Ze Beatles in German, ja!

Åh, så nära vi var att ta årets andra quizseger på Pickwick i går. Vi lyckades besegra våra tuffaste konkurrenter, Spitfires och så vidare, bara för att bli slagna på mållinjen av några helt okända förmågor.
Och dessa okända förmågor rånade oss på segern med en halv poängs marginal.
Hade jag studerat Aerosmithlyrik och superhjältar lite mer ingående kunde jag ha blivit tungan på vågen, men där räckte inte mina kunskaper till.
Dessutom ska jag erkänna att jag ännu en gång gick till quiz på fastande mage och därmed rätt snabbt kände av aftonens intag av öl, whisky och senare även en skvätt tequila.
Till mitt försvar får jag väl ändå räkna att jag visste att Beatles spelat in She Loves You på tyska (Sie liebt dich) och att det latinska uttrycket för (som quiz mistress Meghan uttryckte det) "to the point of making you sick" är "Ad nauseam".
Så helt värdelös för laginsatsen var jag väl inte, mitt lite snurriga tillstånd till trots.
Man skulle också kunna säga att det faktisk var den tunna linjen mellan "pest" och "pestilence" som blev vårt fall.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Quiz, Pub quiz, Pickwick, Pickwick pub, Malmö, Frågetävling, Öl, Whisky, Tequila, The Beatles, Beatles, Latin, Tyska

Sexy Sadie har gått till de sälla jaktmarkerna

Maharishi Mahesh Yogi har gått till de sälla jaktmarkerna, eller vart nu en mediterande "helig" indier tar vägan när döden hinner ifatt även honom. Det var han som gjode den transcendentala mediatitionen känd bland en bredare allmänhet världen över.
Men det var väl egentligen inte förrän The Beatles i slutet av 1960-talet hoppade på meditationståget som han verkligen blev ett världsnamn.
Beatles följde under en kort tid den indiske gurun och gjorde ett uppärksammat besök i hans meditationscentrum i Indien (se video ovan) och sökte en gång upp honom på Falsterbohus utanför Malmö för att få meditativa råd (antar jag).
Den till synes ständigt flinande och fnittrande Maharishi gillade givetvis att ha folk från den unga, hippa världen kring sig.
Och ett speciellt intresse lär han ha haft för de unga kvinnorna.
Detta upptäckte snart John Lennon som döpte om sin nyskrivna låt Maharishi till Sexy Sadie:

Sexy Sadie what have You done
You made a fool of everyone

Så för Lennons, och Ringos och Pauls, del var det visst rätt snart slutmediterat, medan Indienvännen George Harrison nog höll fast vid läran Maharishi stod för.
Men nu är både George Harrison och Maharishi borta.
Vad som hänt med The Rutles guru, Arthur Sultan (The Surrey mystic) tycks det dock inte finnas några uppgifter om.

Jah Hollis

Andra bloggar om: maharishi, meditation, transcendental meditation, död, beatles, indien, sexy sadie, bluff, falsterbo, malmö, john lennon, george harrison

Fullständigt vidrigt novemberväder i dag

Fredag förmiddag, och november visar upp sig från sin allra sämsta sida. Regnet häller ner och smattrandet mot rutorna tyder på att det blåser också. Kallt verkar det vara med.
Och värre ska det tydligen bli om man får tror väderrapporterna, och det får man väl i det stora hela göra.
För mig, som är ledig, innebär detta problem i form av en viss begränsning av rörelsefriheten. Jag tror inte riktigt på det där med "väder och dåliga kläder" och föredrar nog att hålla mig inne i sådana här lägen.
Problemet är bara det, att jag måste ut och proviantera den del saker. Och vad finns det då för möjliga lösningar:
1. Att gå eller cykla till närmsta affär. Verkar helt uteslutet.
2. Att ta bussen till affären och sedan samma tur tillbaka.
3. Att ta min bil som står här ute och göra en snabb inhandlingstur.
Det tål att funderas på några minuter till.
Samtidigt får man väl vara glad att man inte är i England. Där verkar det inte handla om hur man ska ta sig till affären, utan snarare om hur man ska se till att inte dränkas.
Brittiska öarna är väl kända för sitt regnande, men nu verkar det som om Imperiets hjärta allt oftare förvandlas till rena katastrofområdet vädermässigt.

Och låten här ovan då? undrar kanske vän av ordning.
Eller så kanske ingen bryr sig överhuvudtaget.
Jo det är mit blogginlägg nummer 910 – One after 909.
Kul va?

Jah Hollis

Andra bloggar om: regn, storm, väder, oväder, höst, november, england, katastrof, beatles, blogginlägg

Sju plattor jag inte vill leva utan

Ja, det hjälper inte hur länge jag håller på att älta detta. Fortsätter jag, så framstår den här mannens utmaning som ett omöjligt uppdrag.
Så trots att det kanske skulle stå Sju plattor (av en väldig mängd) jag inte vill leva utan, så skrev jag rakt ut ur skallen ner sju skivor jag kan lyssna på om och om och om igen utan att tröttna på dem.
Det är sju skivor varav jag har de flesta i flera versioner och som jag alltid hittar i min allt rörigare musiksamling. Efter att jag skrivit ner skivorna kollade jag Rolling Stones (tidningen) lista över alla tiders 500 bästa skivor.
Visst hittade jag många jag glömt tidigare, men också ett antal väl sammansatta samlingsplattor. Sådana har jag utelämnat från min lista.
OK, då kör vi:

1. The Beatles - The Beatles, 1968
Går också under namnet The White Album och är ymnighetshornens ymnighetshorn vad gäller populärmusik. Här finns musik för alla existerande sinnesstämningar och lite till. Till och med den förskräcklige Charles Manson hittade budskap i Helter Skelter, en av dubbelplattans mest banala kompositioner.

2. Augustus Pablo - Original Rockers, 1979
Aldrig låter melodica så sensuellt som när Augustus Pablo hanterade detta enkla instrument. En samling låtar som innehåller allt som gör att reggae är en så oemotståndlig, rörelsebefrämjande musik. OK, det är inga Marleytexter, men jag tror Marley hittade musikalisk vägledning i den här musiken, ofta imiterad, men omöjlig att kopiera.

3. Emmylou Harris and The Nash Ramblers - At the Ryman, 1992
Den som hör den här liveinspelningen kommer aldrig att yttra något nedsättande typ "hästjazz" om countrymusik. Detta är tidlös musik, lågmäld men omöjlig att ignorera. Och ingen sjuskivorssamling är komplett utan Emmylou Harris röst.

4. Rolling Stones - Rolling Stones, 1964
Den första LP-skivan jag hade i min ägo, och den första detta band spelade in. En klenod och ikon, men en skiva som klarar sig bra utan eventuella nostalgiska känslor. Den innehåller nästan bara coverlåtar, men coverlåtar spelade med en sådan passion att Stones versioner ofta överträffar originalen. Det är ett uppkäftigt gäng ungtuppar som inte ber om ursäkt för att de stiger in på scenen. Goda förebilder.

5. Van Morrison - Beautiful Vision, 1982
Kan vita män från Belfast sjunga soul? Ja! Van Morrison har skivit Gloria, en av de tuffaste treackordslåtarna som finns. Men han har också, under sin "danska period" komponerat detta mästerverk om, ja det kanske låter larvigt, men jag hittar inget bättre än "livets mening". Den påminner mig också om en period i mitt liv som bjöd på kärlek, galenskap och död, en period jag inte skulle vilja vara utan, även om döden kanske skulle ha kunnat hejda sig.

6. Steely Dan - The Royal Scam, 1976
Jag har aldrig förstått vad det är för fel på intelligent komponerad och framförd musik. Steely Dan har alltid haft en hög lägstanivå på de områdena och här faller precis allt på plats. Låtar om drogtillverkare, gisslantagare och skamligt behandlade immigranter, skarpsynta och roliga observationer av människor och företeelser. Walter Becker och Donald Fagen har samlat en grupp briljanta musiker för att förverkliga en vision och lyckas till etthundra procent. Jag hittar fortfarande nya saker hela tiden trots att jag hört The Royal Scam otaliga gånger.

7. Captain Beefheart & The Magic Band - Trout Mask Replica, 1969
Jag vet att det här är en dubbel-LP man kan stila med för att visa att man kan sin rockhistoria. Men alla vet ju att den egentligen är helt olyssningsbar, eller? Detta är antingen historiens mest anarkistiska musikinspelning, eller kanske den mest arrangerade och genomarbetade. Jag vet inte, men blir alltid lika fascinerad över att man kan göra något sådant här. Läs för övrigt David Cavanaghs lite småläskiga berättelse i novembernumret av Uncut om hur Trout Mask Replica kom till. Vill ni inte höra skivan efter det (om ni nu inte hört den), ja då kan ni lägga av att lyssna på musik. Men blir ni nyfikna finns det ändå ingen garanti för att ni gillar den. Fast jag tror ni kommer att häpna åtminstone en aning.

Och nej, vare sig Bobby D eller Bobby M eller Nisse Jung eller The Godfather eller Lucinda Williams eller The Bonzo Dog Doo Dah Band eller Motörhead tog sig in på listan. Men dom står och trängs här bakom mig allihop. Och dom låter inte glada.

Jah Hollis

PS. Och ja, jag vet att den nyaste skivan är 15 år, men det tar tid att verkligen få bevis för att kärleken håller genom tidens och den egna själens alla omsvängningar. DS.

Andra bloggar om: musik, listor, the beatles, skivor, lp, cd, rolling stones, steely dan, emmylou harris, van morrison

Den störste rockmusikern - all time?

Ovillig som jag är att gå och lägga mig utan att förmedla ett positivt blogginlägg till omvärlden gräver jag mig djupt ner i musikens värld. Och vad hittar man där om inte den kanske störste rockikonen vi någonsin haft.
Otaliga är de musiker och sångare, ta bara Prince och The Beatles, som lärt sig en hel del tricks av Little Richard. Jimi Hendrix spelade en tid gitarr i hans kompband och det gav onekligen Hendrix en hel del inspiration.
Den här låten är hämtad från en konsert i England, och det känns som om det är precis innan Beatles skulle vända upp och ner på världen. Bandet som kompar, Sounds Incorporated, går inte av för hackor och de hade faktiskt en anknytning till Beatles.
Deras manager hette nämligen Brian Epstein, mannen som upptäckte The Beatles.
Min gode vän PF (alias CK) såg en gång Little Richard stiga ur en lyxig kärra på Lilla Torg i Malmö och kolla in omvärlden en stund.
Det, om något, avundas jag PF.

Jah Hollis

It was fourty years ago today...

I kväll går ni som är lediga, jag måste jobba, ut och firar att det 40 år sedan The Beatles släppte skivan som slog världen med häpnad: Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.
Sprid lite gammal hederlig kärlek runt er och sjung tillsammans With A Little Help From My Friends och alla de andra låtarna som definierar vad som är en klassisk pop/rockplatta.
Tidigt en morgon när allt var klart inför utgivningen lär The Beatles ha spelat skivan högt ut genom en fönster någonstans i, var det, Chelsea i London. Tonerna måste ha varit som en uppenbarelse och de klingar lika underbart 40 år senare.

Jah Hollis

Gammal skåpmat om Beatles och Dylan

I dagens Kvällsposten (troligen i Expressen också då) kan man på nöjessidorna läsa följande rubrik: ”Dylan trodde Beatles sjöng om knark”.
Det handlar om att en ung Bob Dylan tyckte Beatles sjöng ”I get high, I get high” i låten ”I wanna hold your hand”. I själva verket sjöng de ”I can’t hide, I can’t hide”.
Detta serverar Kvällsposten som en nyhet från en kommande bok om The Beatles.
Tja, den som läst någon av de 30 miljoner böcker som kommit om Bob Dylan de senaste 20 åren och där hans första möte med Beatles i New York 1964 omnämns kan historien.
En som berättar detta ingående är Al Aronowitz, som var den som förde Beatles och Dylan samman på ett hotell i New York.
Där fick Dylan veta sanningen om texten och så lärde han Beatles att röka gräs. Fast Al Aronowitz berättar sin egen version av hur det hände här. En journalist som faktiskt skrev rockhistoria, bokstavligt talat.

Jah Hollis

Paul McCartney: en utblottad uteliggare

Forne Beatles-medlemmen Paul McCartney ser ut att ha blivit en utfattig uteliggare efter skilsmässan från senaste frun Heather Mills.
Alltid lika pålitliga tidningen News of the World har bilderna…
Nja, riktigt så illa har det inte gått. Men miljardären McCartney verkar tro att det är vad ex-frun vill få det till i de nu pågående skilsmässoförhandlingarna i rätten.
Enligt tidningen togs bilden under en paus i förhandlingarna då Pålle tog en promenad med några vänner i Liverpool. Det skulle vara hans sätt att inför vännerna skoja om Heather Mills krav på honom.
Macca lär vara god för i runda slängar tio miljarder(!) kronor, så det ska väl mycket till för att det ska sluta så illa.
Men kom inte och säg att pop inte lönar sig!

Jah Hollis

PS. Som jämförelse kostade det 14 miljarder kronor att driva Malmö stad, samtliga kommunala verksamheter, 2006. DS.

The Beatles är och förblir oöverträffade

Så är det Beatles-tid igen. George och Giles Martins känsliga, men ändå rätt ordentliga, omarbetning av en rad Beatles-original till Cirque de Soleils föreställning Love sätter än en gång stråkastarljuset på låtarna som nu alla har blivit någonstans runt 40 år.
Som gammal Beatles-fan var jag tveksam, men jag faller för detta trick. Musiken är så bra, så oöverträffat bra och omarbetningen visar än mer på varför Beatles håller än i dag.
Trots att det fanns pop och rock före Beatles, och de kopierade själva en hel del innan de började skriva egna låtar, så började en ny era i och med deras genombrott.
Michael Walker skriver till och med i sin bok Laurel Canyon att Beatles, när de tog USA med storm 1964, helade den nationen efter mordet på JFK några månader tidigare.
Och både i USA och stora delar av övriga världen påverkades musik, livsstil och mode av Beatles. Framgångsrika grupper, de mest tydliga exemplen är väl ELO och Oasis, har byggt sina karriärer på Beatles musik.
Att Danger Mouse lyckades slå musikvärlden med häpnad i en ny, nedladdningens, tid genom The Grey Album, som bygger på Beatles vita dubbel-LP talar för sig själv. Ingen artist eller grupp inom någon genre, inte ens Dylan eller Motown som helhet eller Stones eller James Brown eller Bob Marley, har gjort vad Beatles gjort. Lyssna på Love så förstår ni att så är det bara.
Vill ni sedan fördjupa er, så leta reda på Ian MacDonalds bok En revolution i huvudet – The Beatles inspelningar och 60-talet (Revolution in the Head. The Beatles’ records and the Sixties). Fantastisk läsning och en historielektion man bara njuter av.

”Man, You should have seen them
kicking Edgar Allan Poe…”

Jah Hollis

Gråväder & journalistpristagare

Lördag förmiddag och det är verkligen novembergrått ute. Det blir aldrig riktigt ljust under dagen, känns det som.
Nåväl, Cecilia Hagen var en av dem som kunde kamma hem Stora journalistpriset i år. Med de kriterier man har för det priset, är hon säkert värd det. Men jag kunde inte låta bli att leta upp en artikel hon skrev i Expressen för ett tag sedan, en intervju med John Lennons första fru, Cynthia (med anledning av att Cynthia skrivit ännu en bok om John). Där listades de sex Beatleslåtar Cynthia tycker bäst om, som bland andra skulle vara "She loves you, yeah, yeah, yeah", "Strawberry Fields" och "I am a Walrus". Alla med lite kunskap om vad Beatles låtar egentligen heter märker ju felen.
Men inte ens en mottagare av Stora journalistpriset behöver alltid ha allt klart för sig, eller? Cecilia Hagen fick nog inte priset för sin faktakoll i alla fall.

Jah Hollis