Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse

Den "magiska förbannelsen" Morrigan har är det där att allt är hennes fel. Och det är ingen måtta på hur mycket det är som anses vara hennes fel där hon bor och alla vet att hon har den där förbannelsen - jag älskar den här sortens vansinniga överdrifter som påminner mycket om Roald Dahls sätt att skriva. Skador på ett växthus från en hagelskur? Morrigans fel eftersom hon råkade säga att vädret var fint. Trädgårdsmästaren död i en hjärtattack? Morrigans fel eftersom hon fällt en kommentar om trädgårdsrabatterna. Och eftersom det är hennes fel så måste hennes far punga ut med begravningskostnader OCH betala för trädgårdsmästarens barnbarns universitetsstudier. Josåatte...

Så jag älskar inledningen på den här boken. Sedan får Morrigan genom mycket action och dramatik och magi komma till Nevermoor, ett ställe hon inte visste fanns, och dessutom befinna sig vara en av kandidaterna till att få komma med i Wundersamfundet. Det är inte lätt - det är många hundra som söker men bara nio som antas, och det är prövningar som ska genomgås, och resten av boken handlar om detta och är i Nevermoor. Jag tycker fortfarande om, men kan bli lite trött av alla beskrivningar av allt fantastiskt som finns i detta Nevermoor. Samtidigt så är det mycket av allt det som är kul att läsa om, så jag är lite kluven. Ta bara hotellet som Morrigan får bo på, hotellet som ägs av hennes mecenat Jupiter North och består av mängder av märkliga rum som dessutom förändras, och bebos av mycket märkliga personer och djur. Helt underbart! Eller transportsystemen i Nevermoor (haka fast med sitt paraply i någon slags linbana? varför inte?) som inte är helt ofarliga men väldigt roliga att läsa om. Eller hur festerna går till, paraderna, hur folk (och fä) ser ut, vilka egenskaper/begåvningar de andra kandidaterna har som söker till wundersamfundet... det är ett myller att drunkna i och jag får lite samma känsla som när jag läser Frances Hardinges böcker: en författare med så enorm fantasi och uppfinningsrikedom att den hade behövts hållas i lite stramare tyglar.

Så: kanske lite överlastat men fortfarande roligt och bra och jag tycker om det.

Eller, OK. Jag hade gärna varit utan de talande djuren. Jag vet inte vad det är mig och talande djur, men jag fixar dem inte. När här nu kommer inklampandes en gigantisk, talande katt som dessutom basar över hotellets städpersonal blir jag.... eh nej. Gillar karaktären, gillar inte att karaktären är katt. 

Men jag får lugna mig, och ger Nevermoor tummen upp.


Titel: Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse
Författare: Jessica Townsend
Originaltitel: Nevermoor - The Trials of Morrigan Crow
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

The Next Together

Jag har varit nyfiken på den här ett tag eftersom den skulle handla om ett och samma par som reinkarnerades genom århundradena, alltid blev kära i varandra men alltid fick skiljas åt pga diverse dramatiska omständigheter. Jag tänkte att det kunde vara ungefär som i de fyra första böckerna av Katherine Kerr Deverry-serier (alltså Daggerspell, Darkspell, Dawnspell och Dragonspell) där karaktärerna återföds tills de kan få göra det de var menade att göra i sina första liv. Ungefär. Tidsresor, olika tidsåldrar, reinkarnationer och sånt där brukar bli lite komplicerat, och ibland älskar jag det och ibland blir jag bara helt knas och trött.

I The Next Together har vi Matthew och Katherine som blir kära i varandra, blir ihop och skiljs åt gång på gång genom olika liv. Vi får läsa om dem 1745 när jakobiterna med Bonnie Prince Charlie i spetsen belägrar Carlisle där Matthew och Katherine befinner sig. Krig, kanoner och dramatik. Vi får läsa om dem 1854 när de befinner sig på engelska sidan i krimkriget, i ett arméläger. Krig, kanoner och dramatik. Och så har vi 2019 där vi faktiskt aldrig får "träffa" dem utan bara följa deras liv när de som gifta kommunicerar via lappar på kylskåpet, mail och sms. Det är inte krig ännu men snart (England mot resten av Europa i den här historieversionen), det är inte kanoner men väl biologiska vapen, och det är mycket dramatik. De är väldigt kära. Och så till sist har vi framtids-Matt-och-Katy 2039 som blir kära i varandra när de på samma universitet studerar kemi. Det skulle kunna bli krig (England och Europa är inte riktigt sams än) och dramatik - om inte Matt och Katy listar ut varför 2019-års Matt och Katy blev skjutna och vad de upptäckte då.

Krig, kärlek och dramatik och många roliga lappar. Jag borde, borde verkligen gilla det här. Men jag gör inte det - jag väntar och väntar boken igenom på att jag ska börja åh-jag-gillar-så-spännande-vill-läsa-läsa-läsa! men det kommer aldrig och det har tagit mig evigheter att ta igenom pga att jag aldrig blev särskilt intresserad. Jag blandar hela tiden ihop kärleksparen i de olika tidsåldrarna (fast, ja, de är ju liksom samma fast ändå inte), jag tycker att alla fyra paren tenderar att allihopa låta och bära sig åt som två tonåringar från sisådär 2015, jag känner inte det där pirret i en riktigt bra kärleksroman eller spänningen i en det-är-krig-och-dramatik-roman, jag ser inte de historiska miljöerna framför mig och ... ja, så blir jag duktigt irriterad när boken är slut och jag inte har fått svar på den viktigaste frågan av alla: varför? Eller så tycker jag inte att jag får ett tillräckligt bra svar på den, i alla fall.

Alltså: det borde ha klickat mellan mig och den här boken. Det gjorde det inte. Så är det ibland.


Titel: The Next Together
Författare: Lauren James
Utg år: 2015
Förlag: Walker Books
Köp den till exempel här eller här

High Fidelity

Det här är väl något av en modern klassiker jag har tänkt läsa väldigt länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok, inläst på väldigt njutbar engelska. Inte vet jag hur karln ser ut som läst in, men jag ser liksom Hugh Grant framför mig, så förstår ni ungefär hur han låter. (eller? det kanske bara är min hjärna som funkar på märkliga vis?)

Well. Det handlar alltså om Rob, som är 30-plus-nånting och som (knappt) livnär sig på sin skivbutik i norra London. Jag begriper dock inte hur han får det hela att gå ihop ens till existensminimum, eftersom han inte jobbar ensam i den där butiken utan har två anställda också. Och det är en butik av modellen liten, trång, och mycket specialiserad. (läs: hade du gått in dit för att fråga efter senaste Absolute Music-samlingen eller någon listpopartist så hade du blivit både utskrattad och hånad) Kunderna verkar inte trängas med varandra, direkt (nähä, inte så konstigt kanske när de som jobbar där ifrågasätter din mentala hälsa när du vill ha ha-ha-ha-lyssnar-du-på-sån-musik-din-loser-musik).

(OK, nu låter det som att jag förfasas över skivbutikens anställda, och ja, det gör jag ur ren herregud-så-här-får-man-väl-inte-bedriva-ett-serviceyrke-synvinkel... men det jag gillar allra, allra bäst med den här boken är just partierna där de skivbutiksanställda Dick och Barry får tjafsa med varandra, Rob och eventuella modiga kunder, får göra listor, får vara konstiga i allmänhet...)(och alla musikreferenser till slutet av 80-talet början på 90-talet som finns)

OK 2. Jag kanske skulle sluta missbruka parenteser nu och skriva på riktigt??

Rob själv hamnar definitivt inte på någon av mina topp-5-bästa-huvudpersoner-i-böcker-listor (den här boken kryllar av slika listor så jag drabbades av andan) för attans vad han velar och ältar och tycker synd om sig själv... Det är ju det som är hela grejen med boken: Robs flickvän Laura har lämnat honom, och nu går han igenom sig själv, sitt liv och alla sina f.d flickvänner för att liksom förklara varför detta kunde hända, och om han bryr sig, och varför han gör det eller inte gör det (och har hon bättre sex med killen hon flyttade in till nu?) och varför han jobbar i skivbutik i stället för att vara tjusig advokat i fina kläder och... massor av andra varför.

Men även om jag inte gillar Rob så där värst så tycker jag mycket om den här boken. Absolut för skivbutiks-, Dick-, och Barrybitarna, men också för att Hornby är så infernaliskt skicklig på att fånga det sociala spelet. Detaljer som blickar, repliker, exakt hur "ta en öl på puben" går till, pinsamma föräldrar (åh, dem fångar han på pricken), vad man tänker medan signalerna går fram när man ringt upp någon, om man ska lägga sig under täcket eller inte när tjejen strax-före-vi-kommer-nog-ligga går på toaletten... alla dessa detaljer som finns i allas liv och i relationer med andra människor. Hornby får med alltihop utan att det känns överlastat eller jobbigt utan bara smart.

Listorna, ja. De är många. Men när Rob äntligen får frågan om den viktigaste listan av alla, frågan han drömmer om att få besvara med tyngd, expertis och finess: "Vilka är dina 5 bästa låtar genom tiderna?"  - så blir han så överväldigad att hans hjärna går i strejk och vägrar leverera något alls. Heh.

Det blir fler böcker av Nick Hornby för mig. Vilken får jag inte missa?

Titel: High Fidelity
Författare: Nick Hornby
Ljudbok - uppläsning: Russell Tovey
Utg år: 1995
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

The Innocent Mage

"The Innocent Mage" ifråga är en viss ung fiskare vid namn Asher. Han kommer i början på boken till staden Dorana där han på ett år tänker sig tjäna ihop så mycket pengar att han har råd att köpa en egen fiskebåt att sedan bräcka sina äldre och jobbiga bröder hemma i byn med. Magi är verkligen inget han sysslar med - han är en olken, folket som bodde i landet Lur först innan ett annat folk, doranerna, invaderade dem norrifrån, slog sig ned för gott samt byggde en rejäl, magisk mur som gräns norrut för att skydda sig själva (och, OK då, olkenmänniskorna också) mot de med-doraner som blev kvar där hemma och krigade ihjäl sig mot varandra.
Och doranerna har magi. Det är liksom en del av dem och något de har och gör lika naturligt som att andas. Men det är, tycker de, deras grej, och olken får vid dödsstraff inte prova på någon slags magi alls. Doranerna bestämmer, kungafamiljen är doraner, doranerna har magin - och olkenfolket jobbar på ungefär som de alltid har gjort.

Well. Asher kommer alltså till Dorana för att tjäna pengar. Av en händelse råkar han hamna i prins Gars väg, och blir sedan raskt anställd av denne för en rejäl lön. Trots att Asher vare sig har utbildning, vana, hyfs eller fina referenser. Framför allt har han ingen hyfs.

I landet Lur finns en super-super-duper-jätte-mega-hemlig cirkel av olken-magiker. Jodå, för visst fanns det magi i landet Lur innan doranerna kom dit. Men nu är det ju bara doranernas magi som gäller, alltså fick olken-magikerna under gångna århundraden gömma sig och utöva sin magi i yttersta hemlighet (dödsstraff och allt det där...). Deras rättesnöre är en gammal profetia, som säger att landet Lur i de yttersta dagarna ska räddas av en viss innocent mage som ska komma till Dorana, ovetandes om sitt öde. (Ja, ja, guess who...?) Deras orakel, Dathne, har till och med drömt om Asher, så hon vet hur han ser ut. Så när Asher nu kommer trampandes på sitt lantliga innocent-vis på stadens gator så har jättejätte-hemliga-magikercirkeln fullständig koll på honom.

Det här är en bok på dryga 500 sidor, och ovanstående är ungefär hela bokens handling i ett sammandrag. Asher kommer till stan, blir anställd av prins Gar, bär sig illa åt men blir ändå kompis med Gar, bevakas av hemliga magikerna, och så får vi lära känna kungafamiljen. Och Ashers häst. Och mycket mer händer faktiskt inte. Inte egentligen. Asher får inte ens uttala en endaste innocent spell  i hela boken (men ett antal svordomar, eftersom han är så himla oskyldigt ohyfsad). Och det borde ju vara rätt trist, det hela. Och ja, ganska segt är det ibland - ändå gillar jag boken. Jag gillar människorna som är med, kan inte släppa Asher och Gar (eller hästen). Så jag ska fortsätta med seriens avslutande del The Awakened Mage ganska omgående (det är bara två delar i serien). Särskilt mycket måste jag det eftersom författaren har gjort ett absolut no-no-fy-skäms-så-där-får-du-INTE-göra slut på den här boken. Ett slut som är så onödigt abrupt att jag blir förbannad. Och som alltså gör att jag definitivt måste fortsätta läsningen riktigt snart.


Titel: The Innocent Mage
Serie: Kingmaker, Kingbreaker #1
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Osynliga Emmie

Åh, vad jag gillar den här boken! Den är så vansinnigt snygg och smart gjord, plus att jag tycker väldigt mycket om själva storyn. Jag slukade den i en enda sittning, och vill ha mer!

Osynliga Emmie handlar om två tjejer i tidiga tonåren: Emmie är den tysta tjejen som inte märks, som knappt hittar rösten när hon väl måste prata, som hukar sig när hon går igenom skolkorridoren för att inte behöva stöta på någon, inte behöva be någon gå ur vägen, inte behöva möta någons blick. Hon har inte alltid varit tyst - när hon var mindre var hon tydligen världens pratkvarn enligt sina föräldrar, och när hon är med sin bästis Brianna har hon heller inga problem att prata om allt möjligt.
Och så har vi Katie, som står i alltings centrum. Hon bereds plats vid lunchbordet, hon är den alla vill veta vad hon har gjort i helgen, hon är duktig på idrott, hon är smart, hon är den de andra väntar på när lektionen är slut. Hon är glad, självklar och givetvis också försedd med coola föräldrar som gärna bjuder till fest och ser till att ha nybakade kakor en masse när kompisarna kommer på besök (som de alltid vill göra, varje dag).

Katie och Emmie skulle kunna leva i varsitt universum, så olika är de. Men de går på samma skola, delar de flesta lektionerna, och är kära i samma kille. I den här boken får de vartannat kapitel - och det är stor skillnad på hur de ser ut: Emmies kapitel är mer av en grafisk roman, eller text med många illustrationer som även får bära en del av berättelsen. Illustrationerna är lite gråtonade färger. Katies kapitel är rena seriestrippar, med glada, klara färger och stor, tydlig text.

Nu skriver Emmie och Brianna på kul hysteriskt smöriga kärleksbrev till killarna de är kära i. Breven ska förstås aldrig skickas på riktigt - det är bara en kul grej. Men... Emmie råkar tappa sitt brev, och någon annan hittar det. Värsta, värsta mardrömmen, alltså, och det som slutligen tar kål på Emmie? Hehe... nej. Läs den här boken - det är en sådan där bok som inte får missas!

Titel: Osynliga Emmie
Författare: Terri Libenson
Illustrationer: Terri Libenson
Originaltitel: Invisible Emmie
Översättning: Elin Nilsson
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

Mödrarnas söndag

Jag började med att lyssna på den här som ljudbok, men fick raskt ge upp det projektet efter någon halvtimme eller så när jag inte fick grepp om vare sig personer eller handling eller någonting. Vissa böcker fixar jag liksom inte att lyssna på, och det här var en sån. Så jag började om i pappersboken, och nu gick det bättre.

Det här är mer en bygga-ihop-själv-bok med stillsamma ögonblick, funderingar, antydningar och små detaljer som får berätta helheten. Och när jag väl fick det framför mig som text (i en bok jag kunde bläddra i, vilket behövdes när jag behövde klura ut vem som var vem och varför) så tyckte jag rätt mycket om den. Allra mest för miljön (engelsk landsbygd) och tiden den skildrar (åren precis efter första världskriget när världen sörjer alla förlorade män, söner och fäder).

"Mödrarnas söndag" är den dagen på året tjänstefolket i de stora hushållen får en dags ledigt för att åka och hälsa på sin familj - men i den här boken är det händelserna under denna enda söndag som står i centrum. Vi får dagen i ganska stor detalj, med minnesbilder bakåt och den allvetande berättarens rapporter av vad som kommer att hända långt fram i tiden. Husan Jane Fairchild har alltså en ledig söndag, men eftersom hon är föräldralös åker hon inte hem till någon mother. I stället hade hon tänkt sätta sig i trädgården med en bok. Eller kanske åka ut och cykla lite. Men vid frukosten ringer sonen på granngodset och ber henne komma. Jane och han har i hemlighet varit ett älskande par i många år, men nu ska han gifta sig (med någon annan, alltså) så det här är kanske sista chansen för Jane och honom att träffas och få ligga med varandra.

Som sagt - det är stillsamt och rätt fragmentariskt. Inte ens sexet får vi läsa om - det har precis skett när boken börjar. Men det rör sig väldigt mycket under ytan. Så mycket sorg... Paul Sheringham är enda överlevande sonen av tre i sin familj, och i huset Jane jobbar finns det bara tysta, tomma rum kvar förutom föräldrarnas.

På dryga 150 sidor får Graham Swift in en tidsanda, många människoöden, dramatik och sorg. Det är snyggt gjort och jag är imponerad.


Titel: Mödrarnas söndag
Författare: Graham Swift
Originaltitel: Mothering Sunday
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

Kerstin och jag

Den här boken var en av mina absoluta älsklingsböcker när jag var tonåring. Jag fick mammas gamla bok, utgåvan när Barbro och Kerstin har de blårutiga blusarna på sig, och jag läste den många, många gånger. Sedan dess har jag tyvärr blivit av med boken och inte läst den i vuxen ålder. Förrän nu! Jag kom att tänka på den, och den finns ju att låna på biblioteken, förstås. Utgåvan jag fick tag på nu har ett par väldigt 50-talsstylade tvillingar på framsidan, illustrerad av Kerstin Thorvall-Falk och utgiven 1960. Men den finns att köpa i nyutgåva också, och på den tror jag det är originalillustrationen. Jag ska nog slå till med att köpa den, för det här är (trots att jag läst den så många gånger)(eller just därför...) en bok jag vill äga.

"Jag" i boken är Barbro, och det här handlar om hur hon och tvillingsystern Kerstin får flytta till en liten herrgård på landet, hoppa av gymnasiet och i stället ägna hela dagarna åt lantbruk. Det är deras pappas föräldrahem,

men  det har arrenderats ut under många år (till faderns förtvivlan) och förfallit en hel del. Men smultronställena ligger kvar. Och klätterträden. Och kräftsjön, och badsjön. Och handlingen är mer eller mindre detta: hur familjen rustar upp Lillhamra, som herrgården heter, och mjölkar kossor, rensar betor, kör mjölken till mejeriet (med häst och vagn, även om bilar finns), lär känna unga män i lämplig ålder, inreder herrgårdens östra flygel till sin och döper den till "Knallhattebo" (eftersom deras pappa alltid kallar dem "knallhattarna"). Det är solsken när det ska vara solsken, regn när det behövs, badklippor och doftande björkar, och det är så mycket fantastisk Astrid Lindgrensk naturbeskrivning att jag genast vill sluta jobba som bibliotekarie och bli bonde på heltid.

För så här är det: ungefär allt jag trott mig veta om lantbruk har jag tydligen inhämtat från denna bok, upptäckte jag nu när jag läste om den i vuxen ålder. Och det är inte så där himla uppdaterat med tanke på att de mjölkar korna för hand och skördar råg med hästdriven "självbindare".

Och en stor del av min kärlek till naturen, och min fortfarande stora förväntan på hur naturen ska bete sig när det är maj, eller augusti, eller vilken månad det nu handlar om, har jag också inhämtat från denna bok. (och, OK, Saltkråkan och Emil i Lönneberga och annat Lindgrenskt, men mest den här)
Det kan vara den här bokens fel att jag numera bor i ett litet hus på landet i stället för i storstadens bekvämligheter. Eller så kan man kanske säga: det är tack vare den här boken jag bor i ett litet hus på landet där det just nu finns näktergalssång utanför mitt sovrumsfönster och blommande rapsfält längs min kvällspromenad. 

Det var nog minst 30 år sedan jag läste den sist? Ändå kom jag ihåg varenda ord, varenda stavelse, varenda idyllisk plats eller händelse. Klart det märks att den har 73 år på nacken - men det är fortfarande en fantastisk bok, med ett fantastiskt språk, och en bok att bli väldigt glad av.

Titel: Kerstin och jag
Författare: Astrid Lindgren
Utg år: 1945
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här, finns i nyutgåva!

Sense & Sensibility - med mobiler

Joanna Trollopes nutidsversion av Sense & Sensibility var först ut i the Austen Project, där sex författare tar sig an varsin Austenroman och skriver om den i nutid. Jag har också läst Curtis Sittenfelds Eligible (på svenska Sanning och skvaller) men vete fasen om jag kommer att läsa Alexander McCall Smiths version av Emma eller Val McDermids Northanger Abbey. (det verkar inte klart vilka som skriver om Persuasion och Mansfield Park, om de ens kommer att skrivas?) Det verkar nämligen väldigt svårt att flytta Austens karaktärer från ett 1800-tals England till ett nu och fortfarande få dem att resonera trovärdigt kring utbildning, äktenskap och kvinnors självständighet. Sittenfeld lyckades bättre genom att ändra förutsättningarna ordentligt - men här hos Trollope blir det inte bra.

Det här är nämligen precis som att läsa den vanliga Sense & Sensibility av Jane Austen, bara det att det går snabbare att ta sig från plats till plats pga att de har bilar i stället för häst och vagn, plus att Marianne och Willoughby kan skicka passionerade sms till varandra och följa varandras uppdateringar på facebook. Annars följer Trollope ursprungsmanus till punkt och pricka med minsta möte, bjudning och regnväder. Allt! Jag läste ändå hela boken eftersom jag ju älskar Sense & Sensibility - men i huvudet såg jag bara bilder från filmatiseringen med Emma Thompson och Hugh Grant. Sen att Ellinor faktiskt arbetade lite om dagarna (som arkitekt-wanna-be) eller att Marianne hade astma som gjorde att hon svävade i livsfara så fort hon blev upprörd eller blöt av regnet... det blev mest garnityr. Grundförutsättningen: att mamma Dashwood och hennes i det närmaste vuxna döttrar står helt på bar backe bara för att pappa Dashwood dog - det håller inte. Mamma Dashwood är "inte van" vid det där med jobb, får vi veta. Suck. Inte heller håller det att Edward Ferrars i flera år varit hemligt förlovad med Lucy Steele bara för att hans familj varit taskiga mot honom, fast han inte är kär i henne längre eller ens har varit någonsin. Varför skulle han det? För en Lucy Steele av idag hade själv försörjt sig, även om hon jagat rika arvtagare. Så det som är bokens kärnor blir så märkliga här.

Men, som sagt, jag läste ändå hela eftersom Sense & Sensibility är en bok som kan läsas om. Fast nästa gång läser jag Austens egen 1.0-variant.


Titel: Sense & Sensibility
Författare: Joanna Trollope
Utg år: 2013
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

Isla and the Happily Ever After

Jag läste om Anna i Anna och den franska kyssen, jag läste om Lola i Lola och pojken i huset bredvid - men jag glömde bort att läsa om Isla, den tredje tjejen i den här löst sammanhållna trilogin, så verkligen dags nu. Isla går också på den amerikanska internatskolan i Paris, men är något yngre än Anna så skolåret den här boken handlar om går Anna och St. Clair inte kvar (men de dyker upp lite i Isla-boken ändå).

Isla är kär i Josh. Men han vet väl knappt vem hon är, och han har dessutom haft en annan flickvän som han varit väldigt offentligt kär i, så Isla har trånat på i hemlighet. När den här boken börjar ser hon Josh på ett café (hemma i New York), och vågar för en gångs skull både hälsa på honom och prata med honom. Jo, för hon har precis dragit ut en visdomstand så är helt lullig av smärtstillande. Dagen efter är hon väldigt mycket men-herregud-vad-gjorde-jag-igår-PRATADE-jag-med-honom?? och hennes bäste vän Kurt är både god lyssnare och sällskap när hon på kvällen åter går till samma café för att se om Josh kanske kommer tillbaka dit? (så hon kan a. betala tillbaka pengarna hon blev skyldig honom men framförallt b. prata med honom igen med En Orsak).

Det finns mycket jag gillar i Isla and the Happily Ever After: miljöerna (jag blir sugen på att åka till Paris)(och Barcelona! verkligen Barcelona!) och särskilt skolmiljön, tänk att få gå på den där internatskolan i Paris? Jag gillar Kurt också, väldigt intressant kille. Och ärlig. Och fascinerad av kartor och tunnlar (my soulmate...). Däremot tycker jag inte jättemycket om vare sig Isla eller Josh. Josh är lite för perfekt (även om han missköter skolan på sitt charmiga värsting-vis, typ) och Isla gör det så himla svårt för sig. Plus att hon låter sig ledas för mycket hit och dit utan att stå upp för sig själv och vad hon vill. Jag får också en lätt överdos av föräldrar.
Men på det hela taget - mysbok för mysläsning.

Titel: Isla and the Happily Ever After
Författare: Stephanie Perkins
Utg år: 2014
Förlag: Usborne
Köp den till exempel här eller här