Foppa var också liten en gång

På skridskoträning med kronprinsen och som den lugna, sansade och inte alls pushiga mamma jag är, ser jag redan NHL-miljonerna rulla in på kontot.

Han ska bara sluta GÅ på tårna i skridskorna så blir det bra. Och jo, han åker åt rätt håll, det är blogger som envisas med att sätta honom på sniskan. Alltid nåt, menar jag...

Blossom your butt

Jo, yoga var det alltså. Jag är ju inte direkt den som är känd för att träna ihjäl mig, men ibland får jag små ryck och nu var det tydligen dags för yoga-rycket. Igen. Sista gången var för nästan exakt nio år sedan, och om man inte är så minnesgod, så kan man läsa mer om det här. Det kan vara bra för bakgrundsinformation.

Jag själv är rätt minnesgod, eller selektivt minnesgod kanske man ska säga. För jag minns också det där yogapasset, bara det att jag mest minns att herr Dahlstrand var väldigt rolig att titta på, min egen insats måste jag ha förträngt för att inte riskera post traumatiskt stress syndrom tror jag. Inte helt dumt gjort, inser jag när jag läser hur kul jag hade det, där i New Jersey för hundratrettioelva år sedan.

Så kul att jag visst aldrig gick tillbaka. Hrm och i alla fall.

Eftersom jag som sagt inte mindes hur underbart jag tycker att det är med yoga, så mindes jag bara hur underbart alla andra tycker att det är med yoga och därför måste jag ju bara på´t igen. Bästa E, som typ är sportigheten personifierad och lite till, föreslog en nybörjaryoga som hon hittat och det tyckte jag lät alldeles fantastiskt bra. Lite oroligt frågade jag om det ingick huvudståning i bastuvärme och det lovade hon att det inte gjorde, så då blev jag lite lugnare och tackade glatt ja till att följa med.

Så i tisdags innfann jag mig, eller ja, E kom och hämtade mig och fast jag försökte känna efter riktigt ordentligt om jag inte var liiiitte sjuk i alla fall, så var jag inte det, och inte ens skavsår kunde jag väl anse vara en trovärdig ursäkt för att slippa gå, även om jag fått kalla fötter (ha ha) eftersom man ju är barfota, så blev jag ditkörd till ett litet hus mitt i en park.

Trevligt hus i trevlig park med stora fönster mot en lite sjö, very yoga-like liksom, och det var ju lovande. Yogainstruktören var mycket engegerande trevlig och började omedelbart presentera mig för alla andra deltagare som var där, varpå det blev lite AA-möte (Eller ja, som jag föreställer mig såna möten. Som man har sett på film, jag har ju faktiskt aldrig varit på nåt på riktigt) typ instruktören: "This is Jenny, she has never done yoga before" alla: "Hi Jenny" osv. En trevlig blandning av folk var det i alla fall, klart opretantiöst och oglammigt, vilket ju passade mig väldigt bra eftersom jag ju är glammig så att det räcker. Eller nåt.

Nåja, av med skorna och fram med yogamattan, jo för en sån har jag ju införskaffat mig eftersom det faktiskt känns väldigt ekonomiskt att köpa en matta som används vart 10:e år de slits så lite då och varar så länge, och så hoppsan! Alla andra satt där på stengolvet på sina mattor, men med typ jättehanddukar hopvikta under rumpan också. Eller nej, de flesta hade nog mer typ flyttfiltar och jag såg även en och annan hopvikt trasmatta. Utom jag då, som lite käckt tänkte att det såg jättelöjligt ut att sitta där och balansera när man kan sitta på sin rumpa och se vältränad nybörjaraktig ut. Snälla E kom snabbt dragandes med en gammal hästflyttfilt till mig, som läraren tydligen hade med sig ett gäng av, och sa att det var för att man skulle blir rakare i korsryggen eller nåt. Jaja, om alla sitter som prinsessan på ärten, så skulle ju inte jag vara sämre, så upp och gona på filten.

Sedan började lektionen med att läraren berättade om att vi idag skulle jobba med att "free our pelvic area", och ja, mycket om frihet och annat som jag inte riktigt förstod. Så sjöng alla en lång ramsa som jag inte förstod ett enda ord av, förutom av "ooooooohhhhhmmmmm":en i början och slutet och då blev jag genast lugn och tänkte att den här yogaläraren säkert hade gått i samma skola som hon yogavikarien för 10 år sedan. Inga lotusställningar här inte.

Och faktiskt, vi slapp lotusställningarna och vi slapp stå på huvudet. Däremot fick göra många bord och hundar och när vi sen stod där på alla fyra och var bord (jag mest nåt sånt där skrangligt gammalt slagbord som man måste lägga små kilar under benen på för att de inte ska vicka) så säger ledaren "Blossom your butt".

Då dog jag. Inte. Men nästan.

Det betydde i alla fall att man skulle öppna upp bäckenet (eller ja, rumpan, men det låter så konstigt att jag inte ens kan skriva det) med hjälp av musklerna på lårens insida och svanka som bara den. "Det är väldigt svåra muskler att hitta" fick jag veta och tja, jag är faktiskt inte ens säker på att jag har några för jag hade väldigt svårt att "blomma" nåt vidare värst. Men tydligen ska man iallafall ha det.

När vi hade bordat, hundat och blommat fick vi ligga som små barn, vilket jag väl får fråga mig hur barnen som de som hittat på alla yoga i världen, har sett, för mina barn har i alla fall aldrig legat frammåtstupa med benen böjda ut från kroppen. Jag tyckte mest att det var att ligga missfoster så där, men vad vet väl jag, jag är ju inte yogaguru. "The goal is to get your legs all the way flat on the floor" viskade en välmenande äldre herre till mig när jag fnös som värst åt instruktörens käcka "this is freedom". Mhmm, absolut.

Och sen var det dags för parövning!

Johodå, då skulle vi vrida runt insidan på varandras lår.

Vaddå, sånt som man gör lite varje dag till mans sådär. Eller inte. Det var tur att jag var där med E, för tanken på att greppa en vilt främmande människa högt upp runt låren, mellan benen, kändes inte helt bekväm, det måste jag ju erkänna. Och sedan vrida runt dessutom, nä då tror jag nästan att jag hade skyllt på skoskav och stått över. Men skam den som ger sig, E och jag vred runt låren på varandra en stund och så var det bra med det.

Sen stretchade vi ännu lite till och vickade ut skinkorna för att öppna bäckenet lite till och då kom instruktören sättandes och vek ihop min flyttfilt till den minsta lilla fyrkant den typ kunde vara, och satte mig på den och då var jag tvungen att sluta vicka på skinkorna och koncentrera mig på att försöka hålla mig kvar på min, nu otroligt höga svajiga, filt istället. Och det kanske var bäst det, för det var åtminstone lättare än att vicka på skinkorna och vrida ut insidan på låren mot taket.

Så var det tack och lov slut och vi fick ligga och titta i taket en stund, vilket var en befrielse efter allt vickande, varefter vi bugade oss mot varandra och sa någonting på typ sanskritt som lät som "sabayonne sumbabumba hum", och typ betydde hej och frid med dig eller nåt liknande Jag sa inte så mycket av förståliga själ, utan bugade mig och försökte se lite extra allmänt from ut som kompensation.

Ja och det var den yogalektionen. Och eftersom jag är en mycket visare, tålmodigare och uthålligare kvinna idag än jag var för 9 år sedan, tack barnen för det, så tar jag yogaläraren på orden om att det är värst första gången och blir mycket bättre sen, och går dit nästa vecka igen och övar på att rumpblomma.

Simma lugnt

Jo vi (eller ja, dottern då.) simmar. Det blev ändå så tillsist, där mamman inte riktigt kunde motivera sin egen bekvämlighet mot Loppans (förhoppningsvis) vinst.
Faktiskt, trot eller ej, men gårdagens första träningspass avlöpte så väl att den lilla simmande Loppan kom hem strålande nöjd, himlande lite extra med ögonen, på det där jag-tror-att-jag-är-fjorton-och-inte-sju-sättet, och konstaterande att hon var "totally pooped", dvs utmattad (inte nerbajsad, tack och lov) men att det hade varit jätte roligt!

Och jösses vad de får kämpa, det var typ "Hej jag är coach vad-hon-nu-hette och hoppa i poolen nu" och sedan körde de för fulla bananer i 45 minuter. På sätt och vis önskar jag lite att jag också hade gått på swim team när jag var liten, för attans vad nyttigt och lärorikt det verkar vara ändå. Kanske hade jag till och med kunnat crawla och inte envisats med att simma bröstsim a la svensk simskola som en wanna be svan som är rädd för att drunkna, med halsen envist sträckt upp ur vattnet.

Så, skam den som ger sig, jag förstår fortfarande inte varför det ska tränas varje dag, men ska det det så ska det, det kan vi ju inte riktigt ändra på, men we're in.

Ok, då

Jag tar tillbaka lite vad jag skrev, om att curling är tråkigt att titta på.

Det är lite roligare när Sverige vinner! GO SWEDEN!

Luktar det pengar?

Det är i mitten av andra perioden och det står... 7-2 till Kanada över Ryssland.

Samma Kanada som torskade mot amerikanarna (som med nöd och näppe vann över Schweitz) och som spelat helt oinspirerat ända tills nu. Mot samma Ryssland som, hör och häpna, aldrig släppt in fyra mål i en period i internationella sammanhang på 50 år.

Jag är säker på att ryssarna bara har en dålig dag.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra över vad det skulle kosta att få ryssarna att lägga sig? Kanada kan ju inte riskera att åka ut i kvartsfinalen i OS på hemmaplan, det går ju bara inte. Allt går att köpa. Så jag ser hemliga möten och svartmuskiga män smyga fram i gångarna bakom omklädningsrummen. Jag ser portföljer med buntar av sedlar, eller pengar som "åker" via hemliga konton í Schweitz till hemliga konton på Grand Cayman. Jag ser hemliga tecken och ögonkast och kanske en målvakt som plötsligt fått magsknip.

Eller så har jag sett alldeles för många dåliga filmer och ser helt enkelt bara en konstigt dålig match.

Kanalkrig

Oj så jobbigt det blev... Svenskorna åker skidor på en kanal och svenska herrarna spelar hockey på en annan. Samtidigt.

Ah meh herregud så dålig schemaläggning av di där kanuckerna, det måste de väl förstå att det inte är bra att sitta och fippla så mellan kanalerna, man kan bli småschizo för mindre.

Som tur är så verkar det ju gå ganska bra på båda håll :-)

Run, Forest, run!

Jag kanske tar tillbaka lite lite lite vad jag sa om det där med att springa. Idag sprang jag 10 minuter längre än jag "behövde" och det var inte ens så jobbigt som jag trott, jag bara fortsatte av rena farten. Även om fart kanske var att ta i lite, rena lufsen kanske.

Det var lika tråkigt som vanligt och 10 minuter är inte så värst mycket att hurra över om man är vältränad maratonlöpare.

Men om man är jag, så är det faktiskt ganska bra. Vet vem, det kanske blir maraton 5 km så småningom ändå...

Det verkar bli en fin dag idag

Började morgonen med en powerwalk med bästa grannen MK. Tillräckligt kyligt i luften för att ha en tunn långärmad tröja och munkjacka, men inte så kallt att det var ruggigt. Lukten av jord och gräs från regnet igår och en aning av höst i luften -Härligt!

Nu, stora Starbucks muggen med kaffe, frukost fixad till familjen och dags att hoppa i duschen. Det blir en bra dag i dag.

Det är det jag alltid har sagt

Man ska akta sig för att träna och motionera. Framför allt om man inte gjort det regelbundet på ett tag. Det kan nämligen hända att om man är ute och powergår och plötsligt, överkommen av vårkänslor eller effekterna av någon ännu icke känd sjukdom (symptomerna verkar dock överensstämma mycket väl med Beach 200*-sjukan, som brukar anta epidemisk storlek i just februari/mars. Just -09 versionen verkar dessutom vara en mycket aggressiv form av denna sjuka.), får för sig att börja varva gåendet med utfall. Dessa stackars utfall kan ju verka lätta och smärta att utföra och tur är väl det. För lätta och smärta är det sista ens ben är dagen efter. De känner smärta däremot. Fruktansvärd smärta varje gång de tvingas ta ett steg i en trapp.

Fick man dessutom för sig att springa lite, blandat med gången och utfallen, eftersom man hade sån spring- och trallvänlig musik i Ipoden; Ja då kan man inte gå i trappor rakt upp och ner. Eller sätta sig eller ställa sig upp som en normal människa. Tro mig. Men det lindrar faktiskt lite att gå på snedden upp och ner i trappor. Det må se lustigt ut, men man kommer i alla fall dit man ska.

Söndagsbilder

Jag fick hem två rödrosiga, mycket nöjda barn samt en inte så rödrosig, men icke desto mindre mycket nöjd, herr Dahlstrand. De verkar ha haft en jättefin dag, så det lär definitivt bli en snöresa (Jaja, två timmar bort) snart igen!

Jag är inte en myra

Sven släpade ut mig i morse igen; Mulet, kallt och förfärligt var det, men vad gör man inte för sin son? I alla fall, ut med oss, med stegräknare, återigen noga inställd. Promenera, promenera, promenera, mina stackars fingrar var små stelfrusna prinskorvar men jag kämpade på, meter efter meter, minut efter minut -you get the picture. Kommer hem, nöjd och belåten, tittar på stegräknaren och... Anfäktar och Anamma! Enligt den har jag då orkat med 413 steg! Och gått typ 150 meter. På 50 minuter! Vad tror den att jag är, en @##$%**& myra? Sven hade tagit sig längre än det, för egen maskin om han fått, på den tiden för i jösse namn!

Den där *fler fula ord* stegräknaren ska få bekanta sig mycket nära med botten av vår soptunna om den inte skärper sig.

Begin the Begun

Idag prommenerade jag Sven i en god timme. Solen sken, det var riktigt kallt och härligt och jag tänkte att det här, det här är bra motion för Sven det. Och många steg för mig, om än inte så många för Sven just. Jag glömde visserligen den förbenade stegräknaren hemma (som jag nu ställt in enligt alla konstens regler. Det var inte så svårt.), men en timma i god takt måste väl i alla fall bli lite? Väl? Sven och jag var i alla fall väldigt nöjda med vår promenad när vi kom hem igen.

I morgon ska det tyvärr inte regna minsta droppe, så då går vi ute igen. Med stegräknare. Och kamera.

Och hur gick det då?

Nä men. Vaddå? Asså. Nä.
Det regnade halva morgonen idag också och blåser fortfarande så att man tror att taket ska flyga av. Fast nu skiner visserligen solen, men nu är ju kronprinsen hemma idag och han är känd för mycket, men inte raskt promenerande. Så vi har handlat istället. Mat. Jag menar, om man nu inte motionerar benen, så kan man i alla fall motionera magen. Igen.

På´t i morgon då igen. Då lovar de sol och kallt. Sven kommer att stortrivas!

Svens nya liv on hold

I går, när juldemolerandet blev allt för traumatiskt, öppnade jag min julklappsstegräknare för att leka lite med den och se hur mycket gående det blir en vanlig tråkig dag. Men det var inte bara att knäppa på den inte, nej istället var jag tvungen att ställa in steglängder, vikt, månfaser och antal dammtussar under sängen. Typ. Och så kunde jag inte klura ut exakt hur långa steg jag tar generellt sett... Jag menar, det beror ju på om jag bara såsar runt och småplockar, om Sven skriker eller om någon gråter hysteriskt. Alltså går jag ju alltifrån lattripp till långa benet före och hur långt ska jag då säga att ett genomsnittssteg är? Plötsligt blev det genast mycket roligare att rulla ihop fejkiga grangirlanger...

Men jag förberedde mig hela dagen mentalt för Svens nya liv som skulle börja idag. Livet som sovande-i-vagn-som-rullar-utomhus bäbis minsann. Vi ska ut och promenera en god stund varje förmiddag hade jag tänkt mig. Bra för oss båda och framförallt för stegräkningen. Åh, jag gick och peppade mig honom hela dagen och tänkte att "Åh vad skönt det ska bli att komma ut. Och äntligen kommer jag att få tid att lyssna på SR podcasts igen. Det här blir så bra och oj vad nyttigt för oss och heja mig och heja Sven och.." ja, så där höll jag på och somnade riktigt nöjd med mitt Svens nya liv och min, visserligen inte konfigurerade men dock, nya stegräknare.

Idag spöregnar det. Massivt jättespöregn. Ack så synd. Inte kan jag dra ut Sven i sånt busväder. För att inte tala om hur dåligt det måste vara för lilla stegräknaren att bli blöt och fuktig. Det går ju bara inte att gå ut och gå i sånt väder, det förstår ju vem som helst, även om jag, personligen, aldrig aldrig någonsin drar mig för en tur i friska luften; Friluftsälskare och fd Mulleelev som jag är, nej minsann.



Näe, tyvärr. Jag får lov att tänka på min sons välbefinnande och istället ta mig en kopp kaffe till ta och ge mig på stegräknaruslingens inställningar igen. Och så på´t imorgon istället. Om det slutat regna.