Det andra inte ser

Tove flyttar till Rättvik med sin mamma och storasyster. Huset de ska bo i ligger i ett villakvarter, är rätt stort och med riktig trädgård, men är i behov av renovering. Köket är fint, vilket är bra eftersom Toves mamma Marie frilansar som provmatlagare för en tidskrift. Nu ska ett nytt liv börja, ett där pappa inte längre finns med dem, men också ett liv där mormor ska finnas med mycket mer än förut. Marie har inte haft mycket kontakt med sin mamma, men efter en brand är hon bostadslös och skör, och ska nu bo med dottern och dennas familj.

Det är något i huset som inte stämmer. Det hörs konstiga ljud, är kallt på ett sätt som inte känns naturligt, särskilt Marie får känslan av att någon betraktar henne fast det inte är någon där. Och flera gånger hörs ljudet av rinnande vatten från badrummet på andra våningen - och när Tove öppnar så är badkaret till bredden fyllt. Av ingen. Tove är helt övertygad om att något har hänt i huset förut, att någon försöker ta kontakt med dem. Och det är ju det här med Tove - hon ser det som andra inte ser. I hela sitt liv har hon kunnat se döda människor. Så nu är det klart att hon tycker det är obehagligt, men hon är egentligen inte rädd utan hon vill ta kontakt med den som så uppenbart finns på andra sidan och ta reda på vad det är som är fel.

Jag tycker väldigt mycket om när Christoffer Holst skriver om människor i vardag, om detaljer som får miljön levande, om vänskap som vaknar, och alldeles särskilt älskar jag när han skriver om mat och matlagning. Jag vill gå in i det där köket och få vara med och smaka på Maries provlagade mat, se de fina uppläggningarna, känna dofterna...
Och han kan även skriva så det blir orimligt skrämmande med mörka fönster i en vanlig villa, och med det ohyggliga med ett badkar fullt med vatten. Det är skrämmande, och bra, och spännande!

Men när jag hade bara några sidor kvar i boken började jag bli orolig - hur ska allt det som är igång här kunna avslutas? Kommer jag få svar på allt det jag undrar över?
Tyvärr blev jag besviken eftersom jag tyckte att jag inte fick det, att det var så mycket som förblev oklart och ouppklarat. Främst tycker jag att boken faktiskt innehåller två olika berättelser som egentligen inte hänger ihop, och att ingen av dessa två berättelser fick bli riktigt färdig. Och så hade jag gärna läst mer om Toves syner och hur eller om hon lär sig handskas med dem.

Så mer av detta, denna kombo av feel-good och skräck, tack, men med fördjupning.

Titel: Det andra inte ser
Författare: Christoffer Holst
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Carolina summerar... 2019

Mitt gångna läsår har innehållit väldigt många drakar. "Årets drakfest" brukar vara en återkommande rubrik i mina årslistor, men i år är den absolut nödvändig. Det har också funnits med fler magiska hästar än vad som kanske är nyttigt, uppblandade med horder av liemän i färgglada kåpor, intelligenta rymdskepp och läskiga androider och andra robotar. Samt en grön liten person som tror att han möjligen kan vara en zombie. Pinsamma kommunalråd har trängts med kloka tonåringar, mindre kloka tonåringar har kört bil olagligt genom Tyskland, och så har det rått sträng vinter i så många böcker att det nästan känns som en trend.
2019 har innehållit så väldigt mycket bra läsning att jag i år inte kunde begränsa min avslutande bästa-fem-i-år-lista till snåla fem, utan fick utöka till bästa-sex-i-år, och dessutom låta flera av dessa vara hela serier eller trilogier. Ett fint läsår, det.

Årets AI: M-bot i Brandon Sandersons Skyward och Starsight

Årets androider: Lifelike av Jay Kristoff

Årets maskrosbarn: Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Årets magiska häst med stora blå ögon: Magic’s Pawn av Mercedes Lackey, med flera böcker ur hennes Valdemar-universum, möjligen förutom…
… årets gnälligaste: Vapenmästaren Alberich i Exile’s Honor och
… årets pinsammaste: Exile’s Valor (vet inte vilket som är pinsammast: att Mercedes Lackey skriver in sig själv som heralden ”Myste” i boken, eller att jag faktiskt läste klart hela boken. (fast att skumläsa-alla-pinsamma-och/eller-trista-bitar kanske inte räknas som att läsa en bok på riktigt?)

Årets Bee-figur: Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb (ja, den som har läst fattar vad jag menar)

Årets drakfest 1: hela Temeraire-serien av Naomi Novik, underbar från början (His Majesty’s Dragon till slut (League of Dragons)

Årets drakfest 2: Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb där drakarna har en helt annan attityd än Temeraire & Co

Årets tålmodigaste: Bob (av Wendy Mass & Rebecca Stead) när han troget sitter i en mörk garderob i fem år och väntar på att Livy ska komma tillbaka

Årets tidsresenär 1: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död av Alexander Karim

Årets tidsresenär 2: Nick i Hawkings korridor av Neal Shusterman & Eric Elfman

Årets tidsresenär 3: Jorun i Kolvinge av Kerstin Lundberg Hahn & Maud Mangold, fast hon är skitdålig på att styra rätt

Årets lieman: Scythe av Neal Shusterman

Årets Mary Balogh-njut: att få läsa om familjen Westcott i nu 7 böcker långa (and still counting) serien som börjar med Someone to Love

Årets vintersaga: Spinning Silver av Naomi Novik

Årets vinterkatastrof: Kyla av Therese Henriksson

Årets plånboksstöld: Den i Välj mig av Christina Lindström

Årets tolvåringar: hittar vi i trilogin Ellinor - Leo - Viktor av Katarina von Bredow... eller om de har hunnit fylla tretton? De slutar sexan, i alla fall, och står i porten till tonårslivet.

Årets mest olagliga bilresa: Tschick av Wolfgang Herrndorf

Årets Stenguden-får-själv-berätta-ur-sitt-inte-så-rafflande-stengudsperspektiv: The Raven Tower av Ann Leckie

Årets lingvist: Nahri i City of Brass av S.A. Chakraborty

Årets smärtsammaste: Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson

Årets kommunalråd 1: gör bort sig i Förstörda bevis, första boken i serien Scoopet av Erik Fichtelius och Martin Widmark

Årets kommunalråd 2: är också rätt pinsam och finns i Regnmannen av Jonas Karlsson

Årets ordentligaste: är Maisie Dobbs med sina kartotekskort och färgpennor, den här gången i Messenger of Truth av Jacqueline Winspear

Årets perspektivskifte: En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Årets hamster: dör mycket sorgligt i en filminspelning i Djur med päls - och utan av Hanne Kvist

Och så Årets sex bästa - utan inbördes ordning: (och jag kunde inte få ner den här listan till färre än sex, och då har jag ändå med hela serier som "bästa bok")
Välj mig av Christina Lindström
His Majesty's Dragon och resten av böckerna om Temeraire av Naomi Novik
Trilogin The Last Herald Mage av Mercedes Lackey
Trilogin Ellinor - Leo - Viktor av Katarina von Bredow
Kyla av Therese Henriksson
En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

In Good Company av DanielGovar - drakarna i Temeraire-serien

Antal lästa böcker 2019: 134 st

Acceleratitrilogin

Jag läste nyligen Arc of a Scythe-trilogin av Neal Shusterman, som jag tyckte väldigt mycket om (åtminstone bok 1 och 2). Och då påmindes jag om att jag för några år läste Teslas vind av samme författare tillsammans med Eric Elfman. Jag gillade Teslas vind för den var så smart gjord, med humor i precis min smak kombinerad med kul referenser och så en hel del vetenskapshistoria insprängt i det. Jag skrev ett inlägg om boken här på bloggen, där jag minsann också skrev att jag nog borde kolla upp den här Neal Shusterman lite mer, särskilt hans Unwind-serie. Det gjorde jag ju aldrig. Inte heller läste jag färdigt Accelerati-trilogin. Förrän nu, alltså.

Jag fick förstås läsa om Teslas vind för jag kom inte ihåg den så bra. Jag tyckte fortfarande om den, för precis samma saker: humorn, de knäppa uppfinningarna som Nick Slate först säljer på en fullständigt obegripligt framgångsrik loppmarknad, sedan inser att

uh-oh 1: borde nog inte ha sålt de där prylarna pga är ovärderliga uppfinningar av en viss Nikola Tesla, och uh-oh 2: de behövs för att rädda världen, och uh-oh 3: de kan vara fullständigt livsfarliga i fel händer, och uh-oh 4: de måste absolut räddas undan Accelerati-sällskapets kriminellt långa fingrar. Och sedan får Nick, hans familj och hans vänner rädda världen undan förstörelse och undergång i slutet av bok 1 för att ganska omgående...

... i bok 2, Edisons källare, fortsätta med att samla in de Tesliska uppfinningarna. Bok 2 är väldigt mycket en typisk mellanbok i en trilogi, och inte alls lika bra som vare sig första eller sista boken. Det som händer är egentligen bara att uppfinningarna samlas in, och vi får veta mer om varje uppfinning och vilka galna eller smarta saker den kan göra (alltid så skruvat vetenskapligt att det blir magiskt overkligt). Vi får också veta mer om det där Accelerati-sällskapet, vad de vill (tjäna pengar och inneha makt) och vem som står bakom dem (bokens titel kan vara en avslöjande ledtråd, även om personen ifråga borde vara väldigt död).
Teslas uppfinningar måste samlas in, eftersom de tydligen allihop hänger ihop i en jättestor och jättesmart super-uppfinning som också ska användas för... ja, att rädda världen. Igen. Fast på ett annat sätt den här gången.
Inte lika bra som de andra, alltså, men jag läste vidare mest pga humorn. Och så kom jag då till...

... bok 3, Hawkings korridor. Och om jag gillade bok 1 så älskade jag den här. Den är galet bra! Jag kunde absolut inte släppa den (och vilken tur att jag läste den när det var jul och ledigt från jobbet...)! Det är precis som om författarna tog ett djupt andetag under skrivandet av bok 2, samlade all humor, alla idéer och all spänning och bara lät det explodera i bok 3. Det är smarta referenser till allt möjligt, det är så mycket underbar humor (jag satt och fnissade ungefär på varje sida) och storyn... ja, nu blandas tidsresor in i det hela. Och en tidstelefon. Det blir omöjligheter och paradoxer och ännu mer vetenskapshistoria, och så ska då banne mig världen räddas ännu en gång. När det bara var några kapitel kvar av boken läste jag så ögonen gjorde ont, för hur skulle författarna få ihop allt det här? Det får de. Inga trådar lämnas lösa, och jag älskar när författare verkligen har en plan för sina kluriga stories.

Nu har jag läst hela trilogin, och jag är så glad att jag kom ihåg att göra det. Jag kommer nog att le varenda gång jag ser namnet Nikola Tesla och tänka att "hehe, om ni bara visste...". OK, jag vet att detta bara är ihopfantiserat av herrarna Shusterman och Elfman, men det är så himla bra ihopfantiserat...


Titel: Teslas vind + Edisons källare + Hawkings korridor
Serie: Acceleratitrilogin
Författare: Neal Shusterman & Eric Elfman
Originaltitel: Tesla's Attic + Edison's Alley + Hawking's Hallway
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014 + 2015 + 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den via Omnible

Bob

Det är så länge som fem år sedan Livy senast var och hälsade på hos mormor, men så kan det vara om mormor bor i Australien och man själv bor i USA. Förra gången var Livy fem år gammal, nu är hon alltså drygt tio, och det är inte mycket hon kommer ihåg från mormors hus ute på landet. Men var det inte något med hönshuset? Och någon kyckling som var... annorlunda på något vis? Och rummet hon bodde i då (mammas gamla flickrum) känner hon vagt igen. Särskilt garderoben, det var något med den! Och visst var det - när Livy öppnar garderoben så sitter där en liten någon där och väntar på henne.

Denne någon är Bob. Han är grön, har snälla bruna ögon, ett enda långt ögonbryn, lite hårtofsar uppe på huvudet, och så är han klädd i en gul kycklingdräkt som inte är så där värst övertygande som förklädnad. (Det var Livy som tillverkade den åt honom när hon var här då senast, och alltså var fem år...) Han tror att han kanske är en zombie, men är inte helt säker.

Bob har alltså suttit i Livys garderob och väntat på att hon ska komma tillbaka, för de håller tillsammans på att försöka ta reda på vad och vem Bob egentligen är, vart han kommer ifrån och var hans familj är. Vänta här, sa femåriga Livy, och så försvann hon. Och Bob väntade här, i garderoben, i fem år. I början grät han en hel del. Sedan har han läst i ett lexikon, och byggt och byggt om ett piratskepp av lego, och väntat och väntat och väntat. Och nu kommer hon då äntligen tillbaka - och har glömt bort att han finns. Hon minns inte ens hans namn!

Det här är en alldeles fantastisk bok, och något av det bästa jag läst på länge! Den är rolig, och lite sorglig, och smart, och spännande - allt på en gång! Största gåtan är förstås vad eller vem Bob faktiskt är, och hur de tar reda på det, och hur allt hänger ihop - men man tar denne märklige lille gröna person till sitt hjärta redan första gången man får läsa om honom där han tålmodigt suttit och väntat i den mörka garderoben. Han är så alldeles speciell, och rolig. Extra bra blir boken också eftersom så fort Bob har kommit med i historien så blir vartannat kapitel ur hans berättarperspektiv.

Vad är Bob för något? Och hur kunde Livy glömma bort honom, fast han är så speciell? Läs boken! Det måste du!


Titel: Bob
Författare: Wendy Mass & Rebecca Stead
Illustrationer: Nicholas Gannon
Originaltitel: Bob
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Starsight

Och så hade det kommit en bok till i serien Skyward av Brandon Sanderson, den där när han lämnar sitt vanliga fantasy-universum Cosmere och ger sig på sci-fi i stället. Jag tyckte mycket om första boken om Spensa, så det var klart att jag kastade mig över den här.

Och den börjar ungefär där bok 1 slutade, eller några månader efter. Vi kastas rätt in i ännu en actionpackad och fullständigt livsfarlig rymdfight mot the Krell där Spensa och M-bot gör helt fantastiska (och olydiga) manövrar och jag läser på och tänker att bok två ska vara i samma stil som bok ett. Hur dum är jag? Har jag inte läst Brandon Sanderson förr? Han överraskar alltid. Nu också. Så en bit in i boken är vi banne mig inte ens kvar på Spensas hemplanet. Hon och M-bot har dragit rätt till fiendens centrum, ett oändligt antal ljusår från den invanda grusmiljön vi vant oss vid. Och nu får Spensa röra sig i miljöer som känns som rena Star Wars-cantina-festen. Underbara varelser! Och kulturerna, och religionerna, och politiken...! Det är som en ny bokserie igen - fast ändå inte eftersom Spensa och M-bot är med.

Och vi får läsa om det värsta hotet av alla: the delvers som kan krossa en hel civilisation på bara några minuter. Och Spensa får flyga mer, och M-bot får vara sitt vanliga stingsliga jag (och välja de mest olämpliga tillfällen att genomgå livskriser). Och Doomslug (min favorit-larv/snigel eller vad den nu är...) får vara med också! Jag kan inte avslöja så mycket om det som händer eftersom det spoilar, men ändå: att hitta vänner och allianser där man minst anar. Och om att det inte alltid är lätt att veta mer om sina fiender om det gör dem mer... eh, mänskliga eller vad man ska säga.

Men det här är inte OK, herr Brandon Sanderson: det du gör med M-bot. Absolut nej. Och slutet? Absolut inte OK, inte någonstans, och hur ska jag nu kunna vänta på bok 3 som ju inte ens är skriven än? Kommer troligen 2021...?? Hallå!?

Titel: Starsight
Serie: Skyward #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2019
Förlag: Orion Publishing
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Blodbadet + Gudarnas krig

Blodbadet och Gudarnas krig ingår bägge i något som förlaget Liber kallar "Svenska med SO" och ska kombinera skönlitteratur med centralt innehåll i SO-ämnena. Jag läste dem för att testa om de kunde rekommenderas till SO-lärare på mellanstadiet, och hade väl inga större förväntningar på innehållet egentligen. Men faktum är att jag blev överraskad över hur mycket jag gillade dem, och hur de lyckades med att få historien att vakna till liv.

I Blodbadet vandrar Olof och hans storebror från Brännkyrka (som är landsbygd långt från staden) in till Stockholm för att skaffa extraarbete. Olof är bara 12 och får en hel del törnar, råkar ut för en gniden skomakare som lurar honom på lönen och blir retad för sin bonnighet (töntiga kläder och skor som ingen i stan har nuförtiden). Och så står han i folkmassan på Stortorget under Stockholms blodbad.

Gudarnas krig handlar om brytningstiden mellan asatro och kristen tro, och vi får läsa om trälflickan Astrid som först jobbar åt Ragnar (som håller sig till de gamla gudarna) och sedan åt Ragnars bror Torbjörn (som har gått över till Jesus eftersom det är mer lukrativt för affärerna med folk söderifrån). Astrid drömmer om att rymma och bli fri, så hon kan låta håret växa långt och få sova längre om morgnarna.

Och bägge böckerna fick mig att känna för personerna i dem, att kunna tänka mig in i hur vardagen var för dem där på Stockholms gator eller trälhusets golv, hur det var att äta maten då (och det svindlande i att blåbär smakade likadant då som nu...), tänka mig lukterna och det andra. Men inte nog med det - bägge böckerna fick mig att fundera vidare och vilja ta reda på mer. När det gällde Stockholms blodbad hade jag glömt bort det mesta utom just årtalet när det skedde och så några namn som var inblandade. Nu blev jag så nyfiken att jag pausade boken för att leta mer information, och satt ganska länge och läste om Gustav Trolle, kung Kristian, om kätterianklagelser och politik, och det var intressant. Lika intressant var det att läsa om hur litet Stockholm stad faktiskt var på 1500-talet, var stadsgränserna gick, och att det som idag räknas som rätt centralt då var långt ute på landet. Och när jag läste den andra boken satt jag snart och letade info om urgamla träluppror som var dimmig historia redan på Astrids vikingatid.

Så jag slog upp saker, och lärde mig mer om historien, och funderade på hur det kunde vara att leva där och då - och då tycker jag absolut att de här böckerna har lyckats. Bra!


Titel: Blodbadet - Olofs äventyr i Stockholm + Gudarnas krig
Serie: Svenska med SO
Författare: Kalle Holmqvist
Utg år: 2018
Förlag: Liber
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible

Someone to Remember

Det här är sjunde boken i serien om familjen Westcott, och den är egentligen en kortroman, eller lång-novell, och kom till (detta står i ett författarförord till boken) när Mary Balogh liksom bara skrev lite för sällskaps skull. Hon var "mellan böcker" i sitt författande, men hade ändå följt med sina författarvänner på den årliga skriv-retreat de tydligen brukar ha. Och så, ja, så bara satt hon där och knapprade lite allmänt på tangenterna för sällskaps skull, och vips hade hon börjat skriva om Matilda Westcott, eftersom Matilda Westcott tydligen ville bli skriven om. Och så blev det en "novella". Så kan det gå om man är en produktiv författare med livlig fantasi och flinka fingrar. (och jag älskar att läsa när författare skriver sådana här "så-här-kom-boken-till"-berättelser. Balogh brukar göra dem, likaså min andre favoritförfattare Brandon Sanderson)

Matilda, alltså. Så osannolik som huvudperson i en romancebok, och så himla lycklig jag är över att hon fått bli det! Hon har nämligen varit med i bakgrunden i hela serien om familjen Westcott, som den ogifta fastern/mostern som fjantar runt gamla mamma Westcott och drar fram hennes luktsalt i tid och otid så fort det händer något, som puffar upp kuddar bakom hennes rygg, som aktar henne för drag och lägger sjalar runt hennes axlar, som hämtar hennes te och har exakta mängden mjölk i det. Och mamman alltid bara: "nej, nej, Matilda, jag behöver inget luktsalt, och sluta behandla mig som lastgammal och hjälplös, jag är fullt kapabel att hantera mina sjalar och kläder själv. Stop fussing, Matilda!"

Denna ogifta, förlöjligade äldre släkting (hon finns i måååånga romaner) får nu äntligen komma fram och bli en person. Någon, som när hon var i 18-årsåldern blev himlastormande kär i en ung man (och han i henne), men vars föräldrar inte godkände denna kärlek som lämplig och alltså sade nej när den unge mannen frågade om deras tillåtelse att få fria till deras dotter. Han blev så arg och ledsen att han stack, och ägnade de närmaste åren åt att ligga runt och försöka festa ihjäl sig. Hon blev så arg och ledsen att hon bestämde sig för att "får jag inte honom ska jag aldrig gifta mig".

Och nu är alltså Matilda 56 år, ogift, hela livet går ut på att pyssla om lilla mamma som är 70+. Och in i historien (eller, faktiskt sker det redan i bok 6 om Westcotts) kommer nu plötsligt den där karln hon var kär i då för hundra år sen. Han har haft fru och barn, men de barnen är nu vuxna och frun är död. Och han är alltså till äktenskap ledig - och numera är Matilda väldigt myndig och kan bestämma själv. De är fortfarande kära i varandra. De gifter sig.

Okej - själva kärleksstoryn i den här boken är inte särdeles märkvärdig, det kan jag hålla med om. Hindret som ska övervinnas (det ska ju alltid finnas ett hinder i romance) är "men herregud vad ska alla SÄGA?? Vi som är så gamla? Vad ska barnen säga?" och mer i den stilen. Men jag är fortfarande helt varm av lycka över att Mary Balogh låter alla böckers standardkaraktär "the old spinster" vara den som får stiga fram, bli någon och få vara med om ett eget happily ever after. Bravo!


Titel: Someone to Remember
Serie: The Westcott series #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Berättelsen om Hjälmen

Berättelsen om Hjälmen är lättläst fantasy för ungdomar, och jag har i rask följd läst de tre böcker i serien som finns utgivna. Det borde åtminstone komma en, kanske två böcker till i serien om jag får gissa utifrån slutet på tredje boken.

Varje bok är ungefär 100 sidor, och lättläst på det sättet att det är luftigt satt text, inte så många personer att hålla reda på, beskrivningar av olika slag (miljö, karaktärer) är sparsamma och dialoger är korta. För mig som är vuxen och van läsare tog det kanske 20 min per bok. Trots det lättlästa formatet finns här ändå en gedigen story och ett intressant världsbygge, och det blir jag imponerad av.

Traz har vuxit upp hos ett folk som bor vid en oas i öknen. Han kom dit som föräldralös pojke, och vet inte vilka hans föräldrar är, så nu är "klanen" som de kallas hans enda familj. (men det här är fantasy, och givetvis får vi antydningar om att Traz har ett

intressant och viktigt ursprung)

I Karavanen kommer då en gigantisk karavan till oasen, ledd av en mystisk man i svarta kläder, på en svart kamel, och iförd en väldigt svart, väldigt märklig, väldigt magisk och troligen väldigt opraktisk svart hjälm. Mannen heter Krom, och det är hans hjälm som fått ge namn åt hela serien, så japp, det är en alldeles speciell huvudbonad. Tydligen gör den sin bärare väldigt ond, eftersom han redan i bok 1 förstör Traz liv på alla sätt. I bok 2 är Traz på jakt efter den där karavanen, och han bara ska ha ihjäl den här Krom. Grejen är att öknen är full av gigantiska sandormar (och jadå, Niklas Krog har sett Dune och importerat monster därifrån till sin egen öken) och en ensam människa lever väldigt farligt. Snart är Traz en del av karavanen, har sett Krom grilla sandormar med hjälp av svarta blixtar, och är på väg till kusten, till något som heter Blodskeppet, och till sin egen död som tydligen ska bli spektakulär. Mer än så vet man inte efter tredje boken, så nu går jag alltså och väntar på en

fortsättning.

Även om det är lättlästa böcker så är de klassificerade för ungdomar, och det är bra eftersom det är en hel del våld och död, vildsint hungriga sandormar och ytterst elaka människor med.


Titel: Karavanen + Skölden + I öknens hjärta
Serie: Berättelsen om Hjälmen #1, #2, #3
Författare: Niklas Krog
Utg år: 2019
Förlag: Nypon förlag
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död

Jag kunde inte släppa den här boken, och det förvånade mig egentligen eftersom jag först inte gillade den, och boken igenom tyckte rätt illa om huvudpersonen. Men den överraskar, och är smart gjord, och får in så mycket mer än bara det här med tidsresandet och huvudpersonen Jonas desperata kamp att hitta sin egen mördare.

Men först alltså. Då får vi läsa om Jonas Paulsson när han vaknar en söndag och länge ältar om det kommer att bli något morgonsex med frun Isa eller inte, om de håller på att glida isär från varandra, om hennes ex var bättre i sängen eller ej, och vidare ut i Stockholm där Jonas ska träffa någon på någon sunkig pub men denne någon dyker inte upp, och det är tunnelbana, karriärsmänniskor, parliv i name-dropping-vem-är-du-stockholm och mer som jag kände att "det här har jag läst förr och är sååå trött på" plus att jag tyckte språket var lite väl stolpigt. Men jag har en egen regel som säger Ska-läsa-åtminstone-till-sidan-50-innan-jag-lägger-ner. Tur det, för på sidan 36 kommer Jonas hem till lägenheten igen och blir mördad. Någon skär halsen av honom i hallen, och han dör. Och sen? Jo, sen vaknar han upp igen, och minns känslan av kniven och smaken av blodet, och tror att det hela var en mardröm. Men det är det inte - han har vaknat lördag morgon och alltså rest i tiden till morgonen före mordsöndagen.

Och det är nu det börjar. Om det är lördag morgon igen - kan han i så fall förhindra sin egen död nästa dag? Lista ut vem som mördar honom och stoppa denne? Han lever igenom sin lördag igen, inklusive parmiddagen på kvällen, och misstänker nu allt och alla för att hysa onda planer. Vem är det som frun Isa får meddelanden ifrån på telefonen? Och hallå! Gästerna på middagen har med en present - just den svindyra, vassa kniv som ett dygn senare används för att skära av Jonas hals. Panikslagen drar Jonas iväg till polisstationen för att begära beskydd, eftersom han "vet att han kommer att bli mördad imorgon" men poliserna ställer sig helt kalla till detta eftersom det inte finns någon tydlig hotbild. Efter viss skogstokighet somnar Jonas i en cell, lycklig med att ha lurat ödet... tills han vaknar och det är fredag morgon.

Och så där håller det på. Jonas backar i tiden ett dygn i taget och kan alltså nysta i vad som hänt och vem som skulle kunna mörda honom, men får också möjlighet att stoppa en terroristattack som sker på lördagskvällen där flera människor dör. Plus att han nu plötsligt kan impa på sin fru oerhört genom att kunna alla svaren i fredagens avsnitt av På spåret.

Nä, jag gillar inte Jonas själv så där värst, men jag tycker alltså väldigt mycket om storyn, tidsresandet, twisterna, paradoxerna (för de är många och kluriga, man får verkligen tänka till) och så det här oväntade som kommer in med sorgearbete och kärlek mellan föräldrar och barn.


Titel: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död
Författare: Alexander Karim
Utg år: 2019
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Toll

Jag läste ju raskt igenom bok 1 (Scythe) och bok 2 (Thunderhead) i den här serien, och gillade dem väldigt mycket. Första lite mer än andra, även om Thunderhead fortfarande var väldigt bra. Och som väl var hade denna tredje och avslutande bok i serien, The Toll, precis kommit ut när jag avslutade Thunderhead, för attans vilket slut det var i den. Det var inte till att leva med, så jag läste alltså tredje boken direkt.

Fast sedan har den blivit liggande obloggad, för tyvärr blev jag rätt besviken på den. Världen fascinerade mig inte längre, vår perfekta, världsstyrande AI Thunderhead är liksom bara rätt tam, onde über-scythe-kejsaren Goddard får tröttsamt ondskas på, Citra och Rowan har ytterst bleka roller, och Faraday, scythe-mästaren som jag hela tiden tänker mig se ut som Obi-wan när han blivit gammal, sitter boken igenom mest på en ö och surar. Titelns the Toll är den enda människan som numera kan prata med Thunderhead, och eftersom han är ensam om detta så behandlas han som en slags gudsgestalt.

Det är så mycket som byggs upp i bok 1 och bok 2 som inte riktigt blir av som jag tänkt mig, som inte får några bra avslut. Och slutet? På hela serien? Alltså... nej. Det var inte så jag ville ha det.

Dock tyckte jag så pass mycket om de inledande två böckerna i Arc of a Scythe att jag absolut ska läsa mer av Neal Shusterman. Jag har ju en gång påbörjat en ungdomsserie av honom, Accelerati-trilogin, som jag nu tänker avsluta, plus att jag är nyfiken på serien som heter Unwind.


Titel: The Toll
Serie: Arc of a Scythe #3
Författare: Neal Shusterman
Utg år: 2019
Förlag: Simon & Schuster
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Kattvinden

Jag tycker mycket om böcker som leker med formen som den här gör. Den berättar två berättelser, en i nutid och en i dåtid, på 1940-talet, och dåtidens berättelse är till största delen i bilder med enbart korta bildtexter. Och vilka bilder sen! Färgsprakande, fantastiska, kläderna, rummen, möblerna, människorna...! Boken är rätt tjock, över 350 sidor, men eftersom nog två tredjedelar av den är bilder så är den snabbläst.

Efter det inledande bildpartiet (där vi får "se" en flygplansolycka) får vi i vanlig text läsa om Manda som bor med sin mamma på farfars mäklarkontor. Farfar är egentligen pensionerad men tar fortfarande ett eller annat uppdrag - som nu, när han ska sälja den gamla Villa Bellevue utanför stan. Han ber Manda om hjälp att tömma huset, och hon följer med fast hennes bästis Sirin varnar henne för huset (alla vet ju att det spökar där). Mörkt och kallt är det i huset som står obebott och förfallet, och spökar verkar det också göra, men det är inte särskilt läskigt och det är inte det som är grejen. Det är i stället farfar som är det, och det faktum att han verkar känna till huset mycket väl.

Och visst - det gör han. När han var pojke jobbade hans mormor och morfar i Villa Bellevue som tjänstefolk, och han fick följa med dem dit ofta. När herrskapet en sommar kommer hem för att bo i Sverige tills det lugnar ner sig i Europa (andra världskriget har precis satt igång) så får Martin (som farfar heter) lära känna sonen i huset, Henri. Men Henri är lungsjuk, och snart har han smittat även Martin.

Det är alltså när farfar börjar minnas och berätta för Manda som bildberättandet tar över och vi får följa pojkarna när de springer genom huset och så småningom får bo uppe i ett särskilt tornrum med balkong för att försöka läka den där tuberkulosen. Det går så där bra, kan jag säga, och helt förutom hus, 40-tal, vänskap och färgsprak så är detta en bok om sorg.

De fina illustrationerna

Det vita är vanliga textsidor, det mörka är bildberättelsen.

Missa inte den här boken, den är en pärla för alla från kanske 10 år och uppåt (och absolut vuxna).

Och så vill jag passa på att påminna om en annan fantastisk bok som också lekte med berättandet på det här viset. Den kom för några år sedan, men finns fortfarande kvar på biblioteken: En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick. 

Titel: Kattvinden
Författare: Helena Öberg
Illustrationer: Kristin Lidström
Utg år: 2018
Förlag: Mirando
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 + 15 och uppåt

Mitt storslagna liv

Sigge och hans familj har flyttat till Skärblacka, det är sommarlov och Sigge har exakt 59 dagar på sig att bli en helt ny och annan människa. När skolan börjar ska han nämligen vara populär, ha massvis med vänner och ha ett helt annat liv än det han hade när de bodde i Stockholm. Livet i Stockholm får vi veta mer om allteftersom i boken, och det är av den arten som gör att jag får ont i magen när jag läser. ("Lektionerna var okej, men rasterna var vidriga. Jag låtsades var upptagen. Dröjde mig kvar i klassrummet för att slippa gå ut i kapprummet ihop med de andra. rädd för vad killarna skulle säga, för vad de skulle göra.") 

Strategin för att bli populär är att göra ordentlig research och få till en lång lista över vad det är som gör människor populära. Det är coolhet, rätta frisyrerna och kläderna, att prata lagom mycket och intressant, att vara rolig. Det är inte att "vara sig själv" som vuxna envisas med att ge som råd - det var ju när Sigge "var sig själv" i Stockholm som det inte funkade.

Jag började läsa om Sigge, och var väl rätt ljummen till en början, kände att jag läst det här förut. Men! Det hade jag ju inte. Inte på det här sättet! Inte med Jenny Jägerfelds humor (alltså, jag tror jag började älska boken när Sigge startade instagramkontot Runawaygnome där han lägger upp bilder på en trädgårdstomte han stulit och låter uppleva sånt som avkoppling i spa och vänskap med uppstoppade djur) som gör den här boken till det den är, och inte med de underbara människor vi får lära känna som finns i Sigges liv. Vi har till exempel Sigges mormor, som är en vandrande färgexplosion, och som samlar på uppstoppade djur samt kör sina snabba bilar i dragracing. Vi har Krille Maräng, en Mycket Kreativ Filmskapare som kanske inte riktigt är mogen för Hollywood än. Vi har Sigges två småsyskon, Majsan (SOM ALLTID TALAR I VERSALER eftersom hon tydligen inte har något lägre röstläge än så) och Bobo (som å andra sidan inte talar alls fast hon är i fyraårsåldern). Och vi har Juno med det turkosa håret och den innerliga vänskapen till en trädgårdstomte. (ja, den som blir stulen)

Det kändes riktigt bra inombords när de där 59 dagarna var över och Sigge började skolan i Skärblacka. Det blev bra! På så många sätt!

Titel: Mitt storslagna liv
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Sci-fi för nybörjarläsarna - Stjärnor & planeter

Jag har läst nya serien Stjärnor & planeter som är börja läsa-böcker med max 5 rader text per sida, kompletterande pratbubblor med versaler i illustrationerna... och som alltså är science fiction för de yngre barnen. Jamen hurra! Klart det är bra och fint med alla känna-igen-sin-egen-vardag-böcker för barnen, men jag älskar när när även nybörjarläsarna får läsa om sånt som verkligen inte finns, monster och drakar och nu då rymdvarelser som talar i kod.

Tvillingarna Castor och Polly har tillsammans med mamma flyttat till planeten Argo 7 som mest består av grus, grus och mera grus. Mamma är forskare och ska leta efter spår av liv (pappa stannar kvar på jorden men nås lätt via Skype eller vad det nu är), och i bakgrunden finns en bitter man som heter Pluto Persson, och som vill ha mammans jobb. Medan mamma sitter där och suckar över sitt mikroskop och sina gruskorn hon letar efter liv på - så räcker det med att Castor och Polly knatar ut en gång i sina rymddräkter så har de stött på liv. Inte bara spår av liv, utan en hel hög med

rymdvarelser som bjuder hem dem på kalas och annat kul. Men grejen är att de inte kan berätta detta för de vuxna - för då kommer tydligen "rymdstyrelsen" och ska göra hemska experiment på rymdvarelserna.

Rymdvarelserna talar alltså i kod (och kodnyckeln hittas längst bak i boken för de barn som gillar att lösa klurigheter), förökar sig medelst frösådd (och musik och dans) och finns i många glada färger och former. I Rymdungarna smusslar tvillingarna undan några rymdvarelse-frön, sår dem och upptäcker strax att blommorna som omedelbart växer upp droppar ifrån sig små rymdvarelsebebisar (och när dessa springer runt i rymdstationen anländer givetvis herr Bitter Pluto Persson som dock inte är smartare än att han tror att det är barnens leksaker - dockor - han ser).

Detta är knasigt, väldigt kul, och jag gillar det mycket.

Titel: Hemma i rymden + Språkomaten + Rymdungarna
Serie: Stjärnor & planeter
Författare: Mats Wänblad
Illustrationer: Kenneth Andersson
Utg år: 2018-2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Mysterieklubben och det hemliga rummet

Amanda och hennes familj flyttar in i ett hus i Vilunda, och Amandas rum ligger på andra våningen. Praktiskt nog med ett stort äppelträd alldeles utanför fönstret, ifall Amanda skulle vilja klättra ut i smyg eller så. Och det kan ju vara bra. Fast ännu bättre är att hon upptäcker att det finns en övertapetserad öppning i väggen, och att öppningen leder till ett hemligt rum uppe på vinden. Listigt lyckas hon få ett klädskåp placerat just framför öppningen, ett riktigt Narnia-klädskåp med lös baksida, så att öppningen inte syns och hennes föräldrar inte får veta något om rummet. Det är så småningom bara Carl, hennes nye vän, som får veta. Och det är de två tillsammans som startar Mysterieklubben.

Eller... det är ju inte de som startar den. Det gjorde några andra för lääänge sedan, de som det hemliga rummet byggdes åt. De är gamla nu, men Mysterieklubben minns de, och Amanda och Carl får tillgång till deras gamla hemligheter - men först sedan de bevisat att de är Modiga och Kloka, Mysterieklubbens motto. Amanda och Carl gör en riktigt läskig (och farlig) räddningsaktion, och blir godkända. Mysterieklubbens pånyttfödelse är ett faktum, och detta är mycket riktigt också första boken i en serie.

Jag gillar den verkligen! Allra, allra mest bara tanken på det där hemliga rummet, med ingång från ens eget rum - oj, vad jag har drömt om något liknande. Jag skulle fortfarande vilja ha ett eget, hemligt rum. Men jag gillar också Amanda och Carl, och att Carl bor på ett slott och därför är helt hemtam med att fixa krånglande motorer av olika slag (jo, slottsägarrollen innebär mycket praktiskt arbete), och så gillar jag att det här mer verkar dra åt mysterier och äventyr snarare än barndeckare med skurkar och Kling-och-Klang-poliser. Nästa bok heter Mysterieklubben och ubåten.


Titel: Mysterieklubben och det hemliga rummet
Serie: Mysterieklubben #1
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Filippo Vanzo
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Djur med päls - och utan

Freddy bor med sin mamma och halvbror i Herlev, tillsammans med mammas nuvarande kille och dennes två döttrar, men boken börjar med det som alltid brukar hända med mamma och hennes killar: det blir "dramatiskt". Det bråkas och skriks och mamma slänger ut killens ägodelar genom fönstret. Och sedan brukar det bli att Freddy och mamma (och ibland halvbror, om han inte väljer att bo med sin pappa i Sverige) flyttar till en ny plats. Freddy är så van att flytta att han inte ens orkar skaffa vänner på platserna där han bor - det är inte lönt. Det han önskar sig allra mest är en egen hund, som ju alltid kunde vara hans vän, även om de flyttar. Men det får han inte ha, för mamma är allergisk mot pälsdjur.

Men här i Herlev har de stannat ovanligt länge, och Freddy har ändå fått en vän: Eskild. De har en djurklubb ihop, där målet är att skaffa pengar för att köpa varsitt djur - Eskild vill ha en orm och Freddy en nakenhund, för det har han listat ut att han kan ha. Och Eskild har gett Freddy en hamster, fast den får han hålla hemlig så att inte mamma ser den och sätter igång med att bli allergisk.

Jag älskar den här boken. Den kan vara något av det bästa jag har läst på mycket länge, och det som är så bra med den är dels Freddys historia, dels hur Freddys historia berättas. Han berättar själv, och bara genom det som faktiskt händer. Inga beskrivningar eller förklaringar, utan jag som läser får själv läsa mellan raderna, förstå allt det som inte sägs. Och det är mycket. Det är mamman, och pojkvännen Torsten, och det som försiggår på storebrors rum, och det är pappans liv i husvagnen, och det är Freddys hopplöshet och ensamhet, och det är ekonomin, och det är det här med hur det egentligen är med mammans allergi (finns den eller finns den inte?), och det är saker som är hårresande men som jag (som vuxen) läsare själv får förstå är hårresande för det står inte utskrivet.

Och sedan har vi det här med bildpartiet: Hela boken är illustrerad (av författaren själv), men med berättelsen i text. Sedan, kanske 100 sidor in, händer något fruktansvärt: Freddy får veta att hans hemliga hamster är död. Och han blir så knäckt av detta att han slutar prata (och rymmer från sin familj) - och då övergår berättelsen till enbart illustrationer. Illustrationerna visar hur dåligt han mår, hur han planlöst liftar genom landet, och träffar en man som kör någon typ av veteranbilar, och tar med Freddy hem till sig, och till slut får honom att må lite bättre och börja prata. Och då kommer texten tillbaka i boken också.

Något av det bästa jag läst på länge, alltså, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra med den. Sååå svårt att bokprata om den för barnen, plus att den egentligen är svårtillgänglig samtidigt som den är snabb att läsa och med många bilder. Och funkar den att högläsa? Jag har ingen aning. Just nu lutar jag åt att det är en alldeles fantastisk bok om ett barn, fast en bok för vuxna. Och hur många vuxna (förutom såna som jag själv) hittar själva till barnböckerna för den egna läsningen? Jag skulle så gärna vilja prata med någon annan vuxen som har läst den här, och jag skulle förstås väldigt gärna vilja prata med ett barn som har läst den här och höra vad de tycker. Någon som har läst? Vad tycker ni? Vem är boken för??

Titel: Djur med päls - och utan
Författare: Hanne Kvist
Illustrationer: Hanne Kvist
Originaltitel: Dyr med pels - og uden
Översättning: Johanne Lykke Holm
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

En bokhandlares dagbok

Detta är en roande och rätt så fantastisk bok om man tänker på vad den faktiskt är: rätt upp och ned en dagbok skriven av en man som äger ett antikvariat. Ingenting annat, ingen story, inget pretentiöst utan bara anteckningar rätt upp och ned om olika dagar i den där bokhandeln, om kunder som har kommit in och burit sig märkligt åt, om människor i bokhandlarens liv, om vardagens besvärligheter med datorer och databaser, om pappersboken kontra e-boken (oj, vad han har mycket att säga om det - han har även en Kindle uppspikad på väggen, en Kindle han först skjutit sönder med ett luftgevär...), om bokfestivalen i Wigtown, om alla möjliga författare, om alla människor han känner (varav väldigt många tycks vara just författare eller åtminstone kreativa på något sätt), om kvällar som hastigt fylls av sånt som whiskyprovning och att det därför är jobbigt att stiga upp och öppna den där bokhandeln morgonen därpå, om vattenläckor och dragiga lokaler, om bilturer ut på landet för att köpa eller inte köpa lådor med böcker av människor som alla verkar ha intressanta levnadsöden, om sina anställda varav särskilt en har mycket starka åsikter om hur en bokhandel bör skötas.

Alltså. Det är en dagbok. Ibland är en dags anteckning lång om det är mycket som hänt eller det behöver klagas lite extra över Amazon, ibland jättekort och nästan bara "idag var det lugnt, sålde en bok om golf till ett par i äldre medelåldern", varje anteckning avslutas med dagskassans summa, antalet kunder i butiken, antalet nätbeställningar av böcker och hur många av dessa böcker som hittats. Och det går bara inte att läsa den här boken i ett svep eftersom det inte finns någon handling - men att ha den liggande på lämpligt ställe (läs: toaletten) och läsa 1-3 dagboksanteckningar då och då - det är helt fantastiskt och roande. Jag har haft den igång sedan i somras eller så, och är just nu ganska ledsen över att den är slut, och undrar hur det går för dem där borta i Wigtown, Galloway, Skottland. För jodå, bokhandeln finns ju på riktigt, facebooksidan finns där det fortfarande skrivs rätt fräna inlägg om en del kunder som kommit, och givetvis, givetvis skulle jag vilja åka dit.

Här är en... ehh... musikvideo om bokhandeln, starring Mr Blythell Himself:


Och här är en lite längre filmsnutt där Shaun Blythell berättar om sin bokhandel, om bokfestivalen och om boken: (Han låter exakt som jag tänkte mig när jag läste boken...)



Titel: En bokhandlares dagbok
Författare: Shaun Bythell
Originalets titel: The Diary of a Bookseller
Översättning: Andreas Vesterlund
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Thunderhead

Jag fortsatte nästan omgående att läsa bok 2 i Arc of a Scythe efter att ha avslutat bok 1, Scythe. Och den här heter alltså Thunderhead, efter den AI som numera styr hela världen på ett helt förnuftigt och felfritt sätt. Thunderhead kan inte göra fel, och Thunderheads hela "liv" går ut på att tjäna mänskligheten även om den inte förstår sig på det där med känslor, lidande och sånt. Thunderhead vet också alltid bäst och räknar alltid blixtsnabbt ut vilka handlingar som har störst sannolikhet att lyckas, och så puffas människorna att fatta beslut som är de rätta. Alla människor borde alltså vara lyckliga, nöjda och glada. Plus att de inte längre dör, eller är sjuka, eller fattiga, eller hungriga.
Sedan finns det förstås en del människor som mår som allra bäst när de inte gör det som är bäst för dem, de som vill bryta lagar och ha sig, som vill ha farligheter i sitt liv. Då låter Thunderhead dem ha detta, de kallas "unsavories" och får leva laglöst på ett liksom lagom övervakat sätt. Vi får läsa en hel del om dessa unsavories i den här boken när en ny huvudperson, Greyson, helt plötsligt tvingas bli en av dem fast han trodde hans liv skulle vara en trygg tjänstemannakarriär i Thunderheads tjänst.

Vi får också läsa mer om Rowan och Citra från första boken. Rowan jobbar som scythe fast han inte blev examinerad som det, och hans offer är de scythes som missköter sina jobb och är onödigt onda eller maktgalna eller så. Rowan kallar sig Scythe Lucifer och går runt i en svart kåpa (fast svart inte är en tillåten färg för scythes) och har givetvis många, många fiender. Citra är scythe på riktigt, kallar sig Scythe Anastasia och försöker ha ihjäl sina offer på mer snälla sätt än traditionellt, samt verka politiskt för att fler ska göra som hon och hennes mästare Scythe Curie.

Jag gillar fortfarande den här serien, även om det jag sitter hela boken igenom och väntar på (att en allomfattande AI givetvis ska gå bananas, de gör ju alltid det) liksom inte händer. I stället händer något helt annat, och bokens slut är fullständigt galet. Tur jag hade att sista boken i serien redan fanns utgiven...!

Titel: Thunderhead
Serie: Arc of a Scythe #2
Författare: Neal Shusterman
Utg år: 2018
Förlag: Simon & Schuster
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Spökjägare

Holly och hennes lillebror Elvir kommer till Vilaholm för att bo hos faster Ingrid tills deras pappa är frisk nog att åter ta hand om dem. Det är första gången de är i Vilaholm, ett litet samhälle som dessutom känns ganska avfolkat. Det är det också, visar det sig, för tydligen var det väldigt många människor som flyttade härifrån på 90-talet eller så, då när pappa också flyttade för att aldrig mer komma tillbaka (och då när han blev sjuk).

Nu är det en liten flicka som har försvunnit, och som inte hittas av vare sig polis eller någon annan. Hon försvann från sitt eget rum. Och det har inte gått många sidor in i boken förrän även Elvir försvinner, men han försvinner från ett badrum låst från insidan. När Holly bryter sig in med hjälp av skruvmejsel och irritation (varför måste ungen hålla på så här, gömma sig och inte svara när hon ropar?) så hittar hon honom - men bara inne i spegeln, som en spegelbild. Fast spegelbilds-Elvir kan prata, och berättar att det är Svarta Madam som har tagit honom. Det ska hon ge fasen i, tänker Holly, som själv kallar på Svarta Madam utan att egentligen själv tro på vad hon gör eftersom alla ju vet att Svarta Madam bara finns i fåniga spökhistorier.

Men Svarta Madam kommer, och är hur läskig som helst. Ser ut som en liten flicka, med sår i ansiktet och mörka ögon, och en mörk basröst och klor i stället för naglar, och hon sträcker sig ut från spegeln och anfaller Holly...
... och hallå! får det bli hur läskigt som helst i såna här böcker?? Det där tycker jag känns som figuren i den där skräckfilmen jag aldrig skulle få för mig att kolla på. Heter den The Ring? Och detta Svarta Madam-uthopp är ändå bara början på allt vad Holly, Elvir och de andra ska råka ut för, medan de vuxna bara fjantar omkring i utkanten och inte-tror-på-lite-för-fantasifulla-spökhistorier så mycket de bara orkar.

Det här är action och effekter, och att boken tar ut svängarna är nästan en underdrift. Ändå gillar jag, för det är humor också, och vänskap som hittas, och syskon som tar hand om varandra. Och det ska bli en serie - nästa bok heter Vänner att dö för och kommer ut våren 2020.


Titel: Spökjägare
Författare: Martin Jern
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år... fast se till att de verkligen pallar det otäcka

Kaxiga Athena, klassiskt mordiska marsianer och förstörda bevis

Jag får beta av lite i högen av lästa barn- och ungdomsböcker, och blogga om tre på en gång. Här kommer alltså tre böcker för ca 9-12 år:

I serien Scoopet har det hittills kommit två böcker: Förstörda bevis och Mordbranden. Jag har läst Förstörda bevis och tycker Erik Fichtelius och Martin Widmark (de skriver tillsammans) gör något riktigt bra: med en allvarlig kärna av "vad är en nyhet?", källkritik och lite samhällskunskap så får vi en riktigt spännande - och rolig! - story om några barn som själva startar en tidning (nättidning) för att granska och förändra.
Skolans rektor har fått veta att hon måste spara en halv miljon kronor på verksamheten, och då går hon med klackande steg direkt till skolbiblioteket och säger upp skolbibliotekarien. Hans sista jobb får bli att packa ner böckerna i lådor som ska ner i källaren. Vaktmästaren kan få sköta utlåningen, för nu ska skolbiblioteket läggas ned. Tre barn i 5an startar en namninsamling för att rädda sitt bibliotek, men när de kommer med alla sina listor till kommunalrådet så möter de bara stöddighet: Jaså, ni vill ha ert skolbibliotek kvar, säger ni? Vad ska det vara bra för då? Det står i lagen! säger barnen, varpå kommunalrådet sliter åt sig listorna, kör ut barnen och trycker ner alla listor i dokumentförstöraren. Inte OK på något sätt, nej. Synd för honom att barnen fotar honom med mobilen när han gör det, startar en nättidning, skriver om de förstörda bevisen och ser till att nyheten blir viral...
Skolbibliotekarien som läser boken (jag alltså) applåderar hela upplägget, och särskilt sista sidan med kontaktuppgifter till både Mediekompass.se och Statens medieråd för mer info om källkritik, medie- och informationskunnighet och tips för att skriva egna nyhetstexter. Bra!

Titel: Förstörda bevis
Serie: Scoopet #1
Författare: Erik Fichtelius & Martin Widmark
Illustrationer: Kim W Andersson
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Det är som sagt var tur för världen att den har fått Athena. Hon tar sig an livet med smarthet som vapen, och hon vet en sak: hon ska inte bli en tråkig vuxen, och hon ska inte som vuxen ha ett liv som är tråkigt, inte ha ett jobb som gör att hon inte vill att det ska bli måndag efter helgen. Nej! Hon ska se till att ha ett roligt och intressant jobb! Och hon ska aldrig, aldrig glömma sig själv och den klokhet hon nu har som barn. Därför skriver hon nu ned allt smart i en bok, Athenas anteckningar (och vi får läsa det hon skriver ner, och det kan vara allt ifrån vilken mat som bör serveras för att göra barn glada till att det kan vara en "bra kombination att vara friteringskock och läkare, för det är jättefarligt att få kokande olja på sig").
En frisk och rolig fläkt. Och jag undrar lite när jag själv blev just en sån där tråkig vuxen som njuter av helgens ledighet och tycker att det här med grönsaker på tallriken är en bra grej. Även vitkål. Kanske för att jag inte skrev ned mina livsvisdomar när jag var tolv?

Titel: Athena - Grattis världen! Jag är här nu!
Författare: Elin Ek
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem: ca 9-12 år

Hegas har gett ut böcker av H.G. Wells som bearbetade, grafiska romaner för ca 9-12 år: Världarnas krig, Den osynlige mannen och Tidsmaskinen. Jag har läst två av dem och tycker mycket om dem. Särskilt Världarnas krig är en roman jag hört talas om, främst genom att jag vet att den radiodramatiserades 1938 så väl att folk trodde att den var på riktigt. Men jag har inte läst den själv och tror inte jag hade gjort det om jag inte läst den här. Det handlar alltså om hur marsianer landar på jorden i ett antal cylindrar som först verkar harmlösa, men som så fort de öppnas går till direkt attack mot människorna med dödsstrålar och andra avancerade vapen. Den osynlige mannen är en vetenskapsman som lyckats så väl med sina egna experiment att han gjort sig själv osynlig, och nu kan han inte bli synlig igen. Himla sur och vresig typ, som dessutom rätt snart blir våldsam av sig också. Fascinerande i bägge böckerna är miljön som är slutet av 1800-talet, så transporter sker med häst och vagn, eller möjligen med tåg, och människorna har så klart tidstypiska kläder på sig i illustrationerna.

Titel: Världarnas krig + Den osynlige mannen
Författare: H.G. Wells
Bearbetning och illustrationer: Per Demervall
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp dem till exempel här, här, här, här eller via Omnible och Omnible
För vem? ca 9-12 (och så klart vuxna som äntligen vill få lite koll på de där kända böckerna men inte pallar originalen...)