Guards! Guards!

Ju mer jag läser av Pratchett, desto mer förtjust blir jag. Och det är bara att kasta sig in i gemenskapen - kollade lite på nätet vad alla dessa discworldfans har skrivit och blev bara sugen på att läsa mer och mer och mer. Ändå är det fortfarande så att jag bara kan läsa en Discworldbok i taget - de är så övermättade med klipsk humor att de inte kan läsas i flock helt enkelt. (åtminstone kan inte jag det)

Guards! Guards! handlar om stadsvakten i Ankh-Morpork. Eller rättare sagt om nattvakten - de som ska upprätthålla lag och ordning nattetid i miljonstaden, och dessutom hinna gå runt på gatorna och ropa it is twelve o'clock and all is well - även om det inte är well överhuvudtaget. Det är sällan well nattetid i Ankh-Morpork eftersom lagarna i det närmaste inte gäller alls. Tjuvarna stjäl friskt (för att uppnå sin kvot enligt Tjuvarnas gilles regler), mördarna mördar (och är också organiserade i ett gille med stränga regler). Nattvakten gör bäst i att hålla tyst och inte upptäcka några brott alls - och om de gör det: inte springa så fort att de riskerar att kunna fånga brottslingen för då blir det bara problem.

Till nattvakten kommer Carrot. Han är ungefär två meter lång, mycket muskulös och ...dvärg. Eller faktiskt är han ett adoptivbarn i en dvärgfamilj, men han känner sig i allt (utom storleken) som en dvärg. Och efter att Carrot har anlänt så utgörs nattvaktens hela styrka av...fyra personer. Så, nej, det är inte mycket de har att säga till om. Dessutom brukar deras ledare mest tillbringa sina nätter dyngrak på någon krog eller så. Eller i rännstenen. Det är inte så well alls.

I detta laglösa Ankh-Morpork släpps nu en drake lös. Drakarna finns egentligen inte längre, men denna drake är magiskt frammanad ur en annan dimension av en man som tänker sig ta makten i Ankh-Morpork. Hans listiga plan är att kontrollera draken, och låta en fejk-kung låtsas-besegra den för att sedan styra både kung och stad och vara lycklig i alla sina dagar. Problemet är att när väl den där draken fått smak på den här världen så lyckas den ta sig hit på egen hand, utan magisk hjälp. Och då går den INTE att styra längre, utan drakar loss över hela stan, bränner och har ihjäl och kräver jungfrur av hög börd till middag en gång i månaden.

Sicken tur att stadsvakten finns då. De som är så bra på att... ja... undvika bekymmer?

I allt detta knaseri lyckas Pratchett som vanligt få in en hel del funderingar och gliringar åt mänskligheten. Vad det är som driver människor, hur sällan någon är alltigenom ond eller god (stadens ledare, the Patrician, vet själv att han inte är någon god människa men är duktig på organisation och effektiv ledning - mycket fascinerande karaktär).

Det bara går heller inte att skriva ett inlägg om en Pratchett-bok utan att ha med minst ett citat. Så för Guards! Guards! måste jag bara ta med hela bokens dedikation:

"They may be called the Palace Guard, the City Guard, or the Patrol. Whatever the name, their purpose in any work of heroic fantasy is identical: it is, round about Chapter Three (or ten minutes into the film) to rush into the room, attack the hero one at a time, and be slaughtered. No one ever asks them if they want to.
This book is dedicated to those fine men."

Och, just det ja. Det här kan inte en bibliotekarie hoppa över - det är nämligen så att alla världars bibliotek hänger ihop magiskt, på grund av alla böckers inneboende magi. Denna särskilda biblioteksrymd kallas L-space, och i den kan man färdas i tid och rum. Men det finns regler, förstås:

"The three rules of the Librarians of Time and Space are: 1) Silence; 2) Books must be returned no later than the last date shown; and 3) Do not interfere with the nature of causality." 

Titel: Guards! Guards!
Författare: Terry Pratchett
Serie: Discworld
Utg år: 1989
Förlag: Corgi
Köp den till exempel här eller här

Endgame - Kallelsen

Ganska omgående när jag började läsa Endgame: Kallelsen blev jag förbannad. Det allra första - den här författaren kan inte ange några mängder av någonting utan att överdriva exaktheten in absurdum. Personerna förflyttar sig aldrig "en bit bort" utan de går "19 fot eller 5,1324 meter". Det går aldrig "några timmar" utan något händer "efter 458,678 minuter". Personers ålder anges med två decimaler typ "han var 21,45 år gammal". Jag blir TOKIG på detta.

Det andra jag blir förbannad på är det iskallt objektiva beskrivandet av när människor dör. Det dör nämligen ohyggliga mängder folk de första kapitlen eftersom "kallelsen" till det här "Spelet" som hela boken handlar om utgörs av tolv meteoriter i skiftande storlekar som slår ner på tolv (komma noll) platser på jordklotet. Och där de slår ner vistas ofta stora folkmängder - en skolavslutning, en turistattraktion, en fotbollsarena. Människor krossas, brinner, halshuggs. Kroppsdelar flyger. Och huvudpersonerna betraktar förödelsen med möjligen ett lyft ögonbryn (eller jo, en av dem blir lite tårögd eftersom hennes bror spetsas av ett meteoritstycke och dör) och konstaterar att "jahapp, då är Spelet igång, då. Ska bli skönt att sätta igång med lite dödande". Typ.

Därefter börjar de tolv dödsmaskinerna...eller förlåt, tonåringarna resa mot den plats där Spelet ska sättas igång: staden Xian i Kina. Vi får följa dem en och en och får också för säkerhets skull veta exakt hur många meter de färdas och hur många minuter och sekunder det tar, och jag är ytterst nära att slänga bokeländet i väggen, så arg är jag.

Men sen... sen sätter det där Spelet igång som ska förinta hela jorden, alla människor utom en utvald stam som tillhör den enda Spelare som överlever. "Spelledare" är en svävande figur med sju fingrar som kommunicerar via telepati och kallar sig själv för "kepler22b". Denne herr kepler förklarar spelets regler (inga) samt att spelet nu är igång. Varpå kaos, död och katastrof inträffar, och varpå jag inte längre (helt mot min vilja faktiskt) kan lägga ner boken.

För hur arg jag än är så blir det spännande läsning. Jag avskyr alla tolv dödsmaskinerna intensivt - men är tvungen att få reda på vem av dem som är smartast, snabbast, mest kallblodig och har käckaste mordmetoderna. Det är lite som Hungerspelen fast utspritt över hela jorden. Ofta på platser som alltid har fascinerat mig - de som är storslagna byggnadsverk eller underverk som inte borde ha kunnat finnas till och vars ursprungliga syfte ofta är okänt: Stonehenge, Göbekli Tepe, terrakottakrigarna i Xian, pyramider och en hel rad med andra platser (och ja, de står listade på en egen sida i boken) som "ingen på jorden vet med säkerhet allt om".

Sträckläsning, alltså. Mot min vilja, och med ilska genom hela boken. Blir säkert tvungen att läsa nästa del också, med ännu mer död och kallsinnighet.

Titel: Endgame: Kallelsen
Författare: James Frey
Orginaltitel: Endgame: The Calling
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13-19 år

Lord John and the Brotherhood of the Blade

Detta är andra boken jag läser om Lord John, killen som är med i tredje boken (Voyager) i Outlander-serien och som sedan får ge sig ut på egna äventyr i kortare böcker och längre noveller. Den här boken är stundtals något segare i handlingen än Lord John and the Private Matter - samtidigt så är själva storyn egentligen mycket intressantare än i den.

Egentligen handlar boken om två saker: Det ena är att Lord Johns far dog när John var tolv år. Fadern var då Duke of Pardloe, en hederstitel efter Modiga Krigsinsatser. Men eftersom han skandalöst nog sköt sig själv har inte hertig-titeln använts av hans äldste son, och familjens namn är för alltid solkat av självmordssörja. Lord John vet dock att hans far inte tog livet av sig - han blev mördad. Nu ska det där redas ut en gång för alla.
Det andra är att Lord John inleder ett förhållande med en annan man, Percy Wainwright. Percys pappa ska gifta sig med Lord Johns mamma, och de blir alltså styvbröder, vänner och ett älskande par. Samtidigt avslöjas i London en komplott där en grupp "sodomister" konspirerat för att ta makten. Tidningarna trycker hemska nidbilder på dessa förrädar-sodomister och aktiviteterna de kan tänkas ha haft för sig med varandra - och det blir ännu tydligare hur förbjudet och farligt det var att vara homosexuell i 1700-talets England.

Precis som i Lord John and the Private Matter fascineras jag av miljön Lord John rör sig i. Förutom London är han en del i Helwater i Lake District (ja, där Jamie vistas under den här tidsperioden), och med armén i Europa och för krig. (och på tal om det så finns det en skildring med av ett slag mellan engelsmän och fransmän som är riktigt bra skriven - precis så förvirrande, lerigt och vidrigt jag kan tänka mig att ett slag skulle kunna upplevas på riktigt av någon som är mitt i det).

Det är lite skillnad på att läsa Outlander-böckerna och böckerna om Lord John. (alltså helt förutom att de förra handlar om Claire och Jamie och de senare om någon annan) Claire är ju tidsresenär, och vi får fascinerat uppleva allt märkligt som är 1700-tal genom hennes 1900-talsögon. Men Lord John är i stället född i den här tiden, och tar förstås sin omvärld för given, tycker att den är helt modern och höjden av civilisation. Jag som läsare glömmer snart av att det är 1700-tal och tar omgivningarna lika för givna som han gör ungefär. Men sedan kastas påminnelserna in: som när Lord John besöker en fånge på det ökända Newgatefängelset som är ungefär som en förgård till helvetet. Eller när han är åskådare till en hängning på Tyburn. Eller när han och Percy står och diskuterar arméns olika bestraffningsmetoder. "Ja, här har vi hästen, och katten i sitt fodral. Och detta är en whirligig som vi använder för mindre förseelser typ sen ankomst och sånt". Det är så fruktansvärt grymma straffmetoder, och allt det där med brott och straff känns för mig som direkt taget ur något skräckmuseum. Men för Lord John är det vardag.

Hästen till höger i bilden - vass att sitta på, och ofta med små tyngder hängande på fötterna för extra effekt..

Ännu en gång visar Gabaldon hur duktig hon är på att få historien att leva. Även om jag tyckte att det var lite småsegt ibland när Lord John skulle prata med diverse människor för att Rentvå Sin Familjs Namn Och Uppnå Ära, eller när Lord John och Percy ger varandra ännu ett smäktande ögonkast (det tar ett tag innan de får till det) - så är helhetsintrycket en bra bok. Och när det nu har gått några dagar sedan jag avslutade den går jag redan runt och längtar lite efter honom (Lord John alltså), och vill veta vad han gör härnäst. Det finns fler böcker. Jag återkommer.

Titel: Lord John and the Brotherhood of the Blade
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2008
Förlag: Delta
Köp den till exempel här eller här

Sisterhood of the World Bloggers Award

Det dyker upp en enkät lite här och var just nu: Sisterhood of the World Bloggers Award. Jag har blivit nominerad av Hannah på bloggen Drawreadandtakeaphoto - tackar!

Reglerna är att jag ska tacka bloggaren som nominerade mig, samt länka till dennes blogg, ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i inlägget, svara på de tio frågorna jag har fått av nominerande bloggare, samt att nominera tio andra bloggare och fråga dem tio frågor. Lika bra att köra igång, va?

Tacket har jag klarat av. Här är loggan:

Här är Hannahs frågor till mig:

1. Vad läser du just nu?
Jag läser Endgame: Kallelsen (James Frey) och Discworld: Guards! Guards! (Terry Pratchett)
2. Vad fick dig att börja läsa böcker?
Att jag lyckades ta mig igenom min första kapitelbok när jag var sju år: Karlsson på taket flyger igen (Astrid Lindgren)
3. Har du en crush på någon kille... som endast finns i bokens värld? Exempel Augustus Waters från Tfios, Edward från Twilight osv.
Jadå - Jamie Fraser.
4. Är det någon bok du har läst om? I så fall hur många gånger?
Många böcker. Många gånger. Allra flest gånger har jag nog läst om Sagan om ringen-trilogin. Sisådär tio-femton gånger skulle jag tro.
5. Har du något favoritcitat från en bok?
Detta: "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."
6. Vilket land läser du mest ifrån?
Sverige
7. Vilken är din favoritgenre? Och vilken/vilka genre/genrer läser du inte?
Fantasy, historiska romaner och romantik är nog mina favoritgenrer. Jag läser inte självhjälpsböcker, och nästan aldrig lyrik eller dramatik.
8. Om du fick chans att träffa en bokkaraktär - vem skulle det vara och skulle du fråga den något?
Ned Stark. Jag skulle inte fråga honom, utan bara ge honom ett gott råd: "Det här med att bli kungens Hand? Skit i det."
9. Vilken är den längsta bok du har läst?
Jag vet helt ärligt inte... säkert någon sån där fantasytegelsten på över tusen sidor.
10. Vad ska du göra efter att du har skrivit detta inlägg?
Ut och springa. Har laddat ner en ny ljudbok i telefonen: Projekt Rosie (Graeme Simsion) och är rätt nyfiken på hur den kommer att vara.

Lusig som jag är pallar jag inte hitta tio pers att nominera (det är många som har svarat redan). Men lite samvete har jag. Här är mina tio frågor till den som känner sig manad att svara på dem. Enkätsugen? Klart du är. Svara i din blogg och skicka utmaningen vidare! (och ja - kommentera här nedan om du svarar så jag får läsa vad du skriver!)

1. Vilken bok läser du helst som e-bok så att ingen annan får se omslaget?
2. Vilken bok fick dig senast att börja gråta?
3. Och satt du hemma då och kunde gråta loss eller satt du på någon allmän plats?
4. Den här boken läser alla andra, men du tänker minsann inte läsa den?
5. När läste du senast högt för någon annan? (och vilken bok var det?)
6. Den här boken bara måste ligga under granen till dig?
7. Den här boken orkade du inte läsa ut?
8. Finaste boktiteln du vet?
9. Någonsin tappat en bok i badet? (och erkänn: var det en biblioteksbok??)
10. ...och så obligatoriska frågan: Vad läser du just nu?

Hjärtlös Röde Orm

Röde Orm är en av mina favoritböcker. Jag läste den för första gången någon gång i tonåren, och älskade den. Äventyret, men framför allt språket och den karga humorn (eller vad man ska säga om den där torra konstaterande beskrivandet av dramatiska ting. Underdriftshumor, kanske?) Den har sedan dess för mig alltid blivit någon slags måttstock för hur bra en historisk roman kan vara.

Jag har läst om den några gånger under årens lopp, och nu ville jag gärna lyssna på den som ljudbok. De senaste veckorna (har inte haft mycket ljudbokslyssningstid, för löpningen har legat väldigt mycket i träda den senaste tiden) har jag alltså lyssnat på när Stephan Karlsén läst om Orms äventyr. Jag har hört om hur Orm rodde som galärslav, hur han blev befriad från det och i stället slagits i Almansurs livvakt och fått trevligt krig och gott byte. Hur han tyvärr var tvungen att ha ihjäl några av Almansurs män (har man hämnd mot någon så har man) och segla iväg från Spanien, medförande Almansurs finaste byte: St Jacobs klocka, träffa några munkar på en ö som yrade om under och så till sist om hur denna St Jacobs klocka botade kung Haralds tandvärk så att han blev på ett ypperligt humör och bjöd in Orm och hans män att dricka jul i Jellinge.

Det är bra. Det är fantastiskt. Men nu står jag inte ut längre.

Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo om hur uppläsaren är ljudbokens hjärta - hur en bra uppläsare kan göra en bra bok till fantastisk men också hur en dålig uppläsare kan sänka en fantastisk bok till olyssningsbar. Stephan Karlsén är för mig helt omöjlig att lyssna på, och därför ger jag upp lyssnandet efter kanske en tredjedel av boken (men läser nog slut den som pappersbok).

Varför då, då? Jo, egentligen har han en mycket behaglig läsarröst, och i början av boken njöt jag av uppläsningen eftersom det där är mycket beskrivande text. Men sedan envisas karln med att i alla dialoger ge precis varenda bokkaraktär en egen och unik röst, och så skådespelar han. Det är säkert en enorm prestation att kunna hålla isär alla dessa personer och komma ihåg om just Tokes röst ska vara en mullrande bas och Grin-Ulfs röst också en mullrande bas fast med ett lätt sluddrande. Men det är inte till att stå ut med att lyssna på någon längre tid. Inte för mig, i alla fall även om säkert andra människor tycker detta är helfestligt och gör boken ännu bättre.

Ta bara en av munkarna som bor på ön Orm och hans män kommer till med St Jacobs klocka. Han hälsar dem med en väsande gammelmansröst, typ ovan att tala eftersom munkarna säkert mest går tysta i sina vardagliga sysslor. Men sedan måste jag lyssna på denna extremt onaturliga väsande röst i några längre utläggningar munken gör om Irlands aktuella politik och krig, och jag står inte ut. Jag kan inte skumma i texten, kan inte hoppa över, måste lyssna vidare på det där väsandet. Eller det att krigsherren Almansur har en ljus och fånig röst som avslutar varje mening uppåt, typ som i en fråga.

Nej, nej, nej och åter nej. Ljudboken Röde Orm är ihjäldramatiserad och har inget hjärta kvar. Adjö.

Titel: Röde Orm - en berättelse från okristen tid
Författare: Frans G. Bengtsson
Ljudbok - uppläsare: Stephan Karlsén
Utg år: 2012
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

Språksvårigheter

Jag läser mycket e-böcker i min Kindle nu, och nästan allt det jag läser i den är på engelska. Det är så mycket lättare (och billigare) att få tag på engelska böcker och jag funderar inte vidare på det.

Men ibland undrar jag hur bra det där är för min egen känsla för svenska...? När jag läser på engelska släpper jag svenskan helt, tänker aldrig på vad orden och uttrycken skulle hetat på svenska. Förståelsen går rätt in i huvudet, liksom. Och jag har tänkt att det är väl en bra sak, detta att helt behärska läsning av ett annat språk (jag är dock inte riktigt lika duktig på att tala engelska avslappnat förrän jag fått öva ett tag). Men nu börjar jag då och då fundera på om det här i stället tränger ut svenskan? Kan det vara så? Det kan det väl ändå inte - det finns ju människor som bott många år utomlands och talat andra språk - men ändå helst skriver på sitt modersmål?

Ta bara detta att jag nyss satt och läste Lord John and the Brotherhood of the Blade, och de i den sitter vid en stor middag och ska äta roasted peacock, med fjädrarna kvar och att det var en rätt som var mer imponerande än god. Och jag började tänka på hur det skulle vara att äta en sådan där helstekt...öööh...helstekt...jamen.. äsch: peacock.

Jag kunde för mitt liv inte komma på vad fågeleländet hette på svenska. Jag kunde se den tydligt i huvudet, den där malliga fågeln som struttar runt och ser ut som om den äger hela världen, med stjärten i en långt opraktiskt släp bakom sig. Eller med stjärtfjädrarna utfällda. "Regnbågs...nånting" försökte hjärnan men det visste jag var fel. Eländiga fågel. Och som den låter... som ledsna spöken direkt från en skräckfilm ungefär. Men vad heter den på svenska???

Jodå. Jag kom på det. Efter en riktigt lång och frustrerad stund. Påfågel.

Men peppa mig nu - inte tappar jag väl svenskan bara för att jag är lat nog att bara klicka och klicka igen på "Buy now with 1-click" knappen på Amazon? (det jag vill höra här är "nejdå, heja dig, och du läser ju så många barnböcker på svenska så det är nog ingen fara". Typ.)

En sån där...vadheterden..ööööhhh...

Sveket - Poznanski skriver dystopi

Ria vet inte hur det känns att vara ute i regn. Hon har aldrig stått och låtit solen värma sig (eller blivit solbränd). Faktiskt är det inte ofta hon har sett solen alls. Himlen täcks nästan alltid av ett tjockt molntäcke, och utomhus är det alltid snö och kallt. Så har det varit  mycket länge, sedan det som kallas "Den långa natten" då människorna tvingades flytta in i stora uppvärmda glasbubblor. Sfärerna.

Alla människor flyttade inte in i sfärerna, och nu skulle alla de som bor utanför inte få plats. Sfär-männsikorna kallar dem som bor utanför sfärerna för "prims". Som i primitiv, alltså. De tror att primsen bor i grottor och mest lever på att äta djur, eller möjligen varandra. Det där är lite oklart för det cirkulerar mest skräckhistorier om primsen inne i sfärerna. Hur som helst går de vanliga människorna aldrig ut från sfärerna eftersom det är farligt.

Ria är arton år, student och oerhört begåvad i sina specialämnen som är språk, kommunikation och retorik. I studenternas ranking ligger hon sjua - och den där rankingen är väldigt viktig. Den styr socialt liv och status för studenterna - och ligger man högt i rankingen innebär det förstås en lysande framtid. Ria vet att hon kommer att få välja mellan olika ledande positioner inom kort när hon går ut skolan. Hennes pojkvän Aureljo kommer att bli  något ännu större och viktigare när han är färdig, för han är rankad som etta minsann, och sfärens egen lille guldgosse.

När Ria är ett ärende i biblioteket råkar hon avlyssna ett samtal som hon definitivt inte var tänkt att få höra. De som talar har upptäckt en sammansvärjning som hotar alla sfärerna, presidenten och allt möjligt. De sammansvurna är sex till antalet, och ska förstås avrättas så fort som möjligt (fast i hemlighet så att det inte blir några skandaler). Det är sex studenter, och den som talar räknar upp deras rankingnummer. Ria får chockat höra hur hennes eget rankingnummer nämns. Och Aureljos. Hon är INTE med i någon sammansvärjning, så vad är detta? Avrättning? Det måste vara något hon har missuppfattat - avrättningar förekommer väl inte i sfärerna där alla är så snälla och hela livet är så lugnt och tryggt?

Jag har läst två böcker av Ursula Poznanski tidigare, och tyckt mycket om Erebos men sågat Saeculum jäms med fotknölarna. Nu var frågan - hur skulle jag tycka om Sveket? Jodå. Jag gillar nästan alltihop. Jag gillar att läsa (och förfasas) över det dystopiska sfär-samhället, och tycker att det blir spännande när de sex studenterna tvingas utanför sfären och får träffa de där blodtörstiga "primsen" och omvärdera sin livsbild en hel del. Några ställen tycker jag blir väl stillastående och ältande men på det hela taget är det bra och jag läste igenom boken rätt fort.

Sveket är första boken i en trilogi, och det dröjer säkert ett tag innan nästa bok kommer. Jag känner mig själv när det gäller trilogier - är superpeppad på fortsättningen just nu men när den väl kommer har jag glömt handlingen och vad det var som drog mig in, och jag slutför alltför sällan läsningen. Egentligen borde jag alltid vänta med serier och trilogier tills jag har alla böckerna framför mig - men samtidigt är jag ju så nyfiken på nya böcker att jag bara måste testa att läsa dem. Jag får väl leva  med ännu en icke avslutad trilogi.

Titel: Sveket
Författare: Ursula Poznanski
Orginaltitel: Die Verratenen
Översättning: Sofia Lindelöf
Utg år: 2014
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år

Älgbarnet

Alltså den här boken - vilken pärla den är! Missa den inte för allt i världen! Som lättläst ungdomsbok från Argasso på knappt 100 sidor läses den på ett par timmar eller så, så den kan du hinna med när som helst. Gör det - det är du värd!

Jag har läst andra böcker av Meg Rosoff, som alla varit av det seriösare slaget. Älgbarnet är helt annorlunda. Fullständigt och totalt crazy - jag satt och fnissade mig igenom nästan alla hundra sidorna - samtidigt som den ger en ganska mycket att fundera på.

Det är nämligen så att Jess redan vid sjutton års ålder till hela världens och sin mammas fasa har blivit gravid och valt att behålla barnet. Nick, pappan, är inte äldre han och dessutom en "rikemansunge" som Jess mamma säger.

Att vara tonårsmamma är jobbigt nog - men värre blir det när barnet visar sig vara...en älgkalv. Alltså, jo, helt seriöst. Jag trodde först att titeln på boken var någon slags omskrivning för något annat - men nej. Det är alltså en älgkalv som blir förlöst med kejsarsnitt. Det händer numera (enligt boken) att det då och då föds icke-mänskliga barn, och då framför allt älgar.

Sedan börjar det fullständigt absurda. Barnmorskan kommer in och beskärmar sig över att Jess verkar ha problem med anknytningen till det lilla barnet och att amningen inte kommer igång, och verkar skylla detta på det faktum att Jess är en tonårsmamma. När Jess så småningom söker hjälp för sin situation så ska det "talas ut" (ja, det är inte lätt att få ett barn när man själv fortfarande inte är vuxen) - men Jess har ju problem med älgbajs på mattan och söndertrampade golv i huset.

"Älgis" får börja på förskola redan när han är åtta månader gammal - han växer förstås väldigt fort. Förskolepersonalen välkomnar honom precis som han vore vilket barn som helst, har gjort iordning en plats i hallen med ett foto över hans klädkrok och allt det där. Men redan efter några dagar får han sluta förskolan eftersom han inte fungerar med de andra barnen. Han har språkproblem, han trampar dem illa på fötterna och brukar ta över piratskeppet i lekrummet och stå och bröla åt alla andra barn som vill leka i det. De andra föräldrarna beklagar sig över att Älgis "uppför sig på ett aggressivt och skrämmande sätt". Och ännu värre blir allting efter ett par år när Älgis blir könsmogen och kommer i brunst.

Som sagt - helt crazy och underbar läsning. Särskilt för alla oss som själva har haft barn - jag känner igen mig i massor av situationer trots att jag hade två väldigt mänskliga barn. Men det är inte bara helcrazy och knas - i nästan allt finns det förstås en djupare mening. En är förstås om hur det är att vara tonårsmamma och bli bemött med misstänksamhet i allt ("lilla vän"). En annan om hur svårt allting är när ens barn är annorlunda eller har särskilda behov. Balansgången - ska barnet gå i vanlig skola och ges samma chanser som andra barn men alltid vara annorlunda? Eller ska det gå i en specialskola och vara en av många men kanske bli låst av att vara tvungen att gå på den där specialskolan?

Övertydligt blir det när Jess går på en föräldraträff där alla har icke-mänskliga barn (de flesta älgar men även någon struts). En förälder är helt inställd på att låta sin älg-son gå på en vanlig skola, "kanske med en stödperson som kan hjälpa honom med vissa av utmaningarna". Vilka de utmaningarna är har hon skrivit ner i bokstavsordning på en lista som verkar vara hur lång som helst... (använda miniräknare, bollsporter, datorer och tangentbord, hemläxor, hålla i ett slagträ, hygien, knyta kontakter med andra barn, kontrollera sin ilska, sjunga julsånger, skrivstil...). Jess tar ganska snart sin "muntra lilla älg" med sig och försvinner från den där föräldraträffen (efter att Älgis har bajsat ner deras vita matta).

En gång till: missa inte den här boken!

Titel: Älgbarnet
Författare: Meg Rosoff
Orginaltitel: Moose Baby
Översättning: Helena Olsson
Utg år: 2014
Förlag: Argasso
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 år och uppåt

Tidstvillingarna

Idag skriver jag om nya boken Tidstvillingarna (av Arne Norlin och Sally Astridge) på Kulturkollo:
Astrid från Sverige är född samma sekund som Tamati från Nya Zeeland - därför kan de träffas på magisk väg. Fast de är exakt lika gamla bägge två så skiljer sig deras liv åt ganska mycket - och liknar samtidigt varandra. Läs mer här!

Maresi - krönikor från Röda klostret

Jag har ännu inte läst Turtschaninoffs tidigare fantasyböcker Arra  och Anaché (men väl Underfors som jag gillade en hel del). Nu efter att jag har läst Maresi - krönikor från Röda klostret så förstår jag att det är den tredje boken som utspelar sig i de två första böckernas värld - och jag gillar Maresi så pass mycket att jag nog tänker ge mig på de bägge första också. Men jag tror att Maresi är helt fristående - jag läst den som sådan i alla fall.

Maresi är tretton år gammal och har de senaste fyra åren levt i det Röda klostret på ön Menos. Hon tycker mycket om sitt liv som novis där - lugnet, tryggheten i de dagliga rutinerna, att aldrig behöva gå hungrig. Framförallt älskar hon att tillbringa sina lediga timmar i det hon själv kallar "skattkammaren": klostrets bibliotek.

Det finns många noviser i klostret. Flickor som kommer från alla möjliga länder och som kanske flyr från svält, eller från förtryck eller krig, eller som behöver få en utbildning för att kunna gifta sig eller få en utbildning för att slippa gifta sig... Alla tas emot och får sin plats och uppgift i klosterlivet. När boken börjar kommer Jai. Och Jai tyr sig till Maresi, som visar henne runt. Det är när Maresi visar Jai tillrätta som läsaren också får höra mer om livet i klostret, om ritualerna, vardagsrutinerna och allt det där. Jai säger inte mycket alls i början. Hon är tydligt skräckslagen, och har kroppen full av ärr efter piskslag. En av de första sakerna hon faktiskt vågar fråga är om det är sant att det inte finns några män på ön?

Så är det. Inga män är tillåtna att komma iland på Menos eller besöka slottet. Och ju längre jag läser i boken desto mer förstår jag att detta verkar vara helt unikt i hela den här världen, detta med att kvinnor lever ensamma och själva bestämmer över sina liv. Jai första följdfråga efter att hon fått reda på att det inte finns några män på ön är "hur klarar ni er då? Vem tar hand om djuren, vem odlar marken, vem beskyddar er?"

Där Jai kommer ifrån är kvinnor inte värda någonting. Särskilt inte för hennes far, som precis haft ihjäl Jais syster enbart eftersom systern bjudit en främling att dricka vatten. Jai har flytt hemifrån, och hennes rädsla gäller fadern - att han ska komma efter henne till Röda klostret.

Visst får jag redan från bokens början reda på att kommer att ske förfärliga och dramatiska saker - men det tar tid innan vi kommer dit - större delen av boken har ett mycket lugnt tempo. Det är vardagen i klostret och kvinnornas liv på ön, hur Jai alltmer slappnar av och känner sig trygg, vänskapen mellan Maresi och Jai. Men jag trivs i det där lugna tempot  Att läsa om Röda klostret ger mig stor frid och jag lockas nog lite av det där enkla livet (fast i verkligheten hade jag nog blivit tokig efter två veckor och läst ut alla böcker i det där biblioteket i ett alltför rasande tempo).

Det som skaver lite är just Jais far. Han är lite väl onyanserat ond och det känns lite som att han finns till enbart för att ge den här boken driv. Fast - hade hela boken bara bestått av stillsamt klosterliv hade den ändå inte funkat, så jag får väl ge mig och låta honom ondskas på.

Titel: Maresi - krönikor från Röda klostret
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2014
Förlag: Schildts & Söderströms Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

Carolina skriver... om monster

Carolina läser... heter den här bokbloggen, och så har jag en blogg till om livet i allmänhet: Carolina lever... Däremot finns det ingen blogg som heter Carolina skriver... för om mitt eget skrivande har jag mest varit väldigt tyst. Men jag skriver själv också. Och nu har det blivit en bok. Två böcker! Eller faktiskt - en hel serie! Jag har alldeles precis med stor stolthet och lite darriga händer skickat iväg två manus till olika bokförlag, och nu kan jag äntligen börja vänta på...ja ni vet. Ett av tusen manus antas eller vad det är. Men jag kan åtminstone börja vänta på besked :)

Och vad är det då jag har skrivit? Jo, i ganska många inlägg här i bloggen har jag klagat över bristen på bra "mittemellanböcker" som jag kallar dem. Böckerna som i svårighetsgrad kommer efter börja läsa-böckerna men före de vanliga kapitelböckerna. Tunnare, mer lättlästa kapitelböcker, alltså.

Och när jag jobbar med barn och böcker på dagarna märker jag hur de flesta barn tycker om att läsa böcker som är i en serie. Ungefär som LasseMaja-böckerna. Inte en serie i kronologisk ordning (det blir besvärligt) - men om samma personer, med samma svårighetsgrad och ungefär i samma utformning. Barnen samlar liksom på titlarna i en serie om de gillar böckerna i den.

Det tredje jag vet om barn och böcker är att de flesta barn gillar böcker som handlar om monster. Bilderböcker eller kapitelböcker - så fort det är det minsta ludna, huggtandsutrustade monster på framsidan så går det hem.

Därför har jag börjat skriva på en bokserie om monster, där alla böckerna utom en är tänkta att vara mittemellanböcker. Bra va? Den som är lite tjockare än de andra (och mer som en vanlig kapitelbok för 7-9 år) är en slags "pilotbok" som handlar om hur det plötsligt flyttar in 143 monster till en vanlig familj. Den myllrar. Från den myllrande monsterhärvan lyfter jag sedan upp monstren ett efter ett och låter dem få varsin egen, lättare bok om sig. En mittemellanbok.

Så det jag har skickat iväg som manus nu är den där "pilotboken" som heter Monster i huset, samt manus på en mittemellanbok som heter Monster i affären och så utöver det synopsis på ytterligare en bok (Monster i skolan) och fler titelförslag. Nu återstår att se om någon nappar på idén...

Så här börjar Monster i huset:

"Du där!" morrade monstret och pekade på Elias med en av sina minst hundra armar. "Ja, du utan päls. Utan någon som helst tentakel!"

Menade det Elias? Jo, det verkade förstås som det, för Elias hade ju faktiskt ingen päls. Och inga tentakler. Inga huggtänder. Han var inte slemmig. Och han hade bara två armar, två ben och två ögon.

Annat var det med alla de andra som fanns i hans rum. Alla de som stod på golvet eller klättrade på väggarna. Alla de som hängde i taket eller hoppade i sängen. Alla som sprang fram och tillbaka, dansade eller slogs. Eller de som försökte simma fast det inte fanns något vatten på golvet. Alla de som skrek och skränade, morrade och väste och förde ett enormt oväsen. De var monster allihop.

Monster med röd päls, eller med svart päls. Monster med jättestora huggtänder och stora munnar. Monster som var slemmiga och inte hade några ben eller armar. Monster som i stället hade väldigt många ben och armar. Monster med horn, monster med hundra ögon, monster med tentakler. Små monster, stora monster, långa monster, korta monster, knasiga monster och läskiga monster.

Hela Elias rum var fullt med monster. Han kunde inte ens räkna hur många de var, så fullt var det. Allra flest monster verkade det finnas under sängen. Där var det så fullt att sängen inte längre stod på golvet ordentligt utan gungade fram och tillbaka som ett skepp på havet. I garderoben var det också alldeles fullproppat med monster. Garderobsdörren stod vidöppen och det stack ut en fot och en tentakel och några ögon ur villervallan därinne. Flera monster stod på kö utanför garderoben och väntade på sin tur för att komma in.

"Alltså...jag?" Elias pekade på sig själv med sitt alldeles vanliga klo-lösa och päls-lösa finger.

Monstret framför Elias  himlade med ögonen. "Ja, du förstås!" svarade det, och fortsatte: "Jag ska be att få klaga." [...]

Wish me luck!!

PAX - Nidstången och Grimmen

Mina förväntningar var skyhöga inför läsandet av nya serien PAX. Favoritdeckarförfattaren Åsa Larsson skulle begå barnboksdebut tillsammans med författaren Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson. Urban fantasy för 9-12-åringar, i Mariefred, med svensk och fornnordisk mytologi som bas. Skyhöga förväntningar är lite läskiga att hantera, och jag har läst böcker som andra vuxenförfattare har skrivit för barn och som mest blivit tramsiga snarare än faktiskt ha blivit skrivna för barnen. Så hur skulle det bli?

Riktigt, riktigt bra är det. Jag är så nöjd, så nöjd. I fredags hade vi äntligen fått de två första böckerna i PAX-serien till vårt bibliotek: Nidstången och Grimmen, och jag lånade med dem hem över helgen. Slukarläste. Kunde inte släppa. Plockade upp del två direkt när jag avslutat del ett. Nidstången avslutas nämligen med en elak cliffhanger, så det var bara att läsa vidare, liksom. Ännu elakare är att även Grimmen avslutas med en cliffhanger - men nu sitter jag här och har ingen fortsättning att läsa än. Mylingen, tredje boken, vet jag inte ens när den kommer ut. Vad SKA jag bara säga till alla barn som kommer att fråga efter den?

För det kommer de. Det här kommer att lånas, det har jag inga som helst tvivel om. Spänningen, läskigheten med förbannelser, monster och häxmästare (som kör motorcykel), huvudpersonerna som jag gillar skarpt, orättvisorna i skolan...och hundarna. Ja, det är Åsa Larsson-hundar med! (fast jag vet ju inte om det är hon som har skrivit just de bitarna - de är två författare. Men det känns som att hundarna är Åsa Larssons.)

Vi har alltså två gossar som livet inte varit snällt mot: Viggo och Alrik. Deras mamma dricker, och hon kan inte ta hand om dem. De har fått flytta till olika fosterhem, men hos Anders och Laylah i Mariefred känns det alltmer som "hemma". Redan från början när de börjar nya skolan har de fått "problembarn" stämplat i pannorna, och så fort det är minsta slagsmål eller förstörelse så får de skulden. Och OK, särskilt Viggo har ett häftigt humör och hamnar lätt i trubbel - men de får liksom ingen chans. (mitt hjärta gråter över Viggo som säger "förlåt" i ren reflex, eller mumlar "förlåt" och "det var inte jag" i sömnen på nätterna).

Vi har också Estrid och Magnar, syskonparet som börjar bli rätt gamla. Första gången vi träffar dem har Magnar fångat en imp. Impen sitter i en liten bur och svär så det osar och är otrevlig i allmänhet. Estrid gör processen kort med den och vrider helt enkelt nacken av den. Och, ja, ganska omgående förstår alltså läsaren att Estrid och Magnar inte är ett pensionärspar vilket som helst. De är väktare till det hemliga biblioteket som ligger under kyrkan.

Nu känner Estrid och Magnar att det är förändring på gång. Mörkret växer och det kommer att hända saker. Estrid ser också i korten att de kommer att få hjälp av två krigare.

Krigarna - det är Viggo och Alrik, det. Tio och tolv år. I första boken bryter de en nidstångsförbannelse, i andra boken tar de (med viss hjälp) kål på en kyrkogrim. Det är action. Det är bra!

Jag vill:
1. Åka till Mariefred (verkar väldigt fint där)
2. Ta hand om någon herrelös hund
3. Läsa Mylingen snart.
4. Provsmaka all den där goda maten som lagas i parti och minut i de här böckerna. Amerikanska pannkakor med lönnsirap till frukost? Chokladmarängtårta? Egenhändigt friterade äppelmunkar???

Nästan alla illustrationer är helsidor med serierutor

Titel: Nidstången + Grimmen
Serie: PAX, bok 1 och 2
Författare: Åsa Larsson och Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp dem till exempel här eller här

Utklädd till superhjälte

Idag har Fiktiviteter Superhjältesöndag - klart jag vill vara med på den och skriva ett inlägg om min absoluta favoritsuperhjälte.

Eller - det är ju det han inte är, egentligen. Superhjälte med superhjältekrafter. Min superhjälte är en helt vanlig kille som helt enkelt varit tvungen att träna upp sig ordentligt eftersom han inte haft så mycket annat val än att bli superhjälte - han har nämligen ärvt jobbet av farsan.

Jag pratar förstås om Fantomen - mannen i blå trikåer. Mannen vars ansikte inte får visas. Mannen som inte kan dö. Mannen som det finns ett otal djungelordspråk och myter kring. Bengalis folk tror ju att killen är odödlig ("Den vandrande vålnaden") och har superkrafter ("när Fantomen rör sig står blixten stilla) - men egentligen är det alltså en plikttrogen man som har klätt ut sig till superhjälte.

När jag fortfarande bodde hemma (nu pratar vi början på 80-talet) vägrade jag läsa svartvita, tråkiga serier. Stålmannen med sin lock i pannan och sitt flygande med utsträckta armar gick helt bort och de flesta andra superhjälte- och agentserier också. Min lillebror prenumererade på Fantomentidningen men de var ju också svartvita och därför per definition tråkiga.

Tills det kom en dag när jag av uttråkning/bokbrist/hot/minnsinte tvingades läsa en av de där trista trikåtidningarna. Det råkade vara ett specialnummer, som handlade om den första Fantomen - hur han blev överfallen av pirater och tog en ed på att alltid bekämpa ondska. Hmmm. Intressant, ju. Lite historia också. Jag plockade upp flera nummer, och fattade hela grejen med från-far-till-son-ärvandet av yrket Fantomen. Och sedan var jag helt fast i hela Fantomengrejen.

Allra mest gillar jag att läsa om olika historiska episoder - alltså när Fantomen knallar in i sitt superduperhemliga arkiv och hämtar en av sina förfäders krönikor, och sedan har högläsning för Guran eller Kit eller sina barn eller vem det nu är som är nyfiken.

Jag gillar mystiken - myterna som den att man aldrig får se Fantomens ansikte i bild. Det får bara hans fru Diana och hans barn göra (men varför, liksom? han är ju dock en helt vanlig kille??) För övrigt kan det bli lite väl mycket familjeliv med den moderne Fantomen, med bröllopsnummer och tvillingfödslar och skola och allt vad det är. Fantomen ska liksom sitta och kura i sin Dödskallegrotta och vara mystisk. Nu bor han i ett trädhus och har ett livspussel, han som alla andra.

Och så älskar jag djungelordspråken. Alltid har vi roat oss med att förvränga dem på olika sätt hemma ("När Fantomen rör sig sitter alla andra stilla" eller "Du hittar aldrig dina nycklar - de hittar dig"..).
Här är alla ursprungliga tolv:

• Att vakna i mörkret och se Fantomen - en fasa för onda män
• Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död
• Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man
• Du hittar aldrig Fantomen - han hittar dig
• Då Fantomen frågar svarar man
• Då Fantomen rör sig står blixten stilla
• Fantomens röst isar blodet
• Fantomen har tio tigrars styrka
• Fantomen har tusen ögon och tusen öron
• Fantomen smyger tystare än djungelkatten
• Fantomen är hård mot de hårda
• Sikta aldrig på Fantomen

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

Lord John and the Private Matter

Detta är ett utsnitt ur Greenwood's Map of London 1827:

(Klicka på bilden för att se den större)

När Diana Gabaldon skrev Lord John and the Private Matter var detta den äldsta kartan över London hon kunde hitta (skriver hon i efterordet), och hon utgick från den när hon beskrev miljöerna även om boken utspelar sig år 1757. Hela kartan hittas till exempel på den här sidan, och är faktiskt helt otrolig  - man kan navigera sig fram ruta för ruta i den och hitta gator och hus som inte finns längre. Jag är en total kartnörd och jag älskar historia, så fatta hur länge jag har blivit sittande med den här.

Och det är detta som gör att jag tycker så väldigt mycket om att läsa den här boken om Lord John: miljöerna! Är det något Diana Gabaldon kan så är det att levandegöra historien, och historiska miljöer. Lord John rör sig alltså i överklassens London. Han går till "klubben", detta mystiska ställe där böckernas lorder brukar försvinna in till för middag och diverse överklassnätverkande. Jag har alltid varit nyfiken på de där "klubbarna", men nu får jag följa med in. Lord Johns klubb har det märkliga namnet The Society for the Appreciation of the English Beefsteak, och han har (vilket tydligen är det vanliga sättet) förstås varit medlem där sedan han var alldeles nyfödd och hans gudfar tecknade medlemskapet åt honom. "The Beefsteak" kallar han stället, och det är som hans andra hem. För övrigt är det där själva bokens handling börjar när Lord John ska ha kissepaus på klubbens toalett (som består av pottor utställda bakom kinesiska pappersskärmar - mysigt va?). Han råkar få se hur en annan gentleman stoppar in sin "private member" - men också att denna private member har ett sår. Ett syfilis-sår. Och just denne gentleman är förlovad med Lord Johns kusin. Hur göra? Det är inte bara att konfrontera karln, tydligen, och fråga ut honom om hans veneriska sjukdomar - skandaler måste undvikas och kusinen måste kunna komma ur detta utan att bli märkt för livet (läs: aldrig någonsin kunna gifta sig med någon annan).

Och intressant vetande som inte har så mycket att göra med boken: enligt t ex wikipedia så finns denna Beefsteak Club fortfarande! Medlemslistan består av en lång rad earlar och lorder...och så Stephen Fry - skådespelaren som har läst in alla Harry Potter som ljudböcker.

Dagens Beef-steak Club, Irving Street, London

Förutom detta "private matter" blir Lord John indragen i att lösa mordet på en sergeant som tillhör hans regemente. Just det är det ganska trist att läsa om - men det är när Lord John snokar runt i vad som hände med sergeanten och samtidigt försöker reda ut vilka syfilisherren har haft sex med som han måste komma till helt andra delar av London än överklassens. Och jag kan SE dem framför mig när Gabaldon skriver. De mörka gränderna som London kryllar av, ficktjuvarna, vagnarna som åker runt och tömmer dassen (och vars förare kommer på kant med kusken till Lord Johns vagn och börjar kasta skit på hela ekipaget). Och så kommer han till molly walks. Men hej! det här är så intressant att läsa om att jag fullständigt kramar den här boken. Lord John är homosexuell, och har rört sig i de här kvarteren förr. Molly walks kallades nämligen de platser där de homosexuella träffas. Att vara homosexuell på 1700-talet var olagligt - alltså med hot om riktigt stränga straff. Men här finns de - många utklädda till kvinnor men andra är där utan vare sig smink eller peruker. Det är mycket de riskerar - skulle de bli igenkända som "sodomiter" ute i det "vanliga" London skulle skandal vara det minsta: bli av med jobbet, bli för alltid utstötta, kanske till och med bli av med sina liv.

Helt förutom detta med den förbjudna gaykulturen, Londons gator och horhus så blir jag som vanligt så fascinerad av upstairs/downstairs-livet med ringandet i klockor, påklädandet av en valet, footmen som får anställning mycket för att de är långa och ser bra ut... Här finns allt.

Jag började läsa böckerna om Lord John utan några större förväntningar - killen är ju en bifigur i Outlander-serien som förvisso framställs som en hyvens man även om han råkar bli kär i Jamie. Men hur kul kunde det bli med hela böcker om bara honom? Jag skulle testa i alla fall, tänkte jag. Och blev alltså helt överväldigad av en mycket välskriven historisk roman där miljöerna helt drog mig in i ett mörkt, stinkande och farligt London. Själva storyn med Lord Johns efterforskningar är inte det jag gillar mest (alltför många sammanträffanden) - men den håller ihop det hela bra (och det finns en oväntad kärlekshistoria med). Är du också en sådan som tycker om att läsa böcker i historisk London-miljö - missa för allt i världen inte den här boken! Man behöver absolut inte ha läst några andra böcker i Outlander-serien - den här är helt fristående.

Titel: Lord John and the Private Matter
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2003
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här

Helgen är räddad

Det är fredag - och jag tar med mig lite (nåja) helgläsning hem. Vilken tur att det regnar!

Ulf Nilsson & Lisen Adbåge - Pappa och jag

Jag hoppas på en fin högläsningsbok  här.

Maria Turtschaninoff - Maresi - krönikor från röda klostret

Det här tror jag kan vara riktigt bra fantasy av författaren till bl a Underfors.

Arne Norlin & Sally Astridge - Tidstvillingarna

Svensk tolvårig tjej träffar nya zeeländsk tolvårig kille - deras vardag och bekymmer ser verkligen helt annorlunda ut. Tror det kan bli hur bra som helst.

Ursula Poznanski - Sveket

Nu är frågan: Ska jag älska den, som jag gjorde med Erebos? Eller ska jag avsky den, som jag gjorde med Saeculum?

Åsa Larsson & Ingela Korsell - Pax 1: Nidstången, Pax 2: Grimmen

Jamen äntligen har jag dem i min hand! De har ju funnits ute flera veckor nu (?) - what took me so long??

Kulturkollos serieenkät

På Kulturkollo har vi serietema den här veckan, och Kulturkollo-Helena har satt ihop en enkät om serier.
Klart jag måste vara med och svara på den!

1. Om du var en superhjälte/superskurk, vad skulle du heta och vilken vore din superkraft?

Jag skulle absolut komma ut som ond, och bejaka mina mindre trevliga sidor. Som superskurk skulle jag använda min förmåga att kunna vara osynlig till att avlyssna människors hemligheter, och sedan sälja hemligheterna dyrt till andra människor.
(och SEN skulle jag för de pengarna kunna sluta jobba och i stället sitta och läsa böcker och äta ostbågar hela dagarna - därför skulle mitt SuperSkurkNamn vara CheezCarolina)
(mwwuaaaahahaaaaahahaaa)

2. Vem skulle teckna serien om ditt liv, och hur?

Jag är vad gäller serier väldigt gammaldags och fortfarande helt fast i de franska och belgiska serietecknarna. Albert Uderzo gör Asterix och Obelix så bra - han kunde få teckna mig med rutiga byxor, stort bälte och gigantisk ölmage (för det har jag snart i verkligheten också, jobbar på den). Och flätor, och hjälm med stora horn.

3. Föredrar du att läsa tecknade serier eller att se dem på film/tv?

Alltid, alltid läsning.

4. Vilken är din favorit bland tecknade serier och grafiska romaner?

Jo, alltså, de där franska och belgiska serietecknarna vars album jag läst så många gånger att jag kan dem utantill: Asterix, Tintin, Spirou och Nicke, och Gaston, Johan och Pellevin (och Smurfarna), Lucky Luke... De är mina favoriter, men så läser och uppskattar jag många nyare serier men inte så mycket att jag på rak arm kan räkna upp några favoriter. Det skulle i så fall vara Tony Cronstams Elvis. Och så Bud Grace Ernie. Och ja, Baby Blues av Scott/Kirkman skrattade jag många gånger åt när jag själv hade små barn.

Avdelning Q - Journal 64

Carl Mörcks tjänstebil har blivit kvaddad (sånt som händer när man rotar för djupt i otäcka människors affärer). Eftersom det är i november räcker inte budgeten till för att köpa en ny bil - därför får Carl resten av året använda sig av hyrbil. Och denna hyrbil... Så här står det första gången han får se vad det är för hyrbil han tilldelats:

"Carl gick närmare och såg Rose sitta i passagerarsätet med sin självlysande väska i knäet, i en bil som hade rymts i hans byxficka. Han svalde en extra gång vid chocken. Den hemska färgen påminde honom om blåmögelosten som han lagt i kylen för två månader sedan och som förmodligen låg kvar där ännu.
'Vad fan är det här? Och vad gör du i den bilen, Rose?' ropade han in genom dörren till förarsätet."

Bilen är en Ford Ka, och denna stackars bil blir sedan omnämnd ett antal gånger som "hattasken på hjul", "pygmébilen", "den förkrympta Forden" och "konservburken". 

Det här är förstås en detalj som inte är särskilt viktig för bokens handling - men det är sådana här detaljer och Carls enorma bufflighet och otrevlighet som gör att jag tycker så mycket om att läsa böckerna om honom och Avdelning Q.

Detta är fjärde boken i serien, och den handlar om fruktansvärda övergrepp mot kvinnor, först helt lagliga och sedan i utförda i hemlighet ända in i nutid. En grupp inflytelserika människor vurmar för rasbiologi och anser att lägre stående raser, eller psykiskt sjuka människor, eller enfaldiga människor eller människor som helt enkelt inte är tillräckligt livsdugliga inte ska få lov att föröka sig. De ser till att sterilisera dem, utan deras vilja eller vetskap, så att samhället ska bli en renare plats. Att läsa om hur dessa människor resonerar och försvarar sig är något av det värsta jag har läst, tror jag, och en hel del i den här boken är så vidrigt att läsa om att det ger mardrömmar. 

Vi får också läsa om kvinnohemmet på Sprogö, som tydligen existerade in på 60-talet, där fullt friska människor låstes in eftersom de ansågs oförbätterliga i sitt ohämmade sexliv. Isoleringscell, lugnande sprutor, dålig mat, tungt arbete och ständig förnedring fick de uppleva utan något hopp om att någonsin få släppas ut (eller om de fick återvända till världen utanför så hade de tvångssteriliserats först).

Carl, Assad och Rose på avdelning Q tar sig an ett fall med ett antal personer som försvann spårlöst för ungefär tjugo år sedan. När de börjar nysta i detta kommer de i kontakt med den där rasbiologigruppen som numera kallar sig Rena Linier och arbetar på att bli ett rumsrent politiskt parti, och de får höra om kvinnohemmet på Sprogö, och särskilt om en av kvinnorna som var intagen där. Hennes livsöde berättas via återblickar genom hela boken.

Först kände jag mest bara avsky när jag läst Journal 64. Kan människor verkligen vara så vidriga? Jag visste inte om jag ville läsa vidare - och "vem som gjort det" framstod tydligt ganska snart så det behövde jag inte få veta. Men när väl Carl & Co börjar rota i vad partiet Rena Linier har för sig så hettar det till ordentligt och de hamnar i direkt livsfara. Läsningen blir så spännande att det inte går att lägga boken i från sig.

Sista biten på boken läste jag när jag satt och väntade på min dotters fiollektion, och det var nog inte så välplanerat. Jag började gråta på något ställe, skratta åt den där stackars Ford Ka-bilen och var så uppslukad av boken att min dotter fick knacka mig på axeln när vi skulle köra hem. Vissa böcker bör kanske läsas i enrum?

Titel: Journal 64

Serie: Avdelning Q - bok 4

Författare: Jussi Adler-Olsen

Orginaltitel: Journal 64

Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2012

Förlag: Bra Böcker

Köp den till exempel här eller här

 

Elantris

Elantris är Brandon Sandersons första publicerade bok, och den är något för fantasy så ovanligt som en avslutad berättelse i en enda bok. Och jag är så imponerad av att det är hans förstlingsverk och att han ror det i land så bra! Här finns en bra story, här finns en värld där man anar många tusen års historia bakåt, här finns ett antal karaktärer som utvecklas och är intressanta att läsa om (och som definitivt inte landar på vare sig ond- eller god-sidan någon av dem)(utom möjligen prins Raoden som troligen inte har några fel alls)(fast just det ja: han är för evigt förbannad...). Och så finns här ett mycket intressant magisystem som lite grann påminner om att teckna runor eller kinesiska skrivtecken i luften.

Ytterst tillfredsställande är det att trots att det bara är en bok inte lämnas några lösa trådar - jag får svar på allt det jag undrat över. Möjligen hade jag gärna vetat mer om vissa länders och i boken förekommande varelsers eller folks historia, men det är mer för att jag tycker att den här världen är så fascinerande.

Elantris är en stad. För bara tio år sedan befolkades den av några som i det närmaste var gudar. Elantrianerna hade silverfärgad lysande hy, vitt hår, och använde magi för att på alla sätt göra sina och alla andra människors liv bra. De såg till att ingen svalt, de kunde hela sjukdomar och skador, de såg till att rinnande vatten fanns i alla hus, de hade oändliga bibliotek fullproppade med urgammal visdom, de skapade vackra byggnader och skulpturer.

Att vara elantrian var inget man föddes till - nej, det var vanliga människor som helt plötsligt en morgon vaknade och hade förvandlats till en sådan halvgud. Det kallades att tas av Shaod, och kunde hända rik, fattig, ung, gammal, kung eller tiggare. Alla som togs av Shaod flyttade in till staden Elantris och levde sedan ett i det närmaste oändligt långt liv i lycka, magi och rikedom.

Ungefär.

Men så för tio år sedan hände något. Elantris föll. Alla elantrianer blev sjuka, tappade håret och dog. Staden täcktes av ett brunaktigt slem och ingen magi fungerade längre. Vad värre var - människor blev fortfarande tagna av Shaod och förvandlade till elantrianer - men nu med svartfläckig hy och skallighet och ett närmast zombieliknande tillstånd. Alla som togs av Shaod flyttade fortfarande in till staden Elantris - men nu var det i stället en förvisning, nästan ett dödsstraff. In med dem bara, lås portarna och hoppas att de inte led för mycket innan de dog av vad det nu var elantrianer dog av.

Elantris börjar med att landet Arelons kronprins Raoden vaknar en morgon och upptäcker att han har tagits av Shaod. Ingen särbehandling för honom - han kastas in i Elantris och porten slås igen bakom honom. Pappa kungen låtsas att han hastigt har dött, och så går livet vidare.

Samtidigt är prinsessan Sarene från landet Teod i norr på väg in i Arelon med skepp. Hon ska gifta sig med prins Raoden, men när hon kommer i land får hon alltså veta att han är död. Fast äktenskapskontraktet står fast - trots att hennes blivande make är död är hon fortfarande gift med honom och kan aldrig gifta sig med någon annan eller ens flytta tillbaka till sitt eget land.

Sicken tur att prinsessan Sarene inte är något mähä som då snällt slösar bort resten av sitt liv med broderi och hovskvaller. Nej då, hon bestämmer sig för att blanda sig i landets politik och förändra den till så som hon tycker att den bör vara, samt att ta reda på om hennes make verkligen dog en naturlig död (hon tror att han blev mördad). Och när hon ändå håller på tänker hon ta upp kampen med Hrathen, en slags överstepräst från landet Fjorden. Han tänker sig att få hela landet Arelon att konvertera till hans religion på tre månaders tid - annars kommer hans gud i sällskap med überöversteprästen från Fjorden och troligen också några arméer att jämna Arelon och dess folk med marken.

Elantris skiftar berättarperspektiv mellan dessa tre: Raoden, Sarene och Hrathen (som går runt i Ond Överstepräst-uniform modell 1A, blodröd rustning med utstickande obekväma delar från axlar och andra kroppsdelar). Sarenes delar kan bli lite långdragna när hon blir inblandad i all den där politiken, men att läsa om Raodens liv och leverne (och framgångar och upptäckter) i staden Elantris är en ren fröjd. Och jag gillar verkligen att läsa om Hrathen också, denne man som borde vara heltigenom ondskefull men som är den karaktär som utvecklas allra mest i boken.

Tänk, vad bra att jag har så många böcker kvar av Brandon Sanderson som jag ännu inte läst! Karln är en absolut mästare på att skriva intressant fantasy.

Titel: Elantris
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2005
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Wool

Länge låg den i läsplattan och tittade uppfordrande på mig. Wool av Hugh Howey, en tjockis som jag läst mycket om på diverse bokbloggar. Bra skulle den vara, visste jag, men ju fler gånger jag försökte plocka upp den desto mer ökade misstänksamheten. En silo under jorden med 144 våningar? Trappa upp och trappa ner och aldrig få bli solbränd i ansiktet eller dyblöt av ett sommarregn, liksom? Hur kul kunde den boken bli, då? Och titeln kändes mest som ett mastodontverk i fårskötsel eller nåt.

Men nu har jag läst, och det var helt OK trots alla dessa trappa upp och trappa ner (men hur kan det ta flera dagar att ta sig upp och ner för 144 våningar? Egentligen? Fast varje våning måste kanske vara ordentligt hög och bestå av riktigt många trappsteg...?)(ja, det där är sånt åtminstone jag funderar över när jag läser Wool).

Det jag gillar med Wool är hemligheterna som avslöjas lager för lager. Vad som hände för länge sedan och som gömts undan, vad som händer nu som bara känns till av några få, hur makten egentligen är fördelad. Jag älskar att få reda på hemligheter - och om det innebär att jag får åka på dygnslånga trappresor - so be it.

(Dock har jag svårt att förlåta författaren partiet där en av personerna simmar runt i en vattenfylld labyrint och helt plötsligt blir utan syre - jag klarar inte att läsa om sånt, det är värsta sortens mardröm för mig. Jag lovar - jag upptäckte att jag själv hade suttit och hållit andan medan jag hysteriskt skummade igenom de där kvävas-under-vatten-sidorna).

Och eftersom hela den här boken lyfts och bärs upp av hemligheter som avslöjas så vill jag inte skriva för mycket vad den handlar om - så det blir det här som så många andra bokbloggare skrivit före mig:

En silo under jord där människorna sedan urminnes tider (ja, människominnet är hyfsat kort) bor, arbetar och lever hela sina liv på någon av de 144 våningarna den består av. Silon styrs i princip av en borgmästare och en sheriff. Boken börjar med att sheriffen uttalar den absolut förbjudna meningen "jag vill gå ut" (som i ut från silon, alltså) och därför bestraffas med just det: han får gå ut. Att gå ut utanför silon är ett dödsstraff. Luften är så giftig att den inte går att andas, trots skyddsdräkt och syrgas.

(Och just inledningskapitlet om när sheriffen går ut tycker jag är absolut bäst i hela boken. En riktigt lysande sci-fi-novell.)

Sheriffens efterträdare är mekanikern Juliette, eller Jules som hon kallas. Jules kan laga allt som är sönder och tar inte skit från någon. Felet hon gör som sheriff är att hon börjar rota i varför hennes efterträdare ville gå ut. Och så kan hemlighetsuppnystandet börja.

Titel: Wool (Wool Omnibus Edition, Wool 1-5)
Serie: Silo Saga, bok 1
Författare: Hugh Howey
Utg år: 2012
Förlag: Arrow Books Ltd
Köp den till exempel här eller här

Grevinnan - storartad underhållning

Innan jag läste om den här boken hos Bokhyllan i pepparkakshuset så visste jag inte att Eva Ibbotson hade skrivit vuxenlitteratur. Det har hon alltså, men det andas ändå Ibbotson i varje mening och i varje karaktär. Ibbotson skrev tre tjocka ungdomsböcker som inte alls är i samma stil som "roliga-spök-böckerna" typ Häxtävlingen. De tre är mer som äventyrsromaner, och väldigt bra: Kazans stjärna, Resan till River Sea och Flykten från Berganien. Den här boken är i samma stil som dem, fast med mer romantik och så i engelsk landsbygdsmiljö.

Först måste jag bara påpeka, att om du vill läsa den här så se till att göra det på engelska. Den heter då A Countess Below Stairs och finns fortfarande att köpa på exempelvis AdLibris. Jag läste en svensk översättning. En sällsynt dålig översättning, ja jag tror aldrig jag har läst något sämre. Ibland fattar man inte ens vad det står, till exempel när det står om de viktiga förberedelserna inför "bröllopsfrukten". Det visar sig handla om mottagningen efter vigseln samt om vilken mat som ska serveras på festen... Korrekturfelen är legio, minst ett i varje mening. Undvik den här upplagan från "Boknöje AB" 1994!!

Men tillbaka till berättelsen. Anna är född som grevinnan Anna Petrovna Grazinskij, och har vuxit upp i ofattbar rikedom i ett palats i St Petersburg. Men familjen förlorade allt i ryska revolutionen och har lyckats fly till England där de bor hos Annas engelska guvernant, Pinny. De behöver pengar och alltså tar Anna ett jobb som husa på godset Mersham. Beväpnad med glatt humör, stort mod och framförallt Tjänstefolkets Handbok av Selina Strickland i tre volymer tänker hon sig klara detta. För trots sin fina och privilegierade bakgrund så är grevinnan Anna inget vekt mähä som inte vill eller kan göra någon nytta - nä, hon jobbar på så gott hon kan. Enligt Tjänstefolkets handbok som butlern på Mersham snart är färdig att kasta i sjön. Hon, och vi, lär snart känna och tycka om alla som bor eller jobbar på Mersham, och det är en hel del mycket Ibbotska karaktärer vi får träffa där eller på godsen i omgivningen. Till exempel änkegrevinnan, som helt har snöat in på kontakt med andevärlden, seanser och automatskrift, och envisas med att vidarebefordra meddelanden från andevärlden till sina medmänniskor, typ "kyrkoherdens avlidna fru är angelägen om att han inte gör sig av med sin stormhatt". Eller butlerns gamla mamma som argsint brukar kasta blomkrukor ut genom fönstret på stugan där hon numera bor.

Det är 1919, och godset rustas åter upp efter att ha stått stängt och nästan förfallit under krigsåren. Sönerna i huset har varit ute i kriget, så också stora delar av personalen. Men nu är kriget över, och den nya earlen, andre sonen i huset (den första dog i kriget) är på väg hem. Personalen är övertygad om att godset bara ska rustas upp så att det kan säljas - men den unge earlen visar sig ha hittat en rik arvtagerska att gifta sig med. Hennes pengar ska rädda godset, och alla anställda där. Problemet är bara att Rupert (earlen) råkar träffa på grevinnan Anna (fast det är ingen som vet att hon är grevinna. Dock anar både butlern och husföreståndarinnan att hon är fint uppfostrad). Och att den rika arvtagerskan är en sällsynt otrevlig person. Och visst förstår man hur den här boken ska sluta redan från början - men det är stortartad underhållning hela vägen till slutet.

Det jag nog gillar allra mest är miljön. Har man sett Downton Abbey så vet man. Det är på pricken samma, bara med utbytta namn på karaktärerna. Butlern och husföreståndarinnan regerar, sen har vi strikt rangordning på husor och betjänter, kockan och kökspigan osv. Klockor som ringer på väggen när de "upstairs" vill ha hjälp, Times som blir struken med strykjärn innan den läggs fram på frukostbordet, silver som putsas och personal som ställs upp i välkomstkommitté på yttertrappan. Åh! Och så kärlek på det. Och Ibbotsk humor. Lyckligt slut och alla lösa trådar knyts ihop på slutet. Det här gillar jag. Så mycket.

(Detta är ett inlägg jag publicerade här på bloggen dec 2012, och som är det inlägg jag i särklass har fått allra mest spamkommentarer på sedan dess (det handlar om tusentals). Nu har jag testat att ta bort det ursprungliga inlägget och publicera det igen med en annan titel bara för att se vad som händer med alla spamkommentarer - om de blir kvar eller flyttar till något annat särskilt juicy och utvalt inlägg....)

Mystiska skolan - Svarta madam

Jag öppnade pärmen till Svarta madam och hittade den här bilden på insidan:

Åh! Vilken fantastisk skola. Där skulle jag ha velat gå när jag var liten. Och, kolla särskilt det lilla röda tornet till vänster - där ligger biblioteket! Gissa om jag skulle vilja jobba där nu!!

Jag föll fullständigt pladask för illustrationerna i Svarta madam - jag fullständigt älskar dem! Den där skolan känns som att det är hemma hos någon, eller att det är ett gammalt slott som blivit skola. Det är blommiga tapeter och gamla fina spegeldörrar, och trädetaljerna är gjorda så att de nästan ser fotograferade ut (eller kanske är foton - jag är osäker). Det blir så fint.

Men helt förutom illustrationerna tycker jag väldigt mycket om den här boken. Textmängd och svårighet är snäppet över de första börja läsa-böckerna. Och så handlar det om läskigheter och spöken, och jag vet hur stort suget är bland barnen att få läsa om sånt. I den här boken leker barnen Svarta madam - den när man ska ställa sig framför en spegel i ett mörkt rum och befalla Svarta madam att visa sig i spegelglaset. (just den leken var jag fruktansvärt rädd för när jag var  liten - otaliga spökhistorier handlade om barn som  lekt den och fått se ohyggliga saker i spegeln...ryyyys). I nästa bok i serien Mystiska skolan handlar det om leken Anden i glaset (jag har inte läst den boken ännu, men ska, och har själv gjort Anden i glaset ett antal gånger under stor bävan).

Bra! Bra! Bra!!

Titel: Svarta Madam
Serie: Mystiska skolan
Författare: Katarina Genar
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 6-9 år

Frälsaren

I Frälsaren djupdyker vi ner i Oslos mest deprimerande undre. Inte undre värld som i skurkar, bankrån och sånt, utan eländiga undre som i uteliggare, knarkare, soppkök och kyla. Boken utspelar sig dessutom i en riktig köldknäpp ett par veckor före jul, så det är snö, is, kalla nätter och människor som i tunna täckjackor och gympaskor måste tillbringa nätter utomhus (eller i någon nerkissad trappuppgång eller någon iskall container eller så).

Det är så otroligt beklämmande. Och så mitt i det där arbetar Frälsningsarméns soldater, med att ge mat, husrum, kläder till dem som behöver. Frälsningsarmén har för mig alltid varit en grupp äldre människor klädda i fjolliga uniformer som står och sjunger på stan ackompanjerade av någon förskrämd gitarr. Den här sidan, att ge praktisk hjälp till människor i nöd, har jag inte tänkt så mycket på, eller sett, eller förstått.

Frälsningsarmén har en stor roll i Frälsaren. Det är inte bara det goda de gör, utan också hur den nästan är som en sekt, där människor mer eller mindre föds in i och gifter sig inom armén, gör karriär inom armén, lever hela sina liv för och i Frälsningsarmén. Fascinerande. Främmande. Och skrämmande.

Mitt i en konsert blir nu en soldat ur Frälsningsarmén skjuten. Mördaren är ett proffs, och har gjort den här sortens mord många gånger förr. Han försvinner spårlöst i Oslo, och även om det finns flera foton från övervakningskameror av hans ansikte får polisen problem, för ansiktet ser inte likadant ut från foto till foto.

Harry Hole jagar mördaren(trots att hans nya chef Gunnar Hagen försöker lägga sig i hans jobb på diverse möjliga och omöjliga vis) och han får alltså prata med frälsningsarmésoldater, med narkomaner, sparka någon slags galen kamphund från benet samt resa till Zagreb. Och mitt i alltihop så råkar han också ut för ett återfall i sin alkoholism och tömmer en minibar på allt möjligt innan han fortsätter i kvarterets pub. Just den här gången känns det mest som att återfallet är något slags obligatorium som måste slängas in i en bok om Harry Hole eftersom han är den han är. Det går snabbt över - bara något dygn senare gör Hole halsbrytande överenskommelser med mördarens "chef" (kan jag väl få säga utan att spoila...?).

Jag läste Frälsaren under en resa jag gjorde för några veckor sedan - perfekt sträckläsning i en sömnig turistbuss. Och jag gillade den här, nästan lika mycket som favoriten Rödhake. Dessutom var det så vansinnigt skönt att kunna läsa en hel bok utan att Tom Waaler visade sin tvålfagra nuna ideligen. Här nämns han, men bara som en skugga som fortfarande hänger kvar.

Titel: Frälsaren
Författare: Jo Nesbö
Orginaltitel: Frelseren
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2006
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här