Misslyckas igen, misslyckas bättre - John Ajvide Lindqvist

Då John Ajvide Lindqvist är något av en husgud för mig är det lite knepigt att vara annat än väldigt positiv till hans bok om skrivande. För det har varit buskul att läsa om hur hans böcker kommit till; från debuten Låt den rätte komma in till den senaste X: den sista platsen. Det här är ingen traditionell Att-skriva-bok med tips om hur man bäst skriver dialog eller listor över sätt att hitta inspiration utan mer en dialog som författaren har med sig själv, genom tiden. För varje verk har han fört dagbok över dess tillkomst och nu har han sammanfört delar av de dagböckerna med nutida kommentarer. Det kanske låter tungt och trist i min beskrivning men det är i själva verket riktigt uppfriskande och ofta rolig läsning! Självklart är det lätt att i efterhand sitta och skriva roliga kommentarer till sig själv, när man vet att det gick bra med boken i fråga, men lika ofta är han väldigt tröstande och stöttande. Jag tror det är jättenyttigt att få läsa om vilken kamp det ofta kan vara att skriva en bok, att man kanske helt tappar självförtroendet och bara vill slänga manuset direkt i papperskorgen. Men också att det kan släppa om man kämpar på, försöker se historien ur en annan synvinkel. Det är kul att läsa om hur författarens intentioner om böckerna nästan alltid har ändrats helt när han kommit till slutet, hur historien tagit en helt ny väg. 

Jag blev väldigt sugen på att läsa om många av böckerna och tror jag ska börja med Lilla stjärna, som John Ajvide Lindqvist själv ser som sin bästa bok.

Varmt tack till Ordfront Förlag för recensionsexemplaret!

Rörelsen: den andra platsen, av John Ajvide Lindqvist

Det är inte lika lätt att läsa John Ajvide Lindqvist som det var förut. Jag säger inte att det är sämre men det är helt klart att det inte längre handlar om traditionella skräckromaner. Precis som med Himmelstrand så verkar Rörelsen dela läsarna i två läger; de som älskar och de som inte förstår alls. Jag befinner mig på älskar-sidan.

Den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett hyreshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han ska försöka försörja sig som trollkarl men att jobba på gatan ger inte så mycket pengar och restaurangerna där han vill jobba är inte lika intresserade av honom som han är av dem. Och det är något fel med huset han bor i. I tvättstugan finns något som drar honom och andra hyresgäster till sig, något svart som erbjuder uppfyllda drömmar men tar betalt i blod. Som så ofta är det mörka bäst när det inte förklaras för mycket eller helt dras in i ljuset och därför är de bästa perioderna i den här boken är när det sker mystiska saker som drar verkligheten enbart ett litet snäpp åt något håll. Som de telefonsamtal John får ta emot. Eller vad som händer fåglarna som råkar flyga in på gården. I början av boken tycker man om John, han är en trevlig ung man, men det som händer honom förändrar också honom. Mot slutet är man inte alls förtjust i huvudpersonen och det är faktiskt lite svårt att känna. Man vill tycka om honom. Det blir våldsamt och kulminerar i ett av landets stora trauman: mordet på Olof Palme. Detta är del två i en trilogi och jag ser fram emot del tre som tydligen ska ge svar på både saker som händer i Rörelsen och Himmelstrand.

Stort tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

En magisk kväll med John Ajvide Lindqvist

I fredags var jag på författarsamtal med John Ajvide Lindqvist på Kulturhuset i Stockholm. Detta i samband med att hans bok X: den sista platsen, släpptes. Den som ledde samtalet var den lika begåvade författaren Åsa Larsson och med på scenen fanns även sångaren Love Antell som tillsammans med John sjöng och spelade några låtar. Det blir något speciellt när två författare möts och pratar om skrivande och då speciellt diskuterar en bok som jag tyckte väldigt mycket om (recension kommer senare nästa vecka). Många skratt, intelligenta frågor och en publik som satt som tända ljus. Jag såg till att få min bok signerad innan den lämnades över till min vän som var med mig på eventet, det ska bli roligt att höra vad han tycker om den.

Himmelstrand, av John Ajvide Lindqvist

Tio människor som somnade på en campingplats vaknar upp till ett ingenting på ett oändligt fält. Med sig har de sina husvagnar, bilar och tillhörigheter, men i övrigt så är allt annat borta: minigolfbanan, sjön, servicehuset, grillen. Radion spelar enbart gammal svensktoppsmusik och enligt gps:erna är de fysiskt kvar på samma plats men där den lilla plastskärmen säger att de kör på en väg så ser de enbart samma gröna fält. De är åtta vuxna, två barn och så hunden Benny då. Vi får omväxlande följa dem när de försöker ta reda på vad som hänt med världen. Eller är det människorna som det hänt något med? Varför har just de förflyttats till detta ingenting? Och precis när allt verkar som mest hopplöst så blir det än värre när ett oväder byggs upp längre bort vid horisonten, ett oväder med ett regn som bär med sig obeskrivliga hemskheter.

Det tog fyra år men nu har John Ajvide Lindqvist äntligen kommit ut med en ny roman. Som jag har väntat och som det var värt väntan! Redan efter ett trettiotal sidor satt jag och kippade efter luft, klaustrofobin låg som en plastfilm över min hud och jag var vettskrämd. Himmelstrand beskriver en av mina största rädslor, nämligen att allt ska tas ifrån en, att man ska bli utelämnad i ett ingenting och att de man älskar ska försvinna. Det är förmodligen där någonstans min fascination och skräck inför zombier är grundad. Himmelstrand är en bok om skuld och skam, om allt det där man håller tyst om av rädsla för att de man älskar ska lämna en, men även vad man är villig att offra för sina närmaste. Det är en berättelse om vad för slags människa man är när det allra värsta inträffar. Den här typen av skräck gör mig så rädd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, det är känslan av isolering, att "all bets are off" och att man inte kan fly någonstans. Det är helt lysande. Med ett extra plus för att man får följa hunden Bennys tankar och känslor!

Stor tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

Vänligheten - John Ajvide Lindqvist

 

I Vänligheten får vi följa sex personer i trettioårsåldern som alla vuxit upp i Norrtälje. När Siw, Anna, Johan och Max blev kvar på hemorten flyttade Marko och Maria till Stockholm och gjorde karriär. Men nu när en mystisk gul container på ett mystiskt sätt anlänt till hamnen är även de som lämnade landsbygden tillbaka på mammas gata. Två av karaktärerna har förmågor utöver det vanliga, de kan se och höra hemska saker som ska inträffa i framtiden och om livet varit lite jobbigt tidigare så är det inget mot hur det kommer bli nu. Containern för med sig en slags ondska, som rinner ut i Norrtäljeån när myndigheterna väljer att bända upp dörrarna på den enorma plåtlådan. En ondska som sipprar in i alla vinklar och vrår i de människor som befolkar platsen - och som får dem att utföra de hemskaste handlingarna.

Som vanligt är en ny bok av John Ajvide Lindqvist oerhört efterlängtad. Det är julafton varje gång. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken på Vänligheten. Det är en regelrätt mastodontroman på över sjuhundra sidor och det är spännande, lite äckligt och ibland oväntat, som sig bör. Men det är även en hel del fettfobi, som visserligen ligger i betraktarnas (det vill säga karaktärernas) ögon men känns helt oviktigt för berättelsen som helhet. Människor beskrivs som dallrande och iklädda för trånga blusar och rultar fram på gatorna, när deras övervikt inte ens är relevant för själva historien. Sen tillkommer även en sidohistoria om en psykiskt sjuk mamma som blir den "vanliga" kvinnliga dåren som springer naken på gatorna. Det är i allmänhet mycket utseende i Vänligheten, det upprepas om och om igen. De fula är tjocka och dallrande. Fotomodellen är underskön och ofattbart vacker. Mannen som tränat hela sitt liv har spelande muskler och Zlatan-leende. Det blir ganska tröttsamt när man vill läsa om de övernaturliga förmågorna, vad som egentligen hände i den gula containern, vad som driver nättrollet när han sitter och skriver främlingsfientliga kommentarer på nätet om nätterna, och så vidare. 

Stort tack till Ordfront Förlag för recensionsexemplaret!

Bamse skriven av John Ajvide Lindqvist!

Se till att inte missa den Bamse-novell skriven av John Ajvide Lindqvist som just nu finns att köpa på Pressbyrån! Den handlar visserligen mer om Nina Kanin än om Bamse, men det är underordnat. Först får man historien i novellform och sedan som vanlig Bamse-serie. En rolig detalj är att Skalmans mansplaining-dagar verkar vara över. 

 

Galet fina John Ajvide Lindqvist

Jag tror att det är en enorm sammansvärjning. Förlagen släpper den ena fina nyutgåvan efter den andra och jag får hålla hårt i plånboken för att inte köpa alla böcker jag har fem gånger om. För inte ens en månad sedan var det Stephen King-böcker och igår när jag var på Akademibokhandeln så hade jag väldigt svårt att släppa John Ajvide Lindqvist helt otroligt fina pocketutgåvor på Ordfront förlag. Sammansvärjning, säger jag!

X: den sista platsen - John Ajvide Lindqvist

Sista delen i John Ajvide Lindqvists trilogi som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.  

Tommy T är kriminaljournalisten som en gång var den störste i Sverige; den som alltid var på plats vid stora händelser och fick de bästa historierna tack vare sina kontakter. Nu har han sedan länge blivit förbisprungen av yngre kollegor men en förskräcklig mängd underliga självmord i den undre världen får honom att tro att hans stjärna åter kan vara på väg uppåt. Tommys grundliga journalistiska förmåga ska göra honom störst igen! Samtidigt dras hans sjuttonårige systerson in i verksamheten med knarkförsäljning: Linus bor i miljonprojektet Gårdsstugan där han redan som trettonåring började sälja sin ADHD-medicin. När den mystiske X dyker upp som från ingenstans med obegränsade mängder kokain får Linus chansen att flytta upp några divisioner. 

Kanske är det i detta författarens framtida storhet ligger; kriminalromaner med en smidge av övernaturlighet! För det här är ruggigt bra. Den skulle kanske till och med kunna läsas som fristående, för det är så få saker som man missar i i trilogin, i jämförelse med vad man får med den här otroliga berättelsen om sorg, hopp och kärlek. Som alla stora berättelser så handlar det om vad man är beredd att göra för de man älskar, hur mycket man är villig att förlora. De övernaturliga bitarna hänger kvar från de två första böckerna och ger lagom kalla kårar, ändå är jag många gånger rädd när jag läser. Rädd för ångesten, för bedrövelsen. För det där man vet inte kommer gå att fixa. X den sista platsen är förmodligen det bästa han har skrivit. 

Tjärven, av John Ajvide Lindqvist

En grupp fyrtioåringar åker ut till skärgården för att fira midsommar och ha klassåterträff. Vid fyren Tjärven ska de grilla, lyssna på musik, prata minnen och dricka öl. Givetvis går ingenting som de har förväntat sig för mycket snart är de inte längre ensamma på den lilla ön långt ute i havsbandet.

Tjärven är en klassisk zombiehistoria med många blodiga detaljer och är spännande från i stort sett första kapitlet. Blir det läskigare för att dessa zombier rör sig på svensk mark? Över klippor som är mig så bekanta. Igenkänningen är viktig när det gäller skräck, för kan man inte relatera till händelserna eller människorna så blir man inte rädd. En av de saker som skrämmer mig mest med zombiehistorier är den där tröstlösheten. Att hur fort man än kan springa eller hur bra gömställen man än hittar, så kommer monstren nästan alltid ikapp till slut. Den delen lyckas Ajvide Lindqvist mycket bra med. För även om de odöda hasar sig fram så får man hjärtat i halsgropen varje gång någon av dem dyker upp.

Jag vet inte om jag kan säga att det är hans bästa bok, för alla hans böcker bor i så skilda delar av mitt hjärta. Jag tycker om dem av olika anledningar och därför kan jag inte rangordna. Men Tjärven är riktigt, riktigt jäkla bra.

Kapitulation

Jag ger upp.

Idag kommer John Ajvide Lindqvists nya bok Tjärven ut och den handlar om zombieutbrott i den svenska skärgården, allt till tonerna av glättig åttiotalspop. Måste. Ladda. Ner. Nu. De få recensioner jag läst har varit översvallande positiva, har snappat upp saker som ”Ajvide Lindqvists bästa”. Universum sänder mig uppenbarligen signaler om att läsa alla zombieböcker jag kan komma över, så vem är jag att försöka motsätta mig?

Har hört mutter och gnäll om att den enbart kommer ut som e-bok samt ljudbok, men jag väljer att försöka se bortom det. Och bara njuta av det faktum att en ny Ajvide Lindqvist-bok är här. Som jag har längtat!

Fiktiviteters recension hittar du HÄR.

Bokhoras Johanna Karlssons recension hittar du HÄR.

Noveller av Ajvide Lindqvist

Ordet "efterlängtat" har liksom tappat sin klang vad gäller John Ajvide Lindqvists böcker, det måste finnas något starkare som jag ännu inte har hittat. Ser löjligt mycket fram emot titelnovellen som nominerades till British Fantasy Awards och som författaren själv anser vara det otäckaste han skrivit. Även kortromanen Tjärven, som tidigare bara släppts som e-bok och ljudbok finns med.

Omläsning: Harry Potter And The Philosopher’s Stone, av J.K. Rowling

Jag har mycket svårt att skriva ner annat än mina känslor för den här boken, en recension om hantverket och historien är det nog för sent för. Det här var en hejdlöst rolig omläsning, som att besöka en god vän eller komma tillbaka till sommarhuset efter en lång vinter. Visst kan jag se vissa brister i den här första boken, luckor som kanske borde ha fyllts i. Men det bryr jag mig ärligt talat inte om, jag ger mig själv lyxen att inte behöva vara kritisk. Vill ni läsa ett sådant inlägg så får ni vända er någon annanstans.

Jag snubblade över den första Harry Potter av en slump. Precis när den kommit på svenska hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de följande böckerna och filmerna skulle ha på mitt liv. (Detta var på den gamla goda tiden när bokavdelningen på Åhléns City i Stockholm låg på gatuplan och tilläts breda ut sig och inte som nu är undangömd en våning ner och mest består av en handfull deckare och presentböcker.)

Redan på den första sidan skrattade jag högt. Vet sedan inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem och läsa i fåtöljen istället, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att hejda. De hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trappan, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt var alla oemotståndliga. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Historien kan väl de flesta vid det här laget? Elvaårig, fattig, föräldralös pojke som bor hos släktingar får veta att han egentligen är en känd och rik trollkarl som har en plats på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry. Med tiden får han veta att hans föräldrar blivit mördade av den ondaste trollkarlen som någonsin levat, men att denne inte kunde döda Harry som fick ett blixtformat ärr i pannan till minne av mötet. Den onde trollkarlen försvann och förmodas vara död, men är det verkligen så..?

Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Det förstår jag så väl för när jag läste boken så fick jag samma slags ”välkommen hem”-känsla. Det är här det är menat att du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Nu är allt som det ska igen. Att jag var strax över tjugo istället för tolv år spelade absolut ingen roll. En resa till London tajmades in inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s.

     

Det är alltså väldigt många känslor inblandade för mig när det gäller Harry Potter. Att många i min närhet får en lite fördömande och hånande ton när böckerna kommer upp gör mig faktiskt ingenting. Mina upplevelser i Rowlings magiska England har alltid stått för sig själva, stadigt och säkert. Jag kan ju historien utan och innantill, därför visste jag att en engelsk omläsning inte skulle göra någon större skillnad. Fast det var med stor glädje jag än en gång sjönk ner i ögonblicket när Harry får veta att han inte är någon ensam pojke som ingen vill ha utan en känd trollkarl. Det är lika starkt varje gång, oavsett språk. Jag läste Harry Potter Och De Vises Sten på svenska och gick sedan vidare med de övriga på engelska. Tror att tvåan och trean hade hunnit komma ut men sen började den plågsamma väntan inför varje ny del. Kanske blev allt så stort för mig för att jag hittade det här själv, det fanns ännu ingen hype. Jag hann igenom säkert tre av böckerna innan ”alla andra” började prata om dem. Den här barnboken som jag hittade av en slump måste jag räkna med i listan över mina stora läsupplevelser i livet, åtminstone just den första delen.

Och det var lika stort den här gången.

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.

• Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 

          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.

• Allt med John Ajvide Lindqvist. Min husgud och idol som bara blir bättre och bättre. 

• Allt med Stephen King. Kommentar överflödig.

• En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 

Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

The Boy Who Lived

Ett inlägg i Harry Potters 20-årsjubileum! 

Jag snubblade över den första boken av en slump. Precis när den kommit på svenska så hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de efterföljande böckerna och filmerna, skulle ha på mitt liv. Redan på den första sidan skrattade jag högt och jag vet inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem läsa klart, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att sluta. Där fanns de hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trapporna, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt. Allt var oemotståndligt. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Jag fick samma "välkommen hem"-känsla när jag dök in i den första boken. Det är här du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Att jag var strax över tjugo år istället för tolv spelade absolut ingen roll. Några år senare tajmades en resa till London inför släppet av den fjärde boken och mitt resesällskap surnade till ordentligt när jag släpade med mig den nästan åttahundra sidor tjocka tegelstenen vart vi än åkte och gick. Jag spenderade även en stor del av resekassan på fula Harry Potter-bokmärken och dylikt på bokhandeln Waterstone’s, det här var givetvis innan den flod av merchandise som finns idag hade börjat välla över oss. 

Fortfarande fylls jag av så många känslor när jag håller i mitt slitna, sönderlästa exemplar av Harry Potter och de vises sten. Det här omslaget innebär ett löfte. Världen som J.K. Rowling hittade på i och med den här barnboken betyder så oerhört mycket för mig och jag spenderar många långa timmar där varje månad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle göra utan Potter-verse.

Missa inte Harry Potter-utlottningen!

Boktips: Misslyckas igen, misslyckas bättre

Min husgud John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om skrivande. Tror inte det blir så mycket bättre än det här! Har än så länge bara läst kapitlet om hur Låt den rätte komma in blev till men ska fortsätta med det om Hanteringen av odöda ikväll. Älskar att få en inblick författarens ömsom kaxiga, ömsom uppgivna kommentarer om det egna skrivandet.  

Sommartips - åka båt

Nu när det är apokalyptiskt hett (och jo, man fåår klaga, jag gör det hela tiden) och man bara väntar på att att de döda ska komma till liv igen (läs Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist) så kan det vara jobbigt att ta sig fram i Stockholm. Pendeltågen är avstängda, både planerat och oplanerat, tunnelbanan och bussarna är helvetiskt varma. Så vad finns då kvar? Båt. Oavsett om du bor i huvudstaden eller bara är här på besök så rekommenderar jag Sjövägen, speciellt om du ska ta dig till Djurgården eller ut mot Nacka och Lidingö. Man kan välja mellan att sitta inne eller ute och oavsett vara säker på att det fläktar! 

"Min" båt-hållplats vid Nacka Strand där Carl Milles 23 meter höga staty Gud Fader på Himmelsbågen står. 

Kulturkollos veckoutmaning: Debuter och debutanter

Vi pratar om debuter och debutanter - vi pratar förstlingsverk, om premiärer och första framträdanden. Vi pratar om författaren, låtskrivaren, artisten, skådespelaren, regissören och konstnären som gör sin debut och vi pratar såklart om deras verk. 

 

Jag får en vild lust att citera Highlander (There can be only one!) här. För det finns nog bara en debutant som påverkat mitt liv så mycket att hon är värd att nämnas. J.K. Rowling. Så här har jag skrivit tidigare:

Jag snubblade över den första boken av en slump. Precis när den kommit på svenska så hittade jag den på Åhléns och hade då givetvis ingen aning om vad för slags bok jag höll i mina händer eller vilket genomslag den, de efterföljande böckerna och filmerna, skulle ha på mitt liv. Redan på den första sidan skrattade jag högt och jag vet inte hur länge jag stod där och tjuvläste innan jag kom på att jag kunde betala för boken och åka hem läsa klart, men jag hann nog åtminstone ett kapitel. Det gick liksom inte att sluta. Där fanns de hejdlöst elaka Mr och Mrs Dursley, den lilla skrubben under trapporna, bortskämda Dudley, ugglorna och männen i mantel och hatt. Allt var oemotståndligt. Speciellt lutade mot löftet om vad som komma skulle. Författaren John Ajvide Lindqvist har sagt att han grät när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts i den första filmen. Jag fick samma "välkommen hem"-känsla när jag dök in i den första boken. Det är här du ska vara, ledsen att vi först placerade dig fel i livet. Att jag var strax över tjugo år istället för tolv spelade absolut ingen roll.

 The Queen. And some old woman in a hat

(Som många Potter-fans uttryckte sig på Twitter för inte så länge sedan.)

11 kluriga och inte helt bokrelaterade frågor

Fick en rolig utmaning av Schitzo-Cookies bokblogg! Så jag kör väl bara igång.

1.       Nämn en favoritscen från en fin film som du gillar så där extra mycket!

 Just nu kan jag inte sluta kolla på scenen i Dumma mej när Agnes får sin enhörning på nöjesfältet. It's so FLUFFY! 

2.       Vad är ditt favoritljud? 

När det regnar på sommarstugans tak och man kan ligga inne och läsa. Det får gärna mullra lite ute över havet också, men helst inte uppe hos oss för berget förstärker allt och man tror att alla rutor ska hoppa loss.

3.       Har du någon konstig fobi och i så fall vilken?

Konstig och konstig, men jag är hysteriskt rädd för getingar. Denna fobi gör att jag även springer så fort jag tror att jag anar en geting, till mina vänners stora nöje så får jag utbrott och välter folk även på grund av flugor och dammkorn.

 4.       Vilken är den finaste miljöbeskrivningen du läst om i en bok och bara dött av avundsjuka för att du inte var där på riktigt? 

Miljöbeskrivningar är oftast inte något jag reagerar på men alla gånger fantasy, postapokalyps, sci-fi lyckas få mig att tro på den världen blir jag lycklig. Alla beskrivningar av Hogwarts till exempel, kan bli gråtfärdig över att jag aldrig kommer få vara där.

 

5.       Om du fick välja en valfri frisyr från någon tecknad karaktär, vems frisyr skulle du då sno?

Nemi. Hon är min idol vad gäller det mesta. Har redan hennes tatuering, kan lika gärna ha hennes hår.

6.       Har du någon favoritlåt som alltid får dig att le när du hör den, även om du precis innan varit ledsen?

Don't stop me now av Queen gör mig alltid glad. 

  7. Vilken avslutad tv-serie skulle du vilja fick en extra säsong?

Åh, lätt! Firefly! Saknar Captain Tightpants. 

 

8.       Om du tvingades dejta Draco Malfoy (Harry Potter), Effie (Hunger games) eller James (Twilight)? Vem skulle du då välja?

Jag måste nog säga Draco Malfoy här. 

9.       Vilken är din favorit när det gäller övernaturliga varelser? Vad gillar du mest att läsa om?

Just nu är det nog zombier, just för att de skrämmer skiten ur mig. Varje. Gång. Titta gärna in hos Jonny och Linda på Swedish Zombie för att få litteraturtips om de odöda.

10.       Vilken bok är du mest sugen på att läsa just nu? (behöver inte ha släppts)

Läste i nyaste VI Läser (Uppdatering: det var givetvis i tidningen Skriva jag läste intervjun.) att John Ajvide Lindqvist kommer med en ny bok snart, det ser jag fantastiskt mycket fram emot. Fanns den här och nu så skulle jag lägga ner allt annat. 

 11.       Kan du något coolt partytrick, vad i så fall?

Haha, absolut inte! Gör allt för att inte hamna i mittpunkten på fester.

Sen ska man egentligen hitta på elva nya frågor som man utmanar andra bloggare på, men jag struntar i det. Har alldeles för lite fantasi just nu. 

Vinn bokpaket hos Ordfront!

Kika gärna in hos Ordfront förlags Facebook där du får instruktioner om hur du kan vinna ett fint bokpaket. Man ska dela en bild på läsning av Ordfront-bok på antingen Facebook eller Instagram. Mitt bidrag ser ni här nedan. Givetvis kör jag en omläsning av en av mina absoluta favoritförfattare: John Ajvide Lindqvist.

30 Days of Harry Potter - Day 10: Favorite shop in Diagon Alley

Ett av de ögonblick som på en gång fastnade hos mig från den första boken/filmen var shoppingen i Diagon Alley. Vet att jag tidigare har nämnt John Ajvide Lindqvist som började gråta när Harry Potter fick sitt antagningsbrev till Hogwarts. Jag fick tårar i ögonen när tegelväggen öppnade sig bakom The Leaky Cauldron och avslöjade en värld som jag innerst inne alltid vetat måste finnas men ändå inte riktigt vågat tro på. Och bäst av alla butiker var Ollivanders. Den där dammiga, mörka och mystiska affären med den lika gåtfulle affäresinnehavaren vars minne för trollstavar, dess beståndsdelar och ägare är otroligt. Det var något med att det inte gick att göra fel, att det inte gjorde något om man välte halva butiken i jakten på den rätta trollstaven, bara man verkligen fann den.