Bebiskläder

Bebiskofta på tvären med förkortade varv, stickad i ett stycke, och passande byxor till. Två olika mönster från Garnstudio. Stickat i Drops Alpaca på stickor nr 3. Jag valde att göra minsta storleken. Till en lite kille som blivit drygt en månad, men för tidigt född, så jag hoppas det passar snart. :) Mönster på koftan finns här. Och mönster på byxorna här.

Bilder

Sitter så här på söndagsförmiddagen och fixar med bilder på datorn. Så skönt att få tid till sånt som aldrig blir gjort annars. Förra helgen var det onekligen sommar och den här helgen raka motsatsen. Som varmast igår den 2 juni blev det 5 grader. Helt galet!! Här får ni en glimt av sommardagarna. Sen hoppas jag att sommaren snart är tillbaka igen :)

Ny kamera :)

Jag har gjort som Miastick och skaffat mig en Canon PowerShot SX40.  Bra zoom. Bra närläge. Bra ljusmöjligheter. Ska bli så kul att fortsätta utforska kameran. Någon proffsfotograf är jag inte, men det är kul när att ha bättre möjligheter än innan att ta lite fina bilder! När dessutom vädret är som idag kliar det i fingrarna för att trycka på knappen. Idag var jag och dottern i stallet och så klart fick kameran följa med!

Förändring pågår

Det har den senaste tiden skett en stor förändring i mitt och mina barns liv.
Jag tycker mig redan märka en liten förbättring här hemma och jag hoppas att detta är början på lugnet och harmonin som jag så länge längtat efter och strävat efter.

Sedan någon vecka tillbaka är det bestämt att jag blir ensamstående mamma på heltid.
Barnen ska vara hos sin pappa varannan helg, fredag kväll till söndag kväll.

I veckan som varit har vi haft det lugnare. Färre bråk.
Barnen har varit barn.
Barnen har inte varit vrak.
Jag har kunnat jobba ännu mer med att leda rätt.
Prata rätt.
Räcka till.

Det är lättare när inte varje situation blir en kamp.

Nu ska det tilläggas att jag helt sedan november haft barnen i stort sett hela tiden. Men i och med att det nu är bestämt, så känns det på barnen som att något landade. Jag hoppas på fortsatt bättring. En familj som lever ihop. En familj som lever tillsammans.
Bråken kommer så klart alltid att finnas. Men förhoppningsvis blir det mer balans här hemma.

Jag har nyligen läst ut boken "Tankar för stressade mammor" av Katrina Kenison. Kan varmt rekommenderas. Hon skriver om så mycket av det jag tror på. Minska på aktiviteter och åtaganden. Vara hemma för att göra ingenting. Njuta av promenader med barnen. Stänga av tv och dator (hon drog det så långt att de kastade ut tv'n. Där är jag absolut inte, men ibland önskar jag att jag var det). Tystnad. Hon kommer med tips på enkla saker utan att man ska förändra hela sitt liv. Saker som är lätt att ta till sig. Saker som man som barn älskade men kanske har glömt. Det enkla, det lilla, det lugna.

Fast titeln borde har varit "Tankar för stressade mammor och pappor". ;)

The only way is up.
Jag hoppas att detta är första trappsteget uppåt.

God fortsättning på 2011!

Så är då det gamla året är slut och tyvärr måste jag säga att det är jag med. Det var ett händelserikt 2010 för min del och nu hoppas jag på ett lugnare 2011.

2010 var året då jag började leta lägenhet.
Det var året då jag packade kartonger, flyttade, bytte bank, målade och inredde.

2010 var året då jag jobbade med dubbla tjänster som säljkoordinator och marknadsförare på mitt nya jobb. (Sedan oktober är jag endast marknadsförare, och jag hoppas det så förblir).

2010 var året då jag gick upp från att ha barnen 50% till 65%. 9 dagar hos mig, 5 dagar hos pappa, 9 dagar hos mig, osv. Det var också året då barnen bytte skola.

2010 var året då jag var på Stickfest i Väst på Grötö på våren, och Stickläger i Norr i Övertorneå på hösten. Det var året då jag började göra tennarmband till mig själv, släkt och vänner. Och en hel del har det blivit sålt också.

2010 var året då min 6-åring blev 7. Hans oharmoni stannade kvar i kroppen och det blev därför också året då jag tog kontakt med Bup för hjälp. (Ett samarbete som fortsätter på nya året).

2010 var året då min särbo Jonas och jag åkte till Rhodos på två veckors semester med 6 barn (hans fyra och mina två). Det blev en fantastisk resa med mängder av minnen och långt över förväntan.

2010 var också året då vi åkte till Kanarieöarna (Gran Canaria) 4 familjer för att fira födelsedag.

2010 var året då jag kom närmare min Jonas och det är jag så glad för.

Jag lägger mängder av frustration, tårar och bråk bakom mig och ser fram emot ett ljusare 2011. Jag har inte något ledord för 2011 som jag haft de senaste åren. 2008 hade jag: sluta spring. 2009 hade jag: prioritera. 2010 hade jag: acceptera och hantera. Jag bär med mig alla dessa och hoppas på ett nytt år med frid och lugn. Med kraft och kärlek. Med många sköna stunder och harmoni i min familj. Tack alla som stöttar mig i de jobbiga stunderna. Ni är guld värda!!!

En riktigt God fortsättning på året önskar jag er alla kära bloggläsare!!

Nu ska jag njuta årets första semla, en kopp kaffe och massor av stickning i soffan!

Jovisst bor det barn i rummet..

...men de har varit hos sin pappa några dagar, och då har jag passat på att göra fint :)

(Se förra inlägget)

Hittade det här kortet från semestern. Det är äkta gläjde det!

Bluffen

Har precis stängt av tv'n. I bakgrunden rullar Alan Parsons Project. Jag måste ha missat den musiken när den var som störst (slutet 70-talet, början 80-talet). Men nu blev jag påmind av en kollega och diggar.

Jag har sett första programmet av "Sommarpratarna" i Svt1. Riktigt trevligt program! Det blev en stämning som passade mig idag. Djupa samtalsämnen som familj, skilsmässor, skam, död, bekräftelse mm. Vi fick höra små snuttar ur sommarpratarnas program och sen en del av diskussionen som följde. Kattis Ahlström tog bl.a upp bluffen. Den där känslan av att "när ska man upptäcka att jag egentligen inte kan någonting". Senast idag satt jag och diskuterade det över msn med min pojkvän. För hur säker jag än kände mig när jag var på jobbintervju, så är det just den känslan som dyker upp nu. Som person vill jag kunna allt från början. Jag vågar inte fråga om allt jag skulle behöva fråga, för tänk om jag avslöjar mitt okunnande!! Vi kom överens om att jag måste lära mig skaka av den känslan. Men oj vad svårt det är. Det kändes träffande att just det kom upp nu så här på kvällen i detta program. Jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om att känna så.

Det är intressant med beteendevetenskap. Varifrån allt kommer och hur livet formar sig. Hur vi påverkas av allt runt omkring oss. Hur vi hanterar olika människor och situationer. Denna ständiga jakt efter att hela tiden handla och säga rätt. Så att livet blir som det ska. Jag tänker då mycket på mina barn och min roll som mamma. Hur jag beter mig formar dem. Att jag ständigt tänker på vad jag säger och gör. Och dömer mig själv efteråt. Denna ständiga strävan....

Nisse Simonsson sa vid ett tillfälle till Alex Schulman "Släpp det. Varför göra livet så komplicerat. Det som var rätt då var rätt då. Gör som du känner nu, så är det rätt nu."

Bra ord.

Trots

Min älskade underbara sjuåring som i augusti blir åtta. Hon har det så jobbigt nu. Med sig själv. Antar jag. Minsta lilla motgång blir till timmar av bråk. Får hon inte som hon vill blir hon arg som ett bi. Surar och stänger in sig i sig själv, eller nyper lillebror. Det blir i stort sett bråk varje kväll och så har det varit i flera veckor nu.

Idag hade jag inte hemma sådan glass hon ville ha. Från kl 18 till kl 20 satt hon tyst och arg i soffan. Efter att kusinerna åkt och lillebror för längesen somnat i soffan, var det dags för pyjamas och läggning. Men då skulle hon minsann ha glass.

Jag ger henne motstånd. Jag väljer fajterna, men hon kan och får inte vinna alla. Hon behöver veta vad som är rätt och vad som är fel.

Men oj vad det skär i hjärtat och gör ont i magen. Jag mår så fruktansvärt dåligt när vi bråkar. Allt jag vill är att krama henne och visa henne hur älskad hon är. Men hon stöter mig ifrån sig. Hon vill hellre ligga ensam i sin säng och gråta, än sitta i min famn.

Min älskade underbara sjuåring.

Snart fredagskänsla

Väskan packad.

Kläder till apmusikal.

Present till dotterns kalas.

Luskam (skolan har gemensam luskontroll i helgen).

Informationspapper om utvecklingssamtal.

Skridskor.

Gympakläder och fotbollsgrejer. Nej just det, finns hos pappa redan.

Nya overallen till dotter märkt.

Sonen tröstad.

Muffinsformarna och kvittot till dagis fixat.

Spaghetti i magarna.

Barn badade.

Lägenhet dammsugd.

Badrumsmatta skakad.

Diskmaskin tömd.

Tvätten ren, torr och ovikt.

Julkalenderstickat.

Sockstickat.

Red Frilly Sweater tröja stickat.

Inget varv på FLS idag.

Mamma trött.

Läggning klockan nio.

Imorgon är det fredag.

På lördag är det sovmorgon.

Åh du ljuva sovmorgon.

Åh du ljuva fredag.

Vad det är skönt att känna fredagskänsla igen.

Blä för matvägrare

Jag ger upp.
Kapitulerar.
Matvägrare.
Hur svårt ska det vara?
Att sitta ner och äta?
Oavsett vad som serveras?

Måltiderna med krånglande barn vid matbordet är oräkneliga.
Det började för båda barnen när jag introducerade “riktig” mat mellan fyra-sex månaders ålder. Amningen gick perfekt innan dess. Men efter det började kaoset. Och det verkar aldrig sluta. Jag vänjer mig aldrig.

"Jag vill inte ha."
"Jag tycker inte om."
"Äckligt."

Och vad som gillas och ogillas förändras. Det finns inte ett enda säkert kort. Det jag ena dagen tror är bra, har nästa helt plötsligt blivit äckligt. Barnanpassat eller inte - spelar ingen roll.
Mina nära och kära har hört mig älta detta i sju års tid. Men jag har så svårt att acceptera att det är så. Säkert för att jag själv i stort sett äter allt, och har alltid gjort. Hur svårt ska det vara? När man är hungrig äter man!

Jag vill ha det trevligt med mina barn. Jag vill njuta av och med mina barn. Jag vill inte bråka.

Varannan vecka

Att ha barn varannan vecka är känslosamt. Det är så många positiva upplevelser, men också många negativa.

När jag får barnen vill jag att vår vecka ska bli en skön, rolig och harmonisk vecka. Inte en vecka full med bråk.

Det är så trist att lämna de gråtande de gånger det händer och veta att jag inte får se dem på en vecka. Lika frustrerande är det att hämta på fredagen efter, när jag både saknat och längtat, och det första som händer är trots och bråk redan i bilen på väg hem.

Jag vill inte skämma bort mina barn bara för att de är här varannan vecka. Jag vill att de ska ha samma regler och gränser (och mys förstås) som om de var hos mig alltid. Jag tror att det är jätteviktigt.

Många känslor rusar i kroppen. Ett hjärta som svämmar över av kärlek och gråter samtidigt. Jag kan sitta och se på dem när de somnar, njuta av deras doft, deras söta fina ansikten och mjuka händer, och inte förstå hur de bara några minuter tidigare provocerat mig så oerhört.

Det är många tårar som trillar under en vecka. Därför är det också skönt att få några dagars paus. Just den här veckan har varit präglad av trots, trots och åter trots. En riktig bråkvecka med både min 7-åring och 5-åring. En prövning. Det blir skönt med en helg utan krav. Med besök här tillsammans med Saltflingan. Och mysiga kvällar med pojkvännen.

Snart är det fredag igen.

På många sätt längtar jag redan.

Och hoppas på en lite gladare och lugnare vecka.

Hur klarar alla mammor och pappor av?

Jag har två kalendrar.
Jag är en strukturerad och organiserad människa.
Jag har stenkoll.
Egentligen.

Men hur mycket jag än har kontroll, så tar skolan och dagis snart kål på mig.
Och alla kalas.

Man ska komma ihåg saker varenda dag.
Man ska köpa bokomslag och packa matsäckar.
Gympakläder ska med och höstskor ska köpas.

Listan på saker vi skulle ha med när Sofie började 1’an nu, såg ut så här:
Liten boll med bra studs.
Bokmärke eller klistermärke.
Litet Hopprep
Sittdyna med snöre
Vaxduk till bänken
En liten spegel
Tre ifyllda blanketter med tider, information och svar.

I veckan har det varit:
Gympa ute (kom ihåg kläder, handduk och tvål)
Fotografering (lapp som ska fyllas i och ha med)
Läxa (lära sig alla kroppsdelar, inkl iris, vader, nyckelben och skulderblad (det var de delar Sofie hade svårast med)) (kom ihåg underskriften i läxboken)
En läsbok som ska kläs med bokomslag (måste köpa idag)
Utflykt (oömma kläder och matsäck).

Men utflykten har jag missat. Så idag står stackars Sofie där utan matsäck, fika, korv att grilla och dricka. Det värker i hela mitt hjärta. Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Informationspappret städade jag bort när jag ordnade kalas i lördags. Råkade hitta det nu på morgonen efter att jag kört barnen till skola och dagis. Det gör så ont!

I nästa vecka är barnen hos sin pappa. Måste komma ihåg att informera om kalaset på söndag. Och föräldrarmötet på tisdag.

Ja just det, barnen ska uppfostras också. Och man ska svara på alla tusen frågor man får hela dagarna. Och vara korrekt i diskussionerna som uppstår.

Simon tog i alla fall på sig sina galonbyxor i morse, efter påtryckningar från både mig och fröken. Så det så!

Nu ska jag hänga tvätt ute.
Miljön ska jag rädda.
Men jag själv går sönder. Av alla matsäckar och gympapåsar och ifyllda blanketter.

Fotbolls EM 2008

Så är EM igång!! Jag kommer mest sannolikt tillbringa många timmar framför många matcher. Tuuuur att man kan sticka! Jag har inget speciellt mål med projekt osv, jag har många som jag vill både starta och göra färdigt, och tar en dag i taget. Kul ska det bli!

Kvällen började med att barnen vann kampen om fjärrkontrollen, så efter några minuter fotboll hamnade vi på Cartoon network.... (Hur gick det till??) Men nu har jag vunnit tillbaka fjärrkontrollen igen och barnen ska försöka komma till ro.

På väg till stranden tidigare idag hördes två barn i baksätet sjungandes: "Ingen kickar fotboll som han, Zlatan, Zlatan". Upp till bevis på tisdag.....

Ur dimman

Det finns dagar med energi, lust, drömmar och framtidstro. De dagarna blir fler och fler. Det är inte längre en grå massa, med känslor av meningslöshet och hopplöshet. Jag vet ju det här. Det är så här livet är. Det går upp. Det går ner. Några steg fram, några steg tillbaka ibland...

Det är otroligt skönt att se solen titta fram bland molnen. Att ana ljuset. Att inte vara konstant inlåst bland molnen. I dimman. Nu gäller det bara att hålla modet uppe de dagar det är mulet. För det blir ju sol igen.

I juni börjar jag jobba. Bara 25% och sen har jag semester i juli. En otroligt stor lättnad att veta lite mer hur livet ser ut framöver. Men det känns också som att man är ett litet barn som ska lära sig hantera ett jobb. Väldigt knepig känsla. Jag förstår att det måste bli så. När energin har varit på noll efter att i stort sätt varit inne i väggen och vänt, så är detta det enda sätt som finns för att komma tillbaka på. Min tröst är att jag vet att jag inte är ensam. jag är inte den första. Jag vet att det kommer att gå bra. Och jag får fortsättningsvis massor med sticktid!

På tal om stickning. Jag har aldrig behövt sticka några dockkläder. Min dotter gillar nämligen inte att leka med dockor. Det tycker jag är helt okej. Det är ju mycket roligare att sticka till mig själv.

Men när hon i morse undrade om jag inte kunde sticka vantar, sockar och öronvärmare till hennes hund Bobbo (ja hon uttryckte sig så, själv hade jag väl kanske sagt tassvärmare *s*), så kunde jag ju inte säga annat än självklart. Så här är de... Vilken tur hon har som har en mamma som har Malabrigo och Noro silkgarden bland garnresterna..... =).

Att vara

Jag började läsa Flyga drake igår. Och av en slump hittade barnen vår drake i garderoben och valde att sommarlufta den just denna sena eftermiddag.

Jag har läst många enormt bra böcker på sistone. T.ex Gunillas man försvann av Gunilla Söderholm och Ulla-Lene Österholm (sann tragisk men bra skriven bok) , Busters öron och Kleopatras Kam av Maria Ernestam (hon skriver så fascinerande finurligt), sista och avslutande delen av Stieg Larsson Luftslottet som sprängdes (lyllos er som har dessa kvar!!) och Skam av Karin Alvtegen (vill läsa mer av henne!). Nu fick jag till bilden på stickningarna jag håller på med (försökte i tidigare inlägg). Clapotisen i Lime nViolet, That little Scarf i rött bourettsilke, Lace Ribbon Scarf i medelhavsgrönt och ett par enkla strumpor i Step.

Jag har precis avslutat min frukost på min lilla uteplats. Njuter av det ljumma härliga vädret en söndagsmorgon. Läser samtidigt några rader i Läk dig själv.

"Närvaro betyder att vara nära det som är. Närvaro hjälper dig att befria dig från det förflutnas och framtidens makt över dig. Genom att utveckla konsten a t t v a r a befriar du dig från tankens grepp om dig. Om du ger för stor del av din uppmärksamhet åt dina tankar förlorar du förmågan att bli ledare över energiflödena inom dig.

Stanna upp vid dikeskanten. Din upplevelse av den är nämligen livet."

Barn

"Ett barn kan alltid lära en vuxen tre saker:
att vara nöjd utan någon särskild anledning,
att alltid vara uppslukad någonting,
och att med full kraft kunna kräva det man vill."

Ur Det femte berget av Paulo Coelho

Liv i luckan

Barnen på plats igen.
Fullt liv i luckan.
Glada för sina nya krokar i hallen i barnahöjd.
Ett steg närmare harmoni.

Livet blir så mycket livligare när de är här.
Tuggorna hörs.
Filmen skrålar.
Gnället gnisslar i öronen.
Skrattet ekar.
Det dunsar.

Fredagsmiddag med färska pastakuddar, olivolja och parmesan.
Fredagsmiddag med ett glas rött.
Fredagsmys med lite chips.
Fredagsmys med en och annan kram?

Barn förstärker.
Plötsligt är verkligheten så verklig.

Klistermärken och Kinarestaurang

Jag har nu kört två veckor med belöningssystem med barnen. För mig och barnen går det ut på att morgonen ska gå så smidigt som möjligt. Det är tre saker barnen ska göra: ta på sig, äta frukost och borsta tänderna. Tänk att tre saker kan vara så svårt att få till ibland.....

Första veckan gick någorlunda hyfsat, andra veckan gick riktigt bra. Som belöning för att ha fått ihop 5 klistermärken den andra veckan, skulle vi i fredags äta tillsammans på Kinarestaurangen. Som är öppen alltid. Utom i fredags så klart. Lite svårt att få barnen med på noterna att vi då fick välja annan restaurang, men efter en lång monolog gick det bra. Och det var verkligen sååå mysigt att sitta där på restaurangen barnen och jag. Ensamma. Klockan halv fem en fredag har visst andra människor inte kommit på tanken på mat ännu :-).

Nu i veckan blir det varsin liten leksak som belöning om de lyckas få ihop fem klistermärken var, en för varje morgon i veckan. Jag är optimistisk!

Jag hade bestämt mig för att göra färdigt ytterligare något av de WIP jag håller på med, innan jag började på något nytt. Det gick visst inte så bra, för i fredags lyckades jag börja både på mina Vantar med halva fingrar och min Icarus (i Malabrigo Lace). Men vad gör väl det? Australientröjan (bakstycke och halva framstycket färdigt), Asymmetriska jackan (ärmar och ok nästan färdiga), sonens tröja (bakstycke och en bit på framstycke färdigt), My So Called Scarf (2 av 3 nystan uppstickade) eller Myrtle leaf (ca 20 cm stickat) springer ju ingenstans.....De blir färdiga när det är meningen att de ska bli färdiga =).

Vårlängtan och barnagråt

Jodå, klart att ni ska få bild på monkeysarna också, så att ni säkerligen vet att de blev färdiga =).

Jag råkade i söndags kväll ut för det absolut värsta jag vet. Magsjuka. Usch och fy. Men som tur var gick det någorlunda snabbt att hämta sig, så imorgon är det dags för jobbet igen. Nu ber jag bara till gudarna att barnen inte blir sjuka!!

Och på tal om barn..... Varför ska det vara så svårt att inse att barnen är trötta och hungriga när man hämtar från dagis och skola? Eller, jag vet ju att det är så, men det hjälper ändå inte när det blir gnäll, gråt, och "dumma mamma" i flera omgångar. Tänk, jag vill bara barnens bästa, och ändå känns det ibland som jag är världens sämsta mamma.

I väntan på våren, vad passar väl bättre då än en lime- och rosafärgad orkidée vid fönstret. Suck vad vackert!

Min Gotlandssjal ska bli 2 meter lång. Oj vad den kommer att värma underbart på jobbet! Nu är den 176 cm, inte långt kvar alltså. Har även börjat på passande muddar till. Jag hittade lite överbliven gotlandsull i mörklila som jag randar med. Mönstret fick jag av mamma i helgen, hon hade hittat det i en bok om jag inte minns helt fel. Skuggstickning tror jag det kallas.

My So Called Scarf ligger och vilar lite på köksbordet. Den växer sakta men säkert. Tre nystan Manos Del Uruguay har jag. Nu har jag börjat på mitt andra och kan se att den kommer bli alldeles lagom lång.

God Jul

Dan före dopparedan. Puh.

Julskinka, tomtegröt och grönkål är färdigt. Barnens strumpor stoppade med godis. Julklapparna på plats under granen. Sitter och njuter lite bamsemums och glögg framför uppesittarkväll. Har börjat sticka på en ny mössa, Dragspelsbasker. Garnet är det ljuvliga Visjögarn från Östergötlands ullspinneri, svart varvat med karamell i svart/gråa nyanser.

Mina raggsockar i Fabel färg 674 är färdiga. Enkelt mönster från Drops Garnstudio och bra garn. Perfekta i tv-soffan.

Jag kan inte låta bli att lägga in en liten bild på mina små från igår kväll, så här såg det ut när de somnade framför Jul-Idol strax efter kl 20.

En riktig God Jul önskar jag er alla!