Fina medresenärer

Jag och sonen har ju pendlat en hel del tillsammans de senaste 3 åren. Vi är inne på år 4 nu, kan ni tro! Vi åker minst två tåg varje morgon och minst lika många tillbaka på kvällen. Man kan säga att vi spenderar ett antal timmar på tåget varje dag. Lilla H började i sittvagn och jag släpade den där vagnen och all packning upp och ned för trappor när hissar inte fanns tillgängliga. Nästan varje gång var det någon snäll människa som erbjöd sig att hjälpa till att lyfta upp vagnen. Även på tåget erbjöds jag nästan alltid att sitta ned vilket var mycket tacksamt.
För ca 1.5 år sen slutade vi med vagn och H går numera. Det är ganska långa sträckor som vi går mellan hem, tunnelbana, byte av tåg och jobbet/skolan. Han är väldigt duktig måste jag säga!

Även på tågen och på väg mellan tåg har vi blivit vän med en hel del fina människor som alltid är så glada och trevliga. Ibland har de gett H små presenter och de tar så väl hand om oss.
På ena tåget finns det ett gäng gubbar som reser tillsammans till jobbet. Några jobbar också tillsammans verkar det som. De retas alltid med varandra och skrattar högt. Detta har H fascinerats av och ville sitta i samma vagn som "the funny guys" hela tiden. Så klart upptäckte gubbgänget H som satt och tjöt av skratt lite längre bort i vagnen! Så de började snacka med H och nu är han "en i gänget". Och de är så fina mot honom, och mig. På sin födelsedag för en månad sedan fick han en present av en av gubbarna och hans fru. Ja, så klart har de alla berättat om H där hemma. En annan av dem har köpt en planta till sitt hem och skrivit alla gubbarnas namn på den. Inklusive H! Är inte det fint så säg?

Häromveckan pratade H om att han i skolan varit Crossing guard (lite av en polis som står vid övergångsställen där barn passerar). Ena gubben skojar om att H skulle haft en sån där polisbricka. Varpå den andra gubben börjar rota i sin väska och drar upp en bricka! Som han ger till H. Vilken lycka!
Numera skriver H böter till folk till höger och vänster! Mycket roligt och bra sätt att öva sitt skrivande på!

Att brickan ser riktig ut gör ju inte saken sämre!

En frivilligt ofrivillig paus

Kan man säga det? Bloggen fick ta en paus ett tag. Det har varit en hel del de senaste veckorna. Ett besök på akuten med sonen, lokala musikaler, galakväll mitt i veckan, rapportskrivningar och förkylningar. Och så jobb så klart. Och städning och tvättning och allt annat i livet.

I onsdags hade min skola en fundraising. Jag vet, en onsdagkväll! Jag jobbade till 17.30, sprang hem till en kollega (25 min rask promenad) för att byta om och så bil till festligheterna. Jag fick gå tidigt eftersom det tar ca 2 timmar att komma hem den tiden på kvällen. Och idag, lördag, är jag fortfarande i återhämtningsfasen efter några nätters dålig sömn...Men galan var fin! Fantastisk utsikt över Manhattan, otroligt fina dekorationer och helt okej mat. Min klass hade knåpat ihop två tavlor, som auktionerades ut. De gick för 500 dollar styck till sist! Jag tror det var de verk som gick allra bäst på hela galan. När proffs arbetar vet du!;)

Den här helgen är för ovanlighetens skull helt obokad. Det ska tyvärr regna. Regnat har det gjort i flera veckor nu, ganska ofta. Igår var vädret helt fantastiskt, men idag är det åter igen regn, moln och kyligare väder. Här är man ju van vid varma vårar och heta somrar, men detta år har börjat långsamt. Jag bär fortfarande jacka under de flesta dagar vilket är ovanligt. Dock vet jag ju vad som komma skall. 30 graders tryckande värme med AC som står på dygnet runt. Det kan jag lätt vänta på...

Nu ska jag hjälpa dottern att rycka ut tanden som sitter lös! Jag är inte bara lärare och bloggerska, jag är också mamma och tandläkare!

Här kommer lite bilder från Sverigeresan förra sommaren!

Systerbesöket är över

Nu har syster och systerdotter åkt hem till Sverige igen. I söndags närmare bestämt. Avsked är aldrig roligt. Speciellt inte när man faktiskt inte vet när man kommer att träffas igen. Nästa år? Om två år? Tre år? Mer? Det är jättejobbigt att inte veta exakt när man ses igen.

Vi har haft två fina veckor tillsammans i alla fall med mycket roligt!

Sonen i skolan komverserar med en av mina elever som fullkomligt avgudar honom :)

Manhattanutsikt från gratisfärjan till Staten Island!

Frihetsgudinnan i förbifart

Fika på Dominique Ansels bageri (uppfinnaren av Cronut som är en mix av croissant och donut)

Titanosaurus igen på American Museum of Natural History 

Där fick N också lära sig enkel origami

Sen var vi på Bronx Zoo. Det gillade sonen speciellt.

Nu har som sagt syster och systerdotter åkt hem igen och lägenheten känns tom...

Årets julkalender

Monica  påminde mig om årets julkalender - på tv. Fantastisk säger jag! Jag älskar deras program "Historieätarna". Så otroligt bra. Och denna julkalender är lika bra. Nu kanske ni tror att jag är den enda som gillar programmet, men icke. Dottern slukar vartenda program! Hon älskar det!
Det är bra på alla nivåre. Man lär sig en hel massa historia och det är dessutom roligt. Mycket humor!

Jag önskar att det kunde vara ännu längre. 15 minuter känns ganska kort tycker jag, men så är jag en historienörd. En av mina syrror skickade själva julkalendern till dottern som också öppnar en lucka efter varje program. Och det roliga är att varje lucka är ett nytt klädesplagg till en pappersdocka. Annorlunda idé, men mycket bra!

Så denna kalender får högsta betyg av oss alla!

Äntligen sommarlov

Sommarlovet har varit efterlängtat kan jag tala om. Den sista drog sig liksom fram. Det blev svårare och svårare att vakna på morgonen för både mig och dottern. Att dottern nu har sommarlov betyder att jag får en lugnare morgon när jag gör mig klar för jobbet. Bara EN lunch att förbereda, bara mina kläder att oroa mig för, inga lappar som ska skrivas under eller lämnas in, inga läxor att fixa (sommarläxa, men nu har hon ju hela dagen på sig istället för nån timme när hon kommer hem)...Jag ser fram emot att få käka frukost på morgonen igen! Det har jag inte hunnit under skolåret. Ibland kommer jag till jobbet och känner att magen är tom och undrar varför. Sen kommer jag på att jag faktiskt inte fick i mig nåt innan jag gick hemifrån.

Dessutom kom dottern hem med fantastiska betyg. Ja, här får man betyg från förskoleklass. På gott och ont. Vi brukar säga till dottern att de bara betyder att Ns lärare visar oss vad N behöver öva mer på så att vi vet hur vi ska kunna hjälpa henne hemma. Och N har jobbat hårt under året, verkligen. Hon kom hem med högsta betyg i alla ämnen. Än så länge älskar hon skolan och att lära sig. Hon älskar att läsa och har nyligen börjat läsa tredje boken i Harrpy Potter-serien. Varje kväll läser hon en timme eller mer. I avslutningspresent fick hon en Kindle läsplatta av sin farbror som hon nu är tokig i. Bara tanken att man kan ladda ner många böcker är fantastisk tycker hon!

 För mig är det fortfarande 5 veckor av arbete som gäller innan jag får lite ledigt och vi far till Sverige!

Amningen

Jag ammar fortfarande. Ammade, förlåt. Sonen och jag är lite i konflikt just nu. Han är färdig med att amma. Done and dusted. Han har gått vidare i livet och föredrar komjölk och mat. Hans mamma (dvs jag) är inte med på noterna. Hon anser att det minsann kan ammas några månader till (kanske fram till september?) och att det är mycket sorgligt och känslomässigt att från en dag till en annan bara sluta amma.

Med dottern slutade jag amma efter ett drygt år. Det kändes som att det räckte. Hon åt bra med mat, men gillade att amma. Jag var dock färdig. Redo att gå vidare. Med sonen kändes det annorlunda. Kanske på grund av att han med största sannolikhet blir sista barnet och därmed min sista chans att amma. Jag älskar att amma, det är så otroligt speciellt. Min kropp tillverkar mat åt en annan människa, som den lilla människan kan växa och överleva på. I många månader. Det är fantastiskt. Plus att det är en speciellt stund med barnet varje dag. Speciellt efter att jag börjat jobba.

Sonen håller inte alls med. Han bestämde sig att nu är det nog. Tog bröstet i munnen, sög lite, lite, slutade och spottade ut mjölken. Jag frågade om han ville ha mer "booba" (som han kallar det). Han skakade på huvudet och sa "Nonononono", 

Jag hamnade i en känslomässig bergochdalbana och har försökt att få honom att amma lite till varje dag, men han vägrar. En del av mig känner att det är skönt att han avslutade själv, att jag inte behöver "tvinga" honom att sluta. En annan del känner sig snopen och snuvad. Jag skulle ju amma länge denna gång! 

Jag ska i alla fall pumpa lite och ge honom i flaska. Kanske gillar han det bättre, vad vet jag. Nu verkar det ändå som om amningen är förbi och jag kommer förmodligen aldrig att amma en annan bebis. En era är över. Låter så dramatiskt, känns dramatiskt. Kanske är det hormoner i mig som fortfarande snurrar runt och är förvirrade i kroppen. Vad hände liksom? Aldrig mer amning? Jag måste få smälta detta ett tag till. Förlika mig med detta faktum....

Min stora, icke-ammande, son

Välbehövligt

I torsdags var det Thanksgiving och eftersom jag jobbar på en skola blev vi lediga över en långhelg. Faktiskt var vår skola ledig redan på onsdagen, men då jobbade jag ett par timmar på mitt andra jobb på eftermiddagen i alla fall. Dock inte en heldag, vilket var skönt.

Jag kände att denna ledighet verkligen var välbehövd. Mycket jobb och mycket annat som händer.
Vi därför har tagit det mycket lugnt. Förutom på torsdagen. Det som skulle bli en enkel familjemiddag förvandlades ganska snart till att involvera både svåger med familj och svärfar. En lätt middag blev också mer än ett par maträtter. Jag och svägerskan delade på jobbet, men det blev ändå en dag i köket för att göra Janssons frestelse (makens måste), stuffing (med hembakat cornbread), tranbärssås, äppelpaj och pekanpaj. Vi kom hem relativt sent, men hade en väldigt trevlig dag.

Thanksgivingmat

Annars har vi tagit det lugnt och myst hemma. Varit ut på stan ett par gånger för att få frisk luft. Jag var och tränade igår för första gången på över en vecka (har haft lite ont i halsen) och idag ska vi vara till Svenska Kyrkan för att öva på Lucia igen med dottern. Lucia sker om bara två veckor!

r 

Jag och dottern på väg för lite shopping på Target.

Sonen har också börjat gå. Han tog sina första steg i september, men han ramlade efter bara ett par dagar och lyckades vrida foten så illa att han inte kunde stödja på ena foten. Vi åkte in till sjukhuset som ville ge honom gips "ifall att"...Vi sa nej och efter ett par dagar blev det bättre. Men jag tror att incidenten gjorde honom lite rädd för att släppa taget och gå.
Nu har han i alla fall gjort det! Han går mer och mer och längre och längre! Han är så glad och stolt. Och vi med så klart!

Om en vecka...

Om en vecka börjar jag jobba. EN VECKA! Samtidigt som det ska bli oerhört spännande med två nya arbetsplatser sörjer jag att mammaledigheten "redan" är över. "Redan" skriver jag inom citationstecken eftersom många, de allra flesta arbetande mammor, bara får tre månader ledigt. Vissa bara sex veckors betald ledighet. Jag känner att jag bör vara tacksam för mitt dryga år av leidghet i alla fall.
När storasyster var liten började jag jobba halvtid då hon var åtta månader och heltid då hon var nästan 11 månader. Då kändes det helt okej. Jag var redo.
Nu är det en annan femma. Detta är förmodligen min sista mammaledighet. Kanske kommer jag aldrig mer att få vara ledig med en liten bebis. Och OM det nu skulle bli fler barn är det inte säkert att jag har möjlighet att ta ledigt så här länge heller. Det känns lite vemodigt och lite sorgset också.
Nu kommer ju barnen att ha det fint hemma med sin pappa, så de kommer att ha det bra. Storasyster börjar skolan igen och har fullt upp med skola och läxor och sånt dessutom.

Från den här lilla rumpnissen

Till den här lilla busungen!

Den här veckan är nästan fullbokad redan. Jag ska njuta av varenda sekund med familjen och vädret och ledighet och frihet. Och jag VET att när jag väl börjar jobba och har kommit in i allt så kommer jag att tycka att det är roligt och givande och fantastiskt. För att inte tala om att få lön också. Pengar är alltid bra. Nu kan vi börja spara till vår Sverigeresa nästa sommar till exempel.

Storasyster när hon var drygt 1.5 år

till denna 6.5 åring igår.

Men ändå, ett tag vill jag i alla fall sörja att ledigheten drar mot sitt slut och att min lilla bebis alldeles strax fyller ett och inte är en liten bebis längre. Han kommer att gå in i en annan fas. En fas där han lär sig gå, börjar säga ord och där vi får upptäcka ytterligare dimensioner av hans personlighet under utveckling. Och storasyster ska vi inte ens tala om. Hon fyller sju snart och ska börja i tvåan. Hur snabbt får det gå egentligen?

Snart blir det en tur ut i det fina vädret!

Jag sitter inte stilla

Ja, det är officiellt. Lillebror har börjat röra på sig och jag likaså. Inte nog med att han kryper som en racerbil, han har också plötsligt börjat resa sig upp mot möbler. Detta med att resa sig upp hände inom bara ett par dagar och jag är fortfarande i chock, mitt hjärta likaså. Ni kan ju bara föreställa er alla faror som plötsligt uppenbarat sig i form av fallolyckor och andra hemskheter. Det resulterar att hjärtat ständigt ligger i halsgropen och guppar och idel framrusande för att förhindra fall...Han är ju inte särskilt stadig ännu, men har tack och lov fattat vitsen med att försöka hålla i sig i möblerna och inte bara stå lutad mot för att sedan kasta sig bakåt.

Här står H och N med barnens kusin och läser en bok tillsammans. 

Jag har helt enkelt väldigt lite datortid just nu. Visserligen är jag ofta på min mobiltelefon, men jag kan inte skriva inlägg och kommentarer på den. Jag gillar tangentbord och lugn tid...Vilket inte sker särskilt ofta för tillfället. Dessutom har vårt lugna juni plötsligt blivit något mer hektiskt. Vad hände där? En hel del planer. Inga stora planer, men små saker här och där som gör att veckorna är fulla. Roliga saker kanske ska tilläggas!

Hört och sett

Har man barn kan man få höra både ett och annat emellanåt. För det mesta helt oskyldiga saker. Som när dottern sitter vid skrivbordet och gör läxan och tittar på sin penna.

- Mamma, är alla pennor gjorda i China?

Vad svarar man på det? Typ, Ja?

Sedan dess har hon sagt flera gånger att hon tror att "China-people", som hon kallar kineser (tydligen), "build stuff". Ja, de måste bygga saker påstår hon.

Detta konfirmerades i morse när N lekte med sin docka Nina. Hon tittade under dockans fot där det stod "Made in China" och konstaterade att:

- Everything is built by China-people. Titta här under foten! They build stuff. 

Häromveckan, när jag nattade N, innan jag lämnade storasysters rum, kramade hon mig och tittade mig djupt i ögonen och utbrister med mjuk röst:

- Du är min jävla unge...

Det är helt klart att hon tror att detta är en ömhetsbetygelse, som att "Du är min älskling". Jag undrar var hon fått detta ifrån? Jag skyller på Astrids filmer...finns säkert nåt där i som inte borde nå barns öron. Det finns inget annat ställe hon skulle kunnat höra detta på. Bolibompa? Nä. 

Jag förklarade att det inte var ett bra uttrycka att använda, men att jag förstod att hon menade väl. Så kan det gå när man är tvåspråkig! Inte helt lätt att hänga med i svängarna!

I jakten på

I jakten på en perfekt haklapp. Eller snarare 20-30 stycken haklappar. Lillebror började dregla enormt för någon månad sedan. Jag har aldrig sett på maken! Med storasyster var det inga problem. Vi började inte med haklapp förrän det var dags för smakportioner. Hon dreglade inte avsevärt alls.

Ja, ni ser ju. Haklapp hela dan.

Men Lilla H...Heeelt annan story. Han gillar att spruta saliv överallt. Befinner du dig inom en ganska snäv radie riskerar du att bli "salivad".Och det är nästan som om han glömt hur man gör när man sväljer, för det bara rinner ut ibland. Ohejdat. Så.
För att slippa byta kläder på honom tre gånger i timmen, har vi börjat använda haklapp. Vi köpte ett gäng (okej, typ 12) som var stora och som absorberade väldigt bra. MEN, vi märkte att han dreglade så mycket att det gick igenom haklappen och på kläderna ändå. Inom ingen tid alls var han genomsur. Det var ju inte meningen.
Vi hade tre haklappar med sån där plast som stoppar vätan, men de är ganska bökiga och stela. De fick vi använda tills vidare. Nu beställde jag ett gäng som ska vara mjuka, men vattentålig och de verkar funka. Trots detta måste vi byta ut haklappen en gång i timmen. Det är ingen hejd på pojken!

Barn, barn, barn

Det fanns en tid då jag tog kort på annat också. Annat än mina barn alltså. Den tiden känns så långt borta. Nu är mobilen fylld med bebisbilder till bredden och en och annan på storasyster.

Och när jag laddar ned bilderna till datorn inser jag hur flyktig tiden är. Nyss var lilla H alldeles nyfödd, pytteliten, svag och hjälplös. Det var förra månaden. Nu är han plötsligt nästan sex veckor, har en alldeles egen vilja, skriker emellanåt med starka lungor (så att han är säker på att få mat. Jag kan ju glömma bort liksom!), är nyfiken och tittar på allt och ler. Det där leendet alltså. Det kan smälta isberg.

Tiden springer så himla snabbt. Även om man ibland längtar ifrån bebisstadiet när man är tvungen att vara uppe hela natten för att han vägrar sova, eller när inget duger och han gnäller och har sig, är den tiden förbi alltför snabbt.
Jag skrev tidigare att det känns som att tiden går snabbare med andra barnet. Det kändes som att N var liten och nyfödd en mycket längre tid än vad H verkar vara. Kanske är det för att man vet hur snabbt det går. Plötsligt är H fem år och ska börja Kindergarten...

Jag vill inte. Kanske vill jag njuta lite extra nu när det förmodligen är sista barnet som ska växa upp och bli stort. Planer på en nummer tre finns inte (fast man ska aldrig säga aldrig!)...

Passa på att njuta av allt! Ögonblicken passerar alltför snabbt.

Pappor, behövs de verkligen?

Det är relativt stor skillnad på att vara pappa i USA och pappa i Sverige. Och även mamma för den delen också. Ett exempel som är ganska obvious är så klart föräldraledighet. Vad är det liksom? Totalt onödigt här i USA. Många mammor är antingen hemmafruar eller så går de tillbaka till arbetet efter 6 veckor. 6 veckor får man vara hemma, fast utan betalt. Vissa har sån tur att arbetsgivaren ger något längre ledighet och med viss lön dessutom. Rena rama lyxen.

Pappor och pappaledighet då? Lycka till med den.

Redan på sjukhuset vänder sig personalen till mamman när det gäller barnet och hans/hennes välmående. Vi fick också en mapp med diverse papper på hur man tar hand om en baby och så fick vi denna:

The New Moms handbook.

Pappor då? Äsch, de har ju redan gjort sitt. 

Jag hade föredragit The new parents handbook. Men det är jag det.

Växer som en champinjon

Idag var vi återigen till barnläkaren. Här går man inte till BVC eller liknande, utan man får hitta en egen barnläkare som gärna finns nära där man bor och gärna tar ens hälsoförsäkring, annars kan det blir en dyr historia. Inför lillens ankomst letade maken efter en barnläkare åt honom och fann en nystartad klinik väldigt nära oss. Faktiskt bara nedför gatan. Alldeles lagom.
Speciellt med tanke på väntetiden som blir ändå. Vi var så bortskämda hemma i Sverige när N föddes. BVC, också nära. Om man hade tid klockan 10.00 så kom man också in i undersökningsrummet klockan 10.00.

Här. A different story. Har vi tid klockan 10.00 är vi i väntrummet den tiden. Sedan får man vänta. Och vänta lite till. Efter en 20 minuter får man komma in och väga och mäta med en sköterska. Därefter blir man anvisad till ett rum för att vänta på läkaren. Hur lång tid man får vänta där är osäkert. Ibland 20 minuter, ibland en timme. Hittills har ett besök tagit (från det att vi kommit in i väntrummet, tills dess att läkaren är klar med undersökningen) ca 1.5 timme. Tänk er att vänta så länge med ett spädbarn som är två veckor gammalt. Det är inte så lätt alla gånger.

Dock tycker vi att den barnläkare som vi har valt är bra. Hon är förståndig, tar sig tid och är noggrann. Lite äldre med mycket erfarenhet.
Idag sa hon att Hugo "is growing like a champion". Han har redan gått upp ca 600 gram sedan födseln och växt nästan 4 cm. Det går så himla snabbt!

Det blir visst en bebis (och ingen valp eller kattunge)

Idag var vi äntligen på ultraljud! Och en annorlunda upplevelse gentemot Sverige var det faktiskt. Nu kommer jag inte ihåg exakt allt från ultraljudet som jag gjorde för snart sex år sen, mitt minne är tyvärr inte så bra.
Det jag kommer ihåg från Ns ultraljud var att jag skulle försöka hålla mig från att pinka före besöket. Det skulle visst vara bra att ha kiss i blåsan. Här var det tvärtom. Se till att tömma och inte ens äta före besöket (det hade min läkare glömt tala om så jag hade käkat en liten frukost. Trots det gick det bra.).

Sköterskan som utförde ultraljudet var inte alls så trevlig. Väldigt grinig och sur och log inte en enda gång. Körde runt med apparaten på magen för att lokalisera diverse kroppsdelar och organ på barnet och berättade helt enkelt vad det var. Inget kallprat eller nåt alls. Inga uppmuntrande ord. Nada.

Jag är fortfarande fascinerad vad de kan utröna av de bilder som kommer upp på skärmen. Blåsa, njurar, linser och allt annat. Själv ser jag mest sudd och ett och annat ben (de är lätta att känna igen. Vita och raka).

Efter en dryg timme, då bebisen inte var riktigt samarbetsvillig, tillkallades (den manlige) läkaren för att se om han kunde få fram de sista bilderna de behövde.
Ojoj! Då bytte sköterskan plötsligt personlighet! Hon kvittrade så glatt så och kom med kommentarer, log och fnittrade när läkaren sa något. Nästan läskigt faktiskt. Läkaren var väldigt trevlig och rar och kallpratade, frågade om N och kommenterade de bilder han såg. Stor skillnad mot sköterskan.
Efter lite över en timme fick vi gå därifrån med lite bilder också. Nu ville inte barnet riktigt vara med på bild eftersom han/hon är lite blyg verkar det som. Han/hon har censurerat sig själv.

Debatten pågår för fullt...

..här hemma. Ska det bli en bror eller syster som kikar ut i September måntro? Lilla N är stensäker på att det är en liten syster. Hon proklamerar glatt var hon än går att "där är min mamma och min lillasyster, fast lillasyster har inte kommit ut än". 
Det har faktiskt gått så långt att vi är lite oroliga för vad hon ska tycka om det är en liten bror som befinner sig i magen. Hur besviken kommer hon att bli? Vi förbereder genom att poängtera att det KAN vara en bror ELLER en syster, så ofta vi kan och hoppas på att det sakta går in hos henne att det inte är säkert det blir en syster.

Nästa vecka har vi ultraljud och det ska bli spännande. Vi kommer inte att ta reda på könet på barnet denna gång heller. Här i New York, i alla fall, är det snarare regel än undantag att man kollar vad det blir för kön. Och folk frågar hela tiden om man vet könet ännu. När jag förklarar att vi inte kommer att kolla, blir det ofta en förvånad min till svar och andra tycker att det är "gulligt" och "spännande" att man inte kommer att veta. Vi resonerar som så att vi vet att det ska bli en bäbis, alltså inte en hundvalp, kattunge eller marsvin, och att ha nån spänning kvar till slutet är mysigt!

Vi måste bara vara noga vid ultraljudet nästa vecka och betona före att vi inte vill veta, så att inte barnmorskan kläcker ur sig det i alla fall!

ps. Idag är det halvvägs!

Halvskum dag

Vaknade till solsken. Fantastiskt! Igår regnade det nämligen hela dagen. Grått och kallt och trist. 
Men efter skolskenet i morse, kom moln. Och solsken igen. Följt av moln.
Därför passade vi på att besöka biblioteket. Dels för att det var en del av dotterns läxa denna vecka, men också för att lämna tillbaka lite böcker och låna lite nytt till mig. Jag har saknat en bok att läsa. Visserligen lyssnar jag på "Pianostämmaren", men det är inte samma sak som att hålla en riktig bok i mina händer.

Jag kom hem med två böcker till mig själv och ganska många till dottern. Inte nog med att hon ska ta med sig en bok om "Earth Day" som är nästa månad, men hon ska också skriva en dikt som läxa. Eftersom vi inte har så många diktböcker hemma passade vi på att införskaffa några såna också för lite inspiration. Det är inte alldeles lätt att skriva dikter. Inte när man är fem eller tjugofem.

När Leo hjälpte till med läxan

Imorgon hoppas jag på finare väder så att vi kan ta en tripp till parken efter dotterns dans. Ännu en del av läxan ska avklaras då. Det handlar om en skattjakt där vi ska försöka få syn på t ex myror, insekter, pinnar och sånt där. Faktiskt tycker jag att de läxor som kommer hem är väldigt nyttiga och roliga. Det är en bra blandning på uppgifter som ska göras. Allt från praktiska saker som att skriva ett brev och skicka till någon, göra trolldeg och skriva meningar eller använda tärningar för att räkna plus och minus.

Ur barnamun

I fredags, när jag skulle lägga barnen på jobbet för deras middagsvila, var det ett av barnen som krånglade.
- Milk, I want milk, klagade han.
Eftersom han inte druckit så mycket under lunchen svarade jag:
- Alright, I will get you some. Just a second.
Barnet som ligger i sängen bredvid hörde ordet "milk" och blev väl lite inspirerad att själv fråga om att få lite mer.
- Milk?
Eftersom han i sin tur hade druckit väldigt mycket mjölk under lunchen, svarade jag:
- No, not for you sweetie.
Varpå han i hoppfull ton utbrister:
- Apple?

Ja, varför inte fråga liksom? Ingen mjölk, men kanske ändå lite äpple? Vem vet om man har tur. Ni vet, plötsligt händer det!