Grattis Sir Michael Jagger – 70 år i dag!

1964, när jag fyllt 13 år, köpte jag min första skiva med The Rolling Stones – en singel med en cover på Buddy Hollys ”Not Fade Away” som A-sida och ”Little By Little”, som Mick Jagger och Keith Richards i Stones under pseudonym skrivit tillsammans med Phil Spector, som B-sida.
”Not Fade Away” är 1 minut och 48 sekunder lång (notera det ni gamla punkare) och var då ett av de mest fantastiska musikstycken jag hört i mitt unga liv.
Detta var också inledningen på en musikalisk kärlekssaga, med flera skivor (den första LP jag ägde var Rolling Stones första LP), konserter, böcker och tidningsartiklar.
Rolling Stones har alltid hängt med mig, och gör det än trots att suget efter deras konserter och skivor för mig nu inte är lika stort.
Men Stones betyder fortfarande så mycket för mig att jag bara måste gratulera Mick Jagger (numera adlad som Sir Mick) när han i dag, den 26 juli 2013, fyller 70, ja sjuttio, år och passa på att tacka för allt kul vi haft tillsammans.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om The Rolling Stones, Rolling Stones, Stones, Mick Jagger, Sir Michael Jagger, Musik, Rock'n'Roll, Födelsedag, 70-årsdag

Grattis på 69-årsdagen, Keith Richards!

Ja, i dag, den 18 december, fyller allas vår gitarrhjälte, Det vandrande gitarriffet, mannen som är rock'n'roll personifierad – Keith Richards – 69 år.
Vem hade trott detta någon gång i början, mitten av 1970-talet då Keef hade låga odds på att bli nästa stora namn i rockvärlden att duka under.
Men han har tagit sig igenom bland annat en närmast dödlig elektrisk chock på scen, bilolyckor, slagit i skallen efter ett fall från ett träd, knäckt revben i ett fall från en trappstege i sitt bibliotek och inte minst ett ohämmat bruk av heroin och otaliga andra droger och därtill intag av kopiösa mängder av alkoholhaltiga drycker.
Han har levt ett liv som man kanske skulle kunna använda som ett avskräckande exempel när man ska försöka leda in unga på den rätta vägen.
Men så är det ju det där som ställer en hel del på ände: Han verkar ju ha haft rätt kul, skrivit massor av klassiska rocklåtar, spelat inför miljoner och åter miljoner jublande fans, lyckats hålla ihop ett familjeliv och inte minst – han har överlevt alltihop och lever fortfarande, när han blir 69 år, ett rock'n'roll-liv.
Och han verkar fortfarande älska musiken och människorna.
Det är bara att säga Grattis Keith!

Jah Hollis

PS. Nils Lofgren, som bland annat spelar med Bruce Springsteen, var en gång så oroad för sin hjältes livsstil att han skrev låten Keith Don't Go som en bön. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Rock, Rock'n'roll, Keith Richards, Rolling Stones, Födelsedag, Heroin, Alkohol, Hälsa, Nils Lofgren, Musik, Livet

50 år i dag sedan Stones första spelning

I år är det 50 år sedan rockgruppernas rockgrupp, The Rolling Stones, bildades och i dag, den 12 juli är det exakt 50 år sedan bandet gjorde sin första spelning.

De kallade sig då Rollin’ Stones och vare sig Bill Wyman eller Charlie Watts var ännu med i bandet.

Repertoaren som de som förband på The Marquee i London bjöd på bestod enbart av blues- och rocklåtar av svarta amerikanska musiker, ett stort antal av dem av Jimmy Reed.

Det var exotiskt och fräsch då och många av låtarna bandet spelade skulle sedan bli standards bland de brittiska band som växte fram i Stones spår. Detta i sin tur väckte nytt intresse för en amerikansk musikform som levde ett liv i skuggan av smörig vit schlagermusik.

Berättelsen om The Rolling Stones är väl allmänt känd numera och det tillhör allmänbildningen att någon gång ha sett Stones. Själv har jag, från 1970 och så här långt sett dem ett flertal gånger.

Dock missade jag det ur-Stones vars odiskutable ledare var Brian Jones, denne lille (ungefär samma längd som jag) man som alldeles för tidigt tappade greppet både om musiken och livet.

Här finns i alla fall lite intressant material att kolla in en sådan här märkesdag, eller kanske vilken dag som:

http://www.mojo4music.com/blog/2012/07/brian_jones_the_rolling_stones.html

http://www.rollingstones.com/

http://blogg.sydsvenskan.se/grafikdesken/2012/07/12/50-ar-sedan-idag/

”If you don’t know the blues ... there’s no point in picking up the guitar and playing rock and roll or any other form of popular music.”

Keith Richards.

Jah Hollis (på lånad dator) 

Ja, så bär det tillbaka till verkligheten igen

Min lediga vecka är över, besöket uppe i Oskarshamn och firandet av min 60-årsdag är över.
Jag är med andra ord tillbaka i verkligheten igen och i morgon, måndag (Alla hjärtans dag) är det tid att vara tillbaka på jobbet igen.
Det är ju bara att inse att allt roligt verkar ha ett slut och att man får vara glad för de där uppåtstunderna som gör det enklare att ta sig igenom nedåtstunderna.
Höjdpunkten under denna vecka var förstås när jag i fredags firade min 60-årsdag på min stampub Pickwick här i Malmö.
Så många vänner kom dit och så många som inte kunde komma hörde av sig under kvällen via "telegram" (hälsningar via Facebook) och de hade skramlat till presenter som var mer än vad jag skulle vågat drömma om.
Jag var på plats på Pickwick från halv fem på eftermiddagen till långt efter midnatt och jag ska inte sticka under stol med att både barpersonal och vänner var flitiga med att bjuda födelsedagsbarnet på såväl öl som whisky.
Så jag var väl något rund under fötterna när jag och alla presenterna packades in i en taxi för hemfärd.
Det är väl en ungefärlig sammanfattning av kvällen, men jag kanske lär återkomma till den här på bloggen.
Rolling Stones Happy här ovan sammanfattar känslan rätt väl.
Den är från videon Ladies And Gentlemen, The Rolling Stones! dvd-konserten som är en av många fina gåvor jag fick i fredags.
Den bästa gåvan var ju alla bevis på att jag har en massa goda vänner här i livet.

Jah Hollis

Uppdaterat 14 februari: Jag kan inte låta bli att påpeka att Egyptens hatade president Hosni Mubarak äntligen beslutade sig att avgå just på min födelsedag. Undrar om det kan ha något samband?

Läs även andra bloggares åsikter om Födelsedag, Firande, The Pickwick Pub, Malmö, Vänner, Öl, Whisky, Rolling Stones, Arbete, Fritid, Oskarshamn

Fadern, sonen och den helige Rudolph

Ja, så är det då julaftonens eftermiddag och jag antar att de rättrogna samlas kring Kalle Anka och hans vänner just nu.
Själv ska jag fira julaftonen på en helgöppen krog här i stan, med julbord ett ölsortiment längre än en tioårings önskelista till jul och inte minst: i sällskap med riktigt goda vänner som heller inte har familj att fira med på nära håll.
Så njut av julens svängiga budskap från Fadern=Chucken, Sonen=Keef och den helige Rudolph (The Red Nosed Reindeer).
God jul alla vänner (ni vet vilka ni är) och ni andra med!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jul, Julafton 24 december, Kalle Anka, Musik, Chuck Berry, Keith Richards, Rudolph The Red Nosed Reindeer, Julklappar, Glädje, Jultomten

Kommer jag någonsin att få se Top Topham?

The Yardbirds var ett brittiskt band som stod högt i kurs hos mig och mina kompisar när jag var ung och började greppa det där med musik.
De spelade sin brittiska variant av blues och det som då var rhythm and blues (långt ifrån det man i dag kallar r´n´b) och konkurrerade med band som Rolling Stones.
Yardbirds var en plantskola för en radda sologitarrister som skulle komma att bli arketypiska rockgitarrister och närmast förgudligade av sina miljoner fans och lärjungar.
Först ut var Eric Clapton (som till och med kallades God i en klassisk graffiti i London). När han tyckte Yardbirds började spela för mycket pop hoppade han av och ersattes av Jeff Beck som sedan fick sällskap av Jimmy Page som till slut gjorde om bandet till Led Zeppelin (även om några originalmedlemmar i Yardbirds spelade vidare lite i skymundan under namnet Yardbirds).
Det där vet ju alla som kan sin rockhistoria, men hur många vet att Eric Clapton hade en föregångare i Yardbirds? Anthony "Top" Topham.
Saken är den att jag i och med Stockholmsbesöket i början av veckan kunde pricka av den tredje av de stora Yardbirdsgitarristerna.
I och med att jag såg Jeff Beck och hans band i Solnahallen, har jag nu sett alla tre live i olika konstellationer.
Frågan är nu om jag någonsin kommer att få se Top Topham i aktion?
Och konserten i Solnahallen då?
Jo, det var fyra mästerliga musiker (en av dom givetvis 66-årige Jeff Beck själv) och otrendig musik i en blandning man i teorin inte trodde skulle fungera.
Men inte desto mindre en rätt fantastisk upplevelse.

Jah Hollis

PS: Jag vet att mina båda bilder från konserten inte är några mästerverk. Men det var inte någon fotovänlig miljö och några av de inhyrda vakterna/värdarna i Solnahallen gjorde diverse otidsenliga försök att stoppa folk från att fota och filma det som hände på scenen. Filminspelningen nederst måste ändå vara gjord några platser från där vi satt. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Rhythm and blues, Yardbirds, Eric Clapton, Jimmy Page, Jeff Beck, Stockholm, Solnahallen, Rhonda Smith, Gud

Solomon Burke död på väg till Paradiso

En av de stora i, både bokstavligt och bildligt talat, inom den amerikanska soulen dog i dag, söndag, på väg till en utsåld konsert i Amsterdam.
Solomon Burke, pastor, låtskrivare och av somliga ansedd som alla tiders bäste soulsångare, dog när hans plan från USA precis hade landat i Amsterdam. Konserten med Solomon Burke skulle ägt rum på legendariska musikstället Paradiso på tisdag och den var sedan länge utsåld.
Solomon Burke hade sin första storhetstid på 60-talet och var bland annat en stor inspiration för Rolling Stones, som hade hans kanske mest kända låt, Everybody Needs Somebody to Love, på repertoaren under många år (låten är även med på Stones andra LP).
Hans karriär som artist fick en nytändning i början av 2000-talet med skivan Don´t Give Up On Me med låtar skrivna av en radda av vår tids mer kända populärmusikkompositörer.
Solomon Burke blev 70 år, ingen ålder bland dagens pop-, rock och soulartister.
Men man kan väl misstänka att hans på senare år allt omfångsrikare kroppshydda kan ha förkortat hans liv.
Solomon Burke var också under delar av sin karriär verksam som pastor och predikant (rätt vanligt bland soulsångare) och trodde nog på Bibelns ord om att gå ut och uppfylla världen.
Han lär efterlämna 21 barn och 90 barnbarn.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Soul, Solomon Burke, Rock, Pop, Rolling Stones, Död, Amsterdam, Paradiso, Bibeln

Jah Hollis håller på att få en ny granne

Jag är inte bosatt i någon av Malmös mer fashionabla delar, snarare är det väl rätt så underklassigt.
Men problem och stundtals missnöje har inte fått mig att flytta, jag stannade till och med när fejden med grannarna tvärs över gatan var som värst.
Många andra har däremot genom åren lämnat huset och föreningen jag har del i, antingen för att de gett efter för problemen, eller kanske tyckt att det är för dyrt.
Eller faktiskt, en och annan, för att de själva misskött sig.
Senast i dag flyttade grannen (med ett visst buller och bång) som bott ett tag vägg i vägg med mig härifrån.
Och nu är det visst någon som är på väg att flytta in i lägenheten ovanför mig, den som stått tom i säkert ett år efter att en rätt störig ung man som bodde där tvingades flytta ut.
Den nye ovanför tycks ha dragit igång ett renoveringsprojekt där flitigt användande av elektrisk slipmaskin ingår. När klockan närmade sig sju (denna helgdagsafton) och slipandet fortsatte (efter flera timmar) var jag på väg upp för att be den nye lägga av.
Jag vet att det inte hade varit någon bra start på mitt förhållande till en ny granne, men inte ska man väl behöva påminna om det olämpliga i att dra på för fullt med slipmaskinen en lördagskväll.
Grannen insåg det visst och stängde av innan jag hann ringa på.
Till min fasa såg jag också att det låg ett spår av slipdamm och annat boss ut från lägenheten ovanför och långt ner i trappan.
Ingen bra början om man så säger.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Flytta, Flyttning, Grannar, Grannsämja, Oljud, Renovering, Kirseberg, Rolling Stones

Svårt när någon börjar gråta över ölen

Jag var på quiz på stampuben i går och det gick väl sådär. Vi gjorde våra missar, alltförmånga för att ens vara i närheten av vinnarna som hade fyra eller fem (jag har förträngt resultatet) poäng mer än vi hade.
Men den riktigt stora dramatiken kom inte förrän senare under kvällen då alla fått i sig några öl till. Jag hamnade en stund ensam vid ett bord med en bekant som tävlar för ett annat lag.
Rätt som det var började han gråta så tårarna rann ner i ölen och jag fattade då något som bara antytts för mig tidigare: hans förhållande med sambo och barn var på väg att gå i putten och hela hans värld var i gungning.
Jag försökte trösta lite tafatt, men oj vilken ovan och svår situation det var. Tur i allt eländet var att det kom fler personer till vårt bord och efter en stund verkade sorgen lätta lite.
Kärleken, eller bristen på den, eller förlusten av den måste vara källan till några av både de allra bästa och de allra värsta stunderna i livet. Och ibland verkar det vara en tunn linje som skiljer de båda tillstånden åt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Quiz, Pickwick pub, Malmö, Frågetävling, Kärlek, Sorg, Gråt, Öl, Rolling Stones, Mick Taylor

Coacherna har tagit över världen

Denna sommar ägnar jag programmet Sommar i radions P1 ett ganska förstrött intresse.
Dels har jag, mest på grund av arbetstiderna jag har, inte haft möjlighet att lyssna på så många program än, dels tycker jag faktiskt att kvaliteten på många av de jag hört varit ganska medelmåttig för att inte säga låg.
Och jag vet att man kan lyssna på programmen på webben och så vidare, men jag är nog lite gammalmodig där eftersom jag helst vill höra den första sändningen i radion eller kanske reprisen senare på kvällen.
I dag var det en "coach" som höll i programmet, denna yrkesgrupp som verkar vara på väg att ta över världen. En yrkesgrupp som jag själv är mycket skeptisk mot.
Kvinnan som höll i Sommar gjorde inte mycket för att ändra på den skepsisen och diskvalificerade sig själv totalt när hon tonade musiken i Rolling Stones Sympathy for the Devil just som Keith Richards solo började.
Jag skulle aldrig få för mig att låta mig coachas av en sådan person, som dessutom hade mage att säga att hon tyckte Stones och den här låten är underbara. Tycker man det så tonar man inte musiken efter mindre än halva låten.
Så denna frau coach ljög oss rakt upp i ansiktet där.
Hon gillar inte alls Rolling Stones.
Ja, det finns mycket att säga om coacher och om årets Sommar, men jag sparar det.
Njut i stället av dessa båda versioner av Sympathy for the Devil (från Beggars Banquet och live från Rolling Stones Rock´n´Roll Circus) och betänk att det nu är 40 år sedan Brian Jones dog.
Denne multiinstrumentalist som i slutet av sin tid i Stones reducerades till att stå och skaka maraccas.



Jah Hollis

Andra bloggar om: Sommar, P1, Musik, Coacher, Coach, Radio, Rolling Stones, Brian Jones

Det är Jennifer och Jah som firar i dag

Ja, en arbetsdag gick helt plötsligt över i Jah Hollis födelsedag, och så här mitt i natten har jag bara mig själv att fira den med.
Ja, Jennifer Aniston firar samma dag, och hon hade redan om man ska tro grävande journalister i USA börjat fira innan jag kom hem.
Nu är jag fullständigt övertygad om att det lär bli mer firande när jag sovit av mig jobbandet och kan släppa loss lite i goda vänners lag på aftonens quiz.
Nu vill jag bara bjuda på ett par goa rocklåtar.
Chumbawamba och Rolling Stones. Kan det bli bättre?
Säkert, men inte just nu.


Jah Hollis

Andra bloggar om: födelsedag, Jah Hollis, musik, öl, whisky, fira firande, chumbawamba, rolling stones

Fredagsfärgen 10 oktober: Silver

"You got the silver,
You got the gold..."
...sjöng Keith Richards på en av Stones tidiga plattor. Här på Fredagsfärgen har vi redan haft guld, och nu är det dags för silver. Och jag är väl en av de där som för det mesta tycker silver slår ut guld.
Så jag hade kunnat göra det enkelt för mig och fotografera min samling av silverringar, men jag väljer en silverfärgad utsmyckning av något större dimensioner, minst sagt.
Mera silver hittar ni vägen till här.

Jah Hollis

Andra bloggar om: färg, färger, bilder, foto, fotografi, fredagsfärgen, silver, guld, utsmyckning, rolling stones, keith richards

Too old to rock´n´roll...

Någon gång måste väl även gamla rockers ur den första generationen bli för gamla för att ställa sig på scenen.
När Little Richard, The Architect of rock´n´roll, nu meddelar att han ställer in en planerad Europaturné i höst, handlar det knappast om divalater eller missbruksproblem utan först och främst om höftledsproblem.
Som om inte det vore nog, har det visst tillstött problem med det gamla rockarhjärtat också. Kanske inte på något sätt onaturligt när man som Little Richard uppnått 76 fyllda år.
Några som inte är riktigt lika gamla än, Rolling Stones, verkar att gå i Little Richards spår och hålla ut tills hälsan säger stopp. Själv lever jag nog hellre på minnena när det gäller de grabbarna/gubbarna.
Och här är en annan gammal stridshäst som fortsätter sin Never ending tour. Fast visst måste även den helt givet nå sitt slut någon gång.
För övrigt kanske man skulle sätta en slant på att Bob får Nobelpriset i litteratur i år. Det ger 150 gånger pengarna om det slår in.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, little richard, ålder, hjärtproblem, sjukdom, missbruk, Rolling Stones, Bob Dylan, Nobelpriset

Ska man quizza eller kolla VM-kvalet?

Alltid ställs man inför dessa valsituationer. I kväll är det quiz igen, men det lär inte bli mycket till uppslutning från mitt lag eftersom det är VM-kvalfotboll på tv samtidigt och M dessutom befinner sig i Stockholm.
So what can a poor boy do? som dom sjunger Rolling Stones.
Jag är verkligen splittrad i den här frågan. Jag är ingen fotbollsfanatiker, men visst kan det vara kul att se landslaget spela, om dom nu inte spelar lika lamt som mot Albanien senast.
Å andra sidan är ju quizzandet en favoritsysselsättning. Men om ingen av lagkamraterna dyker upp (ja dom som kollar fotbollen dyker väl upp efter att matchen (och quizet) är slut) är det ju heller ingen höjdare.
Lever gör jag i alla fall, i motsats till vad en antal vetenskapsmän tycks ha fruktat. Världen har inte gått under i dag, men i går kväll tog jag för säkerhets skull en öl på Pickwick och tackade några stammisar för tiden som varit.
Man kunde ju inte säkert veta.
Och en öl är sällan fel.

Jah Hollis

Andra bloggar om: fotboll, VM-kval, quiz, pickwick, Malmö, Rolling Stones, Sverige, Ungern, öl, undergång, Cern, LHC

Grattis Mick Jagger, 65 år i dag

Ja, det är ingen tvekan om att mina gamla idoler håller på att bli till åren nu. I dag, den 26 juli, fyller Rolling Stones sångare Mick Jagger 65 år och det är väl bara att gratulera till det och till att han faktiskt tagit sig dit.
Å andra sidan är han nog den i Stones som först insåg att det gällde att ta vara på sig om man inte skulle sälla sig till den skara rockmusiker (däribland gamle Stonesmedlemmen Brian Jones) som gick en för tidig död till mötes.
Och för att vara 65 år håller han ju fortfarande ett betydligt högre tempo än sina generationskamrater.
Hans bandkompis och låtskrivarpartner, Keith Richards, har väl ännu inte insett det. Men "Det mänskliga riffet" tycks vara ett undantag som lyckats leva efter principen "Live fast - die old!" och även han blir 65 senare i år.
Noteras kan för övrigt att Stones gamle basist Bill Wyman blir 72 år i höst.
Men hur som helst: Grattis Mick, från en som föll för din musik och din stil för länge, länge sedan.
Jag har haft mycket roligt tillsammans med dig och dina kompisar i Rolling Stones.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rolling stones, mick jagger, keith richards, bill wyman, brian jones, rock, rockmusik, pensionär, födelsedag

Bo Diddleys fyrkantiga gura har tystnat

Ännu en av de riktigt stora från rock´n´rollens barndom har gått till de sälla jaktmarkerna. En av de verkliga stilbildarna, en som många försökt efterlikna, men som aldrig någon någonsin lyckats med att ta efter fullt ut.
Bo Diddley, mannen med en fyrkantig rytmbox till gitarr och med alla sångerna om sig själv, har spelat färdigt.
Han dog den 2 juni, 79 år gammal.
Men, som det verkligen är befogat att säga nu, hans musik och hans minne lever vidare.
Från Stones till The Clash och vidare har Bo Diddley varit en stor inspiratör främst när det gäller musiken, men kolla gärna in fotarbetet i videon ovan. Många vita fötter har försökt att dansa fram över scenen på det självklara viset.
Det är inte så mycket att tillägga. De gamla hjältarna dör en efter en, men vad hade musiken i dag varit utan dem? Inte musik som vi känner den i alla fall.
Jag har sett Bo Diddley en gång live på scen, och det är en konsert jag är tacksam att jag gick på.

"I walk 47 miles of barbed wire,
I use a cobra-snake for a necktie,
I got a brand new house on the roadside.
made from rattlesnake hide...
...who do you love?"

Who do You love? Bo Diddley

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, rock´n´roll, bo diddley, rolling stones, the clash, stilbildare, gitarr

En bloggutmaning jag ska svara på

Då och då vandrar det runt bloggutmaningar i den så kallade bloggosfären. Ofta handlar det om att man ska berätta något om sig själv, sanningar, hemligheter och så vidare.
Jag har lite svårt att svara på sådana, fastän det har hänt att jag fått dem.
Jag vet inte, jag tycker väl helt enkelt att jag inte har så mycket mer att berätta om mig själv än vad man redan kan läsa ut av mina blogginlägg.
Men nu har jag fått en bloggutmaning, från Kulturbloggen, jag tänkte jag skulle försöka hänga med på så får vi se hur länge intresset håller i sig.
Så här är mina svar på den första Kulturfyran:

1. Den första låt jag spontant kommer att tänka på när jag tänker på Rolling Stones är Not Fade Away. Det är en coverlåt, ja, men den gjorde ett så starkt intryck på mig att jag blev Stonesfan för livet.

2. En känd person man borde göra en film om (jag räknar bort min morsa eftersom hon väl inte är någon kändis) är James Joyce. Det kan hända att någon redan försökt, men jag har i så fall missat det. Jag tror det skulle vara en utmaning att i dag göra en film om Joyces liv.

3. En bok som aldrig borde blivit film är Ulf Lundells Jack. Samma gäller hans Sömnen.

4. Vilket kulturmedium betyder mest för mig? Det är det nästan omöjligt att svara på. Men musiken hänger ju med oftast så jag antar att svaret får bli musiken.

Jah Hollis

Andra bloggar om: blogg, blogga, bloggar, bloggutmaning, kulturbloggen, rolling stones, james joyce, musik, film, litteratur, musik

Är Let it Bleed Rolling Stones bästa platta?

"Ooh, see the fire is sweepin
Our very street today
Burns like a red coal carpet
Mad bull lost its way..."

Rolling Stones första lp som kom 1964 (i en design som var före sin tid, skivan hade ingen titel och det fanns ingen text på framsidan, utom på den amerikanska utgåvan) och det var den första fullängdsskivan jag ägde.
Det var en julklapp, en av de bästa julklappar jag fått.
Den uppfyllde verkligen alla de löften man fått via singlar och ep-plattor och trots att det i stort sett bara var coverlåtar på den, tyckte jag (och tycker än) att det var en Stonesskiva, det var deras musik på plattan.
Och jag fortsatte att köpa Stones plattor, helst så fort som de kommit från skivpressen.
Men någonstans runt Goats Head Soup började det kännas som om Stones skivor inte var lika helgjutna längre. Det fanns ofta låtar på skivorna som kändes som ren utfyllnad.
De lysande undantagen i utgivningen efter Exile on Main Street, som de flesta anser som Stones mästerverk, är Some Girls, Tattoo You och Stripped.
Själv har jag varit rätt dålig på att uppdatera min Stonessamling till den cd-ålder som snart tycks vara över.
Men när skivaffären Jukebox började sälja ut sitt lager häromdagen kom jag över Let it Bleed och den har gått varm här hemma nu. En fantastisk skiva och jag är nog beredd att sticka ut hakan och säga att det är Stones bästa skiva, alla kategorier.
Den innehåller den blandning av stilar och stämningar som Stones alltid varit mästare på att få ihop till en enhet som är typisk Stonesmusik.
Och så innehåller den Gimme Shelter, en av de bästa rocklåtar som någonsin skrivits och spelats. Fråga till exempel Bobby Gillespie, för att ta en ur högen av musiker som försökt att skapa sin egen Gimme Shelter.

Jah Hollis

PS. Lite kuriosa i sammanhanget är att Let it Bleed är sista Stonesskivan som Brian Jones bidrog till (om än ett mycket litet bidrag) och att Ry Cooder, som var på gång att ersätta Brian Jones, och Mick Taylor, som senare gjorde det, är med och spelar på skivan. DS.

Andra bloggar om: musik, rolling stones, skivor, cd, exile on main street, gimme shelter, bobby gillespie, primal scream

Pingat på:intressant.se/intressant

Omöjligt att samla Dylan på en enda platta

I går trängde jag mig in i skivaffären Jukebox som inför stundanade nerläggning började sälja ut hela (ja, det fanns ett och annat undantag faktiskt) sitt lager till halva priset. Det var trängsel värre än i Tokyos tunnelbana i rusningstid, men jag lyckades plocka åt mig en skiva här och en skiva där och efter 45 minuter i kö vid disken (där fyra man sålde för brinnande livet) i denna butik som är stor som ett ordinärt vardagsrum kom jag ut med följande:
• Rolling Stones: Let it Bleed, som jag faktiskt inte hade på cd tidigare.
• Super Furry Animals: Hey Venus! som saknades i min uppsättning av de här waelsarnas fantasifulla produktion.
• Jeff Buckley: Grace, en lyxutgåva med två cd och en dvd från inspelningarna av plattan. Ni som tyckte Idol-Amanda sjöng Leonard Cohens Hallelujah bra, kan höra här hur den ska låta.
• Bob Dylan: Dylan, som är den senaste i raden av samlingsplattor med Den Störstes låtar. Den har fått kritik, inte för musiken (naturligtvis) utan för att det är en omöjlighet att samla Dylan på en skiva.
Må dä!
Men det känns som om den är som gjord för att ha med i bilen eller för att ge bort till någon som inte upptäckt Dylans musikaliska och lyriska värld.
För min del var det länge sedan jag hörde flera av låtarna på skivan, som Positively 4th Street, som måste vara en av alla tiders grymmaste uppgörelse med någon eller något.
Dylan var inte snäll när han lade den sidan till:

”Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is To see you”

Jag tror inte man ville bli ovän med honom, med risken att dyka upp i någon vitriol-doftande låttext.
Nej, nu ska jag skriva årets försändelse av julkort.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, cd, rea, jukebox, malmö, skivor, skivaffärer, bob dylan, Rolling Stones, Super Furry Amimals, Jeff Buckley, Idol, Amanda Jenssen

Sju plattor jag inte vill leva utan

Ja, det hjälper inte hur länge jag håller på att älta detta. Fortsätter jag, så framstår den här mannens utmaning som ett omöjligt uppdrag.
Så trots att det kanske skulle stå Sju plattor (av en väldig mängd) jag inte vill leva utan, så skrev jag rakt ut ur skallen ner sju skivor jag kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna på dem.
Det är sju skivor varav jag har de flesta i flera versioner och som jag alltid hittar i min allt rörigare musiksamling. Efter att jag skrivit ner skivorna kollade jag Rolling Stones (tidningen) lista över alla tiders 500 bästa skivor.
Visst hittade jag många jag glömt tidigare, men också ett antal väl sammansatta samlingsplattor. Sådana har jag utelämnat från min lista.
OK, då kör vi:

1. The Beatles - The Beatles, 1968
Går också under namnet The White Album och är ymnighetshornens ymnighetshorn vad gäller populärmusik. Här finns musik för alla existerande sinnesstämningar och lite till. Till och med den förskräcklige Charles Manson hittade budskap i Helter Skelter, en av dubbelplattans mest banala kompositioner.

2. Augustus Pablo - Original Rockers, 1979
Aldrig låter melodica så sensuellt som när Augustus Pablo hanterade detta enkla instrument. En samling låtar som innehåller allt som gör att reggae är en så oemotståndlig, rörelsebefrämjande musik. OK, det är inga Marleytexter, men jag tror Marley hittade musikalisk vägledning i den här musiken, ofta imiterad, men omöjlig att kopiera.

3. Emmylou Harris and The Nash Ramblers - At the Ryman, 1992
Den som hör den här liveinspelningen kommer aldrig att yttra något nedsättande typ "hästjazz" om countrymusik. Detta är tidlös musik, lågmäld men omöjlig att ignorera. Och ingen sjuskivorssamling är komplett utan Emmylou Harris röst.

4. Rolling Stones - Rolling Stones, 1964
Den första LP-skivan jag hade i min ägo, och den första detta band spelade in. En klenod och ikon, men en skiva som klarar sig bra utan eventuella nostalgiska känslor. Den innehåller nästan bara coverlåtar, men coverlåtar spelade med en sådan passion att Stones versioner ofta överträffar originalen. Det är ett uppkäftigt gäng ungtuppar som inte ber om ursäkt för att de stiger in på scenen. Goda förebilder.

5. Van Morrison - Beautiful Vision, 1982
Kan vita män från Belfast sjunga soul? Ja! Van Morrison har skivit Gloria, en av de tuffaste treackordslåtarna som finns. Men han har också, under sin "danska period" komponerat detta mästerverk om, ja det kanske låter larvigt, men jag hittar inget bättre än "livets mening". Den påminner mig också om en period i mitt liv som bjöd på kärlek, galenskap och död, en period jag inte skulle vilja vara utan, även om döden kanske skulle ha kunnat hejda sig.

6. Steely Dan - The Royal Scam, 1976
Jag har aldrig förstått vad det är för fel på intelligent komponerad och framförd musik. Steely Dan har alltid haft en hög lägstanivå på de områdena och här faller precis allt på plats. Låtar om drogtillverkare, gisslantagare och skamligt behandlade immigranter, skarpsynta och roliga observationer av människor och företeelser. Walter Becker och Donald Fagen har samlat en grupp briljanta musiker för att förverkliga en vision och lyckas till etthundra procent. Jag hittar fortfarande nya saker hela tiden trots att jag hört The Royal Scam otaliga gånger.

7. Captain Beefheart & The Magic Band - Trout Mask Replica, 1969
Jag vet att det här är en dubbel-LP man kan stila med för att visa att man kan sin rockhistoria. Men alla vet ju att den egentligen är helt olyssningsbar, eller? Detta är antingen historiens mest anarkistiska musikinspelning, eller kanske den mest arrangerade och genomarbetade. Jag vet inte, men blir alltid lika fascinerad över att man kan göra något sådant här. Läs för övrigt David Cavanaghs lite småläskiga berättelse i novembernumret av Uncut om hur Trout Mask Replica kom till. Vill ni inte höra skivan efter det (om ni nu inte hört den), ja då kan ni lägga av att lyssna på musik. Men blir ni nyfikna finns det ändå ingen garanti för att ni gillar den. Fast jag tror ni kommer att häpna åtminstone en aning.

Och nej, vare sig Bobby D eller Bobby M eller Nisse Jung eller The Godfather eller Lucinda Williams eller The Bonzo Dog Doo Dah Band eller Motörhead tog sig in på listan. Men dom står och trängs här bakom mig allihop. Och dom låter inte glada.

Jah Hollis

PS. Och ja, jag vet att den nyaste skivan är 15 år, men det tar tid att verkligen få bevis för att kärleken håller genom tidens och den egna själens alla omsvängningar. DS.

Andra bloggar om: musik, listor, the beatles, skivor, lp, cd, rolling stones, steely dan, emmylou harris, van morrison