Idag regnade det ganska ordentligt när det var dags att kliva upp. När jag drog ífrån gardinerna i Loppans rum, som vetter mot gatan, och mot vår del av områdets skolbusshållplats fick jag se följande utspelas:
Av de ca 10, 11 - 13-åringar som bor runt oss och åker till Middle School vid den tiden på morgonen, så stod ett, just det, ETT barn och väntade på bussen i regnet, med huva dragen djupt ner över huvudet och händerna i jackfickorna.
Övriga barn? Jo de satt i bilar, körda till busshållplatsen av sina föräldrar -När inget barn har mer än 100 meter, max, att ta sig till bussen!
Nu är jag ingen barnplågare, och med risk för att låta som etthundrasju år gammal och "på min tid gick man trettio mil genom skogen i fem meter hög snö för att komma till skolan"... Men... På min tid gick jag till skolan, en km eller nåt drygt, eller cyklade, alldeles oavsett väder! Jag har inget minne av att jag blev körd till skolan annat än om jag försovit mig kanske, och inte någon av mina kompisar heller. Man hade gummistövlar och regnjacka så länge man nu var liten och inte brydde sig om att mån måste se cool ut (Personligen hade jag Barbapappa sydväst också, minst halva mellanstadiet och var mycket stolt över det. Notera stolt, inte snygg) och sedan hade vi paraply. Och blev blöta.
Vad är det för himla ultracurling vi vuxna av idag håller på? Tror vi att vi gör våra barn en jättetjänst genom att låta dem åka bil 75 meter till skolbussen för att inte bli blöta? Men helt ärligt!?
Generation Entitlement var det.
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
måndag 28 mars 2011
onsdag 1 september 2010
Potträning
Lillgrisen beslöt sig just för att det tydligen var dags att börja potträna sig.
Möjligtvis kan det vara att vi just hade läst "Max Potta" fem gånger på raken, för han är ju ändå bara 2 år och 3 månader och det känns lite tidigt för att vara pojke. Men hej, inte mig emot. Alla försök skall uppmuntras.
Så av med byxor och blöja och så marcherade vi iväg till pottan. Jag uppmanades att sätta mig på toaletten, "mamma potta" och Sven satt på sin lilla. Där satt vi och hade det ganska mysigt, men så värst mycket kissande blev det just inte (föga förvånande, eftersom jag ju faktiskt satt på toalettstolen och råkar vara pottränad sedan sisådär ett århundrande sedan.)
Sedan beslöt sig den lilla grisen för att han suttit färdigt, varpå att försökte sig på att sitta bak och fram på bottan och sedan stå upp vid pottan (har man storebror så har man, och det var väldigt gulligt att se). Sedan förklarade han pottbesöket avslutat och jag försökte ta på blöjan igen.
"NO" skrek den plötsligt mycket ilskna grisen, här skulle ingen blöja på inte minsann. Hela hans ansikte uttryckte ett djupt förakt för den där knäppa mamman som tänkte behandla honom som en bäbis. Eftersom vi faktiskt hade bytt blöja en liten stund tidigare, så tänkte jag återigen att alla egna initiativ är värda att uppmuntra, så jag satte inte på någon blöja.
Vem vet, tänkte jag stolt. Han kanske faktiskt är redo att börja kissa på pottan. Så utomordentligt tidigt och förståndigt. Vilket praktexemplar till tvååring jag har, tänkte jag sedan. Möjligtvis log jag också, lite lätt så där moderligt stolt över att jag närt ett sådant försigkommet barn vid min barm.
Varpå det försigkomna praktexemplaret, sekunden efter, stänger in sig i storebrors rum och kissar på mattan.
Jag tror att vi väntar lite med just själva blöjborttagandet ett tag till. Åtminstone tills geniet till son börjar producera någonting i själva pottan först.
Möjligtvis kan det vara att vi just hade läst "Max Potta" fem gånger på raken, för han är ju ändå bara 2 år och 3 månader och det känns lite tidigt för att vara pojke. Men hej, inte mig emot. Alla försök skall uppmuntras.
Så av med byxor och blöja och så marcherade vi iväg till pottan. Jag uppmanades att sätta mig på toaletten, "mamma potta" och Sven satt på sin lilla. Där satt vi och hade det ganska mysigt, men så värst mycket kissande blev det just inte (föga förvånande, eftersom jag ju faktiskt satt på toalettstolen och råkar vara pottränad sedan sisådär ett århundrande sedan.)
Sedan beslöt sig den lilla grisen för att han suttit färdigt, varpå att försökte sig på att sitta bak och fram på bottan och sedan stå upp vid pottan (har man storebror så har man, och det var väldigt gulligt att se). Sedan förklarade han pottbesöket avslutat och jag försökte ta på blöjan igen.
"NO" skrek den plötsligt mycket ilskna grisen, här skulle ingen blöja på inte minsann. Hela hans ansikte uttryckte ett djupt förakt för den där knäppa mamman som tänkte behandla honom som en bäbis. Eftersom vi faktiskt hade bytt blöja en liten stund tidigare, så tänkte jag återigen att alla egna initiativ är värda att uppmuntra, så jag satte inte på någon blöja.
Vem vet, tänkte jag stolt. Han kanske faktiskt är redo att börja kissa på pottan. Så utomordentligt tidigt och förståndigt. Vilket praktexemplar till tvååring jag har, tänkte jag sedan. Möjligtvis log jag också, lite lätt så där moderligt stolt över att jag närt ett sådant försigkommet barn vid min barm.
Varpå det försigkomna praktexemplaret, sekunden efter, stänger in sig i storebrors rum och kissar på mattan.
Jag tror att vi väntar lite med just själva blöjborttagandet ett tag till. Åtminstone tills geniet till son börjar producera någonting i själva pottan först.
måndag 11 januari 2010
Tänk att det fortfarande finns
Ikväll när jag var ute och körde för att hämta lite kinamatsmiddag så körde det upp en bil bredvid mig där jag stod vid rödljuset. En mycket fin, ny bil. Bilen kördes av vad såg ut att vara en relativt ung kvinna. I baksätet hade hon två lurviga hundar.
Trodde jag. Det var inga lurviga hundar, såg jag vid närmare granskning, det var två mycket lockiga små flickor. Utan säkerhetsbälten eller bilstolar. Kanske 5,6 år nånting. De hängde mot rutorna på knä, de böjde sig fram mellan framsätena och de såg ut att skratta högt när ljuset slog om till grönt, bilen gasade och de föll handlöst bakåt.
Jag var förstummad en lång stund, de som känner mig förstår därmed hur chockad jag måste ha varit. I dagens helikopterföräldersamhälle där vi sätter på våra barn hjälmar, knäskydd och säkerhetsbälten till förbannelse. Där vi föräldrar inte bara måste oroa oss för skrubbsår och ormbett utan också miljögifter, växthuseffekten och våldsamma datorspel. Där vi tror att okända faror och fasor lurar bakom varje hörn och vi ständigt brottas med funeringar över hur våra barn någonsin ska klara av att ensamma vara ute och leka/sova över/åka buss innan de fyller 30. I den världen finns det alltså fortfarande människor som glatt "slänger in" sina barn i baksätet och tutar iväg!?
But seing is believing. Kankse är det inte så ovanligt som jag tror?
Trodde jag. Det var inga lurviga hundar, såg jag vid närmare granskning, det var två mycket lockiga små flickor. Utan säkerhetsbälten eller bilstolar. Kanske 5,6 år nånting. De hängde mot rutorna på knä, de böjde sig fram mellan framsätena och de såg ut att skratta högt när ljuset slog om till grönt, bilen gasade och de föll handlöst bakåt.
Jag var förstummad en lång stund, de som känner mig förstår därmed hur chockad jag måste ha varit. I dagens helikopterföräldersamhälle där vi sätter på våra barn hjälmar, knäskydd och säkerhetsbälten till förbannelse. Där vi föräldrar inte bara måste oroa oss för skrubbsår och ormbett utan också miljögifter, växthuseffekten och våldsamma datorspel. Där vi tror att okända faror och fasor lurar bakom varje hörn och vi ständigt brottas med funeringar över hur våra barn någonsin ska klara av att ensamma vara ute och leka/sova över/åka buss innan de fyller 30. I den världen finns det alltså fortfarande människor som glatt "slänger in" sina barn i baksätet och tutar iväg!?
But seing is believing. Kankse är det inte så ovanligt som jag tror?
fredag 6 november 2009
Manligt och kvinligt
Prinsessan, 4 år, har lekkamrat på besök:
Efter att fnissande öppnat dörren och sagt hej, sprang tjejerna iväg upp till lekrummet där de spenderade lång tid med att klä ut sig, flyga runt som älvor, klä av och på div små Barbiesar, Polly pockets etc och, när de sedan tröttnade på det, lyssna på barnvisor på bandspelaren och titta i böcker. Sedan kom de ner till köket för att rita, trä halsband eller för all del springa runt i trädgården med älvvingarna och "flyga" om det var utomhusväder. Småsyskon tolererades hjälpligt, om de inte förstörde leken. Då gräts det och fäldess stora krokodiltårar. Allt i övrigt, skedde med största demokrati och samförstånd.
Kronprinsen, 4 år, har lekkamrat på besök:
Så fort dörren öppnas så inleder båda pojkarna besöket med att typ avgrundsvråla varandra i ansiktet, samt på mindre än en minut hinna med att säga "poopy head" och ett par andra varianter på samma bajstema. Samt skratta hysteriskt. De leker sedan med trätågbanan i lekrummet, varvat med att spela in samma ovan nämnda vrål och bajssynonymer på bandspelaren - skrikskrattande, varefter de jagar varandra runt på övervåningen innan de blir fruktansvärt osams och smäller till varandra över en "laserpistol" eftersom en saknar batteri och inte låter. Då batteriet är utbytt jagar de varandra runt runt hela undervåningen -samtidigt som de vrålar och skriker bajssynonymer. På vägen knuffas lillebror omkull ett antal gånger, varpå båda envist förnekar någon som helst inblandning i detta. Lekträffen avslutas med att de viftar med rumporna mot varandra och skriker "You can smell my booty". Och skrattar hysteriskt.
Jag bryr mig inte om genusforskare och feminister; Det är skillnad på pojkar och flickor, alldeles oavsett hur lika uppfostran de får. Och helt ärligt, vad är det manliga släktet för en märklig ras...?
Efter att fnissande öppnat dörren och sagt hej, sprang tjejerna iväg upp till lekrummet där de spenderade lång tid med att klä ut sig, flyga runt som älvor, klä av och på div små Barbiesar, Polly pockets etc och, när de sedan tröttnade på det, lyssna på barnvisor på bandspelaren och titta i böcker. Sedan kom de ner till köket för att rita, trä halsband eller för all del springa runt i trädgården med älvvingarna och "flyga" om det var utomhusväder. Småsyskon tolererades hjälpligt, om de inte förstörde leken. Då gräts det och fäldess stora krokodiltårar. Allt i övrigt, skedde med största demokrati och samförstånd.
Kronprinsen, 4 år, har lekkamrat på besök:
Så fort dörren öppnas så inleder båda pojkarna besöket med att typ avgrundsvråla varandra i ansiktet, samt på mindre än en minut hinna med att säga "poopy head" och ett par andra varianter på samma bajstema. Samt skratta hysteriskt. De leker sedan med trätågbanan i lekrummet, varvat med att spela in samma ovan nämnda vrål och bajssynonymer på bandspelaren - skrikskrattande, varefter de jagar varandra runt på övervåningen innan de blir fruktansvärt osams och smäller till varandra över en "laserpistol" eftersom en saknar batteri och inte låter. Då batteriet är utbytt jagar de varandra runt runt hela undervåningen -samtidigt som de vrålar och skriker bajssynonymer. På vägen knuffas lillebror omkull ett antal gånger, varpå båda envist förnekar någon som helst inblandning i detta. Lekträffen avslutas med att de viftar med rumporna mot varandra och skriker "You can smell my booty". Och skrattar hysteriskt.
Jag bryr mig inte om genusforskare och feminister; Det är skillnad på pojkar och flickor, alldeles oavsett hur lika uppfostran de får. Och helt ärligt, vad är det manliga släktet för en märklig ras...?
torsdag 24 september 2009
Disciplin
I morse var jag i Loppans skola och volounteerade (jobbade frivilligt låter ju så mycket mindre hemmafru-piffigt och nu har jag ju förstått att alla svenska hemmafruar i USA är mycket lyxpiffiga. Så numera "volounteer" jag, iklädd nån Armanitrasa och 17 miljonersdollars halsband givetvis. Jo minsann, I have a reputation to live up to! Fråga damerna i Hollywood om du inte tror mig, även om jag tvivlar på att någon av dem besöker just bibliotek så där vansinnigt ofta. Host.) i biblioteket så blev det brandövning.
Brandövningar har barnen en gång i månaden och nu började det alltså tjuta, pipa och stroboskop-blinka, varpå vi alla omedelbarn ombads lämna byggnaden. Inklusive svenska hemmfruar i biblioteket, vilket jag naturligtvis tyckte var såå pinsamt och ogamouröst att jag övervägde att avskeda en liten mexikansk lokalvårdare som stod i ett hörn och dammsög, bara för att jag tyckte att det gick lite långsamt. Men eftersom jag inte är en anka, så gjorde jag inte det.
Istället marcherade jag ut tillsammans med de två söta bibliotekstanterna (och städtanten) längs skolans parkeringsplats bort mot fotbollsplanerna. Jag och 851 studenter, minus de som ev ligger hemma med svininfluensa. Tysta, klassvis på led gick hela skolan, inklusive all personal och diverse lösa hemmafruar som av någon anledning råkat befinna sig där. På strax över 2 minuter (2 minuter och 16 sekunder, meddelade rektorn som stod med stoppur) så var hela skolan utrymd och genomsökt och alla barn stod tysta i raka led uppställda klassvis längs hela planen med en lärare längst fram.
Jag blev sjuuuuukt imponerad, och lite rädd för det var så hemskt strikt, tyst militärisk disciplin över det hela att jag började undra vad de egentligen gör med barnen när vi inte ser, men. I alla fall. Jag skulle vilja se vilken kontorsbyggnad med närmare 1000 människor i som utrymmer på två minuter. Utan kaos.
Mycket elände kan hända i skolan, men numera är jag rätt övertygad om att Loppan inte kommer att brinna inne i alla fall.
Brandövningar har barnen en gång i månaden och nu började det alltså tjuta, pipa och stroboskop-blinka, varpå vi alla omedelbarn ombads lämna byggnaden. Inklusive svenska hemmfruar i biblioteket, vilket jag naturligtvis tyckte var såå pinsamt och ogamouröst att jag övervägde att avskeda en liten mexikansk lokalvårdare som stod i ett hörn och dammsög, bara för att jag tyckte att det gick lite långsamt. Men eftersom jag inte är en anka, så gjorde jag inte det.
Istället marcherade jag ut tillsammans med de två söta bibliotekstanterna (och städtanten) längs skolans parkeringsplats bort mot fotbollsplanerna. Jag och 851 studenter, minus de som ev ligger hemma med svininfluensa. Tysta, klassvis på led gick hela skolan, inklusive all personal och diverse lösa hemmafruar som av någon anledning råkat befinna sig där. På strax över 2 minuter (2 minuter och 16 sekunder, meddelade rektorn som stod med stoppur) så var hela skolan utrymd och genomsökt och alla barn stod tysta i raka led uppställda klassvis längs hela planen med en lärare längst fram.
Jag blev sjuuuuukt imponerad, och lite rädd för det var så hemskt strikt, tyst militärisk disciplin över det hela att jag började undra vad de egentligen gör med barnen när vi inte ser, men. I alla fall. Jag skulle vilja se vilken kontorsbyggnad med närmare 1000 människor i som utrymmer på två minuter. Utan kaos.
Mycket elände kan hända i skolan, men numera är jag rätt övertygad om att Loppan inte kommer att brinna inne i alla fall.
måndag 14 september 2009
Babysitter
Vad jag har svårt ibland med det faktum att jag är vuxen, har barn och därmed barnvakt. Det är ju jag som är 16 och sitter barnvakt. Inte är det väl jag som är uppdragsgivaren, den där gamla, vuxna människan som gör... ja, inte vet jag, v u x n a saker, som att gå ut på middag eller nåt?
Nåja. Ålder har ingen betydelse. Om man inte råkar vara en gammal ost.
Nåja. Ålder har ingen betydelse. Om man inte råkar vara en gammal ost.
fredag 4 september 2009
Obama, barnindoktrinerare
Ibland är folk (läs amrisarna) så konstiga så att jag undrar vad det är för land jag bor i.
Jo för nu har President Obama tänkt hålla ett tal till alla skolbarn på tisdag, direktsänt på Vita Husets hemsida och även via TV, tror jag. Han ska, så vitt jag förstår, välkomna barnen tillbaka till ett nytt skolår och poängtera vikten av utbildning.
Men detta får han inte göra oemotsagt! Nu diskuteras det vilt huruvida detta, att tillåta landets president, att tala direkt till skolbarn (små, oskyldiga, lättpåverkade barn) inte egentligen är förklädd indoktrinering? Om man inte kan misstänka att Presidenten egentligen har en dold, politisk agenda och framför allt, vilken bortkastad tid för barnen att lyssna på Presidenten - när de borde ägna den kvarten åt studier (Samhällskunskap någon?). Vissa skoldistrikt vägrar helt sonika att erbjuda barnen att titta på det, andra, som vårt, ber föräldrar som motsätter sig att deras barn ska delta att meddela skolan detta så att barnen kan lämna klassrummet och ha andra aktiviteter under den tid talet varar.
Jo, jag råkar faktiskt vara en rätt stor Obama-anhängare generellt sett, men i just det här fallet hör det inte hit det minsta. Jag skulle gladeligen låta mina barn lyssna på en republikansk President också! Är det inte bättre att barnen lär sig vad deras President heter och hur han ser ut, och känner sig lite speciella över att han talar till DEM för en gångs skull, än att de är helt ointresserade och ovetande om vem det är som leder deras land, och vad han har att säga. Jag tror att det finns tillräckligt av det sistnämna bland vuxna som det är, för att vi inte ska vilja involvera den yngre generationen.
I ett demokratiskt land känns det rätt viktigt, om man nu ska dra det hela till sin yttersta spets. Annars kan man ju nöja sig med att låta bli att göra allt till partipolitik, och konstatera att Presidenten ska tala till skolbarnen - Hur många av barnen kommer att minnas vad han sa, vid den här tiden nästa år tror ni?
Jo för nu har President Obama tänkt hålla ett tal till alla skolbarn på tisdag, direktsänt på Vita Husets hemsida och även via TV, tror jag. Han ska, så vitt jag förstår, välkomna barnen tillbaka till ett nytt skolår och poängtera vikten av utbildning.
Men detta får han inte göra oemotsagt! Nu diskuteras det vilt huruvida detta, att tillåta landets president, att tala direkt till skolbarn (små, oskyldiga, lättpåverkade barn) inte egentligen är förklädd indoktrinering? Om man inte kan misstänka att Presidenten egentligen har en dold, politisk agenda och framför allt, vilken bortkastad tid för barnen att lyssna på Presidenten - när de borde ägna den kvarten åt studier (Samhällskunskap någon?). Vissa skoldistrikt vägrar helt sonika att erbjuda barnen att titta på det, andra, som vårt, ber föräldrar som motsätter sig att deras barn ska delta att meddela skolan detta så att barnen kan lämna klassrummet och ha andra aktiviteter under den tid talet varar.
Jo, jag råkar faktiskt vara en rätt stor Obama-anhängare generellt sett, men i just det här fallet hör det inte hit det minsta. Jag skulle gladeligen låta mina barn lyssna på en republikansk President också! Är det inte bättre att barnen lär sig vad deras President heter och hur han ser ut, och känner sig lite speciella över att han talar till DEM för en gångs skull, än att de är helt ointresserade och ovetande om vem det är som leder deras land, och vad han har att säga. Jag tror att det finns tillräckligt av det sistnämna bland vuxna som det är, för att vi inte ska vilja involvera den yngre generationen.
I ett demokratiskt land känns det rätt viktigt, om man nu ska dra det hela till sin yttersta spets. Annars kan man ju nöja sig med att låta bli att göra allt till partipolitik, och konstatera att Presidenten ska tala till skolbarnen - Hur många av barnen kommer att minnas vad han sa, vid den här tiden nästa år tror ni?
onsdag 1 juli 2009
Nån idiot kom på att det vore väl roligt att gå på Skansen
Så det gjorde barnen, jag och kronprinsens gudfar och tilllika bästaste H. Jag är inte säker på att det blir återbesök på ett rätt långt tag. Åtminstone inte med barn.
Först och främst, jag tror att Skansen lämpar sig allra bäst för vuxna utan barn med ett intresse av svensk kulturhistoria. Som gillar alla hus och miljöer men skiter i om kattungarna i mini-Skansen sover och är totalt likgiltiga över om det finns fem eller sex björnungar och vem av björnungarna är vem, samt äldst. Sån som jag egentligen är, eller var, eller blir eller... Sån som jag tror att jag var en gång i tiden då.
Nu var jag inte inne i ett endaste litet hus, glasblåseri eller krukmakeri för 1) Man kan inte ta med barnvagnar in i minihusen och lillgrisen är inte direkt lämpad för att sitta längre stunder ensam och övergiven i en vagn (även om risken att någon skulle "sno" honom väl får anses vara minimal, jag tror inga barnarövare vill ha mistlurar - det blir liksom inte så diskret.) och 2) Ingen av mina söner, varken små eller lite större, på minsta vis är lämpade för små rum fyllda av glas.
Däremot är mina söner, åtminstone den äldre av dem, mycket lämpad för att fika. Knappt hann vi innanför entreen, innan han deklarerade att han minsann var så huuuuunnnggriiiig (45 minuter efter lunch), samt framför allt tööööörrsssstiiiig. Den som har träffat Elias vet också att han inte uttrycker sig med små bokstäver, framförallt inte när han vill ha någonting (som han vill ha nu genast med detsamma). Jag fick därför flera misstänksamma blickar från präktiga barnvagsmammor vars lintottar nöjda satt och slabbade glass i vagnen, som om jag inte gett mitt barn näring på flera dagar. Eller så tyckte de bara helt enkelt att han lät fördjävligt, det kan ju ha varit det också ;-).
Nåja. Prinsessan knatade på uppför backarna och kronprinsen drogs ilsket protesterande med för att inspektera de icke existerande kattungarna, de icke existerande uttrarna, icke existerande igelkottar och marsvin, två kor som höll på att skrämma slag på honom genom att råma honom i örat, samt tre trötta kaniner och en ansiktsmålning sponsrad av "Lilla Lo, polarbröd". Sedan kolapsade H och jag med varsin kaffe, barnen utfodrades med stans dyraste pannkakor som de halvåt, samt fick slåss mot trettio småfåglar och höns som inte alls verkade förstå konceptet "Människor först och ni får äta smulorna", utan försökte sig på flygande attacker mot bullar och pannkakor (Ok för bullar, men pannkakor!?? Jag har väl aldrig sett en småfågel käka pannkakor i mitt liv!?).
Efter det njutbara fikat, hade vi en from förhoppning om att nu kunna valla de små älsklingarna förbi älg, björn och andra roliga djur. Barnen hade from förhoppning om glass. Visst, en älgkalv eller två kunde vi väl få peka ut, men sedan pekade de nogsamt ut att flickan där borta åt sockervadd och pojken där borta åt en klubba. Dessutom var det varmt, kissnödigt och de hade ont i fötterna.
Och visst. En jättevarm sommardag får man kanske ha förståelse för att det inte är så värst många djur som gör cikuskonster och springer kors och tvärs, men det hade ju varit kul om de åtminstone hade synts alls. Jo, vi såg tre björnungar som var roligt, men det var då allt i form av djurupplevelse och ska man titta på priset per djurtitt så var det rätt deprimerande.
Efter lite glass - där kronprinsen naturligtvis tappade sin innan han hunnit ta en slick, varpå mamman fick svetta runt mellan glasskioskerna för att köpa en ny och ett par karusellåkningar var alla nöjda med att få tacka Skansen för besöket och bege oss hemåt. Trodde jag i alla fall. Det var innan prinsessan allvarligt påminde mig om att jag LOVAT att de skulle få åka tunnelbana också. Det var bara att vika sig, för lovar man så lovar man (även om man kanske också när en from förhoppning om att ett Skansenbesök liksom skulle mildra behovet av tunnelbaneåkande). Som tur är var H smart nog att föreslå att han skulle släppa oss vid Östermalmstorg och sedan hämta upp oss vid Stadion, så att jag slapp ställa bilen och hasa runt stan med barn och barnvagnar.
Så. Ett Skansenbesök och en tunnelbaneåkning senare kom vi äntligen hem. När jag frågade kronprinsen om vad det roligaste var med Skansen så svarade han, givetvis - Att åka tunnelbana. So much for the moose...
Först och främst, jag tror att Skansen lämpar sig allra bäst för vuxna utan barn med ett intresse av svensk kulturhistoria. Som gillar alla hus och miljöer men skiter i om kattungarna i mini-Skansen sover och är totalt likgiltiga över om det finns fem eller sex björnungar och vem av björnungarna är vem, samt äldst. Sån som jag egentligen är, eller var, eller blir eller... Sån som jag tror att jag var en gång i tiden då.
Nu var jag inte inne i ett endaste litet hus, glasblåseri eller krukmakeri för 1) Man kan inte ta med barnvagnar in i minihusen och lillgrisen är inte direkt lämpad för att sitta längre stunder ensam och övergiven i en vagn (även om risken att någon skulle "sno" honom väl får anses vara minimal, jag tror inga barnarövare vill ha mistlurar - det blir liksom inte så diskret.) och 2) Ingen av mina söner, varken små eller lite större, på minsta vis är lämpade för små rum fyllda av glas.
Däremot är mina söner, åtminstone den äldre av dem, mycket lämpad för att fika. Knappt hann vi innanför entreen, innan han deklarerade att han minsann var så huuuuunnnggriiiig (45 minuter efter lunch), samt framför allt tööööörrsssstiiiig. Den som har träffat Elias vet också att han inte uttrycker sig med små bokstäver, framförallt inte när han vill ha någonting (som han vill ha nu genast med detsamma). Jag fick därför flera misstänksamma blickar från präktiga barnvagsmammor vars lintottar nöjda satt och slabbade glass i vagnen, som om jag inte gett mitt barn näring på flera dagar. Eller så tyckte de bara helt enkelt att han lät fördjävligt, det kan ju ha varit det också ;-).
Nåja. Prinsessan knatade på uppför backarna och kronprinsen drogs ilsket protesterande med för att inspektera de icke existerande kattungarna, de icke existerande uttrarna, icke existerande igelkottar och marsvin, två kor som höll på att skrämma slag på honom genom att råma honom i örat, samt tre trötta kaniner och en ansiktsmålning sponsrad av "Lilla Lo, polarbröd". Sedan kolapsade H och jag med varsin kaffe, barnen utfodrades med stans dyraste pannkakor som de halvåt, samt fick slåss mot trettio småfåglar och höns som inte alls verkade förstå konceptet "Människor först och ni får äta smulorna", utan försökte sig på flygande attacker mot bullar och pannkakor (Ok för bullar, men pannkakor!?? Jag har väl aldrig sett en småfågel käka pannkakor i mitt liv!?).
Efter det njutbara fikat, hade vi en from förhoppning om att nu kunna valla de små älsklingarna förbi älg, björn och andra roliga djur. Barnen hade from förhoppning om glass. Visst, en älgkalv eller två kunde vi väl få peka ut, men sedan pekade de nogsamt ut att flickan där borta åt sockervadd och pojken där borta åt en klubba. Dessutom var det varmt, kissnödigt och de hade ont i fötterna.
Och visst. En jättevarm sommardag får man kanske ha förståelse för att det inte är så värst många djur som gör cikuskonster och springer kors och tvärs, men det hade ju varit kul om de åtminstone hade synts alls. Jo, vi såg tre björnungar som var roligt, men det var då allt i form av djurupplevelse och ska man titta på priset per djurtitt så var det rätt deprimerande.
Efter lite glass - där kronprinsen naturligtvis tappade sin innan han hunnit ta en slick, varpå mamman fick svetta runt mellan glasskioskerna för att köpa en ny och ett par karusellåkningar var alla nöjda med att få tacka Skansen för besöket och bege oss hemåt. Trodde jag i alla fall. Det var innan prinsessan allvarligt påminde mig om att jag LOVAT att de skulle få åka tunnelbana också. Det var bara att vika sig, för lovar man så lovar man (även om man kanske också när en from förhoppning om att ett Skansenbesök liksom skulle mildra behovet av tunnelbaneåkande). Som tur är var H smart nog att föreslå att han skulle släppa oss vid Östermalmstorg och sedan hämta upp oss vid Stadion, så att jag slapp ställa bilen och hasa runt stan med barn och barnvagnar.
Så. Ett Skansenbesök och en tunnelbaneåkning senare kom vi äntligen hem. När jag frågade kronprinsen om vad det roligaste var med Skansen så svarade han, givetvis - Att åka tunnelbana. So much for the moose...
måndag 1 juni 2009
Things you can learn from a kindergardener
My Very Educated Mother Just Served Us Noodles
Det är alla planeterna, i ordning från solen och utåt minsann. Det har jag nog aldrig lärt mig komma ihåg. Planeterna, visst, men ordningen? "Äta ni, så laga vi", släng er i väggen säger jag bara.
Eller så har jag lärt mig det, men glömt det. My not so educated mother, hrm. Nåja, man är aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Speciellt inte på en 6-årings nivå...
Det är alla planeterna, i ordning från solen och utåt minsann. Det har jag nog aldrig lärt mig komma ihåg. Planeterna, visst, men ordningen? "Äta ni, så laga vi", släng er i väggen säger jag bara.
Eller så har jag lärt mig det, men glömt det. My not so educated mother, hrm. Nåja, man är aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Speciellt inte på en 6-årings nivå...
fredag 17 april 2009
Hmmm
Om man är ensam hemma och finner sig glatt gnolande med till "The Wiggles" på TVn gud-vet-hur-länge, utan att reflektera det minsta över vad det är som är på - Tittar ens barn för mycket på TV då?
Svar till Get ready to wiggle
Svar till Get ready to wiggle
onsdag 25 mars 2009
Ladies first
Mathildas busschaufför på morgonen är en dam av den gamla skolan; På vårt stopp kliver det på 6 eller 7 pojkar och 3 flickor och varje morgon, ofelbart, får pojkarna stå och vänta, på rad, och låta flickorna gå på bussen först. Försöker någon liten pojke tränga sig fram eller kliva på först ryar hon åt honom så det hörs långväga ut ur bussen.
Och säga vad man vill om "damerna först", jag tycker det är lite gulligt och framför allt så "southern". Här i södern är det ju otroligt mycket uppförande och "manners" traditionellt, det finns väl ingen annanstans där begreppet "gentleman" har inpräntats i små pojkar så hårt. Det är "Sir och Ma´m", det är "barn ska vara tysta när vuxna pratar" och inga vuxna tilltalas med förnamn (utom familjen då givetvis, och till och med där tror jag att man ofta använder tant och farbror före förnamnet.). Det är "Mrs Dahlstrand" per automatik och är man lite mer bekant med barnen, som grannbarn etc, så är det "Miss Jenny", men aldrig aldrig bara Jenny. Det har tagit lite tid att lära sig acceptera. I början kände jag mig lite som om jag var med i Dallas, ni vet "Miss Ellie"-köret, men man vänjer sig faktiskt. Och det är bara att gilla läget och drilla de egna barnen i samma anda, för man vill ju inte ha grannskapets mest ouppfostrade barn heller direkt.
Och på sätt och vis tycker jag att det ligger någonting lite bra i det också, nämligen att man förutsätter att vuxna har auktoriteten och att man ska ha respekt för de som är äldre (och antar jag, visare, men därom kan ju de lärde tvista.). Nu jämställer jag inte auktoritet med auktoritär barnuppfostran, vill jag på en gång ha sagt. Jag tror inte på "spanking", dvs smisk, som generell bestraffning -någonting som också är förvånansvärt vanligt bland vänner och bekanta här, och jag tror definitivt på att behandla barn som de små individer de är. MEN, jag tror också på att det är bra att barn har respekt för vuxna. Emellanåt kan ju vuxna faktiskt ha rätt och emellanåt behöver barn lyda vuxna ;-).
Inga barn, tror jag, har heller någonsin mått dåligt av att lära sig säga "tack" och "Kan jag be att få". Att lära sig att inte prata i munnen på någon som redan pratar (vare sig han är vuxen eller liten. Det är oartigt oavsett.) och vänta på sin tur. Eller att låta damer gå före, vare sig damen är 5 eller 85 :-).
Med risk för att starta en liten läsarstorm, men är inte just uppförande och respekt för vuxna (må det vara föräldrar, lärare eller tanter på stan) något som på något vis tappats bort i Sverige, mer än här i alla fall? Givetvis massivt generaliserande, så tycker jag att det är otroligt stor skillnad.
Och säga vad man vill om "damerna först", jag tycker det är lite gulligt och framför allt så "southern". Här i södern är det ju otroligt mycket uppförande och "manners" traditionellt, det finns väl ingen annanstans där begreppet "gentleman" har inpräntats i små pojkar så hårt. Det är "Sir och Ma´m", det är "barn ska vara tysta när vuxna pratar" och inga vuxna tilltalas med förnamn (utom familjen då givetvis, och till och med där tror jag att man ofta använder tant och farbror före förnamnet.). Det är "Mrs Dahlstrand" per automatik och är man lite mer bekant med barnen, som grannbarn etc, så är det "Miss Jenny", men aldrig aldrig bara Jenny. Det har tagit lite tid att lära sig acceptera. I början kände jag mig lite som om jag var med i Dallas, ni vet "Miss Ellie"-köret, men man vänjer sig faktiskt. Och det är bara att gilla läget och drilla de egna barnen i samma anda, för man vill ju inte ha grannskapets mest ouppfostrade barn heller direkt.
Och på sätt och vis tycker jag att det ligger någonting lite bra i det också, nämligen att man förutsätter att vuxna har auktoriteten och att man ska ha respekt för de som är äldre (och antar jag, visare, men därom kan ju de lärde tvista.). Nu jämställer jag inte auktoritet med auktoritär barnuppfostran, vill jag på en gång ha sagt. Jag tror inte på "spanking", dvs smisk, som generell bestraffning -någonting som också är förvånansvärt vanligt bland vänner och bekanta här, och jag tror definitivt på att behandla barn som de små individer de är. MEN, jag tror också på att det är bra att barn har respekt för vuxna. Emellanåt kan ju vuxna faktiskt ha rätt och emellanåt behöver barn lyda vuxna ;-).
Inga barn, tror jag, har heller någonsin mått dåligt av att lära sig säga "tack" och "Kan jag be att få". Att lära sig att inte prata i munnen på någon som redan pratar (vare sig han är vuxen eller liten. Det är oartigt oavsett.) och vänta på sin tur. Eller att låta damer gå före, vare sig damen är 5 eller 85 :-).
Med risk för att starta en liten läsarstorm, men är inte just uppförande och respekt för vuxna (må det vara föräldrar, lärare eller tanter på stan) något som på något vis tappats bort i Sverige, mer än här i alla fall? Givetvis massivt generaliserande, så tycker jag att det är otroligt stor skillnad.
torsdag 12 mars 2009
Skillnaden mellan män och kvinnor
3-åriga pojkar bryr sig tydligen om skillnaden mellan en asfaltutläggare och en vägvält. Vem visste att det ens fanns en skillnad, undrar 3-åringens mamma?
Hon anser att "Lilla fordonsboken" är ungefär att jämnställa med att läsa periodiska systemet, på en kulighetsskala och försöker desperat gömma sig/krypa in i tvättmaskinen/låssas sova när den boken kommer fram.
3-åringens pappa å sin sida, får syn på boken och utropar glatt och entusiastiskt "Men titta här, vilken kul bok! Kom 3-åringen, så läser vi!"
Jag kommer aldrig att förstå mig på den manliga hjärnan.
måndag 23 februari 2009
Nä hörni, nu engagerar vi oss lite!
Sprid, sprid, sprid och se till att den här lilla killen kan få komma tillbaka till sin mamma igen!
Världen (och facebook) är proppfull av saker som kräver engagemang, "the good cause", som man mår dåligt när man inte orkar/har tid/råd att engagera sig. Jag brukar försöka undvika att föra vidare uppmaningar av typen "Hjälp valar/fattiga barn i Afrika/vår planet/fattiga barn i Indien/tallarna i Hjo/fattiga barn i Ukraina/bekämpa växthuseffekten/samla pengar till krigsoffer i Afganistatn/ta bort konserveringsmedel i godis (välj själva lämpligt alternativ)". Inte för att jag inte tycker att det är behjärtansvärt, eller för att det inte gör någon skillnad om man hjälper till; Utan för att det blir för mycket. Var drar man gränsen? Om jag hjälper Amnesty, varför hjälper jag inte Greenpeace? Hur ska jag kunna välja mellan barnen i Afrika och barnen i Indien, osv? Jag tror inte på att sprida dåligt samvete. Vill man hjälpa, så hittar man nog dit ändå. Dumt tänkt, kanske. Men därför blir det i alla fall väldigt lite "sprid detta vidare" mail från mig i vanliga fall.
Men allt jag kunde se framför mig när jag läste detta, var Sven, om det var vi. Och det är en krossande tanke. Jag kan inte tänka mig ens, hur den här mamman mår. Man behöver inte skänka pengar, naturligtvis, men man kan hålla ögonen öppna och sprida efterlysningen vidare -Vi är förvånansvärt många svenskar ute i världen (för att vara ett så litet land, tycker jag att jag träffar svenskar vart jag än beger mig.)!
Världen (och facebook) är proppfull av saker som kräver engagemang, "the good cause", som man mår dåligt när man inte orkar/har tid/råd att engagera sig. Jag brukar försöka undvika att föra vidare uppmaningar av typen "Hjälp valar/fattiga barn i Afrika/vår planet/fattiga barn i Indien/tallarna i Hjo/fattiga barn i Ukraina/bekämpa växthuseffekten/samla pengar till krigsoffer i Afganistatn/ta bort konserveringsmedel i godis (välj själva lämpligt alternativ)". Inte för att jag inte tycker att det är behjärtansvärt, eller för att det inte gör någon skillnad om man hjälper till; Utan för att det blir för mycket. Var drar man gränsen? Om jag hjälper Amnesty, varför hjälper jag inte Greenpeace? Hur ska jag kunna välja mellan barnen i Afrika och barnen i Indien, osv? Jag tror inte på att sprida dåligt samvete. Vill man hjälpa, så hittar man nog dit ändå. Dumt tänkt, kanske. Men därför blir det i alla fall väldigt lite "sprid detta vidare" mail från mig i vanliga fall.
Men allt jag kunde se framför mig när jag läste detta, var Sven, om det var vi. Och det är en krossande tanke. Jag kan inte tänka mig ens, hur den här mamman mår. Man behöver inte skänka pengar, naturligtvis, men man kan hålla ögonen öppna och sprida efterlysningen vidare -Vi är förvånansvärt många svenskar ute i världen (för att vara ett så litet land, tycker jag att jag träffar svenskar vart jag än beger mig.)!
torsdag 12 februari 2009
Det här med vinterkräksjuka
Någon måste hjälpa mig och förklara hur det kommer sig att Sverige verkar drunkna i hinkvis med kräks, och vinterkräksjukor, hela vinterhalvåret. Varje år. Varför? Hur kommer det sig att exakt alla svenskar man känner, med småbarn, är hemma och kräks i skift hela familjen minst en gång varje vinter?
Här har jag aldrig hört talas om dessa epidemier. Visst blir barnen magsjuka någon gång, men aldrig regelbundet och återkommande och aldrig att man hör att hela skolan/dagiset har kräksjukeepedimier. Aldrig hört talas om!
Och ändå har jag så svårt att tro att kräksjukevirus dör någonstans över Grönland och inte finns här, att amerikanare på något sätt skulle vara mer motståndskraftiga mot magsjukor. Eller är renligare på något sätt. Visst, de är noga med att hålla på och göra rent leksakern på dagis, men är det hela det enkla svaret? Och varför, i såna fall, gör man inte samma sak på svenska dagis, det är ju inte direkt raketforskning vi talar om? Eller gör man redan det, och drabbas ändå av detta kräckelvirus?
Kanske mörkar man det här, vägrar att tala om för föräldrarna när halva barngruppen ligger hemma och den andra halvan är för puckade eller upptagna med sina egna liv för att undra varför lille Joe är det enda barnet på avdelningen?
Jag vet inte svaret på detta mysterium, men jag är faktiskt väldigt väldigt nyfiken!
Här har jag aldrig hört talas om dessa epidemier. Visst blir barnen magsjuka någon gång, men aldrig regelbundet och återkommande och aldrig att man hör att hela skolan/dagiset har kräksjukeepedimier. Aldrig hört talas om!
Och ändå har jag så svårt att tro att kräksjukevirus dör någonstans över Grönland och inte finns här, att amerikanare på något sätt skulle vara mer motståndskraftiga mot magsjukor. Eller är renligare på något sätt. Visst, de är noga med att hålla på och göra rent leksakern på dagis, men är det hela det enkla svaret? Och varför, i såna fall, gör man inte samma sak på svenska dagis, det är ju inte direkt raketforskning vi talar om? Eller gör man redan det, och drabbas ändå av detta kräckelvirus?
Kanske mörkar man det här, vägrar att tala om för föräldrarna när halva barngruppen ligger hemma och den andra halvan är för puckade eller upptagna med sina egna liv för att undra varför lille Joe är det enda barnet på avdelningen?
Jag vet inte svaret på detta mysterium, men jag är faktiskt väldigt väldigt nyfiken!
tisdag 3 februari 2009
En försmak av tonårstrots
Prinsesssan, så liten hon är, börjar visa tydliga signaler och tendenser på att vara på väg in i "lilla puberteten", det som många 6-åringar går igenom. Hon rullar med ögonen, suckar och stönar och försöker fräsa ifrån. Ärligt talat är hon ganska söt och ungefär lika skräckinjagande som en liten tax eller nåt, men det gör ju inte hennes beteende mer acceptabelt och det sista man vill göra är ju att skratta åt henne.
Däremot funkar det ganska bra att skratta med henne, och få henne att se hur fånigt hon beter sig. Det svänger fort, ena stunden är hon stöddig som en mycket liten Hells Angel som nog anser att hon är den som vet mest av alla i världen och egentligen skulle få sköta sitt liv själv. I andra stunden är hon den söta fem-åring hon ju faktiskt är, som pussas och kramas, vill ha hjälp med att knyta skorna, skära upp maten och sitta med snuttefilten när det läses saga.
Det är väl bara att inse att tiden går, och fort dessutom, hur gärna man än vill att de ska vara små för alltid. Och det är ju väldigt roligt med större barn, så jag tror (och hoppas, för man har ju inte riktigt nåt val här) att det bara blir roligare. Men bäva månde våra dörrar och öron, när loppisen fyller tonår. Hujeda mig.
Däremot funkar det ganska bra att skratta med henne, och få henne att se hur fånigt hon beter sig. Det svänger fort, ena stunden är hon stöddig som en mycket liten Hells Angel som nog anser att hon är den som vet mest av alla i världen och egentligen skulle få sköta sitt liv själv. I andra stunden är hon den söta fem-åring hon ju faktiskt är, som pussas och kramas, vill ha hjälp med att knyta skorna, skära upp maten och sitta med snuttefilten när det läses saga.
Det är väl bara att inse att tiden går, och fort dessutom, hur gärna man än vill att de ska vara små för alltid. Och det är ju väldigt roligt med större barn, så jag tror (och hoppas, för man har ju inte riktigt nåt val här) att det bara blir roligare. Men bäva månde våra dörrar och öron, när loppisen fyller tonår. Hujeda mig.
måndag 20 oktober 2008
Mammas pojke
Prinsen är inne i en akut stark mammafas. Det är mysigt att vara uppvaktad av den lille kavaljeren och få små gosiga armar runt halsen i en (i vanliga ytterst restrektivt utdelade) kram och ett "jag tycker om dig, mamma".
Men det blir också lätt absurt när sonen skriker som om han vore knivstucken på uteserveringen när mamma lämnar honom (med pappa och lillebror) för att hämta ketchup och vara borta i 23 sekunder. Eller när han ylar lika hysteriskt för att pappa erbjuder sig att ta bort ett papper från en godis, därför att mamma kör bilen. Eller när mamma inte är den som tar av skorna, knäpper upp bilbältet, väcker honom, ger honom frukost, skalar en banan, torkar honom på toaletten, tvättar håret på honom, sitter närmast i soffan,läser saga, skalar en banan, skär spagettin eller hundra andra liknande ting.
En underbar, men lätt kvävande, kärlek.
Men det blir också lätt absurt när sonen skriker som om han vore knivstucken på uteserveringen när mamma lämnar honom (med pappa och lillebror) för att hämta ketchup och vara borta i 23 sekunder. Eller när han ylar lika hysteriskt för att pappa erbjuder sig att ta bort ett papper från en godis, därför att mamma kör bilen. Eller när mamma inte är den som tar av skorna, knäpper upp bilbältet, väcker honom, ger honom frukost, skalar en banan, torkar honom på toaletten, tvättar håret på honom, sitter närmast i soffan,läser saga, skalar en banan, skär spagettin eller hundra andra liknande ting.
En underbar, men lätt kvävande, kärlek.
söndag 12 oktober 2008
Avd: Ibland är man glad att man inte bor i Sverige
Mamma, pappa och de två småprinsarna är ute på kombinerad lunch- och shoppingutflykt. Bäst vi går där på trotoaren hörs det från knähöjd trallande med en munter melodi:
"F**ta, F**ta, F**ta..."
Mamma tittar på pappa. Pappa rycker på axlarna. Vi hörde nog fel.
Elias: "F**ta, f**ta, f**ta..."
Mamma: "Vad sjunger du, Elias?" Jag m å s t e ha hört fel, för inte kan han väl sjunga...
Elias: "Jag sjunger min f**t sång, mamma!"
Mamma: Ficksång?
Elias: "Nä! F**TSÅNG! Jag har hittat på den."
Mamma: Håller på att skratta ihjäl sig. "Jaha"
Elias: "Mamma, vill du sjunga min f**tsång med mig... F**ta, f**ta, f**ta...?"
Mamma: "Nej tack, det är bra. Sjung du."
Tilläggas bör då, för ev oroliga läsare, att prinsen inte har den minsta aning om vad det var han egentligen sjöng...
"F**ta, F**ta, F**ta..."
Mamma tittar på pappa. Pappa rycker på axlarna. Vi hörde nog fel.
Elias: "F**ta, f**ta, f**ta..."
Mamma: "Vad sjunger du, Elias?" Jag m å s t e ha hört fel, för inte kan han väl sjunga...
Elias: "Jag sjunger min f**t sång, mamma!"
Mamma: Ficksång?
Elias: "Nä! F**TSÅNG! Jag har hittat på den."
Mamma: Håller på att skratta ihjäl sig. "Jaha"
Elias: "Mamma, vill du sjunga min f**tsång med mig... F**ta, f**ta, f**ta...?"
Mamma: "Nej tack, det är bra. Sjung du."
Tilläggas bör då, för ev oroliga läsare, att prinsen inte har den minsta aning om vad det var han egentligen sjöng...
torsdag 9 oktober 2008
Asfaltsbarn?
I skogen:
Mathilda: Mamma, det kliar på mitt ben.
Mamma: Du kanske har fått ett myggbett?
Mathilda: Näe mamma. Jag tror jag är allergic to nature.
Mathilda: Mamma, det kliar på mitt ben.
Mamma: Du kanske har fått ett myggbett?
Mathilda: Näe mamma. Jag tror jag är allergic to nature.
tisdag 30 september 2008
Playdate
Totalt opåverkade (tack och lov) av alla finanskriser och jobböveraskningar, har prinsessan haft "playdate" här hemma i förmiddags. Skolan var stängd för studiedag, så vad passade väl bättre än att röja loss.
Och röjts har det gjort med den äran. Det har lekts pirater,"hero-sisters" (fråga mig inte) och bibliotikarier (!? Men herregud barn små, hur tråkiga lekar får man komma på? "jaha vi har det boken här borta.... Den står under HgcL.... Tyst! Inte springa!"?? Haha, eller så är det bara jag som har dåliga erfarenheter av just bibliotikarier. Huvudsaken att de har roligt, och det hade de ju.), samt sprungits upp och ner och ut och in och runt runt runt; Tjejerna först och prinsen fem, tio steg efter. Alla mer eller mindre högljutt skrikande.
Efter fyra(!) portioner vardera av mac ´n cheese till lunch har kompisen nu blivit upphämtad och friden återställt sig. Det ser visserligen ut som ett bombnedslag där uppe i lekrummet, men det är i sin ordning. Det ska ju synas att man haft kul. Nu vilar vi upp oss en timme, och sedan åker vi på besök hos väninnan B och kompisarna L och G - Alltid trevligt att få röja loss hemma hos nån annan :-)!
Och röjts har det gjort med den äran. Det har lekts pirater,"hero-sisters" (fråga mig inte) och bibliotikarier (!? Men herregud barn små, hur tråkiga lekar får man komma på? "jaha vi har det boken här borta.... Den står under HgcL.... Tyst! Inte springa!"?? Haha, eller så är det bara jag som har dåliga erfarenheter av just bibliotikarier. Huvudsaken att de har roligt, och det hade de ju.), samt sprungits upp och ner och ut och in och runt runt runt; Tjejerna först och prinsen fem, tio steg efter. Alla mer eller mindre högljutt skrikande.
Efter fyra(!) portioner vardera av mac ´n cheese till lunch har kompisen nu blivit upphämtad och friden återställt sig. Det ser visserligen ut som ett bombnedslag där uppe i lekrummet, men det är i sin ordning. Det ska ju synas att man haft kul. Nu vilar vi upp oss en timme, och sedan åker vi på besök hos väninnan B och kompisarna L och G - Alltid trevligt att få röja loss hemma hos nån annan :-)!
lördag 27 september 2008
Rapport från trött lördag
Sven har, sedan vi kom tillbaka från Sverige, utvecklat den mindre roliga (o)vanan att vilja "kliva upp" vid halv fem, fem på morgonen. Nu kan han ju inte just ta sig så långt på sina egna knubbiga ben, men han kan vifta med dem. Och med armar och händer. Som han ju har lagom kontroll över. Samt grymta och stöna som en liten griskulting.
Efter att ha legat i en kvart nånting i morse och försökt ignorera det faktum att jag blev lätt misshandlad av en 4-månaders grisboxare (smock,smock, fnys, grymt, stön, grytmt, smock smock osv)och tänkt att "om jag låtsas att jag sover så får han säkert så tråkigt här i mörkret att han somnar om" - så fick jag ge upp och kliva upp åt honom, dvs med honom.
Lillgrisen må vara världens snällaste bäbis, utom när han vaknar "mitt i natten" då, men han har redan börjat uppvisa tydliga tecken på personlighet a la my way or the highway. Visserligen på ett ytterst förtjusande gosebäbissätt, men Oh boy, vad jag ser framemot 2-års trotset. Not.
Efter att ha legat i en kvart nånting i morse och försökt ignorera det faktum att jag blev lätt misshandlad av en 4-månaders grisboxare (smock,smock, fnys, grymt, stön, grytmt, smock smock osv)och tänkt att "om jag låtsas att jag sover så får han säkert så tråkigt här i mörkret att han somnar om" - så fick jag ge upp och kliva upp åt honom, dvs med honom.
Lillgrisen må vara världens snällaste bäbis, utom när han vaknar "mitt i natten" då, men han har redan börjat uppvisa tydliga tecken på personlighet a la my way or the highway. Visserligen på ett ytterst förtjusande gosebäbissätt, men Oh boy, vad jag ser framemot 2-års trotset. Not.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)