Bengt Palmers: Årets bittraste Sommarvärd

Dagens Sommarvärd i P1 var Bengt Palmers, musikproducent, kompositör med mera inom schlager- och popfacket, och några år äldre än jag.
Han är kanske mest känd för att ha producerat Blue Swede (med Björn Skifs som sångare), som fick en USA-etta med en cover på Hooked on a Feeling, och Harpos internationella hit Movie Star (visst, han skrev ju Michelangelo tillsammans med Björn Skifs också).
Han inledde dock programmet med att läsa upp sitt CV, långt som ett ösregn, och prata lite om vilken musik han gillade som ung (han hade en gång befunnit sig i samma rum som Jimi Hendrix!).
Sedan ledde det så småningom fram till ett långt utfall mot den svenska proggen på 70-talet, dess företrädare, publik (ivriga cannabisrökare, enligt Palmers, vilket väl då inte Jimi Hendrix var, eller?) och musiker, samt inte minst tidningen Musikens Makt.
Jag vet inte om Bengt Palmers insåg att han gjorde sig löjlig (troligen inte) när han började tjafsa om MM:s programförklaring som kom när tidningen startades någon gång i början av 70-talet.
Fram trädde plötsligt en bitter man som ansåg sig tvungen att använda tiden i Sommar för att bemöta snart 40 år gamla påståenden.
Och som ett exempel på proggens allmänna uselhet spelade han (troligen mycket motvilligt) en bit av Sanningens silverflod med Träd, Gräs och Stenar, ett av de band som var tidigast ute på proggscenen (och som säkerligen inte är allas kopp te).
Uppenbarligen vet inte Palmers ett skit om Träd, Gräs och Stenar och deras betydelse och rykte både i Sverige och internationellt (han verkar heller inte veta att Berlinmuren revs för 20 år sedan; han tjafsade om den som om den fortfarande står kvar).
Det var patetiskt att höra denne man, som uppenbarligen ser sig själv som ett missuppfattat geni (han har ju gjort musiken till tre Sällskapsresan-filmer), gnälla och spela trist musik (varav han gjort en hel del själv).
Sedan avslutade han med en tirad mot olaglig nedladdning av musik och menade att ingen skulle vilja skapa musik om man inte får betalt för det. Har vi hört det förut?
Mycket av tjafset och bitterheten i programmet kunde nog Palmers ha tagit med Roger Wallis, en man med en del erfarenheter liknande Bengt Palmers egna.
Roger Wallis var med och startade ett av den svenska proggens flaggskepp, skivbolaget MNW. På senare tid medverkade han vid Pirate Bay-rättegången med att vittna om forskning som går helt på tvärs med Palmers teorier om nedladdning.
Dessutom var Wallis en gång med i det svenska popbandet Science Poption, vars sångare Claes Dieden senare fick en svensk hit med en urvattnad och dansbandshaltande version av klassikern Da Doo Ron Ron, producerad av Bengt Palmers.
Att Palmers är stolt över denna produktion, denna slakt av en fantastisk popsång, gjorde han klart i sitt Sommarprogram, denna i bitterhet badande man, genom att spela en bit av eländet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Sommar i P1, P1, Radio, Bengt Palmers, Musik, Björn Skifs, Blue Swede, Harpo, Movie Star, Hooked On A Feeling, Progg, Träd, Gräs och Stenar, Jimi Hendrix, Nedladdning, Pirate Bay, Roger Wallis, The Crystals, Phil Spector, Bitterhet, Claes Dieden, Science Poption

Sommar har börjat tämligen avslaget

Sommar i P1 är inne på sin andra vecka nu och en del har jag hört, en del har jag missat.
Det jag har haft tid att lyssna till ostört har jag faktiskt få gånger lyssnat på ända till slutet.
Det är bara att konstatera att en del sommarvärdar inte kan hålla min uppmärksamhet uppe i närmare en och en halv timme.
De må vara duktiga på något eller kända för något, men det innebär inte att de kan göra radio så man vill lyssna till hela deras program.
Jag tog mig igenom Thomas Johanssons program, i hopp om att denne konsertarrangör skulle ha något utöver det vanliga att berätta. Men hans program var så trist att jag höll på att gäspa käkarna ur led.
Han spelade förvisso bra musik, men valde mest låtar jag redan hört en miljon gånger.
Jag är övertygad om att Totte Lundgren, som driver Rockklubben KB i Malmö och arrangerar en massa konserter även utanför den, kunnat berätta historier som är intressantare om Thomas Johanssons ältande av middagsätande med Bruce Springsteen.
Men då är ju Totte Lundgren inte lika känd och han jobbar dessutom i Malmö.
Överraskningen, den positiva, hittills är allas vår Henke Larsson, mannen som börjar alla sina svar med "nej".
En av Sveriges alla tiders bästa fotbollsspelare och en kille som alltid givit ett sympatiskt intryck (vem minns honom inte i sina långa dreadlocks VM 1994?).
Det intrycket förstärktes när han, med sin lite knarriga röst, berättade om vad som drev honom som spelare och om de oerhörda svårigheter han gått igenom med en bror som knarkade och som dog av sitt missbruk.
Därtill hade Henke ett personligt urval vad gällde musiken (fotbollsspelare brukar inte vara kända för det) och spelade till och med Buffalo Soldier med Bob Marley.
Det tyder på ett öppet sinne med tanke på att hans bror inledde vandringen utför med att röka hasch. Jag är övertygad om att marijuanarökaren Marley skulle haft ett och annat tröstens ord att säga till Henke.
På tal om droger så är det Sven Nylanders tur att ha Sommar denna torsdag, den 7 juli.
Och vilket kan man tänka sig har (hittills) varit det vanligaste ordet i Sommar?
Själv tippar jag på just ”jag”. Många värdar är oerhört självcentrerade.
I kväll är det quiz igen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Radio, Sommar, P1, Sommar i P1, Musik, Henke Larsson, Droger, Bob Marley, Reggae, Fotboll, VM 1994, Sven Nylander

Sommar känns inte så spännande längre

Jag satt hemma i eftermiddags och grävde mig igenom högar av gamla papper och tidningar som samlats och börjat ta för mycket plats i köket.
Samtidigt lyssnade jag på P1 och inledde med presentationen av årets värdar i P1:s numera så prestigefyllda prat- och musikprogram Sommar.
P1 har verkligen dragit på med alla kanoner nu för att lansera detta program (precis som den statliga televisionen på ett överdrivet vis brer på om Allsång på Skansen och Melodifestivalen; ja tv har tydligen även visat en serie med Sommarpratare), ja årets Sommarvärdar var till och med en nyhet i nyhetssändningarna i radio under resten av tisdagen.
Man närmast överanstränger sig för att hitta intressanta värdar, men det slutar oftast med en rätt homogen samling kändisar, framgångsrika inom olika områden och som gärna i sina program berättar om hur de blivit så framgångsrika.
Det har dessvärre blivit längre mellan de intressanta och roliga programmen med åren och alltför ofta har det visat sig att man automatisk inte gör ett bra radioprogram för att man är bra på något annat.
Kanske skulle man släppa lite på kändis-kravet och låta mer än en enda av alla de icke-kändisar som försöker få göra ett program, vara med. Men man är väl skraja att tappa lyssnare.
Freddie Wadling, som sjunger så vackert här ovan, ska jag i alla fall försöka att lyssna på (och kanske Henke Larsson och Fredrik Gertten, som jag ju faktiskt känner).
Freddie Wadling verkar i alla fall fortfarande lite spännande och hans program kan bli vad som helst känns det som.
I listan finns dessutom åtminstone två värdar, två idrottsmän, som torskat dit för kokain.
Undrar varför vi har så lätt att förlåta kokainmissbruk?

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Radio, P1, Sommar. Radiopratare, Sommarvärdar, Musik, SVT, Allsång på Skansen, Melodifestivalen, Freddie Wadling, Kokain, Sven Nylander, Patrik Sjöberg

Sommar ska vara ett musikprogram också

Nu i semestertider har jag haft bättre tillfälle att lyssna på Sommar i P1 och det bjuds, som vanligt, ömsom vin, ömsom vatten i den numera väldigt uppskrivna (hajpade för er som förstår nysvenska bättre än gammelsvenska) programserien.
Jag ska inte gå in närmare på vilket jag klassar som vilket (ett par program har varit riktigt bra) utan bara konstatera att det finns tendenser i programserien som jag irriterar mig på.
Det största problemet tycker jag är, att många Sommarvärdar inte tar musikdelen riktigt på allvar. Visst, de spelar musik de säger att de gillar och ibland är urvalet både originellt och till stora delar lyssningsbart.
Men om de gillar låtarna så mycket som de säger, varför då tona bort dem efter bara en liten stund?
Percy Barnevik, om nu Pink Floyd är en favoritgrupp du gärna vill spela i radio, varför tror du då inte att vi ska orka lyssna på hela On the turning away (se videon ovan) utan tonar innan David Gilmour drar igång sitt förnämliga gitarrsolo?
Sedan börjar det bli en lätt överdos av Leonard Cohens Hallelujah (främst med Jeff Buckley) som är en bra låt, men som kanske inte alla behöver spela.
Sedan tycker jag det ska vara avdrag på arvodet för folk som spelar låtar med sig själva eller med nära släktingar. Buuu!
Plus dock till Amanda Jenssen för Cab Calloways Reefer Man!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sommar, Sommar i P1, P1, Radio, Pink Floyd, Irritation

En blek Sommarstart med Annika Sörenstam

I dag, på midsommardagen, drog Sveriges radios Sommar i P1 igång och det var före detta golfproffset Annika Sörenstam som fick inleda.
Jag har under många herrans år, till och från, följt Sommars toppar och dalar (med ett visst sjunkande intresse) och kom mest av en tillfällighet att lyssna på årets premiärprogram.
Sommar har ju, mycket via P1:s egna kampanjer för programmet, fått någon slags kultstatus där en del nu anser att det är ett "hedersuppdrag" att vara Sommarvärd.
Samtidigt har den här piedestalupphöjelsen och allt ståhej varje år kring lanseringen av programserien gjort hela konceptet en aning pretentiöst och allt annat än folkligt.
Och Annika Sörenstam må vara en legendarisk golfspelare med oöverträffade framgångar, det kan ingen förneka, men så mycket mer fick vi väl inte veta om henne via hennes program.
Det var mall A, med en genomgång av livet, från idrottsintresserad skolflicka till hyllad och rik golfstjärna, och nu med ett "normalt" familjeliv i USA och affärsverksamheter i spåren efter golfkarriären.
En framgångssaga (där man kan läsa sig till det mesta vi fick veta i programmet via något uppslagsverk) utan (vad jag fattade i alla fall, jag missade 20 minuter av programmet då jag fick ett telefonsamtal) några mörka moln på livets himmel eller några problem värda att berätta för oss om.
Annika, en hyvens tjej med en särskild gåva, och som det gått bara bra för här i livet, eller?
Och jag är rädd att det är många liknande berättelser som väntar i Sommar denna sommar. Tyvärr.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Radio, Premiär, Sommar, P1, Sommar i P1, Annika Sörenstam, Golf, Idrott, Framgång, Framgångssaga, Karriär

Jah Hollis är trött på världens elände

Påskdagen och jag har varit trött och slut och försökt att göra så lite ansträngande saker som möjligt. Ungefär samma läge som det var på påskafton.
När jag skulle inta min frukost klockan ett tänkte jag lyssna på lite stilla radio samtidigt och lät P1 gå efter nyheterna (som naturligtvis hunnit avverka en hel del elände på några minuter).
Där sände man ett program om den stackars Fadime som för åtta år sedan blev skjuten av sin egen farsa som på detta synnerligen ohedersamma vis skulle rädda sin familjs heder.
Programmet handlade om hur man nu bråkade om ifall man skulle sätta upp ett minnemärke över Fadime eller ej. Det var en massa folk som på olika sätt kastade skit på varandra.
För att hitta något mindre eländigt att lyssna på slog jag över till P4 (jag ville inte lyssna på P3:s eller någon av de hemska reklamkanalernas flåshurtiga musikutbud) där man just då skulle diskutera pedofili inom katolska kyrkan och den ökande misshandeln av barn i Sverige.
Jag stängde av och läste en gammal tidning i stället.
Ibland känns det bara som om allt elände står mig upp i halsen.
Jag lyssnar så gott som varje dag på lunchekot och det handlar ofta om folk som tar livet av varandra på mycket grumliga grunder eller efter bästa förmåga förpestar tillvaron för folk som bara vill leva i fred och ro.
Ett genomsnittligt luncheko skulle säkert kunna få en och annan med instabilt psyke att börja fundera över möjligheten att ta livet av sig snabbast möjligt för att slippa mänsklighetens onda påfund.
Visst, man ska inte blunda för det svåra i livet eller försöka förneka det .
Men ibland blir det bara för mycket.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Nyheter, Radio. P1, P4, Elände, Mord, Död, Pedofiler, Barnmisshandel, Lunchekot

Att kunna sjunga men inte prata

Jag tänkte jag skulle ha radion som sällskap medan jag åt lite i kväll och rattade in P1 där jag hamnade mitt i någon dyster radioteaterföreställning.
Bytte till P3, som jag ytterst sällan lyssnar till nuförtiden, och hamnade precis i början av ett program där popkillen Moto Boy (alltså Oskar Humlebo) skulle ha ett eget program och spela sin favoritmusik.
Beträffande hans egen musik är jag inte speciellt inlyssnad på den, men jag har förstått att många musikjournalister, och antagligen många vanliga musiklyssnare med, hyllar honom.
Det lilla jag själv har hört har inte lämnat något bestående intryck, men jag inser att killen i alla fall kan sjunga (även om jag tycker han inte låter speciellt personlig).
Jag vet inte hur vanligt det är att folk som sjunger bra även har det talade ordets gåva, men det hade definitivt inte Moto Boy.
Jag ville ge honom en chans att berätta om och spela sina favoritlåtar, men jag pallade inte med att lyssna på hans snack. Han skulle spela "Väldigt, väldigt underbara låtar som jag lyssnar på i stort sett varje dag".
Och det var "helt fantastiska" låtar och "helt fantastiska" artister i parti och minut.
Det var så oerhört torftiga beskrivningar av favoritmusiken att jag tröttnade redan innan han spelat låtarna. Så efter en stund stängde jag av och åt färdigt under radiotystnad.
Helt klart är, att man inte automatiskt blir en fängslande radiopratare bara för att man kan sjunga pop på en scen, eller står i offentlighetens ljus på något annat sätt.
Det har vi fått bevisat för oss i många Sommarprogram tidigare.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Radio, Tal, Sång, Moto Boy, P1, Radioteater, P3, Sommar

Coacherna har tagit över världen

Denna sommar ägnar jag programmet Sommar i radions P1 ett ganska förstrött intresse.
Dels har jag, mest på grund av arbetstiderna jag har, inte haft möjlighet att lyssna på så många program än, dels tycker jag faktiskt att kvaliteten på många av de jag hört varit ganska medelmåttig för att inte säga låg.
Och jag vet att man kan lyssna på programmen på webben och så vidare, men jag är nog lite gammalmodig där eftersom jag helst vill höra den första sändningen i radion eller kanske reprisen senare på kvällen.
I dag var det en "coach" som höll i programmet, denna yrkesgrupp som verkar vara på väg att ta över världen. En yrkesgrupp som jag själv är mycket skeptisk mot.
Kvinnan som höll i Sommar gjorde inte mycket för att ändra på den skepsisen och diskvalificerade sig själv totalt när hon tonade musiken i Rolling Stones Sympathy for the Devil just som Keith Richards solo började.
Jag skulle aldrig få för mig att låta mig coachas av en sådan person, som dessutom hade mage att säga att hon tyckte Stones och den här låten är underbara. Tycker man det så tonar man inte musiken efter mindre än halva låten.
Så denna frau coach ljög oss rakt upp i ansiktet där.
Hon gillar inte alls Rolling Stones.
Ja, det finns mycket att säga om coacher och om årets Sommar, men jag sparar det.
Njut i stället av dessa båda versioner av Sympathy for the Devil (från Beggars Banquet och live från Rolling Stones Rock´n´Roll Circus) och betänk att det nu är 40 år sedan Brian Jones dog.
Denne multiinstrumentalist som i slutet av sin tid i Stones reducerades till att stå och skaka maraccas.



Jah Hollis

Andra bloggar om: Sommar, P1, Musik, Coacher, Coach, Radio, Rolling Stones, Brian Jones

Svårt att skilja Bildt från en imitation

Jag hörde lite av reprisen på Godmorgon världen på söndagskvällen, bland annat satirinslaget Public Service som ju bygger enbart på imitationer av kända offentliga personer.
Ibland kan det vara lite småroligt, även om det är sällan jag skrattar ordentligt.
Men jag måste ha lyssnat lite slarvigt i kväll för jag spetsade öronen när jag hörde en bra imitation av Carl Bildt.
Det var på pricken den där skorrande ordningsmannarösten med sitt krystade språk och lite lätt högdragna ton. Men det var ingen humor i det och det höll på länge.
Det var helt enkelt så att Public Service redan var slut och programmet hade gått över i ett inslag där man intervjuade den riktige Carl Bildt.
Oppsan då!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Godmorgon världen, P1, Radio, Public service, imitationer, imitation, Carl Bildt, Utrikesminister

Bara en vacker och lite sorgsen sång

Jag klarade även denna arbetsdag med livet och äran i behåll.
Så när jag kommer hem slappnar jag av, hittar en öl i kylen och sätter mig ner och lyssnar på Vaken som går i P3 och P4.
Mitt i skvalet, som faktiskt inte är alls så undermåligt som det jag hört i andra, kommersiella kanaler som jag så mycket jag kan undviker, dyker en pärla jag inte hört på länge upp: Seven seconds med Youssou N´Dour och Neneh Cherry.
En vacker sång, men med en botten som är sorgsen.
Det är i alla fall musik som talar till mig, och det hör jag inte ofta i radion nuförtiden.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Jobb, Musik, Skönhet, Sorg, Skval, P3, P4, Natt, Youssou N´Dour, Neneh Cherry, Seven Seconds

Rosa i identitetskris blir ett vilddjur

Jag lyssnade vid dagens frukost till Veten-
skaps-
radion som handlade om jord-
bruket som är i stark förändring (nästan hela) jorden runt.
Vi har uppenbarligen kommit en lång bit sedan människor först upptäckte att man kunde peta ner frön i jorden, stanna kvar en tid på platsen och se hur de grodde till något ätbart.
Nu handlar det om mjölkningsrobotar och genmodifierade grödor som redan genomgått flera generationer.
Och naturligtvis pågår det en debatt för och emot dessa nymodigheter som hela tiden dyker upp.
En fransk bonde uttalade sig i programmet och tog avstånd från mjölkningsrobotarna där korna själva ser till att bli mjölkade när det är dags, utan att någon människa är med och hjälper till.
Och än värre skulle det vara när man slutade röra vid korna och inte kallade dem Rosa och andra typiska konamn och bara såg dem som nummer, för då skulle de genomgå en sorts identitetskris och mjölka mindre.
I förlängningen skulle de känna sig främmande för människor och förvandlas till vilddjur som man kunde få problem med på många sätt. Det låter som om jordbrukets förvandling kan vara problematisk den med.

Men på vår stora borgerliga morgontidning DN har man i alla fall kommit på hur man odlar fram konstgjorda gräsrötter, vilket ju måste vara ett vetenskapligt genombrott.
Tidningen anser sig ha lyckats göra pikanta avslöjanden kring folks stora engagemang mot FRA-lagen, speciellt då bland bloggare.
Man har först "granskat" (visst låter det flott när journalister "granskar" i stället för att bara "skriva om" något) hur FRA-lagsmotståndet växte fram och sedan följer "den oberoende" Ledarredaktionen upp med ett "Vad var det vi sade?".
Det låter som om man haft en hjärnstorm på tidningen där både nyhets- och tyckarredaktionen gemensamt bestämt sig för att bevisa en tes: den att det inte finns något som kan kallas folkligt engagemang.
Och i deras föreställningsvärld gör det säkert inte det heller.
De är mer engagerade i vilket vin de ska välja till maten.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Jordbruk, Kor, Mjölk, Vetenskapsradion, Robotar, DN, Journalistik, FRA, FRA-lagen, Bloggar, Gräsrötter, Engagemang

OS - fälttävlan, någon - kanot kanske

Du milde Moses.
Jag har sett OS-invigningen (delar av den) på burken, ett par gånger på jobbet i kväll.
Och när jag kommer hem i natt är det direktsändning på radion från de första tävlingarna.
Sverige har en deltagare i fälttävlan i Hongkong.
I väntan på hur det ska gå får vi höra Magnus Uggla.
Jag borde lägga mig och sova.
Men jag skulle hellre berätta om min romans med Radiohead.

Jah Hollis

Andra bloggar om: os, kina, sverige, olympiad, magnus uggla, musik, radiohead

Det gäller att erkänna misstagen, SR

I dag följde jag i stort sett Sommar i P1 från början till slut. Det var Pia Johansson som höll i programmet och det var helt klart ett av de bästa jag hört denna sommar.
Det var roligt och allvarligt och genomtänkt och tänkvärt och så innehöll det en Lindeman.
Det var snudd på full pott för Pia Johansson och det vara väl bara musikvalet och användningen av musiken som inte till hundra procent föll mig på läppen (var kommer det uttrycket från?).
Jag gillade programmet så bra att jag knäppte på radion för att höra reprisen klockan 22 då jag ändå skulle pyssla en stund i köket.
Lite förvånad blev jag när jag inte alls kände igen programmet, fastän det helt klart var Pia Johansson som var värd. Jag började undra om jag blivit senil på något vis eller om jag bara inbillade mig att jag hört programmet när det gått tidigare på dagen.
Så gick det upp ett ljus: någon på SR hade lyckats plocka fram Pia Johanssons Sommarprogram från 2005 till reprisen.
Det roliga var att i det programmet handlade det till en del om att kunna erkänna sina misstag. Vilket någon på SR fick göra en låååång bit in i programmet då man upptäckte felet.
Rätt pinsamt, tycker jag, men det gamla programmet var rätt OK det med.
Pinsamt var det också, tycker jag, när konstnären Karin Mamma Andersson hade Sommar häromdagen. Hon lovade att hon skulle spela "ovanligt bra musik".
Tja, så uppseendeväckande ovanligt bra var det kanske inte.
Det tyckte nog egentligen inte "Mamma" heller, eftersom hon tonade i Nirvanas Smells Like Teen Spirit strax innan solot, när det är nästan halva låten kvar.
Så gör man väl inte om man tycker det är en "ovanligt bra låt"?
Vad skulle konstnärinnan (som säkert har många kvaliteter i sin utövning) säga om en gallerist täckte över hälften av en av hennes målningar?
Det skulle väl inte vara så populärt, kan jag tänka.
Men Nirvana hade väl inte så mycket att sätta emot när hon täckte över en halva av deras musikaliska konstverk.
Här ovan har ni i alla fall låten i sin helhet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sommar, P1, Sveriges radio, SR, Pia Johansson, musik, repris, misstag, nirvana, smells like teen spirit, konst, karin mamma andersson

Ge Sommarpratarna musikcoacher

Sitter och slölyssnar på Sommar medan jag mentalt och praktiskt förbereder mig för att ge mig av till jobbet. Mannen som talar och spelar sägs vara kirurg, men jag orkar inte riktigt engagera mig i vad han pratar om.
Det måste vara minst femtielfte gången en Sommarvärd spelar What a Wonderful World för att illustrera något han/hon vill göra oss uppmärksam på.
Och så kommer I Will Survive för hundratusende gången i Sommars historia, även denna för att ljudsätta någon värden sagt.
Nu när det är så på modet med coacher till allt man ska företa sig, varför inte skaffa några musikcoacher till de sommarvärdar som saknar musikalisk fantasi?
Själv skulle jag rekommendera något med Captain Beefheart.
Kanske Electricity för att välja en av hans mer folkliga låtar.
Det är för lite Captain Beefheart i Sommar.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, sommar, radio, P1, coacha, coach, coacer, gloria gaynor, captain beefheart

Sommartoppen och Sommarbotten så långt

Äntligen!
På sextonde försöket kom det, denna pågående säsong av Sommar i P1, ett program som fick mig att riktigt spetsa öronen. Det har förvisso varit ett och annat Sommarprogram i år som varit intressant, men få har varit spännande eller genuint humoristiska.
Och få av värdarna har fattat att Sommar också måste bjuda på musikupplevelser om det ska var värt att engagera sig i.
Rätt typiskt kanske det är, att det var en musiker, Peter LeMarc, som stod för den första fullträffen. Hans musikval var oväntat, det var spännande, det hade inga konstruerade anknytningar till det han pratade om.
Han tonade inte i låtarna utan lät oss njuta av dem i deras helhet.
Och han bröt mot det jag tycker man inte ska bryta mot i Sommar; han spelade en låt där han själv sjöng och spelade. Men han motiverade det hela så bra, han hade så en god anledning att jag förlåter honom.
Jag har, till skillnad från en och annan vän vars musiksmak jag respekterar, aldrig varit någon riktig Peter LeMarc-fan även om jag kan gilla en del av det han gjort och kan förstå hans kvaliteter.
Men här framstod han som mycket sympatisk, en man med god musiksmak och faktiskt med ett mycket intressant resonemang mellan låtarna. Det han berättade var tänkvärt utan att han behövde skriva oss på näsan vad det var vi skulle tänka över.
Han var dessutom rolig och hade den nödvändiga distansen till sig själv och till det han pratade om.
Hans raka motsats var en föreläsare och författare (läs: världsförbättrare av den typ jag hoppas jag slipper konfronteras med i verkliga livet) som heter Fredrik Härén.
Han spelade väl tre låtar (på nära en och en halv timme!) och lite kvitter från pausfåglar ur radions arkiv.
Han hade nämligen (sade han själv) så mycket viktiga saker att säga oss lyssnare, att han inte tänkte slösa bort sin radiotid på musik.
Han påstod sig vilja hjälpa oss att förverkliga våra drömmar och det verkade som om han förutsatte att våra drömmar gick ut på att vi alla suktade efter att bli störst och bäst på något.
Han lyckades i alla fall göra det sämsta Sommar-program jag i mitt liv har hört.
Och jag har hört rätt många vid det här laget.

Jah Hollis

PS. Malmö FF spelade oavgjort borta mot Sundsvall. Toivonen, som sänkte Ljungskile senast, brände en straff. På det viset vinner man definitivt inte Allsvenskan. DS.

Andra bloggar om: radio, P1, Sommar, sommarvärdar, Peter LeMarc, musik, Fredrik Härén, fotboll, allsvenskan, Malmö FF, MFF, GIF Sundsvall, Ola Toivonen

Lite samlade språkfånigheter

Två av mina absoluta favo-
ritprogram i den svenska statsradion är Språket och dess lilla avläggare Språkbiten.
Jag har alltid varit intresserad av språk och lärde mig skriva ganska tidigt.
Dessutom var svenska, skrivning och läsning, mina bästa ämnan genom hela skoltiden. Det är väl därför jag så gärna tjatar om konstigheter jag upptäcker när andra människor skriver och pratar.
Fast jag vet ju att det är som att hälla vatten på en gås för det mesta; allt fler legendarer blir legender hur mycket jag än tjatar på om att legender är något som inte finns utan är något som är påhittat (till och med i Kulturnytt i P1 häromveckan påstods det att Bob Dylan är en "legend", alltså att han aldrig existerat).
Till och med en normalt sett pålitlig skribent som Sydsvenskans Håkan Engström använder det urfåniga ordet "akter" när det handlar om artister eller band/grupper.
Ändå tänker jag inte ge upp.
Och den som vill ha svar på frågor om språk och om vad som är mer eller mindre rätt och fel i språket ska inte missa programmet med samma namn (även om det gör sommaruppehåll nu).
Här bjuder jag själv på några språkfånigheter från den gångna veckan:

• Med anledning av att Riksbanken höjde reporäntan uttalade sig en av bankens höjdare och förklarade att "det gäller att stämma i bäcken medans tid är". "Att stämma i bäcken" (hela uttrycket är ju "bättre att stämma i bäcken än i ån") betyder väl ungefär "att sätta in åtgärder medans tid är". "Att stämma i bäcken medans tid är" blir då "att sätta in åtgärder medans tid är, medans tid är". Tårta på tårta (även kaka på kaka i Skåne), eller tautologi.

• Vid entrén till Konsumbutiken på Kirsebergstorg sitter en affisch där det står "Tio orsaker varför vi säljer ekologiska varor". "Tio orsaker till att vi säljer..." hade jag nog ändrat det till om jag fått bestämma.

• I en artikel i en morgontidning i dag skriver TT om en man som misshandlat sin dotter med ett "baseballträ". Frånsett att det är en vidrig historia hade jag nog skrivit att han använt ett "basebollträ".

• Rubriken här ovan talar väl för sig själv. Den är från Aftonbladets nättidning, en publikation som verkar ha kastat all språklig logik överbord.

Slut på tjatandet för i dag.
Nu är det bara att vänta på att någon hittar språkfel i ovanstående text.

Jah Hollis

Andra bloggar om: språk, Språket, P1, Sveriges radio, Riksbanken, skånska, svenska, tautologi, TT, Aftonbladet.se

Det är svårt att tro att detta är sant

Jag lyssnade med ett öra på Ekots lördagsintervju med tv-bossen Eva Hamilton den gångna helgen. Men eftersom den intervjuande reportern var som en ettrig terrier som bet sig fast vid Melodifestivalens berättigande eller icke i SVT, tröttnade jag snabbt eftersom det blev en rätt tjatig verbal dragkamp där Eva Hamilton verkade klara sig rätt bra.
Därför missade jag tydligen uppgiften om att SVT nu ska lägga ut sitt utbud live på nätet för att, enligt Eva Hamilton, "alla som har en dator ska förstå att de är skyldiga att betala tv-avgift".
Läs det gärna en gång till.
Själv har jag svårt att tro att att någon skulle kunna säga något så urbota dumt, men jag litar på artikeln jag länkat till ovan. Vi har ju dock en bit kvar till första april.
Jag har själv ingen tv och vill, i alla fall för tillfället, inte ha någon eftersom jag inte har behov av att titta på tv. Därmed har jag inte heller behov att gå in och glo på tv via min dator.
Men Eva Hamilton tycker tydligen att man ska få ta betalt av någon för en tjänst den betalande inte vill ha eller använda sig av.
Det liknar ju rena bedrägeriet.
Det är ju att tvinga av folk pengar för något de inte vill ha.
Det måste vara årets hittills mest idiotiska uttalande, alla kategorier.
Och det måste väl finna någon lag mot detta.

Jah Hollis

Andra bloggar om: radio, tv, ekot, lördagsintervjun, webb-tv, eva hamilton, avgift, tv-avgift, licens, tv-licens

Börja med ett samtal med Ulf Nilson

Krönikörer och ledarskribenter i våra medier har rätten att ha åsikter om vad fan som helst.
Men när folk i största allmänhet får chansen att öppna gapet och säga vad dom tycker (och deras tyckande är ju inte alltid så trevligt) då stiger en av dessa krönikörer eller ledarskribenter eller vad hon nu är, Ann-Charlotte Marteus, fram och tycker att det kan vara nog.
Jag tycker hon skulle ta ett samtal med en av sina kollegor, krönikören Ulf Nilson (jobbar också åt Expressen) som ofta eldar på under dessa strömningar som Marteus inte vill höra av.
Och att klanka på pensionärer och liknande verkar ju så otroligt passé. Eller tror Ann-Charlotte Marteus att hon kommer att vara ung för evigt?

Jah Hollis

Andra bloggar om: rasister, rasism, radio, öppen radio, expressen, ulf nilson, krönikor, krönikörer, censur

Östergötska är en rätt kul dialekt

Jag gillar dialekter. Det är roligt att folk inte pratar likadant i hela vårt land, utan att det finns tydliga skillnader mellan våra landsdelar.
Skånska, småländska, stockholmska, pitemål. Alla har de sin charm och går man ännu mer in på djupet hittar man både vackra och riktigt hemska varianter på dialekttemat.
Jag hörde alldeles nyss ett inslag på Ekot, en rätt tragisk historia om en äldre kvinna som färdtjänsten lämnat att klara sig själv eftersom hon inte hade pengar att betala resan med.
Dock hade jag lite svårt att koncentrera mig på själva historien eftersom de som intervjuades pratade rätt utpräglad östergötska, som är en rätt kul dialekt.
Det där fattade en gång för länge sedan Tjadden Hällström från Norrköping som skrev och producerade mängder av revyer och humoristiska sketcher där östergötskan verkligen kom till sin rätt som en kul dialekt.
Jag är inte ute efter att vara elak och kanske förbannar många östergötar Tjadden, precis som en del smålänningar förbannar Åsa-Nisse och Emil i Lönneberga och stockholmare förbannar Vårat gängs hurtiga söderdialekt.
Kul låter det ofta lik förbannat.

Jah Hollis

Andra bloggar om: språk, radio, Ekot, östergötska, dialekt, dialekter, småländska, stockholmska, pitemål, skånska, emil i lönneberga

Historien tycks upprepa sig i USA

Det har blivit en vana att lyssna på Godmorgon världen i P1 på söndagarna. Men inte på morgonen, så dags är jag inte människa.
Nej jag brukar lyssna på reprisen på kvällarna medan jag har någon lämplig sysselsättning i köket, där radion står, som att äta eller läsa eller rensa i papper.
I programmet avhandlas alltid många ämnen och inslag och jag hinner inte med att lyssna så noga på allt, men det är alltid något som fångar intresset.
I dag var det en historia som fick mig att tänka att jag har hört den förut, fast med lite variationer.
Damerna i USA:s landslag i bridge hade vid priscermonin i en turnering de vunnit i Shanghai i Kina lyckats reta upp ett stort antal av sina landsmän. En i det vinnande laget höll nämligen upp ett handtextat papper där det stod (översatt) ”Vi röstade inte på Bush.”
Som representant för ett land där yttrandefriheten ska vara en grundpelare är det tydligen oerhört känsligt att göra så (kolla videon ovan).
Jag kom direkt att tänka på tjejerna i Dixie Chicks som möttes av rena folkstormen (inklusive mordhot) efter att en av dem vid en konsert i England sagt att hon skämdes för att komma från samma stat som George W Bush (kolla vidon nedan).
Alltihop väcker också minnen av den här händelsen.
Och dom killarna behövde inte ens öppna munnen.



Jah Hollis

Andra bloggar om: usa, yttrandefrihet, bridge, shanghai, dixie chicks, bush, 1968, mexico city, olympiad