Brorsan är kung

Åh, bok, you hade me at "stod på perrongen i Malmö med två enorma  svarta väskor och försökte fatta vart vi skulle gå. Mamma flipprade hetsigt med sin telefon, hon skulle ringa någon snubbe som hette Flemming som var en vän från tiden hon hade hållit på med pantomimteater."

Att det är i Malmö. Och att mamman numera försörjer sig som röstskådespelare. Nä, det är inte huvudsakerna i boken, men några av de sakerna som gör att jag älskar den. Vet precis var i Malmö de är och hur det ser ut. Älskar tanken på en mamma som gjort något så pinsamt som spelat pantomimteater endast iförd svart färg, och att det finns som youtubeklipp. Fatta hur pinsamt!! Och jag älskar att en sådan person som Nora som är hur intressant som helst (läser mycket, är tyst och verkar helt låst i tvångshandlingar som har med talet fyra att göra) kan tillåtas få vara bara en biperson.

Det som ÄR huvudgrejen i den här boken är rätten att få vara sig själv. Och det är så himla bra framfört! Måns är elva, lever för det här med skateboard, upptäcker livet och sånt som att vara med en kompis en hel dag utan föräldrainblandning (sticka till stranden, till parken, äta glass, hänga...) När Måns och hans mamma bara varit några timmar i Malmö (de ska vara där över sommaren) träffar Måns Mikkel ute på gården och tycker först han verkar vara en farlig typ men blir ganska raskt kompis med honom (efter att både jack i pannan och blåtira har inträffat). Allt är toppen, och snart tänker nog Måns berätta en viktig sak för Mikkel som nämligen värdesätter ärlighet mycket högt: det där med att han har en flickkropp. Måns har alltid varit kille - inuti. Men kroppen han föddes i var en flickas, och han har alltid vetat att det varit fel. Ganska nyligen har han berättat det för sina föräldrar, och nu vill han att Mikkel ska få veta.

Som sagt - det är så bra gjort, och jag tycker så mycket om alla personerna i den här boken (även den cyklande pappan). Rappt, smart och klokt, lättläst, roligt och så bra! Läs!

Titel: Brorsan är kung
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år

Carolina summerar... 2016

Dags att se tillbaka på det gångna året! Igår gjorde jag en bästa-lista på Kulturkollo, men här på min egna blogg struntar jag ganska mycket i det där "bästa" och väljer mina egna rubriker som jag brukar. Eller, ja, jag gör också ett försök att åtminstone utse de 5 bästa böckerna jag läst i år.

Årets värsting: Jorg Ancrath i The Broken Empire-trilogin av Mark Lawrence. Fjorton år och... hyfsat våldsam.

Årets Ken: Aspen i The Selection av Kiera Cass. Med allvarliga stalker-tendenser.

Årets datorspel: Ready Player One av Ernest Cline - alla mina timmar i diverse virtuella världar helt gottgjorda eftersom jag nu insett att de varit träning. 

Årets datorvirus: Armada av Ernest Cline. Erase. Exterminate. Abort mission. Abort, abort, abort...!

Årets omklädningsrum: Björnstad av Fredrik Backman. Bakom ishockeykulisserna, bakom dörrarna, bakom framgångarna.

Årets rättegångssal: Den Maja sitter i, i Störst av allt av Malin Persson Giolito.

Årets kredit: Den du alltid har i Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren.

Årets bacillskräck: Ingenting och allting av Nicola Yoon. På nivån med luftslussar och ångrengöring.

Årets omöjligaste stöt: Att befria en knarkvetenskapsman från fängelset i the Ice Court, i Leigh Bardugos Six of Crows.

Årets hertig: Wulfric Bedwyn, duke of Bewcastle. Förstås. Med sitt quizzing glass i högsta hugg.

Årets rollspel: De dödas röster,i podden av Sara Bergmark Elfgren. Min son (17) har just upptäckt det här med "riktiga" rollspel, med tärningar, spelledarskärm och sittningar till 3 på morgonen. Jag fröjdas och tycker det är en fantastisk sak - men kanske jag borde bli orolig och leta efter skumma brev från mystiska avsändare i brevlådan?

Årets M&Ms (de bruna, förstås): Du, bara av Anna Ahlund. Kommer aldrig att kunna äta M&Ms nu utan att tänka på ett visst kärlekspar.

Årets fjällguide: Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Årets hund: Rolf i Jack av Christina Lindström.

Årets raggare: Raffe i Änglafall av Susan Ee.

Årets älg: Bongo i Doppler av Erlend Loe.

Årets drake: Julius Heartstriker i Nice Dragons Finish Last av Rachel Aaron.

Årets myra: En Myras liv av Linn Gottfridsson. Juckanu säjläj. Ajgetta tajdulli ål kåmpläj.

Årets häxprocess 1: Worldwalker-trilogin av Josephine Angelini.

Årets häxprocess 2: Witches abroad av Terry Pratchett. “Blessings be on this house," Granny said, perfunctorily. It was always a good opening remark for a witch. It concentrated people's minds on what other things might be on this house.”

Årets 5 bästa (utan inbördes ordning):
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Jack av Christina Lindström
Six of Crows av Leigh Bardugo (på svenska: Högt spel)
Slightly-serien av Mary Balogh
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Antal lästa böcker 2016: 159

The Ideal Wife

Lyckopiller-dags. Mary Balogh-dags. Jag grävde mig ner till hennes tidiga utgivning igen och hittade The Ideal Wife. 

Och möts direkt av en stöddig earl med vackert utseende, välfylld plånbok och en tveksam inställning till det där med giftermål och sånt. Han har precis blivit earl (efter att ha ärvt titeln av någon rätt avlägsen släkting) och hade gärna som rik sådan levt loppan resten av sitt liv. Men med titeln kom krav: skaffa fru och arvingar. Och earlens mamma och systrar är helt inställda på att klara av den detaljen åt honom. De har redan sett ut en lämplig ung kvinna och väntar sig nu bara att unge herr earl lydigt ska fria till henne. Han har ju alltid gjort som de har sagt åt honom förr?

Men nä, nu vill han inte mer. Han vill ta hand om sitt eget liv, och fru känns jobbigt. Särskilt den där de har sett ut till honom. The Ideal Wife skulle i stället vara en grådaskig och stillsam kvinna av något slag som kunde gömmas undan på något lantgods, göras med barn och sedan glömmas bort så att han själv kunde leva livet i fred.

Jaha.

Så när Abigail, vår hjältinna, stiger in i Earlen av Severns hus för att av honom få ett rekommendationsbrev till att kunna söka arbete med (hon är avlägset släkt till earlen) är hon förstås precis den anonyma, obemärkta kvinna earlen tänkte sig. Tråkiga bruna kläder, stillsam och tyst är hon också. Han friar bums till henne (max 10 minuter, kan vara rekord även för en romance) eftersom mamman och systrarna är i faggorna med det där tvångsgiftet. Och Abby tackar ja.

Abby? Tyst? Obemärkt? Stillsam? Gömmas undan???

Hahahaha...hehehe.... ehhh - nej.

Gud vad jag älskar att läsa böcker som den här. Skulle kunna fylla ett badkar av dem för att ligga och vältra mig i dem och må bra. Earlar med skrattgrop, humor och pengar kan jag aldrig få nog av.

Titel: The Ideal Wife
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1991, nyutgåva 2008
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

The Fate of the Tearling

Jahapp. Då vet jag hur allt slutade med Tearling och dess drottning Kelsea. Är jag nöjd, då? Nja, mer ett "jaha..." än "wow" faktiskt. Själva slutet gillar jag inte alls eftersom det blir en rätt rejäl antiklimax, men boken i sig levererade väl, och de flesta trådar knöts ihop.

Nå - jag borde verkligen inte börja i slutet utan i början: och där har vi drottning Kelsea som sitter i en mörk fängelsehåla. Hon har inte kvar sina safirer, hennes eget rike är väl rätt så mycket en ruin, och den enda människa hon har att prata med är en man som sitter inlåst i en cell i närheten av hennes, men han svarar bara på hennes frågor ibland. Hon sitter mest och väntar på att dö - någon räddning verkar inte finnas i sikte. Under tiden funderar hon. Och drömmer. Nu drömmer hon inte längre om Lily - nej, nu handlar det om Katie som var med från allra första början när William Tear och hans följeslagare kommit till det nya landet och försökte bygga upp ett nytt paradis utan teknologi eller elakhet.

Det hann tydligen inte gå många år i det nyfödda samhället förrän den där godheten och det rättvisa och demokratiska samhället började få sprickor. Avundsjuka kom (varför ska vissa människor anses vara bättre än andra?), girighet, misstänksamhet... och saker hände som ledde till Tearlings utveckling till det som nu Kelsea har lämnat bakom sig.

Samtidigt som Kelsea sitter där i sin fängelsehåla och ser visioner av det som hände förr har the Red Queen stora problem. Undersåtarna i hennes land gör uppror mot förtryck och slaveri (och hon kan inte alls förstå varför), och det börjar talas om en ny skräck som kommer från bergen i norr, som förgör hela byar, och som närmar sig huvudstaden i Mortmesne.

Jo, det är en hel del som är spännande. Men det spretar för mycket, faktiskt. Det är de där återblickarna till Katies liv, det är the Red Queen, det är om de som är kvar i Tearling, det är om flickan Aisa och om prästen fader Tyler, och så drottning Kelseas eviga ältande om sig själv och sin eventuellt inneboende ondska. Jag läser på, får svar och underhållning på vägen, är rätt nöjd - men tycker att första boken i serien var bäst och lovade så mycket mer.


Titel: The Fate of the Tearling
Serie: The Queen of the Tearling #3
Författare: Erika Johansen
Utg år: 2016
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här

Royal Assassin

Jag har hållit på ett tag nu med att lyssna igenom andra boken om Fitz, och faktiskt är just det en ganska stor invändning mot den: den är alldeles för lång (drygt 29 tim) att lyssna på som ljudbok för mig. Jag ledsnade. Sedan är det ju så att den här andra boken i Farseer-trilogin inte är den mest actionfyllda av dem tre - snarare handlar det mycket om intrigerande och byggande av frustration. Visst kom jag ihåg från min första läsning av böckerna att jag var vansinnigt arg på prins Regal - men att jag fick hålla på och vara arg så länge? Det jag mindes från min läsning då var mest underbara vargen Nighteyes och så slutet på boken.

Åh, slutet! Det är fortfarande så vansinnigt bra! Jag kan förstås inte säga något mer om det här - men slutet kan nästan gottgöra alla de där timmarna som läggs på att irritera sig på prins Regals framfart.

Nästan. Men det är svårt. Redan i slutet av första boken avslöjades det ju hur ondskefull prins Regal var, att han ville ha ihjäl allt och alla och sno åt sig kungakronan för sig själv. Ändå... ändå får karln hållas med att ondskas runt som han gör!! Gah! Jag blir galen! Fitz och Chade och Verity och alla vet hur det står till men låter allt vara eftersom det är bäst att vara försiktig, avvakta, inte göra något utan att vara beordrad eftersom man är svuren till att lyda kungen (och kungen ligger nerdrogad pga smärtor och ålder och annat). Allt i kungariket rasar samman, mordförsök görs på löpande band - och ändå sitter nyckelpersonerna mest bara och tittar på och vrider sina händer i förtvivlan.

Lägg så till detta Molly. Molly är Fitz barndomskompis som han nu är kär i, och allt med denna kärlek och alla meningar som börjas med "Molly..." (och de är många) gör mig sååå trött. Jag önskar att hon kunde försvinna ut till vänster från scenen redan efter första kapitlet, men det gör hon inte.

Ändå är detta en bra bok, och det är the Wit, the Skill, det vita skeppet och vargen som gör det. Åh, vargen! På svenska heter den här boken Vargbroder och det är vargbrodern Nighteyes som sätter lite perspektiv på Fitz tillvaro.

Och så slutet, då. Nu har jag ju redan läst tredje och avslutande boken för länge sedan (men ska ändå snart lyssna om den också) - men för de som inte har läst den här trilogin: se till att ha den tredje boken inom räckhåll när du börjar närma dig slutet på tvåan. Det är helt nödvändigt.

Titel: Royal Assassin
Serie: The Farseer Trilogy #2
Författare: Robin Hobb
Ljudbok - uppläsare: Paul Boehmer
Utg år: 1996, 2012 (ljudboken)
Förlag: HarperCollins (ljudboken)
Köp den till exempel här eller här

Kemisten

Bara ett klargörande: det finns ingen endaste liten vampyr i den här boken. Ingen varulv heller (men rätt många kilo hund). Det är en thriller, för vuxna (fast kanske för väldigt unga vuxna, kan jag tycka)(pga alldeles för mycket instalove och alldeles för lite karaktärsutveckling). Det här med att det då understryks på framsidan att boken är "av författaren till Twilight-serien" blir då lite lätt missledande?

Nåja, jag är nu en Twilight-älskare, och när Meyer skriver för vuxna måste jag testa att läsa. Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om Genom dina ögon (Meyers vuxenbok från 2009), nog ännu mer än Twilightböckerna tror jag! Så det var rätt spännande att ge sig på Kemisten.

Vad tycker jag då? Jo, blandat. En del gillar jag inte, men annat gillar jag mycket, och jag sträckläste ju mer eller mindre hela härligheten på några dagar vilket måste innebära ett bra betyg ändå?

Huvudpersonen är en kvinna, som använder sig av olika namn (även boken igenom). Begåvad inom medicin och naturvetenskap men har svårt med det där med människor, vänskap och relationer, och har just med den kombinationen blivit rekryterad till att arbeta i ett extremt hemligt labb där hon har mer eller mindre outsinliga resurser till sitt forskningsarbete. Men det hennes arbete också innebär, det där hon måste göra med vissa människor som är hemskt och vidrigt - det gör att hon själv måste vara hemlig och aldrig kan skaffa sig familj eller ha andra personer nära.

Nu har hon sedan några år varit tvungen att fly från sitt jobb och den hemliga organisation som var hennes arbetsgivare, och de jagar henne ständigt för att ha ihjäl henne. Eller... det senaste mailet från dem kanske innebär ett uppdrag som återställer allt? Hennes förra liv med arbete och att inte behöva leva jagad? Om hon bara hittar den här mannen, den här läraren som på ytan ser ut att vara helt harmlös, god och oskyldig, men som tydligen levt ett annat och farligare liv i Mexiko och Egypten?

Den mannen är Daniel. Och han är.... ja, snygg och god. Han är också bra på att laga mat. Och att göra som han blir tillsagd.

Daniel är en av sakerna jag inte gillar med boken - han är bara för beige. För snäll, mjäkig, lockigt snygg och så himla reko. Vilken tur då att en tredje person introduceras! Honom är det mer fart och fläkt över och honom gillar jag trots att han är duktigt överdriven. Om ni har sett Polisskolan (ja, åtminstone de 2-3 första... sedan vet jag inte om ni borde ha sett fler) - den där killen som är helt vapengalen, Tackleberry? Han! ungefär, fast extra allt. Dialogerna med Tackleberry och huvudpersonen, med Daniel som sidekick, de är det som gör att jag gillar den här boken trots den instalove som hotar att helt dra ner den i diket.

Och så har vi hundarna. Hundarna är väldigt trevliga. Förvisso är det superhjältehundar som är duktigare än sjutton Lassie tillsammans, men de är också så väldigt hundiga och fina att jag blir sugen på att ha en. Särskilt en schäfer som Einstein.

Alltså: om du kan överse med instalove, och om du tycker att extremt detaljerade beskrivningar av diverse vapen, gifter och teknikaliteter inte stör, och är ute efter underhållning och en spännande bok som suger in dig - då ska du ta och läsa Kemisten. Daniel må vara vattenkammat snygg, men hans hud glittrar inte i solsken så det behöver du inte oroa dig för.

Titel: Kemisten
Författare: Stephenie Meyer
Originaltitel: The Chemist
Översättning: Manne Svensson
Utg år: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

Firewalker

Jag kastade mig vidare direkt i läsningen av den här trilogin, eftersom första boken Trial by Fire avslutades i en rejäl cliffhanger...

... och om du inte har läst den ännu men tänker göra det - sluta läs nu pga SPOILER för hur Trial by Fire avslutas!

Här ligger nu Lily och Rowan på en väg... åter i Lilys egen värld. Lily borde inte överleva så bränd som hon är, och Rowan borde väl inte ha kunnat följa med henne, men det har han gjort. Första kapitlen på boken är väldigt spännande, och fascinerande (Rowan upptäcker internet, och det praktiska i att kunna beställa hem läkeörter och annat kul direkt i brevlådan...) Rektorn och lärarna på Lilys skola är hyfsat upprörda över hennes helt omotiverade frånvaro, FBI är inkopplade på hennes försvinnande och den enda som är lugn är väl egentligen Lilys mamma (som ju har koll på alla världar samtidigt).

Men Josephine Angelini, vad händer då nu? Vad hände med den kick-ass-häxan som var drivande och tuff i första boken, Lily alltså? Hur kunde hon få förvandlas till detta mähä? Detta, eh... vårdpaket??? OK, jag fattar att det kan behövas lite omplåstrande när ens kropp har brunnit en stund, men hela den här boken igenom blir Lily på något sätt en värdefull pryl som kånkas runt på. Som ska matas, skötas, bäras och beskyddas. Sägas till att hon ska gå tillbaka till skolan, få veta att hon behöver sova, få veta när hon ska hålla tillbaka sina krafter, förmanas, tyglas och hållas i styr. Och som om allt detta inte vore nog så har hon dessutom blivit något slags exklusiv mjölkko som producerar medicin, renat vatten och andra bra saker. Visst, det kunde hon i förra boken också, men då var det mer spektakulärt, magiskt och fräckt. Nu blir det... ja, mjölkning.

Inte nog med att Lily har fått bli en sak - handlingen har blivit helt seg också. Så fort Lily & Co tagit sig vidare i sitt världsresande så avstannar liksom handlingen framåt. Lily och hennes andra-version Lillian samtalar i hemlighet (Lillian delar sina minnen så att Lily ska fatta varför hon gjort som hon gjort), men i övrigt är det mest rätt planlöst kringresande/vandrande för att träffa folk/mjölka Lily/slåss lite. Det är så väldigt mycket en mellanbok för att ge mer bakgrund till det som skett och ge avstamp till det som troligen kommer att ske i trilogins avslutande del. Boken tar fart igen först mot slutet, men då med ganska mycket buller och bång. Jag kommer absolut att läsa sista boken också för att få veta hur allt går, men hoppas verkligen att Lily tar tag i tyglarna till sitt eget liv igen.

Titel: Firewalker
Serie: The Worldwalker Trilogy #2
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2016
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

Trial by Fire

Hos oss är Josephine Angelini en av husgudarna som tillbes uppe i rummet som bebos av femtonåringen. Hon har läst Starcrossed-trilogin (den som börjar med Helena) två gånger på svenska och tre gånger på engelska eller något sånt, och kan tänka sig att läsa om den vilken dag som helst snart för den är så bra så bra så braaaa. Konstigt nog har hon ännu inte läst Worldwalker-trilogin, så jag hann först. Jag gillade också Starcrossed-trilogin (men det räckte med en genomläsning för mig, tack så mycket) och var nyfiken på vad Angelini kunde ha hittat på den här gången. Det skulle handla om brinnande häxor och Salem och jag var inte jättenyfiken på brinnande häxor vare sig de var i Salem eller ej, faktiskt.

Tjo vad jag bedrog mig. Jag är nu nästan färdig med andra boken i serien, Firewalker, och kommer att ge mig på tredje boken ganska omgående. Det här gillar jag, häxor eller inte häxor. Angelini kan konsten att fängsla en läsare, och jag köper hela häxgrejen. Jag köper också bränna-häx-grejen, ödesbestämda-kärleks-grejen och banne mig också ta-hand-om-svaga-tjejen-grejen eftersom hon egentligen är urstark och det bara är hennes kropp som behöver service.

Lily har det inte lätt, och hon vågar egentligen inte planera någon för någon framtid, vare sig det handlar om studier, jobb eller kärlek. Hon har nämligen stora problem med våldsamma allergiska reaktioner som bara blir värre med åren och frågan är om hon överlever mycket längre egentligen. Himla surt, eftersom hennes bäste vän Tristan (som hon i hemlighet varit kär i flera år) äntligen har fått upp ögonen för henne och nog vill vara mer än hennes vän.

Ganska raskt säger vi dock hejdå till Tristan, när Lily efter en fullständigt katastrofal fest sitter på stranden och gråter och inte vill vara med längre och hör en röst i sitt huvud som kallar på henne. Röster i huvudet är ett känsligt kapitel eftersom Lilys mamma är psykiskt sjuk och större delen av tiden inte vet i vilken värld hon själv befinner sig i, men eftersom livet är trist så lyssnar Lily på rösten... och ger sig av. Från stranden, men också från den här världen. För, hej och hå, nu hoppar vi till en annan värld. (serien heter ju Worldwalker, eller hur?) Rösten som kallar är Lily själv, eller Lillian som hon heter i den här andra världen, en version av Lily. Tyvärr är denna Lillian überstarka drottninghäxan som bestämmer allt, och hon bestämmer sånt som att alla lärare, vetenskapsmän och diverse annat löst folk som vill kunna naturvetenskapliga ting ska dö. Hon är fienden. Hon är den Lily måste fly ifrån. Och det gör hon - rätt i armarna på Rowan. Och Tristan (Tristan version 2.0 alltså). Och hon inser att hon själv är en häxa, hennes kropp behöver dagligt underhåll och att Rowan är den perfekte mekanikern (ja, hans titel är mechanic) att sköta den. Han är också duktig på att laga mat och på att slåss, plus att han har en behaglig djup röst. (plats för smält)

Det jag gillar allra mest med allt det här är att Angelini inte gör det lätt för läsaren när berättelsen hoppar över till den andra världen. Inget förklaras, utan jag får sakta förstå och göra kopplingar allteftersom boken fortskrider, samtidigt som Lily lär sig och förstår. Jag gillar också att det inte finns något svart eller vitt här - ingen är ond eller god utan de flesta är lite av varje och har skäl till varför de gör som de gör. Och trots att här är två prakt-hunkar inblandade (eller 2+1, det beror på hur man räknar) slipper vi det där eviga kärlekstrianglandet vissa ungdomsböcker envisas med.

Sen måste jag bara prata lite om omslag. Jag läste boken med omslaget uppe till vänster, och har hela serien i det utförandet. De är snygga, men sedan finns det en annan utgåva (Macmillans) där omslagen ser ut så här tillsammans:

Alltså, jag blir helt knäsvag när seriers omslag hänger ihop på det viset. Skulle kunna köpa dem och spika upp dem på väggen pga snyggt. Det konstiga är bara att den här utgåvan av trilogin har fått titlarna ändrade, eller om det är någon slags undertitlar (som inte finns med på böckerna jag läste). Ursprungstiteln står med lite diskret i hörnet. Visst är det lätt förvirrande att omslag och titlar kan skilja så mycket?


Titel: Trial by Fire
Serie: Worldwalker Trilogy #1
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

Armada

Jag gillade Ready Player One så pass mycket att jag ganska raskt tog mig an den här boken också. Fler referenser till filmer och spel från min uppväxt? Urflippad story om invaderande aliens? Vad kunde possibly go wrong?

Zack sitter och slöar i klassrummet när han helt plötsligt ser ett rymdskepp flyga runt i omöjliga krumbukter i himlen utanför fönstret. Och inte bara ett rymdskepp (eller, det är inte så där himla "bara" förstås...) utan dessutom ett exakt likadant skepp som fiendeskeppen han själv brukar ägna timmar, nätter och all sin fritid åt att skjuta ned i datorspelet Armada. What? liksom. Har han spelat för mycket och börjat få hallucinationer?

Tydlingen inte, eftersom han lite senare blir upphämtad av en flygfarkost som också bara finns i det där spelet, fast en farkost som används av den superhemliga organisation som i Armada är de som ger uppdragen för att bekämpa de där slemma, invaderande rymdvarelserna. Det visar sig alltså att Superhemliga Organisationen finns på riktigt. Dess rymdskepp, vapen och övrig teknik i spelet finns också. Och rymdisarna. Rymdisarna är för övrigt helt inställda på Utrotning Av Jordens Befolkning och måste stoppas. Vem kan vara bättre på det än Zack och alla andra som har high-score i Armada-spelet?

Jodå, här kryllar av referenser till framförallt sci-fi-film och spel, och jag älskar det där med att det är så självklart att läsaren ska känna till sånt som att stormtroopers är usla skyttar och hur dörrar på standardrymdskepp fungerar. Det finns en hel del som är roligt i Armada.

Men tyvärr gillar jag den inte alls lika mycket som Ready Player One. Grunden i storyn är precis samma: "tänk om det vore så att alla de där timmarna jag lägger ner på datorspelande och filmtittande faktiskt vore till nytta, eller till och med kunde hjälpa till med att rädda världen, vad skulle ni säga då?!" och jag älskar idén. Men där det i Ready Player One funkar slår det här över och blir fånigt. Inte så lite fånigt heller när hela vår världs framtid hänger på att en tonåring kan besegra en slags slutboss i en rymdstrid. Eller, jo, jag hade kunnat köpa även det i den här sortens bok, men hela vägen fram till slutstriden är alldeles för mycket några-tonåringar-som-spelar-datorspel-tillsammans (tänk kommenterade inspelade spelsekvenser på youtube) och så slängs det in en eller annan mening som antyder att i världen i övrigt dör det några miljoner människor här och där i strider mot aliens. Det tappar mig och jag sitter mest bara och gäspar över luftstriderna och irriterar mig på orimligheterna och det blir så dumt eftersom hela handlingen bygger på att det SKA vara orimligt så jag ska liksom egentligen bara köpa det och åka med. Men det funkar inte.


Titel: Armada
Författare: Ernest Cline
Utg år: 2015
Förlag: Crown Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

En ung kulturman

På mitt andra hem Kulturkollo är det den här veckan jag som basar över veckans tema: Kroppen, och alltså därför jag som har hittat på veckans utmaning som handlar om att bygga sin egen kulturman (eller - kvinna förstås) av olika bok-, film-, spel- eller sångtitlar. Därför tycker jag att det vore snällt och trevligt mot mig själv att svara på min egen utmaning, så det gör jag nu.

Här är min kulturman:

Som ni kanske ser är det en ganska ung person - nämligen sammansatt av endast barn- och ungdomsböcker. (har jag nämnt att jag jobbar som skolbibliotekarie, förresten...?) I ungdomsbokshyllan är det en viss övervikt åt titlar med hjärtan i, kan jag säga. Och ögon. Jag fick faktiskt sålla. Här är titlarna:

Kaos i skallen av Kerstin L Hahn

Rälständer och lösgommar av Sita Brahmachari

Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Tvillingsjälar av Jacqueline Wilson (och ja, nu räknas själen som en kroppsdel, OK?)

De mystiska huggtänderna av Anders Jacobsson

Genom märg och ben av Chris Mould

Ljudet av ditt hjärta av Stephenie Meyer

Varma händer frusna hjärtan (Klass 7B) av Pernilla Gesén

Pirr i magen klump i halsen av Annika Thor

Ingenting och allting

Maddy har en ovanlig sjukdom som gör att hon är allergisk mot ungefär allting, och därför måste leva sitt liv inomhus med ständiga kontroller av hjärta och andning. Hon får undervisning via Skype, och bara undantagsvis gör lärarna besök hemma hos henne. Då måste de passera en slags luftsluss som gör dem helt bakteriefria. De enda människor Maddy egentligen träffar är sin mamma, och sin heltidsanställda sjuksköterska. Hon läser böcker, och läser böcker, och läser om böckerna igen.

Nu flyttar det in en ny familj i grannhuset, och i den familjen bor Olly. Olly har alltid svarta kläder, kan aldrig sitta stilla, har snygg kropp, bråkar ofta med sin pappa och försvinner långa stunder upp på hustaket. Och han när han väl sett Maddy genom fönstret nöjer han sig inte med att bli avvisad vid dörren av Maddys mamma utan försöker gång på gång ta direkt kontakt med Maddy (alltså - uppfinningsrikedomen här med Olly, bundtkakan och dess dödslängtan... det var det som fick mig fast i boken).

När han väl lyckas med det övergår boken ganska länge till att bestå av sms- och mailkonversationer mellan Olly och Maddy. Dem gillar jag! Massor av humor, plus att det ganska direkt känns som att Olly och Maddy måste vara något mer än vänner. Så småningom får de faktiskt träffas också, och klart de redan är ordentligt kära i varandra! Fast de inte ens får röra vid varandra pga Maddys sjukdom. Men hur funkar det där? Går det att vara kär i någon utan att någonsin kunna lämna sitt hus och inte ens kunna ta i den personen?

Jag gillar den här boken. Mycket! Det jag gillar mest är dialogerna mellan Olly och Maddy. Och pirret, den där förbjudna kärleken som inte går att motstå trots att den kan vara livsfarlig. Däremot tycker jag inte om Maddys mamma med alla dessa inbokade mamma-dotter-kvällar som verkar helt kvävande. Inte heller blir jag jätteförvånad över hur handlingen vänder rätt tvärt mot slutet av boken - jag anade det där. Men det spelar faktiskt ingen roll, jag blev glad av att läsa! Dessutom går det snabbt att läsa med all dialog och många korta kapitel - en bra ungdomsbok med perfekt kärlekspirr som dessutom är snabbläst är hur välkommen som helst.


Titel: Ingenting och allting
Författare: Nicola Yoon
Originaltitel: Everything, everything
Översättning: Ylva Stålmarck
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 och uppåt

Jakten på julen

Den här är så fin på framsidan! Jag älskar Chris Moulds illustrationer, och jag läste nyligen en bok av Matt Haig som jag tyckte om så den här boken plockade jag bums med mig hem från jobbet när jag packade upp den ur lådan med nya böcker förra veckan.

Men tyvärr blev jag rätt så rejält besviken på den. För det första förvandlas Matt Haig från den smarte och rolige författaren som skrev filosofiska funderingar om oss människor för vuxna i den boken jag läste av honom till en så typisk Nu-Ska-Jag-Skriva-För-Barn-Och-Då-Måste-Jag-Anlägga-Ett-Hurtigt-Och-Åh-Så-Roligt-Tilltal-författare. Det blir så flåshurtigt ansträngt att jag blir helt trött efter bara några kapitel. Fånigt blir det också. Varför tror en del att de måste skriva på det här sättet för att det ska kunna tilltala barn?

Inte gillar jag storyn särskilt mycket heller. Nikolas fattiga pappa skogshuggaren ger sig av mot den kalla norden för att skaffa bevis för att det finns alver. Gör han (och sällskapet han färdas med) det så väntar en belöning. Pappan kommer inte tillbaka, och Nikolas ger sig ensam i väg för att hitta honom. På vägen och genom boken kommer han att på olika sätt plocka upp alla attribut som den typiske Father Christmas omger sig med: flygande renar (varav en med röd mule), en släde, en röd mössa och så vidare. Så småningom är det alltså Nikolas som blir Father Christmas (nä, skriver inte jultomten, för det är alltså den där glittriga killen i Cocacolareklamen han blir. Typ. )

Tyvärr är det inte ens Nikolas utveckling till tomte som tar mest plats i boken (det sker lite summariskt i slutkapitlen som mest är som en epilog), utan det faktum att han hittar alverna och hjälper dem att förändra sitt samhälle som har drivits in i något väldigt marknadsstyrt, framgångsinriktat och egoistiskt. Ganska mycket av det som händer hos alverna känns mest som att det är kul för vuxna i stället för de barn som väl målgruppen ändå är tänkt att vara. Visst - man kan tänka sig att läsa den här som högläsning och då kunna förklara alvernas liv och samhälle - men jag tycker inte den håller som högläsning heller pga för tunn story.

Så, nej. Trots fin framsida faller Jakten på julen platt för mig.

Titel: Jakten på julen
Författare: Matt Haig
Illustrationer: Chris Mould
Utg år: 2016
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

The Invasion of the Tearling

Så mycket tyckte jag om första boken i den här trilogin, The Queen of the Tearling, att jag direkt gav mig i kast med andra boken. Och jag gillar fortfarande! När jag avslutat den här är det fortfarande mycket som är oförklarat och många problem som är kvar att lösa, och just nu sitter drottningen av Tearling i knipa ganska ordentligt. Så himlans bra då att den tredje boken, The Fate of the Tearling, släpps bara om några dagar - min Kindle ligger och väntar på den!

The Invasion of the Tearling gör just det som gör att jag älskar fantasygenren över allt annat: låter vad som helst vara möjligt. Utan att avslöja alltför mycket av första bokens handling är det nu så att Kelsea är drottning i Tearling, och som sådan har varit tvungen att förändra sig en hel del. Besluten hon tog precis när hon äntrade tronen gör att landet ligger i krig med grannlandet Mortmesne, och med dess Red Queen (som är rätt lurkig, kan magi och har levt i över hundra år). Nu invaderar Mortmesne Tearling som inte har mycket att sätta emot eftersom deras armé är mycket mindre och deras vapen mycket sämre.

Nu kunde man ju tänka sig att det här skulle handla om krigande i ett Fantasyland modell 1A, och heroiska hjältedåd och magiska insatser som driver handlingen framåt som någon deus ex machina? Nä nä. Glöm det. Visst, den där invasionen håller på lite grann i bakgrunden, och några krigsbilder får vi. Men den här boken drar ganska omgående iväg åt ett håll jag inte alls väntade mig. Kelsea förändras, som sagt (börjar till exempel praktisera någon slags avancerad metod att skära sig själv i armarna och på benen). Och så får vi börja läsa om Lily.

Lily bor i New England, i ett muromgärdat samhälle. Hon är helt olycklig, vill inte ha barn och har en man som misshandlar henne.

Eeehhh... va?

Just så.

Det knyts ihop i slutet av boken. Och nu sitter alltså Kelsea i klistret, fader Tyler är borta, Rowland Finn är också borta (och fri), Pen är kärlekskrank, och jag väntar på att det ska bli den 29 november så att jag kan få ladda ner sista boken i trilogin till min läsplatta.


Titel: The Invasion of the Tearling
Serie: The Queen of the Tearling #2
Författare: Erika Johansen
Utg år: 2015
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här

Vilket var värst?

Alltså, denna dag...

Jag visste att det skulle stå en skolklass vid dörren när jag kom till jobbet eftersom de hade bokat tid (ändå kom jag inte iväg i tid hemifrån utan fick djupandas när det var köer och traktorer och annat kul på vägen som en landsbygdspendlare ändå bör räkna med). Så när jag då med andan i halsen öppnade biblioteket och bara skulle sätta igång datorn för att kunna dra böcker på återlämning och låna ut blev jag lätt irriterad när den bara uppvisade någon slags svart skärm och ett felmeddelande om att den inte hittade rätt "disk". Äsch, tänkte jag, den behöver säkert bara startas om.

Nope. Den hade datorernas motsvarighet till härdsmälta. Jag kom inte åt något - bibliotekssystem, mail, dokument, omvärld, windows...nada. Nåväl. Det går ju att kreativt skriva upp barnens namn och streckkodsetiketterna på böckerna de lånar. Det går att tipsa om böcker till dem också utan dator. Dock blir det lite stressigt när nästa skolklass också kommer. Och ännu lite stressigare blir faktiskt bibliotekariens liv när hon öppnar bokskåpet för de återlämnade böckerna och det också är fullt.

Nämnde jag att jag jobbar helt ensam på mitt bibliotek? Och att den där datorn som döden dött är den enda datorn jag har?
Kan ni förstå att min måndag blev något helt annat än jag kanske hade tänkt mig från början? Att den var fylld av frustration och långa samtal med IT-avdelningen och andra kunniga människor?

Men vet ni vilket som ändå var värst den här dagen? Det var när jag skulle gå på lunch, och som belöning äntligen få läsa de sista kapitlen i The Invasion of the Tearling som är så grymspännande. (och OK OK, kan väl medge att det kanske möjligen var just det som gjorde att jag blev lite sen i morse? kunde inte slita mig från boken när jag åt frukost...) Och upptäcker att jag har glömt min Kindle hemma... 

The horror.

Nä, det är inte som jag hade sinnesnärvaro att ta en skärmdump på eländet - jag hittade en bild på nätet från någon dator som led av samma åkomma som min.

The Queen of the Tearling

Kelsea fyller 19, och det innebär att hon blir hämtad av en grupp rätt så råbarkade soldater (de sitter och skrålar runt elden varje kväll så att Kelsea inte kan sova) och förd till slottet. Nu ska hon inta sin plats som drottning. Hela sitt liv fram tills nu har hon bott med och blivit uppfostrad av ett äldre par i en enslig stuga i skogen. Inga vänner har hon haft, inte heller har hon någonsin fått resa iväg någonstans. Hennes liv har bestått av undervisning, och som belöning: att läsa böcker.

Hurra för det där! Vår hjältinna är en läsande person! En av hennes första åtgärder när hon efter mycket om och men kommit fram till sitt slott och upptäckt att dess bokhyllor står tomma (the horror...) är att skicka efter de där böckerna som står kvar i stugan. (paret som bodde där har varit tvungna att fly) Att rädda de böckerna är viktigt - även om hennes rike Tearling hotas av alla möjliga katastrofer.

Men det är inte bara Kelseas kärlek till böcker som gör att jag tycker mycket om den här boken. Det finns mycket annat som är bra med den. Det första jag gillar är att jag som läsare vet precis lika lite om tingens tillstånd som Kelsea då i början när hon ligger där i tältet och inte kan sova. Hon är på väg för att bli drottning, ja, men varför har hon varit tvungen att leva i den där stugan fram tills nu? Varför har hon inte fått ha några vänner? Varför lämnade hennes mamma drottningen henne ifrån sig? Visst var hennes mamma en fin och bra person, som fick till fred till stånd mellan Tearling och Mortmesne, riket i öster son styrs av the Red Queen? Varför får alla människor något jagat i blicken när Kelsea pratar om sin mamma?

Allt detta får jag veta i samma takt som Kelsea får veta det. Och det finns en hel del att rätta till i Tearling, det gör det. Ju längre jag läser i den här boken, desto mer tycker jag om den - komplexiteten ökar och när boken är slut är det långtifrån allt som fått sin förklaring. Snarare tvärtom - jag har redan börjat läsa nästa bok som heter The Invasion of  the Tearling och i den börjar jag ana hela Tearlingvärldens ursprung och hur allt blev som det blev, och jag kan knappt släppa den nu.

Alldeles i början var jag lite tveksam dock. Då, när Kelsea för första gången råkade se sin spegelbild i en vattensamling och insåg att hon var ful fast hon var prinsessa. Va? liksom? Ful?? Hur kan hon ens bedöma det eftersom hon aldrig har träffat någon förutom sina fosterföräldrar? Möjligen sett andra människor som illustrationer i böckerna hon läser? Och varför skulle hon haka upp sig på det - hon är ju inte van vid att träffa andra människor och se hur de reagerar på utseenden? Dessutom har Kelsea en irriterande vana att senare kunna bedöma människors karaktär bara genom att kasta en blick på dem - också HUR kan hon det när hon aldrig fått träffa människor förr? (fast just det där kan möjligen ha en slags förklaring i det halssmycke hon burit sedan födelsen, en safir som är magisk och får större och större betydelse ju längre i boken vi kommer).

Men sedan blev allt annat så bra att jag inte orkade störa mig på de här detaljerna längre. Här kryllar av intressanta karaktärer, och världen som först verkar vara en Fantasyvärld modell 1A visar sig ha intressanta kopplingar bakåt i historien.

Som sagt - bra bok, jag är redan igång med tvåan - och det verkar trevligt nog som att det ska göras film om the Queen of Tearling. Med ingen mindre än Emma Watson i huvudrollen. Det ni! Skynda er och läs!


Titel: The Queen of the Tearling
Serie: The Queen of the Tearling #1
Författare: Erika Johansen
Utg år: 2014
Förlag: Harper Collins
Köp den till exempel här eller här

Vad ska vi köpa för gruppläsning till mellanstadiet?

För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om hur en högstadielärare bett om inköpsförslag på gruppläsning till högstadiet, och listade vilka böcker jag föreslog? Jo, häromdagen kom så en lärare från mellanstadiet med ungefär samma förfrågan. De skulle också köpa in klassuppsättningar, och kunde jag "såsom varande proffs" (tror ni jag levde på det där några dagar? :) :) klart jag gjorde, och gör!) tipsa henne om vilka de kunde köpa in?

Ibland är det världens bästa jobb att vara skolbibliotekarie!

Så jag gjorde en lista, och mitt största problem var väl att begränsa mig. Visst vill ni läsa vilka titlar jag föreslog till mellanstadiet också? Det får ni! Här kommer inklippt text från ett mail igen!
(Några av titlarna jag föreslog nu var samma som dem jag föreslog till högstadiet pga att de funkar för 6or också.)

Dagbok för utvalda – Jennas första av Pernilla Gesén
Dagboksböcker är väldigt populära nu efter Dagbok-för-alla-mina-fans-böckerna – den här är svensk, nyutkommen och handlar om en tjej i sexan, om skolliv och familjeliv och med en hel del svärta. Till 5or och 6or.

Jan Svensson av Johanna Lindbäck
Om en kille i femman som börjar ny klass, om det sociala spelet i klassen och om vänskap. Till 4or och 5or.

PAX – Nidstången av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Detta är första boken i den otroligt populära serien PAX. Det är skräck men också mycket realism, eftersom de bägge bröderna det handlar om bor i fosterhem pga alkoholiserad mamma, och direkt får det jobbigt i skolan med översittartyper både lärare och elever. Det är så fint skrivet om deras syskonrelation och om relationen till fosterföräldrarna, och till mamman. Och så är det roligt! Och, ja, så är det läskigt och spännande. Risken är dock att en del elever redan läst den här – å andra sidan kan den få ganska många att vilja läsa vidare i serien på egen hand. Skulle tro den funkar till 4or, 5or och 6or.

Monstret i natten av Mats Strandberg
Om Frank som blir förvandlad till monster om nätterna, och som folk blir rädda för fast han egentligen inte blir något otäckt monster, bara ulligt vit liksom. Relativt lättläst och spännande, och bra för prat om rädsla för det/de annorlunda? För 4or.

Noel och den magiska önskelistan av Janina Kastevik
Noel är ensam, och längtar efter sin mamma som rest bort, och hittar en lapp på bussen som verkar vara en magisk önskelista. Önskningarna han skriver verkar slå in – bara det att de verkar komma med allvarliga konsekvenser, typ ”var försiktig med vad du önskar dig så att du inte får det”. Om vänskap och föräldrar som ska skiljas. För 4or och 5or.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld
Malmö, skateboard, jobbiga föräldrar och könsidentitet (fast utan pekpinnar) För 6or (och 7or).

Det magiska hjärtat av Kristina Ohlsson
Barnen känner till författaren eftersom hon skrivit skräckböcker som lånas flitigt. Den här är helt ny men är inte en skräckbok, mer om vänskap, döden och sorg. Till 6or (och 7or).

Alex & Corinthia av Patrik Bergström
Första boken i en bra, lättläst och spännande fantasyserie som funkar för både killar och tjejer. Till 4or, 5or.

Du & jag av Katarina von Bredow
Första i en trilogi, så träffsäkert om livet i femman, olika roller och det sociala spelet i skolan. Till 4or, 5or.

Syltmackor & oturslivet av Anna Ehring
Fantastisk bok om en elvaåring som ganska nyligen miste sin mamma, och om elvaåringslivet där man trots allt kan få skratta ibland fast man har sorg. Harry, draken (nej, det är inte fantasy, det här är en leguan som kan prata…) lär Nisse att få ett drakhjärta, att bry sig om sig själv och inte ta andras skit. Rolig och tankvärd. Till 4or och 5or.

Under ägget av Laura Marx Fitzgerald
En riktig äventyrsbok, med mysterier, konst och New York-miljö, med trettonårig tjej i huvudrollen. Till 5or och 6or.

Legend av Marie Lu
Första boken i en trilogi, en bra och spännande dystopi med kärlek och action i ungefär samma stil som Hungerspelen men nog lite lättare. En del kan dock redan ha läst den. För 6or. Finns som pocket.

Kommentar: Skräckböcker lånas mycket av mellanstadiebarnen – men jag har inte tagit med mer än en skräckbok eftersom jag vet att det finns en hel del barn som inte fixar att läsa läskiga böcker och då tycker jag inte att det är bra att ha dem som gruppläsning.

Lycka till!

Assassin's Apprentice

Farseer-trilogin läste jag för många år sedan, då på svenska som Berättelsen om fjärrskådarna, och var fullständigt golvad över hur bra den var. Det var den och några andra (till exempel Sagan om drakens återkomst) som fick mig att verkligen återupptäcka fantasy i vuxen ålder (sedan jag som tonåring läst Tolkien, Lewis och LeGuin och inte hittat så där värst mycket annat att fortsätta med)(vi pratar 80-talet...). Jag har sedan dess läst ungefär allt Robin Hobb har skrivit, och för all del gillat men inte haft samma herregud-måste-läsa-färdigt-nu-nu-nu-för-så-vansinnigt-bra-detta-är-känsla jag vet att jag hade när jag läst ut Vargbroder, andra boken i serien, och den tredje (Mördarens jakt) inte fanns inne på biblioteket.

Och nu kom jag på den alldeles briljanta idén att jag ju kunde läsa hela serien en gång till - men nu som ljudbok, och på engelska om jag och uppläsaren kom överens. Skulle jag gilla lika mycket vid en omlyssning? Höll böckerna?

Ja, och ja!! Jag älskar verkligen Assassin's Apprentice, och det här håller verkligen fortfarande för läsning! (och ja, uppläsaren Paul Boehmer och jag kommer mycket bra överens eftersom han läser tydligt och med precis lagom mycket förändring av rösten i dialogerna) Fast jag redan har läst böckerna och minns handlingen i stort så är det fortfarande vansinnigt spännande eftersom jag glömt detaljerna och allt det där som gör den här boken så himla bra.

Det är personerna: Stallmästaren Burrich med sitt bryska sätt men med all den där underliggande kärleken som märks i det han gör. FitzChivalry själv, förre kronprinsens oäkting som nu lever på slottet Buckkeep i någon slags oklar roll av halvkunglig familjemedlem, lönnmördarlärling, stalldräng... oönskad och hatad men också omtyckt och älskad. Chade, Fitz mästare som lever ett ensligt liv i en egen avdelning på slottet, någon de flesta inte ens vet att han finns till. Galen, den magre och överambitiöse mästaren i the Skill, den person som tillsammans med Regal, yngste kungasonen, är fullständigt underbar att hata. Och många, många andra: Kettricken och Rurisk, Verity, Patience. Och narren, the Fool som ju senare till och med får egna bokserier om sig. Alla dessa karaktärer! Och djuren: hundarna som Fitz bondar med, hans häst som tålmodigt står ut med honom.

Djuren är oerhört viktiga i Farseer-trilogin inte minst på grund av den ena magisorten som finns här: the Wit. En gammal magi som handlar om så starka band mellan människa och djur att de kan kommunicera och dela känslor. Fitz har the Wit - men får inte använda den för Burrich som ser den som något smutsigt och förbjudet.
Den andra magin är the Skill, som vissa medlemmar i den kungliga familjen har. Det är the Skill som är det fjärrskådande, the farseeing, som hela trilogin har fått namn efter. The Skill innebär att kunna kommunicera med någon annan oavsett fysiskt avstånd, men också att kunna påverka denne andres känslor.

Alltså - det här är så gruvligt bra. Det är detta som är måttstocken för bra fantasy för mig, och jag uppmanar alla som är det minsta intresserade av fantasygenren men som inte hittat riktigt rätt eller fastnat i Tolkiens rätt så långa (ja, jag kan medge det) beskrivningar av Midgårds bergsformationer: läs Farseer Trilogy (Berättelsen om Fjärrskådarna)!

Titel: Assassin's Apprentice
Serie: Farseer Trilogy #1
Författare: Robin Hobb
Ljudbok - uppläsning: Paul Boehmer
Utg år: 1995 (den här ljudboken: 2012)
Förlag: Harper Collins (ljudboken)
Köp den till exempel här eller här

Legion - Skin Deep

Skin Deep är en kortroman, och fortsättning på Legion som jag tyckte var väldigt fascinerande. Lite är det väl så att det som fascinerade i Legion - Stephen och alla hans aspekter/personligheter/hallucinationer - blev tillräckligt utrett i den och är alltså inte längre lika spännande i Skin Deep. Fortfarande är dock idén så pass spännande att det är underhållande nog att läsa.

Stephen har alltså en helt unik psykisk egenhet eller vad man ska säga (han tycker själv att han är helt frisk, bara väldigt annorlunda liksom). Han har inom sig ett antal personer (47 stycken nu) som han inte bara hör rösterna på - han ser dem som fysiska personer han kan föra samtal med, och som måste ha egna sittplatser på flyget till exempel. Ingen annan kan förstås se dem, så de är lite som ett barns låtsaskompisar - bara det att de personifierar alla Stephens begåvningar som tydligen är för många för att hans eget huvud ska kunna rymma dem alla. Vi har vapenexperten, psykologen, historikern, handskriftsexperten osv osv, och när de alla pratar med varandra så ser det för vanliga människor i verkligheten ut som om Stephen bara sitter tyst och stirrar rätt fram.

"Team" Stephen löser olika brott. I Skin Deep handlar det om att hitta en försvunnen kropp. Den här kroppen är mer eller mindre en tickande bomb, eftersom den tillhör en vetenskapsman som kommit på ett klurigt sätt att spara datorinformation i sina egna celler, och kroppen är alltså fullproppad med information som kan bli farlig i orätta händer.

Det är fortfarande roligt att se hur alla "aspekterna" löser problemet tillsammans (och vid ett tillfälle, när Stephen omöjligt nog blir av med sina aspekter blir han helt hjälplös...), hur de grälar med varandra, pratar om sina egna familjer, blir kära i varandra och har sig. Dock är inte själva brottsfallet med den försvunna kroppen så intressant - jag hade väntat mig en större Sandersonsk twist där. Plus att jag väntade mig lite utveckling av hur de där aspekterna funkar egentligen, men fick inte riktigt vad jag ville där heller.

Hur som helst - Sanderson är bra även när han inte är sitt bästa, och Skin Deep var riktigt bra läsning ändå.

Titel: Legion - Skin Deep
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

I.R.L. - Ilskan, rädslan, löftet

Josef är tolv, och viktigast i hans liv är datorspelandet. Ja, så är det förstås fullt av allt det andra: skolan, läraren Dilba, det sociala spelet i klassen, hans kompis David som verkar urstark och modig samtidigt som han är retad just eftersom han vågar vara annorlunda. Josef var alltid med David förut - nu är han det mer när det inte märks så mycket eftersom Davids egna sätt att vara kanske smetar av sig på honom själv annars och Josef är nog inte lika stark som David.
Oj, nu gled jag iväg i något helt annat än den här boken egentligen handlar om - men jag tycker relationen Josef-David är himla intressant och äkta.

Det som händer är att bara några timmar efter att Josef rusat hemifrån efter att ha grälat med sin pappa om något så fånigt som ytterkläder får han veta att pappan hamnat på sjukhus efter en arbetsplatsolycka. Pappa ligger nu i koma och ingen vet när eller ens om han vaknar igen. Och det är så hemskt - Josef vill bara väcka honom så att han kan få säga förlåt, och att han älskar pappa trots allt han skrek åt honom i morse. Helt förutom det där att det är pappa som ligger där med slangar kopplade till kroppen och kanske inte vaknar igen.

Det här är bra, och sorgligt, men ändå med de där ljuspunkterna i Josefs liv (Ruth, plötsliga skratt och sånt där) och med funderingarna om man får lov att ibland känna sig glad fast man egentligen är så ledsen och orolig att det knappt går att stå ut med? Jag tycker om att läsa om Josefs funderingar, om hur det är hemma hos honom och med den övriga familjen (mamma och storasyster) när resten av livet bara går i stå.

Just de här funderingarna över döden och livet och vad som händer sedan leder in på ganska mycket resoneringar kring filosofi och särskilt Descartes och hans tankar, och jag tycker det blir lite för mycket av det där (även om jag förstår att det blir en tröst för Josef). Och den här Steve känns nästan lite väl bra och god och medmänsklig. Bra om sådana finns, men jag tror inte riktigt på honom.
En annan liten invändning jag har är att eftersom Josefs normala liv kretsar kring datorspelandet så mycket så namedroppas många spel här, och det känns som att detta gör att boken kan bli utdaterad farligt fort. Vilka känner igen de här spelen om 4-5 år? Eller är det inte viktigt i sammanhanget?

Trots allt är helhetsintrycket en fin bok om en kille som känns äkta, och en bra bok för funderingar om döden och om vänskap.

Titel: I.R.L - Ilskan, Rädslan, Löftet
Författare: Maria Frensborg
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Vad ska vi köpa för gruppläsningsböcker?

Idag fick jag en trevlig arbetsuppgift - en av lärarna på högstadiet kom in på biblioteket och meddelade att hon fått godkänt av rektorn för att köpa in flera klassuppsättningar skönlitteratur för högstadiet. Vilka skulle vi köpa, undrade hon? Jag mailade henne en lista. Klart ni vill veta vilka? Klart ni vill! Jag klipper helt enkelt in mailtexten här i sin helhet: (vissa blogginlägg går smidigare att skriva än andra...)

"Här är då listan med titlar som skulle kunna köpas som gruppuppsättningar för högstadiet. Jag har mer kollat efter lite nyare böcker som inte så många har läst (och såklart de bästa :)) snarare än att kolla efter om de finns i pocket. De flesta titlarna funkar för hela högstadiet, men jag har ändå skrivit vilka jag tror de skulle kunna funka bäst för:

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
Förra årets augustprisvinnare är förstås ett måste. Relativt lättläst men med ett innehåll som verkligen är fint att ha diskussioner kring. Till 9or och kanske 8or.
Finns i pocket.

Jack av Christina Lindström
Både rolig och med tänkvärt innehåll – en av årets bästa ungdomsböcker, om hur gymnasiekillen Jack lär känna sig själv, blir kär i fina Freja och får konfrontera sitt förflutna. Till 9or (möjligen 8or).

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Mot bakgrund av Kirunas förestående flytt handlar det om vardagsliv för en ung tjej, med rädslor, kärlek, familj och allt. Den här tror jag funkar till alla tre årskurserna.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld
Malmö, skateboard, jobbiga föräldrar och könsidentitet, fast utan pekpinnar :) Den här tänker jag 7or och 8or kan läsa.

Det magiska hjärtat av Kristina Ohlsson
Barnen känner till författaren eftersom hon skrivit skräckböcker som lånas flitigt. Den här är helt ny men är inte en skräckbok, mer om vänskap, döden och sorg. Till 7or, möjligen 8or.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell
Fantastisk bok om kärlek, vänskap och utsatta barn. Vartannat kapitel berättas av Eleanor, vartannat av Park. Funkar fint till 8or (alla 8or i Svedala kommun läste den härom året i ett Skapande skola-projekt) men även 9or. Finns i pocket.

Svensk synd av Martin Jern
Spännande, utflippat och roligt om Otto och hans mamma som på flykt undan en misshandlande pappa kommer till Ryda, ett samhälle mitt i Småland där alla verkar tillhöra någon mystisk sekt. Högstadieliv, mord och absurditet. Till 8or och 9or. Finns i pocket.

8 saker du aldrig skulle våga av Eva Susso & Moa Eriksson Sandberg
Om några tjejer i nian som utmanar varandra att göra pinsamma saker, typ köpa kondomer på ICA eller gå till skolan i kortkort utan trosor. Först bara skämmigt roligt men så småningom farligt. Tjejerna är rätt mycket stereotyper (vilket jag inte gillar) men här finns mycket att prata om, plus att den här boken brukar lånas och uppskattas av både killar och tjejer. Risk för att några har läst den redan, dock. Till 8or och 9or.

Lycka till!"

Simply Perfect

Och så var det då dags att läsa den fjärde och sista boken i Mary Baloghs Simply-svit. Nu är det till sist dags för rektorn själv på den där flickskolan i Bath att mot allt vad hon själv tror på hitta den enda och rätta kärleken. Den här gillar jag bästa av de fyra!

Claudia Martin har lyckats med det hon förutsatt sig i livet, bestämmer helt över sitt liv och är inte beroende av någon. Hon började sin lärarkarriär med att jobba som guvernant i en rik adelsfamilj, men orkade till sist inte med den ohängda unga kvinnan hon skulle undervisa och fick ingen som helst hjälp av flickans bror, hertig Bewcastle (och jepp, vi talar om Wulfric och Freyja Bedwyn...) utan sade upp sig med omedelbar verkan och promenerade iväg ifrån sin arbetsplats med näsan i vädret och skulle aldrig mera jobba åt någon annan i hela sitt liv. Eller för den delen aldrig mer ha att göra med någon hertig heller, tack så mycket.

Därefter startade hon sin egen skola i Bath. Nu har hon haft den i sisådär femton år eller något, och den bär sig bra. Hon är mycket nöjd med sitt liv (förutom det där att hennes lärarinnekompisar nu en efter en har gift sig och slutat jobba hos henne). 35 år gammal vet hon nu att det där med familj och barn aldrig blev något för henne, men att ha en egen skola är gott nog. Självförtroendet är på topp.

In på skolan stegar så markisen av Attingsborough, Joseph. 35 år han också, och inte särskilt sugen på att hitta fru även om han nog borde för att trygga arvsföljden och allt det där. Han har sina skäl för att inte vilja hitta någon - han har redan en kärlek i sitt liv som är viktigare än allt annat.

Jaha. Claudia kokar. Denne man - han är 1. snygg, vilket är jobbigt, och 2. blivande hertig eftersom han ska ärva titeln (och om hertigar tycker som sagt var Claudia inte), och 3. väldigt trevlig vilket är himla jobbigt av honom. Kunde han inte ha varit åtminstone otrevlig eller dum eller överlägset dryg eller så där? Så att hon inte hade behövt bli kär i honom? Det är ju helt omöjligt alltihop - hon vill inte bli kär, hon har ett bra liv, hon är för gammal, hon är lärare för allt i världen och han är snart hertig...alltså det GÅR ju inte.

Precis som i tidigare Simply-böckerna får vi återse personerna från tidigare böcker i både den här serien, i den långa Bedwyn-serien och så dessutom från de bägge prequel-böckerna till Bedwyn. Det myllrar av kända par och deras barn och lycka, blir nästan lätt överbefolkat. Men, som sagt, den här boken och den här lovestoryn tycker jag mycket om trots folkmassorna.

Titel: Simply Perfect
Serie: The Simply Quartet #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2008
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Vad håller du på med, människa?! - eller Havererade läsprojekt del 2

Bara häromdagen skrev jag ju om två böcker jag inte hade avslutat, fast jag normalt inte brukar ta upp sådana stackare här på bloggen? Nu anmäler sig raskt två böcker till i den kategorin, och det är rätt synd om dem så de får också dela på ett litet inlägg. Det är rätt synd om mig också, när vi ändå håller på och tycker synd om saker. Jag har oflyt nu i läsningen. Finner mig själv hellre sitta och dumglo rakt fram (eller spela det där jämra Candycrush) än att läsa. Hm. Oroväckande.

Men så här var det: den här boken hade jag kommit en tredjedel in i, och väl tyckt lite si och så om men ändå tänkt avsluta eftersom jag ville veta hur allt hängde ihop (samt att jag tänkte tipsa lämpliga tonåringar på skolan där jag jobbar om den):

Alltså fick den följa med på tågresan jag gjorde i helgen. Läste jag i den på ditresan, då? Nope. Jag studerade landskapet. Sov. Spelade Candycrush. Funderade. Dumglodde. Samt steg sedan av tåget i Kalmar och glömde boken på tåget. 

En lånebok. Fy, fy, fy skäms!! Borde inte bibliotekarien själv veta bättre? Nu hoppas jag att någon snäll människa lämnar in den på något bibliotek nära sig och att den hittar hem igen. Annars får jag väl ersätta den, bibliotekarie som jag är.

Men jag hade ju en bok till med mig på den där resan, som väl var! Den här:

Läste jag den då, då när jag satt i föräldrahemmet med all lästid i världen? Alltså, ja, lite. Men jag kände direkt att jag absolut inte var sugen på någon relationsroman just nu, vilket den här väldigt mycket kändes som.

Så där var jag alltså, med en borttappad bok och en bok jag inte ville läsa. The horror! Alltså: andra aktiviteter än läsning. Typ av arten dumgloende och candycrush (och ja, lite socialt umgänge också).

Jag plockade faktiskt fram Haddon på tågresan hem, men öppnade den ändå inte på hela resan. I stället kom jag ihåg min vän i nöden: telefonen, med ljudboken. Lyssnade sålunda på Robin Hobbs Assassin's Apprentice hela vägen hem, och kunde på ett galant vis kombinera detta lyssnande med dumgloende ut genom tågfönster.

Men... fyra oavslutade böcker på kort tid? Det känns inte bra, det gör det verkligen inte.

Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter

Det här är en otroligt vacker bok. Framsidan känns guldig och påkostad, och Jakob Wegelius illustrationer är (som vanligt) fantastiska.

Jag har ända sedan jag var liten varit intresserad av olika myter och gudasagor, särskilt de nordiska och grekiska, och har många gånger läst om Herkules, om Minos, om Minotauros i labyrinten och om de där grälsjuka gudarna som så mycket har mänskliga fel och brister. En sådan här bok är alldeles perfekt att sätta i händerna på sådana som är som mig - vare sig de är barn eller vuxna.

Men den tillför inget så där värst nytt. Annika Thor återberättar de gamla myterna med modernare språk, och låter gärna berättelserna haka i varandra så att berättaren påminner om att guden eller vem det nu är gjorde det eller detta då förra gången och därför fortfarande är på dåligt humör eller sur på någon - läsaren får mer överblick och sammanhang och det är bra. Sen kan jag tycka att hon förenklar och förkortar de dramatiska händelserna väl mycket till förmån för att reda ut alla relationskriser i gudarnas boning. Jag hade gärna läst en mer spännande återgivning av hur Theseus besegrar det odjur i labyrinten som ändå har fått ge namn åt hela boken än den som är: i en mening berättas det hur han med hjälp av garnet går in och dödar odjuret som ligger och sover. Bara så där. Och sedan berättelsens tyngdpunkt på förhållandet mellan Theseus och hans pappa kungen, och sedan Theseus och Ariadne och varför han sticker ifrån henne där på Naxos.

Så - en samling återberättade gudasagor och kända myter i vackert utförande där det dramatiska har fått stå tillbaka för det känslomässiga, och där jag nog saknar det som från början lockade mig med de här berättelserna.

Titel: Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter
Författare: Annika Thor
Illustrationer: Jakob Wegelius
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Nyligen havererade projekt

Ibland funkar det inte alls med mig och böcker. Jag har en ungefärlig 50-sidorsregel - har jag inte kommit in i boken efter 50 sidor får det faktiskt vara. Världen är full av böcker jag vill läsa, så jag måste inte äntligen plåga mig igenom böcker jag inte gillar. Även om tusen andra människor verkar gilla dem. Ibland skriver jag om de där böckerna på bloggen men oftast inte. Men nu har jag på ganska kort tid lagt ner två totalhavererade bokprojekt, så jag gör ett samlings-förlåt-mig-så-himla-mycket-då-inlägg med dem.

Den ena jag lade ner var den här:

Men FY Carolina, den är JU SÅ BRA! Språket, språket och jada jada jada...?! Tyvärr. Tror det var språket som stod i vägen för mig - jag kom inte in i den. Plus att det var alldeles exakt den sortens miljö jag får allergiska utslag av. Orkar inte gå in på det mer. Och jag har säkert fel och ni rätt - men det är mitt liv och min lästid, såatte....

Den hade jag lånat som e-bok, så inga pengar satsade i det projektet. Värre är det med den här jäkeln:

De där Amberböckerna har jag tänkt läsa ganska länge nu. Klassisk fantasy, och Zelazny står alltid med i listor över fantasy-som-var-först-och-störst-och-som-alla-nog-har-läst. I stället för att låna hem första boken från bibblan för att testläsa slog jag listigt nog till med att köpa hela jämra omnibusutgåvan, tio böcker i en enda. Vad kunde possibly go wrong?

Jag kom förbi 50-sidorsgränsen. Jag var till och med uppe på 90 sidor i Nine Princes in Amber. Men sen fick det banne mig vara nog. Maken till trasslig men ändå totalt ointressant intrig har jag sällan varit med om. Eller om karaktär jag inte ville lära känna. Eller om språk som kastade ut mig. (fantasy goes hårdkokt lakonisk privatdeckare) Eller fjams.

Det värsta? Att jag redan en gång tidigare har försökt mig på Nine Princes in Amber, och den gången också kastat boken in i väggen sedan Corwin och hans bror medelst bil försökt köra till Amber och jag inte alls ville följa med dem eftersom det hela mest liknade en LSD-tripp. Hur tänkte jag när nu skulle ge serien en andra chans, och köpte alla tio på en gång? Inte alls. Tur att jag är en svinigt högavlönad skolbibliotekarie som har råd med vad som helst.

Mindfulness för losers

Pamela Persson, 27 år och från lilla byn Solvik i Jämtland. Bor fortfarande hemma i föräldrarnas källare och jobbar på frisersalong. Bästa sak: att äta godis och att iklädd myskläder se på TV-serier, särskilt den med läkare och i den alldeles särskilt Wade Crust. Lite för stor i formerna enligt andra men hur sexig som helst enligt Pamela.

Och nu? Nu ska Wade Crust komma till Stockholm! För att själv vara med och utse sin motskådespelerska i sin kommande film! Nu får det vara slut på Solvik, myskläderna och deglivet - nu ska Pamela åka till Stockholm och 1. bli skådespelerska för att 2. få träffa Wade Crust.

Jomen, där har vi Mindfulness för losers. Det vi lägger till är Pamelas eget rätt så solkiga rykte i Solvik - efter att hon varit med i tv-serien "Heta nätter"som ungefär gick ut på sprit och ligg så har hon inte sina vänner från förr kvar. Hon blir inte ens inbjuden till gamla bästisens babyshower i perfekta villan. Vi lägger också till Gloria. Gloria bor i Stockholm och är någon slags diffus mediakändis som fyller sina dagar med mystisk inne-mat, skönhetsbehandlingar och hektiska tv-inspelningar och som behöver en assistent som sköter det praktiska. Den assistenten blir Pamela. Och vi lägger till Sebastian, Glorias bror. Och Elvis, som Pamela snor från sin pappa. Och en viss spegel som trillar ner från väggen vid ett ytterst olämpligt tillfälle. Och en snorattack. Och en hel del annat.

Jag har rätt kul när jag läser om Pamela. Men hur kul och mysigt det än är så saknar jag faktiskt Pontus och Chavve från Christoffer Holsts första bok Mitt hjärta går på. Jag lärde känna dem bättre, tycker jag. Det, och så att det fanns ganska mycket mer svärta i den boken som jag saknar här. En sån som Gloria behöver något allvar som motvikt.


Titel: Mindfulness för losers
Författare: Christoffer Holst
Utg år: 2016
Förlag: Bokfabriken
Köp den till exempel här eller här

Det är något som inte stämmer

Även om jag nu hade läst hur många positiva recensioner som helst om den här boken var jag ändå inte beredd på hur mycket jag skulle tycka om den, hur nära jag kom någon annans smärta. (När Petra har det som jobbigast så är det som att jag inte heller kan få ordentligt med luft.) Jag hade läst två andra av Martina Haags böcker tidigare och väl tyckt OK om dem men på ett mer hoppigt och käckt studsigt vis liksom. Här är det inte det. Här är det svärta och att spela Candy crush för att överleva natten, att slitas sönder men ändå hålla ihop för barnens skull. Och det berör mig mycket.

Det handlar alltså om författaren Petra som några veckor jobbar som ensam stugvärd i en av STFs stugor i Norrbottens fjällmark, och som där skriver om hur hon och maken Anders för något år sedan skiljde sig eftersom han i stället blivit ihop med sin arbetskollega. Och jag vet att det är det om skilsmässan som borde beröra mig allra djupast - ändå var det beskrivningen av att vara alldeles ensam där på fjället och andas luft som kändes som mer än vanlig luft som fick mig att nästan börja gråta. Jag är i en period i livet när jag knappt hinner göra något än att jobba och att köra bil fram och tillbaka till jobbet, och sittandes där i bilen (med ljudboken) fick jag en enorm längtan efter att själv få göra just det där: läka själen några veckor i total ensamhet i vacker natur.

Sen hade jag förstås gärna sluppit de där mystiska nattgästerna som kommer till Petras stuga - maken till jobbiga typer får man leta efter och jag blir nästan arg när jag inte tycker hon säger ifrån ordentligt.

Men trots allt är det inte kopulerande norrmän eller klara fjällsjöar jag kommer att minnas den här boken för. Det är ändå den där nakna och inträngande bilden av hur en människa blir övergiven av den hon älskade, och hur hon fortsätter att älska honom och vilja ha honom tillbaka trots att han beter sig som en skit. Och hur hon till sist tar sig igenom smärtan och kommer ut på andra sidan ("inatt har jag lyckats sova helt utan tabletter..."). Jag sällar mig till hyllningskören - det här är bra.


Titel: Det är något som inte stämmer
Författare: Martina Haag
Ljudbok - uppläsning: Martina Haag
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här