Åh, det är bara Bea. Hon ser så tyngd ut för hon har fullt
upp med att fylla 45, samtidigt som hon ser tillbaka på ett år av existentiellt
ifrågasättande.
Okej Jessica – för det är väl du som fortfarande är
intresserad av mina födelsedagskrönikor ... eller är det någon mer?
I påskas åkte vi till Kina på en återresa med flickorna. Vi
besökte deras barnhem, såg där de bodde sin första tid i livet, mötte några av
deras nannies. En omvälvande, omtumlande upplevelse. Kanske just nu mest för
oss föräldrar, men jag tror att barnen fick med sig väldigt mycket trots att de
inte har pratat så mycket om just barnhemsbesöken. Bara det att veta att man
har varit älskad sin första tid i livet, tror jag är oerhört viktigt.
Själv känner jag en enorm ödmjukhet och tacksamhet över att
allt blev som det blev. Tänk vad jag och Mats kämpade för att bli föräldrar.
Och så fick vi så fina barn. Vilken tur vi har haft. Det händer ibland att folk
FORTFARANDE frågar om jag inte skulle vilja ha ett eget barn också. Vaddå eget.
Vilka barn är mer egna än mina? Aha, biologiska? Tja, visst hade det varit spännande
att se vad en miniblandning av mig och Mats hade sett ut som, men i övrigt, nej
tack. Jag önskade mig två flickor och jag fick dem. Jag älskar dem innerligt
och skulle inte byta ut dem mot alla ljuslockiga sötnosar i världen!
Det händer också ofta att folk säger att ”tänk vilken tur
barnen har haft”. Jag tycker ju att det är jag och Mats som har haft tur! Alla
barn har RÄTT ATT FÅ en trygg uppväxt med föräldrar som älskar dem. Mina barn
har inte haft tur. De har fått vad de har rätt till. Å andra sidan finns det ju
många barn som inte får en trygg uppväxt, trots att de har föräldrar som älskar
dem.
Här kommer vi osökt in på den flyktingkris, som skakat
Sverige i grunden i år.
Jag är rädd att eftervärldens dom kommer att bli hård. Hur
kommer skeendet i dag att beskrivas i historieböckerna?
I slutet av sommaren kände jag en stigande panik. Insikten
om att många tusentals människor närmade sig Sverige, ett av de sista länderna
där de kunde känna sig trygga med att erbjudas en tillvaro utan krig. Vi måste
hjälpa dem! Vi måste hjälpa barnen! Vi är ett av de sista länderna med en
generös flyktingpolitik. Hundratals människor har drunknat i Medelhavet i år. De
sålde allt de ägde, ibland även sig själva, och satsade sina sista slantar för
att nå vårt land och få leva i fred, ha en framtid för sina barn.
(tramp, tramp, tramp, mycket förtäckt stöveltramp hördes eka
i Sverige)(och så lägger vi till ett och annat terrordåd som en extra krydda i
grytan)
Men än värre när det plötsligt stod klart att vågen av flyktingar
var så stor att Sverige inte mäktar med! Hur hanterar man det? Hur ställer man
sig, som antirasist och övertygad om att en generös flyktingpolitik är det
rätta? Men om vi inte kan ge dem som kommer hit ett värdigt mottagande, ett
svar om uppehållstillstånd inom rimlig tid? Om vi inte har resurser att hjälpa
dem in i det svenska samhället, skapar vi då en subkultur av krigsskadade
jihadister här? Ska vi stänga gränserna? Men alla de som satsat sina sista
slantar för att ta sig hit, vart ska då de ta vägen? Vad har de att återvända
till? Är de inte bara precis sådana som vi, jag menar, hade kriget kommit hit
hade jag tagit min familj och stuckit omedelbart, till det land där jag trodde
mig ha störst chans att erbjuda mina barn en trygg framtid.
Borde vi ha lyssnat på Sverigedemokraterna från början, på
deras prat om att vi ska hjälpa på plats osv. (tramp, tramp, tramp) Är det
humant att hundratusentals bor i flyktingläger i krigshärdens utkanter, utan skolor,
mat, avlopp ... rättfärdigar det att vi
bara kan hjälpa en bråkdel ... Vad är rätt? Vad ska man göra? Vad tycker jag?
Borde jag ha ett svar? Hur ska vi göra med alla de stackars barn som sitter
fast vid olika gränser i och kring Europa, som precis som mina barn har RÄTT
ATT FÅ en trygg uppväxt? Vilken bild av världen får de här barnen, om vi
stänger dörren för dem?
Jag gick en utbildning för att bli god man åt ensamkommande
flyktingbarn. Jag tänkte, att det jag skänker till alla dessa stackars
människor på flykt bara är papperssvalor av hundralappar som inte gör någon
skillnad. Jag har tid, jag kan faktiskt göra något praktiskt. Jag och min
familj kan vara en förebild för en afghansk pojke, visa hur livet levs i
västerlandet. Utan Allah och en massa hederskultursfasoner.
Men sedan blev det allt för mycket jobb och några uppdrag
för Migrationsverket har inte hunnits med. Vardagen i en demokrati tar också
tid.
Äh, vad fan, Marx hade rätt. Religion är ett opium för
folket. Eller är det oljan? Jag håller mig noga från religioner och tror på en
grön framtid, med förnybara energikällor. Vi hade faktiskt ett klimatmöte i år
också, som ger hopp för framtiden. Som Frankrikes president Hollande sade i
sitt tal: Våra barn och barnbarn hade aldrig förlåtit oss om vi inte försökte
rädda jorden.
Skål tamejfan – Jag är 45!
Äldre födelsedagskrönikor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar