Kulturkollos veckoutmaning: enkät om lånade, bytta och fådda böcker

Veckans Kulturkollo är knepig för jag är usel på att låna på bibliotek och tydligen usel på att komma ihåg presenter. Kommer med en handfull ursäkter nedan...

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?

Enkelt. Noll. Nada. Zero. Jag lånar nästan aldrig böcker från biblioteket för att jag är så jättedålig på att lämna tillbaka dem i tid och då missar man liksom hela den ekonomisk aspekten för tjänsten. Sedan har det varit några incidenter där jag lånat hem tjocka historiska böcker som sedan råkat ut för olyckor... Dyra historier när man får ersätta biblioteksböckerna. Men tro inte att jag tycker illa om biblioteket! Jag älskar stället och spenderade tid där varje vecka som barn.

Vilken var den senaste boken du fick?

Med risk för att låta självömkande: jag får sällan böcker. Kommer faktiskt inte ihåg vilken jag fick senast, men det kan ha varit Boktjuven av Markus Zusak som en vän gav mig i födelsedagspresent för ett par år sedan. Till alla mina vänners försvar så vågar de inte köpa böcker till mig för de har aldrig koll på vad jag redan läst och inte. 

Vilken var den senaste boken du gav bort?

Jag ska köpa en bok till min svärmor som fyller år i helgen! Förslag mottages gärna. Annars var det nog min mamma som var mottagare till min senaste bokpresent. Exakt vilken det var har jag ingen chans att minnas.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?

Kan inte minnas om jag bytt till mig någon bok. Möjligtvis mot någon annan bok då, vid bokbytarbord och dylikt på arbetsplatser. Eller jo, jag bytte en bok mot smink en gång! Vi hade fått olika böcker i våra goodie bags för ett event och jag var (mycket) mer intresserad av boken än av ögonskuggan.

Vad läser du just nu och hur fick du tag i den boken?

Just nu läser jag Kraften av Siri Pettersen och den har jag ärligt köpt! Den författaren skulle jag utan problem kunna slänga hur mycket pengar som helst på bara jag får fortsätta läsa om Hirka.

Kulturkollos veckoutmaning: En släktskildring

Den här veckans utmaning har en god chans att sätta tonen för en stor del av min sommarläsning. För jag vet precis hur jag fungerar. Jag kommer tipsa om Isabel Allendes Andarnas hus, som jag givetvis då måste gräva fram ur bokhyllan för att läsa några sidor ur. Några sidor som blir ett par kapitel och sedan sitter jag där och gråter och skrattar åt händelser som jag visste skulle komma, händelser som jag skrattat och gråtit åt förut. Sedan måste jag förmodligen ta upp någon av hennes tidigare böcker, som även de ofta handlar om storslagna släktskildringar, för att avsluta med Paula som ofta sätter punkt för omläsningen. För den suger musten ur mig, jag blir så oerhört ledsen varje gång. På riktigt, ända in i själen. Men för att återgå till Andarnas hus så innehåller den allt man behöver av en fantastisk roman om en familj: kärlek, politik, fattigdom, arbete och makt. Den har allt, handlar om allt och utspelar sig i Chile under en turbulent tid.

Sedan har jag även ett tips vad gäller TV-serie. Gå in på Netflix och kolla upp Grace & Frankie, det finns två säsonger än så länge och det ryktas om en tredje. Vad gör man när ens man sedan fyrtio år tillbaka plötsligt annonserar att han är gay, ska flytta ihop med sin företagsparter och tillika nära vän till familjen? Och vad gör den andra frun som är utsatt för exakt samma situation? Grace och Frankie flyttar ihop och försöker lösa situationerna allteftersom de uppstår. Bakom dem finns barn och barnbarn som även de gör sitt bästa för att inte trampa någon av parterna på tårna. Det må låta som en springa-och-slå-i-dörrarna-fars men detta har gjorts med stor respekt för och av alla inblandade. Sam Waterston och Martin Sheen är fantastiska skådespelare som med stor behållning gestaltar männen som levt så länge i garderoben men äntligen fått komma ut och vara sig själva (även om de fysiska pussarna kanske är lite stela). Lily Tomlin är, som vanligt, underbar som den bohemiska damen som gärna röker på och mediterar samtidigt som hon tillverkar sitt eget glidmedel av ekologiskt odlade grönsaker. Likaså Jane Fonda briljerar som konservativ affärskvinna som tvingas göra stora ändringar i sitt privilegierade liv. Jag skrattar högt minst en gång i varje avsnitt, samt försöker (lönlöst) hålla tillbaka tårarna. 

Experimentet, av Catrine Tollström

En extrem dokusåpa spelas in på den otillgängliga paradisön Palawu. Deltagarna är som vanligt till störst del uppmärksamhetstörstande individer mixade med några introverter, för konflikternas skull. På öns södra sida bor deltagarna under vindskydd, äter det traditionella palmhjärtat och tävlar om att få komma till nordsidan där man bor i hotellrum, äter gott och får en ordentlig makeover, läs plastikoperationer. Som så ofta börjar det så himla bra! Grundhistorien är verkligen gastkramande. Det är fascinerande med ön där människorna är totalt utelämnade; hettan, insekterna, såren som blir infekterade på ingen tid alls. Extremt effektfullt, speciellt i kombination med de stereotypa deltagarna i dokusåpan. Men sedan blir just de schablonmässiga karaktärerna för mycket. Bimbon är på tok för mycket bimbo, feministen är otroligt arg och kortklipp och huvudpersonen tillika hjältinnan övermänskligt duktig. När sedan stereotyperna till slut kommer på skam, när bimbon faktiskt visar sig ha något innanför pannbenet har man fattat vart det barkar långt innan och blir bara trött på övertydligheten. Och alla känner på sig saker hela tiden, det är mörka dimmor, känslor av att någon iakttar en, förutsägelser. Sedan den där kärlekshistorien... De blir blixtkära på två dagar och jag vill bara slita mitt hår. Måste det alltid vara med en romantisk twist? (Kan inte folk bara få springa och dö i fred?) Men läsdrivet finns där. Det är korta, kärnfulla kapitel och man vet inte förrän på slutet vem man kan lita på. Det fanns inga som helst problem att orka läsa ut för man ville verkligen veta vem som egentligen var ond och vem som bara var mänsklig. De bra sakerna med den här boken gör att slutbetyget ändå hamnar på plus. Bara knappt, men ändå på plus. Förmodligen väldigt passande som semesterläsning på stranden.

Jag borde inte börja läsa fler böcker...

Jag vet inte riktigt varför men jag tycks inte kunna avsluta de böcker jag börjar läsa. Istället plockar jag bara upp nya. Som när min kollega kom tillbaka till kontoret med en hel hög nya böcker som jag genast var tvungen att undersöka. "Låna gärna!" sade han och på några sekunder åkte Experimentet av Catrine Tollström ner i min väska. När jag kom hem hittade jag dessutom mitt pocketfodral (inköpt på Ordning och Reda för många år sedan) och tänkte att det var perfekt för en lånepocket som jag inte vill förstöra genom att släpa fram och tillbaka till jobbet. Så igår kväll satt vi i soffan och läste, persern och jag. Inte så dumt ändå.

Kulturkollos veckoutmaning: Hiss och diss

Om vi börjar med det enkla: en kulturupplevelse det senaste året som jag har älskat. Serien Korpringarna av norska Siri Pettersen. Det började magiskt med del ett som heter Odinsbarn (okej, den kom för mer än ett år sedan), fortsatte med Röta och avslutas med Kraften. Tyvärr är bara två av böckerna med på bilden då den första är på utlåning. Det handlar om Hirka. Fantastiska, underbara och framförallt självklara Hirka, som får veta att hon är från en annan värld. Den här serien tar upp så många viktiga frågor! Hur hanterar man att vara annorlunda? Vilken makt har religionen över människor? Hur fortsätter man älska någon när alla säger åt en att låta bli? Författaren har skrivit en trilogi som jag hoppas blir en klassiker. Riktigt nedrans bra fantasy helt enkelt och allt i en nordisk tappning. Jag är ännu inte klar med del tre men ser fram emot att få avsluta allt samtidigt som jag inte vill att det ska ta slut. Tur för oss alla att norrmännen planerar att göra film av Odinsbarn!

Sen var det visst det där med dissen också. Jag ska fundera på saken och återkommer i sådana fall senare i veckan.

När man glömmer boken på fel ställe

Var mitt uppe i Siri Pettersens underbara tredje del av Korpringarna när jag glömde den hemma hos pojkvännen. Vad göra? Man kan inte åka till jobbet utan något att läsa, så jag plockade fram en hyllvärmare. Vilket val jag gjorde! Johannes Anyuru har skrivit något helt fantastiskt, språket är så mjukt och följsamt att man knappt märker våldet, sorgen och skräcken förrän man står knähögt i det och då är det för sent att återvända. Tror jag måste avsluta den här innan jag fortsätter med Kraften.

Kulturkollos veckoutmaning: Min absoluta schlagerfavorit!

Schlagernörden i mig jublar, jag får prata Eurovision på bloggen! För Kulturkollo sade åt mig, så det så. Egentligen är det lite lustigt att jag är så förtjust i evenemanget som jag faktiskt är. Det borde gå emot min hårdrockssida, min fantasysida, min livet-är-mörkt-och-svårt-sida. Men bryr jag mig så mycket? Nä. Schlager är en flera veckors fest som återkommer varje år när jag behöver det som bäst, när vårdeppen har en benägenhet att sätta in. Ytligt? Jajamensan. Eurovision är som ett sportevenemang, ett mästerskap där man får hoppas och heja fram sin favorit. Jag förstår vilka enorma summor som plöjs ner i detta varje år, från så många länder, men ändå känns det så lättsamt. Så oskyldigt. Och det är väl den känslan så många av oss vill åt: festen. 

Självklart blir det fest på lördag. Jag och pojkvännen bjuder in vännerna på middag, bubbel och schlager-Quiz. Sedan blir det givetvis tävling om vem som gissat flest rätt på slutplaceringarna i tävlingen. 

1. Vilken schlagerlåt är din favorit om du tänker tillbaka genom åren.

Roberto Bellarosa. "Love Kills". 

Tävlade för Belgien 2013. Han kom "bara" på tolfte plats men det är ofta som jag inte är helt överens med vad resten av alla tittarna tycker. Sedan tror jag att låten har en väldigt speciell i mitt hjärta då det var vid den här tiden som jag träffade min pojkvän och det blev lite "vår" låt. Samt att den är långt ifrån sockersöt, det brukar fungera bättre för mig då.

2. Förutom Sverige, har du någon förhandsfavorit på lördag?

Sergey Lazarev. "You are the only one" 

Det är egentligen mot hela min övertygelse att heja på Ryssland med tanke på världsläget men i år bara måste jag erkänna att de har den överlägset bästa låten. Även om det skär lite i hjärtat.

TV-serielördag: The Magicians

Då jag älskade, nej dyrkade, böckerna om Quentin, blev jag otroligt lycklig när jag hörde att de gjort TV-serie av Magikerna. För jag hade en aning om att det kunde bli riktigt bra. Jag hade inte fel. Serien The Magicians är helt enkelt dunderbra. Visst har de ändrat på en del från böckerna, exempelvis får man Julias historia parallellt med Quentins men det gör absolut ingenting. För de har fångat det absolut bästa med historien; att det inte alltid är bra att man får det man önskar sig, att kärleken inte kan rädda dig, att döden är oåterkallelig. Skolan Brakebills ser precis ut som jag tänkte mig och jag drogs återigen blixtsnabbt in i berättelsen om Fillory och syskonen Chatwins. Och precis som med boken är det fullproppat med smarta oneliners, popkulturella referenser och blinkningar till Harry Potter, Doctor Who och liknade. Det är lustfyllt, gastkramande, intelligent och sexigt. Helt, helt underbart. Läs! Se!

Kulturkollos veckoutmaning: Karaktärer i utkanten

Veckans utmaning från Kulturkollo handlar om karaktärer som på något sätt lever i periferin, som inte passar in och som kanske inte vill passa in. Både påtvingat och självvalt utanförskap. Jag vill ta upp så många!

Som alltid så börjar jag med Harry Potter, om jag kan. För en av anledningarna till att jag älskar de böckerna så mycket är tack vare utanförskapet. Få av karaktärerna passar in, oavsett var eller vilka de är. Författaren har verkligen lyckats fånga det som de flesta känner vid olika tidpunkter i livet, att man är annorlunda. Inte som andra.

Sen passar det väldigt bra att ta upp The Magicians då jag inte bara har läst alla tre böckerna utan nu även ser den TV-serie som nyligen spelats in! För få människor känner sig så annorlunda, så utanför och fel såsom Quentin Coldwater gör. Han bara vet att något inte stämmer. Men inte ens när han får svaren på sina frågor så blir det bra, för nya utanförskap väntar bakom hörnet. Böckerna är en hyllning till rätten att vara nörd, att grotta in sig i sådant andra inte förstår. Samt den viktiga läxan: be careful what you wish for, you may receive it. Kärleken är inte nödvändigtvis det som räddar en, det kanske till och med är det som krossar en. Mitt älsk är utan förbehåll.

När vi ändå är inne på fantasy! Om du inte läst Siri Pettersens böcker så får du börja omedelbart med Odinsbarn. Vi får följa Hirka som växer upp som svanslös i en värld av svansbärare och det faktum att hon är från en annan värld gör hela hennes tillvaro svårare. Hur står man ut när man älskar någon som inte är som en själv? Och hur överlever man när man sedan tvingas lämna de man älskar?

Jag avslutar med Ensam på mars där astronauten Mark Watney blir lämnad ensam kvar på planeten mars efter en olycka. Han tvingas uppleva en helt annan typ av utanförskap än mina tidigare exempel. Han var en del av en gemenskap, ett väl ihopsvetsat gäng, men tvingas sedan leva ensam på en totalt ogästvänlig plats. Till en början helt utan att ens kunna kommunicera med NASA på jorden eller de andra astronauterna i sitt rymdskepp.

Julia och Quentin ur TV-serien The Magicians.