Tema Engelska, en sammanfattning

Ska försöka sammanfatta mina tankar om min månad med Tema Engelska men det är lite svårt då jag endast läste två böcker…(dock 1100 sidor) plus lite zombienoveller och zombieserier. Nästa gång ska jag inte ge mig på mastodontfantasy eller experimentell Pulitzervinnare. Jag intalar mig själv att det inte är antalet böcker som räknas, utan det faktum att jag faktiskt överlevde hela månaden utan att öppna en svensk bok. Okej, jag trodde allvarligt talat inte att det skulle bli så jättesvårt men jag vet hur jag reagerar på restriktioner i vanliga fall: revolt! Det gäller även de ramar som jag själv sätter upp. Ja, jag är så barnslig.

På mitt jobb så sker upp till hälften av all kommunikation på engelska. För några år sedan tyckte jag att det var lite jobbigt, inte så mycket för att jag är osäker på språket utan mer för att jag vill vara lika duktig på engelska som jag är på svenska. En omöjlighet som jag länge kämpade med att bortse från. Min räddning kom från oväntat håll, nämligen alla killar och tjejer som vi har anställda som konsulter från Indien. Tillsammans med dem har jag lyckats släppa på kontrollbehovet att tala Grammatiskt Korrekt Brittisk Engelska. För deras engelska är långt ifrån perfekt och med dem har jag känt mig trygg nog att misslyckas. Ofta har det blivit riktigt roliga situationer när man säger fel och missförstås, men jag har vågat säga fel. Numera tänker jag inte efter för länge innan jag talar. Men trots detta, att en sådan stor del av min vardag utspelar sig på engelska så läser jag sällan böcker på språket, det var mer än dags för en förändring. Därav Tema Engelska.

Så, böckerna då? A Game of Thrones och A Visit From The Goon Squad. Nästa gång jag har tema så ska jag välja annorlunda, kortare och inte lika krävande böcker. Jag tror att jag hade behövt läsa fler olika sorter, inte gräva ner mig i enbart två. Jag ser redan fram emot nästa Tema Engelska-månad, det här har varit roligt och utmanande. Och lite kämpigt men med lagom motstånd, lagom svårt. Nu under semestern så ska jag ge mig själv tillåtelse att läsa preciiis vad jag vill, om det så är baksidan på mjölkpaketet, tusensidig fantasy (A Clash of Kings), serie om zombier (The Walking Dead) eller alla de romaner på svenska som samlats i högar runtom i min lägenhet i väntan på att bli lästa, snart gör de uppror och stormar sängen när jag ligger och läser.

Lässommarlov, here I come!

A Visit From The Goon Squad, av Jennifer Egan

Den här boken har legat etta på i stort sett alla stora amerikanska dagstidningars topplistor, fått National Book Award, Pulitzerpriset och ska nu bli miniserie för HBO. Men ändå har jag fått kämpa för att ta mig igenom den. Har alla hyllningar förstört mina förväntningar?

 

A Visit From The Goon Squad är enormt svår att beskriva, för att inte säga stört omöjlig att beskriva. På baksidan står det att boken mestadels handlar om två personer: Bennie och Sasha. Nja. Bokens två första ”kapitel” handlar om Bennie och Sasha som båda arbetar inom musikbranschen, grupper, låtar och genrer nämns ofta i texten. Visst dyker de upp i historien igen men då som bifigurer i andras liv, precis som många av bifigurerna dyker upp i de två första kapitlen. (Ja, ni hör, svårförklarat.) Därmed inte sagt att det inte blir intressant men jag hade så väldigt gärna velat återvända mer direkt till Bennie och Sasha, speciellt efter den lysande inledning som boken faktiskt har. Hur som helst så vet jag inte om jag skulle vilja kalla det här för en roman, det är snarare noveller med gemensamma nämnare. 

Jag har skrivit en mängd sågningar av den här boken i mitt huvud men när det nu väl kommer till kritan så kan jag inte. Åtminstone inte såga helt. Bitvis så är det här fantastisk litteratur, kapitel som jag inte fann något speciellt i medan jag läste har senare dykt upp i mina tankar och bitit sig fast. Barnen på safari i Afrika med sin pappa och dennes unga flickvän är ett exempel. Här beskrivs på ett hjärtskärande sätt en familjs sönderfall och de två barnens försök att hantera situationen: 

Structural Resentment: The adolescent daughter of a twice-divorced male will be unable to tolerate the presence of his new girlfriend, and will do everything in her limited power to distract him from said girlfriend’s presence, her own nascent sexuality being her chief weapon.

Structural Affection: A twice-divorced male’s preadolescent son (and favorite child) will embrace and accept his father’s new girlfriend because he hasn’t yet learned to separate his father’s love and desires from his own. In a sense, he, too, will love and desire her, and she will feel maternal toward him, though she isn’t old enough to be his mother.

 Annat har jag älskat från första början, som kapitlet om Bennie’s ex-fru Stephanie, men jag saknar det som skulle kunna binda ihop allt till en mer kompakt helhet. Kanske hade jag varit mer accepterande och förlåtande om jag redan innan läsningen förstått hur allt hängde ihop? Eller snarare inte hängde ihop. Värt att nämnas är även ett av de sista kapitlen som består av sjuttiofem sidor Power Point-presentationer vilket kan låta hemskt men är riktigt, riktigt bra.

Jennifer Egan har sagt att en av hennes stora influenser har varit teveserien Sopranos och delvis kan jag se det i berättandet men mest av allt så liknar boken Sopranos vinjett: snygga ögonblicksbilder till en grym låt.

A Game of Thrones, av George R.R. Martin

En liten varning i all välmening: det här är långt och svamligt.

Jag tyckte förut att de som grät när de sett Avatar och blev deprimerade när de insåg att de aldrig skulle kunna leva i den världen var ganska patetiska. Kom. Igen. Det var en film! Fast just nu tampas jag själv med något liknande. Inte så att jag kommer behöva psykologhjälp för att ta mig ur sängen på morgonen men den stora känslan efter att ha avslutat lite mer än åttahundra sidor Game of Thrones är… tomhet. Visserligen vore det lätt att bara fortsätta med tvåan, låta mig sjunka ner i den fantastiska värld som George R.R. Martin har skapat, men förmodligen behöver jag en paus för att inte helt gå ner mig i fantasyträsket.

(Bara så ni vet: det är för mig i stort sett omöjligt att recensera enbart boken så det här blir både om den och om serien som går på Canal+.)

Ja, var börjar man? Att förklara alla människor och händelser i A Game of Thrones är som att reda ut detsamma i Sagan om ringen, invecklat är enbart förnamnet. George R.R. Martin har skapat en hel värld med allt vad det innebär. I fokus står familjen Stark som bor på godset Winterfell i den norra delen av landet, deras band med kungafamiljen i söder stärks när Eddard Stark blir kungens Hand, närmaste man. Sommaren har varat i nio år när vintern obarmhärtigt närmar sig samtidigt som det kommer rapporter om mystiska varelser från norr och relationerna vid Hovet krånglar till sig. Har Eddard försatt sin familj i fara? Och mycket mer än så vågar jag inte skriva av rädsla för att avslöja för mycket.

     Martin kan skriva om människor utan att de blir schabloner. Speciellt i fantasy så är det så lätt att de goda blir så snälla att man nästan avskyr dem till slut medan de onda blir skrattretande. Här får de flesta nyanser, en ond handling garanterar inte en ond människa och tvärtom. De vackra är inte alltid de goda. Språket är till och från riktigt vackert, kommer på mig själv med att läsa om vissa stycken och le fånigt för mig själv och jag älskar att han blandar in gammaldags engelska. Jag tror på den här världen. Jag tror så mycket att det faktiskt gör lite ont att lämna den för insikten att man sitter i en skakande tunnelbanevagn och det är en grå tisdagsmorgon. Som jag tidigare har berättat så har jag följt serien på teve samtidigt som jag läst och länge var läsandet att återuppleva historien en andra gång, det var först på slutet som boken kom ikapp och gick om. Trots detta, att jag för det mesta vetat om vad som skulle komma, så har jag ibland suttit och bitit på naglarna av spänning. Vilken prestation av författaren! Att få mig nervös och uppspelt över en historia där jag vet hur det går. Jag har läst gåendes mellan tunnelbanan och jobbet och nästan åkt för långt med tåget, något som inte har hänt sedan jag första gången läste Harry Potter.
     Det mesta i serien följer boken nästan exakt, vissa småsaker får man räkna med att de inte kan föra över till teveseriespråket och anse förlorade i ”översättningen”, men en sak har retat mig enormt och det är relationen mellan Daenarys och Khal Drogo. Hur kunde de ändra hela känslan och utgången av deras bröllopsnatt? Hela den delen av historien är lite styvmoderligt behandlad i serien, karaktärerna är plattare och man har inte respekterat grundberättelsen. Trist.  Att alla barnen är äldre i serien än i boken får man nog bara acceptera för att filma med så pass unga människor kan vara svårt, så det valet respekterar jag fullständigt. Men lite hajar jag ändå till när jag i boken läser att Jon är fjorton år när han i serien ser ut att vara minst tjugo med helskägg och allt. Detaljer, detaljer. Kanske missar jag något när jag tänker mig alla personerna som de ser ut i serien, hade det trots allt varit bättre om jag fått kämpa med den delen själv? Drottning Cersei till exempel, henne hade jag nog tänkt mig annorlunda. Bilden av henne i serien ”förstör” lite bilden av henne i boken.

Och hur förälskad kan man egentligen bli i en person som endast existerar i en roman? Allvarligt, Tyrion Lannister alltså. Visst är jag sedan tidigare van att identifiera mig med de som är allt annat än docksöta, antihjältarna, men det var länge sedan det hände på det här sättet. Han är utan tvekan den mest komplexa personligheten i boken (eller är jag bara stjärnögd nu..?) och den jag otvivelaktigt hejar på trots att han tillhör ”fel” familj.