Visar inlägg med etikett skräp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skräp. Visa alla inlägg

onsdag 17 november 2021

Klädkyrkogården


Jag har sett bilder på det förr, men då har det liksom varit diffust, jag har liksom inte riktigt vetat vart det har varit. Och jag har inte heller riktigt sett omfattningen av det. Men det här är på riktigt hörrni! Det här är provinsen Iquique i norra Chile. Det är västvärldens klädöverflöd som hamnar här. Här i Sverige får våra större organisationer och second handbutiker in väldigt mycket mer kläder än vad de kan ta hand om. Flera ton säljs då utomlands - varje vecka - osorterat. Och delvis oönskat. Vissa kläder säljs i second handbutiker eller på marknader i andra länder, i bästa fall. Omkring 59 000 ton kläder fraktas till frihandelszonen i Iquique där en del säljs vidare i Chile men det mesta hamnar i ett enormt klädberg ute i öknen. Där hamnar även nya kläder från Asien som ingen velat ha. Ingen vill betala för att frakta bort det och på grund av att kläderna inte är nedbrytningsbara och fulla med kemikalier tar inte lokala avfallsanläggningar emot dem. Och vet ni vad det största problemet är? Det är den påverkan dessa enorma, kemikaliestinna klädbergen gör för människor, djur och miljö i närheten. Vi snackar metangas och tungmetaller som hamnar ut i miljön och atmosfären vid nedbrytninhgsprocessen. FN rapporterade dessutom 2019 att det kan ta upp emot 200 år för kläder i syntet att brytas ned. Fruktansvärt och skrämmande. 

Den enda ljusglimten i det hela är det finns nystartade företag som har börjat ta hand om avfallet, bl.a. genom att göra garnnystan eller husisolering. Men det här duger inte hörrni! Så här ser det ut för att vi överkonsumerar, ser kläder som något utan värde och för att vi hela tiden vill förnya oss. Det är vårt fel. Det är dags att vi skärper oss nu! Är du inte övertygad? Se klippet med klädkyrkogården på SVT här. Äckligt är vad det är.

onsdag 28 april 2021

När kläderna försvinner

Nu kommer ett dokumentärtips igen. Och jag ska beklaga mig över hur illa det är. Ok, lite bakgrundsfakta först så vi kommer i stämning. Vi svenskar köper i snitt sisådär 14-15 kilo kläder varje år. Kan tillägga att då räknas inte nätshopping från andra länder med i den siffran. Ungefär 7-8 kilo av dessa kläder och textilier vi köper knölar vi ner i soporna. De går till förbränning och blir i bästa fall till energi. Det för bedrövligt ändå, energiutvinningen till trots. Men så är vi duktiga med. Vi skänker 3.8 kilo kläder till välgörenhetsorganisationer varje år. Det är ju bra! Det är klart bättre än att knöla ner det i soporna. Och skänker vi till välgörenhet är vi både snälla och duktiga och då får man köpa mer nya kläder. Eller? Jag är skeptisk. Dessutom är det så att gemene man endast handlar 0.8 kilo varje år på second hand. Det gäller förvisso inte mig, men med tanke på hur mycket jag och många av mina vänner handlar begagnat varje år kan man tycka att det skulle jämna ut sig lite. Icke, det finns nämligen mytomspunna varelser som inte kan tänka sig att handla second hand alls. Märkligt det där.


Vi kan ju konstatera att siffrorna inte alls går ihop. Vi köper asmycket nytt, många kilo mer än vi skänker och vi skänker jättemycket mer än vad vi handlar i andra hand. Jag blir förvirrad bara jag tänker på det. Låt oss en gång för alla konstatera att vi ska sluta handla så förbaskat mycket onödigt nytt, sluta slänga kläder i soporna och handla second hand i första hand. Sedan så får vi också ytterligare en gång slå hål på den fina bilden av att mina kläder hamnar hos en stackars ensamstående morsa i ett fattigt land för så går det väl knappast till? Försvinnande lite av våra utrensade kläder skänks till bättre behövande. Den lilla uträkningen ovan visar ju att välgörenhetsorganisationerna och second handbutikerna får in långt mycket mer än vad de säljer. BjörköFrihet t.ex. får in ca 10 ton kläder och textilier om dagen. Det är rätt mycket det! Mer än vad de kan ta hand om. Ungefär 30-40% hinner de sortera och få ut i sina butiker. Men då skänks det väl vidare till fattiga länder? Nej, det gör det i regel inte det. Vissa organisationer kanske kan ha sådana avtal men det vanligaste är att kläderna säljs vidare, osorterade, till fattigare länder eller länder där det finns en större marknad för begagnade kläder. Där säljs de sedan vidare i lokala butiker, eller bränns upp. Vi är faktiskt inte alls särskilt bra på begagnade kläder här. Och inte på återvinning heller. Men det är en annan historia.

Den fina bilden av den ensamstående mamman i min gamla klänning bleknar mer och mer. Våra gamla kläder hamnar på kommers de med, bara att det sker i andra länder. Det fina i den kråksången är dock att pengarna för de osorterade kläderna ändå hamnar i en verksamhet, som förhoppningsvis gör något gott. Men så har vi en annan sida av myntet. Vi har skänker sådana kopiösa kläder här, och i ett sådant bra skick tydligen, att det har blivit värt för kriminella ligor att etablera sig på den marknaden. Och då skänker vi ändå betydligt färre kläder än vad vi slänger som sagt. Galet. I Uppdrag granskning från 14 april tar de upp detta och gör en rätt avancerad undersökning av det. De fokuserar främst på Human Bridge i reportaget och hänger med en av deras anställda när han ska tömma insamlingsboxarna som står här och var i Storstockholm. Jag blev faktiskt lite chockad när jag såg hur många som länsats helt på kläder. Och det läskigaste av allt är att de inte är uppbrutna, utan att ligorna har nycklar till boxarna. Specialgjorda nycklar som byts ut ofta dessutom för att undvika stölder! Det känns ju som ett insiderjobb. 


Våra avlagda paltor, som uppenbarligen inte är så avlagda alls, är så pass åtråvärda att det har blivit en hel kriminell verksamhet. Vidare i reportaget får vi se hur redaktionen preppar kläder och gosedjur med GPS:er och sedan följer med bil ända till Litauen där de sedan säljs i fina och fräscha second handbutiker. Som jag misstänkt alltså, men jag trodde nog att det skedde på lite mer laglig väg. Visst visste jag att det förekommer stölder från insamlingsboxar, men kanske inte i den utsträckningen. Detta togs för övrigt upp i senaste Ecofashionista och de verkade vara lika förfärade som jag är. Jag kände mig kanske lite naiv när det nämndes i podden att de inte lämnat kläder i boxar på flera år, just för att de inte ska bli förstörda då det sker inbrott och kläderna kan slitas ut i regnet t.ex., utan istället bara lämnar direkt till butikerna. Då undviker man att de förstörs eller blir stulna utan man vet att de hamnar rätt. Förhoppningsvis säljs de även i butikerna sedan och exporteras inte utomlands. Jag brukar lämna i boxar. Men det är lätt att säga. Alla har inte tillgång till bil och just nu i pandemiläget kanske man inte är så sugen på att åka kollektivt bara för att lämna kläder i en butik på andra sidan stan när det finns en box precis utanför huset. men så är det också lätt för mig att säga som har åtminstone tre boxar bara ett par minuter bort på hundpromenaden. I en mindre ort kan det vara skitsvårt att, utan bil, lämna kläderna så de cirkulerar vidare.

Det är för bedrövligt helt enkelt. Hur man än gör är det svårt att få det rätt. Det bästa är dock att från första början undvika överkonsumtion, att återbruka plaggen själv på något sätt och sedan sälja vidare själv via köp- och säljgrupper på Facebook, Tradera eller Sellpy t.ex. Det bästa vore ju om välgörenhetsorganisationerna och second handbutikerna kan ta om hand om allt de får in och slipper skänka, sälja vidare eller i värsta fall, slänga. För allt de får in är inte heller säljbart. Vi behöver ta ett större ansvar från första början över vår klädkonsumtion och inte bara slentrianshoppa utan att reflektera. Jag tänker att om vi, och då menar jag vi som kollektiv och inte individer, värderar våra kläder lite högre och inte har ett sådant överskott i flödet finns det väl ingen lönsamhet i klädstölder? Vi har för mycket, vi slänger för mycket och ja, vi skänker faktiskt också för mycket.

Uppdrag granskning kan du se här fram till 8 november och avsnittet av Ecofashionista finns här. Jag har skrivit några inlägg på temat kläder som skräp, boxar, export och BjörkåFrihets överskott bl.a. tidigare som man gärna får kika in. Vad brukar du göra med dina kläder när de inte platsar i din garderob längre? Tänk till ett extra varv nästa gång tänker jag. Dina kläder är värdefulla.

söndag 7 mars 2021

Alla vill sy!

Det är inte bara hundvalparna, stormköken och byggmaterialet som går bra just nu. Pandemin gör att vi skaffat oss andra fritidsvanor och det renoveras, lagas utemat och promeneras i skogen som aldrig förr känns det som. Stormköket blev årets julklapp 2020 och en gammal kompis jag sprang på för ett tag sedan jobbar på bygghandel och hon sa att det har aldrig varit så mycket att göra på jobbet som nu. Rätt rimligt och på ett sätt trevligt. De nya vanorna vi skaffat oss kan jag inte klaga över. Jag gillar att gå långa promenader i skogen med hunden, som ju inte är en coronahund. Ville bara nämna det. Men det verkar inte bara vara hundvalparna som är en bristvara. Tydligen är symaskinerna slut i hela landet i stort sett!

I juli uppmärksammade jag den nya instatrenden med att en massa med influencers har börjat sy egna kläder av loppisfyndade tyger, lakan och gardiner och sånt. Trevligt! Min uppfattning är som bekant att alla som haft slöjd i skolan kan sy så jag är egentligen inte förvånad att symaskinerna är heta just nu. Att sy sina egna kläder, tygpåsar eller annat krafs är väldigt tillfredsställande och för mig är steget mellan ett brinnande modeintresse och att vilja sy själv inte särskilt långt. Hur vet jag att symaskinerna är slut i hela landet förresten? Min symaskinsdealer (ja, jag har en sådan) berättade det för mig i fredags. Men det finns ju i alla fall begagnade att få tag på. Man kan göra riktiga fynd på loppisar t.ex.


Men vad jag inte kan förstå är hur man kan hitta en sådan här pärla i containern utanför huset bara sådär! Har man följt mig här vet man att jag är en stolt dumpster diver, som förvisso inte vågar just divea ner i containern, så jag har som vana att kika i containern varje gång jag går förbi. Vi har en sådan precis utanför porten några dagar i slutet av varje månad. Husqvarna 2000 är en riktig monstermaskin och när den bara låg där, mer eller mindre helt komplett, fick den så klart följa med in. Att jag har en likadan sedan innan, inte fullt lika komplett förvisso, och att den inte vill sy just nu smolkar inte min bägare! Jag tycker det är sjukt märkligt att symaskiner verkar vara en sån grej man bara dumpar när den inte funkar längre när det finns folk som reparerar symaskiner! Jag menar, man kasserar ju inte sin bil bara sådär när den inte går igång. Symaskiner är dyra och livsviktiga och väl värda sin reparation. En timme efter att jag fiskade upp den här pärlan var containern borta förresten. Där hade jag tur som räddade den ur brännugnarna. Och jag, eller en lämplig symaskinsreparatör, ska nog få igång den!


Hur det går med mitt sömmande då? Inte alls just nu. Jag bjuder helt öppet och ärligt på en autentisk bild av mitt hobbyrum just nu. Hur blev det en avställningsyta som det inte går att gå in i egentligen? Jag måste verkligen ta tag i det. Jag, en kompis och min syster hade plan på att genomföra en sal (sew-a-long)! Jag är sugen på att sy mer men när man har tillgång till en mycket mer städad maskinpark (min slöjdsal på jobbet) är det lätt hänt att all enklare sömnad och lagning sker där. Sparka mig i röven va?

söndag 21 februari 2021

Var noga med vart du skänker - en följetong i bilder

För ett par veckor sedan dök det upp en skum box i vårt område. Lite märkligt för vi har både Human Bridge och BjörkåFrihet nära. På fler ställen. I vanliga fall har vi även en Myrorna vid vår närmaste återvinning men den kommer och går. Ibland tar de in den och jag vet att de har varit lite restriktiva med sina boxar under pandemin. Jag har skrivit om hur jag tänker med vilka insamlingsboxar som är safe att skänka i i detta inlägg. Skumma boxar utan tillräcklig info tycker jag man ska akta sig för. Är det någon okänd organisation som står bakom boxen finns oftast info bara en googling bort om de har 90-konto, årsredovisning på sin hemsida osv. Personligen skulle jag aldrig lägga kläder i en skum box.


Myrornas box samlades in för ett tag sedan men jag antar att den återkommer. Så dök den här upp istället, fast på gräset bredvid återvinningsstationen. Hmm, lite lagom skumt va? Den var taffligt målad och bidrog med ingen som helst information om vilka som satt ut den eller vart kläderna ska gå till. Det stod till en början inte ens att det var kläder det handlade om men utseendet på boxen får ju en osökt att tänka på kläder. Det är så insamlingsboxar ser ut helt enkelt, även om den här såg lite omodern ut.


Så några dagar senare blev den uppmärkt så här. Jaha, det säger ju ingenting? Jag vet ju i och för sig att det finns ett mål att vi 2025 ska minska textilavfall med 60%. Jag hoppades att det kunde vara en liten kort millisekund att det kunde vara något sådant på g men insåg då det orimliga i det. Det skulle det stå någon form av information om vem som ligger bakom det och jag är rätt säker på att mitt bostadsbolag hade kommit med information om detta, innan boxen sattes ut. Och den hade knappast satts på gräset utanför återvinningsstationen. Nä, det luktade ju skumt lång väg.


Japp, det var som jag misstänkte. Stavfelet till trots visade ju detta tydligt att det var något skumt. Boxen fick inte stå där och skummisarna gav sig fortfarande inte till känna. Vad jag inte förstår är hur personen jag såg i veckan ändå kunde lägga kläder i boxen trots att insamlingen inte var lovlig, för det gjorde någon. Det gnisslade betänkligt i den risiga gamla boxen när hen lämnade. Vart har de ens fått tag på schabraket någonstans ifrån? Och det fanns dessutom två i området!


På förmiddagen den 18:e, alltså dagen innan utsatt tid var den så borta. Jag vet fortfarande inte vem eller vilka som satte dit den. De verkar ha gjort allt om natten. Skumt var det i alla fall! Vilket mysterium...

Varför ska man då inte lämna i skumboxar här och var? Ok, tänker man bara ur ett miljömässigt perspektiv kan vi nog sluta oss till att det är bättre att lägga i en skumbox än att slänga kläderna till förbränning, även om vi har förbränningsenergi i Göteborg. Vi kan ju förutsätta att någon haft plan på att tjäna pengar på kläderna som lämnats i boxen så någon form av andra liv hade de väl fått. Men många tror nog att det är ren välgörenhet när vi samlar in textil i boxar och att kläderna går till fattigare länder vilket inte är helt sant vilket vi kan läsa i detta inlägget. Väldigt mycket exporteras utomlands. Det finns många bra verksamheter som sysslar med välgörenhet och humanitär verksamhet medans vissa organisationen är mer för det cirkulära och vill få en vinst på det de gör. I vart fall ska man vara noggrann med vart man skänker utifrån det man själv tycker är viktigast och inte bidra till verksamhet där människor och miljö utnyttjas. Därför ska man kolla upp vilka som ligger bakom boxen man lägger i. Det tycker jag i alla fall.

söndag 15 november 2020

Halvlek i #dagenslagningnovember

Nu har det gått 15 dagar i november. Nu ska jag alltså ha åtminstone 15 lagade eller fixade plagg lagda till handlingarna. Jag tar #dagenslagningnovember på största allvar och tänker inte misslyckas. Mitt inlägg om själva utmaningen har lästs 683 ggr och det är många. Tyvärr har jag inte sett 683 lagningar där ute men de flesta kanske lagar i lugn och ro i sin egen kammare och basunerar inte ut det på sociala medier? Jag har sett att några joinat mig men poängen var ju att utmana mig själv och få grejerna lagade, hur ensam jag än skulle bli. Och jag lagar på med fanan i topp.


Dag ett gjorde jag faktiskt två, om än väldigt anspråkslösa, lagningar. Jag hade tappat en knapp i kappan första dagen på minisemestern på schlätta och den fick vänta en hel vecka på att bli isydd igen. Och när jag ändå höll på förstärkte jag en annan knapp som hängde lite på sniskan i en annan kappa. Båda kapporna är köpta second hand. Den ena har jag köpt dyrt i en facebookgrupp och den andra har jag köpt billigt av en kompis. Båda är trevliga plagg. 


Energin är ju lite olika olika dagar och man kan ändå konstatera att lagningar kan ta tid och ork. Mitt jobb är rätt ansträngande nowdays så ibland blir det riktiga små fislagningar. Den minsta jag gjort är en väldigt snabb ihopnästning av en slitning på en tröja jag använt jättemycket. Men det räknas också! Den är för övrigt också köpt second hand.


Lite omsömnad har det också blivit. Jag hade en klänning, eller tunika egentligen men den är klänning på mig eftersom jag är så kort, som jag inte riktigt kom helt överens med. Jag tyckte kanske att den var lite i kortaste laget samt att den liksom slimmade sig fast i mina leggings så den kröp upp och korvade sig. Men jag har så mycket klänningar så den var inte oumbärlig. T-shirts är däremot inget jag har mycket av så det var ju lämpligt att korta av klänningen då. Det blev himla bra faktiskt!


Jag måste också säga att jag blev himla nöjd med min containerfyndade hoodie. Jag skäms inte över att jag dumspter dive:ar ibland och den här har legat och väntat på en ny dragkedja sedan förra året. Jag är inget fan av att byta dragkedjor direkt men en fullkomligt i övrigt funktionell hoodie bör få leva vidare. Dragkedjan var den enda som fanns i rätt längd så det blev en röd. Min slöjdlärare från universitetet vänder sig troligtvis i sin grav vid närmare titt på mitt hantverk men det syns fasen inte på! Jag är nöjd och som vanligt är det bättre att det blir gjort än att det blir snyggt. Jag har använt den en hel del sedan makeovern. 


Dagens lagning var rätt omfattande ändå. Min lite-kallare-höst-fast-inte-riktigt-vinter-kappa hade gått sönder i fodret, släppt i min fuluppläggning av ärmarna samt att jag tyckte att den saknade en knapp enligt mig. Alltså det skulle inte vara en knapp till men jag hade velat ha det. Jag gillar inte när det är för öppet för långt upp så man fryser om snippområdet. Fodret i den här historien är skitsyntet som bara fransar sig så jag ville sy på en lapp. Det enda fodertyg jag hade var en snutt jag hittat hemma hos min mormor någon gång efter att hon gått bort. Så den är också återbruk. Och att det blev en annan färg spelar ju ingen roll. Sedan tidigare har jag också ersatt hanken som var en kedja som lossnat med andra kedjor från några loppisfyndade små angry birds (byrackan gillar angry birds). Jag sydde även äntligen på den där agraffen jag köpte för två år sedan, längst ner under knapparna. Att det alltid ska ta sån tid att få tummen ur. Men jag tycker det blev rätt bra ändå!

Hittills har det blivit 19 lagade eller ändrade plagg. Inte så illa! Jag har bl.a. bytt dragkedja på fulvis på sambons gamla skräpjacka så han numera har en ok hundjacka. Jag har även gjort synliga lagningar, lagatskor och leggings. För att nämna några. Jag har dock insett hur himla mycket jag hatar att laga fast fashion! Kläder idag görs inte för att de ska kunna lagas. Ibland känns det som att de med mening sys så att de verkligen blir helt omöjliga att laga! Men det hindrar inte mig. Då får man fullaga på sätt som skulle få sömmerskan att blekna. Men jag gillar det! Jag är klart övertygad om att jag kommer klara den här utmaningen fint! Och kika in på hashtaggen #dagenslagningnovember om ni vill se fler av mina lagningar!

lördag 16 maj 2020

Stoltheten

För lite mer än ett år sedan skrev jag ett inlägg om att jag påverkat min partner till att bli en mer medveten konsument. Att han påverkats av mig att tänka etiskt när han skulle köpa nya jeans och valde ett fairtrademärkt par tillverkade i Serbien. Redan då blev jag stolt men ni kan ju ana att jag är ännu stoltare nu när det visat sig att jag närt en riktig loppisfantast vid min barm. Ok, inte vid min barm eftersom det är min partner och han är inte min son, det hade varit creepy, men ni fattar!


Redan i början på förra sommaren smög han fram när han konstaterade att han behövde en ny svart hoodie eftersom hans gamla hade börjat släppa i sömmar och behövde en ny dragkedja. Eller "en bättre begagnad" som han själv uttryckte det. Jag blev ju barnsligt nöjd över att få åka till BjörkåFrihet på Ångpannegatan och hjälpa honom välja en "ny". Men den var nog faktiskt ny för den kändes helt oanvänd. 80 kr tror jag vi betalade och han använde den bokstavligen varje dag hela sommaren. En munkjacka är ju egentligen en sommarjacka, det vet väl alla? Den gamla ligger för övrigt i laghögen. Ja, jag har en alldeles för stor sådan. Men inte slänger vi inte!

Sedan rullade det bara på. Som bekant inhandlades det ett antal hawaiiskjortor på samma resa som bilden ovan är tagen. Han skulle inreda sin musikstudio med lite lampor och enkla möbler - det blev second hand. Vår popcornmaskin gick sönder och självklart köpte vi en ny på second hand. Vi insåg att hans hundjeans var väl slitna och ersatte dem då med ett par väldigt fina från BjörkåFrihet. De blev sedan uppgraderade till finjeans eftersom de var så snygga på och de slitna blåjeansen får lagas ett tag till. Inte mig emot. Exemplen är många och jag får ändå säga att han har anammat "second hand i första hand" i nästan alla fall. Och det är bra så.


Men döm av min förvåning när han en dag kom hem med en sån där rund pall på hjul jag behövde till min syhörna när han bara skulle ut och slänga skräp i en container. Efter att i ett års tid ha skämts, gått undan och låtsat att han inte känt mig varenda gång jag sneglade och rotade i containern utanför oss tog han nu steget att dumster diva själv! Jag får erkänna att jag blev lite chockad. Två hjul var trasiga men de bytte han helt enkelt bara ut. Han är händig också! Pallen kostade då totalt 90 kr för de nya hjulen. Och lite för resan till butiken då men det är petitesser. Och numera sneglar även han ner i containern utanför, varenda gång vi går ut eller in vår port. Mission complete!

söndag 1 mars 2020

Att ändå shoppa när man har förbud

För ungefär två veckor sedan kom jag fram till att jag skulle ha loppisförbud månaden ut. Jag behövde en liten avgiftning och i ärlighetens namn hade pengarna rullat lite. Idag är det första mars och jag har lyckats hålla förbudet. Igår fyllde jag dock på min garderob lite ändå. Hur gick det till då? Jo, vi hade nämligen klädbytardag hemma hos mig. Det var faktiskt inte medvetet planerat så. Klädbytardagen var redan inplanerad när loppisförbudet trädde i kraft och när det gjorde det hade jag lite grand förträngt att vi skulle ha klädbytardag. Men det var alldeles utmärkt planerat! Hade jag lite loppisabstinens lindrade jag den lite där, utan att göra åt en spänn och klimatet mådde inte heller sämre.


Vi ett gäng som har träffats i över 12 år nu och bytt kläder med varandra. Vissa har varit med ända från början och några har tillkommit under åren. Och andra har fallit bort givetvis. Men två av oss har varit med varenda gång. Hur man gör en lyckad klädbytardag finns det nog många olika koncept för men så som vi har ett bra recept som vi kört med i alla år. Receptet finns nedskrivet i detta inlägg om du är sugen på att testa själv, men nytt för denna gång var att klädställningen var med. Jag har nämligen läst lite här och där att ska det kännas inbjudande bör man ha en klädställning. Eller flera. Jag tror helt ärligt varken den gjorde till eller från. Våra kategoriserade och sorterade högar har funkat i över 12 år så vi vet ju vad vi har att vänta.


Personligen har jag bytt kroppsform lite mer och oftare än de flesta av mina vänner så dagarna när jag kommer därifrån med flera tiotal plagg är över men det är ju inte poängen egentligen. Kläder har jag ju ändå och det viktigaste är ändå att träffas och ha trevligt ihop samt att ens egna kläder som av någon anledning har petats ur garderoben hamnar hos någon annan som kommer uppskatta dem. Det slår nog alla klädbytardagsfynd i världen. Titta bara här på Malins hög. I den ligger en randig tröja som jag räddade ur containerdöden i våras och har legat och bara väntat på att få bli utvalt och återälskat. För mig känns det särskilt gött att mina containerplagg hamnar hos vänner istället för i brännugnen, klädräddaraktivist som jag är!

Det var också trevligt att två plagg som jag köpte på Sellpy förra året, som jag aldrig använde (det här med att handla utan att prova alltså), som kostade 10 kr och 0 kr efter en lyckad reklamation och 17 lagningar senare, nu kommer bli använda av Christine. Härligt! Nu har även våra bytardagar utvecklats till att innefatta en hel del mer än bara kläder så jag fick deodorant, handtvål och marsansås i min fångst. I klädväg hittade jag lite smått såsom strumpor (det går ju alltid åt), ett bälte från en topp att komplettera andra plagg med, och en topp jag hittade när jag plockade ihop efter att de andra gått hem. Jag behöver ändå toppar med kort ärm så det var perfekt.


Det som är så himla bra med såna här klädbytardagar är att man kan passa på att rensa ut hela familjens garderober och det kan ändå komma till glädje. Man bestämmer ju som bekant passformen på sina kläder själv och både barn och partners har fått sina garderober påfyllda vid våra event. Igår jackpotfyndade jag sex fina t-shirts till partnern varav den här var superfyndet! Den är från Dedicated vilket ju är ett schysst märke och som uppskattas både av partnern och mig. Just den här t-shirten med Bill Murray har jag faktiskt varit ute efter ett tag då jag ville att han skulle ha den. Han sade inte emot. Nu slipper jag leta på Sellpy efter den!

Som vanligt avslutade vi bytandet med fika och trevligt häng och igår passade vi även på att tjuvstarta studiecirkeln Slow Fashion från Studieförbundet Bilda som vi planerat för att genomföra ett tag nu. Första filmen i cirkeln ligger ute på deras hemsida och jag får återkomma när vi genomfört hela hur vi tyckte och vad det resulterade i. Resultatet ska egentligen vara ett klädbyte men vi började liksom i fel ände eftersom vi redan är erfarna klädbytare. Det är ju också ok kände vi. Och idag får jag officiellt gå på loppis igen. Jag hade kunnat göra det men jag kan hålla mig i åtminstone en dag till. Skämt åsido, det är faktiskt inte så svårt. Men loppis är kul och inte alls särskilt farligt. I lagom dos.

måndag 20 januari 2020

Stöld?


Jag håller på och läser en väldigt intressant bok just nu. Den heter Svinnlandet och är skriven av journalisten Andreas Jakobsson. Kanske känner du igen honom från SVT's Maträddarna som gick hösten 2018. Det är nämligen så att Andreas är en dumpstrare. Med dumpstring menas att man letar i containrar och soprum tillhörande mataffärer efter mat som man sedan äter upp. Faktum är att författaren och hans familj lever helt på dumpstrad mat. Imponerande! Och väldigt inspirerande.

Nu är inte det här en blogg om mat eller matsvinn men boken har ändå fått mig att tänka. Det hävdas nämligen ibland att det är stöld att plocka saker ur containrar som andra har slängt. Någon har alltså gjort sig av med något för förbränning och då räknas det alltså som stöld att ta dem. Trots att de är slängda. Befängt hävdar jag. Senast i helgen fick jag höra från en person att jag gjort mig skyldig till stöld när jag plockat kläder ur containrar tidigare. I senaste avsnittet av Återbrukspodden drar de det till och med så långt att det är förbjudet att plocka med sig grejer från grovsoprummet i ett bostadsområde. I grovsoprummet till vår förra lägenhet fanns det en hylla där folk ställde grejer synligt som andra sedan tog. Så även jag. Jag blev både av med fullt fungerande grejer jag ville ha och plockade med mig både det ena och det andra. Bl.a. ölglas och vhs-filmer som jag sedan vävde av. Det är väl därför den där hyllan finns där eller?

Lagen säger att containerdykning i regel är olagligt och brotten man kan göra sig skyldig till är olaga intrång om man inte har rätt att vara på platsen, stöld eller snatteri eftersom när grejer hamnat i en container tillhör de den som har hand om containern, t.ex. ett bostadsbolag. Men för att det ska räknas som stöld måste dock ägaren har drabbats av ekonomisk skada genom att bli av med grejerna. Detta innebär att grejen måste ha ett värde. Det kan däremot handla om egenmäktigt förfarande vilket innebär att ta eller använda något man inte har rätt till. Jag tolkar det som att det inte är stöld att dumpstra då. För att citera boken ovan:

"Jag ringer Christer Nordström på Uppsalapolisen. Han säger att det aldrig är ett brott att ta sopor från en container. Undantaget är om soporna i fråga har ett uppenbart andrahandsvärde på skrotmarknaden, som bilbatterier och kopparskrot.
- Det är inget brott att gå in i ett olåst soprum eller ta sig in i en låst container - så länge du inte har sönder låset. Det är bara om du förstör något när du tar dig in som det handlar om brott. Fast även då beror ett eventuellt brott på omfattningen och vad du tar. Det skulle kunna rubriceras som stöld om du till exempel tar gamla däck eller andra grejer som kan säljas vidare. Dit räknas inte filmjölk med passerat bästföredatum."


Nog så. Jag fattar ju att kopparskrot i en container på en inhägnad byggplats t.ex. inte är up for grabs. Jag tänker dock inte gå med på att ett helt gäng mer eller mindre trasiga jeans jag fiskade upp ur containern hos oss i slutet på maj skulle göra mig till brottsling. Jag blev i samband med detta även kallad för "klädräddaraktivist" vilket jag givetvis ser som en komplimang. Jag räddar gärna både trasiga och hela kläder från ett öde i brännugnen om jag kan. Kläderna har knappast något stort värde att tala om och några pengar har jag inte tjänat på dem. Kläderna har istället blivit återbruk på jobbet, givits bort till anhöriga, hamnat på klädbytardagar och skänkts vidare till Myrorna. Och jag förstår verkligen inte hur man kan slänga fullt fungerande, fina och även helt nya kläder i en container! Vi har tre klädboxar i närheten och en second handaffär bara några minuter bort. Och så här är det, liksom Andreas Jakobsson, författaren till Svinnlandet, resonerar jag som så att även om det är något olagligt jag gör så tänker jag fortsätta med det med etiken och moralen i ryggen. Vinsten är större för klimatet. Det är inte försvarbart att slänga kläder och alla bör sluta med det om vi ska ha en framtid här. Men jag tyckte precis att jag förklarade varför mina klädräddarinsatser inte är ett brott så... Kalla mig inte för brottsling tack. Jag ser mig själv som en hjälte.

Och vill man veta mer om detta rekommenderar jag givetvis Andreas Jakobssons bok, som finns att köpa på Adlibris bl.a., men man kan också läsa på lite mer här t.ex.

söndag 8 september 2019

Loppistips #5: Hyllis

Jag förvånas och förfäras ofta över hur mycket fina och fullt dugliga prylar som slängs hela tiden, i sopcontainrar t.ex. Jag har funderat lite över varför det är så. Jag tror dels att det handlar mycket om lättja, man orkar helt enkelt inte ta sig iväg någonstans för att skänka, och dels för att folk i allmänhet inte ser något värde i materiella ting. Om de inte är värda förhållandevis mycket pengar då, som t.ex. olika devices och elektronik kan göra. Eller så vill man inte att andra ska kunna använda ens avlagda grejer. Nån sorts skam för använda ting typ. Märkligt.

En del kanske gärna skulle vilja sälja på loppis dock, men har svårt att ta sig någonstans, har dålig möjlighet att fixa eget bord som loppisar kan kräva eller upplever att man inte har tillräckligt med prylar för att det ska vara värt det. Då har jag för alla Göteborgare ett bra tips!


Nämligen Hyllis. Hyllis är en inomhusmarknad och second hand där man hyr en hylla för 349 kr veckan. Ibland har de tillbud dock och för ett par veckor sedan kostade det 199 kr veckan. Hyllis ligger på Gustaf Dalénsgatan 13 på Hisingen och har öppet 11-18 tisdag-fredag och 11-16 på lördagar och söndagar. När man har hyrt en hylla får man packa den hur full man vill med prylar som man prissätter själv så säljer personalen på Hyllis åt en. Jag tycker det är helt lysande.


Utöver priset på hyllan tar Hyllis ut en avgift på 3 kr per såld vara. Därför ser man inte sällan grejer som kostar t.ex. 33 kr. Jag kan dock tycka att det är rimligt. Och ok, man kanske inte blir skitrik på att sälja på Hyllis men är det egentligen det som är poängen? Poängen är väl att man ska bli av med grejer som bara ligger och dammar och man på så sätt bidrar till en lite bättre värld i och med mindre nyproduktion. När någon gör allt det där åt en känns det ju en aning lättare och då kanske inte den ekonomiska vinsten är högsta prioritet. Lite som Sellpy tänker jag.


Det fina med Hyllis är ju också att eftersom det är så många olika säljare under samma tak blir det också ett brett utbud. Vintage är granne med krims krams och fast fashion och man känner sig lite som en svampletare i skogen när man går runt bland hyllorna. Eller jag gör det, menar jag. Borde sluta skriva "man" som om alla andra är som jag är. Men jag känner i alla fall: "Bara en hylla till, det där perfekta fyndet kan vara bakom hörnet!". Och dessutom - det är hundvänligt. Det är definitivt ett plus i min värld!

Det finns en liknande loppis i Göteborg bara ett en liten bit bort från Hyllis, nämligen Kvillehyllan. Denna pärla har mer en nisch åt vintage, retro och antikviteter och den söker faktiskt en ny ägare. Någon som är sugen kanske? Jag får återkomma till Kvillehyllan vid ett annat tillfälle.

tisdag 16 juli 2019

Att skänka kläder

Jag tror, eller inbillar mig i alla fall, att de flesta människorna, någon gång skänkt kläder till välgörenhet. Personligen slänger jag aldrig funtionsdugliga kläder, de går till klädbytardagar, men det som blir över därifrån hamnar i en container till välgörenhet. Det är latisvarianten, eller den lite enklare vägen, om man inte har möjlighet att ta sig till en butik med insamling. Alla har ju inte bil och det kan vara tungt att frakta massa kläder kollektivt. Det kan vara lite snårigt att veta vart man ska skänka dock. Här kommer, för alla göteborgare, lite tips från coachen vilka containrar man ska leta efter. Och som vanligt är det mina högst personliga åsikter det handlar om. Först och främst, så här ska INTE containern se ut:


Fast det det visste ni ju om ni läst bloggen tidigare.


Vi börjar med Myrorna. Myrorna är Sveriges största second handkedja och finns, mig veterligen, över hela landet. Myrorna drivs av Frälsningsarmén som driver många olika bistånds- och sociala verksamheter, bl.a. dagcenter, härbärgen och behandlingshem. Överskottet från butikerna går bl.a. hit. Och det är ju en bra grej! Även om jag inte har mycket till övers för religiösa samfund har jag alltid haft respekt för frälsis. De är ändå förhållandevis transparenta i sin verksamhet. Jag skulle säga att det är helt safe att skänka hit.


Min personliga favorit, av nostalgiska skäl, är Emmaus Björkå, eller BjörkåFrihet som de heter numera. För mig har Emmaus alltid symboliserats av solidaritet och hippiekollektiv vilket ju inte är helt fel. Men det här med Emmaus är lite komplicerat. Enligt wikipedia startade flera olika organisationer på 60-talet med namnet Emmaus. Emmaus Björkå i Åkvarn i Småland var den största. Emmaus Björkå, alltså numera BjörkåFrihet, finns i Göteborg medans i övriga landet finns Emmaus Sverige, med mindre regionala organisationer. Så Emmaus och Emmaus är liksom inte samma sak. Men i vart fall, liksom med Myrorna, är Emmaus relativt transparenta vilket jag tycker är viktigt. Alltså är det safe att skänka hit med.


Mitt tredje säkra tips är nog den minst kända, dvs Human Bridge. Dessa boxar kan se lite skumma ut för den otränade, så har de även gjort för mig. Jag har alltid tyckt att allt utom Emmaus och Myrorna sett skumt ut. Men tittar man noga ser man att det står både Bostadsbolaget och Poseidon på, som ju är ett kommunala bolag i Göteborg, Läkarmissionen och Erikshjälpen på den. Verkar ju rätt seriöst eller hur? Erikshjälpen är ju en bra organisation som i övrigt bara tar emot gåvor i butikerna. Går man då in och läser om Human Bridge förstår man att de samarbetar med Lindra, vilket är lite favoritbutiker för mig i Göteborg. Och Human Bridge samlar t.ex. in och delar ut sjukvårdsmaterial och handikapphjälpmedel i Afrika och Östeuropa vilket ju känns bra. Och vad jag kan se på deras hemsida känns de transparenta. Jag gillart!

Så, vilka brukar du skänka till? Finns det några bra organisationer med boxar i Göteborg eller någon annanstans som jag har missat? I dagarna ska jag även berätta mer om.vad som händer med de kläder vi lämnar in i dessa boxar, vilket är en lite mer solkig historia.

onsdag 5 juni 2019

Klädräddaraktivist


Jag fick faktiskt lite kritik efter mitt senaste inlägg där jag berättade om hur jag räddat fullt brukbara, och även en del helt nya, kläder ur containern utanför vår dörr. Eller, "tips" hette det visst. Jag fick höra saker som att "det är obehagligt att inte veta vart det man slängt tagit vägen", "då tänker jag inte slänga i containern för brännbart där jag bor igen" och "jag vill inte att någon skadar sig på mina sopor". Ok. Jag förstår helt ärligt inte vad att jag räddat kläder ur min container här hemma har med andra containrar i landet att göra. Och alla som hoppar ner i en container är väl ändå medveten om att man kan skada sig eller?! Jag var kanske inte tillräckligt tydlig med att det inte hoppas in i några containers här? Jag är kort och tjock. Och feg. Så nej, jag kommer inte skada mig. Jag trodde dessutom att alla människor visste att folk hoppar ner i containers men ändå lite kul att man kan bidra med ny information! Jag blev till och med kallad för klädräddaraktivist! Trevligt epitet tycker jag! Jag tänker bära det med äran. Jag skäms fortfarande inte. Och tänker inte börja göra det heller.

söndag 2 juni 2019

Klädräddaren

Så var det dags igen. I veckan har vi haft en container utanför vår port och återigen har någon slängt fullt fungerande prylar och framför allt kläder! Det började med att jag hittade flera par lite trasiga jeans (som ej var beyond repair dock). Eftersom vi tänkte återbruka jeans på jobbet nästa läsår fick jag ju rädda dem. Jag hittade även ett par hela och inte ens slitna Lee-jeans jag tänker att någon i min närhet borde kunna ha. Efter det kikade jag varenda gång jag gick förbi (några gånger per dag pga hund) och till slut, caught in the act, ser jag någon trycka ner flera säckar kläder i containern.


Jag kunde så klart inte släppa detta utan satt och grämde mig med ångesten bultande i bröstet. Vem fan slänger kläder liksom! Så jag gick ner och hämtade ett par säckar. Jag kunde inte ta alla och flera låg under grejer och runt låg krossat glas så jag fick ta dem på toppen. I dem fullt fungerande plagg!


Jag sorterade ut hela fem påsar till Myrornaboxen. Ja vi har en sådan ca 30 meter bort så varför kläderna inte hamnade där är ett mysterium. En del plagg lades i min tvättkorg och kommer dyka upp på klädbytardagar i framtiden. Och alla andra jeans räddades till jobbet om ingen annan kan ha dem dvs. Fina och hela plagg ska inte slängas! Flera plagg var dessutom helt nya med lappar kvar! Världen är galen!


Så här hänger de nu på tork (alla fick inte plats dock, har ett helt lass i badrummet med) med en mindre tragisk framtid framför sig. Och till min granne vill jag säga: nästa gång kan du lika gärna lämna dem direkt till mig så ser jag till att de kommer till nytta alternativt lämnar in dem i Myrornaboxen några meter bort, du kanske inte visste att den fanns där? Jag visar dig gärna.

onsdag 1 maj 2019

Skräp?

Jag bor i hyresrätt. Det är jag väldigt nöjd med. Vi har inget grovsoprum vilket vår gamla lägenhet hade. Vi hittade många fynd i det och försåg våra grannar både med det ena och det andra när vi skulle flytta. Ett cd-ställ t.ex. som jag ställde ned var borta efter bara nån halvtimme eller så. Där vi bor nu kommer det en container i slutet på varje månad där man kan slänga sina större sopor. Alla har ju inte bil och då är det svårt att göra sig av med sina större grejer. Så det är bra. Eller är det?


Så här ser det ut varje månad. Containern fylls upp snabbt med både obrukbara och brukbara grejer. Och där är problemet, och det gör mig faktiskt riktigt förbaskad måste jag erkänna. Folk slänger ju fullt brukbara grejer! I morse efter morgonpromenaden när vi höll på att installera oss i bilen (ja vi har bil, men det är en annan historia) kom ett par och gick förbi och slängde i ett fullt fungerande diskställ (som du kan se på bilden om du är skarpsynt). Men hallå! Vad var det för fel på det då? Vi har en second hand-affär på torget som garanterat hade kunnat sälja det. Det kan knappast vara längre att gå dit än att gå till containern. Och där har vi problemet i samhället. Vi slänger något så fort vi inte vill ha det längre. Vi tänker inte ens på att det har krävts enorma resurser för att tillverka det där diskstället.

Jag hade önskat att vi gjorde som i Tyskland. Eller gjorde i alla fall. Jag hoppas att det fortfarande existerar. När jag läste tyska på högstadiet fick vi läsa ett kapitel i tyskaboken om vad tyskar gör med sina möbler när de inte vill/kan ha kvar dem längre. Nån gång då och då, kanske en gång om året eller en gång i månaden kanske, ställer tyskarna ut sina möbler och gamla tv-apparater på gatan. Sedan får vem som helst gå och plocka det de vill ha. Behöver man en ny soffa scoutar man runt lite i kvarteren tills man hittar en man vill ha. Senare på kvällen kommer en lastbil och hämtar upp det som står kvar. Lysande enligt mig.

För några veckor sedan såg vi även ett återbrukshus i en annan stadsdel här i Göteborg. I det fick man ställa ner prylar man inte längre vill ha så kan någon annan gå dit och hämta upp glas, kläder, leksaker eller vad det kan vara, som de har bättre nytta av! Också lysande!

Jag gissar att paret köpt ett nytt diskställ i en annan modell och därför slängde det "gamla". Och jag undrar helt ärligt, behövde ni verkligen ett nytt diskställ? Jag tror knappast det. Det gör på riktigt ont i mig när folk slänger hela och fungerande prylar! Och vet ni, vi har faktiskt inte 3.9 jordklot som vi kan konsumera av. Jag önskar att overshoot day kommer senare än 5 april nästa år för oss i Sverige. Jag önskar att vi kunde sluta slänga sånt som inte är skräp.

P.S. Heja alla dumpsterdivers! Vi applåderar er som tog det fina och rejäla bordet som stack upp igår. Vi var sugna på det.

Sveriges second handprofil och loppistips #28: Erikshjälpen Rosenlund och dagens hållbara outfit #29

I torsdags var jag faktiskt ute på baluns! Ja, jag vet att vi har restriktioner igen och jag är ändå rätt restriktiv med vad jag gör men här...