Han ska bara sluta GÅ på tårna i skridskorna så blir det bra. Och jo, han åker åt rätt håll, det är blogger som envisas med att sätta honom på sniskan. Alltid nåt, menar jag...
Visar inlägg med etikett Elias. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Elias. Visa alla inlägg
lördag 24 september 2011
Foppa var också liten en gång
Han ska bara sluta GÅ på tårna i skridskorna så blir det bra. Och jo, han åker åt rätt håll, det är blogger som envisas med att sätta honom på sniskan. Alltid nåt, menar jag...
söndag 11 september 2011
Som hittat
"Kostar den alla våra pengar och är jättedyr? Jaha, men då vill jag iallafall ha en roddbåt."
Rätta mun efter matsäck kallas det visst för
torsdag 19 maj 2011
Cool dude
Hos frisören med de stora barnen. Bortsett från den obligatoriska belöningsklubban som delas ut av frisören, så är Elias mest nöjd med sin stajlade "mohawk".
söndag 17 april 2011
torsdag 2 september 2010
Kronprinsen lär sig alfabetet. Eller nåt.
Vid frukostbordet:
Kronprinsen till storasyster: "What letter starts with ssttt, ssssttt, ssstttt?"
Storasyster: Inget. Det är ju s och t, inte en enda bokstav.
Kronprinsen: Jo, det är det visst! One letter sssssttttttt *tar riktigt sats och skjuter iväg sitt "st" i ansiktet på storasyster*
Storasyster: Sluta! Det är inte en bokstav som låter så. Mamma!
Mamma: Det är faktiskt sant, lillebror. Det du säger är två bokstäver ihop, s och t.
Kronprinsen *djupt förnärmad*: Det är det visst en bokstav, sssssttt... sssstttt.... STUPID! Ha!
Kronprinsen till storasyster: "What letter starts with ssttt, ssssttt, ssstttt?"
Storasyster: Inget. Det är ju s och t, inte en enda bokstav.
Kronprinsen: Jo, det är det visst! One letter sssssttttttt *tar riktigt sats och skjuter iväg sitt "st" i ansiktet på storasyster*
Storasyster: Sluta! Det är inte en bokstav som låter så. Mamma!
Mamma: Det är faktiskt sant, lillebror. Det du säger är två bokstäver ihop, s och t.
Kronprinsen *djupt förnärmad*: Det är det visst en bokstav, sssssttt... sssstttt.... STUPID! Ha!
tisdag 11 maj 2010
Visst kan Lotta cykla!
Glömde ju helt bort att berätta att mitt i sjukstugeriet så gick kronprinsen ut med pappa och cyklade. Och plötsligt cyklade han utan stödhjulen också!
Sedan cyklade han in i en bil också, som tack och lov stod parkerad och inte körde. Fast det var med stödhjulen på och berode mest på att han envisas med att titta bakåt och inte framåt. Vi avskriver det som olycksfall i arbetet.
Eventuellt riskerar det tyvärr att bli fler arbetsmissar, eftersom den lille cyklisten än så länge varken kan starta eller stanna utan hjälp. Men som sagt, rakt fram går det alldeles utmärkt.
Och frågar man Elias så är det bästa av allt att han lärt sig cykla före bästisen J - och ett helt år tidigare än storasyrran lärde sig!
tisdag 4 maj 2010
Zoo-trip
I söndags var vi då alltså iväg på vår zoo-utflykt. Om det var varmt? Jo vars. Och fuktigt framförallt. Men vi överlevde, och barnen hade roligt och det var väl liksom det viktigaste.
Hela svenska-skolangänget samlade. Vi såg inte så mycket mer av Loppan innan lunch, men det blev desto fler Elias-bilder.
Är man stadsbarn så är man. Då får man nöja sig med att "mjöka" vitt vatten ur en plastko. Men det gick det med.
Hästen var däremot riktig och den gick alldeles utmärkt att rida på utan protester. Men lika rolig som det lilla tåget som fanns, var den icke. En ponyridningstur mot tre tågturer...
lördag 6 februari 2010
Det är inte lätt att vara lillebror
Loppan hade en av bästa kompisarna här på sleep-over och lekträff här halva lördagen.
Lillebror ville så gärna vara med och leka och det fick han så gärna, sa storasyster.
Misstänkt välvilligt, hann jag tänka.
Här är resultatet
Lillebror ville så gärna vara med och leka och det fick han så gärna, sa storasyster.
Misstänkt välvilligt, hann jag tänka.
Här är resultatet
onsdag 3 februari 2010
Obsession
Kronprinsen har en tendens att bli besatt av saker. Jag vet inte om det är nånting i de manliga generna, eller bara i hans personlighet. Oftast är det ju leksaker (alltifrån tåg till gosenallar) och det är bara det han leker med och pratar om, oavbrutet. Besattheten varar allt ifrån dagar till veckor.
Nu är det Hannah Montana, eller rättare sagt musiken från Hannah Montana The Movie-filem som storasyster fick i julklapp. Prinsen gillar i och för sig filmen också, precis som storasyster, så den brukar åka på varje gång vi ska åka någon stans längre än 2 minuter. Men det är inte Hannah själv (den småbesattheten har ju redan Prinsessan gått igenom), det är musiken framförallt.
Först lyssnade han på den i bilen, samtidigt som han såg på filmen (!?) men sedan skulle den tas med in i huset, och spelas på hans bandspelare. Skulle vi åka någonstans skulle cd´n med ut i bilen igen och ve och fasa om den inte var på samma ställe han var. Så efter ett antal stora raseriutbrott så bestämde sig den smarta mamman för att kopiera över skivan och därmed löste vi ju problemet; En skiva på vardera ställe och kronprinsen var nöjd med det.
Nu har han dance parties i sitt rum mest varje eftermiddag då han dansar runt vild och galen. Sedan somnar han med musiken på (tyst!) på kvällen och i morse var han uppe kvart över sex och fipplade med cd spelaren! När jag kom in och påpekade att det var lite väl tidigt att börja poppa, så tittade han på mig mycket förebrående och sa "Men mamma, jag kan inte sova annars".
Besatt var ordet.
Nu är det Hannah Montana, eller rättare sagt musiken från Hannah Montana The Movie-filem som storasyster fick i julklapp. Prinsen gillar i och för sig filmen också, precis som storasyster, så den brukar åka på varje gång vi ska åka någon stans längre än 2 minuter. Men det är inte Hannah själv (den småbesattheten har ju redan Prinsessan gått igenom), det är musiken framförallt.
Först lyssnade han på den i bilen, samtidigt som han såg på filmen (!?) men sedan skulle den tas med in i huset, och spelas på hans bandspelare. Skulle vi åka någonstans skulle cd´n med ut i bilen igen och ve och fasa om den inte var på samma ställe han var. Så efter ett antal stora raseriutbrott så bestämde sig den smarta mamman för att kopiera över skivan och därmed löste vi ju problemet; En skiva på vardera ställe och kronprinsen var nöjd med det.
Nu har han dance parties i sitt rum mest varje eftermiddag då han dansar runt vild och galen. Sedan somnar han med musiken på (tyst!) på kvällen och i morse var han uppe kvart över sex och fipplade med cd spelaren! När jag kom in och påpekade att det var lite väl tidigt att börja poppa, så tittade han på mig mycket förebrående och sa "Men mamma, jag kan inte sova annars".
Besatt var ordet.
torsdag 14 januari 2010
torsdag 29 oktober 2009
Tjuvstart
för Halloweenfirandet var det ikväll med Fall Festival på kronprinsens skola. Lyckligtvis behövde den inkallade insatsstyrkan inte göra mycket annat än att se cool ut, äta korv och sockervadd, samt blåsa i visselpipa med jämna mellanrum (oklart varför). Den övriga församlingen innehöll nämnligen, tack och lov, varken terrorister eller andra grövre brottslingar, utan bestod mest av prinsessor, snälla superhjältar, häxor samt en förvirrad banan.
fredag 23 oktober 2009
Avd avancerad anatomi
Sonen, lycklig, sittande på toaletten: Mamma, vilken tur att jag har en stjärt så att mitt bajs kan komma ut!
söndag 20 september 2009
Morgonmarodör
Han vaknar först av alla i familjen, ofta vid 6-tiden, och han vaknar smått ilsk, hungrig och sällskapssjuk. Vilda hästar kan inte få honom att gå upp ensam och leka, eller titta på barnprogram. Han vill ha frukost och han vill ha sällskap. Av mamma. Punkt slut. Försöker mamma få honom att gå upp ensam, eller oh hemska tanke, pappa försöker sig på att gå upp med honom, protesterar han med stora ord och höga rösten, "Jag vill ha mamma".
Mamma vet att han inte alls ska få som han vill bara för att han skriker, men mamma vet också att om hon låter honom "skrika av sig", så är hela huset vaket innan han är färdig och det är inte heller ett bra alternativ.
Cought between a rock and a hard place. Milt sagt.
fredag 4 september 2009
So not fair
Stora tjejer får ha ha bästa kompisen på övernattning och åka med pappa på rullskridsko-kväll med pizza middag och kanske till och med läsk.
Det får inte små killar. De får nöja sig med mamma och ännu mindre lillebror, hemmagjord pizza. Mamma överväger att försöka sig på lite hemmagjorda rullskridskor också på uteplatset, men avstår av säkerhetsskäl. Det får bli en mutglass istället och en film.
Livet är så orättvist, så orättvist.
Det får inte små killar. De får nöja sig med mamma och ännu mindre lillebror, hemmagjord pizza. Mamma överväger att försöka sig på lite hemmagjorda rullskridskor också på uteplatset, men avstår av säkerhetsskäl. Det får bli en mutglass istället och en film.
Livet är så orättvist, så orättvist.
tisdag 9 juni 2009
Bajshumor
Kronprinsen är inte bara familjens blottare, han är för tillfället även den som är absolut mest intresserad av att säga kiss-och-bajsord av oss alla. Inte ens prinsessan, som brukar fnissa åt det mesta, hänger med på att upprepa "poopy-head" sexhundratrettiofem gånger på raken - OCH skratta exakt lika hysterisk efter varje gång.
Intresset svalnade dock rätt avsevärt, när han uppmanades att gå in på toaletten och säga precis, exakt ALLA variationer på bajs han kan, men att helst låta bli att nämna någon av dem vid matbordet. Glatt skuttade han iväg, hoandes "poopy-doody-booty-head". Sedan blev det tystare och tystare, och efter ungefär 90 sekunder återkom han ganska spakt och konstaterade att han var färdig. Och sedan hördes verkligen inte ett endaste bajs mer under kvällen.
Tack och lov för oss andra.
Intresset svalnade dock rätt avsevärt, när han uppmanades att gå in på toaletten och säga precis, exakt ALLA variationer på bajs han kan, men att helst låta bli att nämna någon av dem vid matbordet. Glatt skuttade han iväg, hoandes "poopy-doody-booty-head". Sedan blev det tystare och tystare, och efter ungefär 90 sekunder återkom han ganska spakt och konstaterade att han var färdig. Och sedan hördes verkligen inte ett endaste bajs mer under kvällen.
Tack och lov för oss andra.
lördag 6 juni 2009
No snopp please, we're American
Kronprinsen kom hem från pre-school igår med en lapp från fröken som lät som följer:
När jag hade slutat gapfnissa för mig själv över min 3-årige blottare, frågade jag Elias varför han han hade fått en gul stjärna (som betyder ungefär att de inte följt regler och instruktioner den dagen. Om man är lydig och "snäll" får man en grön stjärna och om det är riktigt illa får man en röd.), varpå han förklarade att han dragit ner byxorna. Jag frågade varför och han sa att han ville visa sina kompisar sina kalsonger. Inte snoppen, tack och lov ;-).
Eller va sjutton, här är mitt problem, de är TRE år!! Tror skolan på fullaste allvar att en tre-åring "blottar sig" av någon som helst annan anledning än att de tycker att det är helt normalt att vara naken och no big deal med en snopp!? Det fanns överhuvudtaget inget sexuellt eller opassande över situationen, annat än att de pryda amerikanarna är livrädda för nakenhet i alla dess former. Visst, jag håller absolut med om att det var både lämpligt och ett bra tillfälle att gå igenom när det är passande att ta av sig byxorna, och att det på inget vis är något man bör göra i ett klassrum eller bland många människor. Å andra sidan är ju andelen vuxna män som drar ner byxorna på kontoret för att visa snoppen för sina kollegor försvinnande liten (De som gör det i kopieringsrummet efter arbetstid för sin sekreterare räknas inte.), med andra ord så lär sig de flesta av oss vad som är socialt acceptabelt och inte, med tiden. Att ta till och ge en tre-åring en "nedgradering" för att han råkar ta av sig byxorna tycker jag är helt galet, särskilt som det ju inte handlade om att han ens menade ta av sig allt, jag tror kalsongerna bara åkte av av rena farten, och särskilt som han inte upprepade gånger gjorde om det och sprang runt och gjorde helikoptern eller nåt.
Inte heller tror jag att andra tre-åringar får men för livet av att ha sett ett annat naket barn. Det är bara vuxen världens värderingar och de, återigen, hysteriska, amerikanarnas rädsla för allt som har med sex, nakenhet och eventuella stämningar att göra. Sorgligt nog finns det säkert föräldrar där ute i världen, som skulle komma på att stämma skolan för att deras tre-åriga dotter (eller son för den delen) utsattes för "sexual harassment". Så visst kan jag förstå varför skolan reagerar som de gör, men det betyder inte att jag på nåt vis tycker att det är rätt!
En tillrättavisning och den lilla upplysningen om var man tar av sig byxorna, respektive inte, hade varit alldeles tillräckligt. Och så var det inget mer med det, liksom. Istället blir det en stor grej, som säkert alla barnen kommer att minnas som nånting mycket "bad", och så lägger vi grunden till ytterligare en generation med barn som tror att det är någonting fult att vara naken. Och stackars Elias är stämplad som blottare.
Fast han bara ville visa sina kalsonger...
"Dear Mr. and Mrs Dahlstrand,
Today Elias received a yellow star. He and a few friends were in the construction center, showing each other their pajamas (Min anm: De hade pajama-day, eftersom det var sista "riktiga" dagen innan sommarlovet.), when Elias pulled down hi pants and underwear, showing them his private area. I asked him hat he was trying to do. He just kept saying that he was trying to sho them his pj pants. I did talk to him about only pulling pants down when we go to the bathroom and told him we can´t show people our private area.
He was a little upset that he was getting a yellow star, but I hope he understood what I was trying to explain to him about appropriate behavior in the classroom.
Thank You,
Ms. XX"
Today Elias received a yellow star. He and a few friends were in the construction center, showing each other their pajamas (Min anm: De hade pajama-day, eftersom det var sista "riktiga" dagen innan sommarlovet.), when Elias pulled down hi pants and underwear, showing them his private area. I asked him hat he was trying to do. He just kept saying that he was trying to sho them his pj pants. I did talk to him about only pulling pants down when we go to the bathroom and told him we can´t show people our private area.
He was a little upset that he was getting a yellow star, but I hope he understood what I was trying to explain to him about appropriate behavior in the classroom.
Thank You,
Ms. XX"
När jag hade slutat gapfnissa för mig själv över min 3-årige blottare, frågade jag Elias varför han han hade fått en gul stjärna (som betyder ungefär att de inte följt regler och instruktioner den dagen. Om man är lydig och "snäll" får man en grön stjärna och om det är riktigt illa får man en röd.), varpå han förklarade att han dragit ner byxorna. Jag frågade varför och han sa att han ville visa sina kompisar sina kalsonger. Inte snoppen, tack och lov ;-).
Eller va sjutton, här är mitt problem, de är TRE år!! Tror skolan på fullaste allvar att en tre-åring "blottar sig" av någon som helst annan anledning än att de tycker att det är helt normalt att vara naken och no big deal med en snopp!? Det fanns överhuvudtaget inget sexuellt eller opassande över situationen, annat än att de pryda amerikanarna är livrädda för nakenhet i alla dess former. Visst, jag håller absolut med om att det var både lämpligt och ett bra tillfälle att gå igenom när det är passande att ta av sig byxorna, och att det på inget vis är något man bör göra i ett klassrum eller bland många människor. Å andra sidan är ju andelen vuxna män som drar ner byxorna på kontoret för att visa snoppen för sina kollegor försvinnande liten (De som gör det i kopieringsrummet efter arbetstid för sin sekreterare räknas inte.), med andra ord så lär sig de flesta av oss vad som är socialt acceptabelt och inte, med tiden. Att ta till och ge en tre-åring en "nedgradering" för att han råkar ta av sig byxorna tycker jag är helt galet, särskilt som det ju inte handlade om att han ens menade ta av sig allt, jag tror kalsongerna bara åkte av av rena farten, och särskilt som han inte upprepade gånger gjorde om det och sprang runt och gjorde helikoptern eller nåt.
Inte heller tror jag att andra tre-åringar får men för livet av att ha sett ett annat naket barn. Det är bara vuxen världens värderingar och de, återigen, hysteriska, amerikanarnas rädsla för allt som har med sex, nakenhet och eventuella stämningar att göra. Sorgligt nog finns det säkert föräldrar där ute i världen, som skulle komma på att stämma skolan för att deras tre-åriga dotter (eller son för den delen) utsattes för "sexual harassment". Så visst kan jag förstå varför skolan reagerar som de gör, men det betyder inte att jag på nåt vis tycker att det är rätt!
En tillrättavisning och den lilla upplysningen om var man tar av sig byxorna, respektive inte, hade varit alldeles tillräckligt. Och så var det inget mer med det, liksom. Istället blir det en stor grej, som säkert alla barnen kommer att minnas som nånting mycket "bad", och så lägger vi grunden till ytterligare en generation med barn som tror att det är någonting fult att vara naken. Och stackars Elias är stämplad som blottare.
Fast han bara ville visa sina kalsonger...
tisdag 2 juni 2009
Svettigt
Det är 33 grader varmt. Stora poolen öppnar inte förrän klockan 16, tur att det finns små, uppblåsbara bassänger att tillgå.
måndag 11 maj 2009
Chutes and Ladders
Kronprinsen, som fyller fyra här i sommar, har den senaste tiden konstant envisats med att han vill spela spel. Helst inte vilka spel som helst, utan det ska vara samma spel som storasyster spelar. Storasyster spelar rätt avancerade spel, hon är duktig och klarar numera till och med faktikt av att någon annan vinner (att sedan säga att hon inte bryr sig om det, eller att hon till och med oftast drar ner mungiporna till någonstans i höjd med bröstkorgen om hon förlorar, är en helt annan sak. Allt är relativt.), så där så att bortsett från att barnspel i sig kan vara rätt tråkiga, faktiskt börjar bli kul att spela med henne.
Lillebror då, är däremot en helt annan femma. Problemet är inte att han är en dålig förlorare, eller fuskare, för han grejar nog att man själv vinner en och annan gång bara man "riggar" en seger till honom däremellan. Nej problemet är att vi har en son utan tillstymelse till tålamod! Allting ska ske NU och helst för fem minuter sedan. Ber man honom vänta lite så klagar han som den värsta grekiska dramatiker över att lite är så lääääännngeeeee och nu får han aaaaaaaalllllldriiiiiig spela spel mer i hela livet. Och visst, han är liten ännu och vad gäller spel nog rätt omogen, men det är också hela hans personlighet; Tålamod är för andra barn. Han är liksom en enda stor otålighet hela han och sker saker och ting inte nu på stuberten, så behöver de inte ske alls. Typ.
Nåväl. Idag, när det nu regnade och allt, så tänkte jag ialla att nu plockar vi fram det lättaste, barnsligaste spelet vi har, vilket är Mathildas första spel, det amerikanska klassiska barnspelet Chutes and Ladders. Man snurrar steg på ett hjul, försten till ruta 100 vinner och på vägen kan man hamna på små moralkake-rutor där de tecknade figurerna antingen gör någonting rätt (typ hjälper en gammal tant över vägen) och då får klättra "över" en massa rutor på en stege och komma fortare fram, eller ockå beter sig dåligt (läser serietidning i läxboken, aja baja. Eller äter kakor så de får ont i magen.) och då får åka rutchkana neråt, tillbaka. Ett spel som uppenbarligen både ska vara roande och sedeslärande minsann. Nåja, det tar i genomsnitt 10 minuter max att spela och när storasyster var nästan fyra så funkade det bra för henne. Hon blev med andra ord både road och väluppfostrad på kuppen :-).
Så dock icke lillebror. För det första har han så mycket spring i benen att han nästan inte kan sitta still på stolen, för det andra gick de små moraliserande illustrationerna honom helt förbi, han förstod inte alls varför han inte fick hoppa runt på alla rutor och klättra på alla stegar. Och framför allt förstod han inte varför han hela tiden var tvungen att låta mig slå och vänta på sin tur.
Sonen: "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig klääääääätttrrraaaaa på den steeeeeegeeeeeen."
Mamma (tålmodigt och pedagogiskt): Jo men det får du snart, men nu är det mammas tur att slå. Du hamnar nog på en stege nästa gång ska du se.
Sonen (med tårar sprutande ur ögonen på sitt icke direkt lågmälda sätt): "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig ååååååkaaaaaa i deeeeeeenn ruuuuuuutchkaaaaaanaaaaaaan."
Mamma (något mindre tålmodigt och pedagogiskt): Men du vill inte åka i rutchkanan, då åker du ju tillbaka. Titta här, du vill hit upp och vinna....
Här tar sonen helt sonika våra två spelmarker och slänger på golvet, varefter han slänger sig själv efter. Argt skrikande.
Mamma (inte det minsta tålmodigt, men dock pedagogiskt tycker hon själv): Om du slänger bort gubbarna kan vi ju inte spela! Vill du inte spela mera?
Sonen (ylande): Neeeeeeeeejjjjjj. Jag vill åååååååkaaaaaaa ruuuuuutchkaaaaaaaanaaaaaan. Jag VIIIIIIIIIIIIILLLLLLL!
Mamman (helt otålmodigt och utan tillstymelse till pedagogik): Fine. Jag vill inte ha skrik och yl. Då spelar vi inte mera, du får åka rutchkana och jag går och diskar (Men herregud, hur 50-tals aktiga är vi egentligen??)
Varpå sonen plockar upp spelmarkerna och sedan sysselsätter sig lugnt och sansat med att leka med dem (och åka rutchkana och envisas jag med att skriva det ordet en gång till, så tror jag att jag peronligen måste slänga speleländet i sopen. Maken till fult ord när man tittar efter.) på brädet i en halvtimme utan minsta pip eller yl, utan skinande som en liten sol.
Antingen är han bara kreativ och har vid denna mycket tidiga ålder förstått värdet med att kunna tänka utanför ramarna. Eller så är bara pojkar grymt mycket senare utvecklade än flickor. Could be either or.
Lillebror då, är däremot en helt annan femma. Problemet är inte att han är en dålig förlorare, eller fuskare, för han grejar nog att man själv vinner en och annan gång bara man "riggar" en seger till honom däremellan. Nej problemet är att vi har en son utan tillstymelse till tålamod! Allting ska ske NU och helst för fem minuter sedan. Ber man honom vänta lite så klagar han som den värsta grekiska dramatiker över att lite är så lääääännngeeeee och nu får han aaaaaaaalllllldriiiiiig spela spel mer i hela livet. Och visst, han är liten ännu och vad gäller spel nog rätt omogen, men det är också hela hans personlighet; Tålamod är för andra barn. Han är liksom en enda stor otålighet hela han och sker saker och ting inte nu på stuberten, så behöver de inte ske alls. Typ.
Nåväl. Idag, när det nu regnade och allt, så tänkte jag ialla att nu plockar vi fram det lättaste, barnsligaste spelet vi har, vilket är Mathildas första spel, det amerikanska klassiska barnspelet Chutes and Ladders. Man snurrar steg på ett hjul, försten till ruta 100 vinner och på vägen kan man hamna på små moralkake-rutor där de tecknade figurerna antingen gör någonting rätt (typ hjälper en gammal tant över vägen) och då får klättra "över" en massa rutor på en stege och komma fortare fram, eller ockå beter sig dåligt (läser serietidning i läxboken, aja baja. Eller äter kakor så de får ont i magen.) och då får åka rutchkana neråt, tillbaka. Ett spel som uppenbarligen både ska vara roande och sedeslärande minsann. Nåja, det tar i genomsnitt 10 minuter max att spela och när storasyster var nästan fyra så funkade det bra för henne. Hon blev med andra ord både road och väluppfostrad på kuppen :-).
Så dock icke lillebror. För det första har han så mycket spring i benen att han nästan inte kan sitta still på stolen, för det andra gick de små moraliserande illustrationerna honom helt förbi, han förstod inte alls varför han inte fick hoppa runt på alla rutor och klättra på alla stegar. Och framför allt förstod han inte varför han hela tiden var tvungen att låta mig slå och vänta på sin tur.
Sonen: "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig klääääääätttrrraaaaa på den steeeeeegeeeeeen."
Mamma (tålmodigt och pedagogiskt): Jo men det får du snart, men nu är det mammas tur att slå. Du hamnar nog på en stege nästa gång ska du se.
Sonen (med tårar sprutande ur ögonen på sitt icke direkt lågmälda sätt): "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig ååååååkaaaaaa i deeeeeeenn ruuuuuuutchkaaaaaanaaaaaaan."
Mamma (något mindre tålmodigt och pedagogiskt): Men du vill inte åka i rutchkanan, då åker du ju tillbaka. Titta här, du vill hit upp och vinna....
Här tar sonen helt sonika våra två spelmarker och slänger på golvet, varefter han slänger sig själv efter. Argt skrikande.
Mamma (inte det minsta tålmodigt, men dock pedagogiskt tycker hon själv): Om du slänger bort gubbarna kan vi ju inte spela! Vill du inte spela mera?
Sonen (ylande): Neeeeeeeeejjjjjj. Jag vill åååååååkaaaaaaa ruuuuuutchkaaaaaaaanaaaaaan. Jag VIIIIIIIIIIIIILLLLLLL!
Mamman (helt otålmodigt och utan tillstymelse till pedagogik): Fine. Jag vill inte ha skrik och yl. Då spelar vi inte mera, du får åka rutchkana och jag går och diskar (Men herregud, hur 50-tals aktiga är vi egentligen??)
Varpå sonen plockar upp spelmarkerna och sedan sysselsätter sig lugnt och sansat med att leka med dem (och åka rutchkana och envisas jag med att skriva det ordet en gång till, så tror jag att jag peronligen måste slänga speleländet i sopen. Maken till fult ord när man tittar efter.) på brädet i en halvtimme utan minsta pip eller yl, utan skinande som en liten sol.
Antingen är han bara kreativ och har vid denna mycket tidiga ålder förstått värdet med att kunna tänka utanför ramarna. Eller så är bara pojkar grymt mycket senare utvecklade än flickor. Could be either or.
torsdag 26 mars 2009
Avdelningen penisavund?
Kronprinsen glatt från baksätet:
"Mamma! När vi åkte i nedförsbacken så killade det jättemycket i min snopp!"
Hm. Är det därför alla killar gillar berg-och-dalbanor så mycket? Jag börjar misstänka att det trots allt är nåt kul med snopp som vi tjejer missar.
På mig killar det bara i magen i nedförsbackarna. Ingen annanstans.
"Mamma! När vi åkte i nedförsbacken så killade det jättemycket i min snopp!"
Hm. Är det därför alla killar gillar berg-och-dalbanor så mycket? Jag börjar misstänka att det trots allt är nåt kul med snopp som vi tjejer missar.
På mig killar det bara i magen i nedförsbackarna. Ingen annanstans.
fredag 20 mars 2009
Sjukstuga
Mina barn som nästan aldrig är sjuka...
Loppan ligger som en utslagen hjältinna och kräks med 39 graders feber och huvudvärk i vår säng. Kronprinsen ligger utslagen (om än inte fullt så apatisk som sin syster)i soffan med krupphosta och 39,5 graders feber.
Lillgrisen kämpar på med sitt penicillin och är tack och lov än så länge bara glad. Pappan jobbar och mamman har varit uppe en gång i timmen hela natten. På med kaffekokarn igen!
Loppan ligger som en utslagen hjältinna och kräks med 39 graders feber och huvudvärk i vår säng. Kronprinsen ligger utslagen (om än inte fullt så apatisk som sin syster)i soffan med krupphosta och 39,5 graders feber.
Lillgrisen kämpar på med sitt penicillin och är tack och lov än så länge bara glad. Pappan jobbar och mamman har varit uppe en gång i timmen hela natten. På med kaffekokarn igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)