många skickar sina barn i gympaskor när det är minusgrader ute, ingen mössa och inga vantar. Jag blir chockad. Många gånger ser jag mammor och pappor som lämnar sina barn på skolan som själva är klädda i varm jacka och varma skor, medan barnen kommer i gympaskor och ingen mössa.

En grabb kommer i alla fall ordentligt klädd. Han har till och med overall. Som en annan lärare klagade på. Hon kunde inte riktig förstå varför en fyraåring hade overall, såna är ju bara för mindre barn. OCH de var så svåra att få på barnet, fortsatte hon. Skorna gick ju inte att få igenom...

Jag höll på att tuppa av! Jag förklarade att för det första skulle killen klara av att sätta på sig overallen själv. För det andra TAR MAN AV skorna innan man börjar dra på overallen. Sedan avslutade jag med att overall minsann är ett fantastiskt klädesplagg.

MVH,
Klädpolisen (Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder)

Problem!

Det första maken frågade när jag sa att jag skulle gå som publik på torsdag var: Men, vad ska du ha på dig? Maken är ju min stylist kan man säga. Utan honom skulle jag glida runt i T-shirt och mysbyxor hela dagarna. Nä, nu skojar jag. Ibland skulle jag nog också ha jeans på mig. Jag har noll intresse för mode och kläder. Intresset ligger nog till och med på minus. Så spännande tycker jag att kläder är.
Jag har ännu inte införskaffat några större storlekar, jag är inte nere på min matchvikt ännu (den jag hade innan graviditeten alltså), så jag skulle behöva några tillägg i garderoben eftersom det lär dröja ett litet tag till innan matchvikt nås. Sist jag "shoppade" kläder var när jag var höggravid, jag kanske inte ens var höggravid ännu (jag var stor som ett hus redan i femte månaden typ så allt efter det räknar jag som höggravid) när jag tänker efter. I maj var det nog. Förra året. Så ofta handlar jag kläder. Aldrig med andra ord.

Så idag tog jag mig kragen och gick ut och letade efter kläder i flera timmar. Provade plagg på plagg men icke. Jättesvårt! Skor hittade jag minsann. Massor med skor. Som jag också behöver, men inte lika akut. De fick jag ställa tillbaka på hyllan igen. Kläder var det! Inte skor!
Till slut, efter en miljon ombytning och speglingar hittade jag en "färgglad" skjorta och ett par mindre färgglada byxor. Tydligen ska det vara färgglatt när man sitter i publik. Det ser bra ut i kameran. Jag kommer alltså att se ut som en turkos liten boll i publikhavet. Ni vet ju att kameran också lägger på 25-30 kg. Har jag hört ryktesvägen. Bara så ni vet.

Hittade tyvärr inte detta. Då hade jag slagit till på en gång.

När jag kom och beklagade mig för maken, att det är så svårt att hitta kläder och att det nog är lika bra att jag går ned de där extrakilona illa kvickt eftersom inget sitter särskilt bra, lyfte han bara menande på ögonbrynen och påpekade att det inte spelade nån roll vilken vikt jag har/hade, jag hittar ändå aldrig nåt jag är nöjd med. Touché!

Övertid

Nu har klockan officiellt snurrat över på övertid för den här bebisen som växer i magen. Beräknat födelsedatum kom och gick utan nyheter. Kanske var det lika bra? Vi hade vissa planer igår som gick i stöpet och jag var minst sagt både besviken och upprör. Och arg. Så där gravidhormonell som man kan bli ni vet.

Vi väntade på ett gäng möbler från IKEA som skulle snickras ihop. Eftersom vi bor ganska litet har vi tänkt ut smarta lösningar för att kunna förvara saker och öka utrymmet. Då har vi därför fått göra oss av med några (läs: en hel del) möbler som inte riktigt passar in i den beräkningen. Möblerna skulle kommit igår. Men en kvart innan ringer de och säger att deras lastbil gått sönder och de inte kan leverera förrän på onsdag! Vi har alltså gjort plats för möbler, bestämt tid för en vän att komma hit och hjälpa till med ihopsättning, avsagt annat, för att leveransen skulle komma.
Dessutom är det inte säkert att vi är hemma på onsdag för att ta emot möbler (vi kanske är på förlossning, vem vet? och ingen vi känner är hemma heller för den delen eftersom folk jobbar). Missar vi den leveransen på onsdag kan vi få vänta ytterligare dagar eller kanske en vecka eftersom vi måste boka om. Jag ringde till leveransföretaget och IKEA för att reda ut. Och det enda de kunde göra var att betala tillbaka halva fraktkostnaden. Inga sympatier alls. Känns lite ruttet.

Så, kanske är det meningen att pyret ska stanna inne i magen en vecka till eller så? Det finns väl en mening med allt. Möbler som kommer på onsdag. N som börjar i årskurs ett imorgon.

Dessutom har jag ju hunnit plugga en del och ligger två veckor före i två utav tre kurser. Den tredje kursen börjar imorgon och då sätter jag fart på den med...Känns helt bra det också.

 I väntan. 

Sjuka lagar

I USA härjar debatten om aborter fortfarande. Det känns lite "förra århundradet" över det hela. Har vi inte kommit längre än så? Nej, inte i USA.

Nyligen klubbade staten North Dakota genom lagar som i princip förbjuder aborter. Ingen abort efter vecka 6 (eftersom man då kan höra hjärtljud för första gången i många fall). Ingen abort efter våldtäkt, incest eller om det är fara för kvinnans liv. 
Nu är slaget inte över än. Enligt konstitutionen (Roe vs Wade från 1970-talet) är det lagligt med abort upp till vecka 22-24 tills fostret är livsdugligt utanför magen. Konstitutionen är alltså de pelare som landet står på och som sedan lagar grundar sig på. En lag kan visa sig vara okonstitutionell, alltså vara något som pelarna motsäger sig. Denna nya abortlag kommer att ställas mot konstitutionen och testas. Något som kan ta flera år i värsta fall.

De abortläkare (i North Dakota finns bara en abortklinik) som ändå utför aborter riskerar fängelse och dryga böter. Det värsta är ändå att med lagar som denna, finns det risk att kvinnor åker till olagliga abortkliniker, skumma ställen, för att göra abort. Dessa kliniker är inte alltid de bästa och kvinnan kan i värsta fall mista sitt liv.

Nu är det långt ifrån alla som delar North Dakotas syn på aborter (och på sitt sätt, kvinnor) tack och lov. Jag råkar dessutom bo i en stat som är väldigt öppen i sin syn på både aborter, äktenskap för homosexuella och andra kontroversiella frågor. Jag vet inte hur jag hade klarat att bo i en mer konservativ stat. Jag hade fått spendera mitt liv med att argumentera tror jag. Tröttsamt.

(Påminnelse: Kom ihåg när jag skrev om politiker som sa att "kvinnans kropp stänger ned sin produktivitet vid en våldtäkt"? Det är alltså omöjligt att bli med barn om man blir våldtagen. Och även han som hävdade att "livet är Guds gåva och meningen, även vid en våldtäkt". Ruskigt.)

Ibland måste livet få ta plats

Den här veckan har varit omtumlande på många sätt och det har gjort att jag varken haft tid eller lust att blogga. Det verkliga livet, det som finns utanför bloggen, har förtur när det gäller tiden.

Nu börjar saker återigen falla på plats. Något sånär i alla fall. När är egentligen alla saker på "plats"? Det händer alltid nåt som får livet ur balans på ett eller annat sätt.

Vad är du tacksam för idag?

Lockdowns

Något som är jobbigt med skolan här i USA, nu kan jag ju bara tala om mina erfarenheter här i NYC, är att det finns en underliggande rädsla för skolskjutningar. Speciellt nu efter vad som hände i Newtown i december. Tidigare har det varit skjutningar på skolor med äldre ungdomar och unga vuxna. Plötsligt förändrades landet i ett slag. Det KAN hända alla. 

Det är fruktansvärt att man ska behöva vara rädd för att något ska hända ens barn när de ska vara på den säkraste platsen utanför hemmet - skolan. Visserligen är risken ganska liten, men samtidigt ska man inte ta något för givet.

Dotterns skola övar ständigt på olika scenarion som kan hända. Inte bara skjutningar, men också bränder och andra risker. Det är jag tacksam för, samtidigt som jag tycker det är så tragiskt att barn ens ska behöva oroa sig för hemskheter.

Dottern pratar om "lockdowns" varje vecka. Det finns två olika - soft och hard lockdowns. För att vara ärlig vet jag inte vad det är för skillnad. Barnen får lära sig hur de ska agera i händelse av en kris. Hur de ska sitta, var de ska sitta, vad de ska tänka på, att de ska vara tysta och lärarna berättar att de är där för att skydda barnen. Jag tror att dessa övningar sker minst en gång i veckan. Barnen drillas i säkerhetstänk.

Bild lånad från nätet

Anledningen till att man använder sk lock-in på skolor är att barnen inte ska springa ut och möta en gärningsman. Man låser istället in sig i klassrummen och har rutiner för hur detta ska gå till. 

Nu finns det röster som anser att lärare ska få möjlighet att beväpna sig i skolor i södra USA. I fall att någon skulle bryta sig in. Å andra sidan, vilka garantier finns det för att läraren är pålitlig? Någon kan säkert få nåt psykbryt en dag och så är det kört med det.

Likaså finns det de som anser att det ska finnas beväpnade vakter på skolor. Det har funnits på vissa skolor där skolskjutningar har hänt och jag vet faktiskt inte om det skulle fungera.

Gärningsmannen har alltid överhand när det kommer till händelser som denna. Vakterna jobbar dag ut och dag in, ingenting händer. Det är klart att de blir överrumplade när det väl sker något. De är inte lika beredda som gärningsmannen och kan lätt röjas ur vägen.

Självklart ska barnen skydda på något sätt. Samtidigt är det något fundamentalt i samhället som måste förändras här. Själva tankesättet och förhållandet till vapen i allmänhet.

Livet

I helgen föll jag ned i ett stort svart hål. Handlöst fall. Rakt ned. Ett hål som jag fortfarande håller på att klättra ur. Just nu känns det halt, svårt att få tag i något att hålla fast i för att kunna komma upp ordentligt. Livet ger en ordentliga smällar ibland. Det gäller att parera, ducka och fortsätta slå helt enkelt. Jag kan helt bara säga att det är en mycket jobbig tid för oss just nu, utan att säga för mycket. Det är lite för personligt att skriva om, därav "hemlighetsmakeriet".

Å andra sidan har det också hänt roliga, positiva saker. Som att vårt "akvarium", det där projektet på jobbet som jag skrev om förra veckan, blev riktigt fint. Jag är aningen stolt. Helt klart värt alla blåa smurfar.

Snäckor, sjöhästar, maneter, fisk och sjöstjärnor.

Plus att en mamma berättade att hennes son hade velat se på bilderna på hans lärare nere i hallen ( vi har foton på alla lärare på ett träd). Sedan sa han:
- I wanna see the picture of my BEST teacher miss D!

Är det inte gulligt så säg! Det gör att det är lite roligare att gå till jobbet, trots rådande omständigheter...

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras. Nja. Bara en påminnelse från min tid på gymnasiet när jag studerade latin. Ni som läst latin förstår vad jag menar. Alla dessa citat man skulle plugga in.  Plugga har jag gjort hela veckan. På lördag ska jag nämligen ta mitt första Collegetest och komma ett steg närmare min lärarlegitimation. Provet är Humanities. I stora drag, poesi, litteratur, arkitektur, konst, musik och sånt. Jag kommer aldrig i mitt liv kunna komma ihåg alla olika "meter" som används i poesi. Eller skalor och sånt i musik. Jag förlitar mig på resten helt enkelt. Lite nervös är jag. Kuggar jag har jag förlorat 140 dollar plus att jag inte får göra om just det testet på sex månader...
Efter detta prov har jag bara sju kvar...

Dagens i-landsproblem

Så, idag var jag tillbaka på jobbet igen. Hungrig som en varg efter dagar av sjukdom begav jag mig till ett café på lunchrasten. Där satte jag mig ned i godan ro. Beställde lite mat, läste nyheterna på telefonen (vilken jäkla uppfinning de där androiderna!), njöt at tystnaden.
När jag nästan var klar, tack och lov, kom en kvinna in och satte sig vid bordet bakom mig. Hon beställde nån smörgås och fick in den så småningom. Och till min fasa, verkligen!, smaskade hon något fruktansvärt när hon åt. Det var riktigt ruskigt. Det värsta jag hört vill jag våga påstå. Om jag hade suttit på andra sidan restaurangen hade jag fortfarande hört hennes smackande. Att folk äter med munnen öppen och smaskar är något av det värsta jag vet. Hela min kropp skriker av obehag när jag ser och hör någon som äter så. Fortfarande får jag ilningar i kroppen av att tänka på kvinnan på restaurangen. Kvinnan ska vara glad att jag satt med ryggen åt henne, för jag hade inte kunnat låta bli att ge henne dödliga blickar om jag fäst mina ögon på hennes smaskande fejs...
Usch, vad neggo jag blev. Var nog tvungen att avreagera mig. Så finns det ju värre saker i världen, som krig, vapen, olycka och sånt...och smaskande människor...

Sjukstuga

Sjukstuga har vi haft här hemma de senaste dagarna. Magsjuka, förkylning och allt emellan. Till och med jag, Fröken stålmage, som inte ofta är sjuk, åkte på en omgång med kräks och sånt obehagligt. Nu ser det ut att vända. Jag är hemma från jobbet idag med för att återhämta mig, likaså lillan.
Inte roligt det här. Ja, annars är det väl bra på den här sidan Atlanten. Hoppas ni har det fint!

Vad i h-vete?

Jag hade tänkt skriva om att det äntligen var fredag, om en trevlig julfest på jobbet och sånt där. Men så läser jag om en helt jävla sjuk skolskjutning här i "närheten". Om någon som går in och dödar oskyldiga små barn på en skola. Vad i helvet är det för fel på folk? Jag är så arg och ledsen och upprörd att det finns inte. Vad är det för värld vi lever i?
Nä. Fy fan säger jag bara. Det finns inte tillräckligt starka ord för att uttrycka det jag känner just nu.
Ledsen. Vi hörs imorgon. Jag är så himla less på medmänniskor just nu.

Lite besviken

Idag for vi till vårt favorthängställe i stan; South Street Seaport, som ligger bredvid Brooklyn Bridge vid East River. Det var två år sedn vi var där senast och herregud, vad det har förändrats! Till det sämre tyvärr. Jag och maken brukade åka dit för att få lite lugn och ro med vacker utsikt. Nu är det en helt annan sak. Massor med försäljnings"stationer" med diverse turistfällor, maskiner där man kan köpa det ena och det andra, TV-skärmar med reklam och massor med människor. Verkligen massor. Visserligen fanns det en del ställen som var lugnare, men de var få. Verkligen trist. Kanske senare i höst blir det lite lugnare. Jag antar att det bara är att vänja sig vid att bo i en turiststad!

Dessutom var min favoritaffär, Express, stängd till på söndag! Jag som skulle köpa nån topp, eftersom jag har lite brist på såna...Well, well. Jag hittade en annan affär och blev nöjd med tre inköp. Det är helt okej. Dessutom var det skönt att komma ut lite. Man får tänka på det positiva!

Utsikt från Seaport

Brooklyn Bridge

Alla fashionistas out there - I call you

Jag har en skolavslutning på fredag, va. Som varje år tydligen. Och varje år glömmer jag att jag aldrig har nåt att ta på mig. Det vore väl bra trevligt att ha nåt fint på sig nu när det är sista avslutningen i Sverige, förmodligen någonsin. Problemet är att jag hittar INGENTING. Som vanligt. De vanliga ställena (läs: billiga) har inte det jag söker, what to do? Det är ju inte så att jag har överdrivet mycket tid att springa och rota i affärer hela eftermiddagarna. Fortfarande har jag ett jobb att gå till och fortfarande har jag apmycket att göra. Beställa online är ju inte på fråga (med tanke på leveransservicen i detta landet, lär det dröja till juli innan de kläderna dyker upp).
Det jag har att tillgå hemma om jag skulle sy nåt själv då är:

- två tapetrullar med olika mönster, svart och vitt
- nyss inköpta svarta soppåsar, ganska stora
- lite gamla handdukar i diverse färger
- kanske, eventuellt nån synål och lite tunn tråd i rosa färg

Vad säger ni? Bra eller anus?
 McGyver, var är du när man behöver dig?

Sommarminnet jag helst vill glömma

Nästa rubrik kommer från fina Anneli som önskade denna: sommarminnet jag helst vill glömma. Det är klart att jag måste ta det som kom upp direkt i skallen när jag läste förslaget. Jag har faktiskt inte så många hemska sommarminnen, förutom detta.

När vi var små var vi ofta ute i Sverige på semester, både nära och långt bort. Vid det här tillfället var det tur att det var nära hem. Hela familjen skulle åka till en stugby några mil bort och sova över en helg. Jag var väl 14 år vid tillfället ungefär. Det var ett riktigt mysigt ställe med nära till vattnet. Stugan var också trevlig, stor och rymlig. Jag och två syskon fick dela ett rum (vi är en stor familj och har alltid delat rum på nåt sätt). Eftersom jag drog nitlotten fick jag sova på golvet med allt vad det innebär. Allt väl så långt. Den allra första natten var riktigt hemsk. Jag sov ganska mjukt och skönt, men istället drömde jag hemska mardrömmar. Aldrig före och aldrig efter denna händelse har jag drömt så hemskt. Nu kommer jag inte ihåg den exakta drömmen, men den obehagliga känslan finns kvar när jag tänker på semestern. Jag vände och vred på mig hela natten och vaknade gråtandes, kallsvettig och alldeles skräckslagen. Det gick helt enkelt inte att somna om efter det, eftersom jag var livrädd att fortsätta drömma. Jag vägrade sova kvar en natt till. Som tur var skulle våra grannar hemifrån komma över dagen och grilla. När de åkte hem följde jag med och sov resten av helgen hemma. Tack och lov!

Visserligen inte ett så hemskt sommarminne som skulle kunna vara, men ändå minnesvärt för mig. Har ni nåt sommarminne som allra helst skulle glömmas bort?

Sommaridyll va?

Ingen inspiration

Idag finns det ingen inspiration att skriva. Vanligtvis har jag en miljon tankar som möjligtvis skulle kunna bli ett inlägg. Inte idag. Så idag får ni klara er själva! Vi ses imorgon.

Dagens "Visste du att"

Visste ni att jag faktiskt sjungit på radio? Jojo. NU är ni lite imponerade va? Ni hade ingen aning om att ni läser en kändisblogg!
Det kanske låter "värre" än det är. Under fem år jobbade jag på en turistattraktion och under en av mina sista högsäsonger skulle radio vara där och följa med på en långtur runt anläggningen. Jag blev tillfrågade att guida reportern under en två timmar lång tur. Det var riktigt roligt. Vid en speciell plats på turen finns det en psalm som flera guider brukar sjunga (självklart har psalmen anknytning till platsen). Dock inte jag, även om jag brukade citera delar av den. Inte sjungandes. Aldrig sjungandes. Never. Ever.
På turen fick jag förfrågan om att sjunga den för radio. Jag lyckade skjuta upp det och till slut glömdes det bort.  Ingen kunde varit lyckligare än jag!
Ända till reportern kommer springande efter lunch och hade kommit på eländet. Det slutade med att vi gick tillbaka den biten och jag fick sjunga psalmen i alla fall. Typiskt.
När själva reportaget sändes, basunerades det ut via högtalare över hela stället. Inklusive mitt sjungande.Lyckligtvis var jag på en tur så jag hann aldrig höra det. Faktiskt har jag inte hört det än idag! Och det är jag glad för. Det kan gott ligga och ruttna i arkiven nånstans. Kanske rotas fram när jag faktiskt blir berömd för nåt jag KAN göra.

Det var en liten hemlighet om mig. Har ni nån hemlis att dela med er av denna underbara vårfredag?

Känner mig lite lurad

Det är just vad jag gör. Jag känner mig så in i bomben lurad. Det ligger en hund begraven. Förra veckan var det vår. Visst? Nu är det plötsligt minus 10 på nätterna igen! Det går ju inte ens att begrava en hund just nu, marken är stenhård. Hur gick det till måntro? Det är dessutom inte så väldigt varmt på dagarna heller. Jag gillar inte. Det skulle ju vara vår. Värme, sol. Visserligen är det ju ljusare tider, men jag vill ha värme. Jag vill använda min vårjacka, mina vårskor. Inte mössa, vantar och vinterskor. Det suger fett som man sa för några år sen. Ni vet ju att jag är gammal så jag slänger med uråldriga uttryck. Jag känner för att stampa i marken som en trotsig tvååring och lägga mig på marken och skrika och gapa och gråta. Tills jag får som jag vill. Risken är ju att det blir ett långt utbrott. Kanske ända till april. Det har jag inte tid med.
Jag återgår nog i alla fall till att klaga på bloggen istället. Kanske Gud hör bön? Måste man vara troende året runt för att Gud ska höra bön? Eller räcker det att man är säsongsreligiös? Nån som vet?

Sista dagen :(

Idag är det sista dagen maken är hemma. Och jag sörjer. Hela dagen. Kanske gråter lite också. Jag fattar inte att det är dags att skiljas nu. Inte för alltid, men för en ganska lång period. Alldeles för lång för mitt tycke och smak.
Dagen ägnar jag åt att umgås med min man och dotter och passar på att mysa. Vi lagar god mat, ligger i soffan och gosar, kanske kikar på nån film tillsammans...Datorn lägger jag åt sidan. Ni får ha överseende.

Back to life

Herregud, jag har varit helt däckad! Efter mitt inlägg i söndags morse kollapsade jag totalt. Började frysa, skaka och må himla dåligt. Jag fick inta sängen och sova helt enkelt. Åt knappt på hela dagen. Hade ont i kroppen, framförallt ryggen. Fruktansvärt!
Jag har inte haft feber på 6 år så jag hade glömt hur hemskt det är att vara sjuk! Måste vara starka grejer jag smittats med. Det ska mycket till att jag ska vara hemma från jobbet, men igår var jag tvungen. Det gick helt enkelt inte. Idag blir också en hemmadag. Kroppen är helt slut efter sjukdomen och jag vill inte riskera att insjukna igen.
Tänk vad man uppskattar att vara frisk när man varit så sjuk!
Nu är maken också nere för räkning. Vi faller som furor häromkring.
Well, I am back on track så smått och det är jag glad för. Fy tusan för att vara sjuk!

Jag är i mitten då.